Är Mikael Persbrandt en konstnär?

Skådespelaren Mikael Persbrandt ställer ut sin konst på Lars Lerins Sandgrund i Karlstad över sommaren. De två möttes i TV programmet ”Vänligen Lars Lerin” och i samband med det bestämdes att Persbrandt skulle ställa ut i Lars Lerins konsthall. Inte många visste, före TV programmet, att Mikael Persbrandt också målar.

Är han en konstnär? Ja, det är han. Han har målat i hela sitt liv och det är lusten som driver honom, säger han själv. Han ville bli konstnär innan han började med teater och film. Idag är han både skådespelare och konstnär.

Vid första anblicken är Mikael Persbrandts konst kaskader av färg. Han målar stora tavlor med mängder av färg, färg som aldrig ser ut att ha blandas på en palett först utan som blandas genom tjocka lager direkt på duken. Det är ett expressivt, exploderande sätt att måla. Kraftfullt och intensivt.

Den första reaktionen var att värja sig. Det blev för intensivt. Den andra reflektionen var att det var omöjligt att se om målningarna föreställde något. Den tredje reaktioner blev förskräckelse och rädsla över de brutala, våldsamma motiven. Den fjärde reaktionen blev att värja sig igen.

Men där någonstans, när man närmade sig målningarna för att titta närmre, såg man något mer, något värnlöst och utelämnande och man började se detaljer i explosionen av färg. Man slutade värja sig och man började bli berörd.

Vad är det för demoner som rider Mikael Persbrandt? Det ena motivet är värre än det andra. Vad är det för något våldsamt, plågsamt och ensamt som piskar honom inifrån och som tar gestalt på målarduken? Jag tänkte efter en stund: tack och lov att han har den här fristaden, den här möjligheten att tömma sig på smärta och våldsamma känslostormar. Att måla måste vara Mikaels Persbrandts räddning. Sällan har det blivit så tydligt i en konstnärs skapande.

Men det är inte bara konstnärens egna demoner som tar gestalt i konsten, det är även stadens. Flera av målningarna visar på utelivets, och kanske kändislivets, baksidor. De svartaste timmarna under natten då våldet och självupptagenheten tar över människorna. Stunden då civilisationens tunna fernissa spricker och släpper fram demonerna i full kraft.

Den här tavlan heter ”Restaurant” och vid första anblicken såg jag bara färgerna, kaskader av färg utan inbördes sammanhang. Men långsamt började berättelsen ta form.

En kypare som kommer med en bricka.

Ett handslag i natten, i skymundan.

Figurer som mer liknar skelett än levande, varma människor. Här finns så många detaljer som berättar något om villkoren för utelivet, kändisskapet, upphöjelsen som lika ofta leder till djupa fall, men allt med ett leende. Ett varggrin.

Mikael Persbrandt ser inte med nåd varken på sig själv eller på det liv han har omkring sig. Den här målningen heter ”Logen”. En skådespelare som förbereder sig inför en föreställning. Är det sina egna inre demoner han ser i speglarna eller är det känslan av att kastas ut i vargarnas gap – kritikerna, publiken, tyckarna – som plågar honom? En fantastisk, dramatisk och vemodig målning. En av utställningens absolut bästa. Bör ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

Det är blandad kvalité på målningarna som visas på utställningen. Några känns inte färdiga och några enstaka är inte ens bra, men de allra flesta håller en odiskutabelt bra kvalité. Mikael Persbrandt är definitivt en konstnär och jag hoppas han ger sitt skapande mer tid och utrymme än hittills. Jag ser gärna fler utställningar med hans konst.

Däremot är jag tveksam till om särskilt många av hans målningar passar i gemene mans vardagsrum. Vem vill ha den här tavlan, kallad ”Rus”, hemma på väggen? Den är sannerligen ingen lisa för ögat och den kräver mycket av betraktaren. Man känner sig som en hotad bartender bakom disken med en hord av vargar – eller är det djävlar – som alla beställer mer och mer för att berusa sig.

Man ser hornen, man ser deras hovar, man ser blodet och våldet. De sitter så fint på rad men skrämmer ändå vettet ur en. Vad är det för ett liv som tar en sådan gestalt? Plågsamt, brutalt och skrämmande…

… tills man går riktigt, riktigt nära och ser att någon ristat i målningen: ”Jag älskar dig”. Där vänder det. Konsten blir barmhärtig och skapandet en process till helande. Någon älskar. Dig. Konstnären når katarsis. Livet är värt att leva. Så lite behövs för att våldet ska tvingas ge vika. Det är stort.

Den skulle nog passa hemma i vardagsrummet ändå.

William Shakespeare 400 år senare

Jag gjorde misstaget att en gång fråga en britt: hur är det egentligen med William Shakespeare, har han funnits i verkligheten som en enskild person eller är han ett hopkok av flera olika, och okända, skribenter som en del påstår? Den blicken jag fick samlade all brittisk kolonial- och imperialistisk historia och stolthet i ett enda ögonkast.

En blick också blandad med förakt: hur kunde jag vara så dum att ställa en sådan fråga. Självklart existerade William Shakespeare som en enda verklig person, just han vi ser på bilder och läser om. Det var som om jag hade ifrågasatt all brittisk stolthet och självuppfattning i en enda enkel fråga. Min nyfikna följdfråga blev ändå: tror alla britter så? Ja, självklart blev svaret. Streck i debatten.

Det var en intressant upplevelse, att indirekt bli anklagad för att trampa en nationalklenod under fötterna, att ifrågasätta en nations stolthet och historia. Personens starka reaktion berättar något om både William Shakespeares storhet och position i Storbritannien och om den brittiska självbilden.

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog, 1616, och det har uppmärksammats på många olika sätt, och kommer att fortsätta göras under resten av året, framför allt i Storbritannien men också här i Sverige. Många artiklar har skrivits och TV program har visats. Inte någon gång har jag hört någon ta upp tråden om William Shakespeares vara eller icke vara under det här jubileet, den diskussionen, som har varit ganska intensiv genom åren, verkar ha dött nu.

