Är Mikael Persbrandt en konstnär?

IMG_2236

Skådespelaren Mikael Persbrandt ställer ut sin konst på Lars Lerins Sandgrund i Karlstad över sommaren. De två möttes i TV programmet ”Vänligen Lars Lerin” och i samband med det bestämdes att Persbrandt skulle ställa ut i Lars Lerins konsthall. Inte många visste, före TV programmet, att Mikael Persbrandt också målar.

Är han en konstnär? Ja, det är han. Han har målat i hela sitt liv och det är lusten som driver honom, säger han själv. Han ville bli konstnär innan han började med teater och film. Idag är han både skådespelare och konstnär.

IMG_2238

Vid första anblicken är Mikael Persbrandts konst kaskader av färg. Han målar stora tavlor med mängder av färg, färg som aldrig ser ut att ha blandas på en palett först utan som blandas genom tjocka lager direkt på duken. Det är ett expressivt, exploderande sätt att måla. Kraftfullt och intensivt.

Den första reaktionen var att värja sig. Det blev för intensivt. Den andra reflektionen var att det var omöjligt att se om målningarna föreställde något. Den tredje reaktioner blev förskräckelse och rädsla över de brutala, våldsamma motiven. Den fjärde reaktionen blev att värja sig igen.

Men där någonstans, när man närmade sig målningarna för att titta närmre, såg man något mer, något värnlöst och utelämnande och man började se detaljer i explosionen av färg. Man slutade värja sig och man började bli berörd.

Vad är det för demoner som rider Mikael Persbrandt? Det ena motivet är värre än det andra. Vad är det för något våldsamt, plågsamt och ensamt som piskar honom inifrån och som tar gestalt på målarduken? Jag tänkte efter en stund: tack och lov att han har den här fristaden, den här möjligheten att tömma sig på smärta och våldsamma känslostormar. Att måla måste vara Mikaels Persbrandts räddning. Sällan har det blivit så tydligt i en konstnärs skapande.

IMG_2232

Men det är inte bara konstnärens egna demoner som tar gestalt i konsten, det är även stadens. Flera av målningarna visar på utelivets, och kanske kändislivets, baksidor. De svartaste timmarna under natten då våldet och självupptagenheten tar över människorna. Stunden då civilisationens tunna fernissa spricker och släpper fram demonerna i full kraft.

Den här tavlan heter ”Restaurant” och vid första anblicken såg jag bara färgerna, kaskader av färg utan inbördes sammanhang. Men långsamt började berättelsen ta form.

IMG_2255

En kypare som kommer med en bricka.

IMG_2257

Ett handslag i natten, i skymundan.

IMG_2258

Figurer som mer liknar skelett än levande, varma människor. Här finns så många detaljer som berättar något om villkoren för utelivet, kändisskapet, upphöjelsen som lika ofta leder till djupa fall, men allt med ett leende. Ett varggrin.

IMG_2268

Mikael Persbrandt ser inte med nåd varken på sig själv eller på det liv han har omkring sig. Den här målningen heter ”Logen”. En skådespelare som förbereder sig inför en föreställning. Är det sina egna inre demoner han ser i speglarna eller är det känslan av att kastas ut i vargarnas gap – kritikerna, publiken, tyckarna – som plågar honom? En fantastisk, dramatisk och vemodig målning. En av utställningens absolut bästa. Bör ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

IMG_2233

Det är blandad kvalité på målningarna som visas på utställningen. Några känns inte färdiga och några enstaka är inte ens bra, men de allra flesta håller en odiskutabelt bra kvalité. Mikael Persbrandt är definitivt en konstnär och jag hoppas han ger sitt skapande mer tid och utrymme än hittills. Jag ser gärna fler utställningar med hans konst.

IMG_2262

Däremot är jag tveksam till om särskilt många av hans målningar passar i gemene mans vardagsrum. Vem vill ha den här tavlan, kallad ”Rus”, hemma på väggen? Den är sannerligen ingen lisa för ögat och den kräver mycket av betraktaren. Man känner sig som en hotad bartender bakom disken med en hord av vargar – eller är det djävlar – som alla beställer mer och mer för att berusa sig.

IMG_2263

Man ser hornen, man ser deras hovar, man ser blodet och våldet. De sitter så fint på rad men skrämmer ändå vettet ur en. Vad är det för ett liv som tar en sådan gestalt? Plågsamt, brutalt och skrämmande…

IMG_2265

… tills man går riktigt, riktigt nära och ser att någon ristat i målningen: ”Jag älskar dig”. Där vänder det. Konsten blir barmhärtig och skapandet en process till helande. Någon älskar. Dig. Konstnären når katarsis. Livet är värt att leva. Så lite behövs för att våldet ska tvingas ge vika. Det är stort.

Den skulle nog passa hemma i vardagsrummet ändå.

Francofonia liknar inget annat jag sett

1200x630_318300_alexander-sokourov-in-his-new-film-ask

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

francofonia-capa-agambiarra-e1441135778739-1170x480

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

2f7fbc22-927b-4b4b-863f-96d6b5c3ba78-2060x1236

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

alexandre_chez_jaujard_Bruno_Delbonnel

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

francofonia-c-2015-piffl-medien1

1225401_Francofonia

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

21410-Francofonia_5_-_Louis_Do_De_Lencquesaing__Benjamin_Utzerath-620x371

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Konstnären – till slut hettar det till

2171542_1200_959

Jag kände mig skeptisk till Nationalmuseums utställning ”Konstnären” på Konstakademien när jag först läste om den. Min skepticism minskade inte när utställningen fick negativa recensioner i flera större tidningar, men som alltid: man bör se med egna ögon. Recensenterna i dagstidningarna är viktiga men den egna upplevelsen är viktigare.

Vad var det som gjorde mig skeptisk från början? Temat ”Konstnären” speglat ur flera perspektiv: entreprenör, geni, avantgardist, normbrytare, visionär, resenär, är ju en utmärkt utgångspunkt för en utställning kan man tycka.

