Moderna museet finns även i Nice

IMG_2957

Det är lätt att tro att den konst som präglar Nice i södra Frankrike enbart handlar om äldre konst, och då menar jag den impressionistiska och expressionistiska konsten från slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet. De konstnärer som då levde på franska rivieran i Provence är idag världskända och sätter sin prägel på vår uppfattning av södra Frankrike.

Det stämmer förstås till stor del, miljön är påverkad av den tidens konstnärer och ibland är det som om tiden har stannat och det mesta man ser omkring sig liknar en målning av Cezanne, Van Gogh, Matisse eller Picasso. Men det är så klart bara en del av sanningen. Även modern konst präglar en stad som Nice.

Det finns ett Moderna museum beläget en bit upp i stadskärnan där den gamla klassiska bebyggelsen med de pastellfärgade husen blandas med moderna byggnader i betong. Moderna museet består av fyra höga ”ben” som binds ihop av glaskorridorer. Det är en pampig byggnad. Den är också omgiven av skulpturer som den här, ett stort kvadratiskt huvud i aluminium som definitivt drar blickarna till sig.

NiceMoMa3

IMG_2747

IMG_2750

Museet har en fin samling konstverk av stadens egen Yves Klein (1928-1962) som ursprungligen kom från Nice. Det var intressant att se några mer traditionella målningar av Klein, där den blå färgen börjar ta form men där motivet samtidigt är mer klassiskt figurativt. Men så klart finns en klassisk Klein-blå målning med också. Det är definitivt en färg att försjunka i.

IMG_2756

IMG_2760

Det finns också en större samling konstverk av Niki de Saint Phalle (1930-2002), den franska fotomodellen som blev konstnär. Hon finns också representerad på Moderna museet i Stockholm med de färgglada skulpturerna i museets trädgård.

IMG_2771

IMG_2773

IMG_2774

Det finns något smärtsamt i Niki de Saint Phalles konst. Vid första anblicken verkar allt så livsbejakande och färgstarkt men ser man närmare finns det alltid något plågsamt involverat i konstverket. Det märks att konstnärens på ytan glättiga jet-set liv inte är hela sanningen om Niki de Saint Phalle. Men man måste oftast titta väldigt nära och noga för att upptäcka det.

IMG_2785

Det finns en större avdelning amerikansk pop-konst på museet också, till exempel den här ”High Tension” från 1964 av Martial Raysse.

IMG_2789

Även den kinesiske konstnärers Ai Weiwei finns representerad med ”Marble Door” från 2006.

IMG_2820

Vacker var den stora ”Triptyque nr 6” av Gérald Thupinier, från 1998.

IMG_2823

Men roligast var det här konstverket:”Ceci n’est pas un Marcel Duchamp” från 1990 av Serge III (1927-2000). Ungefär ”Det här är inte en Marcel Duchamp” på svenska. Så underbar och så ironisk. Jag skrattade högt när jag såg den. Lite som ”Kejsarens nya kläder”. Konst i dialog, det gillar jag.

IMG_2805

Det som imponerade mest på mig var inte konsten inuti museet utan själva byggnaden i sig. Till exempel den här fantastiska trappan som leder upp till museets tak. Den är gjord av David Tremlett.

Medan jag stod under trappa och fotograferade den hörde jag plötsligt två finska kvinnoröster och när de kom inom synhåll såg jag att kvinnorna hade finska folkdräkter på sig. De tillhörde en internationella kvinnoorganisation på besök i museet, i en paus från konventet i byggnaden bredvid museet. Det blev som en spontan art performance bara för mig.

IMG_2799

IMG_2794

Man kunde gå ut på museets tak, där broar sammanband de fyra pelare som är museets stomme. Det var en fantastisk upplevelse att se hela Nice för sina fötter. Jag kan tänka mig hur magiskt det måste vara på natten att stå där och se ut över staden.

IMG_2829

Nice MoMa

Niki de Saint Phalle fanns också representerad utanför museet med en stor skulptur.

IMG_2621

Likaså vid en av ingångarna till det mest kända och klassiska hotellet Hotel Negresco som utgör ett av staden Nice mest berömda landmärke.

Ja, Moderna museet i Nice är definitivt värt ett besök, men efter att ha strosat runt i de olika rummen inser jag varför Moderna museet i Stockholm hamnar högt upp på listan över de mest intressanta moderna museum i världen. Stockholm-Nice 1-0 helt enkelt.

Chagall lite längre ned för backen

IMG_2404

Efter att vi bestigit stadsdelen Cimiez, i Nice, som ligger på ett berg, och ägnat god tid till Matisse museet och den vackra parken utanför, påbörjade vi nedstigningen. Vi hade sett på vägen upp att Marc Chagall museet låg halvvägs upp/ned från berget. Eftersom det är ett förhållandevis litet museum bestämde vi oss för att besöka det direkt. Två flugor i en smäll helt enkelt.

