Färgtuben som förändrade allt

Gissa vem det här är? Jag hade aldrig kunnat gissa det om jag inte just hade lärt mig vem det är. Det är den franske impressionisten Claude Monet (1840-1926). Det är ett självporträtt från hans ungdom. Tydligen var han en riktig dandy, charmör och womanizer… elegant klädd förförde han både grevinnor och kammarjungfrur – och allra helst grevinnornas egna kammarjungfrur… enligt honom själv.

Vem hade trott det om den ärevördige konstnären, numera uppsatt på en piedestal bland konstens gudar i deras panteon. Nej, det är ju så här vi är vana att se honom, mer som Gud Fadern själv:

Än en gång blir jag helt förtrollad av den brittiska tv-serie som visas på Kunskapskanalen: Impressionisterna Första avsnittet, som visades igår kväll klockan 20.00, presenteras på följande sätt:

Del 1 av 4. Impressionismens mest inflytelserika konstnärer – Pissarro, Monet, Renoir och Bazille – lade tillsammans grunden för den konstnärliga revolution som impressionismen innebar. Vilka sociala och kulturella influenser inspirerade dem och hur förändrade de konsthistorien? Konstskribenten Waldemar Januszczak reser från Västindiens kust, till det progressiva Paris och Londons förorter, i jakt på de miljöer där de fyra konstnärerna levde och fann sin inspiration.

Hoppsan, redan här studsar man till om man är det minst intresserad av impressionisterna och tror sig kunna massor om dem. Vem är Bazille? Så får man stå där med skammen när man inte ens har hört hans namn förut.

Här ses hans självporträtt. Frédéric Bazille var en av de första impressionisterna, och hade kunnat bli den störste bland dem alla enligt programmet, om inte kriget mellan Preussen och Frankrike kommit emellan, cirka 1870. Bazille dog nämligen i kriget, men innan det hann han influera konstens utveckling på flera avgörande sätt, i det som skulle bli impressionismen.

Den här målningen, som föreställer hans familj på terassen i deras hem, räknas som hans främsta mästerverk. Han syns själv diskret längst ut i vänstra kanten av målningen. Han var tydligen nästan två meter lång, väldigt blyg och väldigt begåvad. Det är inte säkert att impressionisterna blivit vad de blev utan honom, han fick ett avgörande inflytande på gruppen av unga konstnärer.

I det här inledande avsnittet om impressionismen får vi också lära oss att det inte bara var en, eller flera, människor som blev avgörande för uppkomsten av impressionismen. Minst lika viktiga, om inte mer, var dessa uppfinningar:

1. Färgtuben som förändrade allt genom att underlätta målandet på flera avgörande sätt, bland annat för att man inte längre behövde blanda färgerna själva (vilket var enormt tidsödande) och för att man nu kunde bära med sig färgerna och staffliet vart som helst och måla i all hast de intryck man fick på vägen, så att säga. Otroligt viktigt!

2. Platta penslar istället för runda. Den lilla metallbiten som penselstråna fästs i är själva uppfinningen som gjorde att penseln blev platt och därmed ledde till att man kunde göra kraftiga, färgrika, snabba penseldrag, allt det som kännetecknar den impressionistiska konsten.

Det är sådant man får lära sig, bland mycket annat, i den här helt fantastiska serien. Se den! Älska Kunskapskanalen!

När bergen rör sig

Idag var jag på Östasiatiska museet i Stockholm och lyssnade på Monica Braw som brättade om sin nya bok: Kvinnor i Japan under tusen år (Atlantis, 2012). Det visade sig också vara releaseparty för boken så förlaget var där och bjöd på vin.

Boken inleds med en dikt, När bergen rör sig, av en av Japans första feminister, Yosano Akiko, och dikten är från 1911:

Dagen har kommit när bergen ska börja röra sig
Ingen tror mig när jag säger det
Bergen har bara vilat en tid
För länge sedan
fick bergen utbrott av eld. De var levande
Det behöver ni inte tro
Men. människor, var övertygade om detta:
alla, kvinnor, som legat stilla, reser sig nu.

