Barockt – en spegling av vår tid

bild-72

Så här dagen efter valet till Europaparlamentet känns det som om det är på sin plats att reflektera över sakernas tillstånd, och då menar jag mer precist den bruna vågen som sveper över Sverige och Europa just nu. De högerpopulistiska och främlingsfientliga partierna får många röster och erövrar många mandat i parlamentet.

Det ska sägas direkt: det är hemskt och obehagligt på alla sätt. Det finns mycket att säga om det, men just nu är det den historiska okunskapen som plågar mig mest. Att man inte tycks minnas något om hur det var för inte alls särskilt länge sedan. På utställningen Barockt Kulturhuset blir vi påminda om något viktigt.

Tavlan ovan heter ”Ung man med papegojor och markattor” och är målad år 1670 av David Klöcker Ehrenstrahl (1628-1698). I utställningskatalogen står det skrivet:

”Att samla världen omkring sig var viktigt för furstar och stormän i 1600-talets Europa. Växter, djur och även människor från avlägsna kontinenter tog plats i deras palats som exempel på Guds märkliga skapelse.

Här har den svenska hovmålaren porträtterat en ung afrikansk man omgiven av exotiska djur. Mannen är skildrad på gränsen mellan två världar: tillsammans med djuren hör han till det främmande och gåtfulla men med sina eleganta kläder och lediga gestik tar han plats i den svenska hovmiljön.”

bild-73

Ja, det kan ju tyckas ganska oskyldigt, att hämta hem en ung man från Afrika och visa upp som ett mellanting mellan människa och djur. Det var exotiskt och äventyrligt, men det var samtidigt embryot till kolonialismen och slaveriet.

Det har man tagit fasta på i utställningen och med finns ett konstverk av den – ofta kontroversielle – svenske konstnären Makonde Linde (född 1981). Konstverket heter Hope och är skapat 2008-2009. I utställningskatalogen skriver man om konstverket: ”där utrymningsinstruktioner för passagerarna på ett historiskt slavskepp ger västvärldens rationella säkerhetstänkande en ny innebörd”.

När man ser målningen undrar man först vad den har att göra på utställningen över huvudtaget. Sedan tittar man närmare och börjar att småskratta åt alla finurliga lösningar. Sen sätter man definitivt skrattet i halsen och förfasar sig över vilken briljant metafor för den västerländska kolonialismen och rasismen målningen är.

Konstverket fastnar i minnet, kladdar sig fast på ett mycket obehagligt sätt. Målningen är inte bara briljant, den är avskyvärd i sin elegans och träffsäkerhet. Man mår illa. Konstnären träffar rakt i solar plexus och han gör det med ett skratt. Det gör det värre.

Jag har tänkt mycket på dessa konstverk i samband med de rasistiska partiernas framgångar i Europa. Ett av deras paradnummer är att Europa ska vara vitt och att inga migranter eller flyktingar är välkomna, särskilt inte från Afrika. Då tänker jag: har de ingen historisk kunskap alls? Vet de inte att allt började med kolonialismen och det vita Europas erövrande av Afrika och andra delar av världen?

De största mottagande migrationsländerna är Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Italien, alla stora kolonialmakter när det begav sig på 1700 och 1800-talet. De la länder och folk under sig och gjorde dem till sin egendom och tvingade dem att bli undersåtar till det avlägsna riket i norr. Och nu är de inte välkomna. Ser man inte orsak och verkan här?

Det finns mycket att reflektera över när det gäller vår tid och kopplingarna till historien och det är just vad som görs – och vad som händer med betraktaren – på utställningen Barockt. Kan en utställning blir mer lyckad än så? Missa inte!

Annonser

Joana Vasconcelos i Versaille – och på Kulturhuset

versaille1

Det var en överraskning att möta den portugisiska konstnären Joana Vasconcelos (född 1971) på Barockt utställningen på Kulturhuset i Stockholm. Jag kände omedelbart igen det här konstverket Perruque (vilket betyder peruk) från 2012. Förra gången jag såg den skulpturen var i slottet Versaille utanför Paris sommaren 2012. Då var den placerad i Marie-Antoinettes sovrum.

versaille2

Vid ingången till utställningen fanns ännu ett verk av Joana Vasconcelos som verkligen visar varför hennes konst passar alldeles utmärkt i sammanhanget. I utställningskatalogen har Estelle af Malmborg, biträdande chef Konst & Design i Kulturhuset, skrivit följande om henne:

”Som ingen annan förkroppsligar Joana Vasconcelos det barocka uttrycket i monumentala skulpturer och installationer som leker med skönhetsbegrepp och proportioner. Med humoristisk underton omvandlar hon vardagliga ting som kastruller, peruker, strykjärn, parfymflaskor eller knypplad spets till förföriska, magnifika och högst oväntade konstobjekt.

