Midsommarnattsdröm: Succé!

IMG_1567

Glad midsommar! Den hälsningen fick vi med oss hem från föreställningen MidsommarnattsdrömKungliga operan igår kväll. Glad midsommar? Nej tack, lusten att fira svensk midsommar har definitivt sjunkit efter den här underbart galna uppvisningen i svensk kulturs många underliga uttryck.

IMG_1565

Midsommarnattsdröm av koreograf och regissör Alexander Ekman, med musik av kompositör Mikael Karlsson, är något av det mest fantastiska jag sett och hört på länge. Aldrig har en balettföreställning varit så slösande innehållsrik och rolig.

Aldrig har jag skrattat så mycket att jag gråtit i Kungliga operans röda sammetsstolar. Skrattat, men också plågats av de pinsamheter som spelas upp inför mina ögon, och då inga pinsamheter som har med föreställningen att göra utan med mig själv och det svenska.

midsommar_fst1

midsommar_fst2

Drömmen om den perfekta svenska midsommaren med höbalar, sommar, fågelsång, sill och nubbe, kärlek, glädje och gemenskap, den överger aldrig svensken som kollektiv. Varje år hoppas och tror vi att den perfekta dagen och natten ska infalla, vi lägger blommor under kudden och hoppas på evig, äkta kärlek, vi följer det givna protokollet till punkt och pricka: så här ska en svensk midsommar firas.

Att det regnar, att vi blir fulla och gråter, att kärleken inte var evig, att maten inte blev som vi hoppats och att gästerna inte uppförde sig som förväntat, att ingenting blev som vi hade trott hindrar oss inte från att ritualmässigt år efter år hoppas och tro, och fortsätta tvångsmässigt med allt det som en svensk midsommar måste innehålla.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_3197_3600

midsommar_fst4

Det kändes ångestladdat när en spegel sattes upp rakt framför våra ansikten för att visa oss: så här pinsamma är vi. Och ändå skrattade vi hela kvällen! Föreställningen är en kavalkad av galenskap och det var en befrielse att få skratta åt sig själv även om det blev en klump i halsen av vanmakt ibland. Så mänskligt, så ömsint och så brutalt ärligt.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2089_3600

Det är tydligt att Alexander Ekman vistats länge utomlands, det är som om han kommit tillbaka och ser på allt det invanda med nyöppnade ögon. Varför gör vi så här? Märker vi inte hur tråkiga vi är? Och varför måste svensken bli full för att våga ha roligt? Och varför snedtänder fyllan så ofta? Ändå älskar svensken sin midsommar.

midsommar_fst5

Första akten av Midsommarnattsdröm fångar just in drömmen om den perfekta midsommarnatten, och hela dagens firande. Allt ingredienser är med, allt från flaggstången med en liten fläkt i toppen för att flaggan ska fladdra, till långbordet, regnskurarna och förväntningarna. Här skrattar man igenkännande från början till slut.

IMG_1579

Andra akten är den drömfyllda, kvalfyllda sömnen efter firandet. Drömmen som gränsar till mardrömmen, då allt man varit med om bearbetas och analyseras av ens undermedvetna, ännu med allt för mycket sprit i kroppen. All längtan, alla misslyckanden, all glädje och kärlek som dagen varit full av blandas och ges som korten i en kortlek. Det är genialiskt gjort.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2860_279

Och sångerskan Anna von Hausswolff vandrar genom rummet och genom drömmen som en svensk midsommarnatts Puck. Inte en skämtare och skojare som i Shakespeares drama med samma namn, utan som ett nordiskt väsen så vemodig och allvarlig som bara ett äkta svenskt sinne kan vara.

Liksom Puck i Shakespears drama är hon indirekt navet allt kretsar kring, den sammanhållande länken och det svenska svårmodet personifierat. Hennes sång är så vacker, en älva i människoskrud. En äkta midsommarnattsdrottning.

Midsommarnattsdröm är en formidabel succé. Se den om det är möjligt, du kommer aldrig mer att kunna fira midsommar utan en aningen malört i bägaren. Men det är det värt för det är just så en riktig svensk midsommar ska firas!

