Fördjupad bild av John Bauer

bild-198

Passerade Jönköping häromdagen och tog tillfället i akt att besöka Jönköpings läns museum där jag aldrig varit förut. Har länge varit intresserad av att se deras samling konstverk av den svenske konstnären John Bauer (1882-1918), som ursprungligen kom från Jönköping.

Just nu pågår en speciell utställning på museet där konstnärsduon Lundahl & Seitl har skapat ett plats- och situationsspecifika konstverk utifrån flera av museets verk av John Bauer, och som bygger på besökarnas deltagande. Det var vackert och intressant men fångade inte alls mitt intresse på samma sätt som rummet bredvid som är en fast utställning om John Bauer på museet.

bild-199

Här framträder en, för mig i alla fall, helt ny bild av konstnären Johan Bauer. Här känns det som att man kommer den verklige John Bauer betydligt närmare än vad som är möjligt i hans så välkända illustrationer till sagoböckerna ”Bland tomtar och troll”.

Rummet som skapats kring konstnären är magiskt och fyller mig med både andakt och kreativitet. Den blå färgen på de råa betongväggarna är en fantastisk kontrast till den etablerade bilden av Johan Bauers konst. Mycket bra gjort.

bild-201

Här ses ett självporträtt som känns långt bort från de minutiöst och detaljerat målade sagoillustrationerna.

bild-202

Ännu ett självporträtt av Johan Bauer som jag uppskattar mycket eftersom det inte förskönar bilden av konstnären, han ser till och med lite grinig ut. Ingen sagofarbror direkt.

bild-203

bild-204

Vad som överraskade mig mest av allt på utställningen var några träsnitt som fanns i rummet, de är otroligt vackra och sirliga i sin grovhet. Här ser man att John Bauer var en konstnär som inte fastnat i ett fack och en form, han hade en betydligt större bredd i sitt skapande. Det gör mig glad att få veta.

bild-205

Den här bilden är helt enastående.

bild-206

bild-208

Men så klart ville man se några av hans klassiska sagoillustrationer också och det fick man. Hans målningar är oslagbara vad gäller mystik, trolska skogar och mystiska stämningar. Jag har älskat dem i hela mitt liv, de är så fantasieggande, eleganta – och skrämmande.

Det nya jag lär mig om John Bauer på museet fördjupar och breddar min uppfattning av honom som konstnär, men det gör inte att jag älskar dessa illustrationer mindre än förut. Tvärtom.

bild-210

bild-211

Tydligen blev han själv trött på sina, redan på sin tid, enormt kända och älskade sagoillustrationer (som också gjorde honom väldigt rik) och ville prova något nytt. Här ser man hur han började experimentera med en friare impressionistisk stil.

Vi får tyvärr aldrig veta hur han skulle utvecklats vidare som konstnär eftersom han förolyckades så ung. Det känns sorgligt att inte få veta, men tragedin  har ju också bidragit till myten om konstnären.

bild-209

Jag förvånas över att ett enda rum berättar så mycket om konstnären, det är imponerande, men kanske beror det på alla bilder jag redan har i mitt huvud, alla älskade sagobilder som lever inom mig sedan barndomen. De finns med i rummet också även om de bara är synliga för mig, men de kompletterar utställningen.

Först blev jag besviken över att museet inte var fyllt av alla dessa välkända bilder, men nu inser jag att det var bra. Nu fick man en chans att se konstnären bortom myten. Människan. Hans utveckling som konstnär, hans metoder och tankar bakom sitt arbete. Mycket lärorikt och inspirerande. En utställning väl värd en omväg om man har vägarna förbi.

nyren-jlm

Jönköpings läns museum är en vacker byggnad värd ett besök i sig självt. Jag kommer mer än gärna tillbaka.

Annonser

Kravallstaket kring Hokusai

bild-89

Bara i Frankrike tänkte jag när jag såg kravallstaketen, vakterna och poliserna och det hade inget med terrordåden i Paris förra veckan att göra, nej det handlade om sista helgen för utställningen med den japanske konstnären Hokusai (1760-1849) på Grand Palais. Köerna ringlade långa och många framför och runt hörnet på huset, hundratals människor som ville in.

