Månadens Matisse – december

Matisse fiskar

Så var det dags för den sista bilden i min väggkalender med Henri Matisse konstverk, inköpt i Centre Pompidou i Paris. Det känns lite vemodigt, men min vana trogen kommer jag antagligen använda kalendern ett år till. Eftersom det inte är datumen som är det centrala utan konstverken brukar jag återanvända mina kalendrar i flera år.

Före min Matisse kalender hade jag en Monet kalender med fantastiska bilder från Claude Monets hus och trädgård i Giverny. Den kalendern använder jag fortfarande. Nu alternerar jag mellan Matisse och Monet tills något nytt vackert dyker upp. Bilderna för mig glad, de är det första jag ser när jag vaknar på morgonen och går upp ur sängen.

Månadens Matisse heter Intérieur, bocal de poissons rouges (Interiör, skål med röda fiskar) från 1914. Det är en olja på canvas, mäter 147 x 97 cm, och hänger på Musée national d´art moderne, Centre Pompidou i Paris.

I det här konstverket ser man tydligt hur Matisse behärskar färgsättningen. Svala blåa och gröna nyanser dominerar tavlan, men bryts av med några starkt röda eller snarare orange detaljer. Ger en dramatisk effekt. Rummet och balkongräcket är så typiskt franskt, men utsikten i fönstret skulle lika gärna kunna vara en vy från Stockholm. Tidlöst och vackert.

Det intressanta med motivet är att Matisse än en gång målar guldfiskar. I min kalender finns två (i verkligheten) väldigt stora målningar med en skål med guldfiskar centralt i bilden. Varför målar Matisse guldfiskar så ofta? Jag vet inte, men det finns ett citat av Matisse där han säger: ”I wouldn’t mind turning into a vermilion goldfish”.

”Jag skulle inte ha något emot att förvandlas till en röd-orange guldfisk”. Man skulle verkligen vilja veta varför han vill det! På något sätt fascinerar de honom. Antagligen är det färgen som tilltalar honom, denna glittrande röd-orange färg som glimmar som guld och reflekterar solljuset på ett enastående sätt genom vattenytan. Ja, det är inte svårt att förstå hans fascination om man börjar tänka efter.

Annonser

Månadens Matisse – november

matisse la danse

Månadens Henri Matisse målning i min väggkalender från Centre Pompidou i Paris heter La Danse II och är målad åren 1909-1910. Det är en olja på canvas som mäter 260 x 391 cm. Den täcker en hel vägg på Musée l´Ermitage i St Petersburg där den hänger. Jag har sett den i verkligheten, den är enormt stor.

Det intressanta med målningen är att jag inte alls tycker om den i tryck, i almanackan. Jag låter oktober månads bild vara kvar och hoppar över novembers bild. Det är ovanligt för mig som normalt älskar alla Matisse målningar, men inte den här. Det är något med den som jag inte riktigt förstår mig på. Trots det, ännu mer intressant är att jag inte alls reagerade så när jag såg den i verkligheten. Då uppskattade jag den.

Jag har funderat på det, min kluvna känsla inför målningen, ända tills jag läste Ulf Lindes memoarbok ”Från fallfrukt till kart”. Där skriver han följande kloka ord, som gjorde att jag fick en förståelse för min upplevelse av konstverket La Danse II:

”Jag vet inte riktigt vad det är som driver mig att förvärva konstverk. Kanske för att konst måste avnjutas i original. Står man inför en målning av Matisse ser man den i rätt storlek, man lägger märke till skillnaderna i färgens täckning, om färgen är transparent eller pastös, sådant som Matisse ständigt spelar med och som får hans färg att bli levande och mångskiftande, hur det tar upp ljus och toner på ett oväntat sätt. Sådant försvinner i en reproduktion.

Kritikern Torsten Bergmark och jag stora bråk om saken. Han menade att Matisse hade gjort en så enkel och lättproducerad konst, att han nådde ut till alla genom reproduktioner. Jag är fortfarande djupt skeptisk till ett sådant resonemang. Skillnaden mellan original och reproduktion är lika stor som den mellan rysk kaviar och Kalles. Därför har jag aldrig haft planscher på väggarna utan konstverk valda efter min kassa.”

GERMANY-ART__22_1099048c

Apropå Henri Matisse är det mycket glädjande att man hittat en okänd målning av honom i den tavelgömma från andra världskriget som upptäckts i München nyligen. Här ses en första bild på målningen, som heter ”Sitting Woman”. Den ser ut att vara mycket vacker och jag ser fram emot att få se ett tydligare och finare fotografi av tavlan. Tänk att det fortfarande finns Matisse konstverk att hitta och älska. Lycka!

