Att läsa Marcel Proust tar sin tid

Det tar tid att läsa Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Varje del är en tegelsten på ungefär 600 sidor (varierar lite mellan de sju böckerna i serien) med tätt skriven text och ofta monumentalt långa meningar. Nu har jag avslutat del tre: ”Kring Guermantes”. Jag började läsa den boken i augusti förra året. Det är nio månader sedan.

Jag vet inte hur andra gör men för mig går det inte att läsa de här böckerna i ett svep, det blir på något sätt för mycket av allt när jag försöker. Parallellt med den här boken har jag läst massor av andra böcker men den här har hela tiden legat som ett raster genom all den andra läsning som skett.

Det var skillnad på att läsa del tre jämfört med de andra två delarna. Här börjar Marcel Proust (1871-1922) plötsligt att skriva i dialogform, med talstreck och i tredje person. I de tidigare böckerna skrev han i jagform hela tiden, allt reflekterades och kommenterades genom hans eget sinne, ingenting kom utifrån. Det gör det i den här boken, den liknar en ”ordinär” roman i det avseendet.

Frågan är om det är en medveten eller omedveten förändring. Har Marcel Proust helt enkelt bara utvecklats i sitt skrivande och använder nya former och skrivsätt för att det faller sig naturligt eller är det något han väljer att göra som en litterär form för att visa att huvudpersonen själv förändrats och utvecklats?

Böckerna är skrivna utifrån en persons liv och erfarenheter, vi får aldrig veta den personens namn (i alla fall inte hittills), och personen åldras genom böckerna. Romanssviten är till sin ram är en enda lång återblick i historien och kanske Marcel Proust, genom det här förändrade skriv- och formsättet, vill visa att huvudpersonen utvecklats och mognat.

Att han inte längre är att barn som konsekvent ser allt utifrån sin egen horisont utan att han med ålderns och erfarenheternas rätt kan se utifrån en annan persons perspektiv, att leva sig in i den andre och föreställa sig en annan persons tankar och känslor. Jag vet inte, men det underlättar definitivt läsningen att den kompakta textmassan från de tidigare romanerna lättats upp en aning på det här sättet.

I den tredje boken, ”Kring Guermantes”, utspelar sig det mesta i det franska samhällets högsta kretsar, bland aristokrater, hertigar, prinsar och prinsessor. Huvudpersonen tillhör själv den högre medelklassen men har ändå fått tillgång till dessa fina kretsar genom kontakter och relationer som hjälper honom in i cirkeln.

I början av boken fascineras huvudpersonen av den fina aristokratin, bländas av deras bildning och rikedomar, men vartefter handlingen utvecklas avslöjas att de fina människorna inte är finare än någon annan. Boken innehåller flera brutala scener där det blir tydligt. Särskilt i den berömda slutscenen när ett par röda skor blir viktigare än en väns närstående död.

Även om alla personer i romanen är påhittade undrar jag om det ändå var så att de var lätt igenkännliga för samtidens läsare? Var det så att läsarna fick en kittlande inblick i de ”högre” kretsarnas tillvaro? Var det så att man läste boken som en skvallertidning? Antagligen. Ibland är det tydligt att Marcel Proust använder en eller flera verkliga personer som förebilder till olika figurer i romanens persongalleri.

En sak som frustrerade mig enormt i den andra delen av romansviten, ”I skuggan av unga flickor i blom”, var författarens svårfångade hållningen vad gällde judarna. I den förra boken kunde jag inte klart och tydligt avgöra om Marcel Proust (som själv hade judiskt påbrå) var en del av den tidens antisemitism eller om han enbart speglade den.

I den här delen är det glasklart: han speglar den tidens antisemitism med illa dold avsky. Romanen utspelar sig under den beryktade Dreyfusaffären och personer delades in i grupper beroende på om man var för eller emot Alfred Dreyfus, vilket i slutänden handlade om för eller emot judar i allmänhet. De allra flesta var emot.