Annonser

Torgny Lindgren är Klingsor

3469691_1200_675

Det är alltid lite speciellt att läsa en bok av Torgny Lindgren. Man vet liksom aldrig vart det ska sluta eller vart man själv ska vakna upp efter avslutad läsning. Var är jag och vem är jag? Ofta tunna böcker med stor stil och glest mellan raderna, ändå sprängfullt av, ja vad då?

Den här gången har jag läst hans senast bok Klingsor som utkom 2014, men nu i dagarna i pocket (Norstedts). Jag har avvaktat läsningen av boken eftersom den handlar om en konstnär och tankar kring konst, intresserad som jag är av ämnet har jag tvekat lite inför läsningen. Torgny Lindgren är en spjuver, det är inte alltid man vågar. Man vill liksom inte att självbilden ska spricka…

2813193977

Lustigt nog är det inte min egen mänskliga självbild som spricker i läsningen av romanen Klingsor, det är snarare Torgny Lindgrens egen självbild som spricker. Han målar upp en bild av en man, en konstnär, som inte är insmickrande, som bitvis är förljugen och otrevlig. En viss irritation och till och med ett visst obehag uppstår. Man gillar inte Klingsor.

Ändå är det journalister och skribenter som, för att skriva fram hans biografi, förföljer honom, beundrar honom, upphöjer honom till skyarna, Klingsor är den store Konstnären, den oantastlige, den oberörbare. Han är aldrig en vanlig man med fel och brister i förföljarnas ögon, han kan aldrig göra något fel. Allt, gott som ont, tolkas i ljuset av hans storhet och blir ett tecken på – just – hans storhet.

Är det så här Torgny Lindgren har upplevt sitt långa kändisskap som en av Sveriges mest lästa och beundrade författare, medlem i Svenska akademin och behängd med priser och upphöjelser? En drömbild målad, framskriven, av hans beundrare? Ingen ser mannen, den vanlige mannen med alla hans fel och brister. Många gånger egoistisk och självupptagen precis som alla vi andra dödliga människor.

Försöker han visa oss vem han verkligen är? Bortom våra bilder och föreställningar? Bortom vår beundran och förundran? Det är vi, läsarna och beundrarna, som skriver fram boken, biografin om Klingsor som skimrar som en lysande nattens drottning på firmamentet, när mannen egentligen bara är en man, misslyckad lika mycket som lyckad. Kluven av sin egen självupptagenhet och behovet av bekräftelse och beundran.

Jag är den mannen, säger Torgny Lindgren. Du är inte den mannen, säger beundrarna. Jag ÄR den mannen. Du Är Mannen, Konstnären, säger vi. Du ser glaset, vi ser ljuset som bryter igenom det. Se MIG säger du. Vi ser dig genom glaset och glaset borttager all skuld, skam och synd, säger vi. Konstnären är oantastlig. Jag är en vanlig, dödlig man säger Konstnären. Ja, du är MANNEN, KONSTNÄREN, säger vi fulla av beundran.

Varje sanningssägare – varje vittne till den råa sanningen – måste dö. Den som ser igenom glaset och ser: glaset – måste dö.

Cezanne_stilleben_med_pplen_och_fruktsk_lar

”Ofta stod han helt stilla på en utvald trottoar. Därifrån kunde han se ateljéfönstren och i vissa fall akademiernas förnäma namn på fasaderna, därifrån kunde han också iaktta alla blivande konstnärer som kom och gick med sina hopfällda stafflier och färgväskor och dukar på spännramar, ibland också en och annan professor, och han kunde iaktta modeller och konstkritiker och gallerister som smög sig in genom portarna, kort sagt: han var djupt delaktig i det mest vitala och framåtsyftande konstlivet i Europa.”

Hur överlever man en sådan livslögn? Hur räddar man sig själv från sig själv? Man låter sig upphöjas av beundran.

klingsor

Romanen Klingsor är en mycket speciell roman om en konstnär som varken misslyckas eller lyckas ordentligt. Boken handlar inte lika mycket om konsten och konstens villkor som om människan och människans villkor. Hur hanterar man det faktum att ens innersta drivkraft och passion aldrig riktigt lyfter? Eller snarare att självbilden långsamt krackelerar och avslöjar att det mesta man är eller har gjort är ”en skramlande cymbal”?

Torgny Lindgren må var en vanlig man bland män, men han är det med den äran.