Vi hade förköpta biljetter men vi fick köa ändå och hur de fördelade turen att gå in på utställningen är fortfarande en gåta för oss, men in kom vi till slut och det är jag glad för. Typiskt nog kommer man en av de sista dagarna, utställningen har pågått sedan oktober, men bättre sent än aldrig. Trångt inomhus också men det var bara att bita ihop.

hokusai_0

Vågen av Hokusai måste vara ett av världens och konsthistoriens mest kända konstverk, och det är fullt begripligt. Det finns något så sugande och förförande med den kraftfulla, farliga, vackra vågen – eller snarare tsunamin – som gör den oemotståndlig. Många konstnärer har inspirerats av de japanska träsnitten och kanske är det här ett av de mest inspirerande och kopierade.

hokusai-grandpalais

Självklart hade utställningen vågen på sin affisch, här ser man vilken del av konstverket som används till affischen. Bara inköpet av utställningsaffischen kändes värt besväret att ta en 24-timmars tripp till Paris enbart för att hinna se utställningen innan den vandrar vidare till Museum of fine Arts i Boston, USA.

1200x630_289380_crashing-onto-the-paris-exhibitio

Det var mäktigt att se originalet i verkligheten, eller snarare ett av originalen ska man väl säga eftersom det finns flera versioner av konstverket, fyra om jag minns rätt. Så många gånger man sett kopior av Vågen: vykort, muggar etc som jag själv köpt genom åren och sett på med beundran. Nu står jag äntligen, mycket efterlängtat, framför originalet.

Två saker slår mig: för det första, vad liten tavlan är. Men så är det, de japanska träsnitten är inte stora, det är lätt att glömma. det andra är lyckan över att inse att just det här träsnittet är det som den franske konstnären Claude Monet ägt och haft i sitt hem i Giverny.

Monet samlade på japansk träsnitt och i hans hem i Giverny hänger kopior av alla träsnitt han samlat på sig, originalen hänger på olika museum. Jag har varit där och sett kopian. Nu står jag inför hans eget original, tavlan han älskat och inspirerats av. Stort.

Red_Fuji_southern_wind_clear_morning-810x477

På utställningen hänger Vågen och Fuji i rött bredvid varandra, de två mest kända verken av Hokusai skulle jag tro. Det är ändå något speciellt att se dem i verkligheten. Att se att färgerna bevarats med sin lyster och glans på ett fantastiskt sätt.

Utställningslokalen, alla rummen i två våningar, är sänkt i mörker för att skydda konstverken vilket skapar en märklig känsla av att man måste smyga och viska vilket inte alls är nödvändigt egentligen. Men alla gör det och vi är som sagt många besökare den här fredagen. Vissa konstverk är utbytta under utställningstiden för att de inte tål att exponeras för länge.

Hokusai-Flowers

1-univ wisconsin-madison

Utställningen består av cirka 500 verk och det finns många vackra och stämningsfulla bilder att förlora sig i. Det är något alldeles särskilt med japanska träsnitt, de är så otroligt lätta att älska och fascineras av. Inte konstigt att de genom tiderna inspirerat mängder av konstnärer, framför allt de franska impressionisterna.

Hokusai_scalewidth_460

Extra intressant med just Hokusai är att det är han som är upphovsmannen till den japanska konstformen manga, de tecknade böckerna i en väldigt speciell stil. Allt började med att Hokusai, som var beundrad och upphöjd redan under sin livstid, bestämde sig för att i princip lägga ned sitt eget skapande för att hjälpa sina beundrare och efterkommande konstnärer,

o-HOKUSAI-GRAND-PALAIS-570

cent-vues-mont-fuji-5632-diaporama

26552

Han började göra små skissböcker med riktlinjer och tips om hur hans elever skulle teckna, små skisser som visar hur en bild byggs upp, eller hur människokroppen ska tecknas i vissa poser etc, och det är just vad ordet manga betyder: diverse teckningar, eller skisser.

Här ser man hur de små skisserna är embryot till serietidningarnas speciella stil med flera bilder på samma sidor. Utställningen innehåller mängder med manga blad och böcker, redan på sin tid sammanställde Hokusai sina skisser i små häften. Mangan är född. Man förstår att manga kulturen är så stor och djupt rotad i Japan.

bild-90

Det var inte tillåtet att fotografera på utställningen och den här gången valde jag att respektera förbudet. Här insåg även jag att konstverken kunde ta skada och det ville jag verkligen inte bidra till. Den här filuren, uppförstorad till mastodontstorlek, hängde i trapphuset mellan de två våningarna och den kändes tillåten att fotografera.

bild-91

Det här porträttet av Hokusai var inte heller ett original så det passade jag på att fotografera.