Sinnliga och samtidigt oroväckande väcker de frågor om kvinnan som objekt, om klass, överkonsumtion, nationell identitet och kolonialism. Här förenas metamorfoser, illusoriska effekter, teatraliskt, förkonstling och överlastad ornamentik – allt i enlighet med barockens estetik.”

CIMG1448 kopia

Om du missade utställningen i Versaille så låt mig ta dig med på en rundtur i slottet, inte alla konstverk är med här men många nog för att ge en uppfattning om hur hennes konst ser ut och hur den har kombinerats med slottets egen interiör. Det blev ett möte som det sprakade om. Här ses de berömda skorna gjorda av kastruller.

Skorna är eleganta, anpassade för fest och dans, men gjorda helt och hållet av kastruller. Här krockar stereotyperna rejält med varandra och stämmer till eftertanke. Mäktigt.

CIMG1453 kopia

Flera konstverk, likt detta röda hjärta, var gjorda av platsbestick. Stora, magnifika former hängde som stora juveler i guldtaket, det var inte förrän man kom riktigt nära som man såg att de var gjorda av bestick.

CIMG1467 kopia

Det här konstverket gör sig verkligen i slottets salonger, ett sammetsklätt matbord med två stora kräftor vid kortändan, beredda att äta vadå? Oss människor? De är uppklädda i virkade dräkter, de firar fest och är inte öppna för att bli uppätna av oss. Hämnden kommer? Den som äter riskerar alltid att bli uppäten som hämnd. Precis vad som hände det franska kungaparet som levde i slottet.

CIMG1470 kopia

Vad ska man säga om dessa lejon? Dem har jag reflekterat över många gånger sedan jag såg dem. Två majestätiska marmorlejon som i vanliga fall, när de är så att säga nakna, är skräckinjagande och hotfulla. Vad händer med dem när de kläs in i vita, skira virkade dräkter? De blir helt enkelt kastrerade. Det är ett brutalt uppvaknade. Är det vad som händer med kvinnor som kläs i spets och volanger?

CIMG1477 kopia

Det hängde många enorma skapelser i taket, vilket fungerade utmärkt i ett slott med så högt till tak och dessa vackra vägg och takmålningar. De gör sig otroligt bra i slottsmiljö.

CIMG1476 kopia

CIMG1481 kopia

CIMG1485 kopia

Mest häpnadsväckande av allt var ändå denna helikopter i naturlig storlek som klätts in i fjädrar, diamanter och allt vad en kvinna i galakläder kan tänkas pryda sig med. Vår fråga när vi stod där och häpnade över skapelsen var: kan den fortfarande flyga?

Ja, Joana Vasconcelos passar definitivt in på en utställning om barocken. Hon är fantastisk!

Barocken rockar barockt fett

barock1

Det var inte lätt att hitta utställningen Barockt i Kulturhuset, men till slut lyckades jag. Till alla som funderar på att gå dit vill jag säga: åk högst upp i Kulturhuset till plan 3 och sök längst in i hörnet. Där är det. Det är verkligen en utställning värd att leta efter.

Under tiden som Nationalmuseum håller stängt för renovering har mycket av konsten utlokaliserats till andra lokaler i Stockholm, och andra ställen. Utställningen Barockt består av många verk som funnits länge på Nationalmuseum men som absolut får ett nytt liv i den kombination med varandra de befinner sig i just nu.

barock2

Den här tavlan har man ju sett några gånger, ”Kung Kandaules av Lydien visar sin gemål för Gyges” av Jacob Jordaens (1593-1678), men här i sitt rätta sammanhang framträder den i all sin glans. En sådan vacker kvinna med sina fylliga former där varje grop i lår och rumpa är ett tecken på skönhet värt att visa upp och beundra. Det hade varit tider det, om man levt på den tiden med det idealet.

