Only me – Nathalia Edenmont

NAT12

Den här tavlan – eller ska man kalla det fotografiet – är en av de starkaste på utställningen Only me med Nathalia EdenmontSven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Den heter Family och berättar historien om hur Nathalia Edenmont som 14 åring blev föräldralös och helt ensam i världen.

Konstverket föreställer henne i en svart sorgklänning som sveper över golvet och på kjolen står de två tomma stolarna som representerar hennes döda föräldrar. Den är oerhört stark, både i sig själv och som berättelse när man vet bakgrunden.

Om jag skulle samla mina intryck efter att ha besökt utställningen är det: att så mycket hemskt kan vara så vackert. Hennes sorg och övergivenhet är hemsk men åh så vacker på samma gång. det sammanfattar mycket av det Nathalia Edenmont skapar: det hemska och ofattbara smärtsamt vackert.

IMG_3231

Det är samma med det här konstverket. Den blodiga vita vackra kaninen mot den strålande, djupröda klänningen, som tagen ur en renässanstavla, visar på livets mörker och skönhet i symbios. Men det är ju också när man står öga mot öga med döden lidandet, smärtan som blicken och sinnens skärps och det vackra strålar som aldrig förr. Särskilt om man är på gränsen att mista det.

Men vackrast av allt är den späda handen som vilar mot klänningen. den är så skör, så oskyldig och barnslig men den måste ha varit med om att halvera kaninen och spetsa den på den andra handen. Man har svårt att föreställa sig det men så måste det ha varit. Även det mest oskyldiga tvingas göra våldsamheten, det tycks livet ha lärt Nathalia Edenmont, om man vill överleva.

EDN21

Att Nathalia Edenmont är rysk från början framgår mer eller mindre tydligt i många av hennes konstverk. Här ser man till exempel tydligt hur hon strävar efter att likna de ryska ikoner som finns i de rysk-ortodoxa kyrkorna som måste ha präglat hennes barndom. Madonnan och barnet i den för jungfru Maria så karaktäristiska blå klänningen, eller manteln som det ibland är.

Den fasta, öppna blicken är typisk för en ikon. Fönstret mot himmeln, men det är inte vi som ser in i himlen sökande efter att få se Gud, nej det är ikonen som ser oss. Himlen och Gud ser oss och söker vår blick. Det är därför ikonen är så älskad, den gör oss sedda.

IMG_3217

Det gör också den här tavlan fascinerande. En Jesusgestalt som sitter, likt Maria, med ett barn i famnen – en liten flicka som protesterar vildsint.

IMG_3221

Sist men inte minst, den här fantasieggande bilden kallad Hemligheten. Ja, hur hemlig är den hemligheten egentligen? Precis som med Nathalia Edenmonts konst: självklar och hemlighetsfull på samma gång. Banal och mångbottnad, enkel och komplicerad, fyllda av liv och död, skönhet och äckel, ja alla motpoler man kan komma på för att försöka fånga in livets villkor och livets förutsägbarhet.

Det är en fantastisk skärpa och färgsättning i konstverken och har man sett dokumentären om Nathalie Edenmont som visas just nu på SVT play så vet man att det inte är en tillfällighet. Varje konstverk är frammejslad med absolut precision. Jag är imponerad och fascinerad både av konsten, men framför allt av konstnären. Om du har möjlighet att se utställningen rekommenderar jag den verkligen.

Annonser

Döm inte Nathalia Edenmont

Happines_0

Det är väl ändå märkligt att man aldrig lär sig. Jag erkänner: jag är en av dem som dömt den rysk-svenska konstnären Nathalia Edenmont på förhand. Sett bilder och läst artiklar om hennes konst; döda djur, fjärilar och annat olämpligt, eller till och med olagligt, enligt ryktet. Undvikit henne medvetet. Att man aldrig lär sig: döm aldrig hunden efter håren, eller snarare: döm aldrig någon ohörd.

