Körper vacker och gripande varning

8e461143-83a6-425b-8422-0edf51fa6617

Dansföreställningen Körper, som visas på Kungliga Operan just nu, liknar ingenting annat jag sett. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att någorlunda kunna beskriva vad man får vara med om under en föreställning. Kungliga baletten, med 13 dansare, levererar något som kallas en dansföreställningen men som snarare är en hybrid av flera olika konstformer.

Det är dans, men inte balett i klassisk bemärkelse. De dansar barfota och är ofta nakna på scen, i alla fall kvinnorna. Inga vackra kläder eller eleganta piruetter, men föreställningen består ändå av de förväntade delarna i en balettföreställning: solopartier, par de deux (pardans) och hela eller delar av ensemblen tillsammans. I botten av föreställningen lyser en komposition i traditionell form fram, men det är det enda traditionella med Körper.

Kungliga Baletten ger Sasha Waltz omtalade dansverk Körper. Premiär 19 februari (2016) På bilden: Anthony Lomuljo, Ruri Mito, Gil Shachar, Hampus Gauffin, Jérôme Marchand, Casia Vengoechea, Amanda Åkesson, Clyde Emmanuel Archer, Johnny McMillan, Maja Gomez, Elena Fokina, Halla Thordardottir, Ross Martinson

Körper är det tyska ordet för ”kroppar” och kroppar är vad den här dansföreställningen handlar om. För första gången har jag varit med om att en föreställningen har en varningstext: ”Pga starka scener är föreställningen ej lämplig för barn under 11 år” står det på hemsidan. Det är inte nakenheten de varnar för kan meddelas.

I början besvärades jag av de många nakna kropparna, särskilt som det bara var kvinnors kroppar som var tidvis hel- eller halvnakna, männen hade alltid en liten byxa på. Men samtidigt var kropparna ytterst avsexualiserade. Kropparna var inget annat än redskap, maskiner, delar av en större organism. De var inte personliga och därmed inte heller sexuella. De var kliniska.

Det blev särskilt tydligt i en scen där kroppsdelar annonserades ut och prissattes: lungor, njurar, lever etc, för tusentals euro styck. I samma ögonblick som kropparna prissattes, och de kroppsdelar som kunde köpas markerades med tuschpenna direkt på skinnet, upphörde de att vara människor i mitt medvetande. Det var en ohygglig upptäckt att inse att jag blev helt avstängd när kropparna förvandlades till handelsvaror. Så enkelt och så snabbt kan en levande, varm människa med en personlighet förvandlas till en vara. Det ärr en brutal civilisationskritik i all sin enkelhet.

Korper_fst3

Körper är en dansföreställning som i mycket liknar en gymnastikuppvisning. Kroppar dunsar i golvet, kastas i luften, fångas, släpas, bärs i skinnet, rullar runt, allt med en kroppskontroll som är helt makalös. En enda gång under den en och en halv timme långa föreställningen såg jag en lårmuskel darra till av anspänning. En enda kort sekund samtidigt som dansarna utförde underverk med sina kroppar. Helt makalöst.

Jag blev djupt fascinerad över vad som är möjligt att göra med en kropp men ibland jag blev så illa berörd att jag kände så starkt: ”nu reser jag mig upp helt sonika och bara går ut, jag står inte ut en sekund till”. Men självklart satt jag kvar.

Korper_fst2

Det är ingen musik i vanlig bemärkelse till dansen, det är snarare en ljudmatta, en ljudtapet som förstärker dansen och budskapet. Ibland är det helt tyst i salongen och det enda som hörs är dansarnas kroppar som dunsar mot golvet och ett svagt droppande som av vatten långt bort ifrån. Men så plötsligt växer ljudet till orkanstyrka. Vi som satt på parkett kände hur hela lokalen skakade, som en mindre jordbävning. Hela rummet pulserade av ljud.

Det var då jag insåg vilken hybrid Körper är. Samtidigt som det är en dansföreställning med balettens struktur i grunden är det en bioföreställning med högteknologiskt surroundljud, som när man ser Slaget vid Helms klyfta i Sagan om Ringen filmerna. Vid ett tillfälle trodde jag att ett rymdskepp var på ingång för att hämta upp alla kropparna, både ljudet och ljuset hade hämtat all sin dramaturgi från en scient fiction film.

