Pop Art förändrade samhället

popart1

Pop Konst Design är en utställning som pågår just nu på Moderna museet i Stockholm, från 29 juni till 22 september. Det är en mycket färgglad och rolig utställning som visar cirka 80 föremål som på olika sätt representerar den konstriktning som kallas Pop Art. För oss som föddes under den tid som Pop Art hade sin storhetstid, 1950-1970-talet, är det ofattbart att det funnit en tid utan dessa ikoniska föremål och den inspiration de gett upphov till.

popart4

Den amerikanska flaggan blev ett vanligt motiv som användes på massor av fantasifulla sätt, här som soffa i byggsatsbitar. Den ser ut att vara gjord i betong och stod på den välkända nattklubben Studio 54. Tänk vad den soffan varit med om, tänk om den kunde berätta…

popart2

Andy Warhol, den amerikanske konstnären, är en av de mest kända personligheterna som ofta får symbolisera den här eran. Hans målningar, men framför allt hans silk screen tryck, är för många sinnebilden för vad som menas med Pop Art. Hans blommor, Campell´s tomatsoppsburkar, Marilyn Monroe och mycket mer är kanske et de flesta tänker på när de tänker på Pop Art. Den här bilden på den kinesiske diktatorn Mao Zedong med påmålat läppstift är en av de bästa i Andy Warhols silk screen tryck genre. Den är väldigt stor och helt magnifik. Se den!

popart3

En annan konstnär som lika mycket som Andy Warhol symboliserar Pop Art är den, också han, amerikanske konstnären Roy Lichtenstein. Hans konst som inspirerats av klassisk serieteckningsstil är lika legendarisk som tomatsoppsburkarna. Både Warhol och Lichtensteins konst inspirerar dagens konst och konstnärer. De är ikoniska och går aldrig ur tiden helt enkelt.

popart6

Det som gjorde Pop Art så speciellt var samspelet mellan konst och verklighet, vardag och fest, reklam och designvärlden. Det var en oändlig korsbefruktning där man inspirerades av varandra. TV:n kom och expanderade, blev var mans egendom, reklamen exploderade och de tecknade serierna kom till liv. Färg, form och känsla var ett enda stort rus. Ingenting var omöjligt och allt kunde sägas med konstens hjälp.

Det här konstverket vittnar om det: den består av en mängd oöppnade, små sockerförpackningar från en restaurang, i olika färger, som tillsammans med utvecklade, utplattade omslagspapper bildar ett vackert färggrannt konstverk. Form och funktion i en vacker kombination.

popart5

Men den stora överraskningen på utställningen, i alla fall för mig, var den här underbara vidskärmen (rumsavdelare) i tre delar, med vackra, lyckliga, dansande damer i silver, målad av Andy Warhol. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han kunde göra något sådant, något som bara förmedlar ren och skär lycka. På något sätt förändrade det min uppfattning om honom på ett mycket positivt sätt. Sådana glada och oväntade överraskningar kan drabba en besökare på ett museumbesök. Det gör mig lycklig.

Hänförd av Jean-Paul Gaultier

VIP opening of Jean Paul Gaultier's  exhibition at Rotterdam Kunsthal entitled, 'The Fashion World of Jean Paul Gaultier - From the Sidewalk to the Catwalk' The traveling exhibition contains 140 creations made over the last 35 years and is part of Rotterdam's Art Week. Featuring: Jean Paul Gaultier Where: Rotterdam, Holland When: 09 Feb 2013 Credit: WENN.com **Available for publication in UK. Not for publication in the rest of the world**

Jag är alldeles hänförd av den franske modedesignern Jean-Paul Gaultier efter att ha besökt utställningen med hans kreationer på Arkitektur- och designcentrum på Skeppsholmen (tidigare Arkitektmuseet). En så lekfull konstnär stöter man sällan på. Som han själv säger vid ett tillfälle: fromt vanvördig. Det gäller på alla plan; modeskapandets heliga regler, religioner i allmänhet och konstruktioner av alla slag, t ex genus. Han gör verkligen som han vill och han gör det så bra!

gaultier3

Utställningen på Skeppsholmen är verkligen värt ett besök om du har vägarna förbi. Det är mode och konsthistoria på hög nivå. Jean-Paul Gaultiers signum är den blå och vit randiga sjömanströjan. Han säger själv att hans mamma alltid satte på honom sjömanströjor när han var liten och att de passade till allt, de har alltid varit moderna och kommer troligtvis alltid att vara det. Så rätt han har. Här ses sjömansränderna i massor både i gamla och nya banbrytande former. Så snyggt!

