Nutida konst förhöjer livslusten

IMG_7437

Det finns en guldgruva mitt i stan som jag inte upptäckt förrän nu: Stockholms Auktionsverk. Jag har ju förstås veta om att det finns men jag har aldrig insett vad det har att erbjuda.

Första gången jag kom i kontakt med dem var när de sålde Hertha Hillfons konst förra året, och istället för att ta hennes konstverk till lokalen vid Östermalmstorg fick man boka ett besöka i hennes hem, verkstad och ateljé.

Jag är dem evigt tacksam för det. Jag är så lycklig att jag genom dem fick fick möjlighet att uppleva magin i Hertha Hillfons sagorike.

Nu har jag för andra gången besökt deras ordinarie utställningslokaler och jag har för andra gången blivit överväldigad av den konst de visar upp där inför försäljningen på sina auktioner. Den här gången var det nutida konst som visades upp. Det finns fortfarande en chans kvar att se det i morgon, för den som har vägarna förbi.

IMG_7433

Först av allt vill jag säga att personalen på Stockholms Auktionsverk har en fantastisk förmåga att hänga upp konsten, som ska säljas, på bästa tänkbara sätt. Också hur de kombinera konstverk med varandra bidrar till att skapa en utställning att minnas.

Man skulle ju kunna tänka sig att de bara hängde upp konsten lite si och så, poängen är ju i slutänden att visa upp den för att kunna sälja den till högsta möjligt pris på auktionen. Istället lägger de tid och kraft på att göra vackra, unika utställningar för alla att beskåda under några dagar.

IMG_7432

Ett av verken på utställningen var den här, kallad EB, av Ernest Billgren. Jag har aldrig uppskattat hans konst tidigare men här fick jag skämmas en aning. Jag gillar den här tavlan väldigt mycket och jag inser, där jag står och synar den i närbild, att jag har låtit personen Ernest stå i vägen för konsten.

FullSizeRender-24

En som jag gillade redan innan är Jan Håfström och särskilt hans Mr Walker verk. Den här finns till försäljning för den som är hågad.

IMG_7404

IMG_7377

Karin Bros finns representerad med flera verk, både i stort och litet format. Jag är lite fundersam över hennes konst. Sedan fotografierna kom har ju konsten tagit andra vägar, slutade vara direkt avbildande och började istället förmedla känslor och budskap på ett mer abstrakt sätt.

Innan kameran kom var konsten, och framför allt porträttmåleriet, nödvändigt för att kunna spara något till eftervärlden för att visa hur den så kallade verkligheten såg ut. Men kameran kom och gjorde det så mycket bättre och billigare att konsten tog en annan riktning, med ett annat syfte.

Så dyker en sådan som Karin Bros upp med sina avbildande konstverk som vid första anblicken ser ut som fotografier. Varför? Vad vill hon med det? Just nu pågår en utställningen med henne på Waldemarsudde och jag måste åka dit för att se om jag kan få svar på frågorna. Jag återkommer om det.

IMG_7391

Titta noga på den här målningen: ”Hans” av Maja Rohwetter, Tyskland, född 1970.

IMG_7389

Och den här. De här två konstverken gör just det som den moderna konsten började göra när kameran kom: ifrågasatta vår uppfattning av verkligheten och våra sätt att leva.

Det är politik och polemik, debatt och opposition. I bland till och med revolution. Särskilt ”Lullaby” av Kristina Jansson (1967) är en spjutspets rakt in i den politiska och moraliska debatten.

Det är svårt att ta blicken från det lilla barnen som ligger på fabriksgolvet, eller är det en bilväg? Är det dött? Sover det? Varför ligger det där, övergivet? Hur mycket billigare blev våra t-shirts genom det barnets död?

IMG_7427

Här ses ett utmärkt exempel på hur snyggt man kombinerat konstverken med varandra så de förhöjer och förstärker varandra.

Här ses Cecilia Edefalks (född 1954) Double White Venus omgiven av Eva Hilds (född 1966) Utan titel och Christian Pontus Anderssons (född 1977) Stay Awake. Vackert och effektfullt, man vill ha dem alla tre.

IMG_7384

Och så några fotokonstverk av Helena Blomqvist (född 1975), som alltid helt fantastiskt vackra, vemodiga, starka och symboliska. Just den här bilden, The Elephant Girl, såg jag på hennes utställning på Fotografiska för några år sedan. Man kan knappt se sig mätt på den. Hur gör hon? Så stämningsfullt och samtidigt så ödsligt och sorgligt.