I första hand var det valet av affischnamn, eller snarare affischkonstverk. Nils DardelsDen döende dandyn” exponerades för att göra reklam för utställningen. Med tanke på att Moderna museet alldeles nyligen haft en bejublad utställning med Nils Dardel där just den målningen användes i reklamen, kände det som om man spelade ”safe”, man spelade ut ett säkert kort. Det kändes helt enkelt för genomskinligt på något sätt, som om tavlans populäritet utnyttjades och missbrukades för att locka kunder – jag menar besökare…

IMG_2054

När jag först kom in på utställningen kändes det som om man verkligen spelade ”safe”, det kändes klichéartat. Klassiska målningar som berättade den traditionella historien om konstnären som bohem i en vindsvåning i Paris, men som alltid bör man titta närmare och det gjorde jag.

Det som först kändes som en traditionell glorifiering av Konstnären med stort K, en man så klart, började långsamt brytas ned i ett intressant ifrågasättande och en lättsam men ändå tydlig avglorifiering av flera megastjärnor på den – särskilt svenska – konsthimlen. Utställningen började långsamt kännas uppfriskande under vandringen genom rummen.

IMG_2071

IMG_2001

IMG_2006

Det som började lite långtråkigt och traditionellt luftades upp här, inte överraskande, hos Hilma af Klint (1862-1944). Den här målningen enbart är värt ett besök på utställningen, den heter ”Duvan nr 13” och är från 1915. Den finns på avdelningen om konstnären som visionär och profet, den andliga dimensionen av konsten.

Här blev det lite lättare att andas, det dammiga gammal loftet i konstnärskvarteren i Paris får ge plats åt det spirituella och outsägbart. Här finns flera vackra tavlor att sjunka in i. Det var här jag började känna att utställningen hade något nytt att berätta för mig.

IMG_2032

Men mest av allt hettade det till i det sista rummet jag kom till, det som fokuserar på konstnären som entreprenör. Här stoltserar Ernst Billgrens (1957) fågel, ”Över hela världen” från 1990, i rummets centrum övervakandes alla de andra konstverken. En kaxigare fågel får man leta efter. Den är magnifik.

IMG_2036

IMG_2038

Ernst Billgrens fågeln blickar i första hand ut över fyra verk av den amerikanske konstnären Jeff Koons (1955). Denne beryktade, kritiserade, omtyckte och världens kanske idag högst betalade levande konstnär. Här blir diskussionen riktigt intressant för mig. När övergår konst till att bli kommersiell? Det vill säga, när blir konstnären en fabrik som producerar på löpande band snarare än en lidande konstnär som ”värker fram” varje konstverk utan tanke på ekonomisk vinning (som myten säger oss)?

På utställningens hemsida skriver man:

”Under senare tid har många konstnärer gått in i rollen som entreprenör, bland annat arbetar Jeff Koons och Ernst Billgren som moderna företagare på en kommersiell marknad. Men redan Rosa Bonheur och Anders Zorn var ytterst skickliga i att bygga personliga varumärken som hjälpte dem till stora framgångar på en internationell marknad i slutet av 1800-talet. Även i 1600-talets Holland hade konstnärsentreprenören en viktig roll, för Rembrandt och andra holländska målare fanns kunderna inom den nya borgarklassen.”

IMG_2027

David Robbins (1957) fotoserie ”Talang” från 1986 funderar i samma banor. Här har han fotograferat den tidens uppåtgående stjärnor på den amerikanske stjärnhimlen för konstnärer. Är det här konst eller reklam? Här ses bland annat Jeff Koons och Cindy Sherman, båda representerade på den här utställningen och idag megastjärnor. Vart går gränsen och måste det finnas en gräns mellan konst och reklam? Har det någonsin funnits en sådan?

IMG_1974

Den svenske konstnären Peter Dahl (1934) funderade på det redan 1970 då han målade det här verket som heter ”2 självporträtt i motsatta roller” där han både representerar konsten/konstnären och pengarna/kapitalismen. Vem är vem egentligen? Roligaste med den här tavlan är ändå tavlan i tavlan som är signerad Peter Dahl.

Det finns mycket mer att se på utställningen och den är definitivt värt ett besök även om den inte känns lika utmanande som den hade potential att vara. Men jag fick mycket att tänka på efter mitt besök, om konsten och konstnärernas roll, och är inte det tillräckligt så säg?

Utställningen pågår till den 4 september. Gratis inträde.

William Shakespeare 400 år senare

3809738-3x2-700x467

Jag gjorde misstaget att en gång fråga en britt: hur är det egentligen med William Shakespeare, har han funnits i verkligheten som en enskild person eller är han ett hopkok av flera olika, och okända, skribenter som en del påstår? Den blicken jag fick samlade all brittisk kolonial- och imperialistisk historia och stolthet i ett enda ögonkast.

En blick också blandad med förakt: hur kunde jag vara så dum att ställa en sådan fråga. Självklart existerade William Shakespeare som en enda verklig person, just han vi ser på bilder och läser om. Det var som om jag hade ifrågasatt all brittisk stolthet och självuppfattning i en enda enkel fråga. Min nyfikna följdfråga blev ändå: tror alla britter så? Ja, självklart blev svaret. Streck i debatten.

IMG_0797

Det var en intressant upplevelse, att indirekt bli anklagad för att trampa en nationalklenod under fötterna, att ifrågasätta en nations stolthet och historia. Personens starka reaktion berättar något om både William Shakespeares storhet och position i Storbritannien och om den brittiska självbilden.

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog, 1616, och det har uppmärksammats på många olika sätt, och kommer att fortsätta göras under resten av året, framför allt i Storbritannien men också här i Sverige. Många artiklar har skrivits och TV program har visats. Inte någon gång har jag hört någon ta upp tråden om William Shakespeares vara eller icke vara under det här jubileet, den diskussionen, som har varit ganska intensiv genom åren, verkar ha dött nu.

