…Och natten kom! Torsten Jurell igen

IMG_9102

Det känns magiskt redan när jag närmar mig dörröppningen. Ett skuggspel blockerar ingången. Jag känner förväntan och spänning. Jag såg Torsten Jurells utställning på Röhsska i Göteborg förra året och blev hänförd, och nu har den utställningen följts upp av en ny, den här gången på Dansmuseet i Stockholm. Utställningen kallas ”… Och natten kom!” och pågår till den 1 maj.

IMG_9105

Det är inte samma utställning som i Göteborg, men det är på samma tema. Återigen möts jag av dessa märkliga, magnifika huvuden som ser ut att vänta på sin kropp av tyg och trådar som aldrig kommer. De är vackra, vemodiga och lite obehagliga på samma gång. De väntar och väntar på sin pinne.

IMG_9107

Här blir jag stående en stund som om det vore en minnesstund över ett liv som gått vidare, eller förbi, eller upplösts.

IMG_9119

Jag vet inte vad det är med de här porslinsskulpturerna som fascinerar mig så mycket. Jag kan inte se mig mätt på dem och ändå ger de mig så blandade känslor. Jag blir både lycklig och obehagligt till mods på samma gång.

Den nya utställningen, liksom den förra, presenteras i mörker, i skumrask, eller är det skymning? Kommer natten som en befriare eller som ett hot? Jag vet inte, men jag märker att jag blir mer rädd den här gången. Förra gången, på utställningen i Göteborg, blev jag enbart euforisk. Den här gången känner jag obehag och rädsla trots att jag uppskattar konsten lika mycket. Är det jag som har förändrats eller är det konstnärens intentioner?

IMG_9201

Det är mycket som skapar tankar. Den här raden av huvuden, androgyna och evigt existentiella i all sin enkelhet, får mig att fundera. Vilka är de och vad vill de? Är de minnen av en annan tid eller ett annat liv?

IMG_9210

IMG_9121

IMG_9125

Det är som om de representerar människor i alla världar och i alla tidsåldrar och ändå är det något så anmärkningsvärt kinesiskt över dem. De är fantastiska.

IMG_9129

Det här huvudet skulle jag vilja äga. Det gör mig enbart glad. Är det den röda färgen på mössan som gör det, eller är det småleendet i mungipan? Jag vet inte, men det är underbar.

IMG_9139

Den här gruppen av skulpturer är helt ny för mig. Den bryter av mot allt det andra, både i form och uttryck. Vad är det för en märklig familj?

IMG_9150

Som består av en zombie.

IMG_9153

Och en ängel.

Kanske är det du och jag uppbrutna i en olika delar istället för den till synes helhet som våra kroppar härbärgerar. Som om ens allra innersta brutit sig ut och tagit gestalt i separata delar.

IMG_9192

Det är här, framför den lilla teatern, som jag börjar känna riktig oro. Det är samma teater som förut, 4.30 minuter lång med 4.30 minuters paus innan den börjar om igen. Samma lilla pling som meddelar att teatern ska börja, och jag springer ditt som en av Pavlovs hundar varje gång jag hör plinget. Väntar ivrigt på att det ska börja.

Har konstnären bytt ut musiken i teatern? Eller vad är det som känns annorlunda? Varför känns natten plötsligt hotfullt istället för inbjudande? Varför upplever jag marionettdockorna som farliga istället för vänliga, som förra gången? Är det jag som har förändrats eller teatern? Jag vet inte, men stjärnhimlen på slutet tröstar mig.

IMG_9217

De avhuggna huvudena som hänger som främmande frukter i ett träd känns hotfulla. Jag blir rädd istället för fascinerad.

IMG_9172

Händerna som hänger i en stor klase, som en trofé, ger mig kalla kårar längst ryggraden och jag tänker på alla kongoleser som fick händerna avhuggna under Belgiska Kongos bestialiska regeringstid, som straff om de inte samlade in tillräckligt med rågummi från träden.

IMG_9156

IMG_9136

IMG_9160

Är det här en armé av soldater, eller en armé av tiggare, eller helt enkelt en skolklass på utflykt? Jag vet inte, men de fascinerar och skrämmer på samma gång. De är vackra och förfärliga på samma gång. De är hopsatta av delar som om de vore små Frankensteins monster och samtidigt ser jag kärleksfullt på deras värnlösa kroppar.

IMG_9196

Hur är det möjligt för konstnären att förmedla ömhet, övergivenhet och längtan samtidig med fara, obehag och oro. Jag vet inte men jag älskar det.

