Teater: I Hertha Hillfons ateljé

11917831_889123224496650_1520612419_n

Oj vad jag blev överraskad när jag såg de här affischerna som just satts upp här och där i Stockholm. Först blev jag förvånad, tänkte att jag såg fel, men sedan – när jag insåg att jag sett rätt – sköt en stråle av värme och lycka genom min kropp. Faktiskt, så fysiskt var det. Någon har gjort teater av konstnären Hertha Hillfon och hennes ateljé. Så genialt.

eoxzhtxkdjbd2cwyo34h

När jag kom närmare såg jag att det är Påfågeln,  Pantomimteatern, på St Eriksgatan, som sätter upp en barnföreställning som heter ”I Hertha Hillfons ateljé”. Från 5 år står det. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Jag skyndade mig att söka på nätet när jag kom hem och beställde omedelbart en biljett. Jag är definitivt från 5 år. En övre gräns nämns inte. Och tur är väl det för det här är verkligen en föreställning som passar alla åldrar.

påfågeln

Att det är pantomim är helt logiskt, för att förstå och ta till sig Hertha Hillfons konst och person behövs inga ord. Konsten och personen i sig själva säger allt som behöver sägas. De är och var båda väldigt fysiska och tydliga i sina budskap.

Föreställningen är skapad av Bo W Lindström och Victoria Kahn (regi). Bo W Lindström som var personlig vän med Hertha Hillfon spelar henne i föreställningen och hans motspelerska är Alice Hillbom Rudfelt. Pjäsen hade premiär i lördags den 24 oktober och spelas i Stockholm resten av den här veckan (utom söndag) för att sedan turnera i landet. Föreställningen är 40 minuter lång.

FullSizeRender-23x

Det var med förväntan jag kom till teatern idag och föreställningen var en härlig upplevelse. Det var vackert, vemodigt, roligt och lite läskigt (i alla fall för de barn som var där). Precis som det ska vara när man är på teater.

Som konstintresserad vuxen var det enkelt att förstå vad som låg bakom många av idéerna i föreställningen, som den att Hertha Hillfon och hennes man arkitekten Gösta Hillfon bestämt att när de båda dött ska de mötas igen på ett café i Florens. Hertha som levde längst är fågeln som väntar på att få återförenas med sin älskade i en av världens vackraste städer.

Den drömmen var en central del av föreställningen men den tror jag inte att barnen förstod, men vad gjorde väl det? Ingenting. Det fanns så mycket annat för dem att förstå och inspireras av. Det är verkligen en föreställning för alla åldrar, med eller utan kunskap om Hertha Hillfon själv.

originalhertha

Det som överraskade mig var att pjäsen fokuserade mycket på Herthas kärlek och relation till sin man Gösta, jag trodde att det skulle vara enbart Hertha och hennes konst i centrum för berättelsen. Men de två parallella berättelserna, skapandet och kärleken, befruktar och inspirerar varandra. De är som två sidor av samma mynt.

IMG_7273

Det var intressant att se hur naturligt det var att Hertha spelades av en man. Det blev aldrig utstuderat eller bakvänt utan kändes hela tiden helt självklart. Kanske beror det på att skådespelaren själv var vän med Hertha under lång tid och kunde gestalta henne trovärdigt.

Men mest tror jag att det beror på att budskapet om Hertha handlar om gränsöverskridande fenomen såsom konstnärlig frihet, fantasi, barnasinne, kärlek, smärta och sorg. Existentiella, mänskliga, grundläggande behov som inte är beroende av kön eller ålder.

FullSizeRender-20x

Tillsammans med Hertha på scenen fanns också hennes kreativitet, fantasi och skapande som en ande, en egen personlighet, genialiskt gestaltad av Alice Hillbom Rudfelt. Om vi vuxna fäste oss mest vid Hertha själv i föreställningen var det den roliga och busiga ”anden” som roade barnen mest.

Genom dessa två roller lyckas man skapa en föreställning som känns lika underhållande och meningsfull för både vuxna och barn. Det är verkligen bra gjort. Och samspelet mellan de två skådespelarna är ömsint och kärleksfullt. Jag tror Hertha Hillfon hade älskat den här pjäsen.

IMG_7266

Samtidigt som man skapar en känsla och en stämning, på teaterscenen, som berättar om Hertha Hillfon och hennes skaparlust passar man också på att folkbilda publiken.

