Naturens skiftningar tiger stilla

IMG_4267

Konstmuseum Prins Eugens Waldemarsudde har oftast flera utställningar på gång samtidigt. När jag var där häromdagen för att titta på Emil Nolde, den tyske expressionisten, passade jag också på att se Ruben Heleanders (f 1931) utställning ”Naturens skiftningar”.

IMG_4260

Man kan lugnt säga att det var något helt annat än Emil Noldes konst. Att gå från Noldes Färgstormar: kaskader av starka färger och känslor, till Ruben Heleanders milda, stillsamma naturskildringar och miljöer var märkligt. Nästan lite olustigt.

IMG_4236

Det första jag ser är den här tavlan: Blommig stig från 2010. Den blir ändå en acceptabel övergång från vulkanen av färg till den nästa obefintliga färgskalan. Rosorna är det mest färgstarka på hela Ruben Heleanders utställning. Det säger något om hur stor skillnaden kan vara mellan två utställningars konst och känsla.

IMG_4238

Ruben Heleanders konst påminde en hel del om den franske konstnären Claude Monets målningar, särskilt hans stora väggmålningar med näckrosor. Många av tavlorna på utställningen Naturens skiftningar är också monumentalt stora, som den här: Mitt på dagen, från 1983.

Det kändes inte rättvist mot Ruben Heleander att se hans konst direkt efter att man utsatts för Emil Noldes explosioner. Först tänkte jag att allt var så färglöst, att det inte hade något att säga mig – särskilt inte efter allt Noldes konst hade att säga, till och med i versaler ibland.

Sen tänkte jag att tavlorna här inte hade några som helst motiv, bara enkla naturmiljöer, på gränsen till spartanskt och intetsägande. Men ändå: jag skulle gärna ha en av hans tavlor hemma på väggen. Det kändes tamt, färglöst, stumt och intetsägande. Jag var fortfarande i en slags trans efter färgstormarna hos Emil Nolde.

IMG_4255

Jag vandrade runt i rummen och såg den ena stillsamma naturmiljön efter den andra: Vår Österlen, 1988. Inga större varianter, motiven var mer eller mindre desamma på alla tavlor, bara årstiderna och naturens skiftningar avslöjades i en förändrad, eller snarare lätt förskjuten färgskala. Men hela tiden samma milda, mjuka framtoning utan någon antydan till irritation eller revolution, inga störningsmoment.

IMG_4250

IMG_4240

Ljusfyllt sommarlandskap, från 2010. Vad fick det mig att känna? Ingenting. Vad berättade motiven? Ingenting. Vilken känsla förmedlade de? Ingen alls. Mitt i allt det överdådigt vackra blev jag besviken. Jag fascinerades än en gång av hur konst kan ge så olika reaktioner och förmedla så olika budskap.

IMG_4247

IMG_4243

Vita klippor, Normandie, 1990. Rum efter rum, det enda motivet mildare och vackrare än det andra. Varför måla så lika bilder? Varför vill inte konstnären berätta något för oss genom sin konst? Emil Noldes konst berättade massor om honom själv, hans samtid och samhällsklimatet. Här – ingenting.

Jag dröjde mig ändå kvar och försjönk i de stora tavlorna. Insåg att det var de små jag tyckte bäst om. Njöt av de mjuka, milda färgerna som inte störde min sinnesfrid på något sätt. Konsten blev som balsam för själen, som ett mjukt duntäcke som la sig tillrätta över mitt sinne och värmde det.

IMG_4245

Uppskattade den här lilla tavlan mycket: Höstlandskap 2013. Rum efter rum med naturens skiftningar. Ingenting annat. Rörde mig långsamt ut ur utställningen och funderande på att gå in en gång till i avdelningen med Emil Nolde konst men bestämde mig för att avstå. Mitt sinne hade vaggats till ro och ville inte röras upp igen av de intensiva färgstormarna.

Och plötsligt insåg jag skillnaden mellan konstnärerna. Emil Nolde verkade under första delen av 1900-talet, då fanns ingen TV, inga smartphones, inget Internet, inga social medier i den bemärkelsen vi talar om det idag.

Då var det konsten uppgift att berätta, visa, beröra, uppröra, förmedla, förena och distrahera. Konsten förändrade åskådarens uppfattning om sig själv och sitt samhälle, Konsten hade ett politiskt uppdrag. Det gäller även idag, men inte alltid insåg jag plötsligt.

I vår tid översköljs vi av budskap, färger, former, åsikter, ljud och ljus, reklam, information – vi har knappt en enda tyst och stilla sekund på hela dygnet. TV, telefoner, datorer, skärmar överallt bombarderar oss med sina möjligheter och frestelser. Många människor har ett enormt behov av att bli stilla, få tid att reflektera och komma till ro.