IMG_9145

Jag är verkligen glad att jag fick det här tillfället att återigen ta del av livets teater i Torsten Jurells porslinskonst. Jag rekommenderar verkligen ett besök!

Annonser

Kraftwerk, att resa i framtiden

IMG_5742

Att besöka en utställning på ett museum kan var omtumlande på olika sätt. Särskilt när man upptäcker att man inte ”bara” upplever något utan också lär sig nya saker.

Det finns utställningar som lyckas kombinera det: att både uppleva med sina sinnen och införliva ny kunskap och förståelse. När det händer måste man kalla det för sitt rätta namn: succé!

IMG_5682

Utställningen Influenser, referenser och plagiat. En utställning kring Kraftwerks estetikRöhsska museet i Göteborg gör just det här och det är verkligen bra gjort. Jag förvånas och förundras. Den eller de som satt ihop utställningen har gjort ett pedagogiskt litet mästerverk.

Samtidigt som det tyska musikfenomenet Kraftwerk i sig själv presenteras får man en underhållande och lättillgänglig historielektion i hur det moderna 1900-talet utvecklades utifrån flera olika perspektiv.

IMG_5688

Det första man ser när man kommer in i rummet är den ikoniska trafikkonen, en välkänd symbol för Kraftwerks fans. Enligt texten blev den en integrerad del av Kraftwerks universum eftersom en av bandmedlemmarna hade små koner av det här slaget.

Konerna ställde han ut vid de instrument som var mest känsliga och som skulle aktas, i samband med deras konserter. Som små varningssignaler alltså, som i deras ursprungliga betydelse i trafiken.

IMG_5691

På Kraftwerks första skiva 1970 fick den bli framsidans motiv. Skiva nummer två hade också en kon men då var den grön och vit. Det är kraftfullt att ha en sådan påverkan på folks sinne att vi är många som tänker mer på Kraftwerk när vi ser konen än på vägbyggen och bilar.

IMG_5704

IMG_5709

Bandmedlemmarna, i alla fall de ursprungliga, är födda i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. De växte upp i efterkrigstidens Tyskland, deras konst och musik är präglad både av kriget och av det nya moderna, teknologiska samhälle som växte fram i Europa.

Deras estetik kretsar kring symboler och fenomen som tydligt signalerar den nya tiden – framtiden. Att födas och växa upp strax efter kriget i ett fullständigt demolerat Tyskland satte sina spår.

Kraftwerk säger själva att enda sättet att överleva var att se framåt. Det tyska undret som långsamt växte fram på 1960-70-talet är det som präglar och inspirerar Kraftwerk i deras konst.

Men man är inte okritisk. Samtidigt som man anammar och omfamnar allt det nya, av lika delar fascination och ren överlevnadsinstinkt, ser man med ett kritiskt öga på det som händer. Dubbelheten finns där hela tiden.

Som i den här klassiska symbolen för radioaktivitet som de skriver musik om. I sången finns både en underliggande insikt om att radioaktiviteten som kärnkraft är en av förutsättningarna för det moderna samhället, samtidigt som det är ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Som jag ser det är det en del av Kraftwerks storhet, att kunna innesluta hoppet och hotet i samma andetag, som två sidor av samma mynt.

FullSizeRender-23

Kraftwerk säger själva, som i citatet i början av texten, att man inte är en musikgrupp utan ett koncept. Från början gjorde man snarare konstinstallationer än konserter. Alla bandmedlemmarna utbildade sig till arkitekter, konstnärer etc samtidigt som bandet utvecklades.

En teckning med Florian Schneider är målad av hans pappa Paul Schneider von Esleben, som var arkitekt, år 1956. Den lilla teckningen tillför i sin enkelhet det som utställning har som ett av sina syften: att visa varifrån Kraftwerk kom.

Vi får en skymt av dessa influenser: föräldrar, utbildning, konstnärer, designers och konceptgrupper de präglats av. Det är oavbrutet underhållande och lärorikt.

Den här lilla teckningen bryter av mot det andra mer opersonligt tekniska och skapar en ömsint känsla kring personerna i Kraftwerk. Den påminner oss om att de inte är robotar – eller dockor – på riktigt, de är varmblodiga människor av kött och blod.

IMG_5715

IMG_5718

IMG_5724

IMG_5746

Att Kraftwerks estetik präglat mycket och många efteråt är ingen överdrift. Deras förmåga att göra konst av skivfodral, affischer och andra promotionföremål är enastående.

De har fångat in det som skulle kunna definieras som det modernas essens på ett både vackert och sorgligt sätt. Deras estetik utstrålar kraft, modernitet, vemod och förlust på samma gång. Det finns en existentiell kraftfullhet och vilsenhet parallellt. För mig ger de det moderna Europa efter andra världskriget ”ett ansikte”.