Runt 1970 skapades det museum som idag rymmer en stor mängd av Marc Chagalls tavlor, framför allt målningar med motiv från Gamla testamentet. Till skillnad från Matisse museet är det en modern byggnad, en stor kantig byggnad i betong. Den bryter definitivt av från den omgivande miljön och husen men det gör inget. Museet ligger som i en sänka, dold av en vacker trädgård, även här med olivträd och annan grönska. Det är väldigt vackert.

IMG_2406

Marc Chagall (1887-1985) levde liksom Henri Matisee en längre tid av sitt liv i södra Frankrike, i Provence. Han kom ursprungligen från Ryssland, det som idag är Vitryssland, och flyttade runt i Europa och i Amerika. Framför allt var han tvungen att fly under andra världskriget eftersom han hade judisk bakgrund.

Han älskade sin hembygd, som idag är helt borta efter kriget, och det är ett återkommande motiv i hans målningar. Trots många stora svårigheter i det yttre livet, flykten undan nazisterna etc, var han en lycklig människa. Han hade en fattig men kärleksfull uppväxt, hans mycket positiva minnen av den judiska kulturen han växte upp i har präglat hans konst, och framför allt kärleken till sin första fru Bella Rosenfeldt (som tyvärr dog i sjukdom 1944) har präglat hans liv och verk.

IMG_2469

Det är verkligen något som märks i hans konst, att hans livshållning var positiv och att han var en lycklig människa. Det märks i de starka färgerna, med en särskild kärlek till grönt och rött skulle jag vilja säga. Två starka, komplementära färger som bejakar och bekräftar varandra.

Museet i Nice består i första hand av målningar med bibliska motiv, men en och annan ”vanlig” målning finns också med.

IMG_2409

Flera monumentalt stora målningar föreställer olika profeter ur Gamla testamentet. Här ses profeten Jesaja, målad 1968. Om man tittar noga på målningarna så får man gärna uppfattningen att Marc Chagall hade en mycket positiv gudsuppfattning, målningarna andas kärlek och omsorg, ansiktena utstrålar värme och tillit.

Jag har sett andra målningar av Chagall, illustrationer av förföljelserna av judarna i hans hembygd, och de är plågsamt smärtsamma att se på, men de tycks inte signalera vrede och sorg mot Gud i sig, utan mot människornas ondska. Marc Chagall tvekade inte att måla med svärta, han hade upplevt alltför mycket ondska för att kunna undvika det, men han verkar inte ha låtit dessa plågor skada hans inre människa, hans sinnesfrid.

IMG_2427

I ett av rummen ser man ut över en vattensamling med en stor mosaikvägg gjord av Chagall. Det är de tolv stjärntecknen som avbildats. Museet är byggt så att ute och inne flyter ihop och blir ett konstverk i sig också. Mycket vackert och vilsamt för ögat. Att museet är byggt i omålat betong är en genialisk idé med tanke på hur färgstarka Chagalls målningar är, de kommer verkligen till sin rätt i de stora ljusa lokalerna.

IMG_2429

Det här är en av favoritmålningarna på museet, ”Abraham och de tre änglarna” målad 1960-66. Den föreställer de tre ängar som kommer på besök hos Abraham och Sara i 1 Moseboken i Gamla testamentet. De tre änglarna siar om att det gamla paret ska få en son, Isak, på ålderns höst. De bjuds på mat och ser ut att ha en trevlig stund kring matbordet med Abraham och Sara stående en bit ifrån.

Här blir det så tydligt att religion, tro och andlighet inte är något sfäriskt, något obegripligt, övernaturligt och långt borta, för Chagall. Istället är det något mycket mänskligt och självklart. Här syns en tydlig skillnad mellan judisk tro och kristen tro, där det första premierar det jordiska och mänskliga och det senare det övernaturliga och himmelska.

Vem skulle inte vilja sitta med vid den där måltiden? Änglarna ser ut att njuta av maten, dricka sitt vin förnöjt och småpratar glatt med varandra. Livet när det är som bäst.

IMG_2433

IMG_2434

IMG_2435

Och det är just denne Isak som ska offras när Abraham testas av Gud, ”Offret av Isak” målad 1960-66. Det här är en av Bibeln mest obegripliga texter och den har tolkats i årtusenden och man har försökt förstå den trots att den känns så ofattbar.

