Körper vacker och gripande varning

8e461143-83a6-425b-8422-0edf51fa6617

Dansföreställningen Körper, som visas på Kungliga Operan just nu, liknar ingenting annat jag sett. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att någorlunda kunna beskriva vad man får vara med om under en föreställning. Kungliga baletten, med 13 dansare, levererar något som kallas en dansföreställningen men som snarare är en hybrid av flera olika konstformer.

Det är dans, men inte balett i klassisk bemärkelse. De dansar barfota och är ofta nakna på scen, i alla fall kvinnorna. Inga vackra kläder eller eleganta piruetter, men föreställningen består ändå av de förväntade delarna i en balettföreställning: solopartier, par de deux (pardans) och hela eller delar av ensemblen tillsammans. I botten av föreställningen lyser en komposition i traditionell form fram, men det är det enda traditionella med Körper.

Kungliga Baletten ger Sasha Waltz omtalade dansverk Körper. Premiär 19 februari (2016) På bilden: Anthony Lomuljo, Ruri Mito, Gil Shachar, Hampus Gauffin, Jérôme Marchand, Casia Vengoechea, Amanda Åkesson, Clyde Emmanuel Archer, Johnny McMillan, Maja Gomez, Elena Fokina, Halla Thordardottir, Ross Martinson

Körper är det tyska ordet för ”kroppar” och kroppar är vad den här dansföreställningen handlar om. För första gången har jag varit med om att en föreställningen har en varningstext: ”Pga starka scener är föreställningen ej lämplig för barn under 11 år” står det på hemsidan. Det är inte nakenheten de varnar för kan meddelas.

I början besvärades jag av de många nakna kropparna, särskilt som det bara var kvinnors kroppar som var tidvis hel- eller halvnakna, männen hade alltid en liten byxa på. Men samtidigt var kropparna ytterst avsexualiserade. Kropparna var inget annat än redskap, maskiner, delar av en större organism. De var inte personliga och därmed inte heller sexuella. De var kliniska.

Det blev särskilt tydligt i en scen där kroppsdelar annonserades ut och prissattes: lungor, njurar, lever etc, för tusentals euro styck. I samma ögonblick som kropparna prissattes, och de kroppsdelar som kunde köpas markerades med tuschpenna direkt på skinnet, upphörde de att vara människor i mitt medvetande. Det var en ohygglig upptäckt att inse att jag blev helt avstängd när kropparna förvandlades till handelsvaror. Så enkelt och så snabbt kan en levande, varm människa med en personlighet förvandlas till en vara. Det ärr en brutal civilisationskritik i all sin enkelhet.

Korper_fst3

Körper är en dansföreställning som i mycket liknar en gymnastikuppvisning. Kroppar dunsar i golvet, kastas i luften, fångas, släpas, bärs i skinnet, rullar runt, allt med en kroppskontroll som är helt makalös. En enda gång under den en och en halv timme långa föreställningen såg jag en lårmuskel darra till av anspänning. En enda kort sekund samtidigt som dansarna utförde underverk med sina kroppar. Helt makalöst.

Jag blev djupt fascinerad över vad som är möjligt att göra med en kropp men ibland jag blev så illa berörd att jag kände så starkt: ”nu reser jag mig upp helt sonika och bara går ut, jag står inte ut en sekund till”. Men självklart satt jag kvar.

Korper_fst2

Det är ingen musik i vanlig bemärkelse till dansen, det är snarare en ljudmatta, en ljudtapet som förstärker dansen och budskapet. Ibland är det helt tyst i salongen och det enda som hörs är dansarnas kroppar som dunsar mot golvet och ett svagt droppande som av vatten långt bort ifrån. Men så plötsligt växer ljudet till orkanstyrka. Vi som satt på parkett kände hur hela lokalen skakade, som en mindre jordbävning. Hela rummet pulserade av ljud.

Det var då jag insåg vilken hybrid Körper är. Samtidigt som det är en dansföreställning med balettens struktur i grunden är det en bioföreställning med högteknologiskt surroundljud, som när man ser Slaget vid Helms klyfta i Sagan om Ringen filmerna. Vid ett tillfälle trodde jag att ett rymdskepp var på ingång för att hämta upp alla kropparna, både ljudet och ljuset hade hämtat all sin dramaturgi från en scient fiction film.

Ljudet var i mina öron mycket tyskt, det var Kraftwerk möter verkligheten. Det var maskin möter den organiska massa som mänskligheten utgör. De tretton kropparna på scenen agerade väldigt sällan som subjekt, de var förenade i ett enda stort objekt. Som Borgerna i Star Trek. Det var mycket effektfullt.

