Henri Sert ger blandade känslor

F

Råkade få syn på en artikel i DN om konstnären Henri Sert som levde ett kort och självförbrännade liv. Åmells konsthandel i Stockholm har just nu en liten utställning med hans konst. Hade vägarna förbi och passade på, artikeln hade gjort mig nyfiken. Utställningen skulle egentligen ha avslutats i fredags men på grund av publiktrycket har den förlängts till den 2 april. Om du har vägarna förbi, missa inte!

A

Det är med blandade känslor jag vandrar runt i de ljusa lokalerna med de färgstarka tavlorna. Blir jag glad eller blir jag sorgsen? Kanske lite av varje på samma gång. Det är något så enormt livfullt över Henri Serts konst men samtidigt så vemodigt och smärtsamt.

I

Man fascineras och vill se mer. Man går närmare. Tavlorna är väldigt elegant ljussatta, de lyser som små smycken vilket är omöjligt att visa genom några enkla fotografier. De måste ses i verkligheten. Men är det saga eller sanning det han målar? Vad efterlämnar konsten för känsla i min kropp? Obehag. Ändå vill jag se mer. Det är något som oroar och behagar på samma gång.

G

H

Denna till synes lättsmälta enkelhet och naivism som vid en närmare syning avslöjar något bottenlöst. Men vad? Som en ödesmättad, sorglig, övergiven cirkus som ändå fortsätter att ge färgglada föreställningar som om ingenting har hänt. Som om allt var som vanligt trots att allt har förändrats. Livet i döden och döden i livet. Jag blir ledsen och upprymd på samma gång.

B

Många av tavlorna är målade med pastellkritor på mjukt tyg, filt, vilket ger dem en särskild lyster. Det förhöjer samtidigt känslan av barnslighet. Hur kan det vara möjligt att kombinera barndomens glada och sorglösa stämning med undergång? Det är helt klart något särskilt med Henri Sert och hans konst.

Alla tavlorna är målade i skiftet av 1950- och 1960-talet. Han dog 1964, bara 26 år gammal. Han var fransman men dog i Stockholm, och är sinnesbilden för myten om den självförbrännande konstnären, geniet. Vad skulle hänt med hans konst om han fått leva vidare och utvecklas? Det är jag sannerligen inte den första att fråga mig.

C

D

Jag är verkligen glad att jag fick möjlighet att se Henri Serts konst men den stannar kvar som en oroande tagg i mitt sinne. Vad är det som oroar? Vad är det som fascinerar? Det måste jag fortsätta fundera på. Och när det händer, när konsten inte släpper taget om tanken och känslan, då vet man att man sett konst som är på riktigt. På liv och död.

Annonser

Om Maria i kult och konst

bild-230x

Spännande och rolig upptäckt: Historiska museet i Stockholm har tydligen föreläsningar av olika slag på fredagseftermiddagarna. Såg den lilla annonsen i Metro förra veckan: ”Maria i kult och konst” med Mia Åkestam, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Det kunde jag inte motstå!

bild-228x

Innan föredraget passade jag på att gå runt bland museets medeltida konst, där finns många Maria, den äldsta ända från 1100-talet. Här kan man följa hur bilden av Maria utvecklats genom tiden. På medeltiden var kult och konst oupplösligt förenade, lär oss Mia Åkestam, och i den medeltida konsten är Maria snarare en symbol och en idé än en historisk person.

zzzz

Därför framställs hon på olika sätt genom tiderna. Den här Madonna statyn från 1100-talet (Appuna kyrka i Östergötland) framställer det på ett tydligt sätt att Maria är Vishets tron, den som bär Visheten, alltså Jesus. Här sitter Jesus i klassisk medeltida härskarsittning, som en liten fullvuxen man istället för ett barn. Här är Jesus i centrum, men buren av Maria. Utan Maria ingen Jesus. Maria är central för berättelsen.