Men vad gör Marc Chagall? Han gör även en av de mest traumatiska motiven med glimten i ögat. Titta på Isak som just insett att han ska offras till Gud av sin pappa, han ligger och tjuvkikar med ena ögat och ser inte alls särskilt orolig ut. Abraham och Sara (nere i backen) är olyckliga och den lilla baggen, som sedan offras istället för Isak ser inte heller så glad ut där under trädet, men Isak ser lugn ut. Jag tror bara Marc Chagall kan komma undan med en sådan målning. Den är underbar i all sin förskräckelse.

IMG_2443

IMG_2446

IMG_2448

IMG_2452

Motiv ur Höga visan från Gamla testamentet figurera på många av målningarna och har ett eget rum. Här blir det tydligt att Marc Chagalls erfarenheter av kärlek och parrelationer är ytterst positivt. Man blir själv glad när man ser målningarna.

Men man gör bäst i att gå riktigt nära för varje målning är full av detaljer. Man ser först ett stort motiv som är tavlans centrum men tittar man noga finns det fullt av berättelser vid sidan om. Ibland skymtar Chagall själv fram där han står och målar i ett hörn.

IMG_2492

Det finns en klassik triptyk med också, en med Jesu korsfästelse. Den består av tre stora målningar som heter, från vänster: Motstånd (målad 1937-1948), Uppståndelse (1937-1948) och Befrielse (1937-1952). Vid första anblicken känns den klassisk med Jesu död och uppståndelse, men tittar man närmare på den tredje tavlan är den lite annorlunda än vad man är van vid.

IMG_2484

IMG_2478

IMG_2480

Vad består befrielsen av? Jo, av kärlek, kultur, konst, musik, liv och relationer. Kan det bli mer livsbejakande än så? Marc Chagall visste mycket om det goda livet, det är helt klart – och han förmedlar det på ett underbart sätt.

Den som uppskattar Marc Chagalls konst bör definitivt besöka museet i Nice. Absolut sevärt!

Henri Matisse museum – äntligen!

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Det är inte varje dag en livsdröm går i uppfyllelse. Jag har längtat i hela mitt liv, i alla fall så länge som jag varit konstintresserad vilket är så länge jag kan minnas, efter att få besöka staden Nice på franska rivieran och den franske konstnären Henri Matisse museum.

IMG_2319

Plötsligt händer det. Jag befinner mig i Nice och det första vi gör, första dagens morgon, är att promenera från stadens centrum upp på för berget till stadsdelen Cimez där museet ligger. Så många gånger jag sett det här huset på bild. Att se det i verkligheten är en fantastiskt känsla.

Matissemuseum

Jag tar min tid på mig innan jag går in. När vi kommer fram till huset inser vi att det finns en stor park framför den, en park full av olivträd som lokalbefolkningen använder som sitt andra vardagsrum: där har man pick-nick, fest med ballonger, rastar sina hundar, sitter och läser i skuggan, spelar boule, och mycket mer. Det är en underbar miljö.

IMG_2323

IMG_2347

Varma av vandringen uppför berget sätter vi oss i parken, köper kallt vatten och coca-cola, njuter av utsikten och miljön. Att befinna sig på franska rivieran, det är varmt och soligt men man blir hela tiden svalkad av brisen från havet, då är det lätt att förstå varför staden Nice dragit till sig mängder av både turister och konstnärer genom åren.

IMG_2962

Regina

Henri Matisse (1869-1954) började med att bo i Nice på somrarna, betagen av ljuset. Han bor då nere vid havet. Längre fram bestämmer han sig för att bosätta sig i Nice permanent och flyttar då in i Hotel Regina, ett hotell som tidigare varit den engelska drottningen Victorias semesterfavorit men som nu – vid Matisse inflyttning – gjorts om till lägenheter. Där bodde Matisse till sin död. Det är en mytomspunnen plats för mig.

art1

När Matisse dog skänkte hans familj många av hans efterlämnade verk och andra privata ägodelar till staden som beslöt att göra om ett palats, ett stenkast ifrån Hotel Regina, till ett museum. Det är en lika vacker byggnad inuti som utanpå. Man kan inte säga att det är Matisse främsta verk som finns representerade i museet, de är spridda över hela världens museum och hos privata samlare, det som finns här är i stället något annat.

Vad man får uppleva på museet är framför allt två saker: 1) man får en inblick i hur processen gick till när Matisse skapade ett verk, här finns mängder av skisser och förstudier. Det är mycket intressant. Inte ens en gigant som Matisse skapade mästerverk utan hårt arbete, om det nu är någon som trodde något annat. Att vara konstnär är ett hårt arbete som kräver stor förberedelse och intensiv övning.

not-identified

239569648

Men ännu mer intressant är det andra: 2) man får se flera av Matisse tidiga verk, från 1890-talet. Här blir det riktigt spännande. Matisse började måla som alla andra samtida konstnärer, mörka, dova, realistiska målningar som är väldigt tråkiga att se. Långsamt ser man hur han utvecklas till den han sedan blev, impressionisten med de klara, starka, glada färgerna. Att få följa den utvecklingen och processen i hans målningar är otroligt givande. Även många skulpturer finns med på museet.