IMG_7371

IMG_7369

Bland alla mer eller mindre kända konstnärer och konstverk fanns några enormt kända, ironiska konstverk: Andy Warhols (USA 1928-1987) Mao Tse-Tung. Alltid lika roligt att se dem i verkligheten.

Det här är en av anledningarna till att ett besök på Stockholms Auktionsverk är så intressant: att de blandar mycket känt med mindre känt (i alla fall för mig) i en salig blandning. Det gör mig lycklig och förhöjer livslusten. Varje besök hittills har varit en njutning.

Det faktum att man ställer ut konstverken som ska säljas till allmänt beskådande är en kulturgärning. Många av de konstverk som visas upp har funnit i privat ägo, har kanske aldrig visats upp för publik, och efter försäljningen försvinner de in i det privata igen.

Under några dagar är de allas egendom, tillgängliga för alla konstälskare som aldrig skulle haft råd att köpa dem. Det är faktiskt helt enkelt: Awesome!

Annonser

Lycka: Stockholms auktionshus

319_2

Råkade av en tillfällighet passera Stockholms auktionshus och upptäckte att de just nu (13-19 oktober) har en visning av verk: Moderna, som inom kort kommer att auktioneras ut (20-21 oktober). Jag insåg att jag hade chansen att se konst som jag aldrig sett förut och kanske aldrig kommer att få möjligheten att se igen. Lycka.

Och lycklig blev jag. Utställningen har många underbara verk (klicka gärna på bilderna så blir de större). Se bara på den här, målad av Einar Nerman (1883-1983). Den heter Väntan – Isaac Grünewald och Einar Jolin i Paris 1909 (olja på pannå, 60 x 73 cm).

Jag står framför den och njuter. Plötsligt är det som att jag hör Bengt Lagerkvists milda röst i mitt öra, en hälsning från Konstalmanackan: ”Här ser vi de två vännerna Isaac och Einar. Vad väntar det på? Varför sitter de tillsammans på den här bänken?”

Åh, vad den här målningen är fantasieggande. Se bara på deras ansikten, se på Einar Jolins röda läppar som om han hade läppstift. Den här tavlan skulle jag gärna velat höra Bengt Lagerkvist berätta om. Jag saknar honom och jag önskar jag hade råd att köpa tavlan.

347_2

Båda konstnärerna på målningen finns också representerade på utställningen. Här ses en ovanligt stillsam målning, med dova färger, men mycket vacker, målad av Isaac Grünewald (1889-1946). Den heter Rue José de Barras (olja på duk, 54 x 65 cm) och är utförd 1923.

527_2

Mild och stillsam är även detta konstverk av Einar Jolin (1890-1976), ett av många konstverk av honom som är med på auktionen, men det är ju hans stil. Mjuka, varma färger och diskreta penseldrag målade för att behaga snarare än oroa som många av de andra modernisterna.

Jag uppskattar verkligen Einar Jolins konst men de som finns med på den här utställningen är inte så upphetsande, men mycket vackra som alltid. Just det här verket heter Sankt Lars kyrkoruin i Visby, från 1925 (olja på duk, 65 x 54 cm).

Jag kände igen mig direkt när jag såg tavlan, jag har varit där. Så är det med Einar Jolins konst, den visar hur det är. inte hur det känns eller borde vara. Det är en del av hans diskreta storhet.

367_2

En av de första målningar jag såg när jag kom in i auktionshuset var det här stora verket som täckte en stor del av väggen. Först tänkte jag: vad?? Vad är detta? Är det här verkligen konst? Men eftersom det var en målning av en av de få kvinnliga konstnärerna på utställningen ville jag ge den en chans.

Bestämde mig för att stanna till en längre stund. Och det dröjde inte länge förrän jag var fast. Plötsligt inser jag vilket enormt arbete som lagts ned på målningen som såg så enkel ut vid första ögonkastet. Och ju länge jag kände in de mjuka färgerna, desto mer övertygad blev jag om att den här tavlan skulle göra sig perfekt på en vägg hemma och varje gång jag behövde stilla sitt sinne skulle jag försjunka i tavlan.

Den har någon magiskt och meditativt över sig. Den är verkligen magnifik. Barbro Östlihn (1930-1995) har målat den och verket kallas 20 Fulton Street, från 1967 (olja på duk, 167 x 176 cm). Vissa konstverk måste få ta sin tid och det var den här sannerligen värd.