Den fantastiska dikten fick bilda fond till föredraget. Monica Braw berättade om fem av de nio kvinnor hon porträtterar i boken. En av dem var Hiratsuka Raicho (1886-1971), ännu en av de tidigaste feministerna i Japan. Hon startade en tidning för kvinnor, ett litterärt magasin där de bereddes plats för sina alster såsom dikter och andra texter. Den hette Seito vilket betyder Blåstrumpa på japanska. Tidningen blev en stor succé. Så här såg framsidan ut på det första numret som kom ut 1911:

Det, i mina ögon, mycket intressanta med denna bild är den tydliga kopplingen till Art nouveau, som jag lärt mig mycket om tack vare serien som nyss gick på Kunskapskanalen. Där fick man lära sig att konstformen Art nouveau, som också kallas Jugend, hämtade mycket inspiration från japanska konst, särskilt japanska träsnitt. Det kan man verkligen se här. Det här skulle precis lika gärna kunnat vara producerad i Europa, av någon av de främsta Art nouveau konstnärerna. Omslaget blev mycket uppmärksammat när numret kom ut, vilket bidrog till att tidningen sålde bra redan från början.

En annan kvinna Monica Braw berättade om var den japanska författarinnan Murasaki Shikibu som levde i slutet av 900-talet. Hon skrev, vad som brukar kallas, världens första roman: Berättelsen om Genji, som handlar om en prins vid kejsarens hov på 900-talet, en riktig Don Juan. Hon är fortfarande Japans mest kända författare bland japaner. Murasaki Shikibu skrev också dagbok som finns kvar, den ger en väldigt detaljerad inblick i hur en kvinna vid hovet hade det för tusen år sedan i Japan.

Mycket inspirerande föreläsning och jag ser fram emot att läsa boken som man kunde köpa idag, direkt från förlaget.

Art noveau blir jugend i Wien

I går visades det tredje och sista avsnittet i Kunskapskanalen: Konst som förför – Art nouveau. Den här gången fick vi följa med till Wien där en egen form av konsten utvecklades, nämligen det som också kallas Jugend. Jugend betyder ungdom på tyska och det började användas för att det var de unga konstnärerna som anammade formen. En av förgrundsgestalterna var den mycket kände Gustav Klimt (1862-1918). Hans målning ”De älskande”, som han kallade den, eller ”Kyssen” som den allmän kallas, är ett av de mest kända verken från den här eran.

Konstriktningen som utvecklades i Wien, jugend, kallas också för Secession och startade 1897 med att en grupp unga konstnärer bröt med stadens konstetablissemang, därav namnet som betyder ”utbrytning”. Deras ambition var att föra det moderna vidare. De startade en gemensam tidning, ett manifest, kallad Ver Sacrum, där konstnärerna bidrog med texter och illustrationer gratis.

Secessionisterna byggde en utställningsbyggnad i Wien 1897, skapat av Joseph Maria Olbrich. Den används fortfarande som ett galleri för modern konst, det som var byggnadens ursprungliga uppgift. Ovanför porten in till galleriet står konstnärernas motto: ”To every age its art, to art its freedom” (German: Der Zeit ihre Kunst. Der Kunst ihre Freiheit).

Egon Schiele (1890-1918) får representera den österrikiska konstformens uppgång och fall. Han var en av Gustav Klimts lärjungar och avgudade honom, men det var också han som visade att Jugendstilen hade nått vägs ände. Hans konst tog sitt avstamp i jugend men tog språnget in i framtiden. Tavlan ovan är ett självporträtt där den unge konstnären bär den gamle, som antas vara Gustav Klimt, på ryggen. En ny tid bryter in: funktionalismen, kubismen och första världskriget. Inget blir sig likt igen.