6a00e5535ff83b883301538fba817f970b

scannedimage-2

z4-outside-riviere-a-20140711

Det var en magnifik utställningen och jag är verkligen glad att jag åkte dit. Men som så ofta är det andra saker man tar störst intryck av än det man förväntade sig när man besöker en konstutställningen eller liknade.

I det här fallet var det ”Frankrikes egen lille Hokusai” som förvånade och fascinerade mig mest. Jag visste inget om Henri Rivière före det här besöket. Nu har jag fått en ny favorit. Så kan det gå.

Henri Rivière gjorde egna träsnitt i japansk stil men motiven var från Paris och Frankrike. Otroligt vackra och stilfulla.

thirty-six-views-of-the-eiffel-tower

Så nu har jag beställt den här boken, Thirty-six Views of Eiffel Tower, för att få fortsätta att njuta av hans konst. Man tror man vet så mycket, men det finns alltid nya konstnärer att lära känna och bli förtjust i. Den insikten gör mig outsägligt lycklig och tillfreds.

Vill du veta mer om Hokusai och utställningen, läs gärna Monica Braws utmärkta artikel i Svenska Dagbladet. Det var den som fick mig att skynda mig till Paris för att hinna se utställningen.

Konstfacks julmarknad 2014

bild-53

I helgen är det Konstfacks julmarknad. En riktigt underbar upplevelse varje år. Studenterna på Konstfack ställer ut egenproducerade verk av alla slag som är till försäljning. Man blir aldrig besviken.

Det finns så mycket fantastisk kreativitet. Man får köa länge men det är det verkligen värt och när man väl är inne så är det mest gemytligt trångt.

bild-52

Idag och i morgon mellan klockan 10.00-18.00 är det öppet. Om du har möjlighet att besöka julmarknaden i morgon så tycker jag absolut att du ska ta chansen. Det kostar 10 kr i inträde men det är ju som hittat.

bild-55

bild-47

Ett av mina inköp var den här underbara tygkassen ”All girls are bad girls”. Dagens sanning! Kasse är gjord av channabianca.se det är också hon som är med på bilden. Det blir en härlig julklapp till en av tjejerna.

bild-51

bild-40

Min årliga affisch blev inte fåglar den här gången utan ett undervattenslandskap. Otroligt vacker och underbara färger. Gillar den väldigt mycket. Den är gjord av Tove Dreiman (tovedreiman.tumblr.com).

bild-39

bild-56

Så klart blev det en brosch också. Förra året en räv, i år en höna. Gjord i porslin av Amy Olofsson (www.highfiveglass.blogspot.se).

bild-46

Men man får också vara beredd på att bli lite skrämd och ibland till och med äcklad (som jag blev av de blodiga tampongerna som jag inte ens kunde förmå mig att ta kort på).

De här porslinsdockorna fascinerade mig otroligt mycket, hade svårt att slita blicken från dem. Men det var definitivt med blandade känslor. Skräckblandad förtjusning skulle jag nog kalla det. Det är en av de saker som gör ett besök på Konstfacks julmarknad så speciellt och härligt.

bild-45

bild-44

Här sitter Lina med assistent och säljer avokados av betong och äkta guld. Omöjliga att motstå så det blev ännu ett inköp. Vad gör man inte för att stödja unga, glada konstnärsstudenter!

bild-54

bild-57

Sist men inte minst, ett fantastiskt kort gjort av Hannah Waldron (www.hannahwaldron.co.uk) med en fågel inspirerad av japanska träsnitt. Omöjlig att gå förbi. Hannah är med på bilden och har även gjort de vackra sjalarna. Hoppas någon köper dem!

Ja, man kan göra underbara fynd på julmarknaden och det är sådan glädje och förväntan i luften när man kommer dit. Tack Konstfack och alla studenter för att ni ordnar detta varje år och gör oss andra konst- och kulturintresserade stockholmare glada och rikare på vackra ting.

