Det är kanske lite väl magstarkt att säga att alla måste se filmen om suffragetterna, att den borde visas i skolor, på universitet, på arbetsplatser, i kulturhus, i riksdagshuset, i kommunalhus, på alla platser där människor lever och arbetar. På alla platser där beslut fattas, där maktens män och kvinnor huserar.
Kanske överdriver jag. Nej, det gör jag inte, för filmen Suffragette, som hade biopremiär i fredags, berättar inte bara något avgörande om vår historia utan också något avgörande om vår tid, alla tider. Hur makten fungerar, hur grupptryck fungerar och hur livsavgörande solidariteten mellan människor är. Det är en riktigt, riktigt bra film. Alla måste se den.
Filmen utspelar sig år 1912-1913 i Storbritannien. I händelsernas mitt står Mrs Mauds Watts. Vad jag vet är hon en påhittad person som får gestalta de verkliga kvinnornas liv och kamp. Många andra i filmen är verkliga, historiska personer liksom händelserna som utspelar sig.
Det är centralt för filmens trovärdighet att det som visas är historiskt korrekt. Poliserna var faktiskt så brutala mot de fredligt demonstrerande kvinnorna, kvinnorna kastades i fängelse för minsta lilla, de tvångsmatades, de förföljdes och de och deras familjer utsattes för hot och hatkampanjer.
Även suffragetternas handlingar i filmen är historiskt korrekta. Det var så här de gjorde, de tog till handlingar när orden inte längre räckte till. Som de säger själva i filmen: ”Våld är det språk som männen talar och förstår, om vi använder det måste de lyssna”. Civil olydnad blev en viktig del av kampen för kvinnornas rösträtt.
För det är vad filmen handlar om. Suffragetterna var kvinnor i Storbritannien i början av 1900-talet som kämpade för allmän rösträtt för kvinnor. Ordet kommer från latinets ”suffragium” som betyder ”röst vid val”. Det var egentligen ett inofficiellt namn på rörelsen, det var tydligen en tidning som använde det ordet om kvinnorna men det anammades även av dem själva.
Vad kvinnorna ville var helt enkelt att få vara med och rösta om villkoren för sina egna liv, att få påverka lagar och regler för familjepolitiken, arbetsplatser, helt enkelt för livet och dess villkor. Personligen har jag svårt för civil olydnad när det kommer till att bryta mot lagar men följande replik (ungefärligt återgiven) från filmen är svårt att värja sig mot: ”Jag kommer att respektera lagen när lagen har blivit respektabel”.
För det var ju det som var problemet: lagen kvinnorna var satta att följa var inte respektabel, det vill säga, den var inte på något sätt till deras fördel utan snarare orsaken till förtryck och maktmissbruk som drabbade dem. Varför skulle de följa den? Det är lätt för mig att sitta här, hundra år senare, och fördöma dem samtidigt som jag skördar frukterna av deras kamp.
Det som gör filmen så bra, förutom det faktum att den levandegör och berättar en central del av mänsklighetens historia, är att den inte ägnar sig åt glorifiering eller enögdhet. Jag tycker att filmen på flera sätt lyfter fram central perspektiv som breddar blicken och historiebeskrivningen.
En sådan viktig aspekt är solidariteten mellan kvinnorna som kämpade, som sträckte sig över klassgränser och andra i vanliga fall hindrande gränser mellan människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Kvinnor som blev förkastade av sina män och sina familjer, som förlorade sina arbeten och som hamnade i fängelse igen och igen för sitt engagemang, de blev upptagna i den stora solidaritetsfamiljen. Utan den hade de inte klarat sig särskilt länge.
Det är vackert att se hur kvinnorna stöttar varandra, skyddar varandra och hjälper varandra rent praktiskt för att möjliggöra kampen. Men det är så klart inte alla kvinnor som är solidariska, det framgår alltför väl i filmen hur många kvinnor det var som fördömde kampen för kvinnors rösträtt. Och det framgår också att det fanns män som stötte kampen fullt ut också.
En annan viktig aspekt som kommer fram väldigt bra i filmen är grupptrycket kring människorna, men inte bara kring kvinnorna utan också kring männen. De män som hade kvinnor som var suffragetter tvingades löpa gatlopp likväl som kvinnorna. De hånades lika mycket som kvinnorna, för att de inte kunde hålla sina kvinnor på mattan, att de inte vara män nog att hålla ordning på sin hustru etc.
Män kastade ut sina kvinnor, antagligen av flera skäl: de var motståndare till kampen som de flesta män var, eller de orkade inte med trycket från de andra männen, och hela samhället. Man kan tycka, så här långt efteråt, att männen borde skämmas som inte ställde upp för sina kvinnor, men man glömmer så lätt att de hade ett helt samhälle emot sig att även om de innerst inne höll med kvinnorna orkade de inte stå upp för det. Det var för mycket som stod på spel för dem.
Vad som också framgår tydligt i filmen är allt det förtryck som kvinnorna, särskilt de från arbetarklassen, fick stå ut med vid den här tiden. Fabrikskvinnorna var helt skyddslösa. Inte bara arbetade de under vidriga förhållande, där de riskerade döden varje dag i fabrikerna under betydligt uslare förhållanden än männen och med lägre lön, de utsattes också för männens godtycklighet och sexism. Om chefen kräver din kropp så gör han. Kvinnorna hade inga rättigheter alls.
Kvinnornas kroppar var männens egendomar. Övergrepp, våldtäkter, misshandel var vardag för många arbetarkvinnor, men också ändlösa graviditeter plågade dem. Rätten till preventivmedel och fri abort har verkligen varit en räddning för kvinnor, säga vad man vill om det.
Men inte bara arbetarkvinnorna drabbades av förtrycket även om det var betydligt med kännbart i deras liv och kroppar, även medelklass- och överklasskvinnorna delade förtrycket av att vara maktlösa och inte kunna styra fullt ut över sina kroppar och sina ägodelar. Det finns scener i filmen som på ett mycket bra sätt tydliggör den aspekten.
Det finns många scener i filmen som är helt korrekt återgivna från verkligheten. Det ger filmen en tyngd som inte kan negligeras. Det är otroligt bra gjort. Filmen är otroligt bra. Alla måste se den. Den berättar något viktigt om oss människor och mekanismerna bakom maktutövning och kampen för det som är rätt och rättvist. Men också om möjligheten att förändra och påverka, hur man går tillväga för att uppnå en avgörande förändring.
Det finns delade meningar om suffragetternas kamp hjälpte eller stjälpte kvinnorättsrörelsen, men jag är helt övertygad om att de hjälpte och stärkte den. Det är viktigt att notera, för den som anser att kvinnornas våld skymde kampen och skapade negativ publicitet, att det våld som användes var ytterst diskret om man jämför med andra rörelsers och man var mycket noga med att ingen annan person skulle komma till skada.
De sprängde brevlådor, krossade fönster och sprängde ett tomt hus, men den enda som dog var Emily Davidson som kastade sig framför kungens häst under ett derby. Den händelsen var brutal men effektiv. Plötsligt hade suffragetterna hela världens ögon på sig och långsamt påbörjades den förändring som än i dag pågår för kvinnors – och mäns – jämlikhet och frihet.
För som kvinnorna själva sa: ”Jag är hellre en rebell än en slav”. Hear, hear.