Våldsam, snuskig och hejdlöst rolig!

deadpool-movie-costume-pic-2-900x450

Första gången jag hörde talas om anti-superhjälten Death Pool var på ComiCon i höstas. Där såg jag en tavla med det här motivet hängande på en vägg i en monter. Jag tyckte att det var en underbar ironisk bild av en superhjälte. Även Death Pool tillhör Marvel familjen men är en ny hjälte, skapad i början av 1990-talet.

I dagarna, fredagen den 12 februari, hade den första filmen om Death Pool premiär på bio och är man det minsta intresserad av Marvels serietidningshjältar är filmen ett måste. Den är våldsam, snuskig och samtidigt hejdlöst rolig. Filmen driver med allt och alla, särskilt med filmens egen hjälte och hela genren.

Filmen har femtonårsgräns och det ska vi vara tacksamma för, den är inte lämplig för yngre barn, inte ens i målsmans sällskap – om man inte som förälder vill ägna de efterföljande dagarna åt att försöka förklara saker som man antagligen inte känner sig redo att förklara för sitt barn.

maxresdefault234

Men till alla andra: se den! Vi såg den på Alla hjärtans dag och det intressanta är att mitt i allt galet våld är det en mycket vacker kärlekshistoria som utspelar sig. Den här bilden är gjord för att uppmärksamma det, men den vackra kärlekshistorien är definitivt inte så vacker och oskuldsfull som den här bilden utlovar.

marvel-and-dc-actors-emgn-1

Death Pool är en helt vanlig man från början, om än varken särskilt ärlig eller trevlig. Han träffar sina drömmars kvinna och de lever lyckliga tillsammans (med ett mycket intensivt sexliv som vi får ta del av i filmen) tills det visar sig att han har drabbats av obotlig cancer.

Utan att spoila kan jag berätta att det är i jakten på botemedel mot cancern som den odödlige superhjälten Death Pool uppstår. Och där börjar berättelsen.

Det roliga är att det är skådespelaren Ryan Reynolds som spelar huvudrollen, Death Pool. Det var också han som spelade Green Lantern (2011) i filmen som i princip alla fans avskydde. I den här filmen får han definitivt både sin revansch och en upprättelse vilket han verkligen är värd. Han gör rollen som Death Pool helt fantastiskt bra, men så är det en betydligt mer tacksam roll att spela jämfört med Green Lantern.

I filmen skojar man om det här, Green Lanterns flopp, och i en scen när Death Pool tror att han ska få en superhjälte-dräkt ber han: inte en grön, snälla inte en grön. Det är bland annat sådana små kopplingar och ”hälsningar” till de andra Marvel-filmerna som ger filmen dess charm.

Deadpool-3-49d2e

Death Pool har kopplingar till X-men och i filmen finns några av dem med. Hela Marvels universum flätas in i historien mer eller mindre tydligt, och självklart finns Stan Lee (Marvels universums skapare) med i en liten roll i filmen, som alltid.

Filmen driver, som sagt, med hela sin genre och det är underbart. Det är intelligent humor och vi skrattar hejdlöst. Det märks att filmen är gjord som en kärleksgåva till alla Marvel-fans runtomkring hela vår värld, som ett tack för att vi bär upp och försörjer hela Marvels universum.

Till och med i den efterföljande lilla filmen som kommer efter den evighetslånga eftertexten – den som bara vi hardcore-fans sitter kvar och väntar på när alla andra lämnar salongen – driver man kärleksfullt med oss beundrare. Det känns som en personlig hälsning.

deadpool_clip_hd.0

Ja, det är våldsamt, ja det är snuskigt (tänk vad man kan göra med en enhörning!) men det är underbart bra gjort. Det är gjort med en härlig självdistans och det börjar redan i de inledande texterna när alla medverkande presenteras, kolla in det noga när det börjar rulla.

I sann superhjälte-anda är det självklart bara de onda som dör. Man kan lita på Marvels i det fallet, de kan ju inte ha ihjäl sina egna hjältar så det behöver man inte sitta och vara nervös för. Det är ju faktiskt en tecknad serie som kommer till liv. En saga, om än på liv och död.

screen-shot-2015-12-25-at-9-54-51-am

Och självklart finns alla de givna bifigurerna med som förhöjer skämten men också berättelsen. Det är genom de mänskliga bifigurerna som hjältens person djupnar och framställs på ett mänskligt sätt. Det är ett av Marvels signum, att deras hjältar är mänskliga med allt vad det innebär av glädje och sorg. De har en historia och de finns i ett sammanhang.

Man kan till och med säga att de fungerar som identifikationsobjekt som forntidens grekiska och romerska gudar. Marvels Pantheon är fyllt av gudar som lever sina liv på mer eller mindre samma villkor som vi människor – men utan att tappa sin superhjälte-glans även om den ofta blir lite solkig.

dead-pool-movie-trailer

Det är skönt att filmen Death Pool inte är i 3D, ibland är det trevligt att se en film ”the old fashion way”. Dagens teknik gör ändå att vad som helst går att framställa på ett trovärdigt sätt, man blir fortfarande förvånad över vad som går att göra.

