Helt magiskt med Helena Blomqvist

IMG_0377

Det är något alldeles speciellt med fotokonstnären Helena Blomqvist (född 1975). Hennes konst är helt magisk. Varje gång jag ser en utställning med hennes bilder blir jag lyrisk. Man blir helt indragen i en parallell fantasivärld som man önskar av hela sitt hjärta att den fanns på riktigt. Det är en god värld, inte utan sorger och smärta, men ändå en värld av vänskap och vänlighet.

Helena Blomqvist senaste fotoserie heter ”Florentine” och har just visats på Lars Bohmans Gallery i Stockholm. När jag såg de första bilderna, reklam för utställningen i olika sammanhang, tvekade jag först att gå och se den. Jag tyckte bilderna kändes alltför sorgliga. De utstrålade ensamhet och övergivenhet, men jag kunde ändå inte motstå att se utställningen till slut. Så fel jag hade!

IMG_0393

Det finns inget sorgligt eller ensamt med ”Florentine” men mycket vemod och saknad efter en tid som flytt. Florentine själv, som ingav mig en sådan stark känsla av sorg är inte alls varken sorgsen eller ensam. Men hon är definitivt en solitär. Ensam men inte övergiven, spröd men inte svag.

Det blir tydligt in den här bilden. Hon står ensam i dörröppningen med ett visst avstånd till sina vänner och gäster. Det är så hon vill ha det.

IMG_0395

IMG_0397

I bilderna berättas om Florentines liv och värld. Det är en förfluten tid, ett på ytan amerikanskt 1960-tal, men på samma gång tidlöst. Florentine har levt i dansens och cirkusens drömvärld. Bilderna berättar om hennes öden och äventyr.

IMG_0433

IMG_0402

IMG_0451

Jag vet inte hur Helena Blomqvist gör sina bilder men jag antar att hon bygger upp miljöer och sedan korsbefruktar olika bilder på något sätt. Hur hon än gör så blir alltid resultatet helt makalöst fantastiskt och magiskt. Hennes bildvärldar är helt unika.

IMG_0405

IMG_0438

De vita duvorna finns med i många av bilderna. Vad betyder de? Jag vet inte om det finns någon djupare tanke med dem annat än att ge skönhet till bilderna, men för mig blir det en tydlig symbol för att Helena Blomqvists världar är fredliga. Det finns aldrig något våldsamt i bilderna, det finns en drömmande önskan om en vacker värld i samförstånd. En värld där lejon och duvor och möss kan leva sida vid sida.

IMG_0422

IMG_0447

Jag vill också leva i den världen.

IMG_0423

Det är så fantasifullt och så vackert detaljerat. Se bara på den här nattmiljön med hus i mörker. Här ser man ur noga Helena Blomqvist är med detaljerna, de som bildar grogrund för fantasin och gör det så enkelt att spinna en hel berättelse om Florentine och hennes värld.

IMG_0426

Det finns en värld innanför gardinerna också.

IMG_0430

Och de vita duvorna vakar över allt som vanligt.

IMG_0464

IMG_0465

Men vem är hon, denna Florentine? Vi kan bara gissa. En dansös, en diva, en skönhet, en celebritet i sin tid. En kvinna som levt ett rikt liv och som summerar sitt liv. En kvinna som verkar nöjd och tillfreds med det liv hon levt och med hur hennes liv tagit gestalt. Man vill veta mer.

IMG_0436

Jag är så glad att jag hann att se utställningen. Helena Blomqvist är en helt fantastisk konstnär.

Lars Bohman Gallery var en ny bekantskap för mig. Vackra, vita rum där Helena Blomqvists konst verkligen kom till sin rätt, och trevlig tillmötesgående personal. Tack!

Annonser

Vänligen En tveksam beundrare

IMG_9957

Jag känner till konstnären och författaren Lars Lerin. Jag har inte läst någon av hans böcker, inte sett filmen om hans liv, inte sett TV-serien ”Vänligen Lars Lerin”, jag hade aldrig stått inför någon av hans tavlor i verkligheten. Det närmaste jag hade kommit honom, fram tills nu, var en gång för några år sedan när jag besökte Värmlands museum och fick veta att Lars Lerins Sandgrund var huset bredvid.

Det gamla danspalatset, en låg vit byggnad som brer ut sig åt alla håll utom på höjden. När jag den gången gick dit var det mörkt, låst och stängt. Det tyckte jag var tråkigt, även om jag visste mycket mindre om Lars Lerin då än vad jag vet idag. Det var värmländska vänner som tipsade om hans konsthall när de hörde att jag skulle till Karlstad. Inte många andra visste vem han var då. Det är verkligen annorlunda idag.

Idag vet alla vem han är. Det kan inte vara helt enkelt för Lars Lerin men mycket bra för Sandgrund, hans personliga konsthall i Karlstad. Nu har även jag varit där och lyssnat till den trevliga guiden som berättade om Lars Lerins skapande och liv. Jag har också strosat runt i de stora rummen med Lars Lerins konst, café, butik och galleri för gästande konstnärer.