Själv bestämde jag mig för att äntligen läsa Carl-Göran Ekerwalds ”Shakespeare – liv och tänkesätt” som utkom första gången 1998 (Norstedts förlag) men som tryckts upp igen med anledning av de 400 åren. Jag bestämde mig för att försöka bilda mig en genuin uppfattning om huruvida Shakespeare fanns eller inte. Anledningen till att den spekulationen uppkommit är just detta att det inte finns särskilt mycket fakta att ta fasta på. I alla fall är det vad som påståtts. Ekerwalds bok, och många andras, visar definitivt på motsatsen.

Efter att ha läst Ekerwalds bok är min fråga snarare: hur kunde ens misstanken om att William Shakespeare inte funnits uppstått? Även om de historiska beläggen inte är helt tillfredsställande är de definitivt tillräckliga för att man ska kunna bekräfta hans existens och hans verk.

Men om man ska vara helt korrekt så är det ju inte hans existens man tvivlat på, att en William Shakespeare har funnits och existerat är det ingen som egentligen tvivlar på. Det är hans verk man tvivlar på, att en och samme man skulle ha skrivit alla dessa odödliga dramer och sonetter. Lågutbildad, från landet, skulle han mäktat med detta? Det måste ligga en adelsman bakom som inte velat träda fram utan använt Shakespeare som alias. Så har ryktet gått.

Det var definitivt uppfriskande att läsa Ekerwalds grundliga genomgång av både mannen och verken. Ekerwalds fokuserar inte bara på mannen och hans verk utan lika mycket på Shakespeares samtid, influenser och tänkesätt. Det handlar om etik, moral och olika världsuppfattningar. Ekerwalds sätter in Shakespeare inte bara i ett historiskt skeende utan lika mycket i ett idéhistoriskt, religiöst, filosofiskt och psykologiskt skeende. Mycket intressant att läsa och lära sig av.

Huset på bilden ovan ägdes av William Shakespears far, Johan Shakespeare, och där ska William ha fötts. Huset finns kvar i Stratford-upon-Avon där han föddes 1564.

Ett av de tydligaste tecken på William Shakespeares storhet, både under hans levnad och i vår tid, är den teater han var med om att bygga upp och som han var delägare av, The Globe. Den stod färdig första gången 1599 och rymde 3000 deltagare. Teatern brann tyvärr ned men har byggts upp igen i modern tid och den används idag på samma sätt som under Shakespeares tid, med öppet tak och ståplatser för större delen av publiken.

Shakespeare började sin karriär inom teatern med att vara skådespelare men ganska snart övergick han till att enbart skriva pjäser och att administrera teaterns verksamhet. Det finns en bevarad teckning, gjord av holländaren Johannes de Witt 1596 (”enligt observationer i London” som han skrivit på teckningen), som sägs visa Shakespeare (längst till höger i bild) spela vålnaden i Hamlet. Att spela vålnaden anses vara hans bästa roll.

Men det är inte hans skådespelartalanger som gått till historien, det är hans verk, framför allt hans pjäser och sonetter. Jag har under de senaste åren roat mig med att läsa de pjäser av Shakespeare som förlaget Ordfront gav ut i början av 2000-talet. Jag har skrivit ett blogginlägg om varje pjäs.

Det var en oväntat lustfylld glädje att läsa pjäserna. Det är ofattbart aktuella för vår tid. Shakespeare fångade definitivt in avgörande, existentiella och mänskliga skeenden och erfarenheter. På en gång upplyftande och skrämmande: inget nytt under solen. Det är vad de flesta artiklar som skrivits under året hittills fokuserat på: Shakespeares fenomenala tidlöshet och aktualitet. Jag kan bara hålla med.

Ekerwald skriver bland annat: ”Shakespeares hjältar och hjältinnor vet alla vad som är rätt och orätt, men inte sällan går de bet på att tämja sina naturer till att följa samvetets röst (…) Han vet vad han håller på med – nämligen att analysera, dissikera den mänskliga naturens arter och vanarter. Hela hans författarskap kan sammanfattas i detta ord ‘anatomize'”.

Och vidare: ”Chambers talar om Shakespeares ‘skalpell’. Han undersöker snitt för snitt människans erkänt goda sidor – vänskap, trofasthet, uppriktighet, hjältemod osv och visar hur alltsammans i allmänhet är bluff.”

William Shakespeares grav finns i Trefaldighetskyrkan i Stratford. Där finns en gravsten med följande inskription, författad av William Shakespeare själv:

Gode vän, låt bli för Jesu skull
att gräva i min mull.
Välsignad den so skonar denna sten.
Förbannad den som flyttar mina ben.

Men trots denna förbannelse, uttalad av Shakespeare själv, försvann hans skalle, kranium. Ingen vet vem eller varför men hans kranium är borta. Det är väl ändå ett ödets (?) ironi med tanke på hur starkt förknippad Shakespeare är med en dödskalle även om den inte någonsin figurerar i pjäsen Hamlet som många tror.

Det var otroligt intressant att få lära sig mer om Shakespeare och hans tid, jag rekommenderar varmt Carl-Göran Ekerwalds bok som en ingång i berättelsen om Shakespeare, hans liv, tänkesätt och samtid. En kuriösa som jag inte varit medveten om tidigare, men som diskuteras i Ekerwalds bok, är att Shakespeare och den spanske författaren Cervantes var samtid och har samma dödsdag: 23 april 1616.

Två litterära giganter som dominerade sin samtid, och gör det än idag, men på så väldigt olika sätt. Mycket intressant!

Moki Cherry syns diskret i förbifarten

Det här är det starkaste konstverket på utställningen. Det kallas ”Första scenen: Ögonblicket” och är från 1972. Det är gjort av den svenska multikonstnären Moki Cherry (1943-2009) som visas på Moderna museet just nu. Det är en färgstark, vacker tygapplikation som hyllar livet, livets allra första ögonblick då allt börjar. Jag tänker att det är det konstverk som mest berättar något för mig om vem Moki Cherry var.

För trots alla konstverk som utställningen består av: tygapplikationer, målningar, filmer, foton, möbler, musik, skivomslag, träreliefer och mycket mer, fångas aldrig riktigt personen Moki Cherry in. Kanske skulle det inte gå att fånga in henne, all hennes konst var så förknippas med händelser, happenings och andra personers verk, att hon aldrig rikligt tillät sig själv att synas.