Death Pool är en underbar film, allt sitt våld till trots. Jag kan tänka mig att den är på gränsen till obegriplig för den som inte känner till Marvels universum, och sett de andra filmerna, men för oss som älskar Marvels alla superhjältar och filmerna om dem, för oss är Death Pool en älskvärd anti-superhjälte som man definitivt vill se mer av.

Annonser

Star Wars: The Force Awakens

2015-12-16-1450300622-8118374-Star_Wars

Så har den äntligen kommit, den nya Star Wars filmen, den sjunde i ordningen. Vi är många som har väntat och väntat. I fredags var jag och såg den och jag kan bara säga: Wow! Jag ska försöka skriva det här inlägget utan några större spoilers för det är roligast att se den med så lite information som möjligt. Och jag vill säga redan nu: Se den!

Själv avhöll jag mig från alla sociala medier och internet så mycket jag kunde dagarna före och efter premiären onsdagen den 16 december. Jag lyckades riktigt bra så när jag äntligen satt där i biosalongen var det med stor förväntan och iver. Ja: filmen når definitivt upp till mina, och de flesta andras, förväntningar. Lycka!

Force-Awakens-Poster-Featured22

Vad är det som skapar hysterin kring Star Wars filmerna? Vad är det som gör att vuxna människor blir ivriga som barn på julafton, för en film? På ett sätt är det lustigt men mest av allt är det full begripligt. I alla fall för mig som uppskattar Star Wars filmerna enormt, liksom det mesta av science fiction: filmer och tv-serier. Varför?

För det första: det är sagor lika mycket för vuxna som för barn. Man får återigen uppleva den där hisnande känslan av att uppgå i något stort, sjunka ned i något magiskt och ta del av en berättelse som berör på så många plan. Man får återigen besöka den där platsen som man mest hade tillgång till som barn, den där platsen där allt var förtrollat och där tid och rum upphörde att finnas till. Allt var evigt.

Star-Wars-The-Force-Awakens-trailer-2-3

För det andra: något viktigt sägs om vår civilisation och om våra villkor som människor i sagans och mytens form. Så har det gjorts i alla tider, se bara på de stora världsreligionernas heliga skrifter. Där sägs viktiga saker om människan, skapelsen, villkoren för människors samexistens, på ett sätt som är lätt att förstå, att identifiera sig med och framför allt komma ihåg.

Star Wars filmerna är en mytisk berättelse som behandlar och diskuterar centrala frågor i vår tid. Vissa eviga frågor – som har funnits i alla tider, men här görs på ett nytt sätt – och andra mer kontextuella frågor, det vill säga specifika för vår tid och plats i historien.

Jag tror att det är det som är hemligheten med Star Wars filmernas framgångar: att man lyckas förena det evigt existentiella med vårt eget här och nu. Men inte bara vårt här och nu utan också om vår framtid, drömmen om och oron för framtiden. Den bearbetar alla tre skeendena på samma gång.

share_1200x627

Att man sedan gör det på ett spännande, roligt, gripande och brutalt sätt i ett hisnande tempo gör saken bara ännu bättre. Man sugs in i en virvel av tid och rum och kastas ut ur den när filmen är slut, omtöcknad och lycklig.

Och nu kan man inte göra annat än se om filmen och vänta på nästa. För fler filmer blir det, det har Disney (som nu äger rättigheterna och producerar filmerna) meddelat och så klart slutar den här filmen med en cliffhanger som sig bör. Det blir minst två till.

tfa-vf-4

Det finns så mycket att säga om filmen: om hur personer i dramat framställs som så genuint mänskliga där de tillåts att vara både modiga och rädda på samma gång utan att det gör dem svaga, tvärtom, det är just det som gör dem starka.

Hur man lyckas överskrida könsrollerna och låter både de manliga och de kvinnliga personerna vara människor i första hand, inte män eller kvinnor. Man till och med bollar med könsrollerna mellan personerna. Det är helt underbart och mycket bra gjort. Det gör att filmen känns modern och uppdaterad även om den bygger på ett gammalt koncept.

Att man i den här filmen lånat ett och annat filmiskt grepp från Sagan om ringen och Marvel filmerna upplever jag inte som särskilt störande, snarare roligt. Framgångskoncept kopieras hela tiden och gör det filmen bättre så gärna för mig.

Det finns många underbara ögonblick av total igenkänning. När Han Solo och Chewbacca kommer runt hörnet så får jag gåshud. I den här filmen har man lyckats blanda många klassiska ingredienser från de gamla filmerna (från filmerna 4-6 ska man väl säga, dvs de tre första och äldsta filmerna som kom, de som också är de bästa) med nya grepp och infallsvinklar.

maxresdefault22

På ett sätt upptas historien där den slutade i film 6 men det har gått många år så mycket har förändrats. Att de ursprungliga skådespelarna finns med i sina originalroller är helt underbart, men det är de nya skådespelarna man minns, särskilt de två i huvudrollerna, Rey och Finn. Det båda gott för de kommande filmerna.

