Trollflöjten och björnarna

Den här stunden då man sitter förväntansfull framför de ännu fördragna ridåerna och väntar på att föreställningen ska börja, det är en magisk stund. Man har ju väntat och längtat så länge och äntligen är stunden här. Förväntansfull och pirrig, men också lite, lite orolig att det kanske inte blir så bra som man hoppats.

Men om det händer, att det inte blev så bra som jag hade hoppats, då tänker jag alltid att ett besök på Kungliga operan är något underbart i sig så det gör inte så mycket om det inte blir lysande varje gång. Men faktiskt så är det mycket sällan jag blir besviken, kanske aldrig. Inte den här gången heller.

Dags för Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart, en föreställning som Kungliga operan verkar ha satt upp med några tydliga målgrupper: ungdomar och nybörjare. Trollflöjten är verkligen rätt opera i det syftet, den är rolig, lättsam och med ett lyckligt slut. Musiken kan också vara delvis känd, som till exempel arian av Nattens drottning som få kan ha missat.

Föreställningen öppnar upp med en välkänd scen om än bakvänd: konstverket ”Blir du lönsam lille vän?” av Peter Tillberg (målad 1972). Plötsligt är man i tavlan, det är effektfullt.

Sedan drar historien om prins Tamino, prinsessan Pamina, men framför allt skojaren Papageno, igång och det är härligt publikfriande från första stund. Fantastiska scenografiska lösningar, vackra miljöer och roliga figurer. Utan att avslöja för mycket kan man nog säga att allt inte händer på scenen vilket alltid är roligt och överraskande.

Helt klart har man hämtat inspiration från världar unga människor har en relation till, t ex scouterna är en klar hälsning till Wes Andersons film ”Moonrise kingdom” (från 2012), men det gör inget, jag utgår ifrån att det är så man har gjort i alla tider.

Att lägga in referenser som de flesta känner igen och har en relation till är inget ovanligt, Shakespeare upphöjde det till stor konst även om de flesta referenser idag går oss förbi, och jag antar att en sådan skojare som Mozart gjorde detsamma. Det skapar trivsel.

Däremot har jag ingen aning varifrån björnarna kommer, men de var definitivt kvällens största underhållning. Så fantastiskt enkelt gjort men ändå enormt effektfullt, och roligt! Oj, vad jag skrattade högt åt de krumbuktande björnarna, tänkte att nu får jag nog skäll av någon, men tvärtom, i pausen sa den gamla damen bredvid mig att hon tyckte det var trevligt att jag skrattat så hjärtligt. Även en operapublik kan överraska positivt.

Det måste ha varit otroligt varmt i de här björnpälsarna! Men oj så roliga de var. Tack!

Det var länge sedan jag såg Trollflöjten och det var verkligen trevligt att återse den och Kungliga operans ambition fungerade: två relativt ovana men intresserade skolungdomar fick en första mycket positiv upplevelse av en operaföreställning och kommer gärna tillbaka. Är inte det högsta vinsten?

Själv har jag för första gången förstått vad som menas med att ”sången är ett instrument”. Karolina Andersson som Nattens drottning visade verkligen vart skåpet ska stå i den klassiska arian. Man visste till slut inte vad som var hennes röst och vad som var instrumenten i orkestern, det blev en total symbios och inte en ton landade fel. Wow, säger jag!

Ta chansen att introducera opera för någon ovan, som du skulle vilja fick en positiv första upplevelse, det finns fortfarande flera tillfällen att se den här föreställningen under våren. Den är absolut se- och hörvärd!

Vera Nilsson på Liljevalchs

Om du bor i Stockholm, eller har haft ärende hit på senare tid, har du nog inte missat reklamen för Liljevalchs konstutställning med Vera Nilsson (1888-1979) som pågår just nu. Just den här affischen med hennes dotter Ginga (smeknamn för Catharina) finns tapetserad över hela stan.