Själv bestämde jag mig för att äntligen läsa Carl-Göran Ekerwalds ”Shakespeare – liv och tänkesätt” som utkom första gången 1998 (Norstedts förlag) men som tryckts upp igen med anledning av de 400 åren. Jag bestämde mig för att försöka bilda mig en genuin uppfattning om huruvida Shakespeare fanns eller inte. Anledningen till att den spekulationen uppkommit är just detta att det inte finns särskilt mycket fakta att ta fasta på. I alla fall är det vad som påståtts. Ekerwalds bok, och många andras, visar definitivt på motsatsen.

William_Shakespeares_birthplace,_Stratford-upon-Avon_26l2007

Efter att ha läst Ekerwalds bok är min fråga snarare: hur kunde ens misstanken om att William Shakespeare inte funnits uppstått? Även om de historiska beläggen inte är helt tillfredsställande är de definitivt tillräckliga för att man ska kunna bekräfta hans existens och hans verk.

Men om man ska vara helt korrekt så är det ju inte hans existens man tvivlat på, att en William Shakespeare har funnits och existerat är det ingen som egentligen tvivlar på. Det är hans verk man tvivlar på, att en och samme man skulle ha skrivit alla dessa odödliga dramer och sonetter. Lågutbildad, från landet, skulle han mäktat med detta? Det måste ligga en adelsman bakom som inte velat träda fram utan använt Shakespeare som alias. Så har ryktet gått.

Det var definitivt uppfriskande att läsa Ekerwalds grundliga genomgång av både mannen och verken. Ekerwalds fokuserar inte bara på mannen och hans verk utan lika mycket på Shakespeares samtid, influenser och tänkesätt. Det handlar om etik, moral och olika världsuppfattningar. Ekerwalds sätter in Shakespeare inte bara i ett historiskt skeende utan lika mycket i ett idéhistoriskt, religiöst, filosofiskt och psykologiskt skeende. Mycket intressant att läsa och lära sig av.

Huset på bilden ovan ägdes av William Shakespears far, Johan Shakespeare, och där ska William ha fötts. Huset finns kvar i Stratford-upon-Avon där han föddes 1564.

normal

Globe_Thtr_0738

globe_theatre

Ett av de tydligaste tecken på William Shakespeares storhet, både under hans levnad och i vår tid, är den teater han var med om att bygga upp och som han var delägare av, The Globe. Den stod färdig första gången 1599 och rymde 3000 deltagare. Teatern brann tyvärr ned men har byggts upp igen i modern tid och den används idag på samma sätt som under Shakespeares tid, med öppet tak och ståplatser för större delen av publiken.

6a00d83453698869e20162fd7be015970d

kopafbeelding2

Shakespeare började sin karriär inom teatern med att vara skådespelare men ganska snart övergick han till att enbart skriva pjäser och att administrera teaterns verksamhet. Det finns en bevarad teckning, gjord av holländaren Johannes de Witt 1596 (”enligt observationer i London” som han skrivit på teckningen), som sägs visa Shakespeare (längst till höger i bild) spela vålnaden i Hamlet. Att spela vålnaden anses vara hans bästa roll.

william_shakesp

Men det är inte hans skådespelartalanger som gått till historien, det är hans verk, framför allt hans pjäser och sonetter. Jag har under de senaste åren roat mig med att läsa de pjäser av Shakespeare som förlaget Ordfront gav ut i början av 2000-talet. Jag har skrivit ett blogginlägg om varje pjäs.

Det var en oväntat lustfylld glädje att läsa pjäserna. Det är ofattbart aktuella för vår tid. Shakespeare fångade definitivt in avgörande, existentiella och mänskliga skeenden och erfarenheter. På en gång upplyftande och skrämmande: inget nytt under solen. Det är vad de flesta artiklar som skrivits under året hittills fokuserat på: Shakespeares fenomenala tidlöshet och aktualitet. Jag kan bara hålla med.

Ekerwald skriver bland annat: ”Shakespeares hjältar och hjältinnor vet alla vad som är rätt och orätt, men inte sällan går de bet på att tämja sina naturer till att följa samvetets röst (…) Han vet vad han håller på med – nämligen att analysera, dissikera den mänskliga naturens arter och vanarter. Hela hans författarskap kan sammanfattas i detta ord ‘anatomize'”.

Och vidare: ”Chambers talar om Shakespeares ‘skalpell’. Han undersöker snitt för snitt människans erkänt goda sidor – vänskap, trofasthet, uppriktighet, hjältemod osv och visar hur alltsammans i allmänhet är bluff.”

shakespeare_tomb_poem_engraving

William Shakespeares grav finns i Trefaldighetskyrkan i Stratford. Där finns en gravsten med följande inskription, författad av William Shakespeare själv:

Gode vän, låt bli för Jesu skull
att gräva i min mull.
Välsignad den so skonar denna sten.
Förbannad den som flyttar mina ben.

IMG_0285

Men trots denna förbannelse, uttalad av Shakespeare själv, försvann hans skalle, kranium. Ingen vet vem eller varför men hans kranium är borta. Det är väl ändå ett ödets (?) ironi med tanke på hur starkt förknippad Shakespeare är med en dödskalle även om den inte någonsin figurerar i pjäsen Hamlet som många tror.

Det var otroligt intressant att få lära sig mer om Shakespeare och hans tid, jag rekommenderar varmt Carl-Göran Ekerwalds bok som en ingång i berättelsen om Shakespeare, hans liv, tänkesätt och samtid. En kuriösa som jag inte varit medveten om tidigare, men som diskuteras i Ekerwalds bok, är att Shakespeare och den spanske författaren Cervantes var samtid och har samma dödsdag: 23 april 1616.

Två litterära giganter som dominerade sin samtid, och gör det än idag, men på så väldigt olika sätt. Mycket intressant!

Moki Cherry syns diskret i förbifarten

IMG_1441

Det här är det starkaste konstverket på utställningen. Det kallas ”Första scenen: Ögonblicket” och är från 1972. Det är gjort av den svenska multikonstnären Moki Cherry (1943-2009) som visas på Moderna museet just nu. Det är en färgstark, vacker tygapplikation som hyllar livet, livets allra första ögonblick då allt börjar. Jag tänker att det är det konstverk som mest berättar något för mig om vem Moki Cherry var.