IMG_5766

Det som entusiasmerar mig mest på hela utställningen är den här historiska tidslinjen som finns på ena väggen. Den är helt fantastisk. Vem har gjort den? Alla borde se den! Här finns så mycket att lära, upptäcka och förundras över.

IMG_5770

IMG_5777

IMG_5789

IMG_5791

IMG_5801

IMG_5807

IMG_5821

Här får vi veta vad som föregick Kraftwerk, vad som banade väg för deras konst och musik. Här kombineras den tekniska utvecklingen med populärkonstens utveckling, filosofi, konst, arkitektur, ja allt man kan komma på.

Att inse att Beatles la av samma år som Kraftwerks första LP kom ut kändes som en aha-upplevelse. Att se hur science-fiction filmer, som till exempel Star Wars trilogin, kommer parallellt med den tekniska samhällsutvecklingen är intressant.

Att se de parallella utvecklingslinjerna och hur de interagerar med varandra är spännande. Här blir jag stående länge och önskade att jag kunde ta den med mig hem för att i lugnt och ro kunna smälta all information.

IMG_5843

Röhsska museet har passat på att ställa ut mycket från sin egen samling för att visa möbler, instrument, tekniska apparater som utvecklats under Kraftwerks storhetstid. Här ses bland annat en av Apples allra första datorer. Det ger en tidskänsla och historisk tillbakablick som känns evig.

IMG_5831

Min egen favorit bland Kraftwerks estetiska uttryck är Tour de France affischen, som också är ett skivomslag. Färgen, formerna och kraften i bilden sammanfattar allt det Kraftwerk står för.

Två av bandmedlemmarna, Ralf Hütter och Florian Schneider, var själva mycket intresserade av cykling och på något sätt sammanfattar cyklingen deras budskap. Så här står det i texten till utställningen:

”Att Kraftwerk valde cykling som tema förvånade nog många. Men Ralf förklarade det med att cykeln är en optimal människomaskin. En perfekt symbios mellan teknik och kropp. Även samarbetet som krävs under ett lopp tycks fascinera Ralf och hur den enskilda individen nästan försvinner i bilderna av stora cykeltävlingar: Och så ljudet. En perfekt inställd cykel är som ett subtilt musikinstrument.”

Utställningen pågår till den 8 november. Behöver jag säga det? OK: Missa inte!! Även den som inte är ett stort fan av Kraftwerk har stor behållning av utställningen eftersom gruppen är satt i ett historiskt  sammanhang som berör oss alla.

Magi och månsken på Röhsska

bild-130

bild-131

bild-132

Ett känslomässigt tryck över bröstet, det är något som pressar in lungorna mot revbenen, men det blir inte svårt att andas, istället fylls jag av en intensiv euforisk känsla i hela kroppen. Nästa som om jag vill börja gråta, inte av lycka, men av skönhet. Det händer mig ibland, väldigt sällan, men när det händer så känns det ordentligt.

Oftast handlar det om ofattbart vackra musikstycken, men den här gången händer det på en konstutställning. Jag tror det är första gången jag drabbas fysiskt av en utställning som jag gör här och nu.

bild-133

Jag besöker Röhsska museet i Göteborg och Torsten Jurells utställning Narrstreck i månsken. Det är bland det vackraste jag sett och upplevt, det uppfyller mig med magi. Jag har helt enkelt svårt att gå därifrån. Jag vet inte vad det är som drabbar mig, vad skönheten består av. Det är något i föreningen av skörhet, smärta, brustenhet, styrka, glädje och andlighet. Det är en märklig upplevelse som bara lite, lite framgår av bilderna. Man måste se det med egna ögon helt enkelt.

bild-135

bild-136

bild-138

Utställningen består av ett enda rum, ett mörkt svartlagt rum utan fönster men med riktade spotlights istället. Det skapar en mystisk lite farlig stämning och här inne fylls tomrummet av huvuden i porslin. Massor av huvuden och de är gripande. Jag blir betagen. De berör något väldigt djupt inom mig.

Det är något med kombinationen av sårbarhet och styrka, liv och död, mod och missmod, motstånd och eftergivenhet. Det är något som drabbar mig och jag har svårt att sätta ord på det. Det är en känsla.

bild-137

bild-140

Längst ned i rummet finns en teater med marionetter. Dockor som utför ett drama, långsamt som en tai chi föreställning. Kanske handlar det om dag och natt, livets gång, krig och fred, ljus och mörker. Jag vet inte, men jag står som klistrad framför den lilla scenen minst fem gånger, jag tappade räkningen till slut.

