Fluffy ‪#‎UnityThroughLaughter

För några år sedan skaffade vi en Apple TV för att kunna se på TV:n genom våra datorer (vi var lite okunnig om hur tekniken fungerade) och upptäckte genom den Netflix. Eftersom vi bara har så kallad skogsTV (endast basutbudet, inga extra kanaler) blev vi glatt överraskade.

Genom Netflix har vi upptäckt många nya serier, filmer och stjärnor. I alla fall Stand-up-comedy stjärnor som vi inte hade en aning om att de fanns. En av de första vi upptäckte var den latinamerikanske Fluffy från Kalifornien.

Fluffy, hans motto är ”I am not fat, I am fluffy”, är riktigt rolig och han är det på ett barnvänligt sätt, det vill säga han använder sig inte av svordomar och underbältetskämt i tron att det ska rädda varenda skämt.

Det uppskattar jag mycket, det betyder att han måste tänka till och vara raffinerad för att kunna vara riktigt rolig, lite som Johan Glans här i Sverige.

Vi har sett flera av hans föreställningar som finns att se på Netflix och vi har skrattat som galningar åt honom, hela hans person, hans ljudeffekter och skämt. Gissa om vi blev överraskade när vi upptäckte att han skulle komma till Sverige på sin senaste turné, Unity Through Laughter.

Det verkar som att han varit i Sverige förut men det missade vi, vi visste antagligen inte ens vem han var då, men nu var vi redo och när reklamen dök upp var jag där och beställde biljetter första av alla, jag hängde på låset helt klart.

Så var det dags efter månader av väntan, i söndags den 31 maj på Hovet laddade vi upp i god tid för en skrattfest. Och skrattade gjorde vi!

Det var första gången jag besökte en stand-up-comedy föreställning. Vi var drygt 8 000 personer som hittat dit. Jag undrar hur många av de andra som också upptäckt Fluffy genom Netflix? Det är intressant hur det går till nu för tiden i den globaliserade värden.

I väntan på Fluffy fick vi små roliga, korta informationer om Gabriel Iglesias, som han heter egentligen. Självklart blev vi matade med Twitter-konto och Instagram-konto, men i dessa tider känns det helt självklart. Så klart jag följer nu…

Innan Fluffy kom upp på scenen bjöds vi på två ”förband”, först den beryktade Martin Moreno. Har man sett en Fluffy föreställning så vet man vem Martin är, vännen som verkar ha en fäbless för att orsaka att Fluffy hamnar i knipa eller dyngrak i ett dike.

Visst hade han sina ljuspunkter och vi skrattade men han hade den klassiska övertygelsen att ju mer svordomar och ju mer sex-skämt desto roligare ska vi tycka att det är. Det gör vi inte Tyvärr. I alla fall inte utan finess. Men det var ändå roligt att se den berömde Martin.

Nästa ”förband” var Larry Omaha, en tvättäkta indian. Han var verkligen rolig, oj vad vi skrattade. Han skämtade verkligen med finess, med fokus på sin påstått tragiska uppväxt i ett indianreservat. Honom hade jag gärna lyssnat till längre.

Så var det äntligen dags för Gabriel Iglesias, Fluffy. Det var en märklig känsla att se och höra honom i verkligheten och vi satt riktigt nära på parkett. Jag trodde nog att han skulle köra många av sina gamla skämt som vi sett och hört tidigare men det gjorde han inte. Han körde en ny föreställning.

Framför allt skämtade han om Sverige och Europa. Han kom direkt från Oslo och hade till och med hunnit snappa upp att relationen mellan Sverige och Norge är lite ansträngd i sann syskonanda.

Så när han berättade att han hade slagit sitt europeiska publikrekord i Oslo, vilket nu hade blivit övertrumfat av Stockholm med några tusen, ja då visste jublet inga gränser. Pinsamt på ett sätt, väldigt roligt på ett annat.

Han var riktigt, riktigt rolig och satte fingret på många känsliga punkter där vi alla kunde känna igen oss – oberoende om vi är amerikaner eller svenskar – och som fick oss att skratta både hjärtligt och nervöst igenkännande.

Men det var också roligt att inse att alla skämt inte är oberoende av tid och rum. När han till exempel försökte skämta om att kejsarsnitt kostar extra i Sverige, och kejsarsnitt vill man ju ha för att bevara de intima delarna intakt för vidare nöjen efter barnafödandet, ja då var det just ingen som skrattade. Då blev jag stolt som svensk.

Det märktes också att vi svenskar sett hans föreställningar på Netflix (eller på annat sätt) många gånger för ibland, på slutet när han drog några gamla skämt som bonus, ja då kunde vi alla avgörande stickrepliker som publiken skrev i korus. Som karaoke. Då blev han uppriktigt förvånad (tror jag i alla fall).