Konstmuseet Sven-Harrys i Stockholm visar just nu en utställning med Nathalia Edenmont kallad Only me. Mest för att ha en anledning att för första gången besöka det relativt nyöppnade museet har jag bestämt mig för att besöka utställningen. Ge henne en chans helt enkelt. Så storsint av mig…

nathalia-edenmont-unlimited-svt-play-dokumentar

I väntan på att få tid att besöka utställningen upptäcker jag att SVT visar en K special om Nathalia Edenmont och vad passar väl bättre som förberedelse inför museebesöket än en dokumentär om konstnären. Jag har precis sett den nu ikväll och den visas flera gånger på SVT och ligger även kvar på SVT Play länge. Se den.

WG_Edenmont_Eden_2012

Jag erkänner direkt, Nathalia Edenmont överrumplade mig, överväldigade mig och gjorde mig lycklig. Nu får jag skämmas igen. När man hör henne berätta om sitt arbete, ser henne i verksamhet och lyssnar till henne (särskilt då hon bemöter alla falska anklagelser) då kan man inte annat än omfamna henne till kropp och själ.

Nathalia_Edenmont_DeathBedSelfPortrait

Alla konstverk hon gör har en berättelse, förankrade i hennes uppväxt och olyckliga omständigheter, framför allt det faktum att hon blev föräldralös vid 14 års ålder och var tvungen att klara sig själv i en stor lägenhet, ensam i Sovjetunionen. Bara en stark kvinna klarar det, men det sätter sina spår. Hennes konst är full av ledtrådar när man fått lite bakgrund.

Jag störs inte längre av vingar från redan döda fjärilar omformade till evigt liv i magnifika konstverk, eller vita fina döda kaniner som vilar i händer på en ung Nathalia Edenmont look alike. Konsten förändras när man lär känna konstnären. Även om konstverken talar till oss utan någon bakgrundskunskap – som all god konst gör – medför det ett djup och en svärta när man vet konstens och konstnärens förutsättningar.

Jag ser med tillförsikt och spänning fram emot att få se hennes konst i verkligheten. Ett besök på Sven-Harrys kommer allt närmare.

Moderna museets butik äger

IMG_3186

Trots att jag bor i Stockholm roar jag mig med att beställa varor över internet, även från butiker som finns i min närhet. Man sparar helt klart tid (men inte nödvändigtvis pengar) på så sätt. Idag var jag och hämtade mitt efterlängtade paket från Moderna museet. Jag är ofta där men ändå kändes det helt rätt att beställa från deras webb-butik.

Det berodde på att jag sett dessa galet coola Andy Warhol burkar på butikens Instagram, där de annonserades som nyheter i butiken, på ingång. Det är burkar med pussel i, men vem bryr sig egentligen om pusslet när själva burkarna är så häftiga?

Jag höll utkik efter burkarna i webb-butiken och direkt när de kom in beställde jag dem båda (vem kan välja mellan dessa två skönheter?) eftersom jag inte ville riskera att missa dem. De är precis så snygga och coola som de ser ut att vara på bilden.

IMG_3185

När jag ändå höll på att beställa passade jag på att köpa de här två äggkopparna som föreställer Salvador Dali och Frida Kahlo. Så underbara! Vet inte om jag någonsin kommer att använda dem som äggkoppar, men vad gör det, de gör mig glada bara genom att finnas. Äggkopparna är illustrerade av Ingela P. Arrhenius.

IMG_3184

Så beställde jag även denna temugg. Inte för formen eller färgens skull, det är egentligen inte min stil, utan för det fantastiska citatet av Niki de Saint Phalle. Det står: ”This is a great time to be a woman.” Oemotståndligt, eller hur?

Jag är mer än nöjd med mina inköp och ser fram emot att inom kort besöka museet igen, inte bara för de utställningar som visas där just nu, och som jag verkligen ser fram emot att besöka, utan lika mycket för butikens skull. Vardagen blir vackrare med hjälp av den.

Missa inte Mod och modernitet!