Mia Åkestam påpekar att det är i bebådelsen, när ängel Gabriel kommer till Maria och berättar att hon blivit utvald att bära Guds son, som Maria träder in i historien. Hon är därför också en symbol för människans fria vilja.

Hon får ett val och innan hon väljer att säga ja till uppdraget reflekterar hon uppriktigt över vad som händer. Hon fattar inget lättvindigt beslut och hon blir inte heller tvingad. Marias ja är lika centralt för berättelsen som inkarnationen är. Det är ett av skälen till hennes upphöjda ställning.

bild-229x

Med tiden förändras bilden av Maria. Den här statyn är från 1300-talet (Edshult, Småland) och här ser vi en ammande Maria, vilket inte är så vanligt. Nu har bilden av Maria blivit mer intim och personlig och Jesusbarnet har blivit en baby. Här är Maria inte bara en symbol för ett gudomligt skeende, här är hon också en människa och en kvinna. En moder, men inte bara Jesus moder utan allas moder.

I konsten kan man se att Maria svara mot mänskliga behov. Maria framställs som sagt inte i första hand som ett historiskt dokument utan blir en upphöjd figur som människorna projicerar sina behov på. Även i andra religioner finns en liknade kvinnogestalt som i sig samlar människors behov och längtan. Hon är den som förmedlar alla böner till Gud om man ber henne.

bild-231x

Här ses två Mariastatyer där Jesusbarnet saknas. Jag reflekterade över det när jag vandrade genom utställningen innan föredraget och undrade varför. Mia Åkestam gav svaret på det: på många skulpturer av Maria och Jesusbarnet satt Jesus lös så man kunde lyfta av honom från skulpturen.

Det gjorde man för att man skulle kunna låna ut Jesus till någon som var sjuk, eller födde barn, eller på annat sätt behövde Guds hjälp eller beskydd. Man tog hem Jesusbarnet till den sjuke eller den födande kvinnan, kanske la man den lilla figuren i deras säng, för beskydd genom svåra tider.

Så konkret var man och här blir det väldigt tydligt hur kult och konst är förenade i ett enda tänk. Därför har barnet kunna försvinna utan att skulpturen i sig gått sönder.

bild-237x

Den här skulpturen kommer från 1400-talet (Säby, Småland) och här intar Maria en mycket klassisk pose: pietá, den lidande modern. Samtidigt som Maria började avbildas som den lidande modern började också krucifixen i kyrkorna förändras, nu blev det vanligare med den lidande Kristus på korset, inte den segerrike härskaren. Nu blev konsten än mer personlig och både Maria och Jesus inbjöd till medlidande.

Kulten kring Maria har alltid varit stor, hon är det främsta av alla helgon eftersom hon var människa. Man kan läsa om henne i bibeln, men också i Apokryferna. Ett tag var hon så populär att man hade ett parallellt Maria-kyrkoår, bredvid det vanliga kyrkoåret, så många dagar och högtider var tillägnande henne. Lördagen var Marias dag, då höll man Mariamässor, och söndagen var Herrens dag.

bild-238x

Det finns jämförelsevis många Mariaskulpturer kvar i Sverige. I reformationen, när det katolska skulle rensas ut, var det många statyer och skulpturer som försvann upp på kyrkvindar och in i mindre kapell där de räddades undan förstörelse. Det ska vi vara mycket tacksamma för!

I början på 1800-talet började man leta upp dem och samla ihop dem och många hamnade på Historiska museet i Stockholm. Det är en enorm rikedom och ett fantastiskt tidsdokument.

Mia Åkestam avslutar föredraget med att konstatera att Maria, i kulten, ofta varit Gudsbildens ”motpol” och idag – i vår tid – när det talas mycket om ”hämndens Gud” behöver vi återigen inspireras av den Maria som aldrig hämnas.

Ave Maria – Ave är Eva baklänges – hon som kom för att ställa allt tillrätta igen, det synden brutit. På många skulpturer kan man se, om man tittar noga, att under Marias fötter ligger den krossade ormen.