Som en extra kuriosa: det är i den här filmen som det för första gången går upp för mig vilken fantastiskt duktig karaktärskådespelare Harrison Ford är, han som spelar Han Solo. Jag har alltid gillat honom, men mest för att han spelat i bra filmer, jag har inte tänkt på hur duktig han faktiskt är. Rolig har han alltid varit, men i den här filmen finns ett djup och en smärta som jag inte sett förut. Imponerande.

maxresdefault11

För det tredje: i filmer av det här slaget, science fiction, fantasy och saga, som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter, finns det en viktig ingrediens som gör dem omåttligt populära och det är det faktum att det i slutändan alltid är det det goda som vinner och det onda som förlorar.

I en värld där det så ofta ser ut som, och faktiskt också är så många gånger, att de onda vinner och de goda förlorar behövs filmer och berättelser av det här slaget. Berättelser som visar att det goda trots allt är starkare än det onda. Vi vet att det kommer att ta tid, det kommer att kosta mycket och det kommer att göra ont, men till slut vinner de goda. Det kan man lita på.

Star-Wars-BB-8-Force-Awakens

Det är en skön känsla som ger hopp och jag tror till om med att det bidrag till människors lust och vilja att vara med och kämpa för det goda, på ett eller annat sätt. Och det är just det alla stora berättelser, myter, legender och religiösa urkunder, visar på: de goda människornas storhet. Det är aldrig försent.

Tyra Kleen, alla gothers helgon

FullSizeRender-31

Det finns många okända konstnärer i Sverige och i världen, sådana som var omskrivna en gång i tiden men som idag fallit helt i glömska. Ofta finns det skäl till det, att deras konst inte överlevde sin samtid: att den var för kontextuell utan inslag av tidlöshet, att den kom i skuggan av någon annans konst, eller att den helt enkelt inte var tillräckligt bra.

Men ibland verkar det handla det om ren och skär ignorans och illvilja. Särskilt när det gäller kvinnliga konstnärer, de glöms och göms bort av den enkla anledningen att de var kvinnor och att deras konst sällan eller aldrig har räknats som ”riktig” konst.

I vår tid verkar det äntligen ha ändrats men under 18-1900-talet var det fördömt för kvinnliga konstnärer att hamna i konsthistoriens uppslagsverk. Möjligen som en stor mans musa, men sällan av egen kraft.

FullSizeRender-36

IMG_7615

Men det finns också många män som hamnat i skuggan och glömskan också. På den mycket intressant utställningen ”Symbolism och dekadens” som visas på Waldemarsudde just nu upptäckte jag fler fantastiska målare jag aldrig hört talas om. Det gör mig upprörd.

De här två tavlorna är målade av Jan Verkade(1868-1946), kallade ”Dekorativt landskap II” och ”Dekorativt landskap”, båda odaterade. Jag har aldrig hört talas om honom men tavlorna är fantastiskt vackra, särskilt i verkligheten då de milda färgerna kommer helt till sin rätt.

Vad hände med honom och varför har jag aldrig hört talas om honom? Konstnären var tydligen holländare och hans tavlor, de här tavlorna, ägs av Nationalmuseum i Stockholm. Varför har jag inte sett dem förut? Har de hängt framme eller legat och samlat damm i något förråd?

FullSizeRender-35

FullSizeRender-34

De här två tavlorna, den första målad av den finländske konstnären Väinö Blomstedt (1971-1947) kallad ”Franscesca” (1897), och den andra ”Ofelia” (891) målad av den svenske konstnären George Pauli (1855-1935), känns verkligen representativa för utställningens tema: ”Symbolism och dekadens”, särskilt det förstnämnda: symbolism.

Hur vackra de än är så känns det som om man sett dem förut, det är klassiska motiv som gjorts av många konstnärer både före och efter de här herrarna. I ett sådant läge är det begripligt att de slås ut i konkurrensen, men George Pauli har jag åtminstone hört talas om förut.

IMG_7679

FullSizeRender-33

Här har man verkligen fångat in känslan i den tidens konstströmning, den symbolistiska. Så här beskrivs det på Waldemarsuddes hemsida:

”Symbolismen kan beskrivas som en radikal, internationell konstfilosofi med fokus på konstskapandets djupare syften, på konstnärsrollen och på eftersträvansvärda förhållningssätt till en yttre och inre värld. Med inspiration hämtad från det undermedvetna, mystik, minnen, drömmar, känslor och stämningar skapade symbolisterna fascinerande konstverk, poesi och musik. I vår tid är symbolismen dagsaktuell genom det stora intresse som tillmäts denna konstriktning inom populärkulturens science fiction och fantasy.”

Målningarna ovan heter ”Prinsessa med markatta” (1913), målad av den lettiske konstnären Jänis Rosentälz (1866-1916), och ”Flickan och döden” (1888) av den svenske konstnären Richard Bergh (1858-1919).