IMG_9977

Jag känner mig inte helt övertygad. Till saken hör att jag inte är helt såld på akvareller. Lars Lerins akvareller är otroligt vackra och detaljrika, men de talar inte till mig. Inte på djupet. Akvareller gör sällan det, inte för mig. Jag önskar verkligen att jag någon gång får se Lars Lerins oljemålningar. Guiden berättade att han först målade med olja men gick över till akvarell och det är det senare han blivit berömd för – med all rätt. Men jag vill ha något annat, något mer.

Det jag fick istället var en glad överraskning när jag upptäckte vilken lekfullhet det finns i Lars Lerins skapande, att han tar intryck från precis vad som helst som faller honom in. Filmer till exempel. Guiden berättade att Lars Lerin tittar mycket på film. Den här tavlan är inspirerad av Alfred Hitchcocks film ”Fönster mot gården”. Mycket fantasieggande, särskilt med de uppstoppade fåglarna som sitter bredvid. Plötsligt är det två filmer av Hitchcock i ett. Det gillar jag.

IMG_9963

IMG_9971

Vad jag också uppskattar mycket är Lars Lerins sinne för detaljer. I de stora monumentala akvarellerna, som var och en kan täcka en hel vägg, finns det många små geniala detaljer, hämtade från naturen, hans främsta inspirationskälla.

IMG_9975

Det märks också genom de många naturfenomen som finns placerade i rummen, som komplement till konstverken. Där finns skelettdelar från valar, uppstoppade fåglar av olika sorter, fossiler, fjärilar och insekter spetsade på nålar, herbarium och mycket mer. Det är vackert men det andas också en slags övergivenhet och ödslighet, som om drömmen om livet stelnat och arkiverats. Det finns en sorgsenhet hos Lars Lerin. Det är som om han har två ansikten, två persona. Det lekfulla och det allvarsamma sörjande.

IMG_9984

IMG_9993

Det här är ett typiskt exempel på när lekfullheten tar över. Det är vackert och roligt. Det är barnsligt och påhittigt. Det är barnet i honom som tittar fram. Jag gillar det mycket.

IMG_0001

Lars Lerin har målat Draculas slott i flera varianter. Här blandas hans fäbless för naturen med förtjusningen i filmer och resultatet blir en skrämmande lekfullhet. Hur många kan lyckas med det konststycket?

IMG_0017

IMG_0018

Apropå att hitta inspiration vart helst den sig röjer, vem hade kommit på att måla alla sina arkivpärmar och böcker? Det är magnifikt och deprimerande på samma gång. Än en gång är det som om Lars Lerin ser på sitt liv utifrån, livet arkiverat i pärmar och böcker, sparade men dammiga. Ingen ser ut att öppna dem längre. Men ändå är det lekfullt och inspirerande. Lars Lerin har verkligen en dubbelhet av barnslig nyfikenhet, som hela tiden ser det stora i det lilla, och samtidigt en tveksamhet och osäkerhet inför livet i sig självt.

IMG_9988

IMG_9991

Titta på det här! Selma Lagerlöfs Mårbacka. Så har man väl aldrig sett Mårbacka förut? Aldrig förr med sådana ovädersmoln på himlen, i dunkelt mörker, med få livstecken (man kan bara precis skönja de små människorna i mitten) och en skrämmande ensamhet. Har han verkligen målat gården, eller är det en allegori över författarinnan? Så imponerande!

IMG_0031

Lars Lerin blundar inte för verkligheten. Han reser världen runt med Google Earth och ser och förstår mer än många andra. Han målar sina vackra, livsbejakande akvareller, men han vet att allt kan kastas omkull i ett ögonblick. Det finns också med i konsten. Livet är skört. Livet är vackert. Livet är farligt. Livet är livsfarligt. Döden är livets nemesis men också dess förutsättning. Lars Lerin vet det och han målar det.

IMG_0026

Därför är det så befriande att se hans fotografier från Brasilien. Jag tycker om hans fotokonst eftersom han har ett sådant sinne för detaljer även här. Hans fotografier, i alla fall de som finns upphängda på Sandgrund just nu, andas en underbar livsbejakande glädje. Det märks att det bästa i Lars Lerins liv just nu kommer från Brasilien. Där finns bara ljus och kärlek. Inget mörker och ingen död. Därifrån utgår liv i överflöd.

Och Junior stökar i rummet bredvid. Han hänger upp sin egen vackra fotokonst och vi tittar fascinerat på. Livet rör sig i rätt riktning för Lars Lerin och hans familj.

Vänligen
En tveksam beundrare

Närgånget, påträngande berör

IMG_8613

Befinner mig plötsligt på Fotografiska museet igen helt oplanerat. Jag gillar när det händer. Förra gången det hände passade jag på att se utställningen Avant-Garde med modefotografen Guy Bourdin som jag inte hade tänkt se. Nu hamnade jag på utställningen Close-Up med den tyskfödde fotografen Martin Schoeller, som jag inte hade tänkt se.