Bilden drar blicken till sig av den enkla anledningen att konstverket är likt ett snapshot fotografi, en sådan där bild som man lyckas ta med kameran i all hast och som känns som ett lyckokast – att man hade kameran redo just där och då. Men det här är ju inget foto, det är en oljemålning…

Hur lyckades Vera Nilsson fånga det där ögonblicket när hennes dotter välter en hyacint och kastar ett blixtsnabbt ögonkast mot mamman, ett ögonkast som tydligt säger: oj, det var inte meningen, kommer jag att få skäll nu? Hur många gånger har man inte mött ett sådant blixtsnabbt ögonkast av ett barn? Hur kan man fånga det i en tavla? I ett foto, ja visst, men i en oljemålning? Imponerande.

Det säger något om Vera Nilssons storhet som konstnär, särskilt vad gäller barnmotiv. I det var hon banbrytande. Det är också hennes tavlor med dottern som motiv som gör störst intryck på mig under utställningen.

Se den gär bilden till exempel, den är helt magisk. Den lilla dottern kramar två stora pioner. Så mycket kärlek som sannolikt kommer leda till att blommorna mosas: ett barns överväldigande kärlek och som inte lärt sig ännu att det finns en gräns mellan livgivande kärlek och kvävande kärlek.

Ett genialt fångat ögonblick hos ett litet barn. Se hennes ansikte. Se ljuset, kärleken, ömheten och lyckan. Ett barn som vet vad kärlek är.

Det är vad jag mest bär med mig från utställningen, en moders kärlek, men inte i första hand Vera Nilssons kärlek till lilla Ginga – en kärlek som verkar vara oändligt stor – utan lika mycket vad som verkar vara en moders kärlek till Vera Nilsson själv. Alltså Vera Nilssons egen mamma som finns med på flera målningar.

Här ser vi henne ensam porträtterad. Målningen heter ”Min mamma (Ada Nilsson)” och är målad 1917-1918. Bara det vittnar om en kärleksfull relation mellan mor och dotter, att hon kallar henne ”min mamma”. Och mamman ser ju så sträng ut i sin svarta, höghalsade, borgerliga klänning med den till synes bistra minen och den bortvända blicken.

Men det måste vara en illusion för om ytan skulle vittna om människans inre skulle Vera Nilsson inte kalla målningen för ”min mamma”, det är jag säker på. Det finns ett väldigt kärleksfullt tilltal i det.

Och hade jag inte redan varit säker på det, att mamman Ada Nilsson var en kärleksfull mamma med en varm relation till sin dotter, skulle jag bli det efter att ha sett de här tavlorna. Här ser vi mamman tillsammans med sin dotterdotter igen och igen. Varför blir jag så tagen av det, det är väl inget märkvärdigt egentligen?

Om man betänker att Vera Nilsson fick en dotter 1922 och det står ingenstans skrivet vem som är pappan eller om hon var gift när hon fick dottern, då blir det lättare att förstå den starka relationen mellan Ada och Vera. Jag vet ingenting om historien mellan dem eller Gingas tillkomst, men allt tyder på att ett eventuellt oäkta barn inte rubbade relationen mellan kvinnorna, och kom ihåg att vi talar om år 1922…

Här blir jag intresserad och skulle så gärna vilja veta mer. Att Vera Nilsson och hennes syster blev uppmuntrade av sina föräldrar att studera är stort nog på den tiden, men att Vera blev fri konstnär och ensamstående mor i en borgerlig miljö var verkligen ingen självklarhet, att hon fortfarande var accepterad och välkommen alltså.

Men bilderna talar sitt eget språk. Bilderna visar relationen och Ginga ser så nöjd ut bredvid sin mormor och mormor ser lika distanserad och beslöjad ut som i det första porträttet från 1917-18, innan barnen var fött. Jag blir lycklig när jag ser konstverken. Jag fylls av tacksamhet när jag ser Ada Nilsson: ”min mamma” säger Vera Nilsson och det säger allt.

Men Vera Nilsson målade inte bara barn, och då särskilt sin egen lilla dotter, hon målade mycket annat också. Här ses samma miljö, målad två gånger, från Södermalm i Stockholm, ett Södermalm som inte finns längre. Ett smutsigt, slitet och fattigt Södermalm som hon målat utan försköning.