Melbourne International Arts Festival, Korper, Melbourne, Wednesday 14 Oct, 2009. Photographer CARLA GOTTGENS

Med det var också komiskt många gånger. Körper visar samtidigt vad som är möjligt och till synes omöjligt att göra med en människokropp. Det var många lustiga konstellationer som fick oss att skratta. En kropp kan vara vacker och lustig på samma gång. Ibland var det så effektfullt att det gjorde ont i min egen kropp, så fysiskt och hårdhänt var det bitvis.

Jag vet inte vad koreografen vill med föreställningen men för mig speglade den en kraftfull civilisationskritik över vår tids vana att se kroppen som en vara, ett nödvändigt ont som ska tuktas och finsjusteras, en maskin som endast är till för att betjäna oss. Ett maskineri som vi kräver fullkomlig perfektion av. Vad händer då när det kommer grus i maskineriet?

Då blir det kaos. När kropparna inte gör som vi vill, när de går sina egna vägar och bryter ut i irrationalitet som till exempel – Gud förbjude – cancer, då blir det kaos och den samspelta organismen faller sönder i enskilda delar som inte alls fungerar på egen hand.

Att se våra kroppar som symbolen för hela mänskligheten: vi behöver varandra för att kunna fungera, när en del bryter ihop upphör hela maskinen att fungera. Och samtidigt: som grupp kan vi leda varandra in på farliga villovägar när vi slutar att lyssna på oss själva och bara följer strömmen eller den rådande opinionen. Då blir det också kaos.

Mänsklighetens – och kroppens – balansgång mellan gemenskap och samhörighet, och ensamhet och självkritiskt tänkande: det är den stora utmaningen i vår tid.

Waltz_Foto_Rival_2

Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som skapat Körper.

SCHAUB†HNE BERLIN Premiere 22.01.2000 SASHA WALTZ " Kšrper " copyright: Bernd Uhlig,Warthestrasse 70, D-12051 Berlin POSTBANK BERLIN Blz: 10010010Konto Nr.: 349860101 IBAN DE19 1001 0010 0349 8601 01 BIC PBNKDEFF Abdruck nur gegen Beleg und Honorar

Det finns en scen i föreställningen som överraskade mig. Efter en lång föreställning där kroppen varit en maskin, en organism, en upptäcktsfärd i hur gränser och möjligheter kan utmanas och tänjas, då plötsligt, långt mot slutet, kliver kropparna ut ur bilden och blir människor.

vitruvian-man-leonardo-da-vinci

Jag kommer osökt att tänka på Leonardo da Vincis klassiska teckning över människokroppen där han studerar den tekniskt och vetenskapligt. Plötsligt tar människa en kliv ut ur bilden för att bli sin egen, ett subjekt istället för objekt. Det är en underbar sekvens.

Men säg den lycka som varar evigt: sedan kommer spegeln fram och där fastnar den moderna människan, i sin egen spegelbild. Därmed upphör hon också att vara en del i helheten, en kropp tillsammans med de andra kropparna. Hon blir en solist. En solitär.

Det har inte hänt förut i mänsklighetens historia, att varje enskild individ bryter sig ut från gemenskapen och beroendet av varandra. Vi vet inte vad som händer med oss då, när vi alla blir solitärer, även om vi kan ana det. Körper låter oss ana det. Det är en varning. Men vilken otroligt vacker och gripande varning.

Annonser

Madame Butterfly – igen!

maxresdefault

Var på Kungliga operan och såg Madame Butterfly igen. Det var andra gången i år, första gången var i våras, men jag kunde inte motstå att gå och se den en gång till bara för att få höra Asmik Grigorian sjunga ledrollen som Cio-Cio San, det vill säga Madame Butterfly.

Förra gången var det Sara Olsson som sjöng rollen som Madame Buttefly (det har jag skrivit om tidigare på bloggen) och hon gjorde ett mycket bra jobb. Jag såg föreställningen den gången för att jag i första hand ville se operan, hade inte sett den tidigare, och då spelade det inte någon roll vem som sjöng.

Jag tyckte om operan och föreställningen är väldigt skickligt  regisserad av Kirsten Harms. Jag kunde inte låta bli att boka en biljett till eftersom jag hade läst så många översvallande recensioner om Asmik Grigorian rollprestation. Jag kände att jag inte ville missa chansen att höra henne.

