Äntligen! Captain America Civil War

Screen-Shot-2016-03-29-at-5.33.37-PM

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

zmm7hhlo2hg3at0r0fqf

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

Captain-American-Civil-War-4-620x324

Captain-America-Civil-War-Trailer-TeamCap-low-res

captain-america-civil-war-will-significantly-alter-the-marvel-cinematic-universe-901532

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

captain-america-civil-war-helecopter-image

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.

Annonser

Helt magiskt med Helena Blomqvist

IMG_0377

Det är något alldeles speciellt med fotokonstnären Helena Blomqvist (född 1975). Hennes konst är helt magisk. Varje gång jag ser en utställning med hennes bilder blir jag lyrisk. Man blir helt indragen i en parallell fantasivärld som man önskar av hela sitt hjärta att den fanns på riktigt. Det är en god värld, inte utan sorger och smärta, men ändå en värld av vänskap och vänlighet.

Helena Blomqvist senaste fotoserie heter ”Florentine” och har just visats på Lars Bohmans Gallery i Stockholm. När jag såg de första bilderna, reklam för utställningen i olika sammanhang, tvekade jag först att gå och se den. Jag tyckte bilderna kändes alltför sorgliga. De utstrålade ensamhet och övergivenhet, men jag kunde ändå inte motstå att se utställningen till slut. Så fel jag hade!

IMG_0393

Det finns inget sorgligt eller ensamt med ”Florentine” men mycket vemod och saknad efter en tid som flytt. Florentine själv, som ingav mig en sådan stark känsla av sorg är inte alls varken sorgsen eller ensam. Men hon är definitivt en solitär. Ensam men inte övergiven, spröd men inte svag.

Det blir tydligt in den här bilden. Hon står ensam i dörröppningen med ett visst avstånd till sina vänner och gäster. Det är så hon vill ha det.

IMG_0395

IMG_0397

I bilderna berättas om Florentines liv och värld. Det är en förfluten tid, ett på ytan amerikanskt 1960-tal, men på samma gång tidlöst. Florentine har levt i dansens och cirkusens drömvärld. Bilderna berättar om hennes öden och äventyr.

IMG_0433

IMG_0402

IMG_0451

Jag vet inte hur Helena Blomqvist gör sina bilder men jag antar att hon bygger upp miljöer och sedan korsbefruktar olika bilder på något sätt. Hur hon än gör så blir alltid resultatet helt makalöst fantastiskt och magiskt. Hennes bildvärldar är helt unika.

IMG_0405

IMG_0438

De vita duvorna finns med i många av bilderna. Vad betyder de? Jag vet inte om det finns någon djupare tanke med dem annat än att ge skönhet till bilderna, men för mig blir det en tydlig symbol för att Helena Blomqvists världar är fredliga. Det finns aldrig något våldsamt i bilderna, det finns en drömmande önskan om en vacker värld i samförstånd. En värld där lejon och duvor och möss kan leva sida vid sida.

IMG_0422

IMG_0447

Jag vill också leva i den världen.

IMG_0423

Det är så fantasifullt och så vackert detaljerat. Se bara på den här nattmiljön med hus i mörker. Här ser man ur noga Helena Blomqvist är med detaljerna, de som bildar grogrund för fantasin och gör det så enkelt att spinna en hel berättelse om Florentine och hennes värld.

IMG_0426

Det finns en värld innanför gardinerna också.

IMG_0430

Och de vita duvorna vakar över allt som vanligt.

IMG_0464

IMG_0465

Men vem är hon, denna Florentine? Vi kan bara gissa. En dansös, en diva, en skönhet, en celebritet i sin tid. En kvinna som levt ett rikt liv och som summerar sitt liv. En kvinna som verkar nöjd och tillfreds med det liv hon levt och med hur hennes liv tagit gestalt. Man vill veta mer.

IMG_0436

Jag är så glad att jag hann att se utställningen. Helena Blomqvist är en helt fantastisk konstnär.

Lars Bohman Gallery var en ny bekantskap för mig. Vackra, vita rum där Helena Blomqvists konst verkligen kom till sin rätt, och trevlig tillmötesgående personal. Tack!

Spanien – den gåtfulla passionen

Dengåtfullapassionen

Jag har väldigt många böcker och jag köper hela tiden nya. Det är en av mina passioner: böcker. Ibland får jag frågan: har du läst alla dina böcker? Nej, svarar jag då. Frågeställaren skakar på huvudet och undrar vad det är för mening med att köpa böcker som inte läses. Jag försöker förklara.

