Julmarknad på Konstfack

bild-12

Idag besökte jag Konstfacks julmarknad som pågår hela helgen. Det är alltid väldigt roligt att se vad studenterna hittat på och om man kan fynda något spännande. Det var enormt mycket folk, man fick köa för att komma in och väl inne var det otroligt trångt, men trevligt. Mycket fanns att titta på också.

bild-11

En av de mest vanliga varorna att köpa är affischer och många fina, roliga, tänkvärda och snygga finns att beskåda och köpa. Jag hittade en vacker affisch med fåglar som jag fick signerad av konstnären. Det är en enkel och ändå ganska anspråkslös insats man gör, genom att köpa en fin affisch stödjer man en ung konstnär i vardande. Det gillar jag. Plus att man får något snyggt och unikt att sätta upp på väggen.

bild-10

Men det fanns mer att se. Och att köpa. En av dessa broscher kunde jag inte motstå trots att den var dyr. Men det kändes rätt att köpa den. Den gör mig glad.

bild-9

Vackrast på julmarknaden var ändå dessa lampor som lyste så vackert. Jag köpte ingen men njöt av att titta på dem. Hoppas de hittar köpare innan helgen är över, det är de värda.

Om du befinner dig i Stockholm har du möjlighet att besöka marknaden i morgon. Konstfack ligger vid Telefonplan. Väl värt ett besök och jag tror att det är färre besökare på söndagen så då behöver man inte trängas lika mycket. Men det har ju sin tjusning det också!

Annonser

Konstvärlden får en ny chans!

konstvärlden2

Nyligen köpte jag mitt livs andra nummer av tidningen Konstvärlden. Jag kände att jag ville ge den en ny chans efter att jag blivit så besviken när jag för en tid sedan köpte mitt första nummer av tidningen. Den gången uppskattade jag verkligen innehållet och kände att det var en tidning för mig, tills jag kom till avdelningen ”Fråga våra experter” då jag blev så otroligt besviken på den nonchalanta attityd som svaren vittnade om. Jag skrev då ett blogginlägg om Konstvärlden som stilpolis.

Men alla är värda en andra chans, även en tidning. När jag såg nr 5 2013 kände jag att det var dags. Numret var alltför frestande med så mycket intressant och spännande innehåll. Och jag blev inte besviken, numret innehåller flera mycket bra artiklar. Jag är glad att jag köpte den.

Gladast blev jag dock när jag kom till avdelningen ”Fråga våra experter”. Inte vet jag om det var en miss i arbetet förra gången eller om de tänkt om för nu var formuleringarna betydligt mildare. ”Så roligt du tyckte om din tavla. Själv blir jag tyvärr inte lika imponerad… osv”.

Tack snälla Konstvärlden för detta! Så ska det gå till. Självklart har experten rätt att inte gilla ett inskickat konstverk, absolut, men inte att dissa en människas smak så som det gjordes förra gången. Det här var ett så otroligt mycket mer vänligt tonfall.

Jag blir lycklig eftersom jag så gärna vill fortsätta läsa tidningen, för den är verkligen bra. Särskilt den långa listan av utställningar inom Sverige och Europa, den har jag mycket glädje av.

Sjalvportratt_Rembrandt_282x347

Många intressanta artiklar finns i detta nummer, bland annat den om konstdetektiven Robert Wittman. Mycket spännande att läsa om hur han arbetat med att återfinna stulna konstverk, t ex Rembrandts självporträtt från 1630 som stals från Nationalmuseum i Stockholm år 2000 och återfördes 2006. En riktig thriller!

Det jag särskilt uppskattar med tidningen är dess blandning av nytt och gammalt, att det finns både en framåtblickande ambition genom att presentera nutida konstnärer, i det här numret t ex graffittimålare. Och samtidigt ett bildande anslag, som i det här numret med en lång innehållsrik artikel om Albrecht Durer, en av Europas största konstnärer på 1500-talet. Mycket lärorikt.

0000477

Till exempel får man lära sig varför hans självporträtt från år 1500 var så kontroversiellt och väckte skandal på sin tid. Varför? Det finns inget med tavlan som väcker uppmärksamhet idag. Köp tidningen och läs så får du veta! Du kommer inte att ångra dig, det är ett bra nummer från början till slut.

Om du inte har tillgång till en välsorterad Pressbyrå, en så kallad Press Stop med ett större utbud av tidningar, kan du beställa tidningen på Pressbyråns hemsida.