Hennes konst kanske fanns till för att lyfta fram andra istället för henne själv, vad vet jag. Men var det ett medvetet val från hennes sida i sådana fall, eller tillät hon sig att hela tiden agera i skugga av andra, framför allt hennes mer kände man, den amerikanske musikern Don Cherry? Jag säger inte att det är något fel, att medvetet sätta sig i skuggan för ett projekt man anser vara större och viktigare än man själv, men jag tycker det är synd. Jag hade verkligen velat veta mer om konstnären Moki Cherry.

På utställningen, som är väl värd att se på alla sätt, är det tiden – 1970-talet – som är i centrum och därefter kommer Don Cherry. Jag vet mer om honom och hans musik när jag lämnar utställningen än jag vet om Moki Cherry och hennes konst. Jag vet inte ens varifrån hon kom eller vad hon hette från början. Det är som om allt som sägs om henne på utställningen endast sägs för att det kompletterar en annan berättelse, en berättelse om någon eller något annat. Det är synd.

Men ändå, små meddelanden från Moki Cherry (som faktiskt hette Monika Marianne Karlsson från början och kom från Koler i Norrbotten), tränger ändå fram. Den här applikationen är faktiskt väldigt obehaglig. Här blir det tydligt att i de verk som Moki Cherry verkar ha gjort utan ett ”högre” syfte, det vill säga de är inte gjorda för en speciell händelse utan för hennes egen skull, där lyser en starkt samhällskritik fram. Den här applikationen har igen titel och gjordes 1984-85.

Den här lilla tavlan sköt en plågsam pil in i mitt hjärta när jag såg den. ”Communicate, How?” står det på den och den är gjord 1970. Vår föreställningen om 1970-talet, särskilt i den tidens konstnärskretsar, är att det var en tid av jämställdhet, män och kvinnor som pratade nätterna igenom om politik, känslor och livet, att relationerna byggde på ömsesidighet och jämlikhet.

Så ser man den här. En frustrerad och desperat kvinna (som jag tolkar bilden) som i förtvivlan undrar – på engelska, notera – hur kommunicerar man med varandra? Så klart man inte ska göra för stor affär av den här bilden men nog är det lätt att föreställa sig att det inte var lättare att kommunicera med varandra 1970 än vad det är idag? Tavlan griper mig och jag känner att här tittar den levande människan fram, här får vi en liten personlig hälsning från Moki Cherry.

Många av konstverken på utställningen är verk som var speciellt gjorda för olika tillställningar och musiktillfällen, till exempel turnéer. Det visas många skivomslag etc,  men det intresserar mig inte särskilt. De är fantastiska och inspirerande med tydliga influenser från alla världens hörn och religioner, känns som mycket typiska 1970-talet och det är roligt att se men de säger mig inget.

Annorlunda är det med den här väggen och kombinationen av konstverk. De här är gjorda för sin egen skull, de fyller inget annat eller ”högre” syfte. Här framträder Moki Cherry igen. Här kommer samhälls- och civilisationskritiken fram igen. De är magnifika. Titta noga på dem.

Man blir arg över sakernas tillstånd, då som nu. Synen på kvinnor som handelsvara och ”kött”, krig och miljöförstöring, allt det som vi brottas med än idag. Det intressanta med de mer personliga konstverken, de som är skapade för egen del, är att de har inga titlar. Här talar konstverken av egen kraft och här är det Moki Cherrys egen röst som hörs genom konsten.

Jag står länge framför de här konstverken och undrar: var hon lycklig?

Jag går tillbaka till det första ögonblicket igen och konstaterar: ja, jag tror att hon var lycklig men hon var inte naiv. Hon såg längre och djupare än de flesta. Hon avslöjar och avkläder sin tid och dess livslögner, detsamma som i vår tid, men hon gör det ytterst diskret och i förbifarten, ungefär som om hon inte vill vara till besvär. Jag önskar att hon hade varit så mycket mer till besvär.

Utställningen Moment – Moki Cherry pågår på Moderna museet fram till den 9 oktober 2016.

…Och natten kom! Torsten Jurell igen

Det känns magiskt redan när jag närmar mig dörröppningen. Ett skuggspel blockerar ingången. Jag känner förväntan och spänning. Jag såg Torsten Jurells utställning på Röhsska i Göteborg förra året och blev hänförd, och nu har den utställningen följts upp av en ny, den här gången på Dansmuseet i Stockholm. Utställningen kallas ”… Och natten kom!” och pågår till den 1 maj.

Det är inte samma utställning som i Göteborg, men det är på samma tema. Återigen möts jag av dessa märkliga, magnifika huvuden som ser ut att vänta på sin kropp av tyg och trådar som aldrig kommer. De är vackra, vemodiga och lite obehagliga på samma gång. De väntar och väntar på sin pinne.

Här blir jag stående en stund som om det vore en minnesstund över ett liv som gått vidare, eller förbi, eller upplösts.

Jag vet inte vad det är med de här porslinsskulpturerna som fascinerar mig så mycket. Jag kan inte se mig mätt på dem och ändå ger de mig så blandade känslor. Jag blir både lycklig och obehagligt till mods på samma gång.

Den nya utställningen, liksom den förra, presenteras i mörker, i skumrask, eller är det skymning? Kommer natten som en befriare eller som ett hot? Jag vet inte, men jag märker att jag blir mer rädd den här gången. Förra gången, på utställningen i Göteborg, blev jag enbart euforisk. Den här gången känner jag obehag och rädsla trots att jag uppskattar konsten lika mycket. Är det jag som har förändrats eller är det konstnärens intentioner?

Det är mycket som skapar tankar. Den här raden av huvuden, androgyna och evigt existentiella i all sin enkelhet, får mig att fundera. Vilka är de och vad vill de? Är de minnen av en annan tid eller ett annat liv?

Det är som om de representerar människor i alla världar och i alla tidsåldrar och ändå är det något så anmärkningsvärt kinesiskt över dem. De är fantastiska.

Det här huvudet skulle jag vilja äga. Det gör mig enbart glad. Är det den röda färgen på mössan som gör det, eller är det småleendet i mungipan? Jag vet inte, men det är underbar.

Den här gruppen av skulpturer är helt ny för mig. Den bryter av mot allt det andra, både i form och uttryck. Vad är det för en märklig familj?

Som består av en zombie.

Och en ängel.