Boken finns att beställa på Bokus och Adlibris. Rekommenderas.

Avengers Age of Ultron – Yes!!!

Avengers-Age-of-Ultron

Att göra en uppföljare till en film som både kritiker och biobesökare höjt mer eller mindre till skyarna, det kan inte vara lätt. Nu var det dags för regissören Joss Whedon att bekänna färg, skulle han lyckas med det som så många andra inte lyckas med? Förväntningarna var väldigt höga när det var dags att se Avengers 2 – Age of Ultron igår kväll.

Jo då, man kan alltid lita på Joss Whedon. Filmen är riktigt bra. Inte en femma som första filmen men en god fyra utan problem. Vi gick inte ifrån biosalongen besvikna, tvärtom, lyckliga! Vi diskuterade: vad är det som gör att Marvel filmerna blir så bra?

Avengers-promo-art-1

Vi lokaliserade några viktiga ingredienser: 1) Joss Whedon går sina egna vägar, litar på sin egen och fansens instinkt. Struntar i etablissemanget, vilket var nödvändigt för honom innan succén med den första Avengers filmen då han inte sågs med blida ögon från kritiker och andra, men fansen stod alltid på hans sida!

2) Karaktärerna i filmerna bygger på massor av berättelser från serietidningarnas guldålder då manuset var viktigare än effekterna. Den känslan finns kvar i filmerna, utan en bra story kan inga effekter i världen rädda en film. Det finns enormt mycket material att använda för att skriva ett manus, material med hög kvalité, det gör verkligen en skillnad.

Avengers_2_Age_of_Ultron

3) Manuset är fyllt av one-liners, skämt, kulturella referenser, till exempel till Eugene O´Neills drama Lång dags färd mot natt (vem hade räknat med det?), bibelord och mycket annat som ger manuset en tyngd även om det sägs skämtsamt. Det finns ett djupt existentiellt allvar i berättelserna som smittar av sig på filmmanuset och ändå görs det med en sådan finess och så roligt. Man skrattar högt många gånger!

4) Utmärkta skådespelare. I den här filmen introduceras flera nya karaktärer som blir spännande att följa i de kommande filmerna.

Captain-America-Lifting-Thors-Hammer-Avengers-Age-of-Ultron

Avengers1

687883034_3864335866001_thor-hammer

5) Man har fansen i fokus, inte produktionsbolaget och pengarna. Nu är ju alla Marvel filmer redan en guldgruva, men det gör ändå inte ett avkall på kvalitén. Hantverket och fansen är fortfarande filmernas främsta tillgångar. Det gör mig så glad.

Captain-America-Thor_612x380

Avengers_2_Age_of_Ultron2

Filmen är verkligen rolig, som sagt, men ändå fylld med allvar. Som alltid många viktiga filosofiska och etiska resonemang som lämnas obesvarade för åskådaren att själv tänka vidare på.

Särskilt när det gäller frågan om vetenskapen och forskarnas omättliga nyfikenhet som både resulterar i storslagna bedrifter och fatala katastrofer. Bör det finnas en etisk gräns för forskningen? Var ska den sättas i sådana fall? Man får alltid mycket intressanta tankar med sig hem efter att ha sett en Marvel film.

avengers2

Så klart dyker Stan Lee själv upp i en liten roll, som alltid. Håll utkik efter honom. Och hjältarna, de är som alltid super-allting men ändå så mänskliga. De kan vara gudar eller gudalika men i slutänden står de med samma frågor, behov och längtan som alla vi andra. Åh, vad jag älskar dessa filmer!

Nu är det bara att vänta på den tredje filmen… men en sak är säker: väntan är lika njutbar som själva biobesöket. Och innan dess, innan nummer tre dyker upp, kan man se nr 2 igen och igen och igen.

Fly till Charlotte Gyllenhammar

FullSizeRenderx

Jag befann mig i Göteborg under några dagar för en intensiv arbetshelg. Jag hamnade i en enorm press på grund av en mycket hög arbetsbelastning. Till slut var det som om jag skulle explodera av stress. När en lucka öppnade sig i schemat flydde jag bokstavligen ut på gatorna i Göteborg.