La vie en rose – Malick Sidibé

Malick-Sidibé

När jag besökte Marabouparken igår för att kika på den senaste Hilding Linnqvist utställningen passade jag på att titta in på fotoutställningen La vie en rose. Det är sista veckan för bilderna tagna av den afrikanske fotografen Malick Sidibé, i Malis huvudstad Bamako på 1960- och 1970-talet. Det är otroligt levnadsglada och hoppfulla bilder.

Mali hade som så många andra afrikanska länder blivit fria från kolonisatörerna och ser framtiden an med förväntan vid den här tiden. Det syns på de unga människorna på bilderna. De är klädda i västerländska kläder, dansar, åker motorcykel, lever livet helt enkelt. Jag tittar på bilderna och njuter men undrar över om det inte fanns något kvar av det ursprungliga Mali.

Då får jag syn på den här bilden med de små pojkarna i inhemska kläder som befinner sig utomhus (vilket inte är så vanligt eftersom de flesta bilderna är tagna i Malick Sidibés studio). Titta på pojkarnas ansiktsuttryck, särskilt den lilla pojken längst till vänster. Som en liten ängel. Även här lyser hoppet om en ljus framtid igenom. Att så inte blev fallet för Mali är sorgligt.

malick

Den här bilden stannade jag också länge inför. När alla andra bilder består av stolta, självsäkra, framåtblickande unga män och kvinnor dyker den här kvinnan upp som vänder oss alla ryggen. Som om hon helt enkelt bara vill vara för sig själv, i sina egna tankar utan att bevärdiga oss med en blick. Hon har inget att bevisa, hon är nog i sig själv. Se på skorna. De matchar tyget hon ligger på, som en illusionslek. Jag fascineras av hennes starka och samtidigt sköra rygg. Den säger allt.

IMG_1862

Sist men inte minst, de här fantastiska studiobilderna från 1970-talet! Bilderna från 1960-talet är från dansställen, utomhus och från olika urbana miljöer. 70-talsbidlerna är i första hand från fotografens berömda studio. De är helt underbara. Kolla kläderna! Kolla attityderna och kroppsställningarna. Så 70-tal!

Men absolut mest fantastiskt av allt är bakgrunden, motiven och mönstren. Där kommer Mali in som en egen röst mitt i allt det västerländska koloniala arvet och influenserna. Mali kräver uppmärksamhet och får det. Underbart!

Utställningen pågår till på söndag den 1 december. Har du inte möjlighet att se den finns boken ”La vie en rose” att köpa i Marabouparkens lilla shop, i den finns bilderna och berättelserna. Rekommenderas!

Boken finns också att beställa från Adlibris och Bokus.

”Uppbrott från hotellrummet”

IMG_1848

Äntligen har Marabouparken bytt Hilding Linnqvist utställning. Cirka fyra gånger per år byter man ut tavlorna i det lilla Hilding Linnqvist rummet en trappa upp i huset. Det är den tredje jag besöker och den här gången ingick en av mina absoluta favoriter bland hans konstverk: ”Uppbrott från hotellrummet”, hans sista självporträtt från 1968, målat i olja. (Klicka på bilden så blir den större och man ser detaljerna bättre.)

Att tavlan kallas självporträtt är för att den visar det liv Hildning Linnqvist levde, ett kringflackande liv runt Europa och Nord Afrika med målargrejerna med överallt. Ett vagabondliv. Det är en mycket vacker tavla tycker jag. Den gör mig lycklig. Den andas både exotism, ensamhet, spänning och livsglädje. Färgerna är milda och mjuka.

IMG_1825

Bredvid tavlan har man ställt upp en installation av de prylar som finns med på tavlan. Jag vet inte om det är samma saker, om det är Hilding Linnqvists egna ägodelar, men man skulle faktiskt kunna tro det. Särskilt vad gäller pallen, väskan och ryggsäcken. Fantasieggande är de i alla fall.

IMG_1839

Med i utställningen som kallas ”Hilding Linnqvist porträtterar” finns också ett ungt självporträtt i olja från 1920. Det är mycket vackert. Besök gärna utställningen, i Sundbyberg, den är liten men det gör att varje tavla får mycket uppmärksamhet och det är de alla verkligen värda. Hilding Linnqvist (1891-1984) är en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

438dagar – ”Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”

438

Boken som journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye skrivit om sin tid i fängelse i Etiopien under 2011-2012, 438 dagar sammanlagt, är en bladvändare av klassiska mått. Den går inte att lägga i från sig, den är spännande som en deckare utan att vara sensationslysten på något sätt. Det är en otroligt bra bok.

