I tider av längtan efter bildning

ellen key

Just nu pågår återigen en diskussion om vad bildning är och varför den är viktig. I den debatten vill jag ge tips om en bok som kan vara en bra ingång i samtalet, särskilt om man känner sig lite osäker på ämnet. 2012 kom boken ”Ellen Key – en europeisk intellektuell” skriven av Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria (Albert Bonniers förlag). Den är riktigt, riktigt bra.

Jag har aldrig tänkt på att Ellen Keys efternamn betyder nyckel på engelska. Namnet kom från hennes skotska förfäder och symbolen på familjevapnet var en rovfågel med en nyckel i näbben. Ibland använde sig Ellen Key av symbolen, och ibland av sin egen symbol med en penna i centrum. Utan tvekan är dessa symboler; nyckeln och pennan, något som tydligt visar på vem Ellen Key var, och hennes betydelse för det svenska samhällets utveckling vid förra sekelskiftet (hon levde 1849-1926).

Man förundras över vilken visionär hon var. Hon var en modern föregångare i så mycket, det hon siade om på 1800- och början av 1900-talet har verkligen ”slagit in”; hur barnet har satts i centrum, hur äktenskapen (i alla fall i vår del av världen) i första hand bygger på kärlek istället för ekonomiska överenskommelser, hur synen på kvinnans kropp och sexualitet förändrats, hur naturen tagit över Guds plats som det heliga, etc.

bild-3 kopia 11

Ellen Key var verkligen en föregångare även om inte allt hon drömde och hade visioner om infriades. Förutom hennes tankar och idéer är det också intressant att ta del av hur en bildad, övre medelklasskvinna levde sitt liv vid den tiden. Till exempel hur Europa var en självklar del av livet, man reste mycket och behärskade flera språk.

Ellen Key behärskade flytande, förutom svenska, tyska, franska och engelska. Det var en självklar del i hennes uppfostran. Hon tog med lätthet intryck av författare och tänkare från större delar av Europa av den enkla anledningen att hon kunde läsa böcker och tidningar på originalspråk. Sedan tog hon det som en av sina missioner att förmedla detta till det svenska folket på olika sätt.

Boken om Ellen Key är skriven utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Författaren har lagt sig vinn om att inte bara berätta om Ellen Key utan också om hennes tid, vad och vilka som påverkade hennes tänkande och hur det förhöll sig till hennes sammanhang, delvis för att visa hur kontroversiell hon kunde vara. Det är ett förhållningssätt som gör att man som läsare får en känsla av vara ”där och då” vilket är både intressant och lärorikt.

Nackdelen är att Ellen Key, så att säga, serveras en bit i taget beroende på vilken del av hennes engagemang som presenteras. Hon var djupt involverad i sin tids frågor som rörde kvinnor, barn och familj, bildning, fred, estetik, andlighet och mycket mer. Det man till slut längtar efter, vid slutet av genomläsningen av boken, är ”hela” Ellen Key, att få den sammansatta människan framför sig.

5978b

Ronny Ambjörnsson är medveten om detta och efterlyser en traditionell biografi om henne. Han skriver: ”Jag har velat återskapa en tidsanda, inte bara en person”. Och det har han verkligen lyckats med. Boken är oerhört bra, och trots att man känner djup sympati för Ellen Key genom boken, allt hon kämpade för, betyder det inte att man nödvändigtvis gillar henne rakt av.

Hon var en komplex person, men hon går inte att komma förbi när man studerar de stora förändringar som skedde i Sverige runt det förra sekelskiftet. Ellen Key var tongivande och påverkade sin samtids tänkande ända in i vår tid.

En av de saker jag fascineras mest över är hur hon kommer på kant med den framväxande kvinnorörelsen trots att hon, liksom dem, stod bakom strävan efter kvinnors frigörelse. Ett av skälen var att hon inte tyckte att kvinnorörelsen brydde sig om kroppen; kvinnans kropp och reproduktionen och alla konkreta frågor som berör detta, utan bara om ”anden”.

Ett annat skäl var att den tongivande kvinnorörelsen var en intern rörelse för medelklassens kvinnor som ville komma ut i arbetslivet på männens villkor, de brydde sig inte om arbetarklassens kvinnor som levde under helt andra villkor. Här får man sig en mycket intressant historielektion och där man med dagens kunskap ser att Ellen Key var framtiden på spåren.

Ellen Key skrev mycket om barnen, framför allt i storsäljaren ”Barnets århundrande”, som utropade 1900-talet till tiden då barnen skulle sättas i centrum. Hon skrev också mycket om moderskap vilket hon – liksom Fredrika Bremer – har kritiserats för eftersom hon inte – liksom Fredrika Bremer – inte fick några egna barn, till hennes stora sorg.

Men när man lärt känna hennes historia inser man att hon vet mycket om barnens villkor, bland annat genom att hon som äldsta syster till fem bröder och systrar blev deras extramamma till då deras mamma var sjuklig. Hon visste mycket väl vad hon pratade om även om hon inte fött barnen själv. Både Fredrika Bremer och Ellen Key introducerade den så kallade ”samhällsmoderligheten”, att det inte bara handlar om att vara biologisk mor för att kunna ha omsorg och ansvar för det uppväxande släktet.

