Det är lätt att tro att den konst som präglar Nice i södra Frankrike enbart handlar om äldre konst, och då menar jag den impressionistiska och expressionistiska konsten från slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet. De konstnärer som då levde på franska rivieran i Provence är idag världskända och sätter sin prägel på vår uppfattning av södra Frankrike.
Det stämmer förstås till stor del, miljön är påverkad av den tidens konstnärer och ibland är det som om tiden har stannat och det mesta man ser omkring sig liknar en målning av Cezanne, Van Gogh, Matisse eller Picasso. Men det är så klart bara en del av sanningen. Även modern konst präglar en stad som Nice.
Det finns ett Moderna museum beläget en bit upp i stadskärnan där den gamla klassiska bebyggelsen med de pastellfärgade husen blandas med moderna byggnader i betong. Moderna museet består av fyra höga ”ben” som binds ihop av glaskorridorer. Det är en pampig byggnad. Den är också omgiven av skulpturer som den här, ett stort kvadratiskt huvud i aluminium som definitivt drar blickarna till sig.
Museet har en fin samling konstverk av stadens egen Yves Klein (1928-1962) som ursprungligen kom från Nice. Det var intressant att se några mer traditionella målningar av Klein, där den blå färgen börjar ta form men där motivet samtidigt är mer klassiskt figurativt. Men så klart finns en klassisk Klein-blå målning med också. Det är definitivt en färg att försjunka i.
Det finns också en större samling konstverk av Niki de Saint Phalle (1930-2002), den franska fotomodellen som blev konstnär. Hon finns också representerad på Moderna museet i Stockholm med de färgglada skulpturerna i museets trädgård.
Det finns något smärtsamt i Niki de Saint Phalles konst. Vid första anblicken verkar allt så livsbejakande och färgstarkt men ser man närmare finns det alltid något plågsamt involverat i konstverket. Det märks att konstnärens på ytan glättiga jet-set liv inte är hela sanningen om Niki de Saint Phalle. Men man måste oftast titta väldigt nära och noga för att upptäcka det.
Det finns en större avdelning amerikansk pop-konst på museet också, till exempel den här ”High Tension” från 1964 av Martial Raysse.
Även den kinesiske konstnärers Ai Weiwei finns representerad med ”Marble Door” från 2006.
Vacker var den stora ”Triptyque nr 6” av Gérald Thupinier, från 1998.
Men roligast var det här konstverket:”Ceci n’est pas un Marcel Duchamp” från 1990 av Serge III (1927-2000). Ungefär ”Det här är inte en Marcel Duchamp” på svenska. Så underbar och så ironisk. Jag skrattade högt när jag såg den. Lite som ”Kejsarens nya kläder”. Konst i dialog, det gillar jag.
Det som imponerade mest på mig var inte konsten inuti museet utan själva byggnaden i sig. Till exempel den här fantastiska trappan som leder upp till museets tak. Den är gjord av David Tremlett.
Medan jag stod under trappa och fotograferade den hörde jag plötsligt två finska kvinnoröster och när de kom inom synhåll såg jag att kvinnorna hade finska folkdräkter på sig. De tillhörde en internationella kvinnoorganisation på besök i museet, i en paus från konventet i byggnaden bredvid museet. Det blev som en spontan art performance bara för mig.
Man kunde gå ut på museets tak, där broar sammanband de fyra pelare som är museets stomme. Det var en fantastisk upplevelse att se hela Nice för sina fötter. Jag kan tänka mig hur magiskt det måste vara på natten att stå där och se ut över staden.
Niki de Saint Phalle fanns också representerad utanför museet med en stor skulptur.
Likaså vid en av ingångarna till det mest kända och klassiska hotellet Hotel Negresco som utgör ett av staden Nice mest berömda landmärke.
Ja, Moderna museet i Nice är definitivt värt ett besök, men efter att ha strosat runt i de olika rummen inser jag varför Moderna museet i Stockholm hamnar högt upp på listan över de mest intressanta moderna museum i världen. Stockholm-Nice 1-0 helt enkelt.