Richard Bergh kan man inte missa om man vet minsta lilla om svensk konst från förra sekelskiftet. Men varför har han överlevt och så många andra inte? Är han verkligen så bra? Eller hade han bara rätt vänner?

Att utställningen består av konstnärer från länderna kring Östersjön ger en fantastisk bredd åt utställningen och temat, och framför allt visas andra konstnärer än de ”gamla vanliga” om man får säga så.

Det hade säkert varit så mycket enklare att låna in konst från de ”säkra” länderna för att locka publik: Frankrike, Tyskland, Storbritannien. Men så har man inte gjort. Istället får man som besökare stifta bekantskap med flera, för många av oss,  helt nya konstnärer. Det är mycket berikande. Det är både modigt, klokt och folkbildande tänkt.

IMG_7692

IMG_7694

Jag inser, där jag går runt på utställningen, att jag blir betydligt mer intresserad av konstnärerna än av själva utställningen och temat. Det är ett mycket intressant tema och egentligen borde jag försjunka i det, men jag kan inte låta bli att uppröras över dessa fantastiska konstnärer som aldrig verkar ha fått en chans att överleva.

Jag ser flera verk av den svenske konstnären Gunnar Hallström (1875-1943). de här två heter ”Odins jakt” (1918) och ”Julnatt” (1924). Här blir jag riktigt upprörd: varför vet jag inte om att hans verk finns? Varför har jag inte snubblat över hans namn i en konstbok eller på en utställning? Är det enbart mitt eget fel?

Titta vilka vackra målningar, titta på de vackra färgerna och den lättsamma tekniken. Man vill se mer.

FullSizeRender-32

Och det får man för på den andra väggen hänger den här: ”Det sköna slottet östan för solen och nordan om jorden” (odaterad). Jag erkänner: jag trodde först det var en målning av John Bauer, men insåg snabbt mitt misstag.

Var det Gunnar Hallströms ”förbannelse” att måla så likt, och lika vackert, som John Bauer? Jag kan knappt se mig mätt på den här otroligt eleganta, sagolika, fantasieggande målningen. Varför uppmärksammas han inte mer?

FullSizeRender-31

Men riktigt, riktigt upprörd blir jag när jag kommer till en vägg full av konst av den för mig totalt okända Tyra Kleen (1874-1951), en svensk konstnär. Hur är det möjligt att hon har blivit så förbigången i vår tid?

För att hon var kvinna? Så enkelt kan det väl ändå inte vara, eller? Det vore förfärligt. Kan det ha varit så att hon var väldigt före sin tid? Att man helt enkelt inte förstod sig på henne? Nej, det tror jag inte för hon verkar ha varit relativt känd under sin livstid. Varför?

Ja, hon såg ut som en skolfröken, men det gjorde väl alla på den tiden? Det här är ett självporträtt som hon målade 1901. Ingen skolfröken målade som hon, det kan jag lova. Vad rörde sig i hennes huvud egentligen? Man blir helt fascinerad ju längre man studerar hennes tavlor.

FullSizeRender-30

IMG_7713

IMG_7714

Först ser de helt oskyldiga ut, men när man tittar närmare på dem är de skrämmande, obehagliga, brutala och exceptionellt freudianska. Man blir rädd och exalterad på samma gång. Varför är hon inte en hjälte eller ett helgon för alla gother? Hon passar prefekt in i deras värld.

Tyra Kleen var inspirerad av Charles Baudelaires diktsamling ”Ondskans blommor”, Edgar Allen Poes skräckromaner och gamla grekiska myter av alla de slag. Hon verkar ha grävt sig ned i det mänskliga psykets allra mörkaste skrymslen och vrår. Hur har hon kunnat bli bortglömd?

IMG_7708

Allra läskigast är den här tavlan som föreställer en kvinna som ligger och läser i en hängmatta. Den ser så fridfull och stämningsfull ut. Vi letar febrilt efter den obehagliga chocken, något skrämmande måste det finnas i målningen. Något som skrämmer och chockerar, precis som i de andra tavlorna som har visat sig vara väldigt obehagliga när man sett närmare på dem.

Vi hittar inget. Vi blir mer och mer nervösa. Tavlan är så vacker, vi vill inte att den ska förvandlas inför våra ögon, men vi räknar iskallt med att det ska hända. Men vi ser det inte och jag kan fortfarande inte se det.

Kanske finns det inget obehagligt i den, kanske vill den inget annat än förmedla den behagfulla lättjan hos en kvinna i total avskildhet. En kvinna upptagen av sin egen inre värld, oberörd av sin omgivning. En kvinna, ett subjekt, enbart för sig själv, i sig själv. Hon njuter, hon gör vad hon vill, hon är inte någons annans ”den andra”, hon är sig själv fullt ut.

Kanske var det det mest skrämmande man kunde tänka sig när tavlan målades? En fri kvinna.

Åh, vad jag vill veta mer om Tyra Kleen.