Vad mycket intressant man kan få lära sig en helt vanlig fredag!

Louise Bourgeois på rymmen

bild-220x

Var ska man börja? Louise Bourgeois är en komplex konstnär. Hon verkar ha varit en lika komplex människa. Hon berättar allt och ingenting, både med sina konstverk och i intervjuer. Man vet allt och ingenting om henne. Hennes konst talar direkt till solarplexus. Att besöka utställningen ”I have been to hell and back” på Moderna museet är en inre berg och dalbana.

bild-213

Det börjar redan vid ingången: inträd på egen risk. Man ser inte vart dörren leder, den öppnar sig inte förrän du kommer riktigt nära och när den väl öppnat sig har du inget annat val än att träda in. På egen risk: Välkommen med på en berg-och-dalbanefärd genom Louise Bourgeois yttre och inre liv – och bered dig på risken att halka in på din egen. Ett slags helvete om något.

Utställningen är uppbyggd på ett genialt sätt, flera rum (med olika namn) som måste passeras i en viss ordning men där man genom ”fönster” kan se både framåt och bakåt in i angränsande rum. Det är som livet självt. Du kan bara vara på en plats och i en tid samtidigt, rent fysiskkt, men ändå förnimmer du framtiden och bär med dig historien, det är ett holistiskt perspektiv på livet.

Sådant är livet och sådan var Louise Bourgeois. Ingenting uppstår i ett vakuum, livet vävs av trådar som dras med ända från födelsen, krokar i nya trådar på vägen och en större och större väv blir ditt liv. Fullt av minnen och känslor. Det blir så tydligt på den här utställningen.

bild-219x

Det första jag ser när jag kommer in innanför helvetesdörren är den här fantastiska lilla målningen som jag aldrig sett tidigare: ”Flicka på rymmen” från 1938. När man sett filmen (som jag skrivit om tidigare) och vet lite om hennes liv så förstår man att det handlar om hennes flytt från Frankrike till Amerika 1938 då hon gift sig med amerikanen Robert Goldwater som hon träffat i Paris.

Vad rymmer hon ifrån? Frankrike? Sin pappa och alla hans älskarinnor? Kriget? Sig själv? Nej, allt utom sig själv. Hon rymmer snarare till sig själv. Jag är ganska övertygad om att hon aldrig blivit den konstnär hon blev – och var – utan flykten från Frankrike och sitt liv i New York. Jag tror hon behövde distansen för att se klart.

Jag visste inte att hon kunde måla så inlevelsefullt som hon gör här. Jag fattade stark kärlek till den lilla flickan på rymmen. Den målningen berättar så mycket om Louise Bourgeois i all sin enkelhet.

bild-217x

6lb

Rummen på utställningen är till synes uppbyggda både kronologiskt sätt vad gäller hennes liv och hennes verk. Men trots det är historien hela tiden närvarande i nuet. Nya konstverk skapas av gamla sparade ting. Hennes assistent säger i filmen att hon medvetet använde sig av allt hon sparat genom livet och använde hon det för att skapa konstverk kunde ingen slänga dem. Det var hennes sätt att garantera att det blev kvar.

Samtidigt berättar hon enormt viktiga saker med sina konstverk – de är definitivt inte bara ett listigt sätt att spara gamla minnen.

bild-216

Det här konstverket, som pryder utställningskatalogen, gillade jag inte vid första anblicken. Förstod inte själva poängen med den. Tills jag läste konstverkets titel: ”Ste. Sébastienne” (1998). Då skakade jag en aning i mina grundvalar. Det är ett konstverk i dialog med ett mycket klassiskt motiv:

Sebastia

San Sebastian (detail), Andrea Mantegna, 1480, Musée du Louvre, Paris. Hur många gånger har jag inte sett det här helgonet dö martyrdöden i olika konstverk på museer runtomkring i Europa? Plöstsligt får han sin kvinnliga motsvarighet men här är det helt andra pilar som skjuts iväg men lika dödliga. Otroligt bra gjort av Louise Bourgeois.