422_2

En underbar liten överraskning var det här lilla konstverket av René Magritte (1898-1967): Les Moyens d’Existence, numrerad 26/150. Färgakvatint, 1968 (15,8 x 11 cm, bladstorlek 27,8 x 22,5 cm). Den kan bara älskas.

568_2

Det fanns så många härliga, färgstarka och högljudda konstverk och det var en njutning att vandra runt ibland dem. De flesta konstnärer kände jag igen och det var roligt att upptäcka att jag på långt håll kunde känna igen en Hilding Linnqvist, en Pablo Picasso, en Nils Dardel, en Madeleine Pyk, med flera.

Men det var också spännande att göra nya upptäckter. Som den här: Påfågeln av Mårten Andersson (född 1934), troligtvis målad 1961 (olja på duk, 122 x 168 cm). Jag tycker om den här målningen både för att den är färgstark och lysande men också för att den oroar och stör mina tankar på ett positivt sätt. Som riktigt konst har förmågan att göra.

353

Att få se en äkta Henri Toulouse-Lautrec (1864-1901) affisch hänga på väggen kändes också lite märkvärdigt. Undrar vem som haft den här hemma på väggen? Det skulle man gärna önska att den kunde göra hemma hos mig. Den kallas Troupe de Mademoiselle Églantine, signerad med monogram i trycket. Färglitografi, från 1896 (bladstorlek 59,8 x 79,8 cm).

571

Det finns inte bara målade verk på utställningen utan också skulpturer i olika material, möbler, mattor med mera. Den här uppskattade jag särskilt: Slice of Liberty av Fernandez Arman (1928-2005). Numrerad 102/150. Polerad och grönpatinerad brons, höjd 75 cm, inkl sockel i granit 79 cm.

En reflektion jag gjorde under rundvandringen bland alla verk som kommer att gå under klubban om några dagar var att det finns många konstverk av de stora konstnärerna som inte är vad som skulle kallas mästerverk.

Man är ju van vid att gå på museum och på särskilda utställningar där de bästa och mest kända verken finns till beskådande. Då är det lätt att glömma att för varje mästerverk finns säkert upp mot 100 målningar som kan klassificeras som mer modesta eller till och med mediokra.

Även en mästare målar verk som aldrig går till konsthistorien och det känns befriande på något sätt. Det var en underbar upplevelse att få se alla dessa verk på Stockholms auktionsverk även om jag tyvärr inte har möjlighet att köpa ett enda. Men det gör inget, de finns i mitt minne och fortsätter att göra mig lycklig.

Om du har möjlighet rekommenderar jag verkligen ett besök. Konstverken är så mycket vackrare i verkligheten och det finns så många fler att se!

Gripsholm: kunglig dagsutflykt

IMG_4476

”Unna dig en kunglig dagsutflykt” står det i reklamen för Gripsholms slott, tapetserad över Stockholm i sommar. Låt mig säga till reklamens kommunikationsansvariga: det fungerade. Jag brukar sällan falla för reklamens lockelser men den här gången gjorde jag det. Bra jobbat!

IMG_4689

Färden gick till Gripsholms slott, men inte i första hand för slottets skull utan för konstens skull: den stora samlingen av porträtt av kända svenskar som finns i slottet på Nationalmuseums uppdrag. Det är ett genialiskt drag, att förena en vacker utflykt till en vackert slott och en härlig liten kuststad, Mariefred, med att få möjlighet att se målningarna i en sammanhållen helhet.

IMG_4547

IMG_4535

Slottet i sig självt är en skönhet med underbara omgivningar, definitivt värt ett besök i sig självt. Det är ett av Gustav Vasas slott och har en lång historia. Det är ovanligt välbehållet också även om man gjort flera om- och tillbyggnader under århundradena.

IMG_4572

IMG_4563

Slottet är väldigt mycket 1700-tal, med stora pampiga salar bevarade, men mest intressant tycker jag att de små birummen är, små sovsalar för både herrskapet och tjänstefolket. Man får en liten inblick i hur livet fungerade på ett slott under de närmaste århundradena efter 1500-talet. Hur välordnat det var men också hur kallt det måste ha varit.

IMG_4548

IMG_4552

Så var det dags för porträtten. Följer man rundturen i kronologisk ordning är det kungar, drottningar och adelsfolk mest överallt till att börja med. Stora, majestätiska målningar för att visa deras makt och myndighet. Ganska långtråkigt eftersom de alla liknar varandra som om de kloner från en och samma modell. Men det finns undantag, porträtt som tar tag i en på ett särskilt sätt.