The Martian, sevärd rymdpirat

The-Martian-logo-e1438214202736

Det är ändå märkligt vilken dragning rymden har på oss människor, och allt som har med rymden att göra. Egentligen vet vi ju det mesta nu, eller i alla fall tror oss veta. Det finns inga större upptäckter att göra, i alla fall inte med den teknik vi har uppfunnit hittills. Man kan väl ändå säga att vi kommit så mycket längre än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Och ändå fortsätter vi drömma. Om rymden och det okända därute. Vi räknar med att det ska finnas mer att upptäcka och livsformer att lära känna (eller bli utrotade av). Det är omöjligt att sluta vara nyfikna på det okända. Förutom att denna nyfikenhet bidragit till en enorm teknisk och vetenskaplig utveckling har den också lagt grunden för en hel genre av konst och kulturformer.

the-martian

Till exempel filmer: Star Trek, Star Wars, Apornas planet och tusentals andra science fiction filmer och TV-serier. Flödet stoppas aldrig men det är ju inte så konstigt eftersom rymden är gränslöst i sig själv och i sin effekt på fantasin. Men man måste ändå fråga sig: finns det verkligen något nytt att säga, fantisera om, drömma om?

Tydligen. En av de senaste filmerna på temat är The Martian (2015) som handlar om en rymdexpedition till Mars där besättningen på grund av en storm är tvungna att evakuera blixtsnabbt och i förvirringen tror att en i gruppen dött och därför lämnas kvar. Men Mark Watney (Matt Damon) har inte dött. Han vaknar upp när stormen har bedarrat, skadad men vid liv, och upptäcker att han är ensam kvar på planeten.

The-Martian-Trailer

Upplägget är enkelt och till synes förutsägbart och skulle lätt kunna bli antingen långtråkigt (som i filmen Gravity med Sandra Bullock) eller osannolikt (marsianer dyker upp), men filmen faller inte i något av dessa diken. Den utvecklas till en både spännande, innehållsrik och rolig film.

Jag är faktiskt lite överraskad att jag tyckte att den var så bra som jag gjorde. En ensam man på Mars, hur kul kan det bli? Man måste ju ändå fråga sig – och man måste ju se filmen för att få veta. Det blev faktiskt kul, riktigt kul. Varför?

För det första är det riktigt bra skådespelarinsatser. För det andra utspelar sig filmen på flera ställen parallellt: hos Mark Watney på Mars, på jorden hos personalen på NASA som försöker rädda honom och i rymdskeppet där den övriga besättningen från expeditionen länge lever i tron att han är död. Det ger dynamik till handlingen och ger ett djup den inte skulle haft annars.

martian-odling-600-410-ny-teknik

Men egentligen ligger hela filmens behållning på ett annat plan, den har på ett sätt inget med Mars och rymden att göra alls, den hade kunnat utspela sig vart som helst. Filmens kärna är: överlevnad och uppfinningsrikedom. Vi får följa Mark Watney strävan efter att överleva situationen. Han vet att det handlar om år innan han kan bli räddad om det ens är möjligt. Han måste producera mat till exempel.

Här får vi följa hur han med kunskap, erfarenhet och ett visst mått av galenskap lyckas övervinna det ena hindret efter det andra, men notera att det inte är omöjliga hinder, de skulle mer eller mindre kunna genomföras i verkligheten.

Filmen är en, på bästa sätt, reklamfilm för utbildning och kunskap. Återigen är det nördarna som regerar. Jag älskar det. Hans motto är att steg för steg lösa de problem som uppstår, med små målmedvetna steg. Att det sedan varvas med komik ger extra skjuts till handlingen. Det är bitvis en riktigt rolig film på ett intelligent sätt. Det gillar jag också.

the-astronauts-of-ridley-scotts-the-martian-movie-introduce-themselves-in-new-viral-trailer

En sensmoral med filmen är: hur överlever du i en för dig oväntad situation där du bara har dig själv och din kunskap att falla tillbaka på? Var kreativ, var uppfinningsrik och se till att ha så mycket kunskap som möjligt – fortsätt vara nyfiken, det kan rädda ditt liv en dag.

Det har egentligen ingenting med rymden att göra men miljön och det ofattbara i att vara helt ensam på en planet i världsalltet skapar en kuliss av spänning och förväntan som gör det till en action film där du bildligt talat biter på naglarna då och då av nervositet.

The_Martian

Vad som också gör filmen sevärd är att de lyckats ovanligt bra med att ge kvinnorna i filmen dess rättmätiga plats. Rymdskeppets befälhavare är kvinna, ännu en i besättningen är kvinna, på marken i NASA finns flera framstående kvinnor som bidrar till handlingen. Även om de inte når riktigt ända fram måste jag säga att de når ovanligt långt. Det var ändå skönt att se att det går om filmmakarna bara vill.

the-martian-council-of-elrond

Men en film om rymden och en övergiven ensam man på Mars kan ju ändå bli lite trist i längden om allt bara skulle handla om att överleva och hitta tekniska lösningar, både på Mars och på jorden, för att rädda honom. Det krävs trots allt något mer för att man ska uppskatta filmens handling i mer än två timmar.