Det är en av ”hemligheterna” med Vera Nilssons konst, att hon målade vad hon såg, hon försökte inte försköna eller förbättra utan visa hur det verkligen såg ut, eller hur det verkligen kändes när hon såg det. Men mitt i smutsen dyker gärna en blomma upp i vackra färger, inte för att försköna motivet och förneka smutsen och fattigdomen, utan för att visa att det sköna även finns mitt i det slitna och fula.

Utställningen består av 140 verk som visar på Vera Nilssons bredd som konstnär. Hon var banbrytande, självständig, djärv och helt enkelt underbar. Gå och se!

Utställningen på Liljevalchs pågår till den 6 januari 2015.

Fotnoter till en osynlig text

Som jag tidigare skrivit om så besökte jag för första gången Moderna museets litteraturfestival i höstas, vilket var en glad överraskning. Det var många författare där som jag aldrig hade hört talas om, eller i alla fall inte läst några böcker av. Framför allt gällde det de spansktalande författarna. Av en tillfällighet lyssnade jag till två översättare som samtalade om arbetet med att översätta böcker.

En av dem var Yvonne Blank som hade översatt en bok av en av de besökande författarna, nämligen Enrigue Vila-Matas från Spanien. Boken heter Bartleby & Co och utkom år 2000 men har nu översatts tills svenska av bokförlaget Tranan. Boken räknas till en av Enrigue Vila-Matas mest populära böcker, en storsäljare, och han själv räknas som en av den spanktalande världens största författare.

Under samtalet mellan översättarna talades det om boken Bartleby & Co, en bok som bestod av fotnoter till en osynlig text. Kan det bli mer fantasieggande än så? Jag blev självklart nyfiken på boken, och tänkte som man så ofta gör när man hör något riktigt genialiskt: varför kom jag inte på det själv?

Direkt efter översättarna var det dags för Enrigue Vila-Matas att läsa ur sin bok, Bartleby & Co. Han läste på spanska och skådespelerskan Lil Terselius samma text på svenska. Då insåg jag att boken inte bara var fantasieggande utan också komisk. Det blev ännu ett bokinköp.

Nu har jag alltså läst ut min andra bok inköpt på rekommendation av litteraturfestivalen och jag är glatt överraskad, igen. Boken är väldigt bra. För det första är det alltid lika roligt när man stöter på en författare som varken ser ut eller låter komisk, men skriver väldigt komiskt. Det blir en spännande krock i tanke och känsla. Författaren gjorde ett mycket gott intryck på mig, vid uppläsningen, och boken förstärkte intrycket jag fick då.

Den stora frågan till mig själv just nu är: varför läser jag inte spansktalande författare oftare? Visst, jag har läst de större klassikerna, men mycket sällan eller aldrig modern litteratur. Det är ett misstag. Efter de två böcker jag läst hittills (Tiebreak är den andra, som jag skrivit om tidigare) på kort tid har lärt mig en sak: klassisk bildning verkar fortfarande vara uppskattat och självklart inom den spansktalande kulturen.

Jag hoppas att det inte bara är en tillfällighet, med just de här två böckerna, jag hoppas intensivt att det är en självklarhet, att det någonstans på jorden, i min närhet finns människor – skribenter, läsare, kulturpersonligheter av alla slag – som fortfarande förstår vidden och behovet av en bred och allmän bildning. Jag blev lycklig av läsningen – och bildad.

Vad menar jag med bildning i det här fallet? För det första att jag lär mig så mycket nytt, men bara så där i förbifarten. Jag lär mig om andra författare, tidsepoker, fenomen av olika slag, men det sker inte med en ansats av kunskapsspridning utan bara i förbifarten, som en självklarhet som inte behöver förklaras eller ursäktas.