gaultier2

Den här klänningen är den första Jean-Paul Gaultier gjorde 1971. Här ser man tydligt hur inspirerad han är av det katolska arvet han antagligen bär på, fransk som han är. Här finns ett glasklart intryck, och en påverkan, av Madonnor, helgon, präster, munkar och den mystik som präglar de katolska kyrkorna. Han gör det så fint: fromt vanvördigt, som sagt. Man föreställer sig att han suttit på åtskilliga gudstjänster i sin barndom och inspirerats av färger och former som han tagit med sig in i sitt modeskapande. Ja, man blir hänförd som sagt.

gaultier6

Gaultier-Stockholm-DOAN11

Det här var en av de klänningar jag föll för. En magnifik grå stickad klänning med en tjock benvit tyllkjol under. Precis så jobbar Jean-Paul Gaultier mest hela tiden, något traditionellt, klassiskt som får en unik Jean-Paul Gaultier twist.

gaultier7

Den här fantastiska klänningen gjord av papegojfjädrar bar den israeliska sångerskan Dana Internationel när hon vann Eurovision Song Contest 1998. Verkligen vacker, men man hoppas att det inte är fjädrar från fridlysta eller utrotningshotade papegojor…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så den här tyllklänningen. Färgerna på bilden är en aning missvisande, det är nämligen kakifärger rakt igenom. En balklänning redo för strid. Har tydligen burits av Sarah Jessica Parker vid tillfälle. Man vill verkligen känna på den, det var otroligt svårt att motstå. Den är enastående i sin enkelhet.

Självklart visas mängder av scenkläder som t ex Madonna använt, som den berömda strutkorsetten, och andra kändisars kläder, använda på konserter, i filmer, på scener av alla slag. Foton, filmsnuttar och modebildkonst visas också tillsammans med små personliga, handskrivna meddelanden från Jean-Paul Gaultier själv. Han verkar vara en genomsympatisk person.

Som sagt, har du vägarna förbi, besök utställningen även om du inte är det minsta intresserad av mode. Det här är nämligen mode i den högre skolan: skön konst.

En unik födelsedagspresent

61_2

Idag besökte vi Kina slott Drottningholm. Det var första gången vi var inne i slottet och då passade vi på att gå en guidad tur. Det var verkligen intressant och slottet är helt magnifikt. Framför allt färgerna, varje rum har sin egen starka färgsättning som förstärker det kinesiska; målningar, porslin, lacktavlor, dockor, krukor, allt man kan tänka sig.

Slottet var en födelsedagspresent till drottning Lovisa Ulrika på hennes 33-års dag 1753. Man hade lyckats hålla bygget hemligt för henne, det var en total överraskning för henne när de förde henne till slottet på hennes födelsedag. Nycklarna till slottet lämnades över till henne på en röd sammetskudde av hennes äldste son, Gustav (III) som vid tillfället var sju år gammal, utklädd till en liten kinesisk pojke.

Kina_slott_1763

Det första huset som byggdes hade fem rum och höll i 10 år, sedan angreps det av röta och man byggde ett nytt slott på samma plats, den här gången med 15 rum. Det är det slott som står än idag i mer eller mindre exakt samma skick som det byggdes i på 1700-talet.

Ritning_DrottningholmKinamobil

Slottet byggdes som en teater, en halvcirkel med trappor på utsidan och många stora terassdörrar som kan öppnas så man kan sitta inomhus och se på skådespelet ute på grusgården. Där kunde damerna också sitta och njuta av sommarvädret utan att riskera att bli solbrända.

KINA-int-gula-rummet-Alexis-Daflos-390-262

Interiörerna är, som sagt, helt magnifika. Här ser man det gula rummet.

Chinese Pavillion

Chinese Pavillion 2

Här ses det Sydda rummet som är fyllt av väggbroderier sydda av drottning Lovisa Ulrika själv, med hjälp av hennes hovdamer. Rummet är målat i en mörk, fantastisk, rosa färg. Det användes som arbetsrum (broderier), högläsning och konversation.