Friction of Ideas i Göteborg

gk14

Just nu, med två veckor kvar (19 juli–19 oktober), pågår en utställning på Göteborgs konstmuseum som visar konst av Vincent van Gogh, Paul Gauguin och Émile Bernard tillsammans. De tre var vänner från början och inspirerades och utmanades av varandra i sin konst men av olika anledningar blev det sprickor i relationerna och de slutade umgås efter en tid. Utställningen är ett samarbete med van Goghmuseet i Amsterdam och Ordrupgaard i Köpenhamn.

Min första tanke när jag läste om utställningen var: 1) känns det ändå inte lite trist, tre old men som man sett så många gånger, hur kul kan det vara? 2) vem är egentligen Bernard? Utställningen kändes inte lockande för mig, men då får man ta i beaktande att jag springer på definitivt fler utställningar än folk i allmänhet och det som kan kännas som gammal skåpmat för mig är nytt för andra. Dessa tre herrar, framför allt de två första, är ändå ordentliga dragplåster för många.

gk10

Med vägarna förbi Göteborg bestämde jag mig för att titta in, varför inte? Och än en gång får jag erkänna att mina fördomar lyckades förvilla mig, utställningen var definitivt sevärd även för en rutinerad besökare som jag. Man får skämmas lite då och då. Det finns en anledning att just dessa är några av alla världens konstnärer som gått till historien och känns relevanta än idag.

Den här målningen av Gauguin, ”Porträtt av en ung flicka” från 1896 (utlånad från Ordrupgaard) är väldigt vacker och den var helt ny för mig. Den känns annorlunda för att vara en Gauguin, flickan ser rakt på sin betraktare vilket inte är så vanligt. Gauguins kvinnor, på målarduken, är ofta till synes omedvetna om sina betraktare, men utan att vara objekt. Jag tycker mycket om den.

gk9

Den här av van Gogh, ”Ljusröda rosor” från 1890 (utlånad från Ny Carlsberg Glyptotek) är verkligen vacker och också den ny för mig. Och här trodde jag att jag var så kunnig och erfaren, att jag sett det mesta som går att se av dessa kända konstnärer. Åh, vad det är skönt att ha fel. Att det finns så mycket mer att upptäcka och uppleva. Lycka!

gk11

Men om jag nu sett så mycket av van Gogh och Gauguin så var Bernard en ny bekantskap, och en glad överraskning. Jag tycker verkligen om hans konst, den är så stilren och andas en harmoni och stillhet som inte är lika närvarande i de andra två konstnärernas verk. Där finns mer oro, här finns en inre ro som förmedlas genom färgerna i första hand men också genom de milda övergångarna mellan färgerna.

gk12

gk13

Det är fascinerande att dessa tre konstnärer som under lång tid samarbetade och inspirerade varandra ändå har tre så olika uttryck. De härmade verkligen inte varandra. Man tycker att det borde vara omöjligt att undvika, men de har sina säregna uttryck. Kanske var det ett av skälen till att det blev friktion och sprickor i deras relationer?

De tre målningarna ovan heter:
”Still-life; Nature Morte”, 1888, privat ägo.
”Stilleben med tillbringare”, 1890, Göteborgs konstmuseum.
”Fruktplockande kvinnor”, 1888, Ny Carlsberg Glyptotek.

Jag måste säga att Emile Bernard ensam var värt besöket på Göteborgs konstmuseum, men också de andra två konstnärerna bjöd på nya upplevelser. Det ger mening åt livet, att det finns nya skatter att upptäcka och gräva fram. Tack Göteborg!

Men sist men inte minst, allra störst på utställningen var de japanska träsnitten som lånats in från Röhsska museet i Göteborg medan de renoverar, som fanns med eftersom alla tre konstnärerna drabbades av träsnitts-febern på 1800-talet, då den asiatiska konsten upptäcktes av europeiska konstnärer.

Här fanns ett helt nytt sätt att måla och avbilda som gjorde ett outplånligt intryck på i princip alla konstnärer vid förra sekelskiftet. Och fortfarande får de betraktaren att häpna. De är helt fantastiska!

Om du finns i närheten, eller har vägarna förbi, utställningen ”Frictions of ideas” är definitivt värt ett besök.

#Södertälje och Japan = magi

japan5

Södertälje konsthall visar just nu en utställning som heter ”Contemporary Art from Japan part II”, den öppnade lördagen den 6 september och pågår till den 19 oktober. Den är ett resultat av ett utbyte mellan svenska och japanska konstnärer och det är andra gången det visas en utställning i Sverige. Svenska konstnärer från Södertälje har också ställt ut i Japan.

