Moderna museet finns även i Nice

IMG_2957

Det är lätt att tro att den konst som präglar Nice i södra Frankrike enbart handlar om äldre konst, och då menar jag den impressionistiska och expressionistiska konsten från slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet. De konstnärer som då levde på franska rivieran i Provence är idag världskända och sätter sin prägel på vår uppfattning av södra Frankrike.

Det stämmer förstås till stor del, miljön är påverkad av den tidens konstnärer och ibland är det som om tiden har stannat och det mesta man ser omkring sig liknar en målning av Cezanne, Van Gogh, Matisse eller Picasso. Men det är så klart bara en del av sanningen. Även modern konst präglar en stad som Nice.

Det finns ett Moderna museum beläget en bit upp i stadskärnan där den gamla klassiska bebyggelsen med de pastellfärgade husen blandas med moderna byggnader i betong. Moderna museet består av fyra höga ”ben” som binds ihop av glaskorridorer. Det är en pampig byggnad. Den är också omgiven av skulpturer som den här, ett stort kvadratiskt huvud i aluminium som definitivt drar blickarna till sig.

NiceMoMa3

IMG_2747

IMG_2750

Museet har en fin samling konstverk av stadens egen Yves Klein (1928-1962) som ursprungligen kom från Nice. Det var intressant att se några mer traditionella målningar av Klein, där den blå färgen börjar ta form men där motivet samtidigt är mer klassiskt figurativt. Men så klart finns en klassisk Klein-blå målning med också. Det är definitivt en färg att försjunka i.

IMG_2756

IMG_2760

Det finns också en större samling konstverk av Niki de Saint Phalle (1930-2002), den franska fotomodellen som blev konstnär. Hon finns också representerad på Moderna museet i Stockholm med de färgglada skulpturerna i museets trädgård.

IMG_2771

IMG_2773

IMG_2774

Det finns något smärtsamt i Niki de Saint Phalles konst. Vid första anblicken verkar allt så livsbejakande och färgstarkt men ser man närmare finns det alltid något plågsamt involverat i konstverket. Det märks att konstnärens på ytan glättiga jet-set liv inte är hela sanningen om Niki de Saint Phalle. Men man måste oftast titta väldigt nära och noga för att upptäcka det.

IMG_2785

Det finns en större avdelning amerikansk pop-konst på museet också, till exempel den här ”High Tension” från 1964 av Martial Raysse.

IMG_2789

Även den kinesiske konstnärers Ai Weiwei finns representerad med ”Marble Door” från 2006.

IMG_2820

Vacker var den stora ”Triptyque nr 6” av Gérald Thupinier, från 1998.

IMG_2823

Men roligast var det här konstverket:”Ceci n’est pas un Marcel Duchamp” från 1990 av Serge III (1927-2000). Ungefär ”Det här är inte en Marcel Duchamp” på svenska. Så underbar och så ironisk. Jag skrattade högt när jag såg den. Lite som ”Kejsarens nya kläder”. Konst i dialog, det gillar jag.

IMG_2805

Det som imponerade mest på mig var inte konsten inuti museet utan själva byggnaden i sig. Till exempel den här fantastiska trappan som leder upp till museets tak. Den är gjord av David Tremlett.

Medan jag stod under trappa och fotograferade den hörde jag plötsligt två finska kvinnoröster och när de kom inom synhåll såg jag att kvinnorna hade finska folkdräkter på sig. De tillhörde en internationella kvinnoorganisation på besök i museet, i en paus från konventet i byggnaden bredvid museet. Det blev som en spontan art performance bara för mig.

IMG_2799

IMG_2794

Man kunde gå ut på museets tak, där broar sammanband de fyra pelare som är museets stomme. Det var en fantastisk upplevelse att se hela Nice för sina fötter. Jag kan tänka mig hur magiskt det måste vara på natten att stå där och se ut över staden.

IMG_2829

Nice MoMa

Niki de Saint Phalle fanns också representerad utanför museet med en stor skulptur.

IMG_2621

Likaså vid en av ingångarna till det mest kända och klassiska hotellet Hotel Negresco som utgör ett av staden Nice mest berömda landmärke.

Ja, Moderna museet i Nice är definitivt värt ett besök, men efter att ha strosat runt i de olika rummen inser jag varför Moderna museet i Stockholm hamnar högt upp på listan över de mest intressanta moderna museum i världen. Stockholm-Nice 1-0 helt enkelt.

Annonser

Henri Matisse museum – äntligen!

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Det är inte varje dag en livsdröm går i uppfyllelse. Jag har längtat i hela mitt liv, i alla fall så länge som jag varit konstintresserad vilket är så länge jag kan minnas, efter att få besöka staden Nice på franska rivieran och den franske konstnären Henri Matisse museum.