Kanske är det du och jag uppbrutna i en olika delar istället för den till synes helhet som våra kroppar härbärgerar. Som om ens allra innersta brutit sig ut och tagit gestalt i separata delar.

Det är här, framför den lilla teatern, som jag börjar känna riktig oro. Det är samma teater som förut, 4.30 minuter lång med 4.30 minuters paus innan den börjar om igen. Samma lilla pling som meddelar att teatern ska börja, och jag springer ditt som en av Pavlovs hundar varje gång jag hör plinget. Väntar ivrigt på att det ska börja.

Har konstnären bytt ut musiken i teatern? Eller vad är det som känns annorlunda? Varför känns natten plötsligt hotfullt istället för inbjudande? Varför upplever jag marionettdockorna som farliga istället för vänliga, som förra gången? Är det jag som har förändrats eller teatern? Jag vet inte, men stjärnhimlen på slutet tröstar mig.

De avhuggna huvudena som hänger som främmande frukter i ett träd känns hotfulla. Jag blir rädd istället för fascinerad.

Händerna som hänger i en stor klase, som en trofé, ger mig kalla kårar längst ryggraden och jag tänker på alla kongoleser som fick händerna avhuggna under Belgiska Kongos bestialiska regeringstid, som straff om de inte samlade in tillräckligt med rågummi från träden.

Är det här en armé av soldater, eller en armé av tiggare, eller helt enkelt en skolklass på utflykt? Jag vet inte, men de fascinerar och skrämmer på samma gång. De är vackra och förfärliga på samma gång. De är hopsatta av delar som om de vore små Frankensteins monster och samtidigt ser jag kärleksfullt på deras värnlösa kroppar.

Hur är det möjligt för konstnären att förmedla ömhet, övergivenhet och längtan samtidig med fara, obehag och oro. Jag vet inte men jag älskar det.

Jag är verkligen glad att jag fick det här tillfället att återigen ta del av livets teater i Torsten Jurells porslinskonst. Jag rekommenderar verkligen ett besök!

Teater: I Hertha Hillfons ateljé

Oj vad jag blev överraskad när jag såg de här affischerna som just satts upp här och där i Stockholm. Först blev jag förvånad, tänkte att jag såg fel, men sedan – när jag insåg att jag sett rätt – sköt en stråle av värme och lycka genom min kropp. Faktiskt, så fysiskt var det. Någon har gjort teater av konstnären Hertha Hillfon och hennes ateljé. Så genialt.

När jag kom närmare såg jag att det är Påfågeln,  Pantomimteatern, på St Eriksgatan, som sätter upp en barnföreställning som heter ”I Hertha Hillfons ateljé”. Från 5 år står det. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Jag skyndade mig att söka på nätet när jag kom hem och beställde omedelbart en biljett. Jag är definitivt från 5 år. En övre gräns nämns inte. Och tur är väl det för det här är verkligen en föreställning som passar alla åldrar.

Att det är pantomim är helt logiskt, för att förstå och ta till sig Hertha Hillfons konst och person behövs inga ord. Konsten och personen i sig själva säger allt som behöver sägas. De är och var båda väldigt fysiska och tydliga i sina budskap.

Föreställningen är skapad av Bo W Lindström och Victoria Kahn (regi). Bo W Lindström som var personlig vän med Hertha Hillfon spelar henne i föreställningen och hans motspelerska är Alice Hillbom Rudfelt. Pjäsen hade premiär i lördags den 24 oktober och spelas i Stockholm resten av den här veckan (utom söndag) för att sedan turnera i landet. Föreställningen är 40 minuter lång.

Det var med förväntan jag kom till teatern idag och föreställningen var en härlig upplevelse. Det var vackert, vemodigt, roligt och lite läskigt (i alla fall för de barn som var där). Precis som det ska vara när man är på teater.

Som konstintresserad vuxen var det enkelt att förstå vad som låg bakom många av idéerna i föreställningen, som den att Hertha Hillfon och hennes man arkitekten Gösta Hillfon bestämt att när de båda dött ska de mötas igen på ett café i Florens. Hertha som levde längst är fågeln som väntar på att få återförenas med sin älskade i en av världens vackraste städer.

Den drömmen var en central del av föreställningen men den tror jag inte att barnen förstod, men vad gjorde väl det? Ingenting. Det fanns så mycket annat för dem att förstå och inspireras av. Det är verkligen en föreställning för alla åldrar, med eller utan kunskap om Hertha Hillfon själv.

Det som överraskade mig var att pjäsen fokuserade mycket på Herthas kärlek och relation till sin man Gösta, jag trodde att det skulle vara enbart Hertha och hennes konst i centrum för berättelsen. Men de två parallella berättelserna, skapandet och kärleken, befruktar och inspirerar varandra. De är som två sidor av samma mynt.

Det var intressant att se hur naturligt det var att Hertha spelades av en man. Det blev aldrig utstuderat eller bakvänt utan kändes hela tiden helt självklart. Kanske beror det på att skådespelaren själv var vän med Hertha under lång tid och kunde gestalta henne trovärdigt.

Men mest tror jag att det beror på att budskapet om Hertha handlar om gränsöverskridande fenomen såsom konstnärlig frihet, fantasi, barnasinne, kärlek, smärta och sorg. Existentiella, mänskliga, grundläggande behov som inte är beroende av kön eller ålder.

Tillsammans med Hertha på scenen fanns också hennes kreativitet, fantasi och skapande som en ande, en egen personlighet, genialiskt gestaltad av Alice Hillbom Rudfelt. Om vi vuxna fäste oss mest vid Hertha själv i föreställningen var det den roliga och busiga ”anden” som roade barnen mest.

Genom dessa två roller lyckas man skapa en föreställning som känns lika underhållande och meningsfull för både vuxna och barn. Det är verkligen bra gjort. Och samspelet mellan de två skådespelarna är ömsint och kärleksfullt. Jag tror Hertha Hillfon hade älskat den här pjäsen.

Samtidigt som man skapar en känsla och en stämning, på teaterscenen, som berättar om Hertha Hillfon och hennes skaparlust passar man också på att folkbilda publiken.

I foajén där man får vänta före föreställningen sitter flera tidningsutklipp och artiklar uppsatta på väggen om Hertha. För den som inte vet så mycket om konstnären ger det en snabb och utmärkt inblick i hennes liv och konst, i förbifarten innan spelet kan börja.