De här två porträtten av Drottning Kristina är mina favoriter, alla porträtt på slottet inräknade. Visst beror det på att jag tycker att Kristina är en sådan intressant och spännande person, men det beror också på att porträtten av henne är så mycket mer personliga än de andra.

Hon är ingen klon, hon är unik, det syns redan på de här bilderna. De här porträtten ensamma är värda ett besök på slottet. Helt underbara. De är stora och magnifika, precis som Kristina själv även om hon rent fysiskt var en kort person. Här stod jag länge och fascinerades och begrundade min lycka över att få se dem i verkligheten, det hade jag inte räknat med.

IMG_4581

Sedan kom de, porträtten, som pärlor på ett band i historisk ordning. Kända svenskar, vissa lika kända idag som under sin livstid och vissa helt bortglömda i vår tid. Många bilder känner man igen från historieböckerna eller på annat sätt, som den här av Carl Michael Bellman. Där fanns Carl von Linné, Fredrika Bremer, Jenny Lind, Carl Johan Almqvist och många, många fler.

IMG_4605

Sedan kommer mer moderna porträtt, både vad gäller personen på bilden som det konstnärliga uttrycket i målningen. Det är något jag uppskattar med den här porträttsamlingen, att den inte bara visar visar porträtt av kända svenska personer utan också blir en vandring i konsthistorien, man ser tydligt hur stilarna växlar och förändras genom åren.

Från de statiska porträtten under de första århundradena där alla ser likadana ut och där målningens främsta uppgift är att visa hur verkligheten såg ut (även om det förekommer en hel del försköning, forna tiders photoshoppande, i målningarna redan då), som ett fotografi helt enkelt. Konsten förändrades när fotografierna kom, nu behövde inte konsten avbilda verkligheten längre utan hade friheten att fokusera på andra aspekter.

Här ses ett porträtt av skådespelerskan Greta Garbo som säger mer om hennes personlighet och hennes yrke, än hur hon verkligen såg ut, även om den här målningen fortfarande är målat på gränsen till ett fotografi.

IMG_4601

Den här lilla målningen drar blickarna till sig: Rolf de Maré målad av hans vän, och troligtvis också älskare, Nils von Dardel. Det här porträttet berättar något mer om både personen på bilden och konstnären som målat det. Det här är inte ett fotografi, det här är en kärleksförklaring. Så vacker i sin enkelhet.

IMG_4598

Porträttetet av den svenske generalsekreteraren för FN, Dag Hammarskjöld, visar en del av hans personlighet som var dold för de flesta under hans levnad, som kom fram efter hans våldsamma död i en flygolycka över Kongo i Afrika.

Här ses han grubblande över existentiella spörsmål, skrivande sina aforismen, det som efter hans död gavs ut med titeln Vägmärken. En helt fantastisk liten bok med mycket livsvisdom och andlig längtan. Ingen hade kunnat ana att det fanns dolt inom den byråkratiske mannen. Men här i målningen ges det utrymme.

IMG_4567

Mängden porträtt är fantastiskt och definitivt värd en hel dags strosande i slottet, men som sagt, slottet är värt ett besök i sig självt. Här kommer två skäl till det:

Först har vi den här omdiskuterade tavlan kallad Hönstavlan, målad 1747 av konstnären Johan Pasch d.ä.(1706-1769). De som avbildas på tavlan är hovdamer, bland annat Ernestine von Grisheim och Henrica Juliana Liewen. Man blir onekligen lite illa tillmods när man ser den även om den är lite rolig också.

IMG_4616-1

Och sist men inte minst, det uppstoppade lejonet högst upp i ett av slottets torn. Ja, det gör verkligen resan värd mödan om man inte uppskattar något annat på den kungliga dagsutflykten.

Och bäst av allt? Att slottet står kvar och porträttsamlingen är permanent. Man kan komma när man vill och hur många gånger man vill, och det vill jag, det finns så mycket mer att se än det jag hann med den här gången.

Berlinmuren: East Side Gallery

IMG_5380

Vart man sig i Berlin vänder dyker konsten upp, både i organiserad och i tillfällig form. Muren är ett både och. Den målade muren består av både organiserad och tillfällig konst eftersom nya målningar dyker upp ibland, om jag förstått det rätt. Konsten på muren är inte statisk.