IMG_2319

Plötsligt händer det. Jag befinner mig i Nice och det första vi gör, första dagens morgon, är att promenera från stadens centrum upp på för berget till stadsdelen Cimez där museet ligger. Så många gånger jag sett det här huset på bild. Att se det i verkligheten är en fantastiskt känsla.

Matissemuseum

Jag tar min tid på mig innan jag går in. När vi kommer fram till huset inser vi att det finns en stor park framför den, en park full av olivträd som lokalbefolkningen använder som sitt andra vardagsrum: där har man pick-nick, fest med ballonger, rastar sina hundar, sitter och läser i skuggan, spelar boule, och mycket mer. Det är en underbar miljö.

IMG_2323

IMG_2347

Varma av vandringen uppför berget sätter vi oss i parken, köper kallt vatten och coca-cola, njuter av utsikten och miljön. Att befinna sig på franska rivieran, det är varmt och soligt men man blir hela tiden svalkad av brisen från havet, då är det lätt att förstå varför staden Nice dragit till sig mängder av både turister och konstnärer genom åren.

IMG_2962

Regina

Henri Matisse (1869-1954) började med att bo i Nice på somrarna, betagen av ljuset. Han bor då nere vid havet. Längre fram bestämmer han sig för att bosätta sig i Nice permanent och flyttar då in i Hotel Regina, ett hotell som tidigare varit den engelska drottningen Victorias semesterfavorit men som nu – vid Matisse inflyttning – gjorts om till lägenheter. Där bodde Matisse till sin död. Det är en mytomspunnen plats för mig.

art1

När Matisse dog skänkte hans familj många av hans efterlämnade verk och andra privata ägodelar till staden som beslöt att göra om ett palats, ett stenkast ifrån Hotel Regina, till ett museum. Det är en lika vacker byggnad inuti som utanpå. Man kan inte säga att det är Matisse främsta verk som finns representerade i museet, de är spridda över hela världens museum och hos privata samlare, det som finns här är i stället något annat.

Vad man får uppleva på museet är framför allt två saker: 1) man får en inblick i hur processen gick till när Matisse skapade ett verk, här finns mängder av skisser och förstudier. Det är mycket intressant. Inte ens en gigant som Matisse skapade mästerverk utan hårt arbete, om det nu är någon som trodde något annat. Att vara konstnär är ett hårt arbete som kräver stor förberedelse och intensiv övning.

not-identified

239569648

Men ännu mer intressant är det andra: 2) man får se flera av Matisse tidiga verk, från 1890-talet. Här blir det riktigt spännande. Matisse började måla som alla andra samtida konstnärer, mörka, dova, realistiska målningar som är väldigt tråkiga att se. Långsamt ser man hur han utvecklas till den han sedan blev, impressionisten med de klara, starka, glada färgerna. Att få följa den utvecklingen och processen i hans målningar är otroligt givande. Även många skulpturer finns med på museet.

Det finns flera verk från hans tidiga år med på museet och flera av dem är helt enkelt ointressanta i sig själva, men andra är vackra och ger en aning om vad som ska komma längre fram. Henri Matisse, som alla andra konstnärer på sin tid, avbildade och efterhärmade de på den tiden mest ansedda mästarnas verk och stil, men tack och lov bröt han sig loss, tillsammans med sina samtida, och skapade det vi idag kallar impressionismen. Vilken skillnad!

matisse-1

Under sommaren har Musée Matisse i Nice en tillfällig utställning som heter ”Une palette d’objets” där flera av Matisse privata ägodelar visas upp, de som ofta förekommer i hans målningar. Här har man ställt upp dem tillsammans, inredningsdetaljerna tillsammans med målningarna. Många av vaserna, krusen, möblerna etc, känner man igen från hans målningar. Det var onekligen roligt att se dem i verkligheten.

550-matisse-palette

Flera av hans paletter finns också med på utställningen.

970-d

303eafbd77b40ba8572df0877be45ff5

wpb355e8a8_05_06

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Här är några av de målningar som finns med på den tillfälliga utställningen och där man tydligt ser hur samma inredning återkommer i hans målningar. Som alltid är motiven enkla, men storheten i Matisse konst är ju färgerna, hur de kombineras med varandra och den livsglädje som förmedlas genom hans konst. Men så sa han ju att hans konst skulle förmedla samma känsla som den man får när man kommer hem efter en lång dags arbete och sjunker ned i sin favoritfåtölj.

b47e9e90699ee89b4fe17302a593bd70

Att äntligen ha fått besöka Matisse museum i Nice känns som en enorm förmån, men viktigast av allt var att få uppleva staden som han älskade: ljuset, värmen, färgerna, brisen från havet, dofterna, den här fantastiska platsen som gett upphov till så många konstverk. Jag återkommer absolut.