Jag vet inte vad det är som gör att jag bestämmer mig för att inte se en utställning även om jag bara hör gott om den. Det är något i reklamen, i tilltalet som inte appellerar på mig. Det är fånigt av mig för i princip varje gång jag hamnar – oplanerat – på en utställning så gillar jag den.

Jag hade inte tänkt se Close-Up för att jag upplevde reklambilderna, som fyllt Stockholms tunnelbana, alltför påträngande och närgångna. Jag har haft svårt att värja mig och blivit illa berörd över hur de invaderat mitt personliga mentala utrymme. Så blev det måndag och det enda som är öppet då är Fotografiska och då kan vad som helst hända.

IMG_8622

När jag klev in i rummet med alla monumentalt stora porträtt av kända – och en del för mig – okända personer ryggade jag bakåt. Det kändes plågsamt att kliva in i människors ansikte. Att se varje hårstrå, varje defekt, varje rynka, kladdigt smink och nakna själar. Om jag inte hade varit där tillsammans med en vän hade jag antagligen gått direkt.

Men jag stannade kvar och det är jag verkligen glad över. Plötsligt såg jag människorna. Det var bilden på skådespelerskan Cate Blanchett som omvände mig. Jag kände inte igen henne först och när jag läste på skylten och insåg att det var hon kände jag fortfarande inte igen henne. Hon var olik alla filmroller jag någonsin sett henne spela i. Jag insåg att jag såg henne. Inget annat.

IMG_8675

IMG_8623

Det fick mig att SE. Angela Merkel till exempel. Jag insåg att jag aldrig sett henne tidigare utan rynkor i pannan. Jag har sett henne på bild, på TV:n och till och med i verkligheten, men aldrig utan att hennes panna varit rynkad eftersom det hon haft att säga alltid varit viktigt och allvarligt för henne.

Med den nakna, släta pannan utan en enda rynka blir hon vacker och personlig. Hon ser fortfarande sträng och fokuserad ut, men samtidigt sårbar och mänsklig, i betydelsen: jag är en människa som lever i gemenskap med andra, som inte klarar mig utan andra människor, som inte vill leva utan andra människor. Det är ensamt på toppen men tack vare människorna omkring mig klarar jag allt. Ni är de människorna. Vi är alla de människorna för varandra.

Ja, det är sådant jag börjar tänka på när jag ser Martin Schoellers stora, närgångna, påträngande porträtt av Angela Merkel. Jag blir berörd och jag ser dem alla med nya ögon.

IMG_8630

IMG_8633

IMG_8641

IMG_8645

Utställningen Close-Upp består av flera olika bildserier av Martin Schoeller och det kom som en överraskning för mig eftersom reklamen bara berättat om porträtten. Men de andra bilderna är minst lika bra och intressanta.

IMG_8667

Den här bildkombinationen är den vackraste och mest gripande av alla på utställningen. I mitten ses den nu döde skådespelaren Philip Seymour Hoffman och till vänster om honom regissören Quentin Tarantino och till höger om honom skådespelerskan Judi Dench. En fantastisk triptyk.

IMG_8651

Jag stod länge framför bilden av Quentin Tarantino och tänkte: första gången jag ser honom i ett rent, vitt, oskuldsfullt sammanhang utan all den bråda död, våldet och den massiva mängden blod som vanligtvis utmärker hans filmer. Även tvångströjan är stilren och relevant, särskilt som han befriar sig från den. Men det gäller att titta noga.

IMG_8654

Så klart. Både död, våld och blod finns med i bilden. Annars vore det inte Quentin Tarantino. Jag kan inte låta bli att skratta även om det samtidigt känns lite sorgligt: ingeting är någonsin helt vitt, rent och oskuldsfullt. Men drömmen om frihet är lika sann ändå.

IMG_8657

Och så bilden på Judi Dench. Den är den absolut bästa och vackraste på hela utställningen. Hon är fantastisk. Bilden är fantastisk. Jag älskar den. Treenigheten blir total. Jag undrar vem som kom på att sätta ihop de här tre bilderna tillsammans. Till dig vill jag säga: det är ett mästerverk. Bilderna är fantastiska var och en för sig, men den helhet de skapar tillsammans är magisk. Tack.

IMG_8662

Roligast av alla bilder är den här. Kolla in ansiktsuttrycket på Robert De Niro. Han ser lätt besvärad ut. Inte att undra på. Kolla vilken bok kvinnan bredvid honom läser.

IMG_8664

Det är otroligt roligt gjort. Jag skrattade högt där jag stod. Vem hade kunnat tro det när jag klev in över tröskeln till utställningen: att jag skulle anse den vara en av de bästa fotoutställningar jag sett hittills? Hoppas det lär mig något för framtiden. Eller också fortsätter jag att låta mig överraskas, det har en poäng det också.

IMG_8679

När det var dags att lämna Fotografiska bestämde jag mig för att ta en snabb titt på porträtten igen, det var fortfarande några personer jag inte känt igen. Jag gick fram till den här bilden. Vem är det? Det är Cindy Sherman. Den världsberömda fotografen som nyligen hade en fantastisk utställning på Moderna museet.