TACK Södertälje konsthall för att 1) ni anordnade utställningen, 2) besöket var gratis, 3) det var tillåtet att fotografera, 4) personalen som bemannade konsthallen i fredags (12/9) timmen före stängningsdags var väldigt trevlig. Mitt besök blev en glädjeinjektion av flera skäl.

japan1

Det var den här tavlan som fick mig att sätta mig på pendeltåget en fredagseftermiddag istället för att åka hem till TV-soffan. Jag läste om utställningen på nätet, efter att ha sett en annons i Metro, och bläddrade i utställningskatalogen. Mycket vackert tänkte jag, men det var när jag kom till den här det klickade till inom mig: jag måste se den.

japan2

Konstverket heter The Traditions Gold ”Fuji” och är målad 2011 av konstnären Seikou Kawachi (född 1946), som finns representerad med tre konstverk på utställningen. Konstnären skriver själv att den stora jordbävningen i Japan 2011 förändrade hens syn på och känsla för konsten: ”The Beauty comes from the great energy of Nature”.

japan3

Det var just det som drabbade mig när jag såg konstverket första gången, det är som om det välkända konstverket ”Vågen” och alla bilder jag sett av berget Fuji blivit sönderplockade och omplacerade i en inte alls logisk och naturlig följd. Som om någon slagit dem i bitar och byggt något nytt, passat ihop bitarna på ett nytt sätt.

Exakt vad jordbävningen och katastrofen i Fukushima gjorde. Man känner igen sig i konstverket samtidigt som det visar något helt nytt. Jag blir enormt berörd av konstverket, både för att det berättar om en katastrof men också för att den ger hopp om att även det nya som uppstår ur ruinerna är något vackert och livgivande. Jag är tagen.

japan4

Den här bilden är en detalj ur konstverket Gold Country-Japon från 2008, det är tavlan längst till höger på bilden ovan. Den är så japansk i sitt uttryck och i sina färger att man blir lycklig. Ett japanskt träsnitt i modern tappning. Samtidigt som man ser det skandinaviska formspråket skymta fram. Att det finns ett släktskap vet vi och det fascinerar oss.

japan11

Här kommer ett monumental konstverk som täcker en hel vägg. Det heter ”Begins at the end of the beginning” och är skapat av Shigeru Idei. Här förenas det som karaktäriserar mångas uppfattning av Japan och japansk konst: det enkla, det skira, det vemodiga, sorgsna, starka, humoristiska och vackra.

japan12

japan13

Tittar man noga på detaljerna ser man det klassiska japanska bläckmåleriet som samsas med nya serietecknarliknande illustrationer, som man känner igen från serier och filmer och som syns tydligt i björnen, kaninen och fågeln. Det gamla möter det nya och det blir intagande.

japan14

japan15

Det är inte bara formerna och innehållet i konstverken som andas Japan och japansk kultur, även färgerna gör det. ”Message from Faraway, Current II” från 2011 skapad av Toshiko Watanabe (född 1947) fokuserar också på naturen. Här är det målat på papper och färgerna med silverinslag lyser starkt, ger en känsla av havet och himlen och jorden och rörelsen i den livgivande skapelsen.

Det är samma vatten som cirkulerar på jorden sedan tiderna begynnelse, inte en droppe har försvunnit eller tillkommit sedan dess. Det svindlar att tänka på, och inte vet jag om det är det som är meddelandet från längesedan, men det är tanken jag får: att allt samtidigt är nu och då och måste värnas för att bli ett sen. Japansk konst är ofta minimalistisk, liksom det här konstverket, men oj vad det öppnar upp för egna tankar och tolkningar.

japan17

Yasushi Kanno (född 1971) har skapat ”Monnlight on the Lotus” som syns i förgrunden. Det är lotusblommor i marmor och silver, ett konstverk som också kommit till efter den stora jordbävningen. Här ser man hur omvälvande händelser sätter sina tydliga spår i konsten och i människors liv.

japan9

Men det är konstverket bakom blommorna som jag fäster min blick på, ”The Winter Forest”, en väv skapad av Kyoko Nakahara (född 1987). Hon är en textilkonstnär och har bland annat utbildat sig i Sverige under ett år (2010) och jag utgår ifrån att hon under det året fick uppleva en riktig svensk vargavinter. I alla fall är det känslan man får när man ser hennes vackra väv.