Cherry-Moki_Konsert_70-tal_1500x1077-625x449

För trots alla konstverk som utställningen består av: tygapplikationer, målningar, filmer, foton, möbler, musik, skivomslag, träreliefer och mycket mer, fångas aldrig riktigt personen Moki Cherry in. Kanske skulle det inte gå att fånga in henne, all hennes konst var så förknippas med händelser, happenings och andra personers verk, att hon aldrig rikligt tillät sig själv att synas.

Hennes konst kanske fanns till för att lyfta fram andra istället för henne själv, vad vet jag. Men var det ett medvetet val från hennes sida i sådana fall, eller tillät hon sig att hela tiden agera i skugga av andra, framför allt hennes mer kände man, den amerikanske musikern Don Cherry? Jag säger inte att det är något fel, att medvetet sätta sig i skuggan för ett projekt man anser vara större och viktigare än man själv, men jag tycker det är synd. Jag hade verkligen velat veta mer om konstnären Moki Cherry.

IMG_1395

På utställningen, som är väl värd att se på alla sätt, är det tiden – 1970-talet – som är i centrum och därefter kommer Don Cherry. Jag vet mer om honom och hans musik när jag lämnar utställningen än jag vet om Moki Cherry och hennes konst. Jag vet inte ens varifrån hon kom eller vad hon hette från början. Det är som om allt som sägs om henne på utställningen endast sägs för att det kompletterar en annan berättelse, en berättelse om någon eller något annat. Det är synd.

Men ändå, små meddelanden från Moki Cherry (som faktiskt hette Monika Marianne Karlsson från början och kom från Koler i Norrbotten), tränger ändå fram. Den här applikationen är faktiskt väldigt obehaglig. Här blir det tydligt att i de verk som Moki Cherry verkar ha gjort utan ett ”högre” syfte, det vill säga de är inte gjorda för en speciell händelse utan för hennes egen skull, där lyser en starkt samhällskritik fram. Den här applikationen har igen titel och gjordes 1984-85.

IMG_1401

Den här lilla tavlan sköt en plågsam pil in i mitt hjärta när jag såg den. ”Communicate, How?” står det på den och den är gjord 1970. Vår föreställningen om 1970-talet, särskilt i den tidens konstnärskretsar, är att det var en tid av jämställdhet, män och kvinnor som pratade nätterna igenom om politik, känslor och livet, att relationerna byggde på ömsesidighet och jämlikhet.

Så ser man den här. En frustrerad och desperat kvinna (som jag tolkar bilden) som i förtvivlan undrar – på engelska, notera – hur kommunicerar man med varandra? Så klart man inte ska göra för stor affär av den här bilden men nog är det lätt att föreställa sig att det inte var lättare att kommunicera med varandra 1970 än vad det är idag? Tavlan griper mig och jag känner att här tittar den levande människan fram, här får vi en liten personlig hälsning från Moki Cherry.

IMG_1419

Många av konstverken på utställningen är verk som var speciellt gjorda för olika tillställningar och musiktillfällen, till exempel turnéer. Det visas många skivomslag etc,  men det intresserar mig inte särskilt. De är fantastiska och inspirerande med tydliga influenser från alla världens hörn och religioner, känns som mycket typiska 1970-talet och det är roligt att se men de säger mig inget.

IMG_1422

Annorlunda är det med den här väggen och kombinationen av konstverk. De här är gjorda för sin egen skull, de fyller inget annat eller ”högre” syfte. Här framträder Moki Cherry igen. Här kommer samhälls- och civilisationskritiken fram igen. De är magnifika. Titta noga på dem.

IMG_1425

IMG_1428

IMG_1431

Man blir arg över sakernas tillstånd, då som nu. Synen på kvinnor som handelsvara och ”kött”, krig och miljöförstöring, allt det som vi brottas med än idag. Det intressanta med de mer personliga konstverken, de som är skapade för egen del, är att de har inga titlar. Här talar konstverken av egen kraft och här är det Moki Cherrys egen röst som hörs genom konsten.

Jag står länge framför de här konstverken och undrar: var hon lycklig?

IMG_1438

IMG_1441

Jag går tillbaka till det första ögonblicket igen och konstaterar: ja, jag tror att hon var lycklig men hon var inte naiv. Hon såg längre och djupare än de flesta. Hon avslöjar och avkläder sin tid och dess livslögner, detsamma som i vår tid, men hon gör det ytterst diskret och i förbifarten, ungefär som om hon inte vill vara till besvär. Jag önskar att hon hade varit så mycket mer till besvär.

Utställningen Moment – Moki Cherry pågår på Moderna museet fram till den 9 oktober 2016.

Att läsa Marcel Proust tar sin tid

IMG_5469

Det tar tid att läsa Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Varje del är en tegelsten på ungefär 600 sidor (varierar lite mellan de sju böckerna i serien) med tätt skriven text och ofta monumentalt långa meningar. Nu har jag avslutat del tre: ”Kring Guermantes”. Jag började läsa den boken i augusti förra året. Det är nio månader sedan.

Jag vet inte hur andra gör men för mig går det inte att läsa de här böckerna i ett svep, det blir på något sätt för mycket av allt när jag försöker. Parallellt med den här boken har jag läst massor av andra böcker men den här har hela tiden legat som ett raster genom all den andra läsning som skett.

Det var skillnad på att läsa del tre jämfört med de andra två delarna. Här börjar Marcel Proust (1871-1922) plötsligt att skriva i dialogform, med talstreck och i tredje person. I de tidigare böckerna skrev han i jagform hela tiden, allt reflekterades och kommenterades genom hans eget sinne, ingenting kom utifrån. Det gör det i den här boken, den liknar en ”ordinär” roman i det avseendet.

Frågan är om det är en medveten eller omedveten förändring. Har Marcel Proust helt enkelt bara utvecklats i sitt skrivande och använder nya former och skrivsätt för att det faller sig naturligt eller är det något han väljer att göra som en litterär form för att visa att huvudpersonen själv förändrats och utvecklats?