Man vurmade enormt för allt östasiatiskt på 1700-talet, framför allt från Kina och Japan. Att äga ett litet kinesiskt slott var höjden av modernitet och drottningen var lyckligt lottad. Vurmen för Kina tog framför allt fart i och med att Ostindiska kompaniet grundades och fraktade hem de ena sköna föremålen efter de andra.

Ett exempel på detta är till exempel två Meissenporslinsstatyer som finns i ett av rummen, de är kopior från Kina. Det gjorde dem väldigt trendiga och mer värda på den tiden än originalen från Meissen… Man skickade helt enkelt originalen till Kina och bad dem göra kopior, och de blev alltså mer exotiska och mer värda än originalen från Meissen. Lite annorlunda mot idag får man lova att säga.

Besök slottet, det finns så mycket mer att se och lära. Eller köp boken Kina slott av Göran Malm (Votum förlag 2002) på Adlibris eller Bokus.

264 japanska netsuker på resa

haren 5

Den här tavlan har man sett många gånger, om man är intresserad av impressionistisk konst. Den heter ”Le déjuner des canotiers” (The Luncheon of the Boating Party) och är målad av Pierre-August Renoir 1881. Vad jag inte visste är namnet på mannen i bakgrunden, den välklädde i svart rock och hög svart hatt. Det är Charles Ephrussi, rik mecenat som stödde flera av de impressionistiska konstnärerna, köpte deras konst och ordnade beställningar på målningar åt dem. Jag visste inget om honom förrän jag nyligen läste Edmund de Waals bok ”Haren med bärnstensögon” (Albert Bonnier förlag).

haren

Jag har varit nyfiken på den här boken länge, ända sedan den kom ut, men hade bestämt mig för att vänta med att köpa den tills den kom ut i pocket. Det var en bok och läsupplevelse värd att vänta på. Den är helt enkelt galet bra. Edmund de Waal, en brittisk keramiker och numera författare, har skrivit sin släkts historia genom att följa 264 netsuker, en samling japanska miniatyrfigurer, och deras ägare inom släkten. Charles Ephrussi är den förste ägaren av samlingen så resan, och berättelsen, börjar i Paris i slutet av 1800-talet.

haren2

Sedan fortsätter resan från Paris till Wien, vidare till Tokyo för att landa i London där samlingen nu finns hemma hos Edmund de Waal och hans familj. Han skriver sin släktkrönika genom att följa netsukerna och deras ägare genom mer än ett århundrade. Det är en från början till slut gripande, spännande, gastkramande, förskräcklig, underbar, underhållande och lärorik läsning. Jag har full förståelse för att boken utnämnts till ett mästerverk.

haren 3

Edmund de Waals släkt på hans pappas sida kommer från den ofattbart rika släkten Ephrussi, ursprungligen från Polen men det var i Odessa rikedomen tog sin början genom handel med vete. Ju rikare släkten blev desto intressantare var det för den att sprida sig ut i Europa. Man etablerade sig i Wien och i Paris, arbetade med sitt handelskompani men startade också en bank och mycket därtill. Man byggde otroligt stora och vackra palats för familjerna att bo i. Rikedomarna inom familjen var enorma. Några personer, däribland Charles Ephrussi (1849-1905), ägnade sig åt de sköna konsterna och samlade på allt som var vackert, i Charles fall bland annat japansk konst, som var högsta mode under hans tid, till exempel de små miniatyrerna snidade i elfenben, trä eller annat material.

Historien om netsukerna tar oss genom flera krig, framför allt de två världskrigen då familjen Ephrussi förlorade allt de ägde. De var integrerade, assimilerade judar, med det skyddade dem inte från den allt mer framväxande antisemitismen i Europa och det är fullständigt avskyvärt att läsa vad de fick vara med om. Boken är, tillsammans med mycket annat, ett ovärderligt europeiskt historiedokument.

Jag kan inte nog rekommendera den. Är man som sagt det minsta intresserad av impressionistisk konst är avsnittet om Charles Ephrussi i Paris otroligt spännande. Charles Ephrussi var en av de första samlarna av impressionistisk konst och alla tavlor han ägde togs ifrån familjen och finns nu utspridda över stora delar av världen på olika museum. Edmund de Waal skriver bland annat i boken:

”Denna kombination av japanska föremål och den skimrande nya stilen i måleriet känns rätt. Japonisme må ha varit ‘en sorts religion’ för familjen Ephrussi, men det var i Charles krets av konstnärsvänner som denna nya konst hade sin djupaste effekt. Manet, Renoir och Degas var också giriga samlare av japanska tryck. De japanska bildernas struktur föreföll repetera meningen med världen på ett annat sätt. Betydelselösa verklighetsglimtar – en gatuförsäljare som kliar sig i huvudet, en kvinna med ett gråtande barn, en hund som lunkar iväg åt väster – hade lika mycket innebörd som ett väldigt berg vid horisonten. Som i netsukerna gick vardagslivet vidare utan att upprepas. Denna nästa våldsamma kombination av sagoberättande och grafisk, kalligrafisk klarhet var katalyserande.”