Det är den här skulpturen man utgår ifrån i pjäsen, den svarta fågeln med det röda läppstiftet, som är Hertha Hillfons främsta självporträtt. Det finns några scener i föreställningen som är mycket vackra och vemodiga och där fågeln är i centrum. Då känns Hertha väldigt närvarande, även för oss som inte kände henne i verkligheten. Det är verkligen vackert, mycket vackert.

Den här skulpturen tänker jag är ett annat självporträtt av Hertha, det är hennes ständigt närvarande svarta hatt som återkommer i formen och färgen. Det är också ett av hennes signum och den hatten finns så klart också med i föreställningen.

Jag var nog ändå lite skeptisk före föreställningen, och jag funderade på hur kul det går att göra en pjäs om Hertha Hillfon för barn. Vad tar man fasta på, tänkte jag. Men det var en onödig oro. Hertha Hillfons person och konst är sinnebilden för det barnsliga i bemärkelsen lycka och innerlighet. Det gick alldeles utmärkt. Jag borde ha förstått det.

Lycklig gick jag ut från teatern. Jag tänkte först: alla borde se den här föreställningen, särskilt de som undrar vad konst är och vad skapandet betyder för människan. Här får man många ledtrådar.

Sedan tänkte jag med stor sorg, smärta och vrede återigen: varför, varför, varför bevarades inte Hertha Hillfons ateljé och konstnärshem när man hade chansen? Den chansen kommer aldrig tillbaka och det är en sådan enorm förlust för oss alla. Jag förlåter dem aldrig, vilka det än är som ska anklagas.

Men hur besviken jag än är över det sveket så kunde det inte hindra mig från att sväva på små lyckliga moln resten av dagen. ”I Hertha Hillfons ateljé” är ett lyckopiller. Jag hoppas många, många barn och vuxna tar chansen att se den här underbara lilla föreställningen.

(Bilden högst upp är lånad från Pantomimteaterns Instagram-konto.)

Hyllning till Hedvig Eleonora

I år är det 300 år sedan den svenska barockdrottningen Hedvig Eleonora (1636-1715) dog. Det uppmärksammas på flera olika sätt, framför allt på några av de kungliga slotten: Gripsholm, Drottningholm och Strömsholm med utställningar och böcker.

På Drottningholms slottsteater har man satt upp en föreställning som heter Esprit! Hedvig Eleonora. Det är operasångesrskan Charlotte Hellekant som står för både idé, manus, koreografi, regi och sist men inte minst: sjunger rollen som drottningen själv.

Det måste ha varit en dröm för henne att förverkliga den här idén. Att få ge sig hän och göra precis, mer eller mindre, som hon själv vill och Charlotte Hellekant har definitivt gjort ett riktigt bra jobb.

Föreställningen är en blandning av opera, teater och en lektion i historia. Plötsligt inser jag, där jag sitter i slottsteatern, hur lite jag egentligen vet om drottning Hedvig Eleonora. Jag vill veta mer, och det får man säga är ett gott betyg till föreställningen.

Berättelsen om Hedvig Eleonora är ihopsatt av musikstycken av olika kompositörer: Vivaldi, Händel, Biber, Lully med flera. Jag får påminna mig själv då och då under föreställningens gång att det inte är en sammansatt opera som visas, utan att musiken är vald för att spegla en tidsepok och passa in i berättelsen.

Hedvig Eleonora var gift med kung Karl X Gustav. I föreställningen framställs det som att de hade en varm och innerlig relation, och med tanke på att Hedvig Eleonora till och med följde med honom ut i fält, får man anta att det var så och att de ville vara tillsammans så mycket som möjligt.

Det kan inte ha varit helt vanligt på den tiden, med alla de arrangerade kungabröllop som i första hand handlade om att förenar kungadömen – inte människor. De gifte sig när Hedvig Eleonora var 18 år och redan sex år senare, vid 24 års ålder, böir hon änka. Kungen dör då i sjukdom.

Charlotte Hellekant illustrar drottningens sorg på ett mycket elegant och vackert sätt, men mest gripande blir det när flöjtisten Mats Klingfors vandrar över scenen spelandes ett musikstycke som berättar om kungens död. Det är vackert, innerligt och sorgligt. Mycket effektfullt.

Ensamblen består egentligen bara av tre personer: mezzosopran Charlotte Hellekant själv, barytonen Olle Persson som spelar flera olika roller, och skådespelerskan och dansösen Josephine Alhanko.

Under större delen av första akten förs berättelsen framåt genom sång och musik, i slutet av akten utökas det med teater, med talande röster. Det tillför föreställningen en extra dimension som känns behövlig och som lyfter spelet och känslan.

Nu blir det också lite komisk teater, det är bitvis både roligt och underhållande. Olle Persson har definitivt en komisk ådra. Hoppas han använder sig av den igen. Eftersom det är mycket död i historien om Hedvig Eleonora känns det uppfriskande med lite skratt ibland.

Det som är föreställningens absoluta höjdpunkter, för mig, är för det första teatern själv. Här visas dess kulisser, vågmaskiner, åska och mycket mer, i sin fulla glans. Det är helt fantastiskt. Drottningholms slottsteater är ett riktigt smycke i det kungliga kulturarvet. Underbart att få uppleva det.

Vad som, för det andra, var en riktig höjdpunkt var Drottningholms egen orkester. Så de spelade. Helt underbart. Musiken var tidstypisk, barock, och även instrumenten var det, till exempel cembalo och luta.

Tyvärr hade Charlotte Hellekant problem med halsen och kunde inte sjunga med full kraft. Det märktes att hon fick kämpa med både sången och talet, men hon klarade det absolut med hedern i behåll även om det hade varit härligt att får höra henne ge sig hän. Det får bli en annan gång.

Eftersom det var en berättande, musikalisk, föreställning var inte heller sången den tyngsta och bärande delen så det fungerade bra ändå. Här var det drottningen personligen som var berättelsens centrum, musiken och sången var där för att förstärka och skapa atmosfär. Jag tänkte: så här måste det låtit och upplevts när teatern var ny.

Mitt mest bestående minne från kvällen, förutom föreställningens skönhet i sig själv, är en längtan efter att få veta mer om drottning Hedvig Eleonora. Vem var hon? Hon var en kvinna i egen kraft, hon regerade Sverige under många år medan henne son, Karl XI, växter upp.