07-Louise-Bourgeois-Femme-Couteau-2002

bourgeois1

Jag överväldigas av flera av hennes konstverk på min vandring genom de nio rummen men det är inte förren i rum nummer sju som det blir riktigt jobbigt. Rummet heter Relationer, här börjar man plågas. Ja, hon hade en ytterst komplex relation till sin far och alla hans älskarinnor, vad betydde det för hennes egna relationer och hennes roll som fru och mamma? Älskade hon sin man? I flera konstverk i utställningen förstår man att det fanns starka och varma band mellan hennes man och deras söner. Men vart kommer hon in?

I filmen säger hon ingenting om sitt äktenskap, det enda hon säger om sin man är att han liknar hennes mor. Att han hade samma personlighetsdrag och temprament som hennes mor hade haft. Det är egentligen det vackraste hon kan säga om sin man eftersom hennes mor var hennes stora kärlek och förebild. Men ändå, det är bara en gissning. Jag hoppas de var bra för varandra för relationer verkar ha varit Louise Bourgeois svåraste gren genom livet.

bild-218x

”Tack Nåd” från 1999. Det slår mig under vandringen genom utställningen att det är under 1990 och 2000-talet Louise Bourgeois gör sina allra bästa verk enligt mig: vid 80-90 års ålder. Jag är djupt imponerad. Jag kommer tillbaka till utställningen. Det är ett måste.

bild-212

Om så bara för att få se hennes starka kärlek till hennes mamma igen. Vi vet att spindeln är ett kärleksbevis till hennes mamma, men det konstverk som finns i rum nummer nio, ”Balans”, som heter ”Den eviga tråden är du” från 2003, är den vackraste kärleksförklaring jag sett någon gång – alla kategorier.

Utställningen pågår till den 17 maj.

Nobody puts Baby in a corner

spranget-ut-i-friheten-om-ogonblicket-da-konsten-blir-revolutionar

”Vad är konstens uppgift? Att visa friheten.” Birgitta Holm, författare och professor, inleder sin senaste bok med att citera den svenske författaren Gösta Oswald (som hon doktorerade på 1969). Hennes senaste bok ”Språnget ut i friheten – om ögonblick då konsten blir revolution” (Ordfront 2015) handlar just om det, hur konsten öppnar upp för revolution.

Inte nödvändigt en revolution för ett helt samhälle eller en hel värld (även om det också kan hända) utan framför allt för den enskilda människan. För dig och mig. Birgitta Holm tar oss med på hennes privata odyssé genom konsten, hur konsten har visat vägen till möjligheten att bli fri, att göra revolution – att ta det nödvändiga språnget.

birgitta holm

Jag trodde först att boken skulle handla om hennes egna språng, vilka konstupplevelser som varit viktiga för henne, men det är bara något som nämns i förbifarten, som avslöjas i urvalet. Istället visar hon på hur författare, musiker och konstnärer gestaltar språnget ut i frihet genom sina verk.

Man föreställer sig ändå att det ligger en levd erfarenhet bakom gestaltningen, och att de fått en personlig betydelse för Birgitta Holm. Men mest av allt är det ett slags arketypiska former av språnget gestaltas och som vi alla kan känna igenom oss i mer eller mindre. Att få mod och inspiration för att våga själva.

ca5336f11e35460dacb1f7d0738d67ca_Inge_Eriksen_4_re

Och inspirerad blir man, i alla fall jag. Ibland blir det till och med lite läskigt med inlevelsen. Samtidigt som jag läser kapitlet om de danska författaren Inge Eriksens bok ”Victoria och världsrevolutionen” från 1976 nås jag av hennes dödsbud. På mitten av sidan 66 har jag noterat ett litet blyertskort i marginalen. Exakt där, när jag läste de raderna, fick jag veta att författaren avlidit. Det kändes mycket märkligt.