Böckerna är skrivna utifrån en persons liv och erfarenheter, vi får aldrig veta den personens namn (i alla fall inte hittills), och personen åldras genom böckerna. Romanssviten är till sin ram är en enda lång återblick i historien och kanske Marcel Proust, genom det här förändrade skriv- och formsättet, vill visa att huvudpersonen utvecklats och mognat.

Att han inte längre är att barn som konsekvent ser allt utifrån sin egen horisont utan att han med ålderns och erfarenheternas rätt kan se utifrån en annan persons perspektiv, att leva sig in i den andre och föreställa sig en annan persons tankar och känslor. Jag vet inte, men det underlättar definitivt läsningen att den kompakta textmassan från de tidigare romanerna lättats upp en aning på det här sättet.

marcelproust_2737624b

I den tredje boken, ”Kring Guermantes”, utspelar sig det mesta i det franska samhällets högsta kretsar, bland aristokrater, hertigar, prinsar och prinsessor. Huvudpersonen tillhör själv den högre medelklassen men har ändå fått tillgång till dessa fina kretsar genom kontakter och relationer som hjälper honom in i cirkeln.

I början av boken fascineras huvudpersonen av den fina aristokratin, bländas av deras bildning och rikedomar, men vartefter handlingen utvecklas avslöjas att de fina människorna inte är finare än någon annan. Boken innehåller flera brutala scener där det blir tydligt. Särskilt i den berömda slutscenen när ett par röda skor blir viktigare än en väns närstående död.

Även om alla personer i romanen är påhittade undrar jag om det ändå var så att de var lätt igenkännliga för samtidens läsare? Var det så att läsarna fick en kittlande inblick i de ”högre” kretsarnas tillvaro? Var det så att man läste boken som en skvallertidning? Antagligen. Ibland är det tydligt att Marcel Proust använder en eller flera verkliga personer som förebilder till olika figurer i romanens persongalleri.

Degradation_alfred_dreyfus

En sak som frustrerade mig enormt i den andra delen av romansviten, ”I skuggan av unga flickor i blom”, var författarens svårfångade hållningen vad gällde judarna. I den förra boken kunde jag inte klart och tydligt avgöra om Marcel Proust (som själv hade judiskt påbrå) var en del av den tidens antisemitism eller om han enbart speglade den.

I den här delen är det glasklart: han speglar den tidens antisemitism med illa dold avsky. Romanen utspelar sig under den beryktade Dreyfusaffären och personer delades in i grupper beroende på om man var för eller emot Alfred Dreyfus, vilket i slutänden handlade om för eller emot judar i allmänhet. De allra flesta var emot.

Marcel Proust skriver bland annat: ”Jag svarade att Bloch var fransman. ‘Å, jaså’, sa monsieur de Charlus, ‘jag trodde han var jude’. Påståendet att dessa båda egenskaper skulle vara oförenliga kom mig att tro att monsieur de Charlus var mer antidreyfusard än någon annan människa jag träffat.”

Edouard_Manet_Bunch_of_Asparagus

Genom hela boken (liksom i den förra, del två) är huvudpersonen fascinerad av målaren Elstir. Elstir är ett samlingsnamn för alla de impressionistiska målare som levde och verkade under slutet av 1800-talet och framåt. Här blir det ibland riktigt roligt. Den här tavlan, målad av Edouard Manet, kallas ”Sparrisknippe”. Den figurerar i boken:

”Swann var fräck nog att vilja ha oss att köpa en ‘Sparrisknippa’. Den var föresten här några dar. Det fanns inget annat på tavlan, bara en knippe vanlig sparris, sådana som ni just nu håller på att svälja. Men jag för min del vägrade svälja monsieur Elstirs sparris. Han begärde trehundra francs för den. Tre hundra francs för en knippe sparris!”

3-Dejeuner-des-canotiers

Swann, mannen som den första boken i romansviten, ”Swanns värld”, handlar om, är mannen som hjälper paret Guermantes att köpa konst. Han är känd som en mecenat för fattiga konstnärer. Swann är sammansatt av flera verkliga personer, bland annat Charles Ephrussi. I boken skriver Marcel Proust:

”Jag frågade monsieur de Guermantes om han visste vad den herrn hette som förekom i hög hatt på tavlan med folkfesten och dessutom fanns avbildad på en duk alldeles bredvid (…) ‘Tja’, svarade han, ‘jag vet att det är en man som varken är obekant eller slätstruken på sitt gebit, men jag komma aldrig ihåg namn. Jag har det på tungan, monsieur…monsieur… nåja, det gör detsamma, jag har glömt bort det. Swann skulle kunna tala om det för er; det var han som fick madame de Guermantes att köpa de där sakerna (…) Men så mycket kan jag tala om för er som att den där herrn var ett slags mecenat för monsieur Elstir; det var han som lanserade honom, och sedan har han ofta klarat honom ur knipan genom att beställa tavlor av honom.”

Ja, det är en oväntad upplevelse att inse att Marcel Proust också är väldigt rolig, om än diskret och lite ironiskt. I det stora hela upplever jag honom som allvarlig och eftertänksam i det mesta, men ibland glimrar det till. Boken är full av tänkvärda citat som kan lyftas ut ur boken och stå på egna ben. Marcel Proust har en fenomenal förmåga att uppfatta och formulera i ord upplevelser och erfarenheter som blir allmängiltiga.

Det måste vara hemligheten med den långa romansvitens odödlighet, att den fångar in tidlösa existentiella erfarenheter som färdas genom tid och rum. Även om boken är gammal och det som utspelar sig i boken är förbi för hundra år sedan är villkoren för människan och hennes relationer desamma. Om man inte ger upp utan låter böckerna ta sin tid får man mycket vackert med sig på resan. Lyssna till det här till exempel:

”När jag kom upp fann jag att min mormor blivit sämre. Hon hade senaste tiden klagat över ohälsa, utan att dock veta riktigt vad det var fråga om. Det är när man är sjuk som man märker att man inte lever sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av en annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp. En stråtrövare som man råkat ut för skulle man kanske kunna övertala att ta hänsyn om inte till ens olycka så åtminstone till sitt eget intresse. Men att be sin kropp om barmhärtighet är detsamma som att hålla tal till en bläckfisk, för vilken ens ord inte kan ha mera betydelse än vattnets skvalpande och som man skulle finna det fruktansvärt att behöva leva med.”