Som jag ser det, föregångare till feministetikern Sara Roddicks tal om ”modrande” och ”mödrande”, där det första är en social praxis och det senare en biologisk praxis. ”Mödrande” kan endast kvinnor vara eftersom det fortfarande är biologiskt betingat att föda barn, men ”modrande” kan alla var, även om man inte själv fött barn. Det betyder också att män kan vara – och är – ”modrande”, det är inte något könsbetingat.

Detta var Ellen Key på spåren, även om männens roll i ”modrandet” var något hon nog inte kunde föreställa sig. Trots att Ellen Key träffade rätt i många av sina idéer och visioner kan framtiden fortfarande överraska positivt!

Annonser

Nike, Carl Larsson, Ellen Key

bild-3 kopia 12

Egentligen var det möjligheten att få tillfälle att besöka Konstakademien på Fredsgatan 12 i Stockholm som fick mig att gå på Nationalmuseets utställning med Carl Larsson: Vänner & ovänner (som pågår till den 3 november). Jag är inte ett stort fans av Carl Larsson helt enkelt. Det är något med honom som inte känns helt rätt för mig…

cl

Men nu tog vi oss till Konstakademien och det var en upplevelse att få se den från insidan. Det första som möter oss är den väldiga statyn av gudinnan Nike, som finns i original på Louvren i Paris. Statyn här är en gipsavgjutning men det gör den inte mindre majestätisk och imponerande. Det kändes som ett rejält välkomnade.

bild-3 kopia 11

Trapporna bakom Nike leder upp till utställningen, som gjorde mig glatt överraskad. För det första för att den inte bara bestod av Carl Larssons verk utan också av hans vänner och ovänners. Till exempel denna vackra målning av Ellen Key av Ejnar Nielsen (1872-1956) som är målad 1907. Det är en olja på duk och mäter 129 x 98 cm.

Den ger en annorlunda bild av Ellen Key än den vanliga där hon framstår som en slags amazon. Här ser vi henne snarare som en seren, en prästinna. Målningen är självlysande. Ellen Key, Carl och Karin Larsson hade mycket gemensamt så hon passar verkligen på utställningen.

bild-3 kopia 14

Det är en mycket sevärd utställning med många vackra konstverk, och efter att ha sett flera av Carl Larssons oljemålningar, som för mig kändes mer levande än de så perfekta akvarellerna (hur vackra och detaljerade de än är) så får jag ändå säga att Carl Larsson är något extra. Men till min förvåning var det den här, till synes anspråkslösa, målningen av Carl Larsson jag uppskattade allra mest på utställningen.

Den kallas Korgstolen (olja på duk) och är en, av många, förstudier till den så kallade Fürstenberska triptyken som finns på Göteborgs konstmuseum. Det är en på många sätt liten och oansenlig målningen, men i all sin enkelhet är den genialiskt vacker och ger en ögonblicksbild av en verklighet och tillvaro för länge sedan förbi. Den förmedlar en känsla av liv som inte känns tillrättalagd. Den är mycket levande.

94dbe9_c7997f238b1624a7d5fc28decd7df418.jpg_srz_180_310_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srz

I samband med utställningen har bokförlaget Brunkman & Bergöö gett ut Carl Larssons memoarer, Jag, som han skrev klart strax innan han dog 1919. I boken är konstnären mycket öppenhjärtig med sitt livs ljus och mörker. Nu har den getts ut i tvättad språkdräkt och jag föreställer mig att man på flera sätt får en ny bild av både Carl Larsson själv och hans konst om man läser den. Den finns att beställa på både Adlibris och Bokus.

2568

Har du inte möjlighet att besöka utställningen på Konstakademin finns den mycket innehållsrika och snygga utställningskatalogen att köpa. Den är också mycket bra.

Utställningen är definitivt värd ett besök!

Bildning vs utbildning

ellen key

Förra året kom professorn i idéhistoria Ronny Ambjörnsson ut med den utmärkta boken Ellen Key – En europeisk intellektuell (Albert Bonniers förlag), som han hållit på med att skriva i princip hela sitt vuxna liv, skriver han själv i förordet. Boken är otroligt bra på många sätt även om det inte är en direkt biografi, det finns fortfarande mycket man vill veta om hennes liv, utan snarare en idéhistorisk biografi över hennes tankar och avtryck i den svenska historien. Ett av hennes mest kända citat är följande: ”Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss”.

Ofta diskuteras vad som är skillnaden mellan bildning och utbildning. Nyligen lärde jag mig en tankeväckande definition: utbildning svara på frågan Vad vill du bli? Bildning svara på frågan Vem vill du bli?

bildningsresan1

I boken Bildningsresan (Bertil Ohlins förlag), som jag tidigare skrivit om och verkligen, verkligen rekommenderar, funderar också professor Ebba Witt-Brattström kring bildning. Hon skriver: ”Det mest spännande med bildning är att det ingalunda är ett bagage man släpar runt på som en kappsäck, en gång för alla fullpackad. Bildning är snarare en möjlighet man ger sig själv, en fribiljett till alltfler nya paradis”.

Båda dessa böcker är otroligt bra, intressanta och leder till många reflektioner. De är en bildningsresa i sig själva, båda två. Missa inte!