Bild

Fram till och med söndag den 9 februari visas utställningen Mod och modernitetMillesgården, Lidingö, Stockholm. Idag lyckades jag äntligen ta mig till utställningen, som så ofta i sista stund, och det är jag verkligen glad för. Det är en fantastisk utställning.

Utställningen handlar om kvinnor som målade inspirerade av modernismen i början av 1900-talet, varav de flesta ignorerats i modernismens historieskrivning. Några av de konstnärer som finns med i utställningen har fått ett erkännande och är kända av de flesta konstintresserade, till exempel Siri Derkert och Sigrid Hjertén.

Men det finns nya bekantskaper att göra, t ex Agnes de Frumerie (1869-1937) som gjort skulpturen ovan, kallad Skvaller (1910-talet). Den gjorde mig glad för att den både bejakar en klassisk lättsamhet inom den kvinnliga gemenskapen samtidigt som den är till synes ironisk eftersom kvinnorna ser allt annat än okunniga och kuttersmyckesaktiga ut, nej, de ser ut att skvallra om och skratta åt manssamhället och patriarkatet. De vet att deras tid kommer.

Bild 6

Här är en bild på Agnes de Frumerie. Jag tycker att hon har en enastående utstrålning.

Bild 2

Om Skvaller var det konstverk som fick mig att skratta så var det detta som fick mig att våndas. Den heter Tyska mödrar, målad 1939 av Vera Nilsson (1888-1979). Det är en gastkramande målning. Min första tanke, när jag såg den,var bilderna på fångarna i koncentrationslägren under andra världskriget, samma tomma blick och uttryckslösa miner hos dessa som förlorat allt.

Ja, här finns en koppling mellan olika offer under kriget som man kanske inte tänker på, i alla fall hade jag inte gjort det tidigare. Jag blev djupt tagen, och många med mig som besökte utställningen samtidigt. Man hörde många dra efter andan när de såg vad konstverket heter. Det är sann konst att kunna förmedla så starka känslor och samtidigt skapa förståelse för ett ofattbart lidande.

Bild 3

Sigrid Hjertén finns representerad som en svensk modernist och det var några mindre verk av henne som visades. Varje vägg på utställningen har en särskild färg för att förstärka konstverken och binda samman dem med varandra och förstärka deras budskap. Jag tycker denna knallgula färg passar Sigrid Hjertén utmärkt.

Bild 7

Men det var inte hennes målningar som grep mig utan en liten kort film från Svenska Biografteaterns veckorevy från 1914, en slags reklamfilm som visades på bio. Här ser man Sigrid Hjertén och hennes man Isaac Grünewald, också han konstnär, och deras lille son promenerandes på Stockholms höjder.

De ser ut som en parodi på sig själva, som om man egentligen inte trodde att de fanns på riktigt och så finns de och ser ut precis som på alla målningar. Den filmen är hjärtskärande i all sin enkelhet eftersom man vet att deras öden inte var friktionsfria. Men här ser de så självklara och vackra ut som om inga sorger i världen kan nå dem.

Bild 8

Bild 9

Det finns mycket att berätta om utställningen, och bilder att visa, men till sist vill jag bara förmedla några detaljer ur en målning av Judith Molard (1881-1954), Blommor och porslin från 1909. Se de kraftfulla penseldragen och med vilken lätthet färgerna smälter samman. Det här är ingen kvinna som ber om ursäkt för att hon målar och gör anspråk på att vara konstnär. Det här är en konstnär med självförtroende och kraft, även om hon begravts i historien.

Jag är verkligen glad att Millesgården ordnade den här utställningen, nu finns det många nya konstnärer och konstverk att fortsätta lära känna och fördjupa sig i. Det är vad jag kallar en riktig kulturgärning!

Franska revolutionen på operan

andre2

Som maränger och smällkarameller är den franska adeln att liknas vid i sina extravaganta och slösaktiga out-fits i operan André Chénier. Vid första anblicken blir jag hänförd, vid andra blir jag äcklad. Det gör mig först besviken eftersom jag har längtat efter att få frossa i sångarnas dräkter (jag hade sett dem på bilder innan) men sedan insåg jag att det nog var precis så här skaparen av dräkterna ville att jag skulle reagera. Att på ett djupare plan förstå en av anledningarna till att den franska revolutionen bröt ut.