Jag tar mig med spänning an bok nummer fyra. Vi får se hur lång tid det tar att läsa den.

Ernst Josephsons märkliga verk

FullSizeRender36

När jag besökte Thielska galleriet häromdagen för att se den tillfälliga utställningen med Olof Sager-Nelson och hans samtida passade jag på att se mig omkring i den fasta utställningen också. Jag kan inte minnas om jag varit på Thielska förut eller om jag drömt om det, men jag tror att jag någon gång för länge sedan var där i verkligheten.

I vilket fall som helst var det många målningar jag kände igen och som jag sett förut på ett eller annat sätt. Men det var många som var nya för mig, och jag märkte att jag föredrog att gå nära de mindre tavlorna än att stå och försjunka i de stora, monumentala målningarna som täcker väggarna.

Bland annat hittade jag den här lilla målningen, ett självporträtt av Ernst Josephsson (1851-1906). Den är gjord i tusch någon gång på 1890-talet. På den här bilden ser han ut att vara en ganska glad spelevink. Det känns befriande på något sätt för den bild av honom som gått till eftervärlden domineras av att han drabbades av  psykisk sjukdom,  det vi idag skulle kalla schizofreni.

IMG_1254

Ernst Josephson var redan under sin levnad en upphöjd konstnär och den målning som är mest berömd och som nog är den enda tavla folk i allmänhet vet att att han har målat är ”Strömkarlen”, också kallad ”Näcken”, som hänger på Waldemarsudde. Den är magnifik.

Högst upp i den här bilden ser man en skiss till den stora tavlan. Jag tycker om den svepande gråtonade snabba skissen. Men än mer förundrad blir jag av de små tavlorna som sitter under.

IMG_1261

Tavlan till vänster heter ”Mohammed” och är målad 1889. Vilken märklig liten tavla. Titta på mannens ansiktsuttryck. Målningen och motivet känns orientalisk och har flera viktiga komponenter för den tidens föreställningen av Orienten: en fantastisk påfågel, guldornament, en starkt lysande sol, etc. Är det en kung eller en profet på bilden?

FullSizeRender31

Titta sedan på tavlan längst till vänster, den kallas ”Kristus” och är målad samma år, 1889. Den föreställer den lidande Kristus som släpar sitt korset till sin egen avrättning, men titta noga på hans ansikte. Han ser varken lidande eller olycklig ut, snarare ser han glad, om än lite förvirrad eller förvånad, ut. Man blir lite förundrad.

I den hör bilden känns inte landskapet orientaliskt längre, som det borde, här känns det som vilket svenskt eller nordiskt landskap som helst, som om det hände här och nu. Båda männens ansiktstryck påminner om Ernst Josephsons eget på det lilla självporträttet. I samband med att han insjuknar i sin sjukdom skriver han om sig själv:

Du har varit Abraham
Du har varit David
Du har varit Petrus Jesu Christi apostel
Du har varit Horatius
Och du har varit Ernst Abraham Josephson
och nu är du en ängel i himmelriket.

FullSizeRender34

I ett litet rum, vid sidan av de stora salarna, fann jag den här lilla målningen (liksom det lilla självporträttet som hängde bredvid). Den heter ”Riddare och jungfru”, målad 1897. Men, tänker vän av ordning, har jag inte sett den där målningen förut?

FullSizeRender30

I en av de stora salarna hänger ett av galleriets mest kända verk: ”Riddaren och jungfrun” målad 1897 av Richard Berg (1858-1919). Samma år målade alltså Ernst Josephson en replik till det stora originalet. Jag utgår ifrån att Richard Berg målade sin tavla först och Ernst Josephson sin senare.

Jag har aldrig riktigt tyckt om den här tavlan av Richard Berg, den känns hotfull på något sätt. Jag har alltid tänkt att riddaren utgör ett hot mot jungfrun snarare än ett skydd. Min bild av och uppfattning om tavlan har förändrats helt och hållet efter att ha läst Ulf Lindes text om tavlan i boken ”Svar” (Albert Bonniers förlag 1999). Min bild av tavlan är betydligt mer positiv nu.

Det är jag tacksam för, men det verkar helt klart som att Ernst Josephson upplevde samma som jag vid anblicken av det stora originalet.

FullSizeRender33

I hans tavla utgör definitivt riddaren ett hot mot jungfrun, han tornar upp sig bakom henne som ett stort svart moln redo att angripa och – som jag uppfattar det – våldföra sig på kvinnan. Kvinnan i sin tur är på den här bilden helt naken och utelämnad. Man ser förtvivlan och smärta i hennes ansikte men hon kan inte fly. Hon är fast.

Det är en otroligt obehaglig men samtidigt fantastisk bild. Jag undrar vad Richard Berg tyckte om den här tolkningen av hans verk? Den vackra, romantiserade bilden, som ska tolkas som en allegori enligt Ulf Linde, förvanskad till en obehaglig och brutal verklighet. Den lilla målningen är stark, vacker och obehaglig och den visar på en krass realitet.

Ernst Josephson-943684

Det verkar som om Ernst Josephson, här avporträtterad av Alfred Wahlberg, levde i en – ibland sjuklig – fantasivärld men med ett klart, genomskådande öga riktat mot verkligheten. Han såg allt. Han visste allt. Han var allt och alla. Ibland trodde han sig till och med att vara Gud.

Olof Sager-Nelson och symbolismen

IMG_1363

Just nu pågår en utställning på Thielska galleriet i Stockholm som heter ”Anywhere out of the world” och som lyfter fram Olof Sager-Nelson och några av hans samtida. Utställningen har tidigare visats på Göteborgs konstmuseum (som producerat utställningen) och finns att se fram till den 5 juni.