MadamaButterfly_fst2

Det ångrar jag verkligen inte. Asmik Grigorian är helt magnifik i rollen. Ibland var det närmast omöjligt att förstå hur den lilla kroppen kunde producera så starkt ljud och kraftfull sång. Hon såg inte ens ut som om hon tog i. Det var helt enastående.

Men det var ändå i de svaga, de lågmälda partierna, som hennes röst visade vilka kvalitéer den har. Även när hon sjöng så tyst att det närmast liknade en viskning hördes varje ord och varje ton i varje hörn av Kungliga operans salong. Det var otroligt bra. Jag är verkligen glad att jag fick vara med om den här upplevelsen.

Hennes inlevelse i rollen som den, till synes lurade och bedragna, Madame Butterfly var intensiv. Det smärtsamma slutet när hon offrar sig för sitt barn skull berörde på djupet, jag tror alla i salongen fick tårar i ögonen. Vissa snyftade så det hördes. Det var starkt, intensivt och plågsamt vackert.

MadamaButterfly_fst1b

Första gången jag såg föreställningen koncentrerade jag mig i första hand på musiken och brydde mig inte lika mycket om att följa med i texten (översättningen som syns i en display uppe i taket). Jag tänkte att jag hade tillräckligt stor kunskap om själva handlingen att jag inte behövde följa med i texten.

Men det borde jag ha gjort eftersom jag inser nu att jag missbedömde vissa delar av handlingen då. Den här gången var jag mer uppmärksam på detaljerna och insåg att all skuld för Madame Butterflys öde inte kunde läggas enbart på Pinkerton och de andra männen i spelet.

Cio-Cio San var medveten om vad hon gav sig in i, även om hon som alla förälskade människor hoppades att allt skulle gå bra, att det trots allt skulle handla om äkta kärlek och inte ett lustfyllt tidsfördriv. Hon valde att ingå äktenskap med den amerikanske sjökaptenen för att komma bort från den misär hon hamnat i då hennes familj mist allt de ägde.

Hon valde illusionen framför fattigdom och förnedring. Hennes släkt var också på det klara med vad det var för en slags charad som utspelade sig framför deras ögon och fram tills Cio-Cio San valde att avsäga sig tron på sina gudar och anamma den västerländske guden var de på hennes sida. Men där drogs en gräns.

Kanske var det därför hon valde att begå harakiri (precis som hennes far hade gjort) för att behålla sin heder. Hennes kort på hand hade synats och hon hade förlorat. Hon hade gjort en chansning men den hade inte lyckats vilket hon tog konsekvenserna av på ett klassikt japanskt sätt.

3438190_2048_1152

Historien fick en annan betydelse för mig när jag bortsåg från den romantiska västerländska tolkningen av den och jag såg relationen mellan Madame Butterfly och Pinkerton för vad det var: ett beräknande spel för dem båda. Att det skulle slå fel var väntat även om Cio-Cio San hoppades in i det sista att allt skulle sluta väl.

Trots denna breddade förståelse av historien upplevde jag, precis som förra gången, att regissören Kirsten Harms med mycket små men dramatiska effekter får fram det strukturella patriarkatet som styr vår värld.

Scenen med sjömännen och den ensamma flickan är omöjlig att återge på ett trovärdigt sätt, den måste ses och upplevas med egna sinnen. Den illustrerar ett övergrepp så elegant och obehagligt att jag har svårt att se på. Jag vill blunda, för scenen och för verkligheten, Men jag kan inte sluta titta.

Cio-Cio San spelar högt och förlorar och det får hon betala ett brutalt pris för, hon förlorar allt, men den här gången upplevde jag på ett annat sätt än förra gången att även Pinkerton gjorde en kännbar förlust även om han tog hem det yttersta priset: att behålla sin heder.

Vilken föreställningen! Tack Kungliga operan!

Hyllning till Hedvig Eleonora

hedvig-k

I år är det 300 år sedan den svenska barockdrottningen Hedvig Eleonora (1636-1715) dog. Det uppmärksammas på flera olika sätt, framför allt på några av de kungliga slotten: Gripsholm, Drottningholm och Strömsholm med utställningar och böcker.

Drottningholms slottsteater har man satt upp en föreställning som heter Esprit! Hedvig Eleonora. Det är operasångesrskan Charlotte Hellekant som står för både idé, manus, koreografi, regi och sist men inte minst: sjunger rollen som drottningen själv.

rectangle_big_retina

Det måste ha varit en dröm för henne att förverkliga den här idén. Att få ge sig hän och göra precis, mer eller mindre, som hon själv vill och Charlotte Hellekant har definitivt gjort ett riktigt bra jobb.