Det finns flera verk från hans tidiga år med på museet och flera av dem är helt enkelt ointressanta i sig själva, men andra är vackra och ger en aning om vad som ska komma längre fram. Henri Matisse, som alla andra konstnärer på sin tid, avbildade och efterhärmade de på den tiden mest ansedda mästarnas verk och stil, men tack och lov bröt han sig loss, tillsammans med sina samtida, och skapade det vi idag kallar impressionismen. Vilken skillnad!

matisse-1

Under sommaren har Musée Matisse i Nice en tillfällig utställning som heter ”Une palette d’objets” där flera av Matisse privata ägodelar visas upp, de som ofta förekommer i hans målningar. Här har man ställt upp dem tillsammans, inredningsdetaljerna tillsammans med målningarna. Många av vaserna, krusen, möblerna etc, känner man igen från hans målningar. Det var onekligen roligt att se dem i verkligheten.

550-matisse-palette

Flera av hans paletter finns också med på utställningen.

970-d

303eafbd77b40ba8572df0877be45ff5

wpb355e8a8_05_06

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Här är några av de målningar som finns med på den tillfälliga utställningen och där man tydligt ser hur samma inredning återkommer i hans målningar. Som alltid är motiven enkla, men storheten i Matisse konst är ju färgerna, hur de kombineras med varandra och den livsglädje som förmedlas genom hans konst. Men så sa han ju att hans konst skulle förmedla samma känsla som den man får när man kommer hem efter en lång dags arbete och sjunker ned i sin favoritfåtölj.

b47e9e90699ee89b4fe17302a593bd70

Att äntligen ha fått besöka Matisse museum i Nice känns som en enorm förmån, men viktigast av allt var att få uppleva staden som han älskade: ljuset, värmen, färgerna, brisen från havet, dofterna, den här fantastiska platsen som gett upphov till så många konstverk. Jag återkommer absolut.

Francofonia liknar inget annat jag sett

1200x630_318300_alexander-sokourov-in-his-new-film-ask

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

francofonia-capa-agambiarra-e1441135778739-1170x480

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

2f7fbc22-927b-4b4b-863f-96d6b5c3ba78-2060x1236

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

alexandre_chez_jaujard_Bruno_Delbonnel

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

francofonia-c-2015-piffl-medien1

1225401_Francofonia

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

21410-Francofonia_5_-_Louis_Do_De_Lencquesaing__Benjamin_Utzerath-620x371

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Att läsa Marcel Proust tar sin tid

IMG_5469

Det tar tid att läsa Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Varje del är en tegelsten på ungefär 600 sidor (varierar lite mellan de sju böckerna i serien) med tätt skriven text och ofta monumentalt långa meningar. Nu har jag avslutat del tre: ”Kring Guermantes”. Jag började läsa den boken i augusti förra året. Det är nio månader sedan.

Jag vet inte hur andra gör men för mig går det inte att läsa de här böckerna i ett svep, det blir på något sätt för mycket av allt när jag försöker. Parallellt med den här boken har jag läst massor av andra böcker men den här har hela tiden legat som ett raster genom all den andra läsning som skett.

Det var skillnad på att läsa del tre jämfört med de andra två delarna. Här börjar Marcel Proust (1871-1922) plötsligt att skriva i dialogform, med talstreck och i tredje person. I de tidigare böckerna skrev han i jagform hela tiden, allt reflekterades och kommenterades genom hans eget sinne, ingenting kom utifrån. Det gör det i den här boken, den liknar en ”ordinär” roman i det avseendet.

Frågan är om det är en medveten eller omedveten förändring. Har Marcel Proust helt enkelt bara utvecklats i sitt skrivande och använder nya former och skrivsätt för att det faller sig naturligt eller är det något han väljer att göra som en litterär form för att visa att huvudpersonen själv förändrats och utvecklats?

Böckerna är skrivna utifrån en persons liv och erfarenheter, vi får aldrig veta den personens namn (i alla fall inte hittills), och personen åldras genom böckerna. Romanssviten är till sin ram är en enda lång återblick i historien och kanske Marcel Proust, genom det här förändrade skriv- och formsättet, vill visa att huvudpersonen utvecklats och mognat.