Det är verkligen en utställningen värd att se, inte bara för att Thielska galleriet är en fantastisk plats att besöka i sig, utan för att utställningen gör något med betraktaren. Är man verkligen samma person före som efter besöket?

IMG_1185

Varför skulle man inte vara samma person efter besöket som när man kom? Därför att den här utställningen visar på en annan värld, en annan tolkning och uppfattning av verkligheten. I utställningen har man tagit fasta på den strömning i slutet av 1800-talet som kallas symbolism och den vänder ut och in på verkligheten. Istället för att se utifrån och in ser man inifrån och ut.

Det är den svenske konstnären Olof Sager-Nelson som är utställningens fokus och fixstjärna, och det med all rätt för det är hans konstverk som drar blickarna till sig i varje rum. Andra samtida konstnärer som också var en del av den symboliska strömningen är representerade men det är Olof Sager-Nelson målningar man minns när man lämnar galleriet.

IMG_1174

Titta länge på det här porträttet av Madame Marie Huot målad 1894. Madame Marie Huot var författare, djurrättsaktivist, feminist och ockultist. Olof Sager-Nelson hyrde rum av henne utanför Paris och målade hennes porträtt, en tavla som konstsamlaren Ernest Thiel köpte av henne tio år efter hans död.

Olof Sager-Nelson dog vid 27 års ålder (1868-1896) från sviterna av tuberkulos. Han kom från Värmland och blev konstnär i Paris, efter några års utbildning på Valands konstskola, tack vare stöd från Pontus Fürstenberg, den store konstmecenaten i Göteborg.

Vad är det som är så märkvärdigt med det här porträttet? Först och främst är det den gula huden, färgen i hennes ansikte. En gulgrön färg som, tycker många, får henne att se sjuk ut. Den gulgröna färgen var ett signum för Olof Sager-Nelson, alla hans porträtt är målade mer eller mindre i den färgen. Den väckte avsky när han ställde ut sin konst, man förstod sig inte på det.

IMG_1208

Det är då man inser hur mycket vatten det runnit under broarna sedan Olof Sager-Nelsons tid, och hur tiden har hunnit i fatt honom. Idag är det ingen som tycker att det är konstigt, man har sett så mycket som liknar det här. Dagens betraktare tycker antagligen att tavlan är mer eller mindre vacker beroende på den egna smaken men ingen skulle väl säga att färgen i ansiktet och på huden är det avgörande för uppfattningen om tavlan är bra eller dålig.

Vi har tränats i att se annorlunda. Vi har tränats i att se bortom motivet och bortom formen och färgen. Idag, när vi studerar ett konstverk, tänker vi mer på vad det vill säga – vad det symboliserar – än om det avbildar verkligheten som ett fotografi. Vi vill att konsten ska berätta något för oss, eller om oss, något vi inte visste förut. Jag skulle nog vilja påstå att betraktaren kommit dit man ville med symbolismen i slutet av 1800-talet.

IMG_1196

De här tre små tavlorna fascinerade mig mycket, alla tre är målade av Olof Sager-Nelson i den belgiska staden Brügge. Han trivdes i där, som också andra konstnärer gjorde. Staden var mörk med trånga gränder, smala kanaler, svartklädda kvinnor och hade den perfekta skymningsstämningen som symbolisterna uppskattade.

IMG_1200

IMG_1203x

Jag tycker verkligen om de här tre tavlorna, som hänger så perfekt tillsammans, både för att de signalerar spännande stämningar men också för att de visar på att Olof Sager-Nelson kunde måla med olika stilar och uttryck.

IMG_1225

IMG_1228

Men det är ändå porträtten som gör starkast intryck och det känns ovant för mig eftersom porträttmålningar, enligt mig, ofta känns alltför kliniska och tillrättalagda. Konstnärer som målar porträtt gör det oftast på beställning och den som betalar bör ju uppskatta målningen och därför tänker jag att konstnärerna alltför ofta anpassar sig till den rådande smaken och kanske till och med förskönar personen som porträtteras.

Det gör inte Olof Sager-Nelson. Man kan inte säga att han förskönar. Jag vet inte heller om hans porträtt liknar dem han målar av. Hans ärende är inte att visa på någon slags objektiv verklighet, avbilda den såsom den uppfattas av de flesta. Han vill något annat.

Konstnären, och vännen, Ivar Aguéli skriver om honom att han ”var ingens lärare och ingens elev. Tog ej djupt intryck från något håll, utom från den allmänna konsthistorien”. Ivar Aguéli såg honom som en romantiker och en mystiker men samtidigt en ”en glad sork och en städad karl”. Olof Sager-Nelson verkar ha varit helt och hållet sin egen. Jag undrar vad som hade hänt med honom och hans konstnärliga utveckling om han hade fått leva och verka längre än 27 år.

IMG_1214

IMG_1231

Det oändligt vackra porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt är utställningens signum. Ett vackrare och mer själfullt porträtt än det här får man leta länge efter. Är bilden porträttlik? Det vet jag inget om, men det är inte heller relevant.

Olof Sager-Nelson och de andra symbolisterna ville berättat något större och djupare om livet, existensen och människan än bara det ytliga och för ögat synliga. Porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt berättar så mycket om henne och hennes personlighet att allt annat blir fullständigt ointressant.

Ny antologi: Svensk poesi väger tungt

Svensk poesi

Ja, jag vet, rubriken är helt enkelt för banal men det kan inte hjälpas, den säger allt som egentligen behöver sägas. Svensk poesi (Albert Bonnier förlag, 2016) under 1500 år är tungt, i många bemärkelser. Det är en fenomenal bok, det ska sägas direkt, köp den till dig själv eller som den perfekta presenten till vem som helst: studenten, vännen, bröllopsparet, pensionären, ja den passar alla.