I foajén där man får vänta före föreställningen sitter flera tidningsutklipp och artiklar uppsatta på väggen om Hertha. För den som inte vet så mycket om konstnären ger det en snabb och utmärkt inblick i hennes liv och konst, i förbifarten innan spelet kan börja.

unnamed19

Det är den här skulpturen man utgår ifrån i pjäsen, den svarta fågeln med det röda läppstiftet, som är Hertha Hillfons främsta självporträtt. Det finns några scener i föreställningen som är mycket vackra och vemodiga och där fågeln är i centrum. Då känns Hertha väldigt närvarande, även för oss som inte kände henne i verkligheten. Det är verkligen vackert, mycket vackert.

unnamed36

Den här skulpturen tänker jag är ett annat självporträtt av Hertha, det är hennes ständigt närvarande svarta hatt som återkommer i formen och färgen. Det är också ett av hennes signum och den hatten finns så klart också med i föreställningen.

Jag var nog ändå lite skeptisk före föreställningen, och jag funderade på hur kul det går att göra en pjäs om Hertha Hillfon för barn. Vad tar man fasta på, tänkte jag. Men det var en onödig oro. Hertha Hillfons person och konst är sinnebilden för det barnsliga i bemärkelsen lycka och innerlighet. Det gick alldeles utmärkt. Jag borde ha förstått det.

Lycklig gick jag ut från teatern. Jag tänkte först: alla borde se den här föreställningen, särskilt de som undrar vad konst är och vad skapandet betyder för människan. Här får man många ledtrådar.

Sedan tänkte jag med stor sorg, smärta och vrede återigen: varför, varför, varför bevarades inte Hertha Hillfons ateljé och konstnärshem när man hade chansen? Den chansen kommer aldrig tillbaka och det är en sådan enorm förlust för oss alla. Jag förlåter dem aldrig, vilka det än är som ska anklagas.

Men hur besviken jag än är över det sveket så kunde det inte hindra mig från att sväva på små lyckliga moln resten av dagen. ”I Hertha Hillfons ateljé” är ett lyckopiller. Jag hoppas många, många barn och vuxna tar chansen att se den här underbara lilla föreställningen.

(Bilden högst upp är lånad från Pantomimteaterns Instagram-konto.)

Annonser

The Martian, sevärd rymdpirat

The-Martian-logo-e1438214202736

Det är ändå märkligt vilken dragning rymden har på oss människor, och allt som har med rymden att göra. Egentligen vet vi ju det mesta nu, eller i alla fall tror oss veta. Det finns inga större upptäckter att göra, i alla fall inte med den teknik vi har uppfunnit hittills. Man kan väl ändå säga att vi kommit så mycket längre än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Och ändå fortsätter vi drömma. Om rymden och det okända därute. Vi räknar med att det ska finnas mer att upptäcka och livsformer att lära känna (eller bli utrotade av). Det är omöjligt att sluta vara nyfikna på det okända. Förutom att denna nyfikenhet bidragit till en enorm teknisk och vetenskaplig utveckling har den också lagt grunden för en hel genre av konst och kulturformer.

the-martian

Till exempel filmer: Star Trek, Star Wars, Apornas planet och tusentals andra science fiction filmer och TV-serier. Flödet stoppas aldrig men det är ju inte så konstigt eftersom rymden är gränslöst i sig själv och i sin effekt på fantasin. Men man måste ändå fråga sig: finns det verkligen något nytt att säga, fantisera om, drömma om?

Tydligen. En av de senaste filmerna på temat är The Martian (2015) som handlar om en rymdexpedition till Mars där besättningen på grund av en storm är tvungna att evakuera blixtsnabbt och i förvirringen tror att en i gruppen dött och därför lämnas kvar. Men Mark Watney (Matt Damon) har inte dött. Han vaknar upp när stormen har bedarrat, skadad men vid liv, och upptäcker att han är ensam kvar på planeten.

The-Martian-Trailer

Upplägget är enkelt och till synes förutsägbart och skulle lätt kunna bli antingen långtråkigt (som i filmen Gravity med Sandra Bullock) eller osannolikt (marsianer dyker upp), men filmen faller inte i något av dessa diken. Den utvecklas till en både spännande, innehållsrik och rolig film.

Jag är faktiskt lite överraskad att jag tyckte att den var så bra som jag gjorde. En ensam man på Mars, hur kul kan det bli? Man måste ju ändå fråga sig – och man måste ju se filmen för att få veta. Det blev faktiskt kul, riktigt kul. Varför?