Att han inte längre är att barn som konsekvent ser allt utifrån sin egen horisont utan att han med ålderns och erfarenheternas rätt kan se utifrån en annan persons perspektiv, att leva sig in i den andre och föreställa sig en annan persons tankar och känslor. Jag vet inte, men det underlättar definitivt läsningen att den kompakta textmassan från de tidigare romanerna lättats upp en aning på det här sättet.

marcelproust_2737624b

I den tredje boken, ”Kring Guermantes”, utspelar sig det mesta i det franska samhällets högsta kretsar, bland aristokrater, hertigar, prinsar och prinsessor. Huvudpersonen tillhör själv den högre medelklassen men har ändå fått tillgång till dessa fina kretsar genom kontakter och relationer som hjälper honom in i cirkeln.

I början av boken fascineras huvudpersonen av den fina aristokratin, bländas av deras bildning och rikedomar, men vartefter handlingen utvecklas avslöjas att de fina människorna inte är finare än någon annan. Boken innehåller flera brutala scener där det blir tydligt. Särskilt i den berömda slutscenen när ett par röda skor blir viktigare än en väns närstående död.

Även om alla personer i romanen är påhittade undrar jag om det ändå var så att de var lätt igenkännliga för samtidens läsare? Var det så att läsarna fick en kittlande inblick i de ”högre” kretsarnas tillvaro? Var det så att man läste boken som en skvallertidning? Antagligen. Ibland är det tydligt att Marcel Proust använder en eller flera verkliga personer som förebilder till olika figurer i romanens persongalleri.

Degradation_alfred_dreyfus

En sak som frustrerade mig enormt i den andra delen av romansviten, ”I skuggan av unga flickor i blom”, var författarens svårfångade hållningen vad gällde judarna. I den förra boken kunde jag inte klart och tydligt avgöra om Marcel Proust (som själv hade judiskt påbrå) var en del av den tidens antisemitism eller om han enbart speglade den.

I den här delen är det glasklart: han speglar den tidens antisemitism med illa dold avsky. Romanen utspelar sig under den beryktade Dreyfusaffären och personer delades in i grupper beroende på om man var för eller emot Alfred Dreyfus, vilket i slutänden handlade om för eller emot judar i allmänhet. De allra flesta var emot.

Marcel Proust skriver bland annat: ”Jag svarade att Bloch var fransman. ‘Å, jaså’, sa monsieur de Charlus, ‘jag trodde han var jude’. Påståendet att dessa båda egenskaper skulle vara oförenliga kom mig att tro att monsieur de Charlus var mer antidreyfusard än någon annan människa jag träffat.”

Edouard_Manet_Bunch_of_Asparagus

Genom hela boken (liksom i den förra, del två) är huvudpersonen fascinerad av målaren Elstir. Elstir är ett samlingsnamn för alla de impressionistiska målare som levde och verkade under slutet av 1800-talet och framåt. Här blir det ibland riktigt roligt. Den här tavlan, målad av Edouard Manet, kallas ”Sparrisknippe”. Den figurerar i boken:

”Swann var fräck nog att vilja ha oss att köpa en ‘Sparrisknippa’. Den var föresten här några dar. Det fanns inget annat på tavlan, bara en knippe vanlig sparris, sådana som ni just nu håller på att svälja. Men jag för min del vägrade svälja monsieur Elstirs sparris. Han begärde trehundra francs för den. Tre hundra francs för en knippe sparris!”

3-Dejeuner-des-canotiers

Swann, mannen som den första boken i romansviten, ”Swanns värld”, handlar om, är mannen som hjälper paret Guermantes att köpa konst. Han är känd som en mecenat för fattiga konstnärer. Swann är sammansatt av flera verkliga personer, bland annat Charles Ephrussi. I boken skriver Marcel Proust:

”Jag frågade monsieur de Guermantes om han visste vad den herrn hette som förekom i hög hatt på tavlan med folkfesten och dessutom fanns avbildad på en duk alldeles bredvid (…) ‘Tja’, svarade han, ‘jag vet att det är en man som varken är obekant eller slätstruken på sitt gebit, men jag komma aldrig ihåg namn. Jag har det på tungan, monsieur…monsieur… nåja, det gör detsamma, jag har glömt bort det. Swann skulle kunna tala om det för er; det var han som fick madame de Guermantes att köpa de där sakerna (…) Men så mycket kan jag tala om för er som att den där herrn var ett slags mecenat för monsieur Elstir; det var han som lanserade honom, och sedan har han ofta klarat honom ur knipan genom att beställa tavlor av honom.”

Ja, det är en oväntad upplevelse att inse att Marcel Proust också är väldigt rolig, om än diskret och lite ironiskt. I det stora hela upplever jag honom som allvarlig och eftertänksam i det mesta, men ibland glimrar det till. Boken är full av tänkvärda citat som kan lyftas ut ur boken och stå på egna ben. Marcel Proust har en fenomenal förmåga att uppfatta och formulera i ord upplevelser och erfarenheter som blir allmängiltiga.