japan20

Konstnären har verkligen lyckat fånga det svenska och det japanska i ett och samma konstverk och det är en kombination som verkligen lyfter. Den isiga men samtidigt varma känslan av vinter i kombination med det så otroligt japanska körsbärsträdet i vintervila är ett bevis på att det svenska och det japanska formspråket verkligen är lika och andas samma känsla. Jag är imponerad.

japan6

japan7

Ytterligare en monumental målning är den här, ”Floating petals in the shallow” målad av Yuki Yanada. Den är helt fenomenal och måste bara ses.

japan8

japan10

Genom Nao Kimuras fantastiska fjärilssvärm ”Labyrinth” skymtar Taeko Ukons ”The Shore of Visions – The People hanging around”, lysande blå puppor som jag tycker det ser ut som. De är magnifika.

Det finns mer att se, det här är inte allt! Det är 15 konstnärer som ställer ut och de är alla sevärda, tänkvärda, roliga, oroande och helt fantastiskt vackra, ja, magiska. Och allt detta i ett enda rum! Utställningen är otroligt bra arrangerad, en eloge till den eller de som ordnat konsten, där konstverken interagerar med varandra och förstärker känslan av Japan.

Jag rekommenderar alla som är minsta lilla intresserad av konst, och då särskilt japansk konst – eller kultur – att se den här utställningen. Och har du inte möjlighet att ta dig till Södertälje är det möjligt att ladda ner utställningskatalogen från konsthallens hemsida. Där finns mycket att se och lära om konstnärerna och deras tankar kring sina konstverk. Det enda som saknas i katalogen är en bild på varje konstnär, det hade förhöjt läsningen ytterligare.

Tack Södertälje konsthall – igen!

264 japanska netsuker på resa

haren 5

Den här tavlan har man sett många gånger, om man är intresserad av impressionistisk konst. Den heter ”Le déjuner des canotiers” (The Luncheon of the Boating Party) och är målad av Pierre-August Renoir 1881. Vad jag inte visste är namnet på mannen i bakgrunden, den välklädde i svart rock och hög svart hatt. Det är Charles Ephrussi, rik mecenat som stödde flera av de impressionistiska konstnärerna, köpte deras konst och ordnade beställningar på målningar åt dem. Jag visste inget om honom förrän jag nyligen läste Edmund de Waals bok ”Haren med bärnstensögon” (Albert Bonnier förlag).

haren

Jag har varit nyfiken på den här boken länge, ända sedan den kom ut, men hade bestämt mig för att vänta med att köpa den tills den kom ut i pocket. Det var en bok och läsupplevelse värd att vänta på. Den är helt enkelt galet bra. Edmund de Waal, en brittisk keramiker och numera författare, har skrivit sin släkts historia genom att följa 264 netsuker, en samling japanska miniatyrfigurer, och deras ägare inom släkten. Charles Ephrussi är den förste ägaren av samlingen så resan, och berättelsen, börjar i Paris i slutet av 1800-talet.

haren2

Sedan fortsätter resan från Paris till Wien, vidare till Tokyo för att landa i London där samlingen nu finns hemma hos Edmund de Waal och hans familj. Han skriver sin släktkrönika genom att följa netsukerna och deras ägare genom mer än ett århundrade. Det är en från början till slut gripande, spännande, gastkramande, förskräcklig, underbar, underhållande och lärorik läsning. Jag har full förståelse för att boken utnämnts till ett mästerverk.

haren 3

Edmund de Waals släkt på hans pappas sida kommer från den ofattbart rika släkten Ephrussi, ursprungligen från Polen men det var i Odessa rikedomen tog sin början genom handel med vete. Ju rikare släkten blev desto intressantare var det för den att sprida sig ut i Europa. Man etablerade sig i Wien och i Paris, arbetade med sitt handelskompani men startade också en bank och mycket därtill. Man byggde otroligt stora och vackra palats för familjerna att bo i. Rikedomarna inom familjen var enorma. Några personer, däribland Charles Ephrussi (1849-1905), ägnade sig åt de sköna konsterna och samlade på allt som var vackert, i Charles fall bland annat japansk konst, som var högsta mode under hans tid, till exempel de små miniatyrerna snidade i elfenben, trä eller annat material.