Marcel Proust skriver bland annat: ”Jag svarade att Bloch var fransman. ‘Å, jaså’, sa monsieur de Charlus, ‘jag trodde han var jude’. Påståendet att dessa båda egenskaper skulle vara oförenliga kom mig att tro att monsieur de Charlus var mer antidreyfusard än någon annan människa jag träffat.”

Genom hela boken (liksom i den förra, del två) är huvudpersonen fascinerad av målaren Elstir. Elstir är ett samlingsnamn för alla de impressionistiska målare som levde och verkade under slutet av 1800-talet och framåt. Här blir det ibland riktigt roligt. Den här tavlan, målad av Edouard Manet, kallas ”Sparrisknippe”. Den figurerar i boken:

”Swann var fräck nog att vilja ha oss att köpa en ‘Sparrisknippa’. Den var föresten här några dar. Det fanns inget annat på tavlan, bara en knippe vanlig sparris, sådana som ni just nu håller på att svälja. Men jag för min del vägrade svälja monsieur Elstirs sparris. Han begärde trehundra francs för den. Tre hundra francs för en knippe sparris!”

Swann, mannen som den första boken i romansviten, ”Swanns värld”, handlar om, är mannen som hjälper paret Guermantes att köpa konst. Han är känd som en mecenat för fattiga konstnärer. Swann är sammansatt av flera verkliga personer, bland annat Charles Ephrussi. I boken skriver Marcel Proust:

”Jag frågade monsieur de Guermantes om han visste vad den herrn hette som förekom i hög hatt på tavlan med folkfesten och dessutom fanns avbildad på en duk alldeles bredvid (…) ‘Tja’, svarade han, ‘jag vet att det är en man som varken är obekant eller slätstruken på sitt gebit, men jag komma aldrig ihåg namn. Jag har det på tungan, monsieur…monsieur… nåja, det gör detsamma, jag har glömt bort det. Swann skulle kunna tala om det för er; det var han som fick madame de Guermantes att köpa de där sakerna (…) Men så mycket kan jag tala om för er som att den där herrn var ett slags mecenat för monsieur Elstir; det var han som lanserade honom, och sedan har han ofta klarat honom ur knipan genom att beställa tavlor av honom.”

Ja, det är en oväntad upplevelse att inse att Marcel Proust också är väldigt rolig, om än diskret och lite ironiskt. I det stora hela upplever jag honom som allvarlig och eftertänksam i det mesta, men ibland glimrar det till. Boken är full av tänkvärda citat som kan lyftas ut ur boken och stå på egna ben. Marcel Proust har en fenomenal förmåga att uppfatta och formulera i ord upplevelser och erfarenheter som blir allmängiltiga.

Det måste vara hemligheten med den långa romansvitens odödlighet, att den fångar in tidlösa existentiella erfarenheter som färdas genom tid och rum. Även om boken är gammal och det som utspelar sig i boken är förbi för hundra år sedan är villkoren för människan och hennes relationer desamma. Om man inte ger upp utan låter böckerna ta sin tid får man mycket vackert med sig på resan. Lyssna till det här till exempel:

”När jag kom upp fann jag att min mormor blivit sämre. Hon hade senaste tiden klagat över ohälsa, utan att dock veta riktigt vad det var fråga om. Det är när man är sjuk som man märker att man inte lever sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av en annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp. En stråtrövare som man råkat ut för skulle man kanske kunna övertala att ta hänsyn om inte till ens olycka så åtminstone till sitt eget intresse. Men att be sin kropp om barmhärtighet är detsamma som att hålla tal till en bläckfisk, för vilken ens ord inte kan ha mera betydelse än vattnets skvalpande och som man skulle finna det fruktansvärt att behöva leva med.”

Jag tar mig med spänning an bok nummer fyra. Vi får se hur lång tid det tar att läsa den.