Boken är upplagd på så sätt att Martin och Johan alternerar som berättare, man får följa deras öden och äventyr ur bådas personliga perspektiv. Det gör boken mycket levande eftersom de har ett väldigt annorlunda förhållningssätt till skrivandet och formulerandet av tankar och händelser. Johan är den snabbe, hetsige och oslipade berättaren och Martin den eftertänksamme, litteräre och reflekterande berättaren. Deras personligheter kompletterar varandra och för berättelsen framåt på ett engagerande sätt.

De beskriver boken själva som ”vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”, och de får utan tvekan med alla tre perspektiven i sin berättelse. Man lär sig mycket om storpolitik, om deras tid som fångar, men allra mest om vänskap. Både Johan och Martin emellan, en vänskap som stadigt växer sig starkare och starkare, och mellan svenskarna och övriga fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Det är i de små rörelserna man blir mest drabbad.

Ibland är det svårt att värja sig. Man lär känna de olika fångarna i fängelset; mördare, tjuvar, bedragare, samvetsfångar, barnsoldater och allt vad som kan finnas. De blir inte bara Johan och Martins vänner utan också läsarens vänner. Man tycker om dem, de blir levande, kännande människor, inte bara fångar och ett nummer i systemet.

Då blir det svårt att värja sig när, till exempel, de unga soldaterna, säger: ”I början kom släktingar med mat varje dag, nu är det bara morsorna som kommer. – Den enda i världen man kan lita på till hundra procent är mamma.” Och senare i boken, när de berättar om en psyksjuk fånge som löpt amok äntligen blir infångad säger: ”- Okey, jag ska skärpa mig, mumlar den psyksjuke. Men jag saknar min mamma.”

Boken beskriver det ofattbara livet inne i fängelset med ömhet, det är en märklig upplevelse. Man får en insikt om vad som verkligen betyder något i livet och hur viktigt det är att finna mål och mening med sin situation: de tränar mycket, äter regelbundet, upprätthåller rutiner och vanor för att behålla sin mänsklighet. Efter ett tag får de böcker att läsa av sin anhöriga, när de får tillåtelse att hälsa på och leverera olika förnödenheter. Då skriver Martin:

”Att läsa blir nästan en fysisk upplevelse. Aldrig mer att jag kommer att kalla någon litteratur för skit. I ett fängelse är allt stor konst.”

Att få följa deras uppbyggande av ett bibliotek i fängelset, och medfångarnas förtjusning över att få böcker att läsa, borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med utbildning och bildning av något slag.

Boken har många infallsvinklar och skikt. Jag imponeras av deras styrka – som i mycket beror på att de har varandra – men också av den svenska ambassadens arbetet och engagemang, likaså Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Man får en inblick i hur den så kallade ”tysta diplomatin” fungerar. Vi vet att den inte fungerar i alla fall, se Dawit Isaak, men här fungerade den som den skulle.

Ändå var man osäker in i det sista om det skulle gå eller inte, om de skulle släppas ut ur fängelset eller inte, och ändå visste man ju som läsare att de skulle komma ut, de är tillbaka i Sverige och lever. Men när man läste levde man i ovisshet och var lika nervös och spänd som Johan och Martin själva. Det säger en hel del om boken kvalité!

På ett sätt kan man undra varför de skrev boken, det är mycket som avslöjas om både dem själva, inblandade personer i berättelsen och sådant som man tänker att det kanske snarare stjälper än hjälper att skriva om. Det måste ha varit en svår balansgång för författarna, men då måste man påminna sig om vad en av deras bästa vänner bland medfångarna skriker till dem när de äntligen blir utsläppta ur fängelset:

”- Martin och Johan, lova att berätta för världen om oss! skriker han. Berätta om vad ni har sett!”

Läs boken! Den finns att köpa på många ställen, bland annat på Adlibris och Bokus. Boken är utgiven av tidskriften Filter (2013) och 10 kr per såld bok går till Kalityfonden som Johan och Martin startat.

En odödlig amazon är död

360_doris_lessing_1011

Jag minns precis var jag befann mig när jag fick veta att Doris Lessing tilldelats nobelpriset i litteratur 2007. Jag låg i soffan med skyhög feber, ingen röst och helt igentäppt när jag fick beskedet genom TV:n som stod på. Jag blev så lycklig. Äntligen tilldelades en kvinna priset som verkligen är läst och älskad av massor – inte bara av kvinnor utan också av män. En författare som verkligen gjort skillnad på många plan.