Ljudet var i mina öron mycket tyskt, det var Kraftwerk möter verkligheten. Det var maskin möter den organiska massa som mänskligheten utgör. De tretton kropparna på scenen agerade väldigt sällan som subjekt, de var förenade i ett enda stort objekt. Som Borgerna i Star Trek. Det var mycket effektfullt.

Melbourne International Arts Festival, Korper, Melbourne, Wednesday 14 Oct, 2009. Photographer CARLA GOTTGENS

Med det var också komiskt många gånger. Körper visar samtidigt vad som är möjligt och till synes omöjligt att göra med en människokropp. Det var många lustiga konstellationer som fick oss att skratta. En kropp kan vara vacker och lustig på samma gång. Ibland var det så effektfullt att det gjorde ont i min egen kropp, så fysiskt och hårdhänt var det bitvis.

Jag vet inte vad koreografen vill med föreställningen men för mig speglade den en kraftfull civilisationskritik över vår tids vana att se kroppen som en vara, ett nödvändigt ont som ska tuktas och finsjusteras, en maskin som endast är till för att betjäna oss. Ett maskineri som vi kräver fullkomlig perfektion av. Vad händer då när det kommer grus i maskineriet?

Då blir det kaos. När kropparna inte gör som vi vill, när de går sina egna vägar och bryter ut i irrationalitet som till exempel – Gud förbjude – cancer, då blir det kaos och den samspelta organismen faller sönder i enskilda delar som inte alls fungerar på egen hand.

Att se våra kroppar som symbolen för hela mänskligheten: vi behöver varandra för att kunna fungera, när en del bryter ihop upphör hela maskinen att fungera. Och samtidigt: som grupp kan vi leda varandra in på farliga villovägar när vi slutar att lyssna på oss själva och bara följer strömmen eller den rådande opinionen. Då blir det också kaos.

Mänsklighetens – och kroppens – balansgång mellan gemenskap och samhörighet, och ensamhet och självkritiskt tänkande: det är den stora utmaningen i vår tid.

Waltz_Foto_Rival_2

Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som skapat Körper.

SCHAUB†HNE BERLIN Premiere 22.01.2000 SASHA WALTZ " Kšrper " copyright: Bernd Uhlig,Warthestrasse 70, D-12051 Berlin POSTBANK BERLIN Blz: 10010010Konto Nr.: 349860101 IBAN DE19 1001 0010 0349 8601 01 BIC PBNKDEFF Abdruck nur gegen Beleg und Honorar

Det finns en scen i föreställningen som överraskade mig. Efter en lång föreställning där kroppen varit en maskin, en organism, en upptäcktsfärd i hur gränser och möjligheter kan utmanas och tänjas, då plötsligt, långt mot slutet, kliver kropparna ut ur bilden och blir människor.

vitruvian-man-leonardo-da-vinci

Jag kommer osökt att tänka på Leonardo da Vincis klassiska teckning över människokroppen där han studerar den tekniskt och vetenskapligt. Plötsligt tar människa en kliv ut ur bilden för att bli sin egen, ett subjekt istället för objekt. Det är en underbar sekvens.

Men säg den lycka som varar evigt: sedan kommer spegeln fram och där fastnar den moderna människan, i sin egen spegelbild. Därmed upphör hon också att vara en del i helheten, en kropp tillsammans med de andra kropparna. Hon blir en solist. En solitär.

Det har inte hänt förut i mänsklighetens historia, att varje enskild individ bryter sig ut från gemenskapen och beroendet av varandra. Vi vet inte vad som händer med oss då, när vi alla blir solitärer, även om vi kan ana det. Körper låter oss ana det. Det är en varning. Men vilken otroligt vacker och gripande varning.

Annonser

Grisen på Nyårskonsert – igen

njk14_TRY_0497

Första dagen på det nya året 2015 är det återigen dags för den traditionsenliga nyårskonserten från Wien där Wienfilharmonikerna spelar musik av familjen Strauss. En tradition som jag uppskattat sedan jag var barn. Jag har knappt missat en enda konsert och det är lika underbart att vara med varje år.

Nytt för i år, tror jag, var att vi tv-tittare fick se hela konserten, inte bara andra delen efter pausen. Det uppskattade jag. Konserten började redan 11.15 istället för 12.15 som det gjort tidigare. Mycket är sig likt genom åren men visst har saker förändrats också.