Jag slängde in mina grejer på hotellet och skyndade mig till den enda plats där jag kunde tänka mig att min kropp och min själ skulle kunna få både fysisk och mental vila för att återhämta krafterna: Göteborgs konstmuseum och Charlotte Gyllenhammars utställning som visas där fram till den 3 maj.

Jag hade hoppats att hinna dit under helgen men det pressade schemat fick mig att inse att det aldrig kommer att gå så jag hade släppt idén, men plötsligt insåg jag att mitt enda sätt att överleva helgen var att fly till Charlotte Gyllenhammar. Och det gjorde jag och jag överlevde.

IMG_1276

IMG_1278

Det första som möter mig när jag är på väg till utställningen är de här två barnen som sitter i trappan upp till salarna och väntar på mig, eller snarare visar mig vägen. De är välklädda i sina små sjömansklänningar men de ser inte glada ut, snarare eftertänksamma och allvetande.

Vad vet de som inte jag vet? Vad har de lärt sig av livet alla redan trots att de är så unga? Jag är glad att de är två, de är inte ensamma i sin ensamhet, de har varandra. De är gjorda av gips.

IMG_1316

Jag visste det. I samma stund som jag kliver in i det första rummet på utställningen så vet jag att min instinkt var rätt. Här kan jag hitta tillbaka till mig själv och överleva. Rummet är mörklagt och endast några få strålkastare fokuserar på rummets konstverk.

Det första jag ser är det frånvända barnet. Jag sätter mig på en bänk i mörkret, vid en vägg i ett hörn, och jag är tack och lov alldeles ensam i rummet. Det är bara jag och barnet. Jag bara sitter där och ser.

IMG_1281

IMG_1285

Barnet vill mig ingenting, det begär ingenting av mig. Det är en solitär som inte vill vara något annat. Jag kan fullständigt kravlöst vila i dess mörklagda skugga och energifält.

Jag stirrar oseende in i barnets bakhuvud och rygg länge. Andningen går långsamt ned, kroppen slappnar av, hjärnan börjar strukturera upp trycket den utsatts för under flera dagar. Lugnet börjar lägga sig.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag på ett sådant rent fysiskt sätt funnit existentiell räddning i ett konstverk. Verket heter In waiting och är från 2004. Barnet är gjutet i brons. När jag läser att barnet är gjutet i brons vill jag nästan gråta av tacksamhet.

Inte gips, utan brons. Inte ett material som kan upplösas av tårar, stormar, orkaner, nej av brons som står stadig på jorden vad som än händer. Ett material jag kan hålla fast vid, som inte ger vika, och ändå är det lilla barnet så lätt och skimrande.

IMG_1282

Barnet bär mig genom stormen. Barnet hjälper mig att överleva och ändå begär det ingenting av mig. Inte ens min blick, inte ens min uppmärksamhet eller min bekräftelse. Barnets ansikte går inte ens att se, det är dolt i skugga. Barnet vill inte ens ha min tacksamhet. Vilken ofattbar befrielse och kontrast till det kaos jag kommer ifrån just då.

Om jag inte kan ge barnet framför mig min tacksamhet kan jag rikta tacket till mig själv, att jag lyssnade till min inre röst och flydde till den här platsen. Att all min erfarenhet och känsla visste: det finns rastplatser, kraftstationer, vila. Långsamt hämtar jag hem mig själv.

IMG_1295

IMG_1284

IMG_1312

IMG_1309

IMG_1306

IMG_1294

Jag vill gärna dela med mig av några fler bilder från utställningen, det finns så mycket att se, tänka och känna i den här utställningen och jag kan se storheten i Charlotte Gyllenhammars konst. Det finns mycket jag hade velat säga om utställningen och de enskilda konstverken men det är som om det skulle bli för mycket, det är överflödigt.

IMG_1316

Barnet som räddade mig säger allt – eller snarare: ingenting.

Kan man mäta Värdet av konst?

