Alla måste se filmen Suffragette

IMG_8937

Det är kanske lite väl magstarkt att säga att alla måste se filmen om suffragetterna, att den borde visas i skolor, på universitet, på arbetsplatser, i kulturhus, i riksdagshuset, i kommunalhus, på alla platser där människor lever och arbetar. På alla platser där beslut fattas, där maktens män och kvinnor huserar.

Kanske överdriver jag. Nej, det gör jag inte, för filmen Suffragette, som hade biopremiär i fredags, berättar inte bara något avgörande om vår historia utan också något avgörande om vår tid, alla tider. Hur makten fungerar, hur grupptryck fungerar och hur livsavgörande solidariteten mellan människor är. Det är en riktigt, riktigt bra film. Alla måste se den.

Suffragette2

Filmen utspelar sig år 1912-1913 i Storbritannien. I händelsernas mitt står Mrs Mauds Watts. Vad jag vet är hon en påhittad person som får gestalta de verkliga kvinnornas liv och kamp. Många andra i filmen är verkliga, historiska personer liksom händelserna som utspelar sig.

Det är centralt för filmens trovärdighet att det som visas är historiskt korrekt. Poliserna var faktiskt så brutala mot de fredligt demonstrerande kvinnorna, kvinnorna kastades i fängelse för minsta lilla, de tvångsmatades, de förföljdes och de och deras familjer utsattes för hot och hatkampanjer.

Även suffragetternas handlingar i filmen är historiskt korrekta. Det var så här de gjorde, de tog till handlingar när orden inte längre räckte till. Som de säger själva i filmen: ”Våld är det språk som männen talar och förstår, om vi använder det måste de lyssna”. Civil olydnad blev en viktig del av kampen för kvinnornas rösträtt.

Riot

För det är vad filmen handlar om. Suffragetterna var kvinnor i Storbritannien i början av 1900-talet som kämpade för allmän rösträtt för kvinnor. Ordet kommer från latinets ”suffragium” som betyder ”röst vid val”. Det var egentligen ett inofficiellt namn på rörelsen, det var tydligen en tidning som använde det ordet om kvinnorna men det anammades även av dem själva.

Vad kvinnorna ville var helt enkelt att få vara med och rösta om villkoren för sina egna liv, att få påverka lagar och regler för familjepolitiken, arbetsplatser, helt enkelt för livet och dess villkor. Personligen har jag svårt för civil olydnad när det kommer till att bryta mot lagar men följande replik (ungefärligt återgiven) från filmen är svårt att värja sig mot: ”Jag kommer att respektera lagen när lagen har blivit respektabel”.

För det var ju det som var problemet: lagen kvinnorna var satta att följa var inte respektabel, det vill säga, den var inte på något sätt till deras fördel utan snarare orsaken till förtryck och maktmissbruk som drabbade dem. Varför skulle de följa den? Det är lätt för mig att sitta här, hundra år senare, och fördöma dem samtidigt som jag skördar frukterna av deras kamp.

article-2609037-1D371B6700000578-67_634x471

Det som gör filmen så bra, förutom det faktum att den levandegör och berättar en central del av mänsklighetens historia, är att den inte ägnar sig åt glorifiering eller enögdhet. Jag tycker att filmen på flera sätt lyfter fram central perspektiv som breddar blicken och historiebeskrivningen.

En sådan viktig aspekt är solidariteten mellan kvinnorna som kämpade, som sträckte sig över klassgränser och andra i vanliga fall hindrande gränser mellan människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Kvinnor som blev förkastade av sina män och sina familjer, som förlorade sina arbeten och som hamnade i fängelse igen och igen för sitt engagemang, de blev upptagna i den stora solidaritetsfamiljen. Utan den hade de inte klarat sig särskilt länge.