Hon använder ofta sig själv i sina bilder, men maskerad så man inte har en aning om hur hon verkligen ser ut eller vem hon är som person, Jag vet att det var min stora fråga efter att ha sett hennes utställning på Moderna: Cindy Sherman, vem är du? Plötsligt får jag se henne. Här är hon. Bara det var värt hela besöket.

Utställningen pågår till den 7 februari. Så värt det.

Guy Bourdin drabbar långsamt

IMG_8246

Plötsligt hamnade jag, genom jobbet, på Fotografiska museet och utställningen ”Avant-Garde” med den franske konstnären och fotografen Guy Bourdin (1928-1991). Det hade jag inte räknat med.

FullSizeRender-15xxx

Jag har sett reklamen för utställningen och läst recensioner om hur bra den är, men jag har tvekat. Det finns något skrämmande i hans bilder har jag tyckt. Den här bilden, till exempel, som visats mycket inför utställningen, den är obehaglig på ett sätt som jag inte kan förklara, och det är då det blir riktigt läskigt.

FullSizeRender-16xxx

Jag har tvekat, men plötsligt står jag där, mitt bland alla bilder.Långsamt, bild för bild, drabbas jag och inser att Guy Bourdin är en fantastisk konstnär och kreatör. Det är hans gamla bilder som får mig att närma mig, som gör mig nyfiken. Modebilder från 1950-talet och framåt, de drar mig till sig.

Den här bilden är den första som får mig att krypa närmare, att dras in i hans bildvärld. Mitt intresse vaknar och långsamt närmar jag mig även de bilder som jag från början snabbt gick förbi. Det är som om jag fått en nyckel som öppnar upp hans konstnärskap. Jag fascineras istället för att förskräckas.

IMG_8141

Det gjorde mycket att upptäcka att Guy Bourdin också var målare, innan han började fotografera i slutet av 1940-talet var han bildkonstnär. I utställningen finns flera av hans tavlor med och det tillför enormt mycket för förståelsen av fotografierna, framför allt hans väg fram till bilderna.

Väldigt ofta målar han en tavla som sedan används som förlaga till fotografierna. Varje bild är genomtänkt, planerad och arrangerad oavsett vad bilden är tänkt att användas till. Sådant imponerar på mig.

IMG_8143

IMG_8145

Det är väldigt mycket rött i hans reklambilder, särskilt de från 1980-talet. Först tänkte jag att det handlade om blod men det tror jag inte längre. Jag läste någonstans om att han sällan såg sin mamma som barn (han bodde först hon sina farföräldrar och sedan hos sin pappa) och de få gånger han såg henne mindes han hennes stora röda hår och att hon var klädd som en riktig parisiska. Antagligen hade hon målade röda naglar också, tänker jag.

Att jag tänkte på blod när jag såg allt det röda är så typiskt men samtidigt är det inget skrämmande med det röda i Guy Bourdins bilder. Det röda signalerar snarare något starkt, vackert, kraftfullt som en naturkraft. Att associera till en frånvarande, men säkert beundrad, mamma känns betydligt mer fantasieggande.

IMG_8159

Guy Bourdins reklamkampanj för ett skomärke (Charles Jourdan) är dominerande på utställningen, han gjorde många kampanjer för det märket, och jag förstår varför de är med i stor mängd. Här blir reklamens villkor så tydliga. Modellen är inte viktig, människan är inte viktig. Endast produkten, endast försäljningssiffrorna är viktiga.

Kroppar säljer, en vacker kvinna kan tydligen sälja vad som helst, men själv är hon helt ointressant som människa och person. Guy Bourdin drar det till sin spets genom att använda skyltdockor, men i det här fallet bara den nedre delen av benen och fötterna som skorna sitter i. Kvinnan är osynlig.

IMG_8161

IMG_8194

Hans gör det konkret: kvinnors kroppar i reklamen är enbart till för produkten, inget av dem själva får synas eller ta plats. Guy Bourdin rationaliserar bort henne helt som en yttersta konsekvens av det tänkandet, men trots det är kvinnan helt synlig.

Man ser henne så tydligt trots att hon inte ens finns med i bilden, det är bara ett par plastben som placerats i olika situationer. Ändå. Man ser henne. Genom att rationalisera bort henne blir kvinnan/personen mer närvarande än hon skulle varit om hon var där i kött och blod. Det är så otroligt raffinerat.

IMG_8169

IMG_8172

Här ses ett typexempel på hur Guy Bourdin först arbetade med en målning för att sedan återskapa motivet på ett fotografi. I hela sitt verksamma yrkesliv fortsatte han att både måla och fotografera även om det är som modefotograf (framför allt i den franska tidningen Vogue) som han blivit världsberömd.

IMG_8210

Guy Bourdin måste verkligen väckt reaktioner i början av sitt yrkesutövande. Många av de bilder han tog redan på 1950-talet antyder vart hans konst är på väg, att det inte är några lättsmälta estetiska intetsägande bilder han vill skapa, utan bilder som berör på olika sätt. Bilder som också skapar obehag.

