Igår stängde Helene Schjerfbeck utställningen på Waldemarsudde. Jag kan inte tänka mig annat än att det varit en publiksuccé. Utställningen går nu vidare till Göteborgs konstmuseum där den öppnar den 16 mars, och finns där över sommaren till den 18 augusti.
Utställningen har vandrat från Helsingfors, där den började 2012 med anledning av att det var 150 år sedan Helene Schjerfbeck föddes ((1862-1946). Det är en gripande utställning. Kanske inte det väntade ordvalet, men så här flera veckor efter att jag var och såg den på Waldemarsudde har en känsla av vemod och sorg dröjt sig kvar inom mig. Hennes tavlor är på många sätt magiska, men de andas en ensamhet och sorgsenhet som jag till slut har haft lite svårt att värja mig emot. Men det ska inte få någon att tveka – se den, den är fantastisk. Helene Schjerbeck var utan tvekan en komplex person och det syns genom hennes konst.
Det jag uppskattar mest med hennes konst är hennes förmåga att gå tillbaka till äldre målningar och göra en ny, med samma motiv, men med ett helt nytt stilistiskt tilltal. Här kommer några exempel:
Konvalescenten 1888 respektive 1938-39
Balskorna 1882 respektive 1939, eller 1940
Skuggan på muren 1883 respektive 1933
Här har jag bara visat två av varje målning, men alla tre har fler varianter som tydligt visar hennes utveckling. Det är mycket fascinerande. Om man inte har möjlighet att se utställningen kan man köpa utställningskatalogen som är den mest heltäckande presentationen av Helene Schjerfbecks verk hittills. Det är enastående. Köp den på Adlibris där den finns på engelska och finska. Den svenska översättningen kan man köpa på museet.
stockholm87 