Städning med geniala Gittan Jönsson

IMG_0071

Jag blir drabbad av det jag ser när jag kommer in på Gittan Jönssons utställning ”Parallella linjer” som pågår just nu i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg. En armé av kvinnor som städar. Kvinnor av alla sorter, i alla tider, från alla samhällsskikt. Kvinnor som frivilligt eller ofrivilligt städar och städar och städar. I ett tyglat raseri.

IMG_0165

Här städar Läckö slottsfru, Madonna, Frida Kahlo och Sonja Åkessons ”Var vit mans slav” tillsammans med alla andra kvinnor som går att räkna upp. Vad städar de? De städar upp efter männen. De gör det i raseri. Av tvång. Av lojalitet med världen. I solidaritet med mänskligheten. Det är något med de här porslinsfigurerna som gör mig rasande.

IMG_0068

Är det för att Gittan Jönsson är rasande? Det återhållna raseriet smittar av sig. Men det är inte bara ett evigt kvinnligt raseri över sakernas tillgång utan också en djup besvikelse över att drömmen inte höll. Drömmen om att stå i bredd med männen, att leva tillsammans på lika villkor i en ömsesidig jämställdhet. Alla grusade förhoppningar.

Än har inte drömmen slagit in trots alla ansträngningar, alla goda intentioner och hårt arbete. Gittan Jönsson var med då det begav sig, hon är född 1948 och var med under 1960-talets uppvaknande och i arbetet för en jämställd värld under 1970-talet. Men idag är hon besviken. Och arg. Det smittar. Jag känner den stora vreden välla in. Varför ska det vara så omöjligt? Varför är det fortfarande kvinnorna som städar upp efter männen?

GittanJönsson2

IMG_0189

GittanJönsson

Den här tavlan säger allt. Den är magnifik. Den heter ”Vandrerskan” och målades 2014. Det är en hommage till Friedrich. Den är inte bara magnifik, den är också genial. Titta noga på den. Vad föreställer den? En kvinna på toppen av ett berg fyllt av sopor. I handen har hon en dammsugare. Hon har hela världen som sitt arbetsfält. Det är hon som städar den.

sublime-mountain

Det här är tavlan hon har haft som inspiration. Den är målad av Caspar David Friedrich (1774-1840), en tysk-svensk konstnär och en av romantikens mest berömda landskapsmålare (enligt Wikipedia). Tavlan heter ”Vandraren över dimhavet” (1818). Kan skillnaden mellan kvinnor och män illustreras bättre än om man hänger de här två tavlorna bredvid varandra? Nej, det här är fullständigt genialt, jag säger det igen.

IMG_0117

IMG_0121

Det finns många fantastiska och märkliga konstverk på utställningen och egentligen skulle jag vilja visa dem alla, de bär på historier som behöver berättas. Men jag kan inte låta bli att fokusera på städningen, alla dessa kvinnor som städar och städar och städar och städar. Drar sin eviga dammsugare efter sig. Oförtröttligt.

IMG_0134

Flera av tavlorna illustrerar politiska skeenden i världen, den här till exempel heter ”Tahrirtorget” och är målad 2012, efter de stora politiska omvälvningarna i Egypten. Om man tittar noga, vad ser man då?

IMG_0135

Just det, egyptiska kvinnor som dammsuger. Städar. Städar upp efter männens röra. Överallt, hela tiden, i alla tider. Jag känner ilskan stegra sig inom mig igen. Varifrån kommer den här kvinnan med dammsugaren? Vem är hon? Plötsligt hittar jag henne.

IMG_0158

Det är mamman som går igen. Mamman med 1950-tals dammsugaren (samma modell som alla de andra kvinnorna har). Detalj ur konstverket ”Drömfinal” från 2006. Texten lyder:

Min pappa var diskuskastare
Min pappa var vasaloppsåkare
Han var min idol och hjälte
Han var medelpunkten, allt kretsade kring honom
Hans tider, resultat, pokalerna på hyllan

Min mamma var hemmafru
Hon städade och diskade
Hon fick inga medaljer

Nu är bägge döda
De bor i samma land
Jakten på hundradels sekunder
är obegriplig i evighetens ljus
Mamma, pappa, världen fortsätter utan dem…

Dammsugarens surr
och klirret av porslin i tomrummet
snart är det min tur

IMG_0182

IMG_0167

IMG_0192

Jag känner hennes raseri. Kvinnan med dammsugaren. Armén av städande kvinnor. Hon finns överallt. Armén rycker ut vid varje anrop och krigsförklaring. Städar och städar för att återställa det ursprungliga. Igen och igen. Jag känner det också, lika starkt: jag älskar henne. Hon är världens hopp.