Jag vill veta mer. Kanske borde jag tagit chansen att fråga Herman Lindqvist som satt två rader framför oss.

Färgchock med Björn Wiinblad

Oj, oj, oj, vilken färgchock! Men inte bara färgchock utan också en glädjechock. Den danske konstnären Björn Wiinblad har verkligen lyckats med sitt uppsåt: att göra människor glada genom sin konst.

Jag har aldrig varit med om en konstutställning som gjort mig fysiskt utmattad på grund av färgöverflödet. Men det hände här och det var underbart.

Björn Wiinblad (1918-2006) är en dansk allkonstnär, han ägnade sig åt det mesta: måleri, keramik, porslin, scenografi, vävnader, affischer och mer därtill. Utställningen på Arken, en liten bit utanför Köpenhamn, har verkligen lyckats visa hans bredd på ett fantastiskt sätt.

Rum efter rum är fyllda av hans verk, och om jag uppfattat det rätt har en sådan komplett utställning över hans liv och verk inte visats förut. Man blir fullständigt färgchockad, man badar i färg och form och för några timmar är det en underbar upplevelse.

Man stiger sedan ut ur museet till den solindränkta (i alla fall den dagen jag var där) strandmiljön i bleka beige- och sandnyanser och gröna naturfärger. Det är som om man fått en rejäl färginjektion rakt in i blodomloppet. Man måste nästan sätta sig och hämta andan en stund.

Det finns en viss igenkänning, jag har sett en del av Björn Wiinbergs konst genom åren, särskilt det i porslin och affischer för olika institutioner, men det fanns otroligt mycket jag inte visste om honom och som jag inte sett förut.

Titta på dessa enorma vävnader, gobelänger, de är helt fantastiska. De gjordes i början av 1970-talet på beställning av The Dallas Apparel Mart, en stor marknadsplats för återförsäljare inom hushålls- och inredningshandeln. Bonaderna är vävda och sträcker sig från golv till tak.

På utställningen får man följa produktionen, från en målning till en mall för vävningen, färgprover och slutligen den färdiga produkten. Motiven är hämtade från Tusen och en natt och vävnaderna är gjorda av vävare i Portugal. Magnifikt är bara förnamnet.

Här finns också flera exempel på scenografi som Björn Wiinbald gjorde, till exempel till Kungliga teatern i Danmark. Jag uppskattar verkligen utställningens ambition att visa hur den konstnärliga processen sett ut, inte bara den slutgiltiga produkten.

Man får se de ursprungliga tavlorna som utgör grunden för scenografin, sedan de färdiga kläderna och även miniatyrer av teaterscenen, hur det såg ut vid föreställningen. Här ser man hur noggrann och hur ambitiös Björn Wiinblad var i allt han gjorde.

Han säger själv att han inte gjorde någon skillnad mellan att skapa enskilda konstnärliga verk och massproduktion, till exempel porslin, keramik eller affischer. Han lade ned samma energi och ambition i allt han gjorde, och det märks.

Han ville också göra folk glada genom sin konst och det märks också. I utställningen finns en och annan oväntad detalj, som denna skiss som föreställer en tekanna som är en elefant som aldrig kom i produktion men som visar på Wiinblad sinne för humor.

Jag gillar den lilla tavlan, eller ska man säga skissen, mycket. Här är det som om man kommer konstnären in på livet och han blir en levande person. Sådana små personliga ”hälsningar” ger mervärde till utställningen i stort.

Björn Wiinblad arbetade även åt andra, till exempel det välkända tyska porslinsföretaget Rosenthal. En överraskning, för mig i alla fall, på utställningen var den här fantastiska servisen. Den tillverkades 1971 på beställning av shahen av Iran för att fira 2 500 årsjubileet av det persiska rikets grundande.

Först och främst var det en överraskning att en dansk konstnär fick uppdraget att göra porslinet, men när man ser hur hans övriga konst var starkt influerad av arabisk konst och litteratur blir man inte lika förvånad.

En annan överraskning, eller snarare besvikelse, är att man får veta att hela servisen (och den var enorm) slogs sönder i samband med shahens fall. Det som visas på utställningen är vad som finns kvar och det är framför allt konstnärens egna prototyper. Så sorgligt!

Utställningens styrka, utöver konstnärens egen förmåga att förtrolla med sina verk, är att den är väldigt pedagogisk. Här till exempel får man se tre likartade verk men i tre olika utföranden: en målning, en keramisk platta och en vävd bonad. Han behärskade dem alla. Man blir verkligen imponerad. Hur hann han allt?

Hur mycket vackert det än fanns att se så var ändå affischerna det roligast på utställningen. Här flödar färgerna verkligen! Som jag uppfattade det när man följde tidsaxeln, hur hans konst utvecklades, så var det när han började göra affischer som den verkliga färgexplosionen i hans konst tog sin början.

Det kan man ju förstå eftersom affischer, som oftast gör reklam för något, behöver synas och dra blickarna till sig. Den konsten kunde han verkligen. Och kanske var det här hans stora kärlek till färg fick fritt spelrum.

Det är ett helt rum på utställningen som är tapetserat med affischer och det är fantastiskt att gå där. Jag gillar särskilt pelarna där affischer klistrats upp lika respektlöst som i verkligheten. Då kommer de verkligen till sin fulla rätt.

Björn Wiinblad sa själv att till exempel Henri Matisse och Pablo Picasso var några av hans stora inspiratörer som konstnär. Det kan man tydligt se, i de kubistiska formerna när det gäller Picasso och i de starka, flödande färgerna när det gäller Matisse.

Och som sina inspiratörer, föregångare och de flesta konstnärer i början av 1900-talet, var den asiatiska och österländska konsten en starkt förebild och inspirationskälla. Björn Wiinblad, som de andra, var en stor samlare av österländsk konst. Här får man se en del av hans privata samling.

Men tro inte att allt är starka, flödande färger. Björn Wiinblad visar även att han kan mer. De här två små tavlorna är otroligt vackra och diskreta i sina färger och former. Jag hade gärna burit dem med mig hem. Mitt i alla kaskader av färger framstår de som två starka signum: Allt är inte lek, men leken är allt.