Jag ringde genast min syster och spelade in ett meddelande om denna lyckliga tilldragelse på hennes telefonsvarare. Strax efteråt ringde hon upp mig och undrar vad jag egentligen hade försökt säga, bara ett hest mummel hade hörts. Hon blev orolig. Så stort var det för mig att jag var tvungen att ringa och ge uttryck för min glädje trots feberyra och ingen röst, det jag hade att säga var helt ohörbart.

det-femte-barnet-av-doris-lessing

Den första bok jag läste av Doris Lessing var den bok som jag tror många har börjat med: Det femte barnet (1988). Det är en fantastiskt bra och hemsk bok på samma gång. Den handlar om moderskap, om kärlek och barn och om vad man gör när kartan inte stämmer. Efter fyra välartade barn i den välartade familjen föds Ben. Oplanerad och ovälkommen. Det märker han redan i moderlivet. Han sparkar sin mamma inifrån magen så hon inte kan sitta eller ligga still utan måste röra på sig hela tiden.

Vad blir det för relation mellan ett barn och dess mor med en sådan början? Ja, det får vi följa i boken. Det är andlöst spännande och obehagligt drabbande. Jag bestämde mig för att aldrig skaffa fem barn efter att ha läst den, men egentligen handlar det inte om ett nummer utan om en inställning. Läs den!

den goda terroristen

Min andra bok av Doris Lessing var Den goda terroristen (1985). Den handlar om en kvinna som verkligen försöker ta sig ur den traditionella, förväntade kvinnorollen genom att ansluta till ett kollektiv av unga arga människor som vill förändra samhället, gärna genom våld. Vad händer med kvinnan i detta kollektiv? Hon blir deras morsa. Vad har förändrats i hennes liv? Ingenting. Förändringen ligger på ett annat plan än att bara byta miljö.

Jag lärde mig mycket genom båda dessa böcker. Därefter har jag läst det mesta hon skrivit men jag tror ändå att de intryck som de här två böcker gjorde på mig är de som stannat kvar längst och påverkat mig mest. Jag ser verkligen Doris Lessing som en av världens främsta författare genom tiderna. När hon äntligen fick nobelpriset i litteratur kände jag att mitt krackelerade förtroende för Svenska akademins val av författare, att ge priset till, började att repareras.

Doris Lessing är död men kommer aldrig att glömmas.

Ender´s Game – klart sevärd!

enders game 4

Filmen Enders´s Game hade premiär i fredags och vi var och såg den igår. I reklamen för filmen på SFs hemsida beskrivs filmen som Action, Sci-Fi, Äventyr, vilket är helt korrekt, men man tog inte med det viktigaste: vänskap och civilisationskritik. Det brukar väl samlas under rubriken Drama eller möjligtvis Kärlek. För kärlek var det, men inte i den romantiska formen utan i den vänskapliga formen, vänner och syskon emellan.

enders-game-movie-5

Filmen bygger på böcker skrivna av den amerikanska författaren Orson Scott Card (född 1951 i USA). Enders spel (som den heter på svenska) kom ut i bokform redan 1985, och det finns flera böcker i serien om Enders. Det är inte alltid en film baserad på böcker blir bra, men i det här fallet blev det lyckat. Framför allt märker man det i manusets många bottnar, det är inte bara en action-rulle rakt av utan det finns ett tänkvärt djup i den. Det förhöjer självklart upplevelsen av filmen. Jag fick mycket att tänka på efteråt.

enders game3

Även om själva berättelsen var spännande och medryckande; än en gång ska jorden räddas från utomjordingar som hotat planeten och som nu måste besegras en gång för alla för att hotet om jordens undergång ska omintetgöras (jag tröttnar aldrig!), är det inte det man bär med sig hem när filmen är slut. Det är istället relationerna, mellan de unga människorna som ska tränas att strida, man minns. Deras relationer är mycket varsamt och trovärdigt återspeglade. Här ser man många unga skådespelare som gör mycket minnesvärda insatser.

Det handlar också om civilisationskritik. Är krig alltid försvarbart? Är alla medel tillåtna? Översten säger: det viktiga är att vinna, Enders säger: det viktiga är inte att man vinner utan hur man vinner. Mycket sådant att tänka på. Det mesta i livet har mer än en svart och en vit sida, det framgår tydligt i filmen. Man uppskattar filmen både som ungdom och som vuxen, och det är ett mycket gott betyg för en film tycker jag. Filmmusiken var också väldigt bra, det gjorde filmupplevelsen extra njutbar.

Se den!

Böckerna om Enders finns att köpa på både Adlibris och Bokus.