Marcel Proust, del två avklarad

Jag fortsätter min läsning av Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Nu har jag läst ut, eller ska man kanske säga jobbat mig igenom, del två: ”I skuggan av unga flickor i blom”.

Att läsa Marcel Proust är som att kastas in i en sugande virvelvind av ord, tankar, känslor och oförargliga händelser. Man kan läsa och lägga boken ifrån sig mitt i en mening och ta upp den timmar eller kanske dagar senare och bara fortsätta där man var.

På ett sätt är boken, det vill säga handlingen, helt ointressant. Det händer just ingenting, berättaren lever sitt överklassliv utan mål och mening styrd av konventioner och socitetslivets regler, uttalade eller outtalade. Del två i boken utspelar sig till största delen i en badort vid Normandiekusten. Till det yttre helt händelselöst och varje dag rinner iväg lik den föregående och den nästkommande.

Det är på det inre planet det händer saker med berättaren. Det är att skildra berättarens inre skeendena och händelserna som är bokens främsta syfte. Berättaren får vi aldrig får veta namnet på, boken är konsekvent skriven i jag-form, men som vi ska utgå ifrån att det är Marcel Proust själv det handlar om. På många sätt är deras liv, Marcels och berättarens, parallella men det finns en del centrala delar som skiljer dem åt, som jag uppfattar det.

På samma gång som boken är på ett sätt extremt långtråkig är den samtidigt svår att lägga ifrån sig. Man sugs helt enkelt in i den kraftfulla virveln som drag iväg med mig som läsare och på något sätt kidnappar min hjärna, som en litterär hypnos. Som om jag läste en deckare, en så kallad ”bladvändare”, men utan all den spänning och förväntan som brukar följa.

Andra boken var mer intressant än den första, där berättelsen om Charles Swann dominerade innehållet som en bok i boken. I andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, handlar det uteslutande om berättare själv. Det ger boken en annan enhet och helhet, även om familjen Swann fortfarande tar mycket plats.

Det är i första delen, där berättarens förälskelse i Swanns dotter Gilberte beskrivs, som familjen Swann fortfarande har en central roll. Andra delen av boken utspelar sig enbart på den badort där berättare befinner sig med sin mormor under sommarens alla månader.

Boken består bara av dessa två delar som är skrivna som två enormt långa kapitel utan någon som helt indelning, inga mellanrum eller styckeindelningar. Varje del på cirka 300 sidor (sammanlagt cirka 600 sidor) är skrivna som ett enda långt resonemang. Därav känslan av sugande virvelvind och möjligheten att kliva in och ut i berättelsen när och var som helst.

Det är några saker som förundrar mig i boken och som jag inte riktigt blir klok på. Det första är framställningen av Madame Swann, hon som var Charles Swanns älskarinna i del ett, och som nu är hans hustru och mor till hans enda barn, Gilberte.

Hon beskrivs helt annorlunda i den här boken, inte bara till sättet utan lika mycket till det fysiska yttre. Som om hon på någon sätt växt och förändrats kroppsligen i övergången från en suspekt älskarinna (med en vidlyftig historia) till etablerad husfru, hustru och moder.

Nog för att det gör något med en människa, den förändringen i livet, men här blir det lite väl dramatiskt. Även karaktärerna i boken noterar den här förändringen, både den yttre och den inre. Det är som om det var två helt olika kvinnor som beskrivs. Förvandlingen från Odette till Mrs Swann är väldigt intrikat. Jag blir inte riktigt klok på den, den fascinerar mig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sedan är det framställningen av judar och arbetarklassen, eller i alla fall människorna längre ner på samhällsstegen än berättaren själv och hans kretsar. Marcel Proust hade själv judiskt påbrå från sin mammas sida, varför detta enorma förakt för judarna? Är det författarens sätt att spegla sin samtid eller är det hans egna åsikter?

Samma gäller den outbildade underklassen som förlöjligas i boken mer än en gång. Är det återigen ett sätt att spegla den tidens sätt att se och resonera eller är det helt tanklöst författarens egna åsikter?