Det tänker jag att det hade kunnat vara Björn Wiinblads ledord. I alla fall är det vad hans konst signalerar till mig. Det har varit ett sant nöje att få drunkna, för ett ögonblick, i detta färgbad och komma ut både lyckligare och gladare på andra sidan. Har du möjlighet: besök utställningen!

Utställningen pågår till den 17 januari 2016.

Nu på Färgfabriken: Heri Dono

Det var andra gången jag besökte Färgfabriken och jag blev lika glatt överraskad den här gången som första gången. Inte bara för att det är en så vacker och tilltalande plats, utan framför allt för att de båda gångerna har presenterat två så säregna och fascinerande utställningar.

Just nu pågår en utställning med den indonesiske konstnären Heri Dono (född 1960), kallad ”Animachines”, och det är första gången han ställer ut i Sverige. Det är en riktigt intressant och rolig ny bekantskap.

Som vanligt börjar ett besök i Färgfabriken redan i trappan upp till utställningarna, innan man kommit fram till entrén där man köper sin biljett. Ett spännande blickfång i dörröppningen, magiskt belyst, som skapar en lustfylld förväntan. Det är så bra gjort, varje gång. Man längtar fram för att se och uppleva mer.

I utställningen finns ett litet bord som ger en kort presentation av några viktiga delar av den indonesiska kulturen, bland annat får vi veta att två av figurerna (de två sittande i mitten) föreställer konstnären Raden Saleh och poeten Chairli Anwar.

Längst ut till höger är ett självporträtt av konstnären själv. Det lägger en god grund för den fortsatta vandringen genom utställningen.

Den här installationen tyckte jag var riktigt intressant redan från början, men den blev riktigt gripande när en i personalen passerade mig och sa att man fick trycka på alla stora tryckknappar som sitter bredvid några av installationerna. Det gjorde skillnad!

I den här installationen, som kallas ”Fermentation of Brain” (Jäsning av hjärnan), började alla huvuden röra på sig, kassettbanden började snurra och ett mässande, ekande ljud fyllde hela rummet. Plötsligt blev installationen en sinnebild av en politisk indoktrinering, där ingen individ får var unik, alla ska stöpas i samma form och lyda.

De här krokodilliknande huvudena har till uppgift att spionerar och registrera alla invånarna i landet, som jag tolkar det. Först var de bara roliga att titta på men när de började snurra, registrera och observera allt de såg blev det helt klart en obehaglig stämning i rummet. Så genialiskt gjort.

Vem sitter i vagnen? Ingen aning. Är det en enväldig härskare i Indonesien? En diktator? En narr? Skrattar han med oss för att han är glad eller åt oss för att han äger oss? En ängel som kör honom. Är han död? Å vad gärna jag vill veta vem det är!

Heri Dono jobbar mycket med traditionellt indonesiskt skuggspel och han roar sig med att kombinera det med västerländska klassiska tecknade figurer. Det blir mycket vackert. Till skuggspelet spelas vad jag antar är traditionell indonesisk musik. Mycket vackert som sagt.

Heri Dono verkar tycka mycket om änglar. Flera av hans figurer har vingar på sig, men i det här fallet är det verkligen änglar det handlar om. De svävar så elegant över våra huvuden med sina sakta svepande vingar. Är de skyddsänglar eller är det döda personer som någon saknar? Skapelserna är mycket fantasieggande och rör upp känslor på ett positivt sätt.

Utställningen är väldigt samhällskritisk och jag önskar att jag visst mer om Indonesiens historia och politiska utveckling för att förstå mer, men istället blir jag nyfiken och bestämmer mig för att gå hem och läsa på. Det är också en intressant konsekvens av en konstutställning. Jag gillar det, när min nyfikenhet väcks på flera plan av konsten.

När man tryckte på knappen till den här installationen som heter ”Operation Mind Control” börjar små metallstavar snurra runt i de små huvudena, en brutal bild av hjärntvätt och hjärnkontroll. Man mår riktigt dåligt när man ser det, framför allt när man hör ljudet. Att med så enkla medel förmedla något så brutalt, det är verkligen bra gjort.

Jag tycket att det här är en mycket givande och intressant utställning. Introduktionen av konstnären Heri Dono, för den svenska publiken, är definitvt en konstnärlig välgärning. Tack Färgfabriken!

Utställningen pågår fram till den 28 juni så det finns gott om tid att planera ett besök. Gör det!

Undersköna Kulisser & krukor

Att få en rejäl skönhetschock då och då livar sannerligen upp en människa till både ande, kropp och själ. Det är som ett reningsbad från allt som oroar, bekymrar, stressar och dämpar livsglöden. För en stund får man befinna sig i ett hav av skönhet, värme och lycka.

Man vet att det bara är ett kort tillfälle, man vet att det inte suddar bort något för evigt, men ändå: att för en kort stund få släppa allt som oroar och bara njuta av en himmelsk skönhet. Det är helt enkelt underbart.

Låter det som en överdrift? Gå och se själv och bedöm, jag tror du kommer att hålla med mig efteråt. Det är Drottningholms slottsteater som ställer ut en utställning som kallas Kulisser & krukor från 1-26 april. Konstnärerna Anna Bergman och Annika Wallström ställer gemensamt ut sina konstverk.

Anna Bergman har gjort screentryck efter mönster och motiv från Drottningholmsteaterns kulisser från 1700-talet. Keramikern Annika Wallström har gjort krukor och andra ting med inspiration och mönster från samma kulisser. Konstnärerna har samarbetat och skapat enormt vackra ting tillsammans.

Men mitt i allt det överjordiskt vackra har den krassa verkligheten ändå smugit sig in. Även döden ryms i skönheten. Och kanske är det som den gamla klyschan säger, att vore vi människor inte dödliga och skönheten inte förgänglig skulle vi inte uppskatta livet och det vackra på samma sätt som vi gör.

Jag tror definitivt att det är sant, så en påminnelse om vår dödlighet och allts förgängelse förhöjer utställningens skönhet.

Och underskönt vackert är det. När man kliver in i det stora rummet, efter att ha vandrat genom några mindre rum som en mental förberedelse, häpnar man över den överflödande skönhet som drabbar en. Rummet i sig, ett 1700-tals rum, är väldigt vackert och sedan har man ställt fram mängder av kulisser från teatern, exakta kopior av de gamla 1700-talskulisserna från slottsteatern.