Vad filmen har, och som alltid utmärker en riktigt bra science fiction film, är de filosofiska reflektionerna som görs i förbifarten. I den här filmen funderade huvudrollsinnehavaren Mark Watney på vad som gör någon eller några till kolonisatörer. Har han nu koloniserat Mars eller inte? Och om han hade det, vad var det för skillnad mot att bara vara där på en expedition?

Jag ska inte spoila för mycket, men det kan jag säga att man fick en hel del att fundera på efteråt om människans villkor och de sociala spelregler som samhällen satt upp för att fungera i förhållande till varandra. Just sådana ideologiska samtal, i det här fallet med honom själv, ger djup och tyngd till handlingen.

jplsroleinma

Självklart hade filmen ett stråk av saga över sig, det har alla science fiction filmer, det är själva essensen i dess vara. I det här fallet handlade det om att man samarbetar över gränser, de som normalt anses vara i rivalitet med varandra.

Det är vackert när det händer i filmer och ännu vackrare de få gånger det händer i verkligheten. Filmerna får oss att drömma om den värld där det går, i den bästa av världar, där uppdraget är större än vi själva och därför kan vi släppa tillfälligt på bevakningen av våra revir.

The-Martian-Matt-Damon-Hamilton-Watch-5

Sammanfattningsvis: en helt klart sevärd film som både bjuder på några timmars spänning, glada skratt, underbar filmmusik (massor av hits från 80-talet, bara en sådan sak!), och filosofiska betraktelser att ta med hem att diskutera vidare. Rekommenderas definitivt.

Minions, Ant-man: size matters

minions-movie

Ant-Man-Promo-Art-Features-Yellowjacket

På kort tid har jag sett två filmer som ganska nyligen gått upp på biograferna. Den första jag såg var Minions, en animerad film, och den andra var Ant-man, den senaste Marvel-filmen.

Man kan tycka, vid ett första ögonkast, att det är två filmer som har väldigt lite gemensamt, men jag skulle snarare säga att det finns mycket som förenar dem.

minions-the-movie-2015-2

Minions handlar, som de flesta nog vet, om de här små gula filurerna som första gången dök upp i filmerna Dumma mej (1 och 2) som bifigurer till den – i alla fall från början – onde Gru. Figurerna blev omåttligt populära och har nu fått sin egen film.

Screen-Shot-2014-11-04-at-103645

Filmen berättar om hur minionerna dök upp och hur de genom historien letat efter The Boss, den ondaste av oss alla på jordens yta, för att vara dess hängivna tjänare och medarbetare.

Det kan man ju tycka är en oväntad, och kanske olämplig, idé för en barnfilm, att de älskade filurernas mål och mening är att tjäna ondskan, men twisten blir att de onda inte förblir särskilt onda länge till efter att de kommit i minionernas sällskap.

Minioner

Varför älskar man minionerna, både barn och vuxna? Kanske är det för att de på alla sätt personifierar en barnslig oskuldsfullhet och naivitet som gränsar till dumhet (och väldigt ofta är dumhet!), som inte har något ont eller elakt i sig på något sätt.

Det händer dråpliga saker och olyckliga saker men aldrig utifrån beräknad illvilja eller elakhet utan bara av otur och ja, dumhet. Jag tror det blir en akt av katharsis för åskådaren. Man behöver aldrig oroa sig för vad som ska hända: man vet att minionerna inte kommer att förändras, de är och förblir goda. Man är trygg i det.

Minioner_3D

Sen är de otroligt roliga förstås. Det finns många slapsticks i filmen som samtidigt har en seriös botten. Det är etik på hög nivå och kanske kan det bara förmedlas – i vår tid – genom några väldigt små filurer som inte ser mycket ut för världen men som får oss att skratta.

Jag tror att genom skrattet öppnar vi omedvetet upp för att låta oss påverkas, vi skrattar inte bara åt minionerna, vi skrattar åt oss själva och vår tid. Vi slappnar av och känner att det inte är ute med oss – och vår galna värld – så länge det finns ren godhet om än förmedlad genom påhittade gula filurer. Det ger oss hopp.

antman

Och hopp är något som förenar de här två filmerna, som jag ser det. På väldigt olika sätt ger de oss hopp: om en bättre värld, en bättre mänsklighet, ett bättre jag. Ingenting känns plötsligt omöjligt. Och hopp är verkligen något vi behöver.

De stora superhjältarna dök upp och blev populära efter andra världskriget och i samband med rädslan för ett kärnvapenkrig (som jag skrivit om tidigare här på bloggen), för att förmedla hopp om en möjlig framtid, en annan och bättre framtid.

Tydligen är det vad vi återigen behöver, i vår tid: hoppet om att det finns någon eller något med en korrekt etisk kompass som kan ställa allt till rätta, allt elände som mänskligheten åstadkommit i sin enfald och girighet. Superhjältarna har återkommit i full kraft för att bli ett slags katalysatorer som visade att det finns ett sätt att övervinna det onda med det goda.

kayjxutbuckufh7v2jz0

Det är samma hopp om räddning som minionerna och superhjältarna förmedlar. Vad som också förenar filmerna är att det görs med humor. Det är en av de saker som gör att jag, och många med mig, älskar Marvel-flmerna: de är fulla med humor.