Det är vackert att se hur kvinnorna stöttar varandra, skyddar varandra och hjälper varandra rent praktiskt för att möjliggöra kampen. Men det är så klart inte alla kvinnor som är solidariska, det framgår alltför väl i filmen hur många kvinnor det var som fördömde kampen för kvinnors rösträtt. Och det framgår också att det fanns män som stötte kampen fullt ut också.

suffragette-fr-02-670-380

En annan viktig aspekt som kommer fram väldigt bra i filmen är grupptrycket kring människorna, men inte bara kring kvinnorna utan också kring männen. De män som hade kvinnor som var suffragetter tvingades löpa gatlopp likväl som kvinnorna. De hånades lika mycket som kvinnorna, för att de inte kunde hålla sina kvinnor på mattan, att de inte vara män nog att hålla ordning på sin hustru etc.

Män kastade ut sina kvinnor, antagligen av flera skäl: de var motståndare till kampen som de flesta män var, eller de orkade inte med trycket från de andra männen, och hela samhället. Man kan tycka, så här långt efteråt, att männen borde skämmas som inte ställde upp för sina kvinnor, men man glömmer så lätt att de hade ett helt samhälle emot sig att även om de innerst inne höll med kvinnorna orkade de inte stå upp för det. Det var för mycket som stod på spel för dem.

Suffragette_1

Vad som också framgår tydligt i filmen är allt det förtryck som kvinnorna, särskilt de från arbetarklassen, fick stå ut med vid den här tiden. Fabrikskvinnorna var helt skyddslösa. Inte bara arbetade de under vidriga förhållande, där de riskerade döden varje dag i fabrikerna under betydligt uslare förhållanden än männen och med lägre lön, de utsattes också för männens godtycklighet och sexism. Om chefen kräver din kropp så gör han. Kvinnorna hade inga rättigheter alls.

Kvinnornas kroppar var männens egendomar. Övergrepp, våldtäkter, misshandel var vardag för många arbetarkvinnor, men också ändlösa graviditeter plågade dem. Rätten till preventivmedel och fri abort har verkligen varit en räddning för kvinnor, säga vad man vill om det.

Men inte bara arbetarkvinnorna drabbades av förtrycket även om det var betydligt med kännbart i deras liv och kroppar, även medelklass- och överklasskvinnorna delade förtrycket av att vara maktlösa och inte kunna styra fullt ut över sina kroppar och sina ägodelar. Det finns scener i filmen som på ett mycket bra sätt tydliggör den aspekten.

BP116971

f8de4e30f72df70702d793a32998072c

Det finns många scener i filmen som är helt korrekt återgivna från verkligheten. Det ger filmen en tyngd som inte kan negligeras. Det är otroligt bra gjort. Filmen är otroligt bra. Alla måste se den. Den berättar något viktigt om oss människor och mekanismerna bakom maktutövning och kampen för det som är rätt och rättvist. Men också om möjligheten att förändra och påverka, hur man går tillväga  för att uppnå en avgörande förändring.

Det finns delade meningar om suffragetternas kamp hjälpte eller stjälpte kvinnorättsrörelsen, men jag är helt övertygad om att de hjälpte och stärkte den. Det är viktigt att notera, för den som anser att kvinnornas våld skymde kampen och skapade negativ publicitet, att det våld som användes var ytterst diskret om man jämför med andra rörelsers och man var mycket noga med att ingen annan person skulle komma till skada.

De sprängde brevlådor, krossade fönster och sprängde ett tomt hus, men den enda som dog var Emily Davidson som kastade sig framför kungens häst under ett derby. Den händelsen var brutal men effektiv. Plötsligt hade suffragetterna hela världens ögon på sig och långsamt påbörjades den förändring som än i dag pågår för kvinnors – och mäns – jämlikhet och frihet.

5612b4aa1800002d00dc1299

För som kvinnorna själva sa: ”Jag är hellre en rebell än en slav”. Hear, hear.

Annonser

Charlie Hebdo: Même pas mal!

bild-92

Jag befann mig i Paris en vecka efter terrordådet den 7 januari då redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo stormades av extremister som sköt chefredaktören, fem av de mest kända tecknarna och ytterligare några medarbetare, till döds. Ett fullständigt vansinnigt våldsdåd som det inte finns någon som helst ursäkt för.

bild-93

Vid den här tiden var staden tapetserad med affischer till stöd för tidningen och för press- och yttrandefriheten. Det första numret av Charlie Hebdo efter terrordådet, en tidning som i normala fall har en upplaga på cirka 60 000 trycktes upp veckan efter terrordådet i tre miljoner exemplar. De tog omedelbart slut vilket gjorde att man tryckte upp ytterligare två miljoner exemplar. Trots det var det omöjligt att få tag i en tidning i Paris.