Missa inte utställningen, den pågår till den 19 juni.

Livet självt på Moderna äcklade mig

FullSizeRenderxx

Jag ber om ursäkt redan här: förlåt! Förlåt mitt starka ordval, det kanske upplevs för kategoriskt och orättvist, men det är det enda ord som kommer för mig: äckel. Jag kände äckel inför utställningen Livet självtModerna museet som just har öppnats och som pågår till den 8 maj.

Äcklar livet mig? Nej, inte i normala fall. Har jag blivit för gammal för en utställning som använder sig av maximal multimedia, som antagligen appellerar utmärkt på yngre människor (vilket är bra)? Kanske. Har jag en förskönad och förljugen bild och erfarenhet av livet? Nej, absolut inte, jag vet att livet kan var fult, plågsamt och smutsigt. Jag är realist.

IMG_9473

Allt började så bra med den här tavlan: ”Medvetandets upptäckt” av Victor Brauner (1903-1966) från Rumänien, målad 1956. Ambitionen med utställningen är att visa livet självt ur flera olika perspektiv, bland annat det vetenskapliga och tekniska, och då fungerar det här verket utmärkt som ett exempel på den konst som målades i den naturvetenskapliga och tekniska revolutionen som var på 1950- och 1960-talet, då människan sågs som en robot snarare än ett däggdjur.

IMG_9470

IMG_9425

IMG_9429

Men sen började det hända grejer, redan här, i ett av de första rummen, började äcklet att ta över. Det första konstverket heter ”Hot mot civilisationen” (2015) och är skapat av Olga Balema från Ukraina (född 1984). Det andra heter ”Innesluten” (1969) av Eva Hesse (1936-1970) från USA. Det tredje verket som består av flera skulpturer är gjort av Sebastian Stöhrer (född 1968) från Tyskland. Ingen av hans skulpturer har en titel, de är alla skapade 2015.

Här blir det snarare civilisationskritik mot det som skadar och hotar livets självt. Det är bra, det är nödvändigt, men varför kommer det före livet självt? Först vill man ju veta vad det är som hotas för att man ska drabbas av behovet och lusten att rädda det.

IMG_9438

IMG_9441

IMG_9443

Så oändligt mycket värre blir det här. Jag var beredd att vända och gå. ”Man och mus” (1991-92) av Katharina Fritsch (född 1956) från Tyskland skrämmer livet ur mig. Återigen känner jag att livet självt hotas. Ja, det finns fler råttor än människor i Stockholm, de lever i kloakerna och dyker upp på gatorna, jag har sett dem med egna ögon. Det är vidrigt. Jag hatar råttor.

Jag noterar dock att mannen i sängen sover fridfullt, han har ingen aning om vilket hot som hänger över honom och som han varit med om att skapa själv i sin enfald. Ja, vi människor behöver väckas, men varför? Varför handlar en utställning om Livet självt i första hand om hotet mot livet? Är det verkligen rätt ände att börja i?

FullSizeRenderxxx

IMG_9434

Äntligen händer det något. Hilma af Klint (1862-1944) från Sverige kan man lita på. Här visas hennes verk ”De tio största nr 9. Ålderdomen” och jag minns med glädje den stora utställning som Moderna museet gav förra året, där hennes magnifika konst visades. Nu börjar livet självt krypa fram och ta plats  i utställningen. Här finns livgivande frö/spermier/ägg som lägger grunden för det fortsatta livet som måste skyddas. Här finns livsglädje och framtidstro. Här finns något att beskydda och förvalta: livet självt och dess ursprung.

IMG_9469

Men då dyker den här upp och förtar min entusiasm: en estrad med lysande lampor som en cirkusmanege mitt i rummet. Är livet bara en teater? En cirkus? Bedrar vi oss själva? Vad är livet och vad är dess mening? Smetar vi bara teatersmink över en döende civilisation och mänsklighet som är dömd till sin egen undergång – av henne själv? Jag vet inte, men jag bli deppig igen.

IMG_9465

IMG_9454

IMG_9455

IMG_9460

Så blir jag lite glad och hoppfull igen när jag ser ”Hus för bin” av Carsten Höller (född 1961, Belgien) och Rosemarie Trockel (född 1952, Tyskland) gjord 1999. Husen för bin är vackra, funktionella och nödvändiga. Ja, då blir jag ledsen igen när jag tänker på det, att bina är utrotningshotade och utan dem går människan under snabbare än vad hon någonsin kan förstå.