För det första är det riktigt bra skådespelarinsatser. För det andra utspelar sig filmen på flera ställen parallellt: hos Mark Watney på Mars, på jorden hos personalen på NASA som försöker rädda honom och i rymdskeppet där den övriga besättningen från expeditionen länge lever i tron att han är död. Det ger dynamik till handlingen och ger ett djup den inte skulle haft annars.

martian-odling-600-410-ny-teknik

Men egentligen ligger hela filmens behållning på ett annat plan, den har på ett sätt inget med Mars och rymden att göra alls, den hade kunnat utspela sig vart som helst. Filmens kärna är: överlevnad och uppfinningsrikedom. Vi får följa Mark Watney strävan efter att överleva situationen. Han vet att det handlar om år innan han kan bli räddad om det ens är möjligt. Han måste producera mat till exempel.

Här får vi följa hur han med kunskap, erfarenhet och ett visst mått av galenskap lyckas övervinna det ena hindret efter det andra, men notera att det inte är omöjliga hinder, de skulle mer eller mindre kunna genomföras i verkligheten.

Filmen är en, på bästa sätt, reklamfilm för utbildning och kunskap. Återigen är det nördarna som regerar. Jag älskar det. Hans motto är att steg för steg lösa de problem som uppstår, med små målmedvetna steg. Att det sedan varvas med komik ger extra skjuts till handlingen. Det är bitvis en riktigt rolig film på ett intelligent sätt. Det gillar jag också.

the-astronauts-of-ridley-scotts-the-martian-movie-introduce-themselves-in-new-viral-trailer

En sensmoral med filmen är: hur överlever du i en för dig oväntad situation där du bara har dig själv och din kunskap att falla tillbaka på? Var kreativ, var uppfinningsrik och se till att ha så mycket kunskap som möjligt – fortsätt vara nyfiken, det kan rädda ditt liv en dag.

Det har egentligen ingenting med rymden att göra men miljön och det ofattbara i att vara helt ensam på en planet i världsalltet skapar en kuliss av spänning och förväntan som gör det till en action film där du bildligt talat biter på naglarna då och då av nervositet.

The_Martian

Vad som också gör filmen sevärd är att de lyckats ovanligt bra med att ge kvinnorna i filmen dess rättmätiga plats. Rymdskeppets befälhavare är kvinna, ännu en i besättningen är kvinna, på marken i NASA finns flera framstående kvinnor som bidrar till handlingen. Även om de inte når riktigt ända fram måste jag säga att de når ovanligt långt. Det var ändå skönt att se att det går om filmmakarna bara vill.

the-martian-council-of-elrond

Men en film om rymden och en övergiven ensam man på Mars kan ju ändå bli lite trist i längden om allt bara skulle handla om att överleva och hitta tekniska lösningar, både på Mars och på jorden, för att rädda honom. Det krävs trots allt något mer för att man ska uppskatta filmens handling i mer än två timmar.

Vad filmen har, och som alltid utmärker en riktigt bra science fiction film, är de filosofiska reflektionerna som görs i förbifarten. I den här filmen funderade huvudrollsinnehavaren Mark Watney på vad som gör någon eller några till kolonisatörer. Har han nu koloniserat Mars eller inte? Och om han hade det, vad var det för skillnad mot att bara vara där på en expedition?

Jag ska inte spoila för mycket, men det kan jag säga att man fick en hel del att fundera på efteråt om människans villkor och de sociala spelregler som samhällen satt upp för att fungera i förhållande till varandra. Just sådana ideologiska samtal, i det här fallet med honom själv, ger djup och tyngd till handlingen.

jplsroleinma

Självklart hade filmen ett stråk av saga över sig, det har alla science fiction filmer, det är själva essensen i dess vara. I det här fallet handlade det om att man samarbetar över gränser, de som normalt anses vara i rivalitet med varandra.

Det är vackert när det händer i filmer och ännu vackrare de få gånger det händer i verkligheten. Filmerna får oss att drömma om den värld där det går, i den bästa av världar, där uppdraget är större än vi själva och därför kan vi släppa tillfälligt på bevakningen av våra revir.

The-Martian-Matt-Damon-Hamilton-Watch-5

Sammanfattningsvis: en helt klart sevärd film som både bjuder på några timmars spänning, glada skratt, underbar filmmusik (massor av hits från 80-talet, bara en sådan sak!), och filosofiska betraktelser att ta med hem att diskutera vidare. Rekommenderas definitivt.

Skriva: att stilla en rebellisk själ

FullSizeRender-18x

Det andra samtalet jag lyssnade till på Stockholm Literature, 23-25 oktober på Moderna museet, var det mellan den vietnamesisk författarinnan Duong Thu Huong och den svenska litteraturkritikern, författaren och professorn Ebba Witt-Brattström.