För det andra väcks en stor nyfikenhet hos mig; jag vill lära mig mer, söka mig vidare för att förstå ännu mer om det jag läser. Det är vad boken förmedlar, liksom Tiebreak gjorde. Och allt sker utan anspråk från författarna att de ska bilda mig, de tänker nog inte ens på det, det bara händer ändå.

Enrigue Vila-Matas bok består av 85 fotnoter till en osynlig text om varför verkliga författare av en eller annan anledning slutat skriva. Varför har de slutat skriva? Det försöker romanens huvudperson ta reda på. Frågan han också ställer sig är om det är bättre att skriva eller att sluta skriva? Han svarar själv på det i fotnot 7:

”Finns det fler skäl till att det skulle vara bättre att skriva än att inte skriva? Ja. Ett av dem är mycket enkelt: därför att det fortfarande går att skriva både riskfyllt och vackert i klassisk stil. Det är den stora lärdomen vi kan dra från Lo stadio di Wimbledon, där Del Giudice på sida efter sida avslöjar ett djupt intresse för det gamla i det nya. För det gamla kommer alltid tillbaka i nya skepnader. Internet är till exempel nytt, men nätet har alltid funnits. Nätet, som till helt nyligen var ett redskap fiskare använde för att fånga och stänga in sitt byte, har blivit ett redskap som öppnar våra dörrar mot världen. Allt består, men det förändras, det gamla återkommer outtröttligt i det nya, som passerar fort som blixten.”

Vem kan motstå en så vackert formulerad roman? Men den är inte bara vacker, den är också rolig, lärorik, spännande och eftertänksam. Den har allt. Läs och njut.

Finns att köpa på Bokus och Adlibris bland annat.

Marco Polo på Netflix, nej tack

Jag väntade med stor förväntan och spänning på premiären av Netflix nya egenproducerade tv-serie om den italienske upptäcktsresande och Kina-kännaren Marco Polo (1254-1324). Serien släpptes den 10 december och det kändes som att det kunde bli jullovets stora underhållning men så blev det definitivt inte. Åh vad jag är besviken!

Första säsongen består av 10 avsnitt och jag erkänner att jag hittills bara sett hälften av dem och jag tvivlar på att jag kommer att se resterande avsnitt med tanke på vilken enorm besvikelse serien är. Här har man satsat nästa en miljard kronor på en serie som därmed är världens hittills dyraste tv-serie, och man hade ett fantastiskt livsöde som underlag och en miljö som är fantasieggande och spännande. Och vad blev det? Ingenting.

Ett sådant mischmasch har jag nog aldrig sett förut. Och så många nakna asiatiska kvinnor har jag definitivt aldrig sett förr. Det är så pinsamt. Serien består av fullt påklädda män, helnakna kvinnor i olika sexuella positioner och en historiebeskrivning som kännas fjärran från originalet.

Vad vill man med den här serien egentligen? Netflix vill expandera i öst helt klart och tydligen är helnakna asiatiska kvinnor nyckeln till den kinesiska marknaden, i alla fall den manliga delen av miljardlandet Kina. Avsikten med serien är så uppenbart att det är löjligt.

Det finns knappt ingenting försonande med serien, möjligtvis ska det vara två saker: 1) den brittiske skådespelaren Benedict Wong som spelar Kublai Khan, den mongoliske kejsaren som Marco Polo arbetar för i 17 år, och 2) jag vill plötsligt veta massor om den verkligen Marco Polo och börjar söka på nätet efter kunskap.

Det får man väl i alla fall se så något meningsfullt med serien. Tyvärr finns det väl alltför många tittare som inte gör det utan tror att TV serien är en verklig beskrivning av hur Marco Polos liv såg ut. Då cementeras sexism, exotism och pinsamma manliga drömmar om en värld som inte finns och aldrig funnits.

Den brittiske skådespelaren Benedict Wong är den enda rollfigur som spelas riktigt bra och Kublai Khan är den enda rollfigur i serien som faktiskt blir något mer än en endimensionell pappfigur och kuliss till den påkostade dekoren. Med så mycket pengar till sitt förfogande skulle det vara så omöjligt att få fram i alla fall några fler riktigt bra skådespelare?