Föreställningen är en blandning av opera, teater och en lektion i historia. Plötsligt inser jag, där jag sitter i slottsteatern, hur lite jag egentligen vet om drottning Hedvig Eleonora. Jag vill veta mer, och det får man säga är ett gott betyg till föreställningen.

Berättelsen om Hedvig Eleonora är ihopsatt av musikstycken av olika kompositörer: Vivaldi, Händel, Biber, Lully med flera. Jag får påminna mig själv då och då under föreställningens gång att det inte är en sammansatt opera som visas, utan att musiken är vald för att spegla en tidsepok och passa in i berättelsen.

karl-x-gustaf-jpg

Hedvig Eleonora var gift med kung Karl X Gustav. I föreställningen framställs det som att de hade en varm och innerlig relation, och med tanke på att Hedvig Eleonora till och med följde med honom ut i fält, får man anta att det var så och att de ville vara tillsammans så mycket som möjligt.

Det kan inte ha varit helt vanligt på den tiden, med alla de arrangerade kungabröllop som i första hand handlade om att förenar kungadömen – inte människor. De gifte sig när Hedvig Eleonora var 18 år och redan sex år senare, vid 24 års ålder, böir hon änka. Kungen dör då i sjukdom.

Charlotte Hellekant illustrar drottningens sorg på ett mycket elegant och vackert sätt, men mest gripande blir det när flöjtisten Mats Klingfors vandrar över scenen spelandes ett musikstycke som berättar om kungens död. Det är vackert, innerligt och sorgligt. Mycket effektfullt.

jsv6bqnnnp42cwilurwk

Ensamblen består egentligen bara av tre personer: mezzosopran Charlotte Hellekant själv, barytonen Olle Persson som spelar flera olika roller, och skådespelerskan och dansösen Josephine Alhanko.

Under större delen av första akten förs berättelsen framåt genom sång och musik, i slutet av akten utökas det med teater, med talande röster. Det tillför föreställningen en extra dimension som känns behövlig och som lyfter spelet och känslan.

Nu blir det också lite komisk teater, det är bitvis både roligt och underhållande. Olle Persson har definitivt en komisk ådra. Hoppas han använder sig av den igen. Eftersom det är mycket död i historien om Hedvig Eleonora känns det uppfriskande med lite skratt ibland.

qrynqc6zgrvfudjnjowa

Det som är föreställningens absoluta höjdpunkter, för mig, är för det första teatern själv. Här visas dess kulisser, vågmaskiner, åska och mycket mer, i sin fulla glans. Det är helt fantastiskt. Drottningholms slottsteater är ett riktigt smycke i det kungliga kulturarvet. Underbart att få uppleva det.

Vad som, för det andra, var en riktig höjdpunkt var Drottningholms egen orkester. Så de spelade. Helt underbart. Musiken var tidstypisk, barock, och även instrumenten var det, till exempel cembalo och luta.

Tyvärr hade Charlotte Hellekant problem med halsen och kunde inte sjunga med full kraft. Det märktes att hon fick kämpa med både sången och talet, men hon klarade det absolut med hedern i behåll även om det hade varit härligt att får höra henne ge sig hän. Det får bli en annan gång.

Eftersom det var en berättande, musikalisk, föreställning var inte heller sången den tyngsta och bärande delen så det fungerade bra ändå. Här var det drottningen personligen som var berättelsens centrum, musiken och sången var där för att förstärka och skapa atmosfär. Jag tänkte: så här måste det låtit och upplevts när teatern var ny.

11014934_1161367750545743_6931609431267855797_n

Mitt mest bestående minne från kvällen, förutom föreställningens skönhet i sig själv, är en längtan efter att få veta mer om drottning Hedvig Eleonora. Vem var hon? Hon var en kvinna i egen kraft, hon regerade Sverige under många år medan henne son, Karl XI, växter upp.

Jag vill veta mer. Kanske borde jag tagit chansen att fråga Herman Lindqvist som satt två rader framför oss.

Figaros bröllop, äkta såpopera

IMG_5423

Tidigt i våras besökte jag Drottningholms Slottsteater där det visades en utställning som hette ”Kulisser & krukor”. Då visades bland annat kulisser och annan rekvisita från teatern, den gamla 1700-tals teatern som finns kvar i sin ursprungliga form.

När jag gick runt i rummen, belägna i samma hus som teatern, vackra och inbjudande tänkte jag för mig själv: varför har jag aldrig gått på en föreställning på den här teatern? Varför har jag inte tagit chansen när jag finns granngårds? Tänk om den – Gud förbjude – brinner ned och jag missade att besöka den enbart på grund av lathet!