Alexander Roslin-799365

Är man riktigt konstintresserad, så intresserad att man kan åka land och rike runt enbart för en konstutställning då behöver man inga böcker som ”Värdet av konst – för människan, näringsliv och samhälle” (2013). Om man redan vet att konst är lika viktig som luften man andas, familjen man älskar, livet som levs, ja då kan boken slå in öppna dörrar.

coversmall

erikochkarolina-1

Men ändå, även för mig var boken en mycket intressant och upplivande läsning. Författarna Karolina Modig och Erik Modig har skrivit en bok som försöker formulera ett svar på frågan: vad har konst för värde? Har det något värde? I sådana fall, vad för värde? Immateriella sådan eller också rent pengamässigt? Många har försökt besvara den frågan förut och den återkommer ständigt, särskilt när kulturbudgetar ska läggas på olika nivåer i samhället.

Det spännande med den här boken är att författarna har gjort ett gediget förarbete, de har lusläst varenda avhandling, undersökning, artikel, intervju, forskningsresultat, bok och politisk utredning som finns i ämnet. Även om författarna själva är konstintresserade och i konstbranschen skriver de inget de inte har belägg för, de har en stadig grund för sina påstående och uppmaningar. Det ska påpekas att deras bok endast behandlar bildkonsten, visuell konst, inte alla konstyttringar i allmänhet.

Vad blir då svaret? Har konst något värde och i sådana fall vilket? Författarna skriver:

”I denna bok studerar vi skärningspunkten mellan konstvärlden, konstmarknaden och näringslivet. Det är där vi har försökt hitta det värde som så många refererar till men så få kan förklara. Målet har varit att dokumentera de möjligheter som skapas när dessa världar möts, för att visa det värde som konst har idag och kan ha i framtiden.”

Den sammanlagda forskningen visar på klara samband mellan konst och individ – det får personen att må bättre på olika sätt, konst och samhälle – ett samhälle med mycket konst blir kreativt och förenande för medborgarna – och konst och näringsliv, ett företag som satsar på konst anses exklusivt och drar till sig de bästa medarbetarna.

Absolut-y-Warhol-painting_03

tumblr_m0k5g9FZ9T1qbn1l3o1_1280

Det svenska företaget Absolut vodka är det främsta exemplet på det då de gick från ett litet ordinärt företag som producerade vodka som smakade som all annan vodka, till att bli världsledande och exklusivt. Och allt började med en effektiv marknadsföring av den amerikanske konstnären Andy Warhols målning av en Absolut vodka flaska. Sedan har det bara rullat på.

image

Boken har också några kapitel med en slags överkurs, till exempel ett kapitel om vad konst är och hur det definieras: vem eller vad som bestämmer att ett konstverk är ett konstverk och inte skräp. Här räknas upp vilka kriterier som krävs av oss betraktare för att ett konstverk ska vara värdefullt. Det är mycket intressant läsning. Jag visste inte att konstbegreppet var ett modernt påfund:

”Först när munken Abbé Batteux i mitten av 1700-talet presenterade en enskild klassificering av ’finkonst’, som musik, poesi, måleri, skulptur och dans, myntades konstbegreppet så som vi förstår det idag (Shrum 1996). Ursprunget till definitionen är att dessa sysselsättningar hade nöje istället för nytta som huvudsakligt huvudmål.”

Boken har på många sätt en folkbildande funktion också, utöver sin ambition att visa det individuella, samhälleliga och företagsmässiga värdet av konst. De skriver bland annat: ”FN slog våren 2013 fast, i den första rapporten någonsin om konstnärliga rättigheter, att vi människor har rätt att skapa och betrakta konst. Att vi måste få rätt att uppleva och skapa konst. ”

Och författarna konstaterar: ”Själva det faktum att FN sammanställt en rapport om konstnärlig frihet visar tydligt på konstens betydande värde runt om i världen”. FN rapporten slår också fast att ”den konstnärliga friheten är nödvändig för en fungerad demokrati, därför är stater skyldiga att skydda, försvara och konstnärer och deras konstnärliga frihet”.

Som konstintresserad konstaterar man: vad var det jag sa! Samtidigt är det oerhört glädjande att författarna på ett så tydligt och entydigt sätt kunnat visa den direkta och positiva kopplingen mellan konsten och individen, samhället och näringslivet. Jag hoppas verkligen att boken får många läsare och gör ett konkret avtryck in i framtiden. Ingen politiker i världen kan ärligt säga att konst inte lönar sig, att det är bortkastade pengar, efter att ha läst den här boken.

Vill du veta med? Läs boken! Den finnas att beställa på författarnas hemsida och förstår på Bokus och Adlibris.