Eller är det så att det är manuset som har så stora brister att det inte spelar någon roll hur bra skådespelarnas prestation är, det blir i alla fall platt och intetsägande? I sådana fall är Benedict Wongs rollprestation ännu mer beundransvärd.

Har du funderingar på att skaffa Netflix för att kunna se serien? Gör inte det.

När det gäller den riktige Marco Polo så har jag nu ägnat en hel del tid till att ta redan på mer fakta om honom (och inser snabbt att tv-serien fabulerar friskt och gör om berättelsen på avgörande punkter för att det ska passa dem och deras ambitioner bättre) och har fascinerats av att det tydligen råder olika meningar om ifall han verkligen varit i Kina med omnejd eller inte. En del forskare menar att han inte kom längre än till Konstantinopel och där stannade han väldigt länge och hörde persiska resenärer berätta om Kina, och att det är dessa berättelser han gör till sina.

Det var helt nytt för mig! En brittisk forskare, Francis Wood, menar: ”om Marco Polo arbetade sjutton år åt Khublai khan, varför nämns då inget om kinesiska skrivtecken? Eller att de åt med pinnar? Och varför ingenting om kinesiskornas lindade fötter? Eller om teceremonier och den kinesiska muren? Och varför har inte Marco Polos namn återfunnits i kinesiska samtida källor?”

En annan forskare, Hans Ulrich Vogel, en tysk Kina-expert säger att det finns tydliga bevis på att Marco Polo verkligen var i Kina: ”Enligt Vogel visar däremot Marco Polos beskrivningar av Kinas saltutvinning, pengaväsen, skattesystem och den administrativa indelningen att han måste ha varit i landet. Varken europeiska, arabiska eller persiska källor beskriver dessa saker lika detaljerat, och de kinesiska texterna i ämnet översattes långt efter Marco Polos resor. Själv kunde han inte läsa kinesiska.”

I en av de böcker som skrevs om Marco Polo, vissa redan under hans levnad, och som byggde på hans egna berättelser och dagboksanteckningar (även om dessa originalskrifter inte längre finns kvar) ”tillkommer skildringar av sexuallivet i främmande kulturer”.

Så låt oss göra ett tankeexperiment för att ta reda på om Marco Polo var i Kina eller inte: Han skrev INTE om teceremonier, kvinnors skor, att man åt med pinnar eller skrev med kinesiska tecken. Det han skrev om var arbete, pengar och sex. Min slutsats är ändå ganska given. Marco Polo var en man, han skrev om arbete, pengar och sex, alltså kan vi dra slutledningen att han verkligen var i Kina. Hade hans fru varit med hade vi nog fått vet mer om teceremonier, skor och mat. Cementerar jag könsroller? Det är ingenting mot vad tv-serien gör.

Och sist men inte minst: satt verkligen ALLTID tjejen ovanpå när man hade sex i forntida Mongoliet och Kina? Använde de sig ALDRIG av en annan ställning? Eller är detta ett sätt för filmmakarna att få möjlighet att visa helnakna kvinnor som har sex med helt påklädda män som inte behöver visa något av sin nakna kropp? Det finns bara ett ord för detta: patetiskt.

Se Bibeln på @Stadsteater

Första vill jag ge en hälsning till skådespelarna från premiären av teateruppsättningen Bibeln på Stadsteatern i går kväll:

Ni kanske undrar varför inte fler stod upp och applåderade efteråt? Varför applåderna inte dånade högre? Det beror på att jag, och jag skulle tro många med mig, var väldigt tagna av pjäsen. Särskilt de allra sista sekunderna. Man hade svårt att bryta känslan av andakt och allvar – även om man fått skratta hjärtligt många gånger under pjäsens gång. Mina händer ville inte applådera, även om de gjorde det. Mina händer ville bara ligga stilla i mitt knä i begrundan över sakernas tillstånd i världen och människans oförmåga att se längre än till sitt eget.