Jag imponeras över hur staden Berlin tagit sin historia på allvar numera, istället för att sopa den under mattan. Berlinmuren, som till största del är riven nu, finns markerad i marken. Där muren sträckte sig finns idag två rader gatsten för att markera vart den gick.

På olika ställen i staden, jag såg det främst i forna Östberlin, finns gatstenar i guld utplacerade vid hus där det bodde människor som fängslades och sattes i koncentrationsläger. På stenarna står deras namn, födelse-och dödsårtal och vart de dog. Det är otroligt gripande.

IMG_5149

Även om det mesta av muren är rivet finns en sträckning av den kvar vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan öst och väst som vaktades av ryska och amerikanska soldater. Där är muren omringad av museum och minnesmärken av olika slag. Där har muren frusit i tiden som en evig påminnelse om hur det var.

Men längre åt öst, där har en lång sträckning av muren sparats och gjorts om till ett galleri: Berliner Mauer East Side Gallery. Här har konstnärer fått måla på den sidan av muren som var åt Östberlins håll. Här finns muren som ett minnesmärke, men inte fruset i tiden utan levande in i vår tid, som ett fortsatt samtal mellan historien och nuet.

IMG_5157

IMG_5161

Det är mäktigt att gå längst muren och se alla konstverken, vissa mer klassiska och andra mer som graffitikonst. Självklart finns flera målningar med typiska befrielsemotiv, som berättar om hur de fångna blev fria. Lite romantiserade kan man tycka.

IMG_5168

Men den brutala verkligheten låter inte vänta på sig. Här har någon målat murens CV till minne av alla som dött i sina försöka att besegra den. Då är det inte like enkelt att småle lite överseende, då blir det ett hårt grepp om hjärtat som vrider till.

Det är inte film, det är – var – verklighet. Det kan vara lätt att förväxla fiktion med verklighet så här många år, och många filmer, senare.

IMG_5176

IMG_5179

IMG_5182

IMG_5185

Bilderna berättar något, oftast allvarligt, men ibland på ett roligt och lättsamt sätt. Som den här Trabanten, den klassiska östeuropeiska bilen, som spränger muren med ett leende (kan man tycka). Nummerskylten är datumet då muren revs. Här är det inte Väst som intar Öst utan tvärtom.

IMG_5192

IMG_5194

Man glömmer tyvärr att den tyska kulturen var lika dominerade i Europa före världskrigen som den amerikanska är idag. Det kan vara svårt att förstå. Tyska var allas andraspråk, på samma sätt som engelskan är idag. Här ses tre tunga, tyska kulturpersonligheter som en påminnelse om den tyska kulturens fornstora dagar.

IMG_5197

IMG_5237

Politiken finns förstås också med, här ses Östtysklands siste ledare Erich Honecker, i kejsarskrud, och den ryske ledaren Michail Gorbatjov som inledde glasnost och  perestrojkan som ledde till både murens och Sovjetunionens fall – eller befrielse, hur man nu vill se det.

IMG_5212

Och så den numera ikoniska bilden som är målad efter ett berömt fotografi. Den ryske presidenten Leonid Brezjnev och Erich Honecker, kysser varandra.

IMG_5207

IMG_5208

Ibland är bilderna mer okomplicerade, som de här två. Allvarliga i sitt budskap om ofrihet att resa och se vad som finns bakom muren, men också med en tillförsikt och hemtrevlighet där man är, innesluten innanför en mur som är både ett hinder och ett skydd. Inte alla applåderade murens fall.

IMG_5222

Här ser vi bevis på att svenskar besöker Berlin. Staden är en enorm turistmagnet för oss svenskar och det har jag full förståelse för. Jag är en av dem.

IMG_5187

IMG_5241

IMG_5242

Det som gladde mig särskilt var att se att muren inte bara berättar om ett politiskt skeende som i vissa avseenden är över, utan också kommenterar dagens händelser och politiska lägen.

Det är som om East Side Gallery vill vara ett ”levande” bevis på att historien upprepar sig: att vi måste vara vaksamma, vi måste lära oss och vi måste förbättra oss som mänsklighet.

Om du besöker Berlin, missa inte East Side Galley. Det är vår plikt att komma ihåg.

Berlin levererar över förväntan

IMG_5071

Det var längesedan jag var i Berlin och under den tid som gått sedan dess har stadens rykte som konstscen och magnet för bohemer av alla sorter ökat dramatiskt. Just nu definieras Berlin som en av de hetaste städerna i världen när det gäller kultur.