Beställde därför en biljett direkt när jag kom hem. Tog första bästa föreställning: Figaros bröllop, en opera av Mozart. Lättsamt och roligt tänkte jag, blir perfekt. Mitt huvudsyfte med besöket var ju att besöka lokalen och tillåta mig att drömma mig bort till 1700-talet.

612664395a40232133447d33247d383633343239

IMG_5415

IMG_5419

Sagt och gjort, dagen var kommen. Huset är vackert, interiören är fantasieggande och teaterrummet är magiskt. Till min överraskning visade det sig att jag beställt biljett till den sista föreställningen av Figaros bröllop, en föreställning som fått strålande recensioner. Det är vad jag kallar oväntad lycka.

Slider Figaro

by9h37px6jq4oxuh3o6p

89ed86995d192f6b676bc530fd151365-600x400

Figaros bröllop är en komedi, en tvättäkta såpopera från 1700-talet. Jag såg den en gång för länge sedan i London utan att förstå något av vad de sjöng, men förstod ändå tillräckligt mycket av handlingen: det sker massor av förväxlingar, kärlek och begär som riktas åt alla håll, oväntade vändningar i handlingen och till slut ett trippel-bröllop och alla blir lyckliga.

Den här gången var operan textad på svenska, men sjöngs förstås på italienska, och jag konstaterar att det likväl är till operans fördel som nackdel att man förstår vad de säger. Det är sällan något djupare budskap som förmedlas i Figaros bröllop, snarare tvärtom.

Men vad gör det? Operan är som sagt en komedi, den är skriven för att roa. Den är lättsam och igenkänningsfaktorerna är höga för alla som är eller har varit kära och/eller gifta. Man känner igen mödan i de älskande parens försök att förstå varandra – och hela det motsatta könet. Operan är som alla såpoperors moder.

Mozart2

Säga vad man vill om texten och handlingen i Figaros bröllop, det är ju för musiken man kommer. Musiken och sången i Figaros bröllop är, som så ofta med Mozart, magnifik. Så lätt och skimrande, enkel att ta till sig, och vacker som en stilla sommardag. För den som aldrig varit på opera och kanske har fördomar om konstformen, ja då är Figaros bröllop en perfekt början.

Mozart skrev så fantastisk musik. Hans liv var också som en såpopera men vad spelar det för roll – hans musik har verkligen, och det är ingen överdrift, blivit odödlig. Jag är helt och hållet säker på att mänskligheten kommer att fortsätta spela Mozart så länge det finns en civilisation där det är möjligt.

På något sätt är det som om han, Wolfgang Amadeus Mozart, fångar in det djupt mänskliga i sin musik, erfarenheter som alla kan knyta an till, både lättsamma och mer allvarligt. I just Figaros bröllop görs det med ett skimmer av lätthet, men som alltid med stor konst: bortom det lättsamma finns det dödliga allvaret.

Ensamblen på Drottningholms Slottsteater gör en fantastiskt föreställning med mycket humor och lätthet, men ändå med tyngd. De passager där det blir tydligast är i grevinnans sång, då hon våndas över sin makes förlorade kärlek och sin längtan efter att bli sedd och älskad igen. Camilla Tilling gör det så hjärtskärande vackert i den här uppsättningen.

IMG_5420

Det var en underbar upplevelse, i första hand att äntligen få vara med om en föreställning i den gamla teatern och känna stämningen av en tid för länge sedan, men också föreställningen i sig som från början bara var en orsak för mig att får se teatern. Jag är verkligen glad att jag fick se just den här uppsättningen av Figaros bröllop.

Jag var där en söndags eftermiddag i augusti, en het sommardag. Jag tänkte för mig själv: undrar hur varmt det är för sångarna på scenen? Fullt påklädda och i rörelse i timmar (föreställningen var tre timmar lång). I pausen, då man fick gå ut, såg jag dem vid sceningången, badande i svett. Vilken insats! Bara det är värd all vår beundran.

Kvinnorna äger i Son of Heaven

IMG_4468

Det är lika bra att säga det direkt: det var kvinnorna som ägde i operan Son of Heaven på Vadstena slott. Deras sång, deras dräkter, den fantastiskt sinnrika konstruktionen med lådorna på scenen som de hanterade genom hela föreställningen, allt var magnifikt, vackert och ödesmättat.