Det var vad jag skulle kalla en helig stund. Då kan det vara svårt att ställa sig upp, applådera och ropa ut glada tillrop. Även om man verkligen skulle vilja eftersom ni alla verkligen förtjänade det. Nu blev det en mer stilla hyllning till er alla, men se det som den främsta bland hyllningar: det betyder att ni berörde oss på djupet och fick oss att sortera bland alla de existentiella tankar och frågor som simmade upp till ytan. Pjäsen lever i mig än idag och kommer att göra det länge. Se det som min hyllning till er för det jag fick vara med om igår. Tack till er alla.

Pjäsen Bibeln bygger på Boken, skriven av Niklas Rådström (2013) men innan dess hade Niklas Rådström skrivit manus till en teaterföreställning, kallad Bibeln, som sattes upp på Göteborgs stadsteater 2012. Nu sätts samma föreställning upp på Stockholms stadsteater men förkortad från 4,5 timme till 3 timmar. Pjäsen tar oss genom bibelns historia, till en början i kronologisk ordning men vartefter flätas händelser och personer från både Gamla och Nya testamentet in i varandra som en förstärkning av det som sägs, men också som en dialog över tid och rum. Mycket effektfullt.

I första akten, som i första hand handlar om personer och händelser ur Gamla testamentet, blir jag gripen av den framställning som görs över människans existentiella och jordiska förutsättningar i tillvaron. Särskilt Lots hustru, här gör skådespelerskan Jessica Liedberg en magnifik tolkning av hennes förtvivlan över vad som händer och vad hennes ögon tvingas beskåda. Här berörs jag på djupet av den civilisationskritik som kommer fram, hur vi människor om och om igen orsakar vår egen undergång. Vi lär oss aldrig.

Det är ett genomgående tema i pjäsen, människans villkor på jorden och hennes oförmåga att behålla de landvinningar hon nått i en strävan efter mer och mer och mer… det ledet oåterkalleligt till fysisk, moralisk eller existentiell undergång. Varför håller vi oss inte till det vi längtar efter mest: kärlek, gemenskap, tro och tillit till att världen är god och vill oss väl? Varför hemfaller vi hela tiden till vår självupptagenhet och egoism som sällan leder till något gott, varken för oss själva eller för andra? Varför är Ordet solidaritet ett av de svåraste?

I första akten besvärades jag av att de tre Guds änglar som styrde skeendet kändes ironiska och förlöjligande i sin framtoning. Det kändes som om man inte riktigt ville ge sig hän till berättelsens innersta essens utan ville hålla ett lätt raljerande utifrånperspektiv. Men vartefter berättelsen vandrade vidare dämpades det och i andra akten kändes alla skådespelarna, särskilt de tre änglarna, som ett med berättelsen. Det blev väldigt starkt. När Maria Magdalena kom, spelad av Petronella Barker, då grät jag. Det är överlag fantastiska rollprestationer av alla som deltar i pjäsen och scenografin är magisk.

Pjäsen bygger på bibelns berättelser och den utveckling som går från judendomen till kristendomen och det görs väldigt effektfullt med små medel. Men jag är säker på att även den som inte kan bibelns berättelser utan och innan ändå kan tillgodogöra sig pjäsens budskap. Den handlar om människan och människans sökande efter tillhörighet, sammanhang och gemenskap. Det är en existentiell berättelse som inte väjer för tvivel, otro, tveksamhet, osäkerhet – och då menar jag inte i första hand i förhållande till en tro på Gud utan på en tro på Livet, existensen och den egna platsen i världen och historiens gång.

Det är en berättelse om människan. Den landar här och nu i vår egen tillvaro. I Sverige 2014.

Se pjäsen. Läs boken. Tack Niklas Rådström.

Om en glömd pyjamas i Kina

I dagarna släpper Göran Leijonhuvud sin nya bok ”Pionjär och veteran – 50 år med Kina”. Det är en bok som handlar om Kinas utveckling under de senaste 50 åren men också om Göran Leijonhufvuds egen utveckling, och enskilda människor han mött under sina år i Kina. I går besökte han Östasiatiska museet i Stockholm för att ”presentera den här lilla skriften” som han själv uttryckte det.