Vill han sätta upp en spegel för den samtide läsaren för att tvinga hen att tänka till och konfronteras med sina fördomar, eller är det helt enkelt bara så han själv tänkte och tyckte? Jag vet inte. Jag blir illa berörd. Jag hoppas på att få klarhet i någon av de efterföljande delarna.

Sist men inte minst: kvinnorna, eller framför allt de unga flickor han skriver om i den här boken. Skulle det föreställa hans egna upplevelser? Nej, jag tror inte det. Här blir det för genomskinligt. Han var själv homosexuell även om han aldrig erkände det (men andra vittnade om det, sådan han hade förhållanden med), och att han skulle ha älskat unga flickor är helt osannolikt.

Hans beskrivningar av flickorna i boken, hans förälskelse i Gilberte och senare i Albertine, är inte trovärdiga. I första delen där hans förhållande med Gilberte beskrivs är det snarare hennes mamma som är föremålet för berättarens intresse. Hennes kläder och frisyrer framför allt. Här finns inga erotiska eller sensuella undertoner alls.

Inte heller i andra delen där han berättar om den grupp flickor, unga kvinnor, som han äntligen lyckas bli bekant med och där han förälskar sig i dem alla, mer som grupp än som enskilda personer (även om Albertine till sist får en särställning). Det är inte flickor han beskriver, skulle jag tro, det är unga ”förklädda” pojkar.

Det är väldigt intressant tycker jag för han skriver mycket öppet om homosexualitet, ena stunden lägger han fördömanden i någons mun och i nästa stund ett mer sakligt konstaterade utan några värderande kommentarer. Det måste ändå ha väckt en hel del uppmärksamhet på hans tid.

Ja, vad ska man säga? Att jag absolut vill fortsätta läsa alla böckerna, men att jag tar en paus i en dag eller två innan jag ger mig i kast med del tre. Det är ingen semester att läsa Marcel Proust men det är inte heller någon större kraftansträngning. Det är ett slags organiskt flöde man hamnar i och överlever.

Det är lite som Marel Proust själv skriver i boken i samband med ett samtal med Albertine:

”Under samtalet med henne visste jag inte mer om var mina ord föll och hur de verkade, än om jag stått och kastat stenar i en bottenlös avgrund. Det dagliga livet visar ständigt på nytt att ens ord i regel fylles med ett innehåll som den person man talar med hämtar upp ur sitt eget väsen och som är helt annorlunda än det man själv lagt in i dem.”

Charles Swanns värld har flytt

Den franske författaren Marcel Prousts (1871-1922) romansviten ”På spaning efter den tid som flytt” består av sju delar och utgavs mellan åren 1913-1927. I min bokhylla har raden av böcker stått i kanske tio år. Jag köpte hela sviten i ett paket, på bokrean ett år för länge sedan, och tänkte att en dag kommer jag att vara redo.

Nu är jag redo. Nu är det dags. Nu känns det relevant att minnas.

Det böcker jag köpte är i pocket och utgavs av Albert Bonnier förlag 2005 (första gången 1993). Översättningen är gjord av Gunnel Vallquist och är en uppdatering av den första översättning hon gjorde redan 1964 och framåt. Romansvitens sammanlagda antal sidor är cirka 4000. Ett monumentalt verk helt klart.

Den första delen heter Swanns värld och jag undrar hur många det är som bara läst den delen och sedan struntat i resten av serien. Antagligen ganska många. Det är ingen enkel bok även om den inte heller på något sätt är svår. Innehållet är lättillgängligt men formen kräver en hel del av läsaren.

Jag har inte läst James Joyces Odysseus ännu (återigen en bok som står på mognad i bokhyllan) men plötsligt inser jag på vilket sätt den är skriven. Jag förstår att det finns en gemensam nämnare mellan de här två författarna (och även Robert Musils Mannen utan egenskaper lär jag mig när jag läser på). De tillhör 1900-talets främsta litterära modernister.