Hur duktiga männen, som var handlingens egentliga centrum, än var så överglänstes de av kvinnorna, de Odödliga, the Immortals, på alla fronter. Det var oundvikligt då de Odödliga, sex till antalet, agerade som en synkroniserad kropp genom hela föreställningen. Det var minst sagt imponerande.

IMG_4443

Son of Heaven är en nyskriven opera av Moto Osada, tonsättare från japan, och Kerstin Perski, librettist. Föreställningen uruppfördes av Vadstena-akademien under sommaren i Vadstena slott. Sången var på engelska och textades mycket elegant, och inte alls störande, på den tjocka murväggen.

Föreställningen började med att sex stora lådor fanns på scenen. Dessa lådor skulle sedan spela en avgörande roll, i olika skepnader, under hela föreställningen. De var den enda rekvisita som användes på scenen, men som de användes!

vadstena2

Ur lådorna steg de sex Odödliga, ett slags andar som alla förkroppsligade olika fenomen: Narren, Krigaren, Poeten, Magikern, Dansaren och Den Blinda. Fantastiska kostymer, frisyrer och smink som utan deras vackra, samspelta röster skulle ha kunnat falla platt till marken som en dyr Cosplay istället för en opera. Men det hände definitivt inte, det var magiskt.

vadstena

vadstena4

Handlingen i operan kretsar kring den kinesiske kejsaren Qin Shi Huangdi (född 259 f Kr, död 210 f Kr), den kejsare som enade de många smårikena och la grunden till det kejsardöme som idag kallas Kina. Han var mäktig, han var universums centrum och han var livrädd för att dö. Han gjorde allt för att erövra odödlighet.

terraarmyMS0809_468x342

Det var också han som skapade den kinesiska muren och den enorma terrakotta-armén som vaktar hans grav. Även om han själv inte uppnådde odödlighet gjorde hans eftermäle det utan tvekan.

Son of Heaven handlar om kejsarens sista tid i livet då han inser att han trots allt kommer att dö, och vad händer då med hans imperium? Kommer någon av hans sönder kunna axla det stora ansvaret? Han tvivlar och det med all rätt, ingen av sönerna har visat sig uppgiften vuxen.

vadstena3

Något som jag tidigare noterat med intresse är att i nyskriven opera har texten fått en helt annan betydelse, eller snarare tyngd, än i äldre opera. Även här fyller texten en bärande funktion och det är många tankar man tar med sig från föreställningen.

De Odödligas sång är mycket poetisk. Tacksamt nog finns hela librettot i programmet. Det är skön läsning även efteråt. Kerstin Perski har skrivit en fantastiskt text.

I kejsarens sista skälvande minuter, när döden närmar sig och han känner förtvivlan öka, sjunger han: ”Will the sun still rise when I am gone? Will the wind still blow when I am no more?” De odödliga svarar honom: ”The wind comes the wind goes blows the dust away” och ”The wind blows your pain away”.

terrakottasommaroperakompositör

Det är andra gången Moto Osada skriver en opera på beställning av Vadstena-akademin. Four Nights of Dream var hans första som uruppfördes av Vadstena-akademin 2008. Moto Osada är känd för att blanda in elektronisk musik, och instrument av mer oortodox karaktär i sina verk.

Det märktes även här. Jag hajade förvånat till när det plötsligt hördes en elgitarr mitt i orkestern, jag var tvungen att se mig omkring för att se om det verkligen stämde eller om jag ”hörde i syne”. Det skapade en nerv i musiken som överraskade mig.

Men det gjorde också att jag blev mindre förvånad när det dök upp märkliga ljud från trådar, skålar och ett visselpipsliknade instrument som brukar användas av clowner. Det var en rolig effekt som inte alls kändes som ett effektsökeri, istället förhöjde det stämningen och kändes modernt.

IMG_4457

Första akten kändes lite trevande men i andra akten skärptes handlingen och sången på ett sätt att man blev berörd och betagen. Särskilt i de scener där allas röster flätades in i varandra, både männens och kvinnornas, då var det bedövande vackert.

Överhuvudtaget var det en föreställning jag skulle önska att fler fick ta del av. Den sista föreställningen som gavs i går kväll spelades in så på något sätt bör man kunna ta del av musiken. Men hur vacker musiken och sången än är i sig själv kan det inte jämföras med att lyssna till det med den fantastiska koreografi och scenografi som ackompanjemang. I världsklass!

IMG_4436

Jag imponeras än en gång av att Vadstena-akademien satsar på nyskriven opera med unga sångare och musiker, det är lika spännande och roligt varje gång. Det är modigt, det är galet, det är helt enkelt underbart.