Historien om netsukerna tar oss genom flera krig, framför allt de två världskrigen då familjen Ephrussi förlorade allt de ägde. De var integrerade, assimilerade judar, med det skyddade dem inte från den allt mer framväxande antisemitismen i Europa och det är fullständigt avskyvärt att läsa vad de fick vara med om. Boken är, tillsammans med mycket annat, ett ovärderligt europeiskt historiedokument.

Jag kan inte nog rekommendera den. Är man som sagt det minsta intresserad av impressionistisk konst är avsnittet om Charles Ephrussi i Paris otroligt spännande. Charles Ephrussi var en av de första samlarna av impressionistisk konst och alla tavlor han ägde togs ifrån familjen och finns nu utspridda över stora delar av världen på olika museum. Edmund de Waal skriver bland annat i boken:

”Denna kombination av japanska föremål och den skimrande nya stilen i måleriet känns rätt. Japonisme må ha varit ‘en sorts religion’ för familjen Ephrussi, men det var i Charles krets av konstnärsvänner som denna nya konst hade sin djupaste effekt. Manet, Renoir och Degas var också giriga samlare av japanska tryck. De japanska bildernas struktur föreföll repetera meningen med världen på ett annat sätt. Betydelselösa verklighetsglimtar – en gatuförsäljare som kliar sig i huvudet, en kvinna med ett gråtande barn, en hund som lunkar iväg åt väster – hade lika mycket innebörd som ett väldigt berg vid horisonten. Som i netsukerna gick vardagslivet vidare utan att upprepas. Denna nästa våldsamma kombination av sagoberättande och grafisk, kalligrafisk klarhet var katalyserande.”

Sommarens absoluta läsupplevelse hittills! Boken finns att beställa på både Adlibris och Bokus.

När bergen rör sig

japan kvinnor

Idag var jag på Östasiatiska museet i Stockholm och lyssnade på Monica Braw som brättade om sin nya bok: Kvinnor i Japan under tusen år (Atlantis, 2012). Det visade sig också vara releaseparty för boken så förlaget var där och bjöd på vin.

Boken inleds med en dikt, När bergen rör sig, av en av Japans första feminister, Yosano Akiko, och dikten är från 1911:

Dagen har kommit när bergen ska börja röra sig
Ingen tror mig när jag säger det
Bergen har bara vilat en tid
För länge sedan
fick bergen utbrott av eld. De var levande
Det behöver ni inte tro
Men. människor, var övertygade om detta:
alla, kvinnor, som legat stilla, reser sig nu.

Den fantastiska dikten fick bilda fond till föredraget. Monica Braw berättade om fem av de nio kvinnor hon porträtterar i boken. En av dem var Hiratsuka Raicho (1886-1971), ännu en av de tidigaste feministerna i Japan. Hon startade en tidning för kvinnor, ett litterärt magasin där de bereddes plats för sina alster såsom dikter och andra texter. Den hette Seito vilket betyder Blåstrumpa på japanska. Tidningen blev en stor succé. Så här såg framsidan ut på det första numret som kom ut 1911:

1st_Issue_of_Seito

Det, i mina ögon, mycket intressanta med denna bild är den tydliga kopplingen till Art nouveau, som jag lärt mig mycket om tack vare serien som nyss gick på Kunskapskanalen. Där fick man lära sig att konstformen Art nouveau, som också kallas Jugend, hämtade mycket inspiration från japanska konst, särskilt japanska träsnitt. Det kan man verkligen se här. Det här skulle precis lika gärna kunnat vara producerad i Europa, av någon av de främsta Art nouveau konstnärerna. Omslaget blev mycket uppmärksammat när numret kom ut, vilket bidrog till att tidningen sålde bra redan från början.

First-Female-Novelist

En annan kvinna Monica Braw berättade om var den japanska författarinnan Murasaki Shikibu som levde i slutet av 900-talet. Hon skrev, vad som brukar kallas, världens första roman: Berättelsen om Genji, som handlar om en prins vid kejsarens hov på 900-talet, en riktig Don Juan. Hon är fortfarande Japans mest kända författare bland japaner. Murasaki Shikibu skrev också dagbok som finns kvar, den ger en väldigt detaljerad inblick i hur en kvinna vid hovet hade det för tusen år sedan i Japan.

Mycket inspirerande föreläsning och jag ser fram emot att läsa boken som man kunde köpa idag, direkt från förlaget.