Föreställningen avslutades med en groupfie (jag har lånat bilden från Fluffy). Här är vi alla tillsammans med Fluffy. Om han kommer tillbaka till Sverige, eller snarare när han kommer tillbaka, borde alla som vill skratta så de gråter boka en biljett.

Det är som ett reningsbad! Inga sorger, bara glädje! I alla fall för några underbara timmar en söndagskväll.

Läs mer om Fluffy på hans hemsida.

438dagar – ”Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”

Boken som journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye skrivit om sin tid i fängelse i Etiopien under 2011-2012, 438 dagar sammanlagt, är en bladvändare av klassiska mått. Den går inte att lägga i från sig, den är spännande som en deckare utan att vara sensationslysten på något sätt. Det är en otroligt bra bok.

Boken är upplagd på så sätt att Martin och Johan alternerar som berättare, man får följa deras öden och äventyr ur bådas personliga perspektiv. Det gör boken mycket levande eftersom de har ett väldigt annorlunda förhållningssätt till skrivandet och formulerandet av tankar och händelser. Johan är den snabbe, hetsige och oslipade berättaren och Martin den eftertänksamme, litteräre och reflekterande berättaren. Deras personligheter kompletterar varandra och för berättelsen framåt på ett engagerande sätt.

De beskriver boken själva som ”vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”, och de får utan tvekan med alla tre perspektiven i sin berättelse. Man lär sig mycket om storpolitik, om deras tid som fångar, men allra mest om vänskap. Både Johan och Martin emellan, en vänskap som stadigt växer sig starkare och starkare, och mellan svenskarna och övriga fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Det är i de små rörelserna man blir mest drabbad.

Ibland är det svårt att värja sig. Man lär känna de olika fångarna i fängelset; mördare, tjuvar, bedragare, samvetsfångar, barnsoldater och allt vad som kan finnas. De blir inte bara Johan och Martins vänner utan också läsarens vänner. Man tycker om dem, de blir levande, kännande människor, inte bara fångar och ett nummer i systemet.

Då blir det svårt att värja sig när, till exempel, de unga soldaterna, säger: ”I början kom släktingar med mat varje dag, nu är det bara morsorna som kommer. – Den enda i världen man kan lita på till hundra procent är mamma.” Och senare i boken, när de berättar om en psyksjuk fånge som löpt amok äntligen blir infångad säger: ”- Okey, jag ska skärpa mig, mumlar den psyksjuke. Men jag saknar min mamma.”

Boken beskriver det ofattbara livet inne i fängelset med ömhet, det är en märklig upplevelse. Man får en insikt om vad som verkligen betyder något i livet och hur viktigt det är att finna mål och mening med sin situation: de tränar mycket, äter regelbundet, upprätthåller rutiner och vanor för att behålla sin mänsklighet. Efter ett tag får de böcker att läsa av sin anhöriga, när de får tillåtelse att hälsa på och leverera olika förnödenheter. Då skriver Martin:

”Att läsa blir nästan en fysisk upplevelse. Aldrig mer att jag kommer att kalla någon litteratur för skit. I ett fängelse är allt stor konst.”

Att få följa deras uppbyggande av ett bibliotek i fängelset, och medfångarnas förtjusning över att få böcker att läsa, borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med utbildning och bildning av något slag.

Boken har många infallsvinklar och skikt. Jag imponeras av deras styrka – som i mycket beror på att de har varandra – men också av den svenska ambassadens arbetet och engagemang, likaså Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Man får en inblick i hur den så kallade ”tysta diplomatin” fungerar. Vi vet att den inte fungerar i alla fall, se Dawit Isaak, men här fungerade den som den skulle.

Ändå var man osäker in i det sista om det skulle gå eller inte, om de skulle släppas ut ur fängelset eller inte, och ändå visste man ju som läsare att de skulle komma ut, de är tillbaka i Sverige och lever. Men när man läste levde man i ovisshet och var lika nervös och spänd som Johan och Martin själva. Det säger en hel del om boken kvalité!

På ett sätt kan man undra varför de skrev boken, det är mycket som avslöjas om både dem själva, inblandade personer i berättelsen och sådant som man tänker att det kanske snarare stjälper än hjälper att skriva om. Det måste ha varit en svår balansgång för författarna, men då måste man påminna sig om vad en av deras bästa vänner bland medfångarna skriker till dem när de äntligen blir utsläppta ur fängelset:

”- Martin och Johan, lova att berätta för världen om oss! skriker han. Berätta om vad ni har sett!”

Läs boken! Den finns att köpa på många ställen, bland annat på Adlibris och Bokus. Boken är utgiven av tidskriften Filter (2013) och 10 kr per såld bok går till Kalityfonden som Johan och Martin startat.