Föreställningen tar fem minuter och mellan varje får man vänta tio minuter. Jag väntar rastlöst. Sen står jag som fastfrusen längst fram igen och igen. Struntar i att jag antagligen står i vägen för andra. Upprörs över folk som pratar och fnissar. Hur kan man fnissa när man ser hela livet passera revy i ett makalöst långsamt tempo?

bild-139

bild-141

bild-142

Äntligen är jag ensam i lokalen. Plötsligt är det bara jag och dockorna. Jag har längtat efter den stunden. Blir jag rädd? Nej, jag vill försjunka i stämningen, i känslan, i skönheten. Jag får några minuter på mig, sedan dyker de upp igen, alla de andra. De som fnissar och skvallrar när de går omkring i lokalen. Hur kan de? Känner de inte den sakrala stämningen? Får det dem inte att tystna och låta vardagens småaktigheter sjunka undan? Förstår de inte var de är? I förgården till det heliga.

bild-145

Det här är en av de märkligaste utställningar jag varit på. Den är magisk. Jag glömmer den aldrig. Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Orden blir fattiga, allt måste upplevas direkt genom porerna.

Utställningen pågår till den 15 mars. Det finns ännu tid.

Pigg Picasso serverad på ett fat

pp4

Vem Pablo Picasso är kräver nog ingen längre förklaring. Alla mer eller mindre intresserade av konst vet vem denna spanske, boende i Frankrike, konstnär var och skulle känna igen någon av hans målningar. Att han också var keramiker kanske inte är lika känt för alla, men det var han och han var extremt produktiv även som keramiker.

pp7

Röhsska museet i Göteborg har gjort en mindre kulturell välgärning som under sommaren visat en liten utställning kallad ”Picasso på ett fat”. Den stängde idag den 28 september så jag hann dit för att se utställningen i sista sekunden. Det var det värt på många sätt.

pp11

Utställningen består av keramik gjord av Picasso mellan åren 1948 och 1971 och består mest av tallrikar, fat, kannor, krukor och andra bruksföremål. Jag vet inte om han verkligen föreställde sig att man skulle använda föremålen i det dagliga livet, de känns inte så funktionella även om de har den rätta formen. Jag tror att han lekte sig fram utan att tänka alltför mycket på den praktiska användningen.

Jag tror inte heller att någon som köpte hans föremål från början tänkte att de skulle använda dem på det sättet. Picasso var en världsberömd konstnär redan när han började med keramiken så de flesta som köpte hans föremål gjorde det nog i samlarsyfte.

pp6

Vad man helt klart kan se i konsten är att Picasso måste ha älskat att arbeta med leran, det finns en sådan fantastisk glädje och livslust i föremålen. Jag tror inte någon annan konstnär hade kommit undan med ett fat som detta till exempel, en smiley helt enkelt, men han gjorde det och det är underbart. Att ha förmågan att sprida sådan glädje är häpnadsväckande.

pp8

pp12

De här bilderna visar samma kruka från två olika håll, en uggla på den ena sidan och ett människoansikte på det andra. Det är helt otroligt hur Picasso med bara några snabba penseldrag kan forma en uggla som är mer verklig än en uggla i levande livet. Det är som om han trollar fram själva idén om ugglan – och människan – som är mer verklig än verkligheten själv.

pp2

pp5

pp9

På utställningen fanns inte bara keramik av Pablo Picasso, där fanns också mängder av utställningsaffischer som Picasso gjorde under samma tid, både för sina egna utställningar och för andras. Faktum är att affischerna ibland var mer intressanta än keramiken. Det var kanske inte tanken med utställningen, men det spelar ju ingen roll.

pp14

Pablo Picasso var en fantastisk konstnär oavsett vilket material han använde och jag är glad att jag hann till Göteborg för att se den här lilla utställningen, men än en gång måste jag få släppa ut lite frustration över att det råder fotoförbud på en utställning som den här. Varför?

För det första: varenda konstverk och affisch på utställningen kan man googla sig till på nätet. Så är det alltid när man visar äldre konst. Varför fotoförbud då? Om det är ny, nutida konst som visas kan jag absolut förstå fotoförbud men inte när det är så gammal konst och en så välkänd konstnär som till exempel Picasso.

För det andra: har man har inte förstått något av vikten att få gratisreklam genom social medier genom att tillåta fotografering? Alla bilder genom Instagram, Twitter, Facebook flöden och allt annat som finns att tillgå på nätet måste vara värt enorma summor i reklamsammanhang. Varför inte ta den chansen? Helt obegripligt för mig.