Midsommarnattsdröm: Succé!

IMG_1567

Glad midsommar! Den hälsningen fick vi med oss hem från föreställningen MidsommarnattsdrömKungliga operan igår kväll. Glad midsommar? Nej tack, lusten att fira svensk midsommar har definitivt sjunkit efter den här underbart galna uppvisningen i svensk kulturs många underliga uttryck.

IMG_1565

Midsommarnattsdröm av koreograf och regissör Alexander Ekman, med musik av kompositör Mikael Karlsson, är något av det mest fantastiska jag sett och hört på länge. Aldrig har en balettföreställning varit så slösande innehållsrik och rolig.

Aldrig har jag skrattat så mycket att jag gråtit i Kungliga operans röda sammetsstolar. Skrattat, men också plågats av de pinsamheter som spelas upp inför mina ögon, och då inga pinsamheter som har med föreställningen att göra utan med mig själv och det svenska.

midsommar_fst1

midsommar_fst2

Drömmen om den perfekta svenska midsommaren med höbalar, sommar, fågelsång, sill och nubbe, kärlek, glädje och gemenskap, den överger aldrig svensken som kollektiv. Varje år hoppas och tror vi att den perfekta dagen och natten ska infalla, vi lägger blommor under kudden och hoppas på evig, äkta kärlek, vi följer det givna protokollet till punkt och pricka: så här ska en svensk midsommar firas.

Att det regnar, att vi blir fulla och gråter, att kärleken inte var evig, att maten inte blev som vi hoppats och att gästerna inte uppförde sig som förväntat, att ingenting blev som vi hade trott hindrar oss inte från att ritualmässigt år efter år hoppas och tro, och fortsätta tvångsmässigt med allt det som en svensk midsommar måste innehålla.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_3197_3600

midsommar_fst4

Det kändes ångestladdat när en spegel sattes upp rakt framför våra ansikten för att visa oss: så här pinsamma är vi. Och ändå skrattade vi hela kvällen! Föreställningen är en kavalkad av galenskap och det var en befrielse att få skratta åt sig själv även om det blev en klump i halsen av vanmakt ibland. Så mänskligt, så ömsint och så brutalt ärligt.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2089_3600

Det är tydligt att Alexander Ekman vistats länge utomlands, det är som om han kommit tillbaka och ser på allt det invanda med nyöppnade ögon. Varför gör vi så här? Märker vi inte hur tråkiga vi är? Och varför måste svensken bli full för att våga ha roligt? Och varför snedtänder fyllan så ofta? Ändå älskar svensken sin midsommar.

midsommar_fst5

Första akten av Midsommarnattsdröm fångar just in drömmen om den perfekta midsommarnatten, och hela dagens firande. Allt ingredienser är med, allt från flaggstången med en liten fläkt i toppen för att flaggan ska fladdra, till långbordet, regnskurarna och förväntningarna. Här skrattar man igenkännande från början till slut.

IMG_1579

Andra akten är den drömfyllda, kvalfyllda sömnen efter firandet. Drömmen som gränsar till mardrömmen, då allt man varit med om bearbetas och analyseras av ens undermedvetna, ännu med allt för mycket sprit i kroppen. All längtan, alla misslyckanden, all glädje och kärlek som dagen varit full av blandas och ges som korten i en kortlek. Det är genialiskt gjort.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2860_279

Och sångerskan Anna von Hausswolff vandrar genom rummet och genom drömmen som en svensk midsommarnatts Puck. Inte en skämtare och skojare som i Shakespeares drama med samma namn, utan som ett nordiskt väsen så vemodig och allvarlig som bara ett äkta svenskt sinne kan vara.

Liksom Puck i Shakespears drama är hon indirekt navet allt kretsar kring, den sammanhållande länken och det svenska svårmodet personifierat. Hennes sång är så vacker, en älva i människoskrud. En äkta midsommarnattsdrottning.

Midsommarnattsdröm är en formidabel succé. Se den om det är möjligt, du kommer aldrig mer att kunna fira midsommar utan en aningen malört i bägaren. Men det är det värt för det är just så en riktig svensk midsommar ska firas!

Avundsjuk på Florian Illies 1913

florian-illies-BM-Kultur-Berlin

Ibland blir jag så avundsjuk på andra. Just nu är jag väldigt avundsjuk på Florian Illies. Vet du inte vem han är? Det visste inte jag heller förrän nyligen. Nu vet jag det och är som sagt väldigt avundsjuk. Inte bara på det faktum att han skriver böcker som blir bästsäljare, varav en av dem kommit ut på svenska (Norstedts förlag). Nej, det som gör mig mest avundsjuk är hans kunskap. Allt han vet och kan och konsten att förmedla det. Grön av avund. Så är det.