Återigen signalerar konstverket och utställningen civilisationskritik, hot och undergång. Är det vad livet självt handlar om, att det håller på att gå under? Att mänskligheten misskött sig och priset för det är döden. Den kollektiva arten som mänsklighet utrotar sig självt. Livet självt hotas inifrån, utifrån och hela tiden. Hela besöket är en känslomässig berg- och dalbana.

IMG_9448

Så kom jag till slut fram till det som var målet med mitt besök, det konstverk som lockade mig till utställningen i första hand: ”Kunstformen der Natur”, boken från 1904 av biologen Ernst Haeckel (1834-1919), Tyskland. En helt fantastiskt vacker bok med illustrationer som är bedövande vackra. Den kom jag för att se, den affischen vill jag köpa och då måste jag ha sett utställningen först.

Här blir jag lycklig. Här står jag öga mot öga med livet självt i form av avbildade organismer av olika slag, som bakterier och virus. En av mänsklighetens och skapelsens allra minsta beståndsdelar som både bygger upp och bryter ned, som är en absolut nödvändig del av våra liv och vår verklighet. Utan dem inget liv. De är verkligen livet självt.

Då kommer jag att tänka på filmen ”Världarnas krig” med Tom Cruise, en inte alltför bra film men med en mycket tänkvärd twist. Filmen handlar om att det kommer aliens från yttre rymden som anfaller jorden och förbereder den stora förstörelsen och förintelsen. Hotet från rymden är till synes helt oövervinneligt och när jag såg filmen undrade jag: hur sjutton ska de lyckas få till en handling där det blir trovärdigt att människan till slut vinner över rymdmonstren?

Då kommer den oväntade twisten: rymdmonstren tål inte jordens bakteriekultur. Efter att ha druckit vattnet, andats luften och ätit människorna (tror jag de gjorde) började de långsamt förtvina för att slutligen dö. Människan och hennes krigsmaskin övervann inte monstren, det gjorde bakterierna, dessa små, osynliga livsnödvändiga beståndsdelar av livet självt. Det var mycket trösterikt.

Jag köpte min affisch och gick vidare. Äcklad men också lycklig över de magnifika bakterierna.

…Och natten kom! Torsten Jurell igen

IMG_9102

Det känns magiskt redan när jag närmar mig dörröppningen. Ett skuggspel blockerar ingången. Jag känner förväntan och spänning. Jag såg Torsten Jurells utställning på Röhsska i Göteborg förra året och blev hänförd, och nu har den utställningen följts upp av en ny, den här gången på Dansmuseet i Stockholm. Utställningen kallas ”… Och natten kom!” och pågår till den 1 maj.

IMG_9105

Det är inte samma utställning som i Göteborg, men det är på samma tema. Återigen möts jag av dessa märkliga, magnifika huvuden som ser ut att vänta på sin kropp av tyg och trådar som aldrig kommer. De är vackra, vemodiga och lite obehagliga på samma gång. De väntar och väntar på sin pinne.

IMG_9107

Här blir jag stående en stund som om det vore en minnesstund över ett liv som gått vidare, eller förbi, eller upplösts.

IMG_9119

Jag vet inte vad det är med de här porslinsskulpturerna som fascinerar mig så mycket. Jag kan inte se mig mätt på dem och ändå ger de mig så blandade känslor. Jag blir både lycklig och obehagligt till mods på samma gång.

Den nya utställningen, liksom den förra, presenteras i mörker, i skumrask, eller är det skymning? Kommer natten som en befriare eller som ett hot? Jag vet inte, men jag märker att jag blir mer rädd den här gången. Förra gången, på utställningen i Göteborg, blev jag enbart euforisk. Den här gången känner jag obehag och rädsla trots att jag uppskattar konsten lika mycket. Är det jag som har förändrats eller är det konstnärens intentioner?

IMG_9201

Det är mycket som skapar tankar. Den här raden av huvuden, androgyna och evigt existentiella i all sin enkelhet, får mig att fundera. Vilka är de och vad vill de? Är de minnen av en annan tid eller ett annat liv?

IMG_9210

IMG_9121

IMG_9125

Det är som om de representerar människor i alla världar och i alla tidsåldrar och ändå är det något så anmärkningsvärt kinesiskt över dem. De är fantastiska.

IMG_9129

Det här huvudet skulle jag vilja äga. Det gör mig enbart glad. Är det den röda färgen på mössan som gör det, eller är det småleendet i mungipan? Jag vet inte, men det är underbar.

IMG_9139

Den här gruppen av skulpturer är helt ny för mig. Den bryter av mot allt det andra, både i form och uttryck. Vad är det för en märklig familj?

IMG_9150

Som består av en zombie.

IMG_9153

Och en ängel.