Den här fina bilden från franska Vogue i april 1955 ser ju väldigt oskyldig ut även om man kanske tycker kossornas huvuden och tungor känns lite oväntade i sammanhanget. Men ändå vackert.

IMG_8213

Sen ser man hela bilden innan den blev beskuren. Då ser man de avhuggna, slaktade huvudena hängandes i sina kedjor på slakteriet. Plötsligt blir inte bilden lika gullig längre utan får ett starkt stråk av civilisationskritik i sig. Så kan man trolla med en bild.

Längre fram i sin karriär tror jag inte några bilder blev beskurna längre. I det ligger hans storhet: att kunna kombinera något så ytligt som reklam för kläder och skor med ödesmättade existentiella bråddjup.

IMG_8223

På utställningen visades också bilder på hur Guy Bourdins fotokonst utvecklades. På en vägg fanns en hel samling äldre, små svartvita bilder som visar hur hans konstnärliga blick utvecklats.

IMG_8218

Den här bilden är den absolut bästa på hela utställningen tycker jag. Den är så liten och enkel jämfört med de andra men den är den enda som visar en kvinna på sina egna villkor. Hon må vara arrangerad till kroppen men hennes blick, hennes person, hennes vilja, rår fotografen inte på. Den äger hon själv. Det är en makalöst vacker liten bild.

IMG_8221

Den här bilden som också finns i samlingen känns mer typisk Guy Bourdin, hur han drar objektifieringen av kvinnans kropp till sin yttersta spets. Hur han avpersonifierar henne så mycket så att hon räddas genom det på något sätt.

Genom att sträcka objektifieringen så långt det är möjligt återger han henne hennes subjekt. Kvinnan kliver liksom ur bilden för att stå bredvid och se på den liksom vi andra. Det är mäktigt.

IMG_8235

IMG_8244

Jag lämnar Fotografiska med förvåning och förundran. Vad hände där inne egentligen, på utställningen? Jag klev in i den rädd och kliver ut ur den stärkt.

Utställningen pågår till den 21 februari 2016.

Karin Broos ödsliga melankoli

FullSizeRender-26

Jag såg för första gången några konstverk av Karin Broos (född 1950) på Stockholms Auktionsverk häromveckan när de hade en visning kallad Nutida. Jag kände, precis som jag gjort varje gång jag sett reklamen på stan för den pågående utställningen med Karin Broos på Waldemarsudde, att det är något märkligt med hennes konst.

Man tror först att det man ser är fotografier, men när man kommer närmare ser man att det är målade konstverk (i akryl). Det kallas fotorealism. Karin Broos utgår i sin konst från fotografier hon tagit själv, men lägger till och drar ifrån med stor frihet. Jag tycker att det är ett märkligt sätt att måla.

IMG_7631

Om man vill avbilda verkligheten tar man ett fotografi, om man vill förmedla ett intryck, en känsla eller ett budskap – abstrakt eller konkret – då målar man. Så har det gått till sedan kameran uppfanns, tänker jag. Varför anstränger man sig att avbilda verkligheten som den är när man kan fotografera?

Jag har tänkt mycket på det. En dag kom jag på: man kan inte lita på fotografierna i vår tid. De kan vara photoshopade, redigerade, förvanskade, förskönade, förvridna, ja i vår tid kan vem som helst göra vad som helst med ett fotografi. Bilderna vi ser idag säger ingenting om verkligheten längre.

IMG_7636

Kan det vara en anledning till att Karin Broos målar fotorealistiskt, funderade jag inför besöket på utställningen på Waldemarsudde. Först var jag inte alls intresserad av att se den, kände mig alienerad från hennes konst, men just därför bestämde jag mig för att gå. Både för att försöka få svar på min fråga, men också för att försöka förstå varför hennes konst stötte bort mig.

Nej, Karin Broos målar inte fotorealism för att avbilda verkligheten, för att hon skulle tvivla på fotografierna. Hon målar fotorealistiskt på sina egna villkor. Hennes verk liknar verkligheten men de säger egentligen ingenting om verkligheten, konsten speglar en illusion av verkligheten filtrerad genom konstnärens obotliga melankoli.

IMG_7665

Ja, Karin Broos konst distanserar sig från mig. Den vill inte att jag ska komma nära, den vill inte krypa in under mitt skinn, jag vet inte ens om den vill få mig att känna något, men det gör jag: existentiell melankoli. Hennes konst förmedlar en enorm ödslighet. Knappt några människor interagerar med varandra på målningarna, ingen ser mig rakt in i ögonen förutom den här lilla bebisen:

FullSizeRender-28

IMG_7645

Jag känner sorg och vemod när jag ser hennes konst, men den gör mig inte ledsen eller deprimerad. De flesta målningarna är ljusa, vackra och milda och somriga. Det kan man inte bli ledsen av. Men de är så melankoliska att man till slut måste dra efter andan och börja prata och skratta med sitt sällskap för att känna att livet fortfarande flödar i ådrorna.