Andra tidningar, som till exempel tidningen Elle och L’Express, gav sitt stöd genom att ge ut särskilda utgåvor med fokus på rätten att säga vad man vill. Det är sällan man får var med om att ett helt land, och särskilt Frankrike, står totalt enade i sin protest och i sitt stöd för något man tror på.

bild-94

Det var rörande på något sätt att se den solidaritet som skapats kring tidningen och dess rätt att skriva och rita vad den vill. Och den rätten har de och ska ha, men det betyder väl inte att man måste gilla vad de gör? Nej, det tycker jag inte. Jag gillar egentligen inte tidningens innehåll och dess många gånger obehagliga bilder, men det minskar inte rätten av skriva och rita vad man vill.

bild-95

Mest gripande av allt jag såg i staden var den här tygaffischen som satts upp på en husvägg (jag vet tyvärr inte vad det är för byggnad men den ligger vid Seines vänstra stranden). Den föreställer den omtyckte tecknaren Cabu med massor av skotthål i bröstet. Texten lyder: Même pas mal!

bild-96

Même pas mal är ett franskt uttryck som framför allt barn använder när de inte vill visa att något gör ont, jämförbart med det svenska ”det gjorde i alla fall inte ont!” Det var riktigt sorgligt att se att man till och med skämtar om deras död, men om tidningens egen filosofi är att man ska kunna skämta om allt så måste det även gälla dem själva. Säga vad man vill, men fransmännen lever som de lär.

bild-126

Små hemmagjorda affischer satt uppsatta här och där över hela Paris, samma affischer som användes vid demonstrationen i Stockholm söndagen efter dådet: Je suis Charlie. Många byggnader och institutioner hade banderoller med denna slogan uppsatta på väggar eller på sina sidor i social medier, allt som en solidaritetshandling.

bild-127

Trots att jag inte lyckades få tag i det historiska numret av Charlie Hebdo i Paris (men väl specialnumret av Elle, vilket jag också är glad för) så lyckades jag till min förvåning få tag i ett av de nummer som Pressbyrån distribuerade online i Sverige. De hade drygt 300 exemplar att sälja. Så nu har jag tidningen och det känns fint.

bild-128

Men jag gillar den inte särkilt mycket, bilderna och texterna är inte särskilt roliga eller uppbyggliga om man så vill. Jag kommer inte köpa något fler exemplar av tidningen och det ska bli intressant att se vad som händer framöver, om fransmännen kommer att fortsätta att gå man ur huse för att köpa ett nummer av Charlie Hebdo. Troligtvis inte.

Men det gör inget, köpet av det här numret är en motståndsaktion, en ickevåldshandling. Att göra något, att ta ställning för något man tror på utan att ta till våld eller hot mot oliktänkande eller motståndare av olika slag. Det är också något viktigt, sedan kan tidningen var hur tråkig och snaskig den vill.

Je suis Charlie.

#JeSuisCharlie i Stockholm

penna

Terrordåden i Paris den 7 januari, och dagarna efteråt, då en tidningsredaktion, Charlie Hebdo, attackerades och minst 12 personer dödades, bland annat chefredaktören och flera välkända tecknare, har skakat om oss alla rejält. En del besväras av att vi blir så otroligt upprörda vid det här tillfället när mängder av journalister dödas på andra platser i världen utan att vi upprörs på samma sätt, till exempel i Gaza där 17 journalister dödades under det senaste kriget mot Israel.

Jag kan hålla med om det, att vi borde bli mer upprörda varje gång det fria ordet attackeras, men som alltid är det skillnad när det kommer riktigt nära. När man inser att det kunde varit jag, eller någon man känner. Det är en helt naturlig och mänsklig reaktion tycker jag, inget vi ska behöva skämmas över.