De får oss att skratta och skrattet får oss att slappna av och när vi slappnar av släpper (omedvetet) den krampaktiga rädslan och ångesten inför världens tänkbara och hotfulla undergång, i alla fall för en stund och vi kan andas lite lättare.

Jordens undergång är en reell rädsla för många, i första hand genom rädslan för klimatförändringarna som riskerar att leda till vår världs och existens undergång.

Varje år släpper SOM-institutet i Göteborg statistik över vad svenskarna tycker i samhällsfrågor. 2013 visade man att på topp fem över vilka samhällsproblem svenskarna oroar sig mest för finns tre miljöfrågor:

Miljöförstöring (42 procent)
Organiserad brottslighet (41 procent)
Stor arbetslöshet (41 procent)
Förändringar i jordens klimat (40 procent)
Försämrad havsmiljö (39 procent)

ant-man-marvel-movie-casting

Därför behöver vi skratta, och därför behöver vi superhjältar, både små gula och små röda i myrstorlek. Vi behöver hjälp att släppa greppet om vår plågsamma rädsla för att kunna slappna av och istället se vad som faktiskt kan göras. Man får hjälp att bli en superhjälte i sitt eget liv och man behöver inte ens vara stor och stark för att klara det.

antmantrain

För det som mest av allt förenar filmerna Minionerna och Ant-man är att hjältarna är väldigt små. Det är inte den råa, fysiska styrkan som ska rädda världen längre utan i första hand vänskap, gemenskap och att de goda krafterna samarbetar och gör det tillsammans. Först då är de möjligt att rädda världen. En urgammal etik som ges nya färger och former. Arketyper i nya dräkter.

Det är helt enkelt underbart på något sätt. Jag rekommenderar definitivt båda filmerna!

Avengers Age of Ultron – Yes!!!

Avengers-Age-of-Ultron

Att göra en uppföljare till en film som både kritiker och biobesökare höjt mer eller mindre till skyarna, det kan inte vara lätt. Nu var det dags för regissören Joss Whedon att bekänna färg, skulle han lyckas med det som så många andra inte lyckas med? Förväntningarna var väldigt höga när det var dags att se Avengers 2 – Age of Ultron igår kväll.

Jo då, man kan alltid lita på Joss Whedon. Filmen är riktigt bra. Inte en femma som första filmen men en god fyra utan problem. Vi gick inte ifrån biosalongen besvikna, tvärtom, lyckliga! Vi diskuterade: vad är det som gör att Marvel filmerna blir så bra?

Avengers-promo-art-1

Vi lokaliserade några viktiga ingredienser: 1) Joss Whedon går sina egna vägar, litar på sin egen och fansens instinkt. Struntar i etablissemanget, vilket var nödvändigt för honom innan succén med den första Avengers filmen då han inte sågs med blida ögon från kritiker och andra, men fansen stod alltid på hans sida!

2) Karaktärerna i filmerna bygger på massor av berättelser från serietidningarnas guldålder då manuset var viktigare än effekterna. Den känslan finns kvar i filmerna, utan en bra story kan inga effekter i världen rädda en film. Det finns enormt mycket material att använda för att skriva ett manus, material med hög kvalité, det gör verkligen en skillnad.

Avengers_2_Age_of_Ultron

3) Manuset är fyllt av one-liners, skämt, kulturella referenser, till exempel till Eugene O´Neills drama Lång dags färd mot natt (vem hade räknat med det?), bibelord och mycket annat som ger manuset en tyngd även om det sägs skämtsamt. Det finns ett djupt existentiellt allvar i berättelserna som smittar av sig på filmmanuset och ändå görs det med en sådan finess och så roligt. Man skrattar högt många gånger!

4) Utmärkta skådespelare. I den här filmen introduceras flera nya karaktärer som blir spännande att följa i de kommande filmerna.

Captain-America-Lifting-Thors-Hammer-Avengers-Age-of-Ultron

Avengers1

687883034_3864335866001_thor-hammer

5) Man har fansen i fokus, inte produktionsbolaget och pengarna. Nu är ju alla Marvel filmer redan en guldgruva, men det gör ändå inte ett avkall på kvalitén. Hantverket och fansen är fortfarande filmernas främsta tillgångar. Det gör mig så glad.

Captain-America-Thor_612x380

Avengers_2_Age_of_Ultron2

Filmen är verkligen rolig, som sagt, men ändå fylld med allvar. Som alltid många viktiga filosofiska och etiska resonemang som lämnas obesvarade för åskådaren att själv tänka vidare på.