Avsnittet går att se i repris och på SVT Play. Missa inte!

Art nouveau – Storbritannien

Den mycket intressanta och lärorika serien om Art Nouveau fortsätter på Kunskapskanalen. Idag visades del två och resan gick vidare från Paris till Storbritannien. Nu fick vi lära oss att den som introducerade Art Nouveau i Storbritannien var Aubrey Breadsley (1872-1898), en nittonårig illustratör. Han inspirerades av det japanska konstspråket och den franska Art nouveau, och inledde den brittiska varianten av konstformen. De svepande rörelserna och linjerna var hans kännetecken, som här, i damen med påfågelklänningen.

Det jag gillar med serien är att de inte hänger kvar vid det uppenbara, i det här fallet William Morris och Art & Crafts rörelsen, utan fokuserar på dem som inte fått lika mycket uppmärksamhet, men som var banbrytande på sin tid. I det här avsnittet gällde det, bland andra, Margaret MacDonald Mackintosh (1865-1933), konstnär från Glasgow. Hos henne syns det tydliga keltiska inslaget som präglade den brittiska Art nouveau formen.Typiskt för henne är rosen.

Vi fick också lära oss om The Yellow Book, där Aubrey Beardsley var en av de mest framträdande illustratörerna. Mycket nytt och lärorikt, som sagt, och med helt nya infallsvinklar. I alla fall för mig. Missa inte!

Art noveau + Kunskapskanalen

Nu har det börjat en ny spännande serie på Kunskapskanalen. Den heter Konst som förför – Art noveau och handlar om den konstform som kallas just Art noveau (fritt översatt: Den nya konsten) som uppstod i slutet av 1800-talet i Paris. Alltihop började med en affisch som föreställde Sarah Bernhardt (1844-1923), en fransk skådespelerska.

Här syns hon på en målning av Georges Clairin, men det är i affischform hon är mest känd. I serien får vi lära oss att det var en affisch målad av Alphonse Muchas föreställande Sarah Bernhardt som räknas som startskottet för konstformen Art noveau. Vem har inte sett den här affischen och den flod av affischer och illustrationer som följde i samma stil?

Men ett ännu större Art noveau arv från den tiden är tunnelbanenedgångarna i Paris, detta klassiska kännetecken för staden. Här får vi veta historien om hur de kom till. Det går fortfarande att se det första avsnittet i repris (sent på lördag kväll) eller på SVT Play och sedan följer ytterligare två avsnitt, sammanlagt tre avsnitt; Paris, Storbritannien och Wien. Serien går på söndagskvällar klockan 21.00 och leds av den brittiske kulturvetaren Stephen Smith.

Missa inte!

Indiens konstskatter i överflöd

Just nu pågår en serie på Kunskapskanalen om konstskatter från olika delar av världen; Indien, Afrika och Australien. Jag såg nyss avsnittet om Indiens konstskatter, i tron att det skulle handla om indisk konst i betydelsen måleri. Istället handlade det konsekvent om tyger och broderier. Det var mycket intressant och vackert att se på, och om man inte låter sig provoceras av programledarens, konstkännaren Griff Rhys Jones, omedvetna (hoppas man ju) anslag av lätt kolonialt överseende och romantisering av fattiga indiska byar och deras traditioner, så är det ett både sevärt och innehållsrikt program. Han rör sig bland kastlösa, nomader, och andra fattiga indier som förvaltar ovärderliga traditioner vad gäller indiskt konsthantverk. Så mycket färg, mönster och skicklighet.

I motsats till programmets ambition att visa de fattigas bidrag till den indiska konsten och kulturen påminns jag om en vandringsutställning från Victoria and Albert Museum i London, som jag hade tillfälle att besöka i München våren 2010. Den hette Maharaja – The Splendour of India´s Royal Courts. Man kan lugnt säga att det var något helt annat, men oj, så fantastiskt.