Parallellt med att Birgitta Holm skriver sin egen bok kämpar hennes man i slutskeendet av sin dödliga cancer. Innan hon skrivit klart boken hinner han avlida. Hans språng in i evigheten pågår samtidigt som boken skrivs och spränger sig in i handlingen. Det är då man som läsare måste resa sig upp ur soffan, gå ett varv och tänka på något annat en stund.

renoir-danza-a-bougival

Jag tyckte mycket om boken. Särskilt de kapitel där det litterära språnget ut i friheten får en parallell i författarens eget liv, där det blev mer tydligt att hon smittats av konstens gestaltade språng och fått hjälp att göra ett eget. Kapitlet om dans är mycket intressant: ”Rörelsen och dansen”. Frågan ställs: när blir rörelse dans? Det diskuteras ingående utifrån både ett filosofiska och ett politiskt perspektiv, bland annat utifrån filmen Dirty Dancing.

9789100135799

det-femte-barnet-av-doris-lessingx

Extra intressant för mig blir det också när hon resonerar utifrån två texter jag läst och både fascinerats och skrämts av: ”Bortbytingen”, en novell av Selma Lagerlöf och romanen ”Det femte barnet” av Doris Lessing. Hon, liksom andra före henne, finner intressanta paralleller mellan texterna och de två kvinnor/mödrar som står i centrum.

Dessa kvinnor offrar sin egen frihet (familj, sammanhang, vänner, partners, hur och hem, allt som är dem kärt) för ett ovälkommet barn som rubbar alla cirklar. Men här breddas perspektivet på frihet, att det inte bara handlar om den enskilda individens frihet utan också den andres frihet: ”Friheten kan för henne inte begränsas till att bara gälla vissa”.

Kapitlet ger en välbehövlig stund av eftertanke och reflektion mitt i den euforiska känslan jag drabbas av vid läsningen av Birgitta Holms bok.

176872632_a613bbe8-e236-4e9d-8f8e-95d1c9736d02

Jag trodde som sagt att boken skulle handla mer om hur Birgitta Holm själv med hjälp av konsten tagit språnget ut i friheten, men det är ingen memoarbok. Men ibland blir det personligt och då brinner pennan i hennes hand (eller snarare tangenterna på datorn), till exempel i kapitlet om ”Den skrivande stunden”:

”‘Allt kan sägas!’ Kanske är inget annat avsnitt i den här boken så subjektivt som detta – vem vet egentligen vad som händer i den skrivande stunden? Men ur vissa texter, ur vissa uttryck, känns det ändå som om detta uttryck slår emot en. Så var det med en singel som kom ut 1966.”

Det var en singel med Paul McCartneys ”Penny Lane” och John Lennons ”Starwberry Fields Forever”. Här känns det verkligen personligt. Här hände något med Birgitta Holm själv, här togs ett rejält språng ut i friheten på väg mot en historisk revolution, inte bara för henne utan för en hel värld. Ibland kan konsten orsaka sådant. Det är magiskt.

Konsten är nödvändig men också hotfull: den orsakar revolutioner men den blir också offer för revolutioner (bokbål, störtade statyer, fängslade sångare, beslagtagen konst, exemplen genom historien och i nutid är legio). Ändå är konsten ett absolut måste. Birgitta Holm skriver själva i inledningen:

”Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktigt ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankar genombryts och en väldig energi frigörs”.

Boken finns bland annat att beställa på Bokus och Adlibris.

Hertha Hillfon flög till Florens

912@70

Den här svarta fågeln med rött läppstift är ett självporträtt av Hertha Hillfon. När hon dör ska hon flyga till Florens där hon stämt träff med sin man Gösta Hillfon på ett café, sa hon själv. Där är hon nu.

bild-212x

Mailis Stensman, konstkritiker och författare, höll föredrag om Hertha Hillfon på Konstakademien igår kväll. Det var en lämplig plats eftersom Hertha Hillfon själv blev medlem i Konstakademien 1971 som en av få kvinnor.