Duong Thu Huong var en helt ny bekantskap för mig, en författarinnan född 1947 i Vietnamn, men som sedan 2006 lever i exil i Paris. Hon har skrivit flera romaner men egentligen ser hon skrivande som sekundärt.

– För mig är kampen det viktigaste, det är skälet till min tillvaro och min existens. Målet för allt jag gör är kampen, att skriva romaner är något som stillar min rebelliska själ. Det är en verklighetsflykt. Det handlar om att rädda mig själv, att rädda mitt inre. Det är därför jag skriver, säger Duong Thu Huong.

Ebba Witt-Brattström skrattar lite uppgivet, skakar på huvudet och säger: ”Mästerverk skrivna i andra hand”.

IMG_7223

Kampen Duong Thu Huong talar om är kampen för det vietnamesiska folkets frihet. Det vietnamesiska folket har varit i krig ofta, och man har vunnit: de vann över fransmännen och de vann över amerikanerna i det så kallade Vietnamnkriget på 1960-70-talet. Men även om de vunnit krigen har de inte vunnit freden.

Duong Thu Huong berättar att kampen mot regimen har blivit en livsuppgift för henne. Efter att kriget mot USA tagit slut har den vietnamesiska regimen fortsatt förtrycka folket. Freden har bara kommit några få till del, de flesta i landet är fortfarande fattiga och förtryckta.

– Regimen förvränger sanningen för folket, döljer den för folket, låter den bara höras när den tjänar regimens syften. Jag när ett hat, djupt och innerligt, mot regimen, säger hon.

Jag inser, där jag sitter i publiken, att jag vet väldigt lite om landet Vietnamn och dess historia. Duong Thu Huong har gjort det till sin livsuppgift att berätta sitt folks historia och för det har hon kastats i fängelse, hennes böcker är förbjudna och hon har till slut valt att lämna landet. Men kampen fortsätter.

Det berättas för oss att hennes böcker är mycket populära bland vietnameserna men eftersom de är förbjudna måste de göra egna kopior av böckerna, som skrivs för hand, och som sedan lånas mellan till exempel skolelever i en klass. Regimen kan inte stoppa den sanning som kommer fram i hennes romaner.

IMG_7220

Kvinnorna har en central roll i henne romaner, de förkroppsligar den vietnamesiska själen och dess hjärta. Männen i romanerna däremot representerar i stället den glorifierade myten om kriget, den manliga heroiska myten som Duong Thu Huong brutalt avslöjar och blottlägger.

Duong Thu Huong berättar att det vietnamesiska folket varit så ofta i krig att det förstört den vietnamesiske mannen. Så många har kommit tillbaka från krig, förstörda av sina erfarenheter därifrån, förvandlade till stelfrusna stenstoder. Männen som kommer tillbaka från fronten är inga svärmorsdrömmar. Det skapar frusna relationer när det kommer hem.

Kvinnorna måste gifta sig med de krigskadade krigshjältarna när de kommer tillbaka, det är som en belöning till dem. Ingen kan ifrågasätta en krigshjälte, alla måste stödja dem och kvinnorna offras på krigets altare. Så ser det ut och har gjort under lång tid. Krigen för med sig fruktansvärda saker. Folket i Vietnam har lidit och blivit ”stelfruset” säger hon.

IMG_7229

Det är därför Duong Thu Huong kämpar så hårt, hon släpper aldrig kampen. Hon säger också att hon vill föra in verkligheten i sina romaner, hon vill inte manipulera den. Det är väl därför hennes böcker är så älskade av vietnameserna, eftersom de berättar sanningen om landet och folket, till skillnad från regimen som göder folket med lögner.

IMG_7231

Duong Thu Huong var tjugo år när hon själv gick med i kriget mot amerikanerna, 1967. I sju år deltog hon i striderna men efter 1975, då landet enades och kriget avslutade, blev hon en av den kommunistiska regimens skarpaste kritiker. Det har hon som sagt blivit straffade för på olika sätt, men det hindrar henne inte från att fortsätta kampen.

Ebba Witt-Brattström tar som samtalsledare stor plats men i det här fallet är det bra eftersom hon samtidigt introducerar Duong Thu Huong författarskap för oss. Det finns ingen av hennes böcker utgivna på svenska ännu, man kan verkligen hoppas att det kommer att hända inom kort.