Boken är på nästa tusen sidor. ”Men jag ber inte om ursäkt för att den blev lite tjock, de senaste 50 åren av Kinas utveckling har varit dramatisk”, säger Göran Leijonhuvud.

Göran Leijonhuvud är tidigare utrikeskorrespondent för Dagens nyheter i Kina men hans intresse för Kina kom till av en tillfällighet. Under 1960-talet var intresset stort för Afrika, Asien och Latinamerika. Det var den tiden då frigörelsen från kolonialismen tog fart och många var trötta på kalla krigets spänningar, det öppnade för ett nytt intresse för tredje världen. Göran Leijonhufvud var från början intresserad av Afrika och Panafrikanism och planerade att doktorera i ämnet, men så blev det inte.

En studiecirkel om Asien och Kina behövde en ledare och för att kursen skulle bli av bestämde han sig för att ta hand om den och på den vägen är det. 1966 ordnade de en studieresa till Kina, först med Finlandsfärjan och sedan med Transibiriska järnvägen till Peking. Mötet med Kina blev livsavgörande.

”Jag började som en nyfiken Maoist men blev senare en kritisk observatör. Jag insåg att det inte var det drömsamhälle jag hade trott”, säger han själv. Från 1971 arbetade han som korrespondent för DN i Kina och har sett det mesta som gått att se i Kina under de 50 år han till och från har levt och verkat i landet.

Något som fascinerade honom när han kom till Kina var väggtidningarna som har en flertusenårig tradition i landet, skrivna på papper eller siden. Han berättar om en händelse som samtidigt på ett tydligt sätt visar det Kina som existerade när han kom dit, men som har förändrats idag. Vid ett tillfälle i slutet av 1960-talet fotograferade han olika väggtidningar vilket inte uppskattades. Han arresterades, blev förhörd på ett mindre trevligt sätt, blev fråntagen filmen, men till slut släppt.

Han hade en resa inplanerade inom Kina och fick på grund av arresteringen bråttom i väg och glömde sin pyjamas på hotellet. När han sitter på den stora flygplatsen ringer en telefon i andra änden av hangaren, det är till honom. Det är hotellet som informerar om att han glömt sin pyjamas och hur kan de överlämna den till honom? Det fanns inte tid att lösa det så Göran Leijonhufvud säger till dem ”jag hör av mig”.

Några år senare är han på besök i samma stad och kommer på att han kan passa på att gå till hotellet och fråga efter pyjamasen. Damen i receptionen tar fram ett ljusblått papper och frågar ”är det den här färgen på pyjamasen?” Ja, det stämde. ”Tyvärr, vaktmästaren som har nyckeln till förrådet har gått hem för dagen så jag kan inte ge dig pyjamasen just nu”, svarar damen.

Senare på kvällen, efter en bankett, sitter han och skriver på sitt hotellrum. Då knackar det på dörren. Utanför står en delegation på tre personer; en tolk, en myndighetsperson från staden och en personal från hotellet som håller hans nytvättade och nystrukna pyjamas på en galge. ”Kamrat Mao har lärt oss att vi ska tjäna folket” säger de. Det gällde tydligen även besökare konstaterar Göran Leijonhufvud.

Det här är bara ett exempel på vad Göran Leijonhufvud har att berätta om sina år i Kina och den enorma utveckling som landet genomgått, på gott och ont. Miljontals människor har rests från fattigdom i landet men samtidigt håller miljöförstöringen på att förstöra hela landet. Göran Leijonhufvud avslutar sitt mycket intressanta och lärorika föredrag med att visa en bild på en mindre stad i Kina som andas framtidshopp. Jag ser verkligen fram emot att läsa boken!

Det är Albert Bonniers förlag som gett ut boken ”Pionjär och veteran – 50 år med Kina” av Göran Leijonhuvud. Boken finns att köpa på Bokus och Adlibris.