IMG_1046

Här ser man hur tung den verkligen är. Boken innehåller 1072 sidor och cirka 650 dikter från cirka år 500 till vår tid, 2013. Det är en diger samling och den är läsvärd från sidan ett även om man inte förstår runskriften i de första dikterna. Men vad gör det, man får ändå en känsla för vad någon vill ha sagt. Man får en känsla av en tid och ett språk som man inte vet mycket om men som man ändå har en relation till, något som stelnad i tiden som ett konstverk och en hälsning.

Jag är förtjust. Mycket förtjust. De två redaktörerna, Daniel Möller och Niklas Schiöler, har verkligen gjort ett bra urval för att presentera svensk poesi under en så lång tidsrymd. Så klart saknar jag en och annan (Anna-Greta Wide till exempel) men det gör inget, det finns nya bekantskaper att göra istället.

IMG_1050

Det finns många antologier om svensk lyrik men de har inte sträckt sig över en så lång tid, inte haft en så jämförelsevis balanserad könsfördelning och varit så uppdaterad som den här är. Den här boken kommer att hålla länge. Den är ofantligt tung och man kan absolut inte ligga i sängen och läsa den, jag kan knappt hålla den med bara en hand utan måste bära boken i båda händerna. Det känns högtidligt på något sätt, som om man bär fram något värdefullt varje gång man tar fram boken, och det gör man ju på sätt och vis.

Det finns mycket bra med boken att uppmärksamma och jag vill nämna några av de detaljer som jag uppskattar särskilt mycket. Till exempel att vissa texter finns i flera versioner. Texten om Sankte Staffan är en sådan. Den finns i fyra versioner, där man tydligt kan se hur texten och innehållet förändrats genom tiden. Den ursprungliga texten är långt ifrån den text vi känner igen och sjunger i Luciatider: ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna”, och högst olämplig att sjunga bland barn. Fantastiskt spännande att läsa.

Texten till Lina Sandell-Bergs (1832-1903) välkända psalm ”Blott en dag” finns i både den ursprungliga texten, så som Lina själv från början formulerade den, och i den omarbetade formen (den som vi känner igen).  Hon tvingades att förändra texten för att den skulle kunna accepteras och sjungas i kyrkan. Och vad var det som var så kontroversiellt?

I ursprungstexten skriver hon i första strofen:
”Han, som har mer än modershjerta,
Han gifver ju åt hvarje dag
Dess lilla del af fröjd och smärta,
Af möda eller af behag.

Det byttes ut till:
”Han som bär för mig en faders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta,
Möda, vila och behag.”

Så petade man i hennes texter och det är en kulturell och feministisk välgärning att den ursprungliga texten blir allmänt känd.

IMG_1051

Ibland har man kopierat in ett gammalt uppslag från en tidigare diktbok för att ge en tidskänsla åt dikten. Man har också behållt gamla stavningar, eller den ursprungliga stavningen, för att visa hur språket har utvecklats. Det uppskattar jag mycket.

Redaktörerna skriver själva i förordet: ”Äldre texter har inte moderniserats, vilket gör det möjligt att följa det svenska språkets utveckligen genom tiderna. Åtskilligt av poetiskt värde riskerar att gå förlorat vid en överflyttning till nusvenska, och vi vill gärna tro att läsaren i längden vinner på att möta dikten i dess ursprungliga språkdräkt. Om det är svårt att få grepp om de äldre dikterna, kan de med fördel läsas högt. De skrevs nämligen i stor utsträckning för muntligt bruk.”

IMG_1054

Boken är tung, tjock och omöjlig att hålla i med en hand men den öppnar sig lätt och smidigt som en blomma i solen. När man bläddrar i den öppnar sig varje uppslag ända in i mitten, det går att läsa all text klart och tydligt utan att man behöver trycka ut och platta till sidorna. Boken är bunden så fint och noggrant att det känns som om boken redan lästs i åratal trots att den är helt ny. Det är fantastiskt. Det är en riktig bok. Den smidigheten kompenserar med råge den övriga ”klumpigheten”.

IMG_1056

Mycket bra är också att man lagt namnen på poeten i nedre kanten av varje sida vilket gör det otroligt lätt att snabbt bläddra fram till den diktare man vill läsa. Det är genialiskt tänkt och är ytterligare en finess som gör att man inte besväras av bokens tyngd och bredd. Små detaljer som definitivt höjer läsupplevelsen.

Boken är fylld av, för mig, många gamla vänner och lika många nya bekantskaper, särskilt flera av de kvinnliga och finlandssvenska poeterna. Det känns som att gå på upptäcksfärd. Anmärkningsvärt är också att man inte alltid har valt de dikter som man tänker ska vara självskrivna. Som till exempel i Tomas Tranströmers (1931-2015) fall, där har man inte tagit med den välkända och av många älskade dikten ”Romanska bågar”. Man har valt andra, mindre kända. Det är vågat men det är berömvärt.

IMG_1058

Antologin avslutas med en dikt av Athena Farrokhzad (född 1983) ur hennes hittills enda diktsvit ”Vitsvit” från 2013 (som jag skrivit om tidigare här på bloggen). Det är en värdig avslutning på den 1500 år gamla antologin och en spännande början på nästa 1500-årsperiod i svensk poesi.

Jag är oförblommerat förtjust i boken och håller med alla recensenter som upphöjt den till skyarna. Det är helt rätt. Jag har lovat mig själv att från och med idag läsa en dikt om dagen med början i runskriften för att om 650 dagar vara tillbaka hos Athena. Om jag kan hålla mig till en dikt om dagen, men jag ska försöka. Jag vill att läsningen ska vara så länge som möjligt.

Läs den. Beställ den på Adlibris eller Bokus, eller köp den i en bokhandel, bara du köper den.

Äntligen! Captain America Civil War

Screen-Shot-2016-03-29-at-5.33.37-PM

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

zmm7hhlo2hg3at0r0fqf

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

Captain-American-Civil-War-4-620x324

Captain-America-Civil-War-Trailer-TeamCap-low-res

captain-america-civil-war-will-significantly-alter-the-marvel-cinematic-universe-901532

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

captain-america-civil-war-helecopter-image

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.