Duong Thu Huong är knivskarp i sina svar till Ebba Witt-Brattström och hon skojar med henne på ett underbart respektlöst sätt samtidigt som de båda kvinnorna berömmer varandra. Det skulle ha kunnat bli pinsamt eller högtravat men det blir det inte, för det finns så mycket respekt mellan dem.

Den som verkligen får slita hårt är tolken – som ska översätta de långa invecklade och innehållsrika monologerna som båda kvinnorna samtalar genom – men hon klarar uppdraget med den äran! Det blir ett oavbrutet spännande samtal som man gärna hade lyssnat till ännu längre.

MM_pressrelease_659x377

Det är en av de saker som gör Stockholm Literature så oemotståndlig, att festivalen introducerar nya, spännande författarskap som man aldrig hört talas om men som man blir mer och mer nyfiken på. Kan en litteraturfestival få ett bättre betyg?

Finns den gåtfulla ryska själen?

MM_pressrelease_659x377

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

FullSizeRender-17x

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

IMG_7048

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

IMG_7045

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

FullSizeRender-15x

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

FullSizeRender-16x

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.

Madame Butterfly – igen!

maxresdefault

Var på Kungliga operan och såg Madame Butterfly igen. Det var andra gången i år, första gången var i våras, men jag kunde inte motstå att gå och se den en gång till bara för att få höra Asmik Grigorian sjunga ledrollen som Cio-Cio San, det vill säga Madame Butterfly.

Förra gången var det Sara Olsson som sjöng rollen som Madame Buttefly (det har jag skrivit om tidigare på bloggen) och hon gjorde ett mycket bra jobb. Jag såg föreställningen den gången för att jag i första hand ville se operan, hade inte sett den tidigare, och då spelade det inte någon roll vem som sjöng.

Jag tyckte om operan och föreställningen är väldigt skickligt  regisserad av Kirsten Harms. Jag kunde inte låta bli att boka en biljett till eftersom jag hade läst så många översvallande recensioner om Asmik Grigorian rollprestation. Jag kände att jag inte ville missa chansen att höra henne.

MadamaButterfly_fst2

Det ångrar jag verkligen inte. Asmik Grigorian är helt magnifik i rollen. Ibland var det närmast omöjligt att förstå hur den lilla kroppen kunde producera så starkt ljud och kraftfull sång. Hon såg inte ens ut som om hon tog i. Det var helt enastående.

Men det var ändå i de svaga, de lågmälda partierna, som hennes röst visade vilka kvalitéer den har. Även när hon sjöng så tyst att det närmast liknade en viskning hördes varje ord och varje ton i varje hörn av Kungliga operans salong. Det var otroligt bra. Jag är verkligen glad att jag fick vara med om den här upplevelsen.

Hennes inlevelse i rollen som den, till synes lurade och bedragna, Madame Butterfly var intensiv. Det smärtsamma slutet när hon offrar sig för sitt barn skull berörde på djupet, jag tror alla i salongen fick tårar i ögonen. Vissa snyftade så det hördes. Det var starkt, intensivt och plågsamt vackert.

MadamaButterfly_fst1b

Första gången jag såg föreställningen koncentrerade jag mig i första hand på musiken och brydde mig inte lika mycket om att följa med i texten (översättningen som syns i en display uppe i taket). Jag tänkte att jag hade tillräckligt stor kunskap om själva handlingen att jag inte behövde följa med i texten.

Men det borde jag ha gjort eftersom jag inser nu att jag missbedömde vissa delar av handlingen då. Den här gången var jag mer uppmärksam på detaljerna och insåg att all skuld för Madame Butterflys öde inte kunde läggas enbart på Pinkerton och de andra männen i spelet.

Cio-Cio San var medveten om vad hon gav sig in i, även om hon som alla förälskade människor hoppades att allt skulle gå bra, att det trots allt skulle handla om äkta kärlek och inte ett lustfyllt tidsfördriv. Hon valde att ingå äktenskap med den amerikanske sjökaptenen för att komma bort från den misär hon hamnat i då hennes familj mist allt de ägde.

Hon valde illusionen framför fattigdom och förnedring. Hennes släkt var också på det klara med vad det var för en slags charad som utspelade sig framför deras ögon och fram tills Cio-Cio San valde att avsäga sig tron på sina gudar och anamma den västerländske guden var de på hennes sida. Men där drogs en gräns.

Kanske var det därför hon valde att begå harakiri (precis som hennes far hade gjort) för att behålla sin heder. Hennes kort på hand hade synats och hon hade förlorat. Hon hade gjort en chansning men den hade inte lyckats vilket hon tog konsekvenserna av på ett klassikt japanskt sätt.