Därför var det med spänning jag sökte mig runt. Första stoppet var planerat sedan tidigare: Alte Nationalgalerie där utställningen ImEx visas. Den besökte jag första dagen och har redan skrivit om här på bloggen. Utställningen var en fantastisk upplevelse, men den bestod ju av ”gammal”, eller ska man säga etablerad, konst. Frågan är hur det står till på den aktuella konstscenen i dagens Berlin.

Vid en rundtur i staden för att återuppleva de klassiska landmärkena i staden (som förändrats väldigt mycket) kom vi till muren och Checkpoint Charlie. Mittemellan dessa platser råkade vi hamna i en liten butik som såg spännande ut. Det tog ett tag innan jag förstod att det också var ett galleri.

IMG_5052

I ett rum innanför butiken (som också var ett café) upptäckte jag intressanta konstverk som visade sig vara en utställning av den tyske konstnären Sebastian Wagner (född 1977) som heter THIS TOWN. Jag blev både glad och överraskad.

IMG_5067

Att vandra runt i rummet och studera Sebastian Wagners konst blev en annorlunda upplevelse jämfört med utställningen ImEx: impressionistisk och expressionistisk konst. Screentrycken och fotografierna av Sebastian Wagner är finstämda, minimalistiska och ger ett ödesmättat, grafiskt intryck.

IMG_5053

Här syns inga färgkaskader, inga känslomässiga övertoner, knappt ens en levande varelse. Det är staden, i det här fallet Berlin, som har huvudrollen. Det är stilistiskt vackert, jag tycker mycket om det men det är också en vemodig känsla. Vad har hänt med staden och människorna? Var finns livet, rörelsen och kraften?

IMG_5069

I första hand verkar det finnas i maskinerna och i tekniken. Många av Sebastian Wagners verk handlar om staden som industri, byggen av stål och betong. Men trots avsaknaden av rörelse upplevs inte konsten som sorglig eller skrämmande utan snarare varm och medkännande.

IMG_5054

Staden har en värme och ett slags liv i sig själv, som ett subjekt i sin egen rätt som inte bara finns för människornas skull utan lika mycket för sin egen skull. Det är som om staden blivit besjälad såsom naturen alltid har ansetts besjälad. Staden har blivit vår tids natur.

Det finns en vila i det repetitiva, att samma motiv återkommer med minimala förändringar. Staden, såsom den framställs av Sebastian Wagner, är ingen grottekvarn som förslavar människorna med sina ekorrhjul, nej staden framställs som en vän, en famn, en gemenskap.

IMG_5057

IMG_5058

Det finns mycket få människor i bilderna, och de som finns är framställda som opersonliga siluetter som kan var vem som helst, hela mänskligheten i koncentrat. De ser inte glada ut, de ser böjda och trötta ut. Är det vår tids människor?

FullSizeRender-15

Kanske är det symtomatiskt för vår tid att staden i sig själv framställs med värme men människorna upplevs alienerade och inåtvända. Förr var staden människans slav, nu är det tvärtom, eller? Kanske är det ännu mer symtomatiskt för vår tid att det som signalerar mest värme, liv och hopp är ett träd. I rött.

I mitt inlägg om utställningen på Alte Nationalgalerie skrev jag att konsten avslöjar tidens tecken. Vad är det för tecken vi kan avläsa i Sebastian Wagners konst? Det tål att tänka på.

Utan att veta om det hade vi alltså hamnat i en butik, ett galleri som heter Box off Berlin som till och med finns omnämnt i tidningen National Geographic Traveler. Där skriver de:

Berlin is one of the world´s foremost go-to cities for artists and bohemians. Their output is well represented in galleries and shops such as the local design outpost, BOXOFFBERLIN, also known as bob

Ja, Berlin levererar redan dag ett. Jag är imponerad.

#Openart i Örebro: Grattis!!

Standard CMYK

För femte året i rad förvandlas Örebro stad till en konstutställning, med 130 verk av 72 konst­närer från 19 länder på över 70 platser runt om i centrala Örebro. Konstbiennalen (Skandinaviens största) är ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet i staden och pågår mellan 14 juni till 6 september.

Jag har läst om OpenART tidigare men besöker det för första gången i år. Jag är både imponerad och inspirerad och då hann jag bara se en bråkdel av konstverken! Vilken underbart, galen idé och vilket föredöme staden Örebro är!

På ett helt fantastiskt sätt presenteras samtida konst­närer, både lokalt och inter­na­tio­nellt kända. Allt gratis och lättillgängligt för alla att ta del av. Runt om i staden finns information om utställningen att få tag i, både kartor att följa och människor att fråga.