Det måste vara hemligheten med den långa romansvitens odödlighet, att den fångar in tidlösa existentiella erfarenheter som färdas genom tid och rum. Även om boken är gammal och det som utspelar sig i boken är förbi för hundra år sedan är villkoren för människan och hennes relationer desamma. Om man inte ger upp utan låter böckerna ta sin tid får man mycket vackert med sig på resan. Lyssna till det här till exempel:

”När jag kom upp fann jag att min mormor blivit sämre. Hon hade senaste tiden klagat över ohälsa, utan att dock veta riktigt vad det var fråga om. Det är när man är sjuk som man märker att man inte lever sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av en annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp. En stråtrövare som man råkat ut för skulle man kanske kunna övertala att ta hänsyn om inte till ens olycka så åtminstone till sitt eget intresse. Men att be sin kropp om barmhärtighet är detsamma som att hålla tal till en bläckfisk, för vilken ens ord inte kan ha mera betydelse än vattnets skvalpande och som man skulle finna det fruktansvärt att behöva leva med.”

Jag tar mig med spänning an bok nummer fyra. Vi får se hur lång tid det tar att läsa den.

Guy Bourdin drabbar långsamt

IMG_8246

Plötsligt hamnade jag, genom jobbet, på Fotografiska museet och utställningen ”Avant-Garde” med den franske konstnären och fotografen Guy Bourdin (1928-1991). Det hade jag inte räknat med.

FullSizeRender-15xxx

Jag har sett reklamen för utställningen och läst recensioner om hur bra den är, men jag har tvekat. Det finns något skrämmande i hans bilder har jag tyckt. Den här bilden, till exempel, som visats mycket inför utställningen, den är obehaglig på ett sätt som jag inte kan förklara, och det är då det blir riktigt läskigt.

FullSizeRender-16xxx

Jag har tvekat, men plötsligt står jag där, mitt bland alla bilder.Långsamt, bild för bild, drabbas jag och inser att Guy Bourdin är en fantastisk konstnär och kreatör. Det är hans gamla bilder som får mig att närma mig, som gör mig nyfiken. Modebilder från 1950-talet och framåt, de drar mig till sig.

Den här bilden är den första som får mig att krypa närmare, att dras in i hans bildvärld. Mitt intresse vaknar och långsamt närmar jag mig även de bilder som jag från början snabbt gick förbi. Det är som om jag fått en nyckel som öppnar upp hans konstnärskap. Jag fascineras istället för att förskräckas.

IMG_8141

Det gjorde mycket att upptäcka att Guy Bourdin också var målare, innan han började fotografera i slutet av 1940-talet var han bildkonstnär. I utställningen finns flera av hans tavlor med och det tillför enormt mycket för förståelsen av fotografierna, framför allt hans väg fram till bilderna.

Väldigt ofta målar han en tavla som sedan används som förlaga till fotografierna. Varje bild är genomtänkt, planerad och arrangerad oavsett vad bilden är tänkt att användas till. Sådant imponerar på mig.

IMG_8143

IMG_8145

Det är väldigt mycket rött i hans reklambilder, särskilt de från 1980-talet. Först tänkte jag att det handlade om blod men det tror jag inte längre. Jag läste någonstans om att han sällan såg sin mamma som barn (han bodde först hon sina farföräldrar och sedan hos sin pappa) och de få gånger han såg henne mindes han hennes stora röda hår och att hon var klädd som en riktig parisiska. Antagligen hade hon målade röda naglar också, tänker jag.

Att jag tänkte på blod när jag såg allt det röda är så typiskt men samtidigt är det inget skrämmande med det röda i Guy Bourdins bilder. Det röda signalerar snarare något starkt, vackert, kraftfullt som en naturkraft. Att associera till en frånvarande, men säkert beundrad, mamma känns betydligt mer fantasieggande.

IMG_8159

Guy Bourdins reklamkampanj för ett skomärke (Charles Jourdan) är dominerande på utställningen, han gjorde många kampanjer för det märket, och jag förstår varför de är med i stor mängd. Här blir reklamens villkor så tydliga. Modellen är inte viktig, människan är inte viktig. Endast produkten, endast försäljningssiffrorna är viktiga.

Kroppar säljer, en vacker kvinna kan tydligen sälja vad som helst, men själv är hon helt ointressant som människa och person. Guy Bourdin drar det till sin spets genom att använda skyltdockor, men i det här fallet bara den nedre delen av benen och fötterna som skorna sitter i. Kvinnan är osynlig.

IMG_8161

IMG_8194

Hans gör det konkret: kvinnors kroppar i reklamen är enbart till för produkten, inget av dem själva får synas eller ta plats. Guy Bourdin rationaliserar bort henne helt som en yttersta konsekvens av det tänkandet, men trots det är kvinnan helt synlig.