3438190_2048_1152

Historien fick en annan betydelse för mig när jag bortsåg från den romantiska västerländska tolkningen av den och jag såg relationen mellan Madame Butterfly och Pinkerton för vad det var: ett beräknande spel för dem båda. Att det skulle slå fel var väntat även om Cio-Cio San hoppades in i det sista att allt skulle sluta väl.

Trots denna breddade förståelse av historien upplevde jag, precis som förra gången, att regissören Kirsten Harms med mycket små men dramatiska effekter får fram det strukturella patriarkatet som styr vår värld.

Scenen med sjömännen och den ensamma flickan är omöjlig att återge på ett trovärdigt sätt, den måste ses och upplevas med egna sinnen. Den illustrerar ett övergrepp så elegant och obehagligt att jag har svårt att se på. Jag vill blunda, för scenen och för verkligheten, Men jag kan inte sluta titta.

Cio-Cio San spelar högt och förlorar och det får hon betala ett brutalt pris för, hon förlorar allt, men den här gången upplevde jag på ett annat sätt än förra gången att även Pinkerton gjorde en kännbar förlust även om han tog hem det yttersta priset: att behålla sin heder.

Vilken föreställningen! Tack Kungliga operan!

Lycka: Stockholms auktionshus

319_2

Råkade av en tillfällighet passera Stockholms auktionshus och upptäckte att de just nu (13-19 oktober) har en visning av verk: Moderna, som inom kort kommer att auktioneras ut (20-21 oktober). Jag insåg att jag hade chansen att se konst som jag aldrig sett förut och kanske aldrig kommer att få möjligheten att se igen. Lycka.

Och lycklig blev jag. Utställningen har många underbara verk (klicka gärna på bilderna så blir de större). Se bara på den här, målad av Einar Nerman (1883-1983). Den heter Väntan – Isaac Grünewald och Einar Jolin i Paris 1909 (olja på pannå, 60 x 73 cm).

Jag står framför den och njuter. Plötsligt är det som att jag hör Bengt Lagerkvists milda röst i mitt öra, en hälsning från Konstalmanackan: ”Här ser vi de två vännerna Isaac och Einar. Vad väntar det på? Varför sitter de tillsammans på den här bänken?”

Åh, vad den här målningen är fantasieggande. Se bara på deras ansikten, se på Einar Jolins röda läppar som om han hade läppstift. Den här tavlan skulle jag gärna velat höra Bengt Lagerkvist berätta om. Jag saknar honom och jag önskar jag hade råd att köpa tavlan.

347_2

Båda konstnärerna på målningen finns också representerade på utställningen. Här ses en ovanligt stillsam målning, med dova färger, men mycket vacker, målad av Isaac Grünewald (1889-1946). Den heter Rue José de Barras (olja på duk, 54 x 65 cm) och är utförd 1923.

527_2

Mild och stillsam är även detta konstverk av Einar Jolin (1890-1976), ett av många konstverk av honom som är med på auktionen, men det är ju hans stil. Mjuka, varma färger och diskreta penseldrag målade för att behaga snarare än oroa som många av de andra modernisterna.

Jag uppskattar verkligen Einar Jolins konst men de som finns med på den här utställningen är inte så upphetsande, men mycket vackra som alltid. Just det här verket heter Sankt Lars kyrkoruin i Visby, från 1925 (olja på duk, 65 x 54 cm).

Jag kände igen mig direkt när jag såg tavlan, jag har varit där. Så är det med Einar Jolins konst, den visar hur det är. inte hur det känns eller borde vara. Det är en del av hans diskreta storhet.

367_2

En av de första målningar jag såg när jag kom in i auktionshuset var det här stora verket som täckte en stor del av väggen. Först tänkte jag: vad?? Vad är detta? Är det här verkligen konst? Men eftersom det var en målning av en av de få kvinnliga konstnärerna på utställningen ville jag ge den en chans.

Bestämde mig för att stanna till en längre stund. Och det dröjde inte länge förrän jag var fast. Plötsligt inser jag vilket enormt arbete som lagts ned på målningen som såg så enkel ut vid första ögonkastet. Och ju länge jag kände in de mjuka färgerna, desto mer övertygad blev jag om att den här tavlan skulle göra sig perfekt på en vägg hemma och varje gång jag behövde stilla sitt sinne skulle jag försjunka i tavlan.