IMG_7647

Min blick söker desperat efter något att fästa livslusten vid. Jag får syn på en liten tavla i den stora tavlan som föreställer ett porträtt av en katt. Den gör mig glad. Enda gången under rundvandringen jag känner glädje. Man får ta vad man får.

FullSizeRender-27

Kvinnorna i Karin Broos tavlor är hennes tre döttrar och deras barn. Det finns inga män med i tavlorna, möjligtvis små pojkar. Jag frågar guiden på rundvandringen om hennes döttrar, om de uppskattar att ständigt bli avmålade. De accepterar det tydligen, främst för att det inte är porträtt av dem. De ser inte sig själva i målningen, de ser någon annan.

Karin Broos lyckas avpersonifiera döttrarna i målningarna, så mycket att de snarare blir arketyper än levande människor. Enligt Sara Broos, den äldsta dottern som själv är filmare, har de alla tre ärvt sin mammas melankoli vilket antagligen bidrar till att de kan alienera sig från motivet. Precis som jag gör.

Man kan inte identifiera sig med motiven, på sin höjd kan man identifiera sig med stämningen i målningen. På rundturen får vi veta att Karin Broos upplevde flera svåra händelser under sin tonårstid och som präglat henne för resten av livet.

Man kan tycka att hon har allt: man,barn, barnbarn, en ständigt uppåtgående karriär, ett eget paradis i Östra Ämtevik i Värmland etc. Till synes ett fullständigt lyckat liv och Karin Broos är säkert lycklig på sitt sätt men det betyder inte att hon är oberörd av livets villkor.

IMG_7653

Hennes tavlor förmedlar en existentiell ensamhet och ödslighet. Kan en människa verkligen nå fram till en annan eller är alla verkliga relationer en chimär?

IMG_7656

Några tavlor bryter mot mönstret. Den här till exempel. Även om målningen föreställer en ensam person, som inte skapar någon relation till åskådaren, upplevelser jag ändå en värme i tavlan som inte finns i de andra. Här förstår man av omgivningen att det rör sig människor omkring flickan i soffan, man ser det på böckerna, porslinet, filtarna etc.

Även om hon är ensam i sitt universum just i det här ögonblicket kan någon komma in till henne och sätta sig i soffan bredvid henne vilken sekund som helst. Den känslan av närhet och relation får man inte i de andra motiven. Den här målningen gör mig lite lättare om hjärtat.

IMG_7662

Den här också, här ser man en kvinna som verkligen njuter av att röra sig i vattnet. En njutning och en lycka som inte finns i de andra motiven. Här har vemodet och melankolin fått ge vika för livslust och vattnets smekningar mot den solvarma huden. Karin Broos definition av lycka, tänker jag: längtan efter att bli ett med elementet, att få uppgå i det jordnära, eviga varat. Vatten: alltets början och ursprung.

FullSizeRender-29

Säga vad man vill om Karin Broos konst, men den berör på både gott och ont. Jag blir både berörd och oberörd, illa till mods och upplyft i anden, men jag känner det så tydligt: jag är inte där. Hennes konst får mig att känna glädje över att jag är här, i min egen existens, i mitt eget vara.

Är inte det en oväntad reaktion på en konstutställning?

Utställningen kallas Still Life och pågår till den 21 februari 2016. Är den värd ett besök? Absolut!

Konstverken heter, uppifrån och ned:

De röda skorna 1, (2008)
Den rosa klänningen, (2011)
Det stora blå 2, (2011)
Brevet 2, (2014)
Den rosa fåtöljen, (2014)
Nostalgia 5, (2014)
Demon days 3, (2015)
Den röda soffan 2 ((2011)
Flytande 2, (2008)
Den gula containern, (2013)

Francesca Woodman, en ängel?

ED-AM899A_woodm_G_20110118180110

De två tyngsta skälen till att jag inte kunde motstå att besöka utställningen Om att vara en ängel med Francesca Woodmans fotografier, på Moderna museet i Stockholm, var de här:

1. Det mycket fantasieggande och vackra namnet.
2. Den smutsgrålilarosa färgen man valt att komplettera hennes fotografier med på affischerna och utställningskatalogen.

Inför utställningens öppnande den 5 september var det mycket skriverier om den amerikanska konstnären och fotografen Francesca Woodman (1958-1981), om vilket underbarn hon var etc. Det gör mig alltid skeptisk. En konstnär som dör ung, och särskilt om det sker genom självmord som i det här fallet, betitlas gärna underbarn och tidens gång kan inte motbevisa det eller bekräfta det.

30300298-origpic-af0df3

30300279-origpic-e34b4a

IMG_6082

Att hennes fotografier mest bestod av hennes egen och andra modellers nakna kroppar kändes också, som ofta, som ett enkelt publikfrieri. Jag kände mig helt klart skeptisk. Men så var det hennes namn, Francesca Woodman, och den intressanta rosa färgen. Jag kapitulerade. Jag måste dit.