Jag tänker att de som aldrig själva går till ett museum eller en konstutställning, eller barn som inte får chansen på grund av ointresserade föräldrar, eller vem som helst, erbjuds konstupplevelser, utmanas och uppmuntras på ett genialiskt sätt.

Förutom alla de konstverk som fyller staden gissar jag att det bland stadens invånare diskuteras konst varje sommar som det inte görs någons annanstans i Sverige: är man för eller emot? Är det något konstverk som berör på ett särskilt sätt? Hur reagerade du när du såg det eller det?

Ja, frågor och funderingar av alla slag bland alla slags människor, antar jag. Vilken kulturgärning, vilken hjälteinsats, vilket föredöme bland städer: Go Örebro, go!

Örebro1

Det ska sägas direkt: det var konstverket ”Think different” (How to hang workers´uniforms) av den kinesiske konstnären Ai Weiwei som fick mig att åka till Örebro det här året, och det var också hans konstverk som berörde mig mest.

Vilken strålande idé att bjuda in en så känd och uppmärksammad konstnär för att dra uppmärksamhet till utställningen, för att få människor att komma från när och fjärran för att ta del av konsten – och därmed också ge möjlighet för de mindre kända konstnärerna att få en publik.

Jag följer Ai Weiwei på Instagram och såg hans arbete med dräkterna växa fram. Då visste jag inte att det var konsten planerad för Örebro, men jag hajade redan då till vid anblicken av de vajande uniformerna och särskild en kommentar som någon av hans följare skrivit under bilden: ”Strange fruits are hanging”.

Konstverket väcker så många blandade känslor. Särskilt som jag går där och fotograferar det om och om igen från olika vinklar med min Iphone5… Det finns en plågsam paradox i detta, att min vardag och många av mina ägodelar, existerar tack vare de usla arbetsvillkor som de kinesiska arbetarna ofta lever under.

Och samtidigt är det ett så vackert konstverk som lyser upp Köpmannagatan i Örebro på ett oförglömligt sätt. Konstens dubbla uppgift blir tydligt: att beröra och störa, att glädja och provocera. Jag är så otroligt glad att jag åkte dit och såg det med egna ögon. Tack Örebro!

Örebro2

Det finns verkligen många konstverk att upptäcka och det var roligt att se att många av dem också var interaktiva, som det här: ”Sliced Duck” av Lena Flodman (Sverige), som samtidigt var en sittplats och lekplats.

Örebro3

Någon brist på fantasin bland konstnärerna kunde man inte se, här ses ”MEAT” av David Cerny (Tjeckien). Här blev man lätt stående i någon slags förvirrad fascination. Absolut underbart.

Örebro4

Örebro5

Ett av de bästa konstverken är det här: ”Monument for Örebro” av Ulrike Kessl (Tyskland). Hela rådhuset i Örebro är invirat i ett slags spindelnät gjort av nylonstrumpor för damer. Här kan man verkligen tala om en stad med självdistans och generositet. Man undrar: råkade Spindelmannen – eller kanske Spindelkvinnan – passera Örebro?

Örebro6

Man utnyttjar stadens alla utrymmen på ett genialt sätt, inget konstverk kändes malplacerat. Man har verkligen tänkt till vid varje placering. Konstverken känns organiska och självklara på sina platser.

Här ses ”W!” av Tapio Haapala (Finland) och ”A tree is a tree is a tree is a tree” av Kristina Lindberg (Sverige).

Örebro7

”Ao” av Cheng Dapeng (Kina) placerad mitt i Svartån.

Örebro8

Örebro9

Vackert placerad på borggården till Örebro slott står ”Silence in between” av Axel Wolf (Tyskland och Norge). Konstverket i skirt trä responderar mot de tunga, grå murarna. Ja, vackert är bara förnamnet.

Örebro10

Örebro11

Örebro12

”Conciencia” (awareness) av Alicia Martin (Spanien) blir plågsam för en bokmal och bokälskare. Tänk om man skulle upptäcka att en av böckerna i konstverket är ett länge eftersökt verk, som man är beredd att betala mycket för? Ja, det är risken man får ta om man går riktigt nära. Fantastiskt är konstverket i alla fall.

Örebro13

Går man för fort finns det risk att man missar något. Plötsligt upptäcker jag ”Systema Naturae (Umbra vita) av Michael McGillis (USA) inne bland träden.