Den har någon magiskt och meditativt över sig. Den är verkligen magnifik. Barbro Östlihn (1930-1995) har målat den och verket kallas 20 Fulton Street, från 1967 (olja på duk, 167 x 176 cm). Vissa konstverk måste få ta sin tid och det var den här sannerligen värd.

422_2

En underbar liten överraskning var det här lilla konstverket av René Magritte (1898-1967): Les Moyens d’Existence, numrerad 26/150. Färgakvatint, 1968 (15,8 x 11 cm, bladstorlek 27,8 x 22,5 cm). Den kan bara älskas.

568_2

Det fanns så många härliga, färgstarka och högljudda konstverk och det var en njutning att vandra runt ibland dem. De flesta konstnärer kände jag igen och det var roligt att upptäcka att jag på långt håll kunde känna igen en Hilding Linnqvist, en Pablo Picasso, en Nils Dardel, en Madeleine Pyk, med flera.

Men det var också spännande att göra nya upptäckter. Som den här: Påfågeln av Mårten Andersson (född 1934), troligtvis målad 1961 (olja på duk, 122 x 168 cm). Jag tycker om den här målningen både för att den är färgstark och lysande men också för att den oroar och stör mina tankar på ett positivt sätt. Som riktigt konst har förmågan att göra.

353

Att få se en äkta Henri Toulouse-Lautrec (1864-1901) affisch hänga på väggen kändes också lite märkvärdigt. Undrar vem som haft den här hemma på väggen? Det skulle man gärna önska att den kunde göra hemma hos mig. Den kallas Troupe de Mademoiselle Églantine, signerad med monogram i trycket. Färglitografi, från 1896 (bladstorlek 59,8 x 79,8 cm).

571

Det finns inte bara målade verk på utställningen utan också skulpturer i olika material, möbler, mattor med mera. Den här uppskattade jag särskilt: Slice of Liberty av Fernandez Arman (1928-2005). Numrerad 102/150. Polerad och grönpatinerad brons, höjd 75 cm, inkl sockel i granit 79 cm.

En reflektion jag gjorde under rundvandringen bland alla verk som kommer att gå under klubban om några dagar var att det finns många konstverk av de stora konstnärerna som inte är vad som skulle kallas mästerverk.

Man är ju van vid att gå på museum och på särskilda utställningar där de bästa och mest kända verken finns till beskådande. Då är det lätt att glömma att för varje mästerverk finns säkert upp mot 100 målningar som kan klassificeras som mer modesta eller till och med mediokra.

Även en mästare målar verk som aldrig går till konsthistorien och det känns befriande på något sätt. Det var en underbar upplevelse att få se alla dessa verk på Stockholms auktionsverk även om jag tyvärr inte har möjlighet att köpa ett enda. Men det gör inget, de finns i mitt minne och fortsätter att göra mig lycklig.

Om du har möjlighet rekommenderar jag verkligen ett besök. Konstverken är så mycket vackrare i verkligheten och det finns så många fler att se!

Världen enligt #OlafurSthlm

IMG_6578

Olafur Eliasson är en mycket uppmärksammad isländsk-dansk konstnär som just nu har en utställningModerna museet i Stockholm. Utställningen heter Verklighetsmaskiner och pågår fram till den 17 januari 2016.

Utställningen visar på verkligheten och maskiner i en kreativ och livgivande symbios. När man vandrar runt i rum efter rum börjar de från början så självklara begreppen Verklighet och Maskiner att långsamt luckras upp. Vad är verklighet och vad är maskiner? Vad är naturligt och vad är konstgjort? Gränserna däremellan känns plötsligt inte lika självklara längre.

IMG_6421

I ett av rummen snurrar ett slags lysande kalejdoskop som skapar olika färger i en glidande skala på rummets vita väggar. Det är ett varmt skimrande ljus som skapar en harmonisk och lycklig stämning. Det är som om man klev in i regnbågen.

Vackert är det, men inte förrän man börjar upptäcka sin egen skugga i färgerna blir det riktigt spännande. Inte bara färgerna utan också min kropp ändrar färg och form. Jag blir en organisk rörelse som flyter in och ut i mig själv och i färgerna. Man blir som hypnotiserad.

Effekten är skapad av något som ser så enkelt ut: några färgade lampor, glasskivor upphängda framför ljuskällorna och en snurrande mekanism. En till synes helt enkel maskin och konstruktion men som skapar något levande och fascinerande. En verklighetsmaskin.