Operan André Chénier av Umberto Giordano (1867-1948), en italiensk operatonsättare, uppfördes återigen på Kungliga Operan i Stockholm i går kväll. Det var den sista föreställningen för den här gången. Vi hade fantastiskt bra platser, i mitten på tredje raden, och missade inte en ton eller en gest. Det var mäktigt.

andrea_fst3

Operan handlar om André Chénier som funnits i verkligheten, en fransk diktare som var verksam under franska revolutionen och som också blev avrättad i giljotinen, anklagad för brott mot staten. Rollen som André Chénier är tacksam för att man får vara vacker och skönsjungande, men det är inte en karaktär som sätter spår i åhörarna på samma sätt som betjänten Charles Gérard som blir en av ledarna för revolutionen.

Gérard rymmer i sin person hela den turbulens och konflikt som resulterade i den franska revolutionen på 1700-talet. I början av föreställningen är han en betjänt hos den rika adeln som svämmar över i frosseri och lyx, utan någon som helst förståelse för de svältande fransmännen utanför deras krets. Gérard lämnar sin tjänst som betjänt, eller slav som han kallar det, och går över till revolutionen.

Men det är inte något som görs lättvindigt. Gérard har ett samvete som plågar honom, han inser att revolutionen lett dem ur askan i elden. Mänsklig förnedring, svek och självupptagenhet är lika stor bland revolutionens barn som bland adeln. Hans pendlande mellan svart och vitt är mycket bra gestaltat i operan. Det gör honom till den mest intressanta karaktären i föreställningen. Man får något att tänka på.

ANDREA CHENIER

Kärlekshistorien mellan diktaren André Chénier och grevinnans dotter, Madeleine de Coigny, är vacker men inte särskilt trovärdig. Men det behöver den inte vara i en opera. Här ska det vara starka känslor direkt utan några längre transportsträckor. Deras duetter är magnifika, det måste man säga, men har inte gått till eftervärlden på samma sätt som andra liknande duetter.

Tydligen kom operan La Boheme, av den italienske tonsättaren Giacomo Puccini (1858-1924), ut ungefär samtidigt och konkurrerade om uppmärksamheten och vi vet ju vilken opera som gick segrande ur den ”striden”. I den här jämförelsen inser man att även om det är musiken som är operans främsta mål och mening går det inte att bortse från att en bra handling bidrar till en succé också.

För mig var det problemet med operan André Chénier. Musiken var mycket vacker, bitvis fantastisk, och orkestern spelade helt magnifikt igår, men det är inte tillräckligt för att en opera ska bli en helhetsupplevelse och gå rakt in i hjärtat. Handlingen i André Chénier är ryckig och man har lite svårt att hänga med.

Antagligen var det så att när operan skrevs antogs alla åhörare ha en mycket detaljerad förförståelse av den franska revolutionen, och att allt inte behövdes förklaras. Men så ser det ju inte ut idag och då faller operan en aning på eget grepp. I La Boheme t ex behöver man inte veta något om dess tid och rum eftersom människorna, kärleken och relationerna är i centrum och de är tidlösa. De talar till oss lika mycket idag som igår.

Det intressanta med den här föreställningen av André Chénier var, som jag uppfattade det, att scenografin kämpade – och lyckades delvis utmärkt – med att fylla i de kunskapsluckor vi åhörare kunde tänkas ha om den franska revolutionen och den tid som bildade bakgrund till dramat. Där ser man än en gång hur viktig varje del i en opera är, att även kläder och bakgrunder förmedlar något centralt som bidrar till upplevelsen. Idén med den stora ramen, till exempel, var genial.

Men detta till trots, mina tveksamheten kring operan, André Chénier var en upplevelse jag absolut inte vill vara utan och jag uppskattar att Kungliga Operan också ger de inte lika kända föreställningarna och tonsättarna sin plats i historien.