Comic-con har kommit till Sverige. Comic-con är en årlig seriemässa som startade i San Diego, Kalifornien, USA, på 1970-talet.”Evenemanget var till en början ett konvent kring serietidningar, science fiction/fantasy, film, TV och annan populärkultur. På senare år har mässan vuxit till att innefatta andra relaterade områden som exempelvis TV-serier, film och datorspel”, skriver Wikipedia.
I Sverige har man de senaste fyra åren arrangerat en mässa för dataspel, Gamex, som man i år för första gången expanderat till en klassisk Comic-con mässa. För alla oss fans är det en dröm som går i uppfyllelse. I två dagar, av fyra möjliga, har jag hängt på mässan i Kista. Jag vet inte ensam där. Särskilt inte på lördagen. Jag skulle nog våga påstå redan nu att mässa är en succé.
Även om den svenska mässan är en mindre variant av de stora Comic-con mässorna i världen så har man ändå lyckats få med alla ingredienserna. På mässgolvet mötte man kända och okända figurer, bland annat Startroopers från Star Wars som roade sig med att skrämmas, men mest med att bli fotograferade. Där fanns allt möjligt till försäljning, spel att spela, föredrag och filmvisning etc. En dröm som går i uppfyllelse för ett fan som jag, och tusentals andra.
Det var en fantastisk upplevelse att se allt det engagemang som fanns i lokalen, all koncentration och all entusiasm. I första hand var det en mässa för dataspel, och det var flera nya spel som introducerades under helgen vilket bildade långa köer av tålmodiga människor som ville få en chans att prova dem. Både stora och mindre spel av alla sorter. I alla hörn satt ungdomar och spelade. Det var vackert att se på något sätt. Alla dessa späda nackar i full koncentration.
Förutom spel fanns massor av försäljning av mer eller mindre galna prylar som kommer från programmen, spelen, serierna, filmerna; fantasy, manga, animé, sci-fi, äventyr, etc, etc. Man hade kunnat ruinera sig utan problem av allt som fanns att köpa på mässan. Att som gammal nörd plötsligt vara trendig och modern är definitivt en känsla som jag inte vant mig vid ännu.
Att ha älskat Sagan om ringen så länge, långt innan folk i allmänhet ens visste vad det var. Den första bok jag köpte på egen hand för egna pengar var Bilbo av JRR Tolkien. Den stora gröna boken symboliserar mitt första steg ut i världen som en fri och självständig individ. Eller Star Trek och mitt unga svärmeri för Dr Spock. Inget unikt längre, nu är man mainstream. Helt OK men lite oväntat.
Det är ett av de starkaste minnena från mitt första besök på en Comic-con mässa, att här finns rum för alla och ingen tittar två gånger på någon, om det inte är för att beundra deras uppenbarelse förstås. Här får man verkligen komma som man är och alla tycks acceptera alla och ingen alkohol behövs för att glädjen och gemenskapen ska kunna delas. Det är underbart att sådana oaser finns för ungdomar och andra som vill våga vara sig själva.
Det är också roligt att se att tjejerna har en självklar plats på en mässa av det här slaget, och inte bara för de söta cosplay prylarna, smyckena, och annat som finna att köpa, utan också för att spelvärlden har öppnats upp mer och mer för tjejerna. I Sverige ökar fortfarande spelandet och det står framför allt tjejerna för. Visst finns det mycket att åtgärda fortfarande, men det är ändå en positiv förändring på gång.
Det är också fascinerade och uppmuntrande att se de korsbefruktningar som sker i den här världen, hur etablerad konst, så att säga, får en plats och öppnar upp för en nyfikenhet att veta mer. Ett exempel är ett avsnitt av Doctor Who där han reser till Vincent van Goghs tid, möter konstnären i ett av de bästa avsnitten i hela serien (jag har skrivit om det tidigare här på bloggen), och där en tavla av van Gogh har en central plats.
Den tavlan finns sedan dess med på massor av prylar och väcker intresse för konstnären och hans konst. Är inte den en utmärkt kombination av så kallad populärkultur och ”finkultur”? Egentligen gillar jag inte den distinktionen mellan de olika konstyttringarna och som jag ser det håller gränserna på att luckras upp mer och mer. Konst som konst säger jag.
Jag besökte mässan i Kista under två dagar, fredagen och lördagen. Under fredagen var det inte alls lika mycket folk så då kunde man verkligen se sig omkring ordentligt, men på lördagen var det galet mycket folk. Det har ju sina poänger det med, och många var utklädda så stämningen var hög. Till och med jag hade prinsessan Leia-frisyr för att smälta in i den annonserade Star Wars-paraden, som aldrig dök upp.
Det var en besvikelse. Vart tog den vägen? Inte kan man missa en hel parad? Vi letade efter den i över en timme och det var det fler som gjorde. Och inte fanns det någon att fråga heller, det fanns ingen mässpersonal på golvet som man kunde få information av. Det är det enda negativa jag har att säga om mässan: vart tog praten vägen och varför fanns det ingen personal att fråga?
Men mest av allt är jag lycklig över att få vara med om en resa till himmelriket för alla unga nördar som plötsligt befinner sig bland likar och kan njuta av sin passion fullt ut och bara bli beundrad för den och inget annat. Den här världen är en plats för glädje, vänskap och värme. Det är ingen överdrift, du kan fråga vem du vill som var där.
Mycket mer hände förstås under helgen och jag hoppas verkligen att mässan blir en tradition för jag vill mer än gärna uppleva den igen.
stockholm87 