Det är det fina med barocken: more is more is more is more… det finns inga gränser eller begränsningar för något, allt är upphöljt flera gånger om. Det visar den här utställningen tydligt, och i sin blandning av gammalt och nytt visas också att inte allt i vår tid är ljus och fräscht, inte allt är vitt och minimalistiskt. Vi finns, vi som älskar det svulstiga, det överdrivna, det översvämmande, om än lite i smyg.

barock5

Självklart finns det en kombination av dessa två ytterligheter, det här fantastiskt vackra konstverket är ett exempel på det: ”Shadows, Reflections and All That Sort of Thing” från 2010.

Ett fotografi av Jorma Puranen som skapat konstvek av gamla 1600-tals porträtt som fotats i starkt dagsljus. Här kombineras barockens svulstighet med dagens stilistiska ideal. En dramatiskt vacker kombination. Man kan tack och lov äta kakan och ändå ha den kvar.

barock16

Ett av barockens kännetecken är längtan efter, och svärmandet för, andlighet, religiositet, fromhet och helgon. Här ses ”Den heliga Rosa från Lima”, ett peruanskt helgon målad av Bartolomé Esteban Murillo (1618-1682). Här finns allt med som gör barocken till den speciella stil det är.

barock7

Och här har vi samma helgon från Peru skapad 1989 av det franska paret Pierre et Gilles. Trots all den moderna tekniken och det på ett sätt helt annorlunda uttrycket i konstverket finns samma känsla av vördnad inför det stora obegripliga. Det tycker jag är fantastiskt.

Den första tavlan förmedlar fysiskt lidande och den andra en betydligt mer kolorerad sådan, men man upplever den ändå inte på låtsas och den känns definitivt inte som ett hån eller som att man driver med originalet. Nej, det finns ett band emellan dem som stämmer till eftertanke.

barock8

När jag närmade mig detta konstverk, som en stor tallrik fäst på väggen, reagerade jag spontant med att tänka att det kunde ha varit något skapat av Frida Kahlo, det andades samma känsla av färg, form och smärta. Till min överraskning upptäcker jag att det är skapat av den brasiliansk konstnären Adriana Varejao, ”Ama Divers” från 2011.

Släktskapet är genom den sydamerikanska kontinenten som förenar dem. En kontinent som många har förgripit sig på; kroppar som man förgripit sig på, kulturer och människor. Som en djärv protest mot alla dessa övergrepp flödar färgen, formen och kraften gränslöst. Frida Kahlo då, Adriana Varejao idag. Det är barock i vår tid.

barock13

En av de vackraste konstverken på utställningen är den här målningen: ”Heartbeat of the Death 6” av Haruko Maeda, 2011. Hon är från Japan men bor i Österrike och förenar i sin konst den japanska manga traditionen med den katolska bildkonsttraditionen och vad kan vara mer lämpligt att utgå ifrån då om inte döden. Det här konstverket är stort ock kräver en närmare granskning.

barock17

Det är en fantastik utställning som jag absolut kommer att skriva mer om, det finns så mycket att berätta och så mycket att reflektera kring. Kombinationen av gammalt och nytt i utställningen är kreativt och verken för ett samtal med varandra genom tid och rum och man känner sig definitivt som en del av samtalet.

Men det ska sägas också att det finns en hel del obehagligt och rent ut sagt äckligt i utställningen också, men det är absolut nödvändigt för att man ska kunna ha en chans att förstå vad barocken verkligen handlade om både då och nu.

Som en sinnebild för barockens innersta själ och vilja är den lilla utställningskatalogen som ser så vacker och näpen ut att man absolut inte kan låta bli att köpa den. Konstigt nog är den inplastad och det finns ingen öppnad bok att bläddra i så man får köpa den osedd.

Väl hemma öppnar jag den med förväntan men när jag river av plasten drabbats jag av ett akut kort och intensivt illamående: boken är luden. Den är sträv och torr som mockaläder. En helt oväntad sinnesupplevelser som chockar mig för att jag var totalt oförberedd.

Fortfarande har jag svårt att hålla i boken, det torra läderliknande omslaget är strävt och ormskinnsliknande mot mina händer. Men jag kan inte hålla mig borta från boken, jag vill så gärna läsa mer och se på bilderna. Barocken i ett nötskal: skönhet, längtan, äckel och obehag på samma gång. Som livet helt enkelt.

Missa inte! Utställningen Barockt finns på Kulturhuset fram till den 19 oktober. Väl värt ett – eller varför inte fler – besök. Jag tänker definitivt återvända.