Men det man kan hoppas är att den egna upplevelse man varit med om kan skapa större solidaritet och medvetenhet om vad som händer i världen. Det är vad manifestationerna idag, runt om i världen, också handlar om, förutom att man vill hedra de döda och stå upp för press-och yttrandefriheten.

Snabbt efter terrordådet började de social medierna fyllas av bilder av andra serietecknare som ville visa sin respekt och vördnad för de döda men också för att visa att verket lever vidare. Människor kan dödas men inte idéer, det vet vi. Den här illustrationen av Lucille Clerc är en av de bästa som kom fram tycker jag.

penna2

Bland alla tänkvärda och fyndiga illustrationer och hyllningar har det också dykt upp rent plågsamma bilder som den här från Instagram som lagts ut av tecknaren Georges Wolinskis, en av de mördade redaktionsledamöterna, dotter. Det föreställer hennes pappas arbetsrum hemma i Paris. Bilden är ytterst plågsam eftersom rummet är så fyllt av liv, kreativitet och skönhet och så vet man att rummets hjärta och centrum är borta. Ofattbar smärta för de närstående.

penna6

Idag stod jag tillsammans med upp emot 3000 andra på Sergels torg i Stockholm för att delta i den manifestation som Reportrar utan gränser och Svenska tecknare tagit initiativ till. I snö, kyla, blåst och fukt hade vi samlats med höjda pennor för att visa vårt motstånd mot terror och våld – och vår solidaritet för frihet och demokrati.

Det var en mäktig känsla att stå där, och enligt polisen var vi rekordmånga för att vara på vintern, endast på sommaren brukar så många samlas på Sergels torg. Det visar att vi som kom var ytterst angelägna om att visa vårt stöd. Det är också en känsla av katarsis att samlas tillsammans med många andra, att få ge utlopp för det tryck som ligger tungt över bröstet. Det är en befriande känsla som ger kraft framåt.

I Paris samlades en och en halv miljon människor i en mäktig manifestation tillsammans med ledare från hela världen. Det kändes som att vi var länkade till varandra där vi stod.

penna3

Den franske ambassadören i Sverige, Jacques Lapouge, deltog och tackade för visad solidaritet. Han initierade också en tyst minut för de mördade på tidningsredaktionen, i koscherbutiken och poliserna som föll i tjänsten. Han var noga med att betona att terrordåden inte har något med religion och islam att göra. Det applåderades med rätta.

penna4

Ola Larsmo, författare och ordförande för svenska PEN, talade och berättade vad som hade mött honom i London efter de fruktansvärda terrordåden i Londons tunnelbana 2005: en gatumusikant som spelade i tunnelbanan med texten Not Afraid skrivet på en skylt med den klassiska symbolen för Londons Metro. Det var en befriande syn för alla resenärerna och det är vad vi ska ta fasta på idag också, att inte bli rädda. Ola Larsmo fick starka applåder.

penna5

Det var många som talade och mycket klokt sades men för mig är en av de viktigast sakerna att ta fasta på nu det som statsminister Stefan Löfvén sa under sitt besök i Paris, där han deltog i manifestationen, att det här som händer nu inte är en strid mellan civilisationer eller religioner, det är en strid mellan dem som tror på demokratin (och det öppna samhället) och de som inte tror på det. Aftonbladets ledarskribent Katrine Marcal skriver om det i en mycket läsvärd artikel idag.

Ett slagord som skanderats högt under dagarna sedan terrordåden är att ”Pennan är starkare än geväret”, att det är verkligen en sanning att ta fasta på. Vad jag osökt kommer att tänka på är filmen ”12 years a Slave” där den frie afroamerikanen blir tillfångatagen och såld som slav och där hans jakt på en penna är filmens genomgående tema.

Om han får tag i en penna kan han skriva ett brev till sina vänner som kan intyga att han är en fri medborgare och på så sätt kan han bli befriad. Efter 12 år får han tag på en penna och han blir äntligen fri. Med en penna som enda vapen når han befrielse från förtryck, våld och fångenskap. Filmen bygger på en sann historia. Pennan är starkare.

Underskatta aldrig en penna. Je suis Charlie.