Man ser henne så tydligt trots att hon inte ens finns med i bilden, det är bara ett par plastben som placerats i olika situationer. Ändå. Man ser henne. Genom att rationalisera bort henne blir kvinnan/personen mer närvarande än hon skulle varit om hon var där i kött och blod. Det är så otroligt raffinerat.

IMG_8169

IMG_8172

Här ses ett typexempel på hur Guy Bourdin först arbetade med en målning för att sedan återskapa motivet på ett fotografi. I hela sitt verksamma yrkesliv fortsatte han att både måla och fotografera även om det är som modefotograf (framför allt i den franska tidningen Vogue) som han blivit världsberömd.

IMG_8210

Guy Bourdin måste verkligen väckt reaktioner i början av sitt yrkesutövande. Många av de bilder han tog redan på 1950-talet antyder vart hans konst är på väg, att det inte är några lättsmälta estetiska intetsägande bilder han vill skapa, utan bilder som berör på olika sätt. Bilder som också skapar obehag.

Den här fina bilden från franska Vogue i april 1955 ser ju väldigt oskyldig ut även om man kanske tycker kossornas huvuden och tungor känns lite oväntade i sammanhanget. Men ändå vackert.

IMG_8213

Sen ser man hela bilden innan den blev beskuren. Då ser man de avhuggna, slaktade huvudena hängandes i sina kedjor på slakteriet. Plötsligt blir inte bilden lika gullig längre utan får ett starkt stråk av civilisationskritik i sig. Så kan man trolla med en bild.

Längre fram i sin karriär tror jag inte några bilder blev beskurna längre. I det ligger hans storhet: att kunna kombinera något så ytligt som reklam för kläder och skor med ödesmättade existentiella bråddjup.

IMG_8223

På utställningen visades också bilder på hur Guy Bourdins fotokonst utvecklades. På en vägg fanns en hel samling äldre, små svartvita bilder som visar hur hans konstnärliga blick utvecklats.

IMG_8218

Den här bilden är den absolut bästa på hela utställningen tycker jag. Den är så liten och enkel jämfört med de andra men den är den enda som visar en kvinna på sina egna villkor. Hon må vara arrangerad till kroppen men hennes blick, hennes person, hennes vilja, rår fotografen inte på. Den äger hon själv. Det är en makalöst vacker liten bild.

IMG_8221

Den här bilden som också finns i samlingen känns mer typisk Guy Bourdin, hur han drar objektifieringen av kvinnans kropp till sin yttersta spets. Hur han avpersonifierar henne så mycket så att hon räddas genom det på något sätt.

Genom att sträcka objektifieringen så långt det är möjligt återger han henne hennes subjekt. Kvinnan kliver liksom ur bilden för att stå bredvid och se på den liksom vi andra. Det är mäktigt.

IMG_8235

IMG_8244

Jag lämnar Fotografiska med förvåning och förundran. Vad hände där inne egentligen, på utställningen? Jag klev in i den rädd och kliver ut ur den stärkt.

Utställningen pågår till den 21 februari 2016.

Se Rodin på Nationalmuseum

IMG_6261

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: skulptur är inte riktigt min grej. Av alla konstformer jag upplever med alla mina sinnen är skulpturer det som ger minst respons inom mig. Det är ytterst sällan jag ”tänder till” på skulpturer. Lite sorgligt kan man tycka men så är det.

(Det är egentligen bara Hertha Hillfons skulpturer som skakar om mig på djupet men hennes konst klassar jag inte som skulpturer i klassisk bemärkelse. Det hon gör är organiskt livselixir. Hon spelar i en annan liga helt enkelt.)

Samtidigt försöker jag hitta fram till skulpturerna, det vill säga, jag strävar efter att lära mig uppskatta dem och reagerar på dem, känna något. Det går långsamt. När så den franske skulptören August Rodin (1840-1917) kommer till stan får man en gyllene chans att ge sig hän.

IMG_6316

I onsdags, den 1 oktober, öppnade en utställning med August Rodin på Nationalmuseum, utlokaliserad till Konstakademien. Den pågår till den 10 januari 2016. Rodin räknas som en av världens och tidens bästa skulptörer, han om någon ska väl kunna väcka en liten sinnesförnimmelse inom mig?

IMG_6269

August Rodins mest kända skulptur är Tänkaren, eller Poeten som den också kallas ibland. Man tror att Tänkaren är en sammanblandning av flera franska tänkare (författare) i Rodins samtid, men det finns också de som menar att det är ett självporträtt av Rodin själv.

IMG_6320

I vilket fall är det en mäktig skulptur. Kraftfull, manlig, muskulös, men samtidigt skör, känslig och mänsklig. Jag skulle vilja påstå att det är en av de mest existentiella skulpturer som gjorts hittills. Det evigt mänskliga grubblandet har getts ett ansikte, eller snarare en kropp, och i det kan vi alla känna igen oss. Jag gillar den.