Det finns två skäl till att jag medvetet inte har läst alla mina böcker: 1) Jag vill alltid vara säker på att det finns olästa böcker i bokhyllan så jag alltid har olästa bok att läsa. Det är en livförsäkring. 2) Varje bok har sin tid. Jag köper bara böcker som jag vet att jag verkligen vill läsa, men jag vet aldrig när det är rätt tid att läsa just den boken.

Varje bok har sin tid. Ibland läser jag den nyköpta boken på en gång, det är den bokens tid omedelbart. Ibland kan det dröja år innan bokens rätta tid kommer. Jag vet inte vad det är som avgör tidens längd men det är en naturlag hos mig som jag är bunden till lika mycket som till gravitationen eller annan naturlag som styr livet.

Plötsligt bara vet jag. Nu är det rätt tid. Den här boken till exempel: ”Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen” av Nathan Shachar (utgiven på Atlantis förlag). Den har stått i min bokhylla i nästan tjugo år, den utkom 1997 och jag köpte den på bokrean något år eller två efter. Jag har längtat efter att läsa den, tänkt på den, känt på den och sett fram emot att läsa den. Nu var rätt tid. Helt rätt tid.

1423145512464573

Jag vet inte varför det var rätt tid just nu, man jag har kommit in i en period då jag vill veta allt om Spanien. Spanien är ett av få länder i Europa som jag aldrig besökt, jag vet verkligen inte varför det blivit så, men nu längtar jag dit enormt mycket. Jag vet inte varför. Jag ser alla tv-program jag kommer över som handlar om Spanien (särskilt tack till Axess TV!) och letar böcker.

Den första boken jag ville läsa var självklart min egen, som väntat på mig i stillhet. ”Den gåtfulla passionen” blev mycket omskriven när den kom ut och Nathan Shachar fick priser för den, allt mycket välförtjänt. Det är en mycket bra bok och en utmärkt ingång i den spanska världen som i alla fall jag visste väldigt lite om. Boken finns numera i pocket och i den upplagan har författaren lagt till ett nytt kapitel (som jag inte läst).

Nathan Shachar har levt och arbetat som journalist i den spanska världen under många år, både i Spanien och i Latinamerika. Han skriver inlevelsefullt och initierat, jag blir lätt euforisk under läsningen, det är spännande på en nivå som egentligen känns overklig: jag upplever så tydligt att jag ökar min bildning på ett påtagligt sätt. Om så många saker. Jag kan inte släppa boken ifrån mig på samma sätt som när man läser en riktigt bra deckare.

spanien

Även om boken mest handlar om det vi kallar Spanien idag, dess historia och framväxt som nation, känns den ändå högaktuell på många sätt. Ur Spaniens, den iberiska halvöns, historia finns mycket att lära om vår tid. Som alltid med historien, det är sällan något nytt under solen.

Nathan Shachar började resa i Spanien under 1970-talet och har levt med och följt landets utveckling sedan dess. Han berättar om människor han möter, historiska och politiska skeenden, religionens betydelse (eller snarare icke-betydelse), integrationsfrågor, demokrati- och identitetsfrågor. Det finns mycket att känna igen för oss i vår tid och i vårt land.

Spanien.ashx

Under läsningens gång inser jag hur lite jag egentligen vet om Spanien trots att jag normalt brukar känna mig ganska allmänbildad, men Spanien är en vit fläcka på min karta. Både i verkligheten eftersom jag aldrig varit där, men också mentalt eftersom jag vet så lite. Under läsningens gång tänker jag att jag vill se allt som finns att se, men vart ska man börja?

Madrid? Barcelona? Andalusien? Mallorca? Var börjar man för att få en så säker känsla och erfarenhet som möjligt om vad som är Spanien och det typiskt spanska? Ingenstans inser jag när jag lägger ihop boken efter avslutad läsning. Ingenstans och överallt. Är det något som jag lärt mig av boken så är det att det inte finns något enhetligt Spanien, inte ett Spanien utan många.

Det vi kallar Spanien, nationalstaten Spanien, består i praktiken av en grupp, i mycket hög utsträckning, självständiga landsdelar som ser på sig själva utan att direkt identifiera sig som spanjorer. Man är valensare, katalonier, basker och mycket mer. Projektet Spanien är en chimär men ändå finns det.

Den här mångfalden och den djupt liggande, historiska oviljan från de respektive landsdelarna att erkänna sig själva som en del av Spanien, i betydelsen underställda Spanien och makten i Madrid, är ett av skälen till att det ofta uppstår mycket besvärliga politiska lägen i landet.