FrancescaWoodman_Selfportrait-at-13_1972

Det här är den första bild jag ser när jag kommer in i det första utställningsrummet, och det är också en av Francesca Woodmans första bilder hon tog. Den heter ”Självporträtt vid tretton” och är tagen 1972 i Antella, Italien. Den här bilden drabbade mig. Varför? Jag vet egentligen inte men det var en stark igenkänning från tiden som tonåring.

Tröjan, hennes sätt att exponera sig själv men vill ändå inte visa ansiktet. Sen den hemsnickrade anordningen för att kunna fotografera sig själv på avstånd. Långt bort från dagens snabba selfisar. Att söka bekräftelse samtidigt som man vill gömma sig för världen i bulsig tröja (så inte de nykläckta brösten ska synas) eftersom man inte själv ännu lärt känna den nya kroppen man fått. Man vill finnas men inte synas.

1365029905

Den eventuella blygheten inför sin transformerade kropp gick över ganska snabbt hos Francesca Woodman verkar det som. I hennes fortsatta fotograferande var kroppen hennes främsta verktyg och motiv. Jag uppfattar det som om hon omfamnade sin nya kropp med kärlek. Genom den erövrade hon världen i dubbel bemärkelse.

Jag kapitulerar igen. Den här gången inför hennes konst, hennes fotografier. De är så små, så små de flesta av dem. Man måste luta sig nära för att kunna se vad de verkligen föreställer. Ibland hajar jag till när bilden i närbild visar något annat än jag trott på håll.

fw-francesca-w1

Franscesca Woodmans bilder är en blandning av oskuldsfullhet, humor och existentiellt bråddjup. Man vet inte vilket som ska möta i bilden man står framför. Inte förrän man tittar riktigt, riktigt nära och då kan man tas på bar gärning. Oförberedd.

Som den här bilden. En av de allra bästa. ”Untitled”, Providence, Rhode Island, 1975-78. Jag kan inte se mig mätt på den samtidigt som den berör och upprör mig på samma gång.

IMG_6071

Här kan man få en föreställning om hur små bilderna är, det här är tre bilder i en bildsvit från New York 1979, ett par år innan hon dog. Det är några få bilder som är i färg annars är alla bilder i svartvitt.

woodmancolor.jpg.CROP_

Här ses en av bilderna på närmare håll. De är vackra, gripande och annorlunda. Francesca Woodmans konst är definitivt annorlunda, de är existentiella utan att vara abstrakta. Hennes varma, levande kropp kan aldrig bli abstrakt. Den är garanten för att Francesca Woodmans konst förblir förankrad i den skarpa jordskorpan.

Hennes bildet är fysiska, inte bara på grund av de många nakna kropparna utan också för att hon drogs till gamla, slitna rivningshus. Hennes konst blir aldrig sakral eller seren och ändå finns det något övernaturligt i bilderna. Hennes vita, rena kropp i den smutsiga omgivningen, garanten för att livet är vackert och värt att leva även om omgivningen faller i bitar. Och ändå inte. Inte för henne.

artwork_images_969_503078_francesca-woodman

Det är också något gotiskt, makabert över hennes dragning till död och liv i samma andetag. Vad ska man annars säga om dessa korsfästa fåglar? Uppstår de i konsten? Är det vad Francesca Woodman gör, återuppstår i konsten? Hon är död men hennes varma, levande kropp är mer närvarande än någonsin. En paradox som bara konsten kan härbärgera på ett trovärdigt sätt.

IMG_6069

Att hon bodde stora delar av sitt liv i Italien blir tydligt i hennes bilder, både i omgivningarna som har starka drag av katolska kyrkomiljöer, men också i detta att hennes nakna kropp aldrig känns pornografisk. Den är som vita, italienska marmorstatyer som kommit till liv. Hennes konsthistoriska kunskaper är gedigna.

1239296074_francesca-woodman-from-polka-dots-providence-rhode-island-1976-p025_web_2-jpg

Jag tycker om de bilder där hon ser rakt in i kameran. Lär man känna henne? Nej, det gör man inte. Hon undflyr åskådaren trots att hon ser oss stint i ögonen. Är hon en ängel? Nej, hon är en människa. Önskar man att hon var en ängel. Ja.

IMG_6074

”Om att vara en ängel”, Providance, Rhode Island 1976, och ”Om att vara en ängel #1, Providence, Rhode Island 1977.

Just nu visas en dokumentär om familjen Woodman, både Francesca Woodmans föräldrar och hennes bror är konstnärer, och de berättar om Francesca och hennes konst i filmen. Finns att se på SVT play. Både dokumentären och utställningen, som pågår på Moderna museet till den 6 december, är mer än sevärda. Snarare helt omistliga.

9till5 – fotografier om arbete

9to5k

När jag besökte Arbetets museum i Norrköping häromdagen, i första hand för att se EWK, passade jag på att se de övriga utställningarna i huset också.

Högst upp i huset på våning 7 (jag tog trapporna eftersom det finns en liten utställning om husets historia på varje trappavsats, man har verkligen utnyttjat husets potential maximalt) hittade jag en fotoutställning.