Kanske är det du och jag uppbrutna i en olika delar istället för den till synes helhet som våra kroppar härbärgerar. Som om ens allra innersta brutit sig ut och tagit gestalt i separata delar.

IMG_9192

Det är här, framför den lilla teatern, som jag börjar känna riktig oro. Det är samma teater som förut, 4.30 minuter lång med 4.30 minuters paus innan den börjar om igen. Samma lilla pling som meddelar att teatern ska börja, och jag springer ditt som en av Pavlovs hundar varje gång jag hör plinget. Väntar ivrigt på att det ska börja.

Har konstnären bytt ut musiken i teatern? Eller vad är det som känns annorlunda? Varför känns natten plötsligt hotfullt istället för inbjudande? Varför upplever jag marionettdockorna som farliga istället för vänliga, som förra gången? Är det jag som har förändrats eller teatern? Jag vet inte, men stjärnhimlen på slutet tröstar mig.

IMG_9217

De avhuggna huvudena som hänger som främmande frukter i ett träd känns hotfulla. Jag blir rädd istället för fascinerad.

IMG_9172

Händerna som hänger i en stor klase, som en trofé, ger mig kalla kårar längst ryggraden och jag tänker på alla kongoleser som fick händerna avhuggna under Belgiska Kongos bestialiska regeringstid, som straff om de inte samlade in tillräckligt med rågummi från träden.

IMG_9156

IMG_9136

IMG_9160

Är det här en armé av soldater, eller en armé av tiggare, eller helt enkelt en skolklass på utflykt? Jag vet inte, men de fascinerar och skrämmer på samma gång. De är vackra och förfärliga på samma gång. De är hopsatta av delar som om de vore små Frankensteins monster och samtidigt ser jag kärleksfullt på deras värnlösa kroppar.

IMG_9196

Hur är det möjligt för konstnären att förmedla ömhet, övergivenhet och längtan samtidig med fara, obehag och oro. Jag vet inte men jag älskar det.

IMG_9145

Jag är verkligen glad att jag fick det här tillfället att återigen ta del av livets teater i Torsten Jurells porslinskonst. Jag rekommenderar verkligen ett besök!

Staden vid Sidenvägen visar vägen

IMG_8542

IMG_8547

Att utnyttja det gamla bergrummet under Östasiatiska museet på Skeppsholmen är verkligen en genial idé. När man träder in får man en känsla av att förflyttas i både tid och rum. det är fantasieggande.

Man träder in genom den diskreta porten och vet inte riktigt vart man kommer att hamna och om man kommer att komma ut i, och tillbaka till, samma verklighet som man lämnade när man klev över tröskeln.

IMG_8543

Just nu pågår en riktigt bra utställning där lokalen verkligen kommer till sin rätt. Utställningen heter ”Staden vid Sidenvägen” och berättar om handelsstaden Luoyang i Kina, som blomstrade under Tangdynastin cirka år 618-907. En period som av många anledningar kallas en guldålder för Kina.

IMG_8535

Man kliver in från det, i alla fall den dagen jag var där, snöiga och kalla Stockholm in till en varm och inbjudande stad för längesedan. Det är en härlig känsla. Utställningen är uppbyggd av flera rum där man gör en resa genom staden, men också för en känsla av karavanernas resa längst Sidenvägen, den urgamla handlesvägen som förenade öst med väst längt före alla moderna uppfinningar såsom tåg, telefon, bilar, flyg och internet.

IMG_8401

IMG_8398

IMG_8407

Det är roligt att se statyerna som vittnar om livet i staden Luoyang och den period som kallas Tangdynastin, eftersom det är så oväntat komiska och levande. Här finns inte mycket av uppsträckta ryggar och förskönande illusioner för att imponera på oss sentida besökare.

Här visas människor och djur rakt upp och ned såsom de såg ut: vackra, fula, korta, långa, lustiga hattar och ansiktsuttryck. Jag gillar det mycket. Det är som snapshots, snabba ögonblicksbilder som visar det verkliga livet snarare än det drömda och idealiserade livet. Som om de haft en kamera.

FullSizeRender-170

De som byggt upp utställningen har verkligen lagt sig vinn om att skapa en känsla av Kina, så att framför allt vi som inte varit där kan få en känsla av landet, både då och nu.

Till exempel finns det många dikter med för att förstärka och förhöja känslan av närvaro. Det uppskattar jag eftersom det är något mycket speciellt med kinesisk poesi tycker jag. den visar på ett Kina som inte syns i verkligheten.

Ett inre Kina som är poetiskt, innerligt och skönhetstörstande. Ett Kina vi inte ser lika ofta eftersom vi oftare hör om revolutioner, förtryck och diktatur. Det är Kinas Janusansikte.