Jag tycker att man kan få kosta på sig att vara avundsjuk när man samtidigt erkänner att det är hans genialitet man är avundsjuk på, jag menar, man ger ju honom ett rejält erkännande samtidigt. Och det är han verkligen värd. Jag har just läst ut hans bok ”Århundradets sommar – 1913” och det är jag glad för. Jag höll mig undan boken länge (den utkom på tyska 2012 och på svenska 2013) eftersom den blev så omskriven, ibland får det mig att sätta mig på tvären. Barnsligt jag vet. Alla sa: Lycklig den som har den kvar att läsa! Det fick mig att slå bakut.

Nu säger jag: Lycklig den som har den kvar att läsa! Gör det!

florian-illies-1913-der-sommer-des-jahrhunder-L-Mk9P4A

Florian Illies, från Tyskland, är författare och konstvetare och har gett ut en bok om året 1913, året före det stora kriget. Den är skriven i en slags dagboksform, månad för månad, men det är inte en enskild människas dagbok utan Europas: konstens, kulturens, vetenskapens, politikens, kärlekens och vädrets dagbok. Fokus är Tyskland och det tysktalande Centraleuropa, men hela kontinenten, och ibland ännu mer av världen får plats i boken. Den är helt fantastisk.

Florians Illies har hämtat fakta, dagboksanteckningar, brevutskrifter, ja, all möjlig information om mest kända men också mer okända personer som han sorterat in i boken för att bygga upp en känsla av hur året 1913 – före det stora kriget som förändrade världen – bröt ut. Vi som inte var med då får en känsla, en aning, en erfarenhet av hur året upplevdes. Tiden som aldrig mer kom igen. Det är genialt gjort, otroligt kunnigt, roligt, informerande, skrämmande och helt enkelt underbart.

Vi får i korta berättelser följa årets händelser, som ett collage eller en karta. Stort och smått i en salig blandning. Ibland bara en mening, ibland en mer sammanhängande text som en liten novell. Det är enormt lärodikt och underhållande och man lär känna europeiska kulturpersonligheter mer in på skinnet på gott och ont. Vissa personer återkommer ofta under läsningen, de var viktiga personer året 1913.

”År 1913 var det i hela Paris bara Proust som ville minnas, alla andra ville vidare – framåt, uppåt, helst med ett glas champagne i handen.”

”I september invigs Fredspalatset i Haag. Det är uppfört med pengar från hela världen, bland annat 1,25 miljoner dollar från den amerikanske multimiljonären Andrew Carnegie. Man inleder förberedelserna inför en fredskonferens som ska hållas i Haag 1915 och där alla tvister mellan folken ska lösas på fredlig väg.”

matisse-picasso

m&p

picasso_matisse-500x309

”’Vi är lidelsefullt intresserade av varandras tekniska problem. Vi drog utan tvivel nytta av varandra, det var som ett konstnärligt brödraskap’, skriver Matisse angående sin en gång största rival. Och till Max Jacob säger Matisse: ’Om jag inte gjorde vad jag gör, skulle jag gärna vilja måla som Picasso.’ Då svarade Max Jacob: ’Det är lustigt, just samma ord har Picasso yttrat om dig.’

friedländer_kafka

”Den 20 november skriver Frans Kafka i sin dagbok: ’Har varit på bio. Gråtit.’”

”I Fulda beslutar den tyska biskopskonferensen om speciella riktlinjer för prästerskapet till skydd för negativa effekter som biografbesöken får. Ingen ska mer gråta på grund av några skräpspridare. Ban under sex år ska inte ha tillträde till biograferna. Dessutom bör vuxna avstå från att själva gå på moraliskt förkastliga filmer. Det kan man kalla en from förhoppning.”

1671cd906f754de3692f4d81e494ffe7_large

”Försvunnen: Leonardo da Vincis ’Mona Lisa’. Målningen stals från Louvren 1911 och ännu har man inga spår. Pablo Picasso förhörs av Parispolisen, men han har alibi och får återvända hem. I Louvren lägger sörjande fransmän blombuketter på golvet vid den nakna väggen där tavlan suttit.”

mona-lisa

”Av Mona Lisa inte ett spår.”

9789113056517_200

Lycklig den som har boken oläst! Läs den!