Om någon skulptur skulle få mig att ”tända till” borde det vara den här men tyvärr, inget händer. Jag tittar på den. Jag känner den inte. Jag beundrar den men den berör mig inte. Jag identifierar mig med den men den bekräftar mig inte. Det är faktiskt lite sorgligt.

IMG_6228

Jag är också intresserade av hur saker och ting går till när det gäller skulpterandet. Jag har just lärt mig att en skulpturs beröringspunkt med sitt underlag är minst lika viktigt som själva skulpturen. Jag ser mig omkring för att se om det kan stämma.

Den här skulpturen, Den förlorade sonen (från bibelberättelsen), finns i två varianter. Här är det snarare materialet, istället för beröringspunkten, som ger olika uttryck, men visst ger det en annan upplevelse av skulpturen att se marmorstatyns tunga bottenplatta i jämförelse med bronsstatyns luftrum mellan staty och podium.

IMG_6307

Samma sak händer med den här skulpturen, Danaid från 1889, den får olika uttryck och förmedlar olika känslor beroende på vilket material den är utförd i. Det är pedagogiskt gjort i utställningen, det ger en välbehövlig lektion i vilket avancerat arbete det är att vara skulptör.

IMG_6311

Här ser vi kvinnan i marmor, hon verkar skör, vacker och seren. Man tycker synd om henne men känslan blir ändå att det nog inte är så synd om henne i alla fall, hon har det nog ganska så bra egentligen. Hon ser till och med förmögen ut där hon ligger naken och utslagen. Bara för att hon glänser så skimrande i sin marmorkropp.

IMG_6312

Annat blir det här, den här skulpturen är i terrakotta. Här ser hon varken vacker, skör eller förmögen ut. Här ser hon precis så fattig, utsatt och förödmjukad ut som myten har tänkt sig. Henne tycker man synd om på riktigt. Samma kropp, samma uttryck men två helt olika upplevelser på grund av materialet. Det är verkligen intressant.

IMG_6240

Utställningen är sevärd också för att den har ett stråk av folkbildning. Det gillar jag. Här får man se hur Rodin minutiöst förbereder alla sina skulpturer genom att träna på att göra olika kroppsdelar i olika material.

Ingenting är lättvunnet, allt han gör kommer ur hårt arbete. Det är nyttigt att se för den som har en benägenhet att glorifiera konstnärslivet.

IMG_6258

IMG_6294

IMG_6278

Utställningen är mycket genomtänkt med uppförstorade bilder på väggarna och effektfull belysning som framhäver skulpturerna på ett mycket vackert sätt. Jag ser att det är vackert, jag ser att Rodin är en mästare men tyvärr lyckas jag inte bli berörd. Men kom ihåg då: det beror på mig, inte på utställningen. Den är definitivt värt ett besök!

IMG_6275

I utställningen finns också konstverk gjorda av svenska och nordiska konstnärer som visar på den inspiration Rodin var för dem. Det är uppskattat men det gör också att Rodin framställs som en gigant jämfört med sina efterföljare. Ingen når upp till hans nivå.

Den som kommer närmast är Carl Milles (1875-1955) och han var också en stor beundrare av Rodin. Det märks verkligen men Carl Milles har ändå sitt eget helt unika språk. Man ser inspirationen men det finns ingen känsla av kopiering. Det visar även på Carl Milles storhet.

Den här tavlan, en akvarell, är målad av Allan Österlind (1865-1938) som besökte Rodins ateljé i Paris. Här ser man hur Rodin arbetade.

IMG_6254

En som tidigt såg Rodins storhet och banbrytande konst var den svenska konstnären Agnes de Frumerie (1869-1937)  som själv var skulptör och bodde 30 år i Paris. Hon har gjort den här bysten av August Strindberg som är befriande mänsklig jämfört med den staty (jag skulle vilja säga parodi) av Strindberg som Carl Eldh (1873-1954) gjorde och som är placerad i Tegnérlunden i Stockholm.

IMG_6235

Självklart fanns Camille Claudel (1864-1943) med på ett hörn. Hon var Rodins kollega, assistent och älskarinna. Men hon var också skulptör i Rodins skugga. Hon har gjort de här två bysterna, en av Rodin och en av sig själv.

Den hon har gjort av sig själv heter Före (1887). Här blir jag äntligen berörd. Det lilla vita, vemodiga huvudet berättar så mycket om henne själv. På hela utställningen med alla Rodins magnifika, banbrytande och impressionistiska mästerverk faller jag äntligen för en liten skulptur av Camille Claudel. Jag känner något.