För andra året i rad anordnar museet en utställning tillsammans med studenter från Fotoskolan i Gamleby. 25 studenter har ställt ut fotografier på temat ”9till5. Arbeta för att leva. Leva för att arbeta.”

Man kan säga att jag halkade in på utställningen och min första tanke var att den inte var intressant för mig. Men jag bestämde mig för att gå ett varv i lokalen när jag ändå var där och gått alla sju trapporna upp i huset.

9to5c

Och som så ofta med konsten: plötsligt är det något som gör att man fastnar. Något som får en att haja till, börja tänka, reflektera och kanske irriteras. Plötsligt är tanken igång och alla sinnen börjar absorbera vad man ser och upplever. Man påverkas och berörs.

Det var vad som hände mig här. Jag strosade runt bland bilderna och var helt neutral och tänkte: de här bilderna säger mig ingenting, de berättar ingenting som berör mig.

9to5i

Tills jag kom till det här fotografiet: ”Fia med knuff” av Paulina Ahlm, 25 år från Eskilstuna. Då hajade jag till. Plötsligt började jag titta närmare på bilderna: vad har egentligen de här unga människorna för uppfattning om arbete 9 till 5?

I den här bilden synliggörs tydligt den ångest och oro som många unga människor känner inför framtiden och sina utsikterna på arbetsmarknaden: arbetslöshet, tillfälliga jobb, klippkort på arbetsförmedlingen etc.

Den verkligheten, den oron är en stark realitet för många ungdomar idag. Verklig eller inbillad, det spelar inte roll, i båda fallen påverkar det sinnet och framtidstron. Det är ett stort mentalt samhällsproblem.

9to5a

Ironiskt nog sitter bilden placerad bredvid en annan bild som skulle kunna uppfattats som dess motsats: ”What matters is how quickly you do what your soul directs” (quote by sufi poet Rumi) av Cajsa Sofie Borgström, 29 år från Gamleby.

Fotografiet föreställer en kvinna som mediterar, till synes verklighetsfrånvänd, som om arbete, löner och hyror är oväsentliga världsliga saker man inte behöver bry sig om, man har bara ansvar för sitt eget välbefinnande – mindfullness – snarare än ett medborgeligt samhällsansvar.

Men så enkelt är det förstås inte. Dagens ungdomar är definitivt inte lika självupptagna och självcentrerade som många (gärna äldre) vill påstå, även om samhället försöker förvandla dem till konsumenter av prylar och sociala medier i första hand. De här två bilderna -tillsammans – berättar något väldigt viktigt.

9to5h

Samtidigt som jag blev inspirerad av att fördjupa mig i bilderna och studenternas föreställningar om arbetets villkor blev jag ledsen, sorgsen på något sätt. Den här bilden visar på det: ”En förgången vila” av Emma Danielsson, 23 år från Stockholm.

Här undrar man vad fotografen fått för uppfattning av arbetet genom föräldrar och andra omkring henne? Arbete som en nödvändig börda men också den dominerande parten i livet som tar all kraft och energi? Ja, frågan är relevant: lever vi för att arbeta eller arbetar vi för att leva?

9to5f

Den genomgående tråden i princip alla fotografierna verkar vara att arbete är något nödvändigt ont, något som krymper själen och livslusten. Jag kan inte säga att någon av bilderna förmedlade lust och förväntningar inför ett framtida arbetsliv. Det är sorgligt.

Den här bilden är också ett exempel på det: ”När pengar är det enda man har” av Martin Gundesson, 22 år från Sollefteå. Den visar på ett existentiellt tillstånd som inte några pengar i världen kan köpa en människa fri ifrån.

Plötsligt gjorde det ont i hjärtat på mig. Är det så här det känns för dagens unga människor på väg ut i arbetslivet? Vad har hänt med vårt samhälle?

9to5g

En och annan bild på utställningen hade ett tydligare, konkretare politiskt budskap. Den här bilden är otroligt bra och tänkvärd: ”Född svensk?” av Mikaela Svarfvar, 27 år från Halmstad. Samma barn med två helt olika förutsättning beroende på vart barnets föds och växer upp. Otroligt bra gjort.

9to5b

Så har det hänt igen. Man slinker in på en konstutställning som man inte planerat att besöka, man tänker att den inte är intressant och så står man där: full av intryck, känslor och reflektioner.

Den här utställningen berättar något mycket viktigt om vårt samhälle och bekräftar på ett smärtsamt sätt det faktum att den åldersgrupp som mår sämst i vårt samhälle idag är ungdomar mellan 16-24 år. Det är förfärligt!

Jag vill verkligen rikta ett varmt tack till studenterna på Fotoskolan i Gamleby som på ett tydligt sätt satt fingret på något mycket viktigt. Det gäller bara att vi tar oss tid att se och lyssna till deras berättelser. Jag är verkligen glad att jag stannade upp och gjorde det.

Utställningen pågår till och med den 20 september.