Örebro14

Örebro15

”Elephants” av Johan Suneson (Sverige) är så vemodig och oemotståndlig.

Örebro16

De flesta konstverken är utomhus men många är också placerade i gallerior, köpcentrum, museum och lokaler som alla är gratis och lättillgängliga. Här ses ”Aviator Thinker” av Tapio Haapala (Finland), gjord liksom penseln i ån av vattenslangar.

Örebro17

Stor, från golv till tak, är ”Las Guerras Panasonicas (the Panaconic war) av Eduardo Balanza (Spanien).

Örebro18

Det finns så många konstverk att berätta om och inspireras av, men det bästa är att själv besöka staden och se dem med egna ögon. Om du har möjlighet, gör det! Absolut värt det! Och särskilt Ai Weiweis konstverk, det dominerar stadsbilden på ett sätt som skapar mersmak.

Jag hann definitivt inte se alla konstverken, jag tror jag måste göra ännu en resa till Örebro i sommar… OpenART, vilken investering för staden, på så många plan. Jag säger det igen: grattis Örebro!

Se Liljevalchs vårsalong 2015

Varsalongen2015affisch

Äntligen var det dags för den årliga ”gott och blandat” upplevelsen: Liljevalchs vårsalong. Att besöka den är som att kliva in i en stor härlig godispåse fyllda av konfekt i starka, vackra färger och former. Jag blir som vanligt glad över att besöka vårsalongen även om det som alltid finns ett och annat konstverk som också berör och oroar på ett djupare plan.

bild-157

Niki Lindroth von Bahr har skapat den stora svarta katten som möter varje besökare, det är bland det första man ser: Ghost Cat. Den är magnifik i all sin enkelhet och uttrycksfullhet. Den drar besökarna till sig, äldre damer som inte kan låta bli att snudda vid nosen trots att det är strängt förbjudet att röra vid konstverken. Men Ghost Cat gör att damerna vågar riskera sitt rykte, den är oemotståndlig.

bild-149

Associationerna går lite osökt till katterna i den egyptiska mytologin. Det fanns tydligen en kattgudinna som kallades Bast eller Bastet, som avbildades som en kvinna med katthuvud. Hon var glädjens, dansens och musikens gudinna vilket inte känns helt klockrent när man ser in i Ghost Cats sorgliga och vemodiga ögon.

bild-147

Många konstverk är vid första anblicken oansenliga men vid en, eller två, närmare granskningar inser man att de bär en historia som lockar fantasin. De här konstverken är skapade av Yeonhee Lee: Fars bokhylla och Min bokhylla. De är skapade av tyg. Mycket vackra när man ger dem en närgången översyn.

bild-155

De här två tavlorna av Marie Sjölin visar hur viktigt ett konstverks titel kan vara, inte alltid, men ibland. Jag tyckte först att de här två tavlorna var fina men de berättade inget viktigt för mig, så gav dem inte en seriös chans. Tills jag såg deras titlar: Joie de vivre och Le petit dejunér (Det glada livet och Frukost). Plötsligt SÅG jag dem och de började berätta en historia för mig.

bild-158

Sen finns det konstverk som bara gör en glad, som Ben av Marie Eklund. Bara helt enkelt underbara.

bild-197

Och andra som mest fascinerar för man inser vilket jobb som ligger bakom: Frukost av Maja Michaelsdotter Eriksson, en handtuftad matta.

bild-150

bild-196

Kung Ubus hov av Stefan Bennedahl är ett märkligt konstverk där man inte vet vem som är på besök i vems värld, vem som stirrar på vem.

bild-153

bild-151

bild-152

Sen finns det som sagt konstverk som oroar. Titta noga på den här sirliga porslinsflickan av Eva Fluur Jonson. Den har ingen titel och tur är kanske det. Varför oroar den? Varför ser flickan så rädd och orolig ut? Titta noga så ser du det. Hennes liv, såsom hon känner det, och hennes oskuldsfullhet är på väg att rämna. Det kan skrämma vem som helst.

bild-148

Ett av utställningens absoluta höjdpunkter: Bike of Death/Death’s Bike av Olof och Åke. Absolut genial i all sin enkelhet.

bild-195

Sist men inte minst, mina absoluta favoriter på hela utställningen: tre affischer gjorda av Max Johansson Ström (född 1996!) med en fenomenal samhällskritik. Affischerna heter Underklassens val, Nådastöten och Konsumera konsumera konsumera. Måste ses!

Liljevalchs vårsalong pågår till 29 mars.