Månadens Matisse – oktober

oktober

Den här målningen av Henri Matisse (1869-1954) har jag aldrig sett förut. Det är alltid överraskande när det händer, att jag får se en tavla av Matisse som jag inte sett förut. Matisse är en av mina absoluta favoriter bland konstnärer och jag har sett många av hans konstverk, men det finns alltid nya upptäckter att göra, och det gör mig väldigt glad. Jag blir aldrig färdig med Matisse.

Den här målningen heter ”Le paravent mauresque” (ungefär ”Moriska skärmen” på svenska) och är målad mellan 1921-22, olja på canvas. Målningen mäter 90,8 cm x 74,3 cm och hänger på Philadelphia Museum of Art i USA.

Det som gör denna tavla så vacker är flera anledningar; de milda färgerna och det milda ljuset, de små mönstren och det faktum att det är två unga kvinnor som interakterar med varandra, och inte bara det att kvinnorna relaterar till varandra, det finns också tecken på att aktiviteter är på gång i rummet vilket de uppslagna böckerna och det öppna fiolfodralet vittnar om.

För mig gör det här målningen annorlunda jämfört med de flesta verk av Matisse. För det mesta målar han med starka färger, svepande rörelser och mer sällan människor i bilden och finns det människor så uppträder de isolerade från varandra om det är fler än en. Innehåller målningen en människa är det ofta en ensam kvinna som uppfordrande tittar rakt mot betraktaren.

Samtidigt som den här målningen skiljer sig från många andra är den ändå en Matisse helt och hållet. Hur vet man det? Ja, för mig handlar det om känslan som målningen förmedlar, glädjen och livslusten. Det är Matisse för mig.

Bilden är hämtad från min kalender med Matisse målningar inköpt på Centre de Pompidou i Paris.

Månadens Matisse – september

1308153451_matisse_odalisque_in_red_jacket_1937_www.nevsepic.com.ua

Så var det dags att vända blad i min Matisse almanacka från Centre de Pompidou i Paris där den ena målningen är vackrare än den andra. Jag blir som vanligt tagen av skönheten och styrkan i Matisse konstverk. Hans färgsättning är oöverträffad enligt mig.

Matisse skriver i boken Om konst: ”Mina val av färger är inte baserat på någon vetenskaplig teori, utan på observationer, på intryck, på min upplevelse och känslighet. (…) Jag tror inte ens att komplementfärgteorin är absolut sann”.

Den här målningen av Henri Matisse (1869-1954) heter Odalisque au manteau rouge och är målad 1937 i olja på canvas, mäter 55 x 46 cm och är i privat ägo.

Det finns många konstverk av Matisse med liknade motiv, en modell klädd i något som liknar arabiska herrkläder, sittande avslappnad i en stol eller fåtölj, lojt tillbakalutad tittandes rakt in i ”kameran”, så att säga. Ingen falsk ödmjukhet utan en självmedveten, granskande blick som vittnar om en kvinna med integritet.

Varje gång jag ser en av dessa kvinnor blir jag stolt och imponerad, både över kvinnan bakom målningen som förmedlar denna känsla men också av Matisse som avbildade kvinnorna med all deras inre styrka kvar i blicken och hållningen.

Matisse skriver: ”Det som intresserar mig mest är varken stilleben eller landskap utan ansiktet. Det är ansiktet som bäst tillåter mig att uttrycka den närmast religiösa känsla jag har för livet”.

Och vidare: ”Av linjerna i hennes (modellens) ansikte går jag in i dem som påvisar den karaktär av vikt, värdighet och allvar som finns hos varje mänsklig varelse”.

Ja, man blir ju imponerad på många sätt av Henri Matisse.

Månadens Matisse – augusti

matisse-henri-stilleben-mit-aepfeln-auf-einem-rosa-tischtuch

Hur kan en målning var så mild och vacker? Hur kan en målning förmedla så mycket liv och rörelse trots att den föreställer ett stilleben? Jag vet inte hur han gjorde, men Henri Matisse är verkligen fantastisk. Titta riktigt noga på denna målning och njut.

Målningen heter Nature morte: pommes sur une nappe rose (Stilleben: äpplen på en rosa duk) och är målad 1922 (eller 1924, jag hittar två olika uppgifter). En olja på canvas som mäter 60,4 x 73 cm. Tavlan hänger på National Gallery of Art i Washington. Där hänger den med en mäktig guldram, se här:

Day-17-19-4783

Den här vackra målningen är motivet för augusti i min väggkalender med motiv av Henri Matisse, inköpt på Centre de Pompidou i Paris.