Sommarens absoluta läsupplevelse hittills! Boken finns att beställa på både Adlibris och Bokus.

Georgia O’Keeffe om sin konst

some memories

Den amerikanska konstnären Georgia O’Keeffe lämnade inget skrivet ”testamente” efter sig, det vill säga, hon skrev inga böcker om konst som många andra konstnärer gjort och gör. Hon gjorde i princip inga ansatser till att tolka sin egen konst, istället blev hon snarare irriterad när andra tolkade hennes målningar och lade betydelser i dem som hon inte alls höll med om.

Men en liten oansenlig bok medverkade hon ändå till: Some memories of Drawings, där hon minnas vad som inspirerade henne till att måla vissa teckningar och målningar. Det är verkligen en anspråkslös bok men den är ändå intressant eftersom den berättar något om Georgia som kan vara svårfångat annars. Hon var en på många sätt hemlighetsfull person. I alla fall för omvärlden. För henne var det tillräckligt att förmedla sig med omvärlden genom sin konst.

Trots detta gick hon med på att göra denna bok som kom ut 1974 första gången och då endast i 100, av konstnären, signerade exemplar. Den blev genast ett samlingsobjekt och är dyr att köpa idag om man kan få tag på ett exemplar. 1988 kom en nyutgåva av boken ut, tillgänglig för alla, men självklart inte signerad av konstnären som levde mellan 1887 och 1986. Det var hennes förläggare,Doris Bry, som bestämde att boken skulle ges ut igen som en hyllning till konstnären efter hennes död.

De verk som finns kommenterade i boken målades mellan 1915 och 1963. Nedan följer några av verken avbildade i boken, med Georgia O’Keeffes kommentar (på engelska eftersom boken inte finns i svensk översättning) till konstverket. Här får man en liten inblick i hur omsorgsfull och noggrann hon var som konstnär, men också impulsiv och improviserande.

blue lines

(Blue lines. 1916. Watercolor. 25 x 19 inches)

”It was in the fall of 1915 that I decided not to use any color until I couldn´t get along without it and I believe it was June before I needed blue.

Along the way I had probably looked very carefully at Chinese and Japanese paintings and calligraphy before I got to the Blue Lines. I had practiced a good deal with the watercolor brush, but I considered that it would be impossible for me to have the fluency developed by the Orientals who always wrote with the brush.

Blue Lines was first done with charcoal. Then there were probably five or six paintings of it with black watercolor before I got to this painting with blue watercolor that seemed right.”

okeeffe-somememories2
(Drawing no.12. 1917. Charcoal. 24 x 19 inches)

”Maybe a kiss…”

some memories 3
(Drawing no. 9. 1915. Charcoal 2 5x 19 inches)

”Drawing no. 9 is the drawing of a headache. It was a very bad headache at the time that I was busy drawing every night, sitting on the floor in front of the closet door.

Well, I had the headache, why not do something with it? So – here it is.”

Boken Some Memories of Drawings finns att beställa på Adlibris och Bokus. Boken innehåller 21 kommenterade målningar av och med Georgia O’Keeffe.

Matisse och fåglarna i ateljén

bressonmatisse

Den världsberömde franske fotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004) fotograferade den lika berömde konstnären Henri Matisse i hans ateljé i Vence, Frankrike, 1944. Han tog en serie mycket vackra fotografier som berättar för oss om Matisse som person och konstnär. Bland annat tog Cartier-Bresson flera bilder på Matisse och hans fåglar. Matisse älskade sina fåglar.