bild-216x

Mailis Stensman har gett den enda bok som finns hittills om Hertha Hillfon, den kom till i samband med en utställning på Waldemarsudde 2008: ”Minnenas vind”. Jag såg boken hemma hos Hertha när jag besökte hennes hem och ateljé inför utförsäljningen av hennes livsverk. Det tog lång tid innan jag till min stora lycka lyckades finna den på nätet.

e5c57ff5f3c364bd56208013b173effd

Det är fortfarande ofattbart att förstå att Hertha Hillfons livsverk, hennes hem och ateljé, har spridits för vinden och att det fortfarande inte är klart om det blir ett konstnärshem i Mälarhöjden eller inte. Plågsamt att man lät den unika chansen försvinna: staten, Stockholms stad, näringslivet (familjen?). Alla borde skämmas. Att man inte såg hennes verk som något att bevara för eftervärlden.

Mailis Stensman berättar att mycket att av det som gick på auktion gick till USA: – Där har man fattat vad det handlar om, konstaterar hon. Verket ovan, Golgata – Långfredag, såldes till USA trots att man vädjat till både Nationalmuseum och Moderna museet att köpa in det. Men inte. När kommer dagen då man får ångra detta?

bild-223xx

”Skålen är mitt mantra. Jag börjar varje dag med att dreja en liten skål för att komma in i hantverket.” Mailis Stensman citerar Hertha Hillfon som hela tiden återkommer till skålen under sitt skapande, den är viktig för henne.

bild-221xx

bild-218xx

bild-213x

bild-217xx

bild-214x

Hertha Hillfon skapade ett museum av sitt hem. Det var en fantastisk upplevelse att få se det i verkligheten. Hemmet i Mälarhöjden i södra Stockholm var inte bara ett hem, det var hennes verkstad, ateljé, utställningsrum, museum, en förlängning av hennes person och hennes livsgärning.

kebh5qulkum7y5f0lp7u

Hemmet var fyllt av konstverk, stora och små. Hon gjorde till exempel många munnar i olika färger. Mailis Stensman berättar att vid en utställning i Osaka, Japan, fyllde hon en hel vägg med munnar: ”Munnarna är sinnliga och melankoliska, säger Mailis Stensman, de är leendets motsats.” Jag håller verkligen med henne.

bild-226xx

Även trädgården var ett konstverk och ett museum över hennes liv och verk. Att besöka platsen var som att gå på upptäcktsfärd i den bästa av världar. Runt varje hörn dök något nytt upp som hade något viktigt att berätta.

bild-224xx

En av de mesta fantastiska upptäckterna jag gjorde var ett slags förråd för överblivna, kasserade, sparade och ofärdiga konstverk. Det var en riktig skattkammare. Inget slängdes, allting hade sin plats i tillvaron. Många konstverk gick sönder i ugnarna, sprack, men det betydde inte att de skulle slängas, de fick en ny funktion.

bild-225xx

Mailis Stensman berättar att Hertha Hillfon la ut trasiga konstverk i trädgården, istället för att slänga dem, och där kunde naturen långsamt återta vad som rättmätigt tillhörde den. Det skapade i sin tur nya konstverk.

bild-227xx

Här ses en sista hälsning från Hertha Hillfons trädgård: kärlek. Kärlek till livet, konsten, leran, livet, familjen, hemmet. Det mer än något upplever jag vara hennes viktigaste bidrag till eftervärlden. Lev. Älska. Skapa.

Under 2015 kommer minst två utställningar med Hertha Hillfon att arrangeras: Strandverket på Marstrand 29 mars – 24 maj och Liljevalchs i Stockholm 6 juni – 16 augusti. Missa inte!

Längtan efter Spindelmaman

Maman_pm.red_-988x556

Av någon anledning som jag inte riktigt begriper ännu så vill jag hålla på mitt besök på Moderna museets utställning med Louise Bourgeois som öppnade för några veckor sedan. Först av allt vill jag slippa den första vågen av publiktryck för att få en chans att se utställningen i lugn och ro, för det andra vill jag njuta av att längta ännu ett litet tag.