Månadens Matisse – juli

matisseaubergine72

Dags att vända blad i väggkalendern från Paris igen, med bilder på konstverk av Henri Matisse (1869-1954). Den här månaden illustreras av stillebenet Intérieur aux aubergines (Interiör med auberginer) från 1911. Den är målad med mixad teknik på canvas och är så stor som 212 x 246 cm. Den hänger i Musée de Grenoble i Frankrike.

Jag tycker tavlan är fantastisk: färgerna, mönstren och kombinationerna, och sist men inte minst, de oväntade auberginerna i centrum. Auberginer är en grönsak som verkar fascinera många konstnärer. Det måste vara den mjuka formen, men framför allt den djupa levande lila/svarta/bruna/gröna/blå färgen som ger ett så levande, blankt och lent intryck. Men egentligen är det väl inte det första man kommer att tänka på att lägga upp på bordet när man börjar planera för ett stilleben.

I vilket fall som helst, de pryder sin plats på Matisse målning och de är färgsättningen som målningen utgår i från. Det är häpnadsväckande hur Matisse kombinerar färger och former, det ser så lekande lätt och enkelt ut, men det är det förstås inte. Matisse skriver själv i sin bok ”Om konst” (Raster förlag):

”Akrobaten utför sitt nummer ledigt och med skenbar lätthet. Men vi får aldrig glömma det långa förberedande arbete som har gjort det möjligt för honom att utföra det. Det är på samma sätt med måleriet. Man måste lära sig att behärska medlen genom att gå från det medvetna till det omedvetna. Det är då man uppnår dett intryck av spontanitet.”

Matisse ser också en risk i detta, och skriver i ett brev till Henry Clifford 1948 (brevet finns med i boken Om konst):

”Jag har alltid försökt dölja mina ansträngningar, jag har alltid velat att mina verk ska ha vårens lätthet och glädje, och aldrig avslöja vilket arbete de har kostat mig. Jag är alltså rädd för att unga, som bara uppfattar den skenbara enkelheten och skissernas vårdslöshet, kommer att använda sig av det som en ursäkt för att strunta i vissa ansträngningar som jag bedömer nödvändiga.”

Men samtidigt ger han följande råd till sina elever, som jag tycker säger mycket om Matisse inställning till både livet och sin konst:

”Till mina elever har jag alltid sagt: Var inte rädda för att vara banala. Om ni har någon originalitet så kommer den att visa sig.”

Och det gjorde den verkligen med Matisse själv, för hur många konstnärer kan göra stor, odödlig konst av en grupp aubeginer på ett bord?

henri-matisse-om-konst

Köp och läs Matisse bok Om konst, den är verkligen en inspirationskälla för både konsten och livet. Boken finns på Adlibris och Bokus.

Månadens Matisse – juni

Henri-Matisse-Les-poissons-rouges-50480

Dags att vända blad i min väggkalender från Centre de Pompidou i Paris, med bilder på konstverk av Henri Matisse (1869-1954). Bilden för juni månad är Les Poissons rouges (De röda fiskarna), 1912, olja på canvas. Tavlan hänger i Pusjkinmuseet i Moskva.

En, i mitt tycke, mycket intressant information om konstverket är att tavlan mäter 146 x 97 cm. Den är väldigt stor, en jättetavla föreställande en skål med guldfiskar. Det är ändå lite märkvärdigt. Som vanligt är det en färgstark bild som förmedlar glädje och lust. Det är vad som gör Matisse till Matisse: en skål med guldfiskar ger mig lust att leva. Inte helt väntat, men inte heller något konstigt.

Det är vad som alltid händer när jag ser en Matisse tavla. Jag får lust att leva, det vill säga, min lust att leva stärks och blir fysiskt påtaglig. Man borde ha en av hans tavlor hemma. Då skulle varje dag bli en lyckodag, i alla fall skulle varje dag starta med en lyckorus-kick.

fiskar

Eller som Henri Matisse själv formulerar det i sin bok Om konst (Raster förlag):

”Vad jag drömmer om är en jämviktens, renhetens, lugnets konst, en konst utan oroande eller tankedominerande ämne, som för varje person som arbetar med hjärnan, för varje affärsman lika väl som för varje ordkonstnär, blir till något lugnande, till något rogivande för hjärnan, till något i stil med en skön fåtölj som befriar personen från fysiska påfrestningar.”

”Jag ägnar mig åt att skapa en konst om ger betraktaren, oavsett vilket tillstånd han kan befinna sig i, ett slags lugnande medel för hjärnan, en vapenvila, en behaglig säkerhet som medför lugn och ro.”

”Jag vill göra konst med jämvikt, med renhet, en konst som varken oroar eller besvärar; jag vill att en trött, utmattad, utkörd människa inför min målning ska uppleva lugn och vila.”

”En tavla bör skapa en djup tillfredsställelse, en själens renaste vila och högsta andliga njutning.”

Kan det sägas bättre?