Särskilt när det gäller frågan om vetenskapen och forskarnas omättliga nyfikenhet som både resulterar i storslagna bedrifter och fatala katastrofer. Bör det finnas en etisk gräns för forskningen? Var ska den sättas i sådana fall? Man får alltid mycket intressanta tankar med sig hem efter att ha sett en Marvel film.

avengers2

Så klart dyker Stan Lee själv upp i en liten roll, som alltid. Håll utkik efter honom. Och hjältarna, de är som alltid super-allting men ändå så mänskliga. De kan vara gudar eller gudalika men i slutänden står de med samma frågor, behov och längtan som alla vi andra. Åh, vad jag älskar dessa filmer!

Nu är det bara att vänta på den tredje filmen… men en sak är säker: väntan är lika njutbar som själva biobesöket. Och innan dess, innan nummer tre dyker upp, kan man se nr 2 igen och igen och igen.

Chappie – en robot att älska

imagesxx

Äntligen fick jag möjlighet att se filmen Chappie som jag läst så mycket om och sett fram emot att se. Det är en science-fictionfilm som utspelar sig i Johannesburg i en nära framtid.

För att få bukt på brottsligheten i staden, och landet Sydafrika, har man tillsatt en polisstyrka av robotar. Ingen ny filmidé kan man tycka, men den här filmen tar en alldeles speciell vändning.

chappie-poster-1

Deon Wilson arbetar hos en stor vapentillverkare och det är han som konstruerat polisrobotarna som gör succé, och som har fått statistiken för brottslighet att sjunka till en anmärkningsvärt låg nivå. Självklart finns det fortfarande brottslingar i staden men de har en på gränsen till oövervinnelig fiende i polisstyrkan gjord av titan.

chappie

Deon Wilson är mäkta stolt över sin skapelse men som den sanne forskare han är stannar inte hans forskning och ambitioner här, han vill skapa den första artificiella intelligensen, och han lyckas. Chappie ”föds”.

Det är en underbar berättelse om en skapelses tillblivelse, ett medvetande som väcks, en robot som får liv. Och självklart är även en robot en nyfödd person som måste börja från början, skillnaden är bara att hans utveckling går betydligt fortare än vad det gör för en människobaby.

chappie_ub-620x330

chappie-yolandi

Det är en hjärtknipande utveckling man får följa, det är fantastiskt bra gjort och man upptäcker efter en liten stund att man börjat älska roboten Chappie reservationslöst.

Chappies människotillblivande, eller snarare medvetandetillblivande, är otroligt bra gjort och den sydafrikanske skådespelaren Sharlto Copley, som gestaltar Chappie, gör en – för mig i alla fall – oförglömlig rollprestation.

Chappie-trailer-Hugh-Jackman-Dev-Patel-star-in-Neill-Blomkamps-robot-movie

Här skulle förstås allt kunna vara frid och fröjd om det inte var för att roboten kommit i fel händer. Chappies skapare, Deon Wilson, tvingas lämna över sin skapelse till ett gäng brottslingar som vill använda roboten för att begå brott.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen eftersom jag hoppas att alla som är det minsta intresserad av science-fiction filmer ser den här filmen. Den är en riktig fullträff.

1415135363720_Image_galleryImage_Sony_Pictures_has_reveale

Men det som kan sägas, utan att för mycket avslöjas, är att filmen synliggör på ett mycket gripande sätt flera moraliska dilemman: vem är ond och vem är god – egentligen?

Vad är att vara människa? Och hur kan en robot vara mer mänsklig än människorna? Var går gränsen för vad vi kan och bör skapa? Vad är etiskt rätt och vad är fel?

Är alla gränser nödvändiga att korsa bara för att det går? Finns det en moraliska kompass att följa eller är allt tillåtet? Och hur är det möjligt att en robot generera så mycket kärlek och känsla att man plötsligt upptäcker att man sitter och gråter i biosalongen?

258BB45E00000578-0-image-m-3_1423603223157

Att se Hugh Jackman i en ytterst obehaglig roll kändes också nytt och oväntat. Han gör det riktigt bra. Det är ett par mycket kända skådespelare med i filmen, Hugh Jackman och Sigourney Weaver, men i övrigt är det mest okända ansikten för de flesta av oss skulle jag tro.

Det är antagligen välkända skådespelare för den sydafrikanska publiken, och de allra flesta av dem gör väldigt bra roller. Det känns befriande att se och höra något annat än det amerikanska konceptet lite då och då.

Särskilt språket är en njutning, den sydafrikanska dialekten av engelska, den är väldigt speciell. Den gör särskilt Chappie extra märkvärdig och minnesvärd.

thumbnail_20462

Chappie är en robot att älska och man vill se mer av honom, måtte det bli en uppföljare! Det är så sällan man ser en film som förenar intelligens med action, filosofiska reflektioner med komedi och en riktigt spännande intrig som håller hela vägen.

Man älskar inte bara Chappie, man älskar till slut hela hans ”familj”. Det är en underbar film, se den! Helst på bio, om möjligt, där den gör sig allra bäst. Man behöver det stora formatet och ljudet som vibrerar genom väggar, golv och tak för att riktigt känna att man är DÄR.