IMG_8417

Utställningen är pedagogisk och interaktiv, det finns mycket att göra och känna på. Det är bra, särskilt om man besöker utställningen med barn, men också för att det skapar en känsla av närvaro. En närvaro av människor från staden och tiden, som om vi möts i ett långt här och nu.

IMG_8422

Och det gör vi på sätt och vis för utställningen har två syften: dels att berätta om handeln på Sidenvägen som till och med ledde till att ett kinesiskt sidentyg från den här tiden nådde de samtida vikingarna i Birka utanför Stockholm (det tyget visas på utställningen), dels att visa vilka likheter – och utmaningar – stadens mångfald har med vår tid.

FullSizeRender-180

Det är inte så att man försöker mörka vilka utmaningar staden hade under sin blomstrande guldålder, tvärtom, det framgår tydligt till vilket pris kejsarna höll sig kvar vid makten. Tangdynastin var en period av både guld och blod, och utställningen lyckas förmedla dem båda som en påminnelse och en varning till vår tid.

IMG_8429

IMG_8495

Vi får lära oss mycket om den första och hittills enda kvinnliga kejsaren av Kina: Wu Zetian. Vägen in till hennes audiensrum är spöklik och lite läskig och när man kommer fram till ingången hörs plötsligt en viskande röst som ger förhållningsorder och varningar innan vi träder in inför kejsaren ansikte.

Jag kan inte låta bli att stanna upp och gripas av en kort men intensiv rädsla och spänning, trots att jag vet att allt är på låtsas. Hur var det inte då, på den tiden? När en felriktad blick på kejsaren kunde kosta dig ditt huvud?

IMG_8455

IMG_8456

IMG_8453

På tal om huvuden så är det ovanligt många statyer som visar kvinnor i den här utställningen och det är man ju sannerligen inte van vid. Och inte bara passiva kvinnor i behagfulla poser utan kraftfulla kvinnor som spelar hästpolo, musicerar och på alla sätt tar aktiv del av livet i staden.

Roligast är ändå den här montern som visar på deras olika håruppsättningar där vi till och med får veta vad de olika frisyrerna kallas och hur de formas. Hur ofta får man ta del av sådan central information?

Men det är inte bara roligt, det är framför allt ett vittnesmål om att kvinnorna i staden hade en för sin tid (och för vår tid på allt för många platser i världen) friare position. Det framgår med tydlighet på utställningen och ett av skälen till det är just den kvinnliga kejsaren.

FullSizeRender-190

IMG_8466

Hennes position och hennes önskan att lyfta fram kvinnor som förebilder, bland annat genom att beställa biografier av framstående kvinnor, lyfte kvinnor i allmänhet, framför allt i staden om än inte lika tydligt ute på landsbygden.

Dikten ovan är skriven av Xue Tao (768-831) en kvinnlig poet som är en av de mest kända kvinnliga poeterna i Kina än i dag och som försörjde sig på sin poesi under sin livstid.

IMG_8475

Det var mycket som fascinerad på utställningen men kanske den här guldtavlan ändå tog priset. Den gjordes av kejsaren Wu Zetian själv som en offergåva till gudarna för att hennes många synder skulle bli förlåtna. För att vidmakthålla sin makt begick hon många synder, det vill säga hon mördade många som hon ansåg hotade hennes position.

Självklart har historikerna framställt henne som mer blodtörstig än andra, manliga, kejsare och som en ond kvinna. Andra vill göra henne till en feministisk hjältinna. Troligtvis ligger sanningen någonstans där mittemellan.

Guldplattan, som har en inskription där hon vädjar till gudarna om överseende med hennes synder, slängdes ned för ett berg som offer till gudarna. Där blev den liggande till 1982 då en bonde hittade den. Och nu kan man se den med sina egna ögon på utställningen. det kallar jag en ordentlig resa i tid och rum!

Gör ett besök i Bergrummet, det finns så otroligt mycket mer att se och lära än det lilla jag fått med här! Utställningen pågår till den 28 februari.

Nutida konst förhöjer livslusten

IMG_7437

Det finns en guldgruva mitt i stan som jag inte upptäckt förrän nu: Stockholms Auktionsverk. Jag har ju förstås veta om att det finns men jag har aldrig insett vad det har att erbjuda.

Första gången jag kom i kontakt med dem var när de sålde Hertha Hillfons konst förra året, och istället för att ta hennes konstverk till lokalen vid Östermalmstorg fick man boka ett besöka i hennes hem, verkstad och ateljé.

Jag är dem evigt tacksam för det. Jag är så lycklig att jag genom dem fick fick möjlighet att uppleva magin i Hertha Hillfons sagorike.