Om mitt bland detta redan i sig vackra har man ställt ut alla konstföremålen. Det är otroligt vackert arrangerat. Man tappar andan. Det andas 1700-tal men ändå landar det i vår tid. Konstverken, tavlorna och krukorna, har hämtat sin inspiration från kulisserna men stannar ändå i vår egen tid. En ytterst elegant kombination.

Inte alla kulisser är kopior av originalen från 1700-talet, den här lilla 1700-tals damen är gjord på 1950-talet av en engelsman, för att användas på teatern, i teaterns anda. Alla kulisser är skapade av trä och canvas, målade precis som det målades på 1700-talet. Det ger en elegant känsla av närvaro och tidlöshet. Konstnärerna Anna Bergman och Annika Wallström har definitivt också fångat in den känslan.

De enda kulisserna på utställningen som är original från 1700-talet är de här två krukorna på spiselkransen. Och i konstverken på trappan under kan man se hur konstnärerna återvänt och inspirerats av kulisserna i sin konst. Utställningen är full av liknade exempel. Och det är ju själva idén med utställningen.

Jag tycker att det är ett fantastiskt bra samarbete. En rundtur på utställningen ger inte bara en upplevelse av vacker konst, den ger också kunskap om slottsteatern och dess innehåll, en välbevarad kulturskatt från 1700-talet. Särskilt om man tar chansen att lyssna till de duktiga guider som finns på utställningen.

Att få njuta av sådan ren skönhet för en kort stund ger kraft och energi. Det borde alla unna sig då och då. Tilläggas ska att alla konstverk på utställningen är till salu, så har man råd och möjlighet kan man få med sig en bit skönhet hem att förgylla tillvaron med.

Avundsjuk på Florian Illies 1913

Ibland blir jag så avundsjuk på andra. Just nu är jag väldigt avundsjuk på Florian Illies. Vet du inte vem han är? Det visste inte jag heller förrän nyligen. Nu vet jag det och är som sagt väldigt avundsjuk. Inte bara på det faktum att han skriver böcker som blir bästsäljare, varav en av dem kommit ut på svenska (Norstedts förlag). Nej, det som gör mig mest avundsjuk är hans kunskap. Allt han vet och kan och konsten att förmedla det. Grön av avund. Så är det.

Jag tycker att man kan få kosta på sig att vara avundsjuk när man samtidigt erkänner att det är hans genialitet man är avundsjuk på, jag menar, man ger ju honom ett rejält erkännande samtidigt. Och det är han verkligen värd. Jag har just läst ut hans bok ”Århundradets sommar – 1913” och det är jag glad för. Jag höll mig undan boken länge (den utkom på tyska 2012 och på svenska 2013) eftersom den blev så omskriven, ibland får det mig att sätta mig på tvären. Barnsligt jag vet. Alla sa: Lycklig den som har den kvar att läsa! Det fick mig att slå bakut.

Nu säger jag: Lycklig den som har den kvar att läsa! Gör det!

Florian Illies, från Tyskland, är författare och konstvetare och har gett ut en bok om året 1913, året före det stora kriget. Den är skriven i en slags dagboksform, månad för månad, men det är inte en enskild människas dagbok utan Europas: konstens, kulturens, vetenskapens, politikens, kärlekens och vädrets dagbok. Fokus är Tyskland och det tysktalande Centraleuropa, men hela kontinenten, och ibland ännu mer av världen får plats i boken. Den är helt fantastisk.

Florians Illies har hämtat fakta, dagboksanteckningar, brevutskrifter, ja, all möjlig information om mest kända men också mer okända personer som han sorterat in i boken för att bygga upp en känsla av hur året 1913 – före det stora kriget som förändrade världen – bröt ut. Vi som inte var med då får en känsla, en aning, en erfarenhet av hur året upplevdes. Tiden som aldrig mer kom igen. Det är genialt gjort, otroligt kunnigt, roligt, informerande, skrämmande och helt enkelt underbart.

Vi får i korta berättelser följa årets händelser, som ett collage eller en karta. Stort och smått i en salig blandning. Ibland bara en mening, ibland en mer sammanhängande text som en liten novell. Det är enormt lärodikt och underhållande och man lär känna europeiska kulturpersonligheter mer in på skinnet på gott och ont. Vissa personer återkommer ofta under läsningen, de var viktiga personer året 1913.

”År 1913 var det i hela Paris bara Proust som ville minnas, alla andra ville vidare – framåt, uppåt, helst med ett glas champagne i handen.”

”I september invigs Fredspalatset i Haag. Det är uppfört med pengar från hela världen, bland annat 1,25 miljoner dollar från den amerikanske multimiljonären Andrew Carnegie. Man inleder förberedelserna inför en fredskonferens som ska hållas i Haag 1915 och där alla tvister mellan folken ska lösas på fredlig väg.”

”’Vi är lidelsefullt intresserade av varandras tekniska problem. Vi drog utan tvivel nytta av varandra, det var som ett konstnärligt brödraskap’, skriver Matisse angående sin en gång största rival. Och till Max Jacob säger Matisse: ’Om jag inte gjorde vad jag gör, skulle jag gärna vilja måla som Picasso.’ Då svarade Max Jacob: ’Det är lustigt, just samma ord har Picasso yttrat om dig.’

”Den 20 november skriver Frans Kafka i sin dagbok: ’Har varit på bio. Gråtit.’”

”I Fulda beslutar den tyska biskopskonferensen om speciella riktlinjer för prästerskapet till skydd för negativa effekter som biografbesöken får. Ingen ska mer gråta på grund av några skräpspridare. Ban under sex år ska inte ha tillträde till biograferna. Dessutom bör vuxna avstå från att själva gå på moraliskt förkastliga filmer. Det kan man kalla en from förhoppning.”

”Försvunnen: Leonardo da Vincis ’Mona Lisa’. Målningen stals från Louvren 1911 och ännu har man inga spår. Pablo Picasso förhörs av Parispolisen, men han har alibi och får återvända hem. I Louvren lägger sörjande fransmän blombuketter på golvet vid den nakna väggen där tavlan suttit.”

”Av Mona Lisa inte ett spår.”

Lycklig den som har boken oläst! Läs den!