breton henri_matisse

I boken Om konst (Raster förlag) citeras Matisse: ”Ibland när jag köper en fågel tycker jag att den kostar väl mycket. men när jag höll på att bli riktigt illa däran (Matisse hade nyligen drabbats av svår influensa) sade jag till min hustru: ‘Nu ser du hur rätt det var att jag unnade mig glädjen att köpa mina fåglar,. Man ska alltid göra det som bereder en glädje.” (1937)

fåglar

1941 drabbades Henri Matisse av cancer och blev rullstolsbunden, vilket hindrade honom från att utöva sin konst som han var van vid. Det var då han började med papiers découpés, papperscollage. Den konstformen utvecklade hans konstnärskap och han fortsatte att vara banbrytande:

”(Denna nya teknik med papiers découpés) bokstavligen lyfter mig till en mycket stark lidelse för att måla. Genom att fullständigt förnya mig tror jag mig i les papiers découpés ha funnit något av det mest väsentliga för plastisk strävan och bestämning i vår tid. Det tycks mig som om jag genom att skapa dessa klippta färgade papper går lyckligt det som är i vardande till mötes. Jag tror att jag aldrig har varit i sådan jämvikt som när jag gör mina papiers découpés. Men jag vet att det kommer att dröja länge innan man blir medveten om i vilken grad det jag idag gör stämmer överens med framtiden.” (Ur Om Konst)

608_img

1952 uppdrog Henri Cartier-Bresson till Matisse att skapa framsidan till hans bok Images à la sauvette, på engelska kallad The Decisive Moment. Boken innehåller 126 av Cartier-Bressons foton från både öst och väst. Här ser man Matisse förkärlek för både papier découpés och fåglar i en vacker komposition.

I våras hade Fotografiska museet i Stockholm en mycket bra utställning med bilder av Henri Cartier-Bresson. När jag besökte utställningen köpte jag den enastående boken ”the man, the image & the world – a retrospective” (Thames & Hudson, 2006) med massor av bilder av Cartier-Bresson. Bland annat serien på Matisse i Vence 1944. Helt enkelt en enastående bok, fotograf och konstnär. De gör mig lycklig.

Mer kärlek från Pablo Neruda

pablo neruda2

Det skrivs mycket om den chilenske poeten Pablo Neruda just nu med anledning av att man öppnat hans grav för att se om han blev förgiftad eller dog en naturlig död på grund av cancer. Dessa skriverier har aktualiserat hans poesi vilket är en mycket positiv effekt.

Pablo Neruda skriver svulstigt och kroppsligt, i alla fall när det gäller hans kärleksdikter. Som jag skrivit tidigare gjorde det mig generad när jag var tonåring. Dikterna gjorde starkt intryck på mig, men oerfaren som jag var vad gällde kärlek, hade jag svårt att helt ta det till mig. I mitt förra inlägg citerade jag några mer oskyldiga och vackra dikter, de som jag utan tvekan kunde ta till mig som ung. Låt mig nu presentera några dikter som visar på den andra sidan av kärleken, den köttsliga och fysiska, istället för den serena och idealiserade.

kaptenens verser

Dikterna är hämtade ur diktsamlingen Kaptenens verser som utkom på svenska 1984, tolkade av Lasse Söderberg. Boken går att beställa begagnad på Bokbörsen. Läs så förstår ni varför en ung, relativt oerfaren flicka blev generad. Ändå är det så vackert.

Dina fötter

När jag inte kan betrakta ditt ansikte
betraktar jag dina fötter.

Dina fötter med välvda knotor,
dina hårda små fötter.

Jag vet att de bär dig
och att din ljuva tyngd
reser sig på dem.

Din midja och dina bröst,
bröstvårtornas
dubbla purpur,
öppningen för dina ögon
som just har flugit,
din breda mun som frukt,
ditt röda hår,
du mitt lilla torn.

Men dina fötter älskar jag
blott för att de vandrade
på jorden, över vind och vatten
tills de fann mig.

Tigern

Jag är tigern.
Jag lurpassar på dig bland löven
breda som fuktiga
tackjärnsblock.

Den vita floden stiger
i dimman. Du kommer.

Naken dyker du.
Jag väntar.

Så i ett språng
av eld, blod, tänder
sliter jag upp, i ett enda hugg,
dina bröst, dina höfter.

Jag dricker ditt blod, jag krossar
dina lemmar en efter en.

Och jag sitter och vaktar
årvis i skogen
dina ben, din aska,
orörlig, långt
från hatet och vreden,
avväpnad av din död,
överkorsad av lianer,
orörlig i regnet,
obönhörligt vaktande
min mordiska kärlek.