Det är inte ofta jag känner en rent fysik längtan efter en utställning, men det är något med spindelmaman som gör det. Jag längtar så starkt efter henne men eftersom det alltid finns en risk med att längta efter mammor – och sedan möta henne i verkligheten – vill jag längta så länge som möjligt. Risken finns ju alltid att mammor gör en besviken. Kanske spindelmaman gör mig besviken, kanske hela utställningen gör mig besviken. Jag tror det inte, men man vet aldrig.

Men längtan gör ingen besviken. Trots det: i morgon är det dags, då har jag bestämt mig för att tiden är inne. Då kommer jag.

Louise-Bourgeois-00

I väntan på den stora dagen har jag sett dokumentären om Louise Bourgeois som visats på SVT och legat länge på SVTplay, ”Spindelkvinnan” från 2008. Jag har sett den minst två gånger och den facinerar mig lika mycket varje gång. Louise fascinerar mig. Spindelmaman fascinerar mig.

25loui600

Det är genom sina stora spindlar Louise Bourgeois blivit mest känd, och det väldigt sent i en livslång konstgärning som skulptör i första hand. Hon säger själv om spindlarna, i filmen:

”De bär på ett budskap. Budskapet om det sinnelag som jag älskar. Spindelm är min mor. Tro det eller ej. Alltså en person som är fullkomligt pålitlig, intellektuell, logisk som inte får häftiga utbrott. Jag tycker illa om häftiga utbrott.”

I en scen i filmen går hon runt några av sina stora spindlar, sparkar och rycker kraftfullt i dem. Sen säger hon, också som en hälsning till sin mamma:

”De tål hårda tag. De klarar mycket. De måste klarar mycket.”

Louise-Burgeous-retrospec-012

Louise Bourgeois föddes i Frankrike och kom till Amerika vid utbrottet av andra världskriget, då hon hade gift sig med en amerikan som vägrade lämna landet utan henne. Hon ägnade hela sitt liv åt konsten men fick inget erkännande förrän väldigt, vädligt sent, när hon var i 70-års åldern. Men det hindrade henne inte från att fortsätta skapa:

”Jag övergav inte mina verk, jag behöll dem. Jag trodde helt och fullt på mina verk, så jag behöll dem.”

Hon säger också: ”Mina skulpturer gör mig till en bättre människa och de skänker mig nöje.”

När det äntligen var dags för världen att upptäcka och erkänna henne som konstnär fanns det mängder av kontverk att ställa ut, till exempel på Moderna museet, MoMa i New York 1982, hennes internationella genombrott. När hon ställde ut på Tate Modern i London år 2000 var det däremot nyskapade verk: I do, I undo, I redo. Hon fortsatte skapa och förnya sig hela tiden.

img000452

l_b_1998

I filmen säger hon också:

”Syftet med verken, vad de än må vara och när de än må vara ifrån är att uttrycka känslor. Känslorna är mycket besvärliga eftersom de är totalt opassande i förhållande till min storlek. De är mina demoner.”

”Det är inte känslorna i sig, utan intensiteten som jag inte orkar med. Det är därför jag överför dem, jag omvandlar energi till skulpturer. Det gäller allting jag skapar. Det har inget att göra med hantverket inte heller med skickligheten eller hur man handskas med materialen. Materialen är bara material och ingenting mer. Materialen är inte konstnärens ämne, konstnärens ämne är känslor och idéer. Både och.”

maman-am-red-jpg

50 års skapande ständigt påverkat av hennes barndom: ”Min barndom har aldrig mist sin magi, sitt mysterium eller sin dramatik.” Och över allt detta vakar spindelmaman. Snart möter jag henne. Återkommer med rapport. Ho ho!

Utställningen pågår till den 17 maj.