Chappie – en robot att älska

imagesxx

Äntligen fick jag möjlighet att se filmen Chappie som jag läst så mycket om och sett fram emot att se. Det är en science-fictionfilm som utspelar sig i Johannesburg i en nära framtid.

För att få bukt på brottsligheten i staden, och landet Sydafrika, har man tillsatt en polisstyrka av robotar. Ingen ny filmidé kan man tycka, men den här filmen tar en alldeles speciell vändning.

chappie-poster-1

Deon Wilson arbetar hos en stor vapentillverkare och det är han som konstruerat polisrobotarna som gör succé, och som har fått statistiken för brottslighet att sjunka till en anmärkningsvärt låg nivå. Självklart finns det fortfarande brottslingar i staden men de har en på gränsen till oövervinnelig fiende i polisstyrkan gjord av titan.

chappie

Deon Wilson är mäkta stolt över sin skapelse men som den sanne forskare han är stannar inte hans forskning och ambitioner här, han vill skapa den första artificiella intelligensen, och han lyckas. Chappie ”föds”.

Det är en underbar berättelse om en skapelses tillblivelse, ett medvetande som väcks, en robot som får liv. Och självklart är även en robot en nyfödd person som måste börja från början, skillnaden är bara att hans utveckling går betydligt fortare än vad det gör för en människobaby.

chappie_ub-620x330

chappie-yolandi

Det är en hjärtknipande utveckling man får följa, det är fantastiskt bra gjort och man upptäcker efter en liten stund att man börjat älska roboten Chappie reservationslöst.

Chappies människotillblivande, eller snarare medvetandetillblivande, är otroligt bra gjort och den sydafrikanske skådespelaren Sharlto Copley, som gestaltar Chappie, gör en – för mig i alla fall – oförglömlig rollprestation.

Chappie-trailer-Hugh-Jackman-Dev-Patel-star-in-Neill-Blomkamps-robot-movie

Här skulle förstås allt kunna vara frid och fröjd om det inte var för att roboten kommit i fel händer. Chappies skapare, Deon Wilson, tvingas lämna över sin skapelse till ett gäng brottslingar som vill använda roboten för att begå brott.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen eftersom jag hoppas att alla som är det minsta intresserad av science-fiction filmer ser den här filmen. Den är en riktig fullträff.

1415135363720_Image_galleryImage_Sony_Pictures_has_reveale

Men det som kan sägas, utan att för mycket avslöjas, är att filmen synliggör på ett mycket gripande sätt flera moraliska dilemman: vem är ond och vem är god – egentligen?

Vad är att vara människa? Och hur kan en robot vara mer mänsklig än människorna? Var går gränsen för vad vi kan och bör skapa? Vad är etiskt rätt och vad är fel?

Är alla gränser nödvändiga att korsa bara för att det går? Finns det en moraliska kompass att följa eller är allt tillåtet? Och hur är det möjligt att en robot generera så mycket kärlek och känsla att man plötsligt upptäcker att man sitter och gråter i biosalongen?

258BB45E00000578-0-image-m-3_1423603223157

Att se Hugh Jackman i en ytterst obehaglig roll kändes också nytt och oväntat. Han gör det riktigt bra. Det är ett par mycket kända skådespelare med i filmen, Hugh Jackman och Sigourney Weaver, men i övrigt är det mest okända ansikten för de flesta av oss skulle jag tro.

Det är antagligen välkända skådespelare för den sydafrikanska publiken, och de allra flesta av dem gör väldigt bra roller. Det känns befriande att se och höra något annat än det amerikanska konceptet lite då och då.

Särskilt språket är en njutning, den sydafrikanska dialekten av engelska, den är väldigt speciell. Den gör särskilt Chappie extra märkvärdig och minnesvärd.

thumbnail_20462

Chappie är en robot att älska och man vill se mer av honom, måtte det bli en uppföljare! Det är så sällan man ser en film som förenar intelligens med action, filosofiska reflektioner med komedi och en riktigt spännande intrig som håller hela vägen.

Man älskar inte bara Chappie, man älskar till slut hela hans ”familj”. Det är en underbar film, se den! Helst på bio, om möjligt, där den gör sig allra bäst. Man behöver det stora formatet och ljudet som vibrerar genom väggar, golv och tak för att riktigt känna att man är DÄR.