IMG_6535

Det verkar vara en av hemligheterna bakom Olafur Eliassons framgång: att han (tillsammans med sin studio med cirka 90 personer anställda, lokaliserad till Berlin) med mycket enkla, vardagliga medel skapar magiska verk och upplevelser.

Som den här väggen klädd med vitmossa. Den är magnifik i sig själv men inte blir den mindre intressant när man upptäcker att den har kombinerats med en tusentals års gammal meteorit från yttre rymden. Meteoriten sitter på väggen och liknar en rymdvarelse.

IMG_6531

Meteoriten har Olafur Eliasson inkluderat i utställningen för att ge besökarna chansen att se och röra vid något som inte kommer från jorden. Att för första gången i sitt liv få röra vid något som inte är jordiskt utan utomjordiskt, det är definitivt coolt och värt ett besök på utställningen i sig självt.

IMG_6370

Att kombinera den urgamla stenen från rymden med något av det äldsta som går att uppbringa från jordens yta: vitmossa, det är otroligt väl genomtänkt. Man hisnar av tanken, samtidigt som man inser den stora skillnaden mellan den stendöda rymden (inget liv har hittat där ännu) och den livslevande jorden. Här är gott att leva.

IMG_6386

Och det verkar vara Olafur Eliassons främsta budskap till oss andra: det är gott att leva. Livet är något att vara nyfiken på och som skapas tillsammans. Som om det var planerat upptäcker jag, i den kupol som sitter på väggen och som är en kommunikationskanal mellan rummen, en ung pappa och hans bebis som speglar sig på andra sidan.

Vi tittar till synes ovetande om varandra på varandra som om vi var ett   konstverk, och det är vi ju också. Vi är varandras konstverk. Alla besökare interagerar med konstverken, och varandra. Vi är delar av varje konstverk. Här blir det tydligt.

IMG_6654

IMG_6375

IMG_6381

Ännu tydligare blir det här. När man närmar sig det här konstverket fascineras man av formen och solen i mitten, men plötsligt upptäcker man att det består av massor av speglar och den som spelglas i varje prima är jag själv. Jag är mitt eget konstverk.

Olafur Eliasson verkar ha en förkärlek för speglar, många av konstverken är uppbyggda av speglar och olika reflekterande material. Vi besökare blir igen och igen delaktiga i konstverken. Alla sinnen tas i anspråk.

IMG_6440

IMG_6614

Olafur Eliasson leker inte bara med besökarna, han leker med materialen, formerna och färgerna. Han återspeglar verkligheten men låter den samtidigt mötas på ett sätt som den inte skulle göra i verkligheten, om man säger så.

Här till exempel finns ett konstverk som består av glaskulor i olika storlekar, som skimrar i olika färger och bildar lysande prismor på väggen bakom. Det är vackert, kyligt och kallt som om man var på Island. Samtidigt lyser det genom dörröppningen från rummet bredvid. Ett varmt ökensken.

IMG_6618

IMG_6446

Genom att gå över en tröskel är det som om att gå från ett islandskap till ett ökenlandskap. Sand, vind på från en slang i taket, torka, den heta solen, och människors fotspår i sanden. Två världar och verkligheter möts här men som aldrig möts i verkligheten.

IMG_6403

IMG_6454

Det är helt klart en extraordinär upplevelse att gå från rum till rum. Det är lekfullt, inspirerande och lyckobringare. Man blir glad och endorfinerna slår volter i kroppen. I alla fall på mig och jag tror inte att jag är ensam om det.

IMG_6487

I ett rum visas en film med de ultimata verklighetsmaskinerna: människorna. Jag antar att det är personalen i hans studio i Berlin som är filmad, bitvis i slow-motion. Vad är människa, vad är maskin? Utställningen är genomtänkt, vacker och oemotståndlig.

IMG_6516

IMG_6517

IMG_6506

En glad överraskning var det stora konstverk som placerats i Moderna museets foajé, ett landskap av Olafur Eliasson, som kommer att stanna kvar även efter att utställningen avslutats.

Det är ett helt magiskt landskap, som en sagolik undervattensvärld. Här finns modeller och inspirationskällor för Olafur Eliassons skapande. Man ser hur han leker fram former och rörelser. Konstruerade ting, maskiner, blandade med organiskt, naturligt material.

Det är som en sammanfattning av Olafur Eliasson konstnärskap, eller ännu hellre, en inblick i hans skapelseprocess, hans skapande, hans hjärna, hans fantasi, hans inre drömvärld som är lika verklig som verkligheten. För vad är egentligen dröm och vad är verklighet?