Insekten

Från dina höfter till dina fötter
vill jag göra en lång resa.

Jag är mindre än en insekt.

Jag går på dessa kullar
som har havrens färg
och svaga spår
som bara jag känner,
brända centimetrar,
bleka perspektiv.

Här är ett berg.
Jag hittar aldrig bort från det.
O sådan jättelik mossa!
Och en krater, en ros
av fuktig eld.

Nedanför dina ben går jag
och spinner en spiral
och somnar på vägen
och kommer till dina knän,
hårda och runda
som de hårda topparna
på en ljus kontinent.

Jag halkar ner mot dina fötter,
ner mot de åtta öppningarna
mellan dina spetsiga,
långsamma, peninsulära tår
och från dem till det vita
lakanets tomhet
faller jag medan jag blint
och hungrigt söker din kontur
likt ett brännhett kärl.

Färgtuben som förändrade allt

MMT173115

Gissa vem det här är? Jag hade aldrig kunnat gissa det om jag inte just hade lärt mig vem det är. Det är den franske impressionisten Claude Monet (1840-1926). Det är ett självporträtt från hans ungdom. Tydligen var han en riktig dandy, charmör och womanizer… elegant klädd förförde han både grevinnor och kammarjungfrur – och allra helst grevinnornas egna kammarjungfrur… enligt honom själv.

Vem hade trott det om den ärevördige konstnären, numera uppsatt på en piedestal bland konstens gudar i deras panteon. Nej, det är ju så här vi är vana att se honom, mer som Gud Fadern själv:

Claude_Monet_web

Än en gång blir jag helt förtrollad av den brittiska tv-serie som visas på Kunskapskanalen: Impressionisterna Första avsnittet, som visades igår kväll klockan 20.00, presenteras på följande sätt:

Del 1 av 4. Impressionismens mest inflytelserika konstnärer – Pissarro, Monet, Renoir och Bazille – lade tillsammans grunden för den konstnärliga revolution som impressionismen innebar. Vilka sociala och kulturella influenser inspirerade dem och hur förändrade de konsthistorien? Konstskribenten Waldemar Januszczak reser från Västindiens kust, till det progressiva Paris och Londons förorter, i jakt på de miljöer där de fyra konstnärerna levde och fann sin inspiration.

Hoppsan, redan här studsar man till om man är det minst intresserad av impressionisterna och tror sig kunna massor om dem. Vem är Bazille? Så får man stå där med skammen när man inte ens har hört hans namn förut.

frederic-bazille-self-portrait-with-palette

Här ses hans självporträtt. Frédéric Bazille var en av de första impressionisterna, och hade kunnat bli den störste bland dem alla enligt programmet, om inte kriget mellan Preussen och Frankrike kommit emellan, cirka 1870. Bazille dog nämligen i kriget, men innan det hann han influera konstens utveckling på flera avgörande sätt, i det som skulle bli impressionismen.

Frédéric_Bazille_001

Den här målningen, som föreställer hans familj på terassen i deras hem, räknas som hans främsta mästerverk. Han syns själv diskret längst ut i vänstra kanten av målningen. Han var tydligen nästan två meter lång, väldigt blyg och väldigt begåvad. Det är inte säkert att impressionisterna blivit vad de blev utan honom, han fick ett avgörande inflytande på gruppen av unga konstnärer.

I det här inledande avsnittet om impressionismen får vi också lära oss att det inte bara var en, eller flera, människor som blev avgörande för uppkomsten av impressionismen. Minst lika viktiga, om inte mer, var dessa uppfinningar:

färgtuber2

1. Färgtuben som förändrade allt genom att underlätta målandet på flera avgörande sätt, bland annat för att man inte längre behövde blanda färgerna själva (vilket var enormt tidsödande) och för att man nu kunde bära med sig färgerna och staffliet vart som helst och måla i all hast de intryck man fick på vägen, så att säga. Otroligt viktigt!

Penslar

2. Platta penslar istället för runda. Den lilla metallbiten som penselstråna fästs i är själva uppfinningen som gjorde att penseln blev platt och därmed ledde till att man kunde göra kraftiga, färgrika, snabba penseldrag, allt det som kännetecknar den impressionistiska konsten.

Det är sådant man får lära sig, bland mycket annat, i den här helt fantastiska serien. Se den! Älska Kunskapskanalen!