Julia Bondesson, Färgfabriken

bild.JPG8

Det var faktiskt inte alls så knepigt att ta sig till Färgfabriken, som jag trodde. Tvärbanan till Trekanten och därifrån några minuters promenad och skyltat hela vägen. Lätt som en plätt när man äntligen bestämt sig. Det var utställningen med årets Beckers konstnärstipendiat Julia Bondesson som fick iväg mig. Jag har varit nyfiken på hennes konst sedan Stockholm började tapetseras med annonser om utställningen på Färgfabriken.

18

Det första som möter mig när jag kliver upp för trapporna till andra våningen, där utställningarna är, får mig att stanna upp i stegen. Piéta? Tankarna associerar i tillrättalagda banor…

17

Kommer närmare. Inte Maria med den vuxne, lidande Jesus, utan Maria med Jesusbarnet? En klassiker?

16

Ännu närmare. En kvinna som håller två klot. Ett barn? En sorg? En smärta? Jag blir chockad. Det är en plågsam skulptur som ger liv åt alla mödrar som fött barn, som förlorat barn, som oroar sig för sina barn, drömda mödrar som aldrig fick något älskat efterlängtat barn… Piéta i alla dess former.

Hur kan en grovhuggen träskulptur vara så skör och sårbar? Ofattbart.

13

bild.JPG6

Flera av Julia Bondessons skulpturer andas just denna sårbarhet, skörhet, ensamhet och sorg. Det är något väldigt märkligt. Det blir en krock av material, tyngd och lätthet. Se på den här ryggen. Den är ihopkrupen och man blir gråtmild när man ser den. Vilka sorger bär den? Vilken oro tynger den? Man vill stryka över den, man vill trösta, man vill lova på heder och samvete att allt kommer att bli bra igen, även om man kanske ljuger lite.

Hur kan en så grovhuggen träskulptur inge sådana känslor? Jag häpnar.

9

Blir berörd och lite sorgsen av skulpturerna jag möter, men så går jag runt hörnet och detta magnifika konstverk uppenbarar sig med sitt blodröda släp. Ljusbesatt av både himmel och jordiska arrangemang. Enastående vackert och här finns inga sorger längre. Här finns en lågmäld tillfredsställelse, någon har nått ända fram. Någon har sett in i ljuset och sett att det var gott. Vilken fantastisk skapelse. Den måste upplevas på plats.

12

11

Här kommer den märkvärdiga utställningslokalen helt till sin rätt, den grova betongen, de gråa, glesa linnegardinerna, metallen och slitaget. Och så denna blodröda mantel, lättheten i tyngden och det upphöjda utrycket i ansiktet på skulpturen. Till och med skuggan på marken är fantasieggande.

bild.JPG5

Mitt i detta stora, med starka känslor, sitter plötsligt en nöjd liten figur bland vad som ser ut att ha blivit över, men som i sin disparata blandning bildar en genuin helhet. Av det som inte passar in, av det som blivit över eller inte blev som det var tänkt, har något eget och unikt skapats. Den lilla figuren är så nöjd över att styra sitt öde med egen hand. Det krävs inte alltid stora ting för att uppnå stor tillfredsställelse.

bild

bild.JPG4

bild.JPG2

Alla Julia Bondessons skulpturer är fansatieggande, mina sinnen öppnades fullt ut och jag var glad att det inte satt några förklarande skyltar vid konstverken, inte ens deras titlar. Jag trodde inte att de hade några titlar och det gjorde mig glad för det gav min egen upplevelse möjlighet att sätta ord på känslan, men varje kontverk har en titel upptäckte jag senare. Jag avslöjar dem inte. Du får upptäcka det själv, men ge din egen fantasi fritt spelrum först, det är min rekommendation.

På utställnigen finns en cirka 30 minuter lång film som visas i mitten av utställningsrummet, den föreställer konstnärern som interagerar med sina skapelser. Jag såg bara en mycket kort stund på filmen, jag inser snabbt att jag hellre vill skapa min egen inre film av konstverken. Den rullar fortfarande inombords.

Utställningen pågår till och med söndagen den 8 mars, har du möjlighet – se den!