Sagan om prinsessan Kaguya

Kaguya

original

Sagan om prinsessan Kaguya är en japansk animerad film från den välrenommerade Studio Ghibli, som producerat de kända filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro, med flera. Sagan om prinsessan Kaguya hade svensk premiär den 1 april men redan i november 2013 i Japan.

Varför det tagit så lång tid för filmen att komma till Sverige vet jag inte, om det kan bero på översättningen eller rättigheter av något slag. Det var i vilket fall som helst värt väntan.

detail.6c0fe999

kaguya_1.0

Filmen handlar om den gamle skogshuggaren som hittar en liten flicka i ett bambuskott i skogen, så vacker och magisk att mannen tar för givet att hon är en prinsessa nedfallen från himlen. I det senare har han rätt, hon kommer från månen. Om hon verkligen är en prinsessa eller inte får vi aldrig veta men hon behandlas definitivt som en.

ghibli-1280-jpg

Filmen bygger på en gammal japansk folksaga, Taketori monogatari (Den gamle bambuhuggaren), från 900-talet. Prinsessan, som senare i filmen får namnet Kaguya (som betyder skimrande, som månljuset), rymmer från månen för att få uppleva det myllrande, färgrika livet på jorden.

Filmens skapare, Isao Takahata, en av Studio Ghiblis skapare och ägare, berättar i en intervju att han ville göra filmen för att han fascinerades av skillnaden mellan månen och jorden.

På månen är allt stilla, utan starka känslor, varken av glädje eller av sorg. Där finns inga plågor och inget lidande, men inte heller någon passion och himlastormande kärlek. Där är livet ständigt harmoniskt och stillsamt. Prinsessan ville uppleva det jordiska livet med alla dess glädjeämnen och sorger, och det får hon verkligen göra.

Kaguya_800a

Prinsessan växer upp hos skogshuggaren och hans fru i skogen där hon lever livets glada dagar med sina vänner. Hon växer fort och blir snart en ung flicka. Då bestämmer sig pappan, skogshuggaren, för att det är dags för prinsessan att även leva och fostras som en prinsessa och flyttlasset går, mot flickans och mammans vilja, in till huvudstaden.

sagan-om-prinsessan-kaguya-(2013)-large-picture

princess-kaguya

Där fostras prinsessan in i alla regler och förväntningar som fanns på en ädel dam i 900-talets Japan. Det är definitivt en livsstil som inte passar den levnadsglada och entusiastiska prinsessan.

Pappans ambition att göra prinsessan så lycklig som möjligt, genom att anpassa henne till vad han tror ska göra henne lycklig (och vad som gör honom lycklig), är början på en tragedi.

the-tale-of-princess-kaguya-23

11390_1

Filmen, liksom sagan den bygger på, avslutas med att prinsessan hämtas tillbaka till månen. För en kort tid fick hon leva det överflödande livet på jorden, men pappans ambitioner för henne ledde till att hon var tvungen att lämna livet på jorden.

Sagan har många bottnar: om hur pappans goda vilja och tro skapar ett fängelse för prinsessan som kväver henne, så han i slutänden förlorar henne, hur kvinnans position i det forntida Japan, hennes instängda och begränsade liv, orsakar henne olycka och undergång.

Men också: att livet på jorden med all dess olycka och lidande ändå är att föredra framför det innehållslösa och jämnt harmoniska (utan varken toppar eller dalar) livet på månen. För det jordiska livet erbjuder också en enorm rikedom av känslor, relationer och passioner. Även tårar har sin plats i livet för att det ska upplevas meningsfullt och levande.

Det är en otroligt vacker – på alla sätt – och också rolig film, definitivt lite för lång, det ska sägas (2 och 17 minuter), men eftersom det tydligen är Isao Takahata sista långfilm (enligt honom själv) så känns det helt rätt att han får göra den hur lång han vill.

Filmen rekommenderas för alla som uppskattar det japanska sättet att göra film, där man inte kan räkna med lyckliga slut eller ett undvikande av olycka och lidande. Inget Disney alltså. Istället mer som livet självt och därmed både mer spännande, lockande och oförutsägbart.