Månadens Matisse – juli

matisseaubergine72

Dags att vända blad i väggkalendern från Paris igen, med bilder på konstverk av Henri Matisse (1869-1954). Den här månaden illustreras av stillebenet Intérieur aux aubergines (Interiör med auberginer) från 1911. Den är målad med mixad teknik på canvas och är så stor som 212 x 246 cm. Den hänger i Musée de Grenoble i Frankrike.

Jag tycker tavlan är fantastisk: färgerna, mönstren och kombinationerna, och sist men inte minst, de oväntade auberginerna i centrum. Auberginer är en grönsak som verkar fascinera många konstnärer. Det måste vara den mjuka formen, men framför allt den djupa levande lila/svarta/bruna/gröna/blå färgen som ger ett så levande, blankt och lent intryck. Men egentligen är det väl inte det första man kommer att tänka på att lägga upp på bordet när man börjar planera för ett stilleben.

I vilket fall som helst, de pryder sin plats på Matisse målning och de är färgsättningen som målningen utgår i från. Det är häpnadsväckande hur Matisse kombinerar färger och former, det ser så lekande lätt och enkelt ut, men det är det förstås inte. Matisse skriver själv i sin bok ”Om konst” (Raster förlag):

”Akrobaten utför sitt nummer ledigt och med skenbar lätthet. Men vi får aldrig glömma det långa förberedande arbete som har gjort det möjligt för honom att utföra det. Det är på samma sätt med måleriet. Man måste lära sig att behärska medlen genom att gå från det medvetna till det omedvetna. Det är då man uppnår dett intryck av spontanitet.”

Matisse ser också en risk i detta, och skriver i ett brev till Henry Clifford 1948 (brevet finns med i boken Om konst):

”Jag har alltid försökt dölja mina ansträngningar, jag har alltid velat att mina verk ska ha vårens lätthet och glädje, och aldrig avslöja vilket arbete de har kostat mig. Jag är alltså rädd för att unga, som bara uppfattar den skenbara enkelheten och skissernas vårdslöshet, kommer att använda sig av det som en ursäkt för att strunta i vissa ansträngningar som jag bedömer nödvändiga.”

Men samtidigt ger han följande råd till sina elever, som jag tycker säger mycket om Matisse inställning till både livet och sin konst:

”Till mina elever har jag alltid sagt: Var inte rädda för att vara banala. Om ni har någon originalitet så kommer den att visa sig.”

Och det gjorde den verkligen med Matisse själv, för hur många konstnärer kan göra stor, odödlig konst av en grupp aubeginer på ett bord?

henri-matisse-om-konst

Köp och läs Matisse bok Om konst, den är verkligen en inspirationskälla för både konsten och livet. Boken finns på Adlibris och Bokus.

Mycket att lära av Julius Caesar

julius-caesar

Igår läste jag en väldigt bra krönika i DN, skriven av Björn Wiman. Den handlade om värdet av bildning. Läs den! I krönikan skriver han:

”Jag följer rapporteringen från Nelson Mandelas kamp på sjukhuset i Pretoria och tänker på ”Robben Island-bibeln”, det exemplar av William Shakespeares samlade verk som fången Sonny Venkatrathnam på 70-talet smugglade in på den berömda fängelseön, där Mandela satt en stor del av sina 27 år i fängelse. Venkatrathnam slog in boken i ett omslagspapper med färgstarka hinduiska gudar för att lura vakterna och lät därefter Shakespeares texter cirkulera bland frihetskämparna i fängelset, som fick markera sina favoritrader genom att signera med sina namn.”

Han avslutar krönikan med följande:

”På den stora Shakespeare­utställningen på British Museum i London förra året låg den berömda boken från Robben Island uppslagen på en sida ur ‘Julius Caesar’, där en av fångarna hade markerat det citat ur Shakespeares värld som för honom hade den största betydelsen: ‘Cowards die many times before their deaths/The valiant never taste of death but once.’ Där bredvid stod signaturen: ‘NRD Mandela 16-12-77’.”

(Svensk översättning av citatet lyder: ”De fega dör flerfaldigt före döden; de modiga får dö en enda gång”.)

När jag läst den krönikan kände jag att det var dags att gå vidare i min läsning av Shakespears draman och plockade fram pjäsen som heter Julius Caesar. Att läsa den var som att kastas rakt in i dagsaktuella problem. Här har vi den despotiska diktatorn, enligt många, Julius Caesar vars makt stigit honom över huvudet och i sin äregirighet börjar utnyttja folket, de fria romarna görs till slavar. Det kan inte tålas. En grupp ärans män ska rädda Rom och romarna genom att döda Julius Caesar och ta över makten.