Här talar vi om ett sådant omåttligt överflöd av lyx och skönhet att det var svårt att ta in; konstverk, smycken, möbler, fordon, kläder, allt man kan tänka sig bestrött med diamanter, rubiner, guld och ädelstenar av alla tänkbara sorter. Obegriplig lyx, men också en total skönhetsupplevelse (om man för en stund inte reflekterar över på vems bekostnad överflödet har producerats). Konsten, särskilt måleriet, gav också en lärorik inblick i hur livet levdes vid hovet. Måleriet är ett kapitel för sig; färgerna, detaljerna och samtidigt ett naivistiskt drag som gör den, i mina ögon, oemotståndlig.

Läs gärna mer om utställningsboken på Adlibris, men där går den inte att köpa just nu, den är slut, men på Amazon finns den fortfarande. Absolut både se och läsvärd.

Japanska träsnitt

Nu är den mycket bra serien Impressionisterna på Kunskapskanalen avslutad. Den går fortfarande att se på SVT Play om man vill. Den brittiska dokumentären har velat ”rädda den impressionistiska konsten från chokladaskarna” och visa på dess revolutionära sprängkraft, den som vi har svårt att urskilja idag när den impressionistiska konsten blivit mainstream, eller vad man ska kalla det. Det tycker jag definitivt att serien lyckats med.

En intressant sak som nämndes i serien är att flera av de stora impressionisterna, såsom Monet, Renoir med flera, var inspirerade av japanska träsnitt. Att Monet älskade japanska träsnitt vet man ju om man besökt hans hus i Giverny, där är väggarna fulla av kopior på japanska träsnitt som han samlade på (originalen hänger någon annanstans). Men vid först ögonkastet är det ju märkligt hur impressionisterna kunnat ta så djupa intryck av den japanska konsten, konstuttrycken upplevs ju väldigt olika.

Den impressionistiska konsten med sina svepande ögonblicksbilder, ofta tjockt med färg och man måste stå på långt håll för att färgerna ska flyta samman och avslöja tavlans detaljer. Detta till skillnad från de japanska träsnittens detaljrikedom, klara linjer, ofta konturlinjer, varje färg för sig, mer som tecknat än målat. Vad är den gemensamma nämnaren?

Jag skulle säga att det är det faktum att båda konstformerna gör nedslag i ögonblicken, skildrar en vardag och en verklighet i flykten. Inga arrangerade eller förskönande bilder (även om de i högsta grad är sköna i sig själva), utan ett ögonblick – eller, om du hellre vill, ett flyktigt intryck – som passerar, eller som återkommer igen och igen (t ex att koka te eller kamma sitt hår). Ingen förkonstling och inga överdrifter, bara verkligheten såsom den uppfattas här och nu. Vardagliga snapshots helt enkelt.

Här kan du se den brittiska dokumentären, om så bara för den fantastiska inledningen på varje avsnitt!
http://www.svt.se/impressionisterna/

Älska Kunskapskanalen

Kan man älska en TV-kanal? Om det är möjligt älskar jag Kunskapskanalen. Kanalen innehåller program om allt det jag uppskattar i livet. Just nu pågår en serie som heter Impressionisterna (fyra delar) som leds av den energiske konstskribenten Waldemar Januszczak. I del två häromdagen lärde jag mig att en av de avgörande faktorerna för impressionisternas utveckling av konsten var inte bara deras ambition att måla det de såg, intrycken, utan också utvecklingen av penslar. Tidigare bestod alla penslar av tunna mjuka mårdhår som gav en blank och jämn yta, men nu började man måla med penslar gjorda av svinborst som är kraftigare och stelare än mårdhår. Det gav dem möjlighet att måla tjockt, spretigt och ruffigt. Det uttryck vi kopplar samman med impressionisternas konst är en effekt av en annan sorts penslar. Jag älskar att få veta sådant.

Passa på att se serien. Läs mer på http://www.kunskapskanalen.se