The_Spanish_Empire

Vid en av sina resor i Alicante upptäcker Nathan Shachar att varje liten del av landskapet har sin egen stolthet och identitet. Han frågar sitt spanska resesällskap Luci:

-Har varje fläck på kartan en egen nationalism?
-Även om det bara fanns en enda by i hela universum, sade Luci, där alla såg precis likadana ut och hade lika många kor, så skulle där snart utkristallisera sig stridande fraktioner.

Spanien är verkligen gåtfullt och passionerat. Jag vill ha mer av det. Mångfalden, spänningen och stoltheten är en del av fascinationen med Spanien. Till det kommer så klart klimatet, solen, maten, vinet, konsten, kulturen… ja, jag längtar verkligen till Spanien. Men vart ska jag resa först?

Boken finns att köpa begagnad på Bokbörsen och i pocketupplaga på Adlibris och på Bokus.

Med Nino Keller stannar tiden

IMG_0260

Plötsligt händer det, som det sägs i den välkända reklamen. Tiden stannar upp. Det hände mig häromdagen när jag passerade Galleri Hantverket på Götgatan i Stockholm. Jag såg den här målningen ligga i fönstret och jag var tvungen att stanna upp mitt i steget.

Jag gillar den här tavlan väldigt mycket. Den heter ! och är målad av Nino Keller som just nu har en liten utställning på galleriet. Utställningen pågår till den 14 april. När jag såg tavlan i fönstret hade galleriet stängt men jag skyndade mig tillbaka nästa dag. Jag ville se mer.

Nino Keller är känd för sina illustrationer men också för att han är trummis i flera kända svenska band. Jag vet inte alls vem han är men jag uppskattar hans konst. Jag tycker om att han i de stora målningarna får med känslan av serieteckning, men också ett formspråk som känns retro på ett positivt sätt.

När jag ser hans tavlor är det som om tiden också står still inom mig, jag återskapar minnen och känslor förknippade med böcker och barnprogram från min barndom. Jag gör en resa i tid och rum och den gör mig lycklig. Nino Kellers konst tar mig med på en resa till inre rum där jag trivdes som barn, då jag var lycklig och hemma oavsett yttre omständigheter.

IMG_0240

IMG_0248

IMG_0236

Utställningen heter ”Människan och apparaten”. I nästan varje målning finns en apparat med, en apparat att använda men också att älska. Vissa apparater har ju blivit som familjemedlemmar, man kan inte leva utan dem. Det är förstås på både gott och ont, men i Nino Kellers konst upplever jag apparaterna som vänner.

Det är inte den klassiska civilisationskritiken att alla apparater, all teknik, alienerar oss från varandra och skapar avstånd och främlingskap. Nej, här utstrålar målningarna den barnsliga fascinationen inför alla dessa underbara apparater som kan trolla med verkligheten. Så som man kände det när man var liten.

ninokeller2

IMG_0247

Men visst, ibland snuddar även Nino Keller vid den klassiska kritiken mot våra apparater, eller kanske inte apparaterna i sig utan den makt och tyngd vi människor tillskriver dem. Att vi gör dem till livets centrum kanske på bekostnad av annat som egentligen är viktigare.

Här är det datorn och TV:n som upphöjts till gudomligheter, och det känns ändå rätt att det perspektivet också finns med på utställningen. Ibland har vi människor en benägenhet att låta maskinerna styra oss istället för tvärtom. Vi behöver ofta påminna oss om det och lyfta upp blicken från displayen för att se längre.

IMG_0241

Den här tavlan skulle jag gärna köpa (tillsammans med !), den är så vacker. Här har Nino Keller lyft blicken från displayen och sett något annat, något större och viktigare. Livet.

IMG_0245

Och här får vi veta vem som hjälpte honom att göra det. Helt underbart.

ninokeller

Den lilla utställningen med Nino Keller rymmer mycket och är både vacker och tänkvärd. Jag hade inte möjlighet att köpa någon tavla men Nino Keller hade tänkt även på oss och tryckt upp två olika affischer, bland annat en av konstverket ! som jag såg i fönstret. Den affischen köpte jag för 200 kr och den gör mig lika lycklig som om jag hade fått köpa originalet.

Starka känslor i ”När Marnie var där”

när-marnie-var-där-(2014)-large-picturexx

En ny tecknad japansk film har gått upp på biografierna här i Sverige: ”När Marnie var där”. Filmen hade premiär i Japan 2014 och är producerad av den berömda Studio Ghibli, samma studio som producerat de uppskattade filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och många fler.