Som Brutus säger i ett tal till folket, efter mordet på Julius Caesar:

”Om det finns någon här i församlingen, någon verklig vän av Caesar, så vill jag säga honom, att Brutus kärlek till Caesar inte har varit mindre än hans. Om då denne vän frågar, varför Brutus uppreste sig mot Caesar, så lyder mitt svar så här: Inte för att jag älskade Caesar mindre, utan för att jag älskade Rom högre. Skulle ni hellre vilja att Caesar levde och ni alla dog i slaveri, än att Caesar var död och vi alla levde som fria män?”

Hört det förut? Irak, Egypten, Libyen… exemplen är många i vår tid där man trott att man genom att fälla en man, en diktator, skulle göra alla andra fria. Har så blivit fallet? Vad hände i Rom efter mordet på Julius Caesar? De så kallade befriarna som tagit makten från Caesar började en inbördes maktkamp och ett inbördeskrig bryter ut i Rom. I det maktvakuum som uppstod efter mordet uppstod förvirring och ingen visste längre vem som var god respektive ont. Har vi sett det hända i vår tid? Irak, Egypten, Libyen… Är det inte märkligt hur tiden står stilla och hur lite vi lär av historien?

Intressant med detta citat är också att Shakespeare låter Brutus, långt före dess officiella uppdykande, förespråka utilitarism, den normativa filosofi som menar att man ibland måste offra något eller någon för de mångas skull och att handlingen – i det här fallet ett mord som i normala fall skulle anses etiskt fel – blir etiskt rätt.

Är det så? Var det etiskt rätt att döda Saddam Hussein för att rädda det irakiska folket? Har de blivit räddade? Ja, därom tvista de lärde. Ibland hör man också resonemang kring Hitler, hade det varit etiskt rätt att döda honom i ett tidigt skede av kriget för att rädda alla de miljoner som dog på olika sätt under kriget? Det fanns en grupp som ansåg det och som försökte döda Hitler vid ett attentat. De misslyckades. Vad hade hänt om de lyckats? Det får vi aldrig veta men vi vill tro att det hade stoppat kriget och att människoliv hade sparats. Men vad säger oss historien i liknande fall? Inte lika hoppfullt och optimistiskt…

Det finns många andra intressanta tankegångar i den här pjäsen. Cassius, mannen som initierar kuppen mot Julius Caesar och får med sig de andra ärans män som vill befria Rom, drivs av många motiv. Ett av dem är att han anser att Julius Caesar genom sin maktfullkomlighet har förstört den romerska manliga äran. Han säger:

”(…) för dagens romare har kraft i armarna som forna tiders; men våra fäders sinnelag är dött och våra mödrars anda gör oss tama; vi har förkvinnligats och blivit trälar.”

Det här är exakt vad den amerikanska författaren Susan Faludi berättar om i sin bok ”Den amerikanska mardrömmen” (Pocketförlaget 2007) som handlar om terrorattacken mot USA den 11 september 2001.

Den-amerikanska-mardrommen-185x300

Som välkänd feminist blev hon direkt efter attacken uppringd av mängder av journalister för ett uttalande. Varför? Jo, eftersom det stod klart för alla dessa journalister och förståsigpåare att det var den feministiska rörelsens fel att USA hade blivit attackerat. Den amerikanske mannen hade ”förkvinnligats”, eller som vi säger i vår tid, feminiserats, och blivit en mjukis, därför vågade sig andra på att attackera landet för ingen längre var rädd för Amerika. Läs boken om ni tror jag hittar på! Man tar sig för pannan! (”Den amerikanska mardrömmen” är slut på förlaget men finns att köpa på Bokbörsen.)

I pjäsen får man också en mycket intressant inblick i Brutus och han fru Portias förhållande. Mycket tänkvärt! Jag skulle kunna hålla på länge med att reflektera utifrån detta drama, det innehåller allt! Men istället för att spoila för andra vill jag verkligen rekommendera egen läsning av boken.

Den finns att köpa på både Adlibris och Bokus, liksom de andra pjäserna utgivna av Ordfronts förlag 2004. Vilken fantastisk kulturgärning, tack!