Att kvinnor får vara med i orkestern är en nymodighet sedan bara några år tillbaka. Att baletten inte längre är i direktsändning är nytt. Nu spelas dansen i på sommaren, ofta utomhus, och så var det inte tidigare. Reklaminslag för staden Wien och landet Österrike har också smugit sig in i programmet. Det sista känns lite si så där, men det är bara att bita ihop.

350679848_09862dd033_b-e1420062290306

För femte gången var det den indiskfödde dirigenten Zubin Mehta som ledde orkestern. Jag gillar honom väldigt mycket, han sprider en personlig och intim stämning som gör att man känner sig inkluderad på ett speciellt sätt. Orkestern ser ut att gilla honom också och det påverkar musiken. Orkestern är fantastisk.

Rehearsal of Vienna Philharmonic New Year's Concert 2015

Plötsligt under konserten smällde dirigenten av en karamellraket och konfetti snöade ned från taket, det var verkligen effektfullt. Mycket sådant bus får plats när Zubin Mehta är i farten trots hans 79 år. Ingen ser ser ut att ta illa upp, men kanske lokalvårdarna blir lite griniga när de upptäcker att kristallkronorna i taket är fulla av konfetti på insidan. Blir nog lite pilligt att få bort det.

En ny effekt av att de svenska tv-tittarna får se hela konserten är att vi också får ta del av en liten film i pausen då publiken i konsertsalen får sträcka på benen. Under pausen spelades fantastisk musik av några av musikerna från Wienfilarmonikerna samtidigt som de reste runt i staden Wien. Mycket vackert och njutbart.

Ballett_04

Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker 2015

Tyvärr tyckte jag inte att de två balettinslagen var så roliga i år. Varken koreografin eller kläderna, särskilt inte om man jämför med förra årets supercoola kläder skapade av Vivianne Westwood, den brittiska punkikonen och modedesignern. Men man kan inte få allt, i år var det musiken och orkestern jag njöt mest av, ett annat är är det baletten. Allt som allt är det en tradition jag älskar.

Skärmavbild 2015-01-01 kl. 14.50.16

Men är det verkligen ingen mer än jag som ser den lilla rosa grisen som för andra gången smugit sig in bland blommorna? Den fanns med förra året och även i år, cirka 38 minuter in i första delen av konserten dök den upp. Varför blir det inga rubriker? Vem är det som gör det och varför? Jag älskar det!

Se både konserten och spana efter den lilla grisen. Konserten finns att se på SVT play. Det tackar vi för!

Hen på Kungliga Operan

stockholm-kungliga-operan-12101615897770_n

Jag var på Kungliga Operan och såg föreställningen Törnrosa när den precis hade haft premiär, i november förra året. Jag beställde våra biljetter innan det fanns några recensioner att läsa och innan namnen på dansarna, per föreställning, hade offentliggjorts. Fördelen med det är förstås att man kan få riktigt bra platser, och de fick vi. Nackdelen är att man inte kan bestämma vilka dansare man vill se. Under den föreställning vi såg dansades Carabosse, den onda häxan, av Jan-Erik Wikström. Det var bra på alla sätt men jag hade så gärna velat se Marie Lindqvist i rollen istället. Det är alltid så intressant när man experimenterar med könsrollerna. Häxan är ju en hen, men framställs ändå väldigt manligt och jag antar att det brukar vara män som dansar den rollen. Därför är detta tillfälle unikt på sitt sätt. Av recensionerna har jag förstått att Marie Lindqvist gör ett snyggt jobb. Nu är frågan, ska jag passa på att se föreställningen igen, med Marie Lindqvist, det finns några tillfällen kvar, eller ska jag låta det bero? Jag lär inte få med mig familjen igen, men jag skulle inte ha något problem med att gå själv. Tål att tänka på!

OM-1987-0117_637x309
Experimenterande med könsroller kanske inte känns så revolutionerande nuförtiden men jag tycker ändå att det är intressant. Det finns alltid något att lära sig av det. Om du tycker detsamma vill jag tipsa om en utställning på Östasiatiska museet på Skeppsholmen i Stockholm. Den heter Tvetydigheter – Hen på scen i japan. Den pågår till och med april och den vill jag verkligen se.