Det finns ett stort intresse för allt japanskt i Sverige just nu så varje film som kommer väcker stor uppmärksamhet. Vilket de alltid förtjänar mer eller mindre. Även ”När Marnie var där” lever upp till de högt ställda förväntningarna, det är en riktigt stark filmupplevelse.

N-r_Marnie_var_d-rxxx

Filmens huvudperson är den föräldralösa flickan Anna som är 12 år. Hon bor hos fosterföräldrar men mår inte bra. Hon känner sig olycklig, ful, ensam och oälskad. Hon hatar sig själv. Hon får astmaanfall som snarare är psykosomatiska än fysiska. Hon är olycklig och det sätter sig i kroppen.

Det är viktiga ämnen för unga människor som behandlas i filmen: att känna sig älskad, accepterad, omtyckt och vara en självklar del av en större gemenskap. Anna säger det så gripande: ”Det finns en magisk cirkel i livet, antingen är man innanför den eller också är man utanför den. Jag är utanför den.”

N-r_Marnie_var_d-rxx

Anna blir skickad ut på landet för att tillfriskna och andas frisk luft och bli stark. Hon skickas till släktingar till fostermamman. Det är en familj så annorlunda än det hon är van vid. Här känner hon sig självklar och accepterad. Inte för att fostermamman är annat än mild och god, utan för att Anna själv släpper ned gardet. Här börjar hennes väg mot befrielsen av henne själv.

Det är en stark resa vi får vara med om. Japanska filmer väjer aldrig för starka, svåra känslor. Ögonen tåras igen och igen, man blir berörd, tagen och gripen. Studio Ghibli är världsmästare på att sätta ord och bild på barns övergivenhet, lojalitet och hopp om något bättre. De tar alltid barnen på allvar. Det är underbart att få vara med om som åskådare.

marnie

En gemensam nämnare för nästan alla japanska filmer, de tecknade, som jag sett är att en eller båda föräldrarna är döda. Oftast mamman. Jag har alltid tyckt att det är märkligt med alla dessa döda mammor, ungefär som om det är det värsta senarior japanerna kan tänka sig. Som om det var det sorgligaste och mest tragiska ett barn kan drabbas av. Så klart hemskt men ändå ett lite enformigt tema, har jag tyckt.

Men så plötsligt insåg jag en dag: med alla de krig och katastrofer som japan drabbats av under 1800- och 1900-talet (kriget mot Kina, andra världskriget, atombomberna, jordbävningar etc) är det en kollektivt erfarenhet. Alla japaner har den erfarenheten, att mista någon närstående, att mista en eller båda föräldrarna. De vet av egen erfarenhet hur hemskt det är men samtidigt är det en vardaglig upplevelse som miljoner japaner delar med varandra.

Här i Sverige, där vi levt i fred i 200 år och utan naturkatastrofer, lever vi inte med den kollektiva erfarenheten. I svenska barnböcker och filmer, till exempel i Astrid Lindgrens böcker och senare böcker, är det värsta som kan hända att man blir fosterbarn, föds utanför äktenskapet eller lever med skilda föräldrar. Man är övergiven men av helt andra skäl, inte lika dramatiska.

En spännande skillnad mellan svensk och japansk barn- och ungdomskultur tycker jag, väl värd att fortsätta utforska.

b7add56fb097fb9df686c769d4fada41-marnie9

Utmärkande för de japanska tecknade filmerna är också att de på ett eller annat sätt slutar lyckligt, hur sorgligt det än är på vägen dit. Det gäller även den här filmen, man lider med Anna men det ordnar sig för henne och man drar en suck av lättnad.

N-r_Marnie_var_d-r

I ”När Marnie var där” finns inga övernaturliga filurer, inte som man har vant sig vid i många av de andra filmerna, men det gör inget. Filmen är både dramatisk, komisk och gripande på djupet ändå. Ibland kan livet vara så innehållsrikt och osannolikt att det inte behövs läggas till något extra.

Det jag också uppskattar med Studio Ghiblis filmer är att de är så otroligt vackert tecknade och målade, varje detalj är frammejslar med omsorg och korrekthet. Man njuter av det gedigna hantverket. Filmen är barntillåten men jag vill ändå påpeka att det är starka känslor inbladade så de allra minst barnen bör nog vänta med att se den. Åldrarna runt 10 år tror jag är den mest idealiska. Och så vi vuxna förstås, vi är alltid en viktig målgrupp.

movie-player

Med lite större barn kan man se filmen på originalspråk, japanska, med svensk text. Det förhöjer definitivt upplevelsen. Sammanfattningsvis: återigen en fantastisk filmupplevelse från Studio Ghibli. Jag rekommenderar den!