Nu har jag för andra gången besökt deras ordinarie utställningslokaler och jag har för andra gången blivit överväldigad av den konst de visar upp där inför försäljningen på sina auktioner. Den här gången var det nutida konst som visades upp. Det finns fortfarande en chans kvar att se det i morgon, för den som har vägarna förbi.

IMG_7433

Först av allt vill jag säga att personalen på Stockholms Auktionsverk har en fantastisk förmåga att hänga upp konsten, som ska säljas, på bästa tänkbara sätt. Också hur de kombinera konstverk med varandra bidrar till att skapa en utställning att minnas.

Man skulle ju kunna tänka sig att de bara hängde upp konsten lite si och så, poängen är ju i slutänden att visa upp den för att kunna sälja den till högsta möjligt pris på auktionen. Istället lägger de tid och kraft på att göra vackra, unika utställningar för alla att beskåda under några dagar.

IMG_7432

Ett av verken på utställningen var den här, kallad EB, av Ernest Billgren. Jag har aldrig uppskattat hans konst tidigare men här fick jag skämmas en aning. Jag gillar den här tavlan väldigt mycket och jag inser, där jag står och synar den i närbild, att jag har låtit personen Ernest stå i vägen för konsten.

FullSizeRender-24

En som jag gillade redan innan är Jan Håfström och särskilt hans Mr Walker verk. Den här finns till försäljning för den som är hågad.

IMG_7404

IMG_7377

Karin Bros finns representerad med flera verk, både i stort och litet format. Jag är lite fundersam över hennes konst. Sedan fotografierna kom har ju konsten tagit andra vägar, slutade vara direkt avbildande och började istället förmedla känslor och budskap på ett mer abstrakt sätt.

Innan kameran kom var konsten, och framför allt porträttmåleriet, nödvändigt för att kunna spara något till eftervärlden för att visa hur den så kallade verkligheten såg ut. Men kameran kom och gjorde det så mycket bättre och billigare att konsten tog en annan riktning, med ett annat syfte.

Så dyker en sådan som Karin Bros upp med sina avbildande konstverk som vid första anblicken ser ut som fotografier. Varför? Vad vill hon med det? Just nu pågår en utställningen med henne på Waldemarsudde och jag måste åka dit för att se om jag kan få svar på frågorna. Jag återkommer om det.

IMG_7391

Titta noga på den här målningen: ”Hans” av Maja Rohwetter, Tyskland, född 1970.

IMG_7389

Och den här. De här två konstverken gör just det som den moderna konsten började göra när kameran kom: ifrågasatta vår uppfattning av verkligheten och våra sätt att leva.

Det är politik och polemik, debatt och opposition. I bland till och med revolution. Särskilt ”Lullaby” av Kristina Jansson (1967) är en spjutspets rakt in i den politiska och moraliska debatten.

Det är svårt att ta blicken från det lilla barnen som ligger på fabriksgolvet, eller är det en bilväg? Är det dött? Sover det? Varför ligger det där, övergivet? Hur mycket billigare blev våra t-shirts genom det barnets död?

IMG_7427

Här ses ett utmärkt exempel på hur snyggt man kombinerat konstverken med varandra så de förhöjer och förstärker varandra.

Här ses Cecilia Edefalks (född 1954) Double White Venus omgiven av Eva Hilds (född 1966) Utan titel och Christian Pontus Anderssons (född 1977) Stay Awake. Vackert och effektfullt, man vill ha dem alla tre.

IMG_7384

Och så några fotokonstverk av Helena Blomqvist (född 1975), som alltid helt fantastiskt vackra, vemodiga, starka och symboliska. Just den här bilden, The Elephant Girl, såg jag på hennes utställning på Fotografiska för några år sedan. Man kan knappt se sig mätt på den. Hur gör hon? Så stämningsfullt och samtidigt så ödsligt och sorgligt.

IMG_7371

IMG_7369

Bland alla mer eller mindre kända konstnärer och konstverk fanns några enormt kända, ironiska konstverk: Andy Warhols (USA 1928-1987) Mao Tse-Tung. Alltid lika roligt att se dem i verkligheten.

Det här är en av anledningarna till att ett besök på Stockholms Auktionsverk är så intressant: att de blandar mycket känt med mindre känt (i alla fall för mig) i en salig blandning. Det gör mig lycklig och förhöjer livslusten. Varje besök hittills har varit en njutning.

Det faktum att man ställer ut konstverken som ska säljas till allmänt beskådande är en kulturgärning. Många av de konstverk som visas upp har funnit i privat ägo, har kanske aldrig visats upp för publik, och efter försäljningen försvinner de in i det privata igen.

Under några dagar är de allas egendom, tillgängliga för alla konstälskare som aldrig skulle haft råd att köpa dem. Det är faktiskt helt enkelt: Awesome!