Vari det moderna består har säkert många definitioner men det som präglar Swanns värld (och jag antar de andra böckerna också) är sättet att skriva, det är som om författaren glömmer bort att andas. Hela berättelsen är skriven som i ett enda långt andetag där författarens associationer under skrivandets gång får löpa fritt över tid och rum.

Jag gillar det men det kräver att man låter det ta tid – och att man dricker mycket te under tiden. Det är ju självklart en skämtsam alludering på bokens mest citerade och återberättade passage, nämligen den om Madeleinekakan som författaren bjuds på som vuxen, och där smaken av kakan slungar honom tillbaka i tiden till hans barndom då han fick bitar av kakan doppad i lindblomste.

Där tar boken i princip sin början, och sedan rinner berättelsen på i en makalös takt.

Del ett i På spaning efter den tid som flytt handlar i första hand om berättarens barndom, den lägger grunden (som jag har förstått det) för böckerna som kommer efter. I Swanns värld presenteras också den världsvane, elegante mannen Charles Swann, en person som kommer att fortsätta att vara betydelsefull i kommande böcker.

Romansviten bygger på många sätt på Marcel Proust eget liv, han hämtar mycket inspiration från både sig själv och de människor han möter genom livet. Men det är ingen nyckelroman var han noga med att påpeka själv, men att han själv är förebilden till berättaren i romanen är det ingen tvekan om.

Inte heller att många av de personer han skriver om har verkliga förebilder om än med andra namn. Huvudpersonen, vid sidan av berättaren själv, i Swanns värld är Charles Swann. Enligt litteraturforskningen är den personen sammansatt av två verkliga personer, en av dem är Charles Ephrussi, en välkänd konstmecenat i slutet av 1800-talets Paris.

Charles Ephrussi är också mannen som köper de 264 netsuker som har huvudrollen i boken Haren med bärnstensögonen av Edmund de Vaal som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Marcel Proust var vän och medarbetare till Charles Ephrussi och parallellerna mellan den verklige och den fiktive Charles är många.

På Renoirs välbekanta målning ses Charles Ephrussi uppe i högra hörnet i den höga svarta hatten. Hans ättling, Edward de Vaal, själv har svårt att hålla isär de två Charles så det må vara förlåtet att alla vi andra blandar ihop dem också.

Men även om Charles Swann, och hans olyckliga kärlek till Odette de Crécy, är navet som berättelsen kretsar kring i romanen Swanns värld är det ändå tidsandan som är det verkliga centrum i verket.

Det är en märklig känsla att snurras in i det franska 1800-talets salonger och societetsliv, att vandra på den franska landsbygden tillsammans med berättaren och hans familj och anställda, att lära känna borgerlighetens och adeln överflödande liv där ingen behöver arbeta utan roar sig mest hela dagarna.

Det är verkligen en tid som flytt. Men det är en spännande tid och jag ser fram emot att läsa de resterande delarna i romansviten. Vad som också är modernt, förutom den speciella modernistiska berättarstilen, och som måste ha förvånat den samtida läsaren (om det inte är jag som har fördomar) är med vilken öppenhjärtlighet Marcel Prout skriver: om kärlekens vedermödor, homosexualitet, onani etc.

Det som förvånar mig som nutida läsare är att inte en enda kvinna i Swanns värld framställs på ett sympatiskt sätt. Den enda kvinna som vinner berättarens gunst är hans älskade mamma och hon lyfts istället till skyarna som den heligaste av dem alla, den enda fläckfria och syndfria. Det är onekligen mycket tröttsamt.

Antingen är det en del av tidsandan och det återstår att se om den förändras i de resterande sex böckerna, eller också är det författarens eget förhållningssätt till kvinnor. Som sagt, det återstår att se hur det utvecklas, men så här långt är det det enda som gett läsningen av Swanns värld en fadd eftersmak.

I allt annat är det än så länge ren förtjusning.