Här kommer Ruben Heleanders tavlor in som en räddning. De berättar inget, de förmedlar inget budskap, de försöker inte övertyga dig om något, deras uppgift är att stilla din tanke. Som en andakt för den moderna människan.

Jag förstår varför jag dröjde mig kvar i utställningsrummen, varför jag inte ville gå tillbaka till Emil Noldes utställning. Konsten hade vaggat mig till ro och jag ville stanna i den känslan så länge som möjligt.

Så olika kan två konstutställningar påverka en människa. Båda är lika viktiga. Båda är lika livsavgörande. Konsten speglar sin tids behov och existentiella villkor. Naturens skiftningar lärde mig något om vår tid och mig själv.

Ruben Heleanders tavlor berättade ingenting för mig, till min stora förvåning insåg jag att deras uppgift var att lyssna – på mig. Och jag hörde.

Annonser

Kravallstaket kring Hokusai

bild-89

Bara i Frankrike tänkte jag när jag såg kravallstaketen, vakterna och poliserna och det hade inget med terrordåden i Paris förra veckan att göra, nej det handlade om sista helgen för utställningen med den japanske konstnären Hokusai (1760-1849) på Grand Palais. Köerna ringlade långa och många framför och runt hörnet på huset, hundratals människor som ville in.

Vi hade förköpta biljetter men vi fick köa ändå och hur de fördelade turen att gå in på utställningen är fortfarande en gåta för oss, men in kom vi till slut och det är jag glad för. Typiskt nog kommer man en av de sista dagarna, utställningen har pågått sedan oktober, men bättre sent än aldrig. Trångt inomhus också men det var bara att bita ihop.

hokusai_0

Vågen av Hokusai måste vara ett av världens och konsthistoriens mest kända konstverk, och det är fullt begripligt. Det finns något så sugande och förförande med den kraftfulla, farliga, vackra vågen – eller snarare tsunamin – som gör den oemotståndlig. Många konstnärer har inspirerats av de japanska träsnitten och kanske är det här ett av de mest inspirerande och kopierade.

hokusai-grandpalais

Självklart hade utställningen vågen på sin affisch, här ser man vilken del av konstverket som används till affischen. Bara inköpet av utställningsaffischen kändes värt besväret att ta en 24-timmars tripp till Paris enbart för att hinna se utställningen innan den vandrar vidare till Museum of fine Arts i Boston, USA.

1200x630_289380_crashing-onto-the-paris-exhibitio

Det var mäktigt att se originalet i verkligheten, eller snarare ett av originalen ska man väl säga eftersom det finns flera versioner av konstverket, fyra om jag minns rätt. Så många gånger man sett kopior av Vågen: vykort, muggar etc som jag själv köpt genom åren och sett på med beundran. Nu står jag äntligen, mycket efterlängtat, framför originalet.

Två saker slår mig: för det första, vad liten tavlan är. Men så är det, de japanska träsnitten är inte stora, det är lätt att glömma. det andra är lyckan över att inse att just det här träsnittet är det som den franske konstnären Claude Monet ägt och haft i sitt hem i Giverny.

Monet samlade på japansk träsnitt och i hans hem i Giverny hänger kopior av alla träsnitt han samlat på sig, originalen hänger på olika museum. Jag har varit där och sett kopian. Nu står jag inför hans eget original, tavlan han älskat och inspirerats av. Stort.

Red_Fuji_southern_wind_clear_morning-810x477

På utställningen hänger Vågen och Fuji i rött bredvid varandra, de två mest kända verken av Hokusai skulle jag tro. Det är ändå något speciellt att se dem i verkligheten. Att se att färgerna bevarats med sin lyster och glans på ett fantastiskt sätt.

Utställningslokalen, alla rummen i två våningar, är sänkt i mörker för att skydda konstverken vilket skapar en märklig känsla av att man måste smyga och viska vilket inte alls är nödvändigt egentligen. Men alla gör det och vi är som sagt många besökare den här fredagen. Vissa konstverk är utbytta under utställningstiden för att de inte tål att exponeras för länge.

Hokusai-Flowers

1-univ wisconsin-madison

Utställningen består av cirka 500 verk och det finns många vackra och stämningsfulla bilder att förlora sig i. Det är något alldeles särskilt med japanska träsnitt, de är så otroligt lätta att älska och fascineras av. Inte konstigt att de genom tiderna inspirerat mängder av konstnärer, framför allt de franska impressionisterna.

Hokusai_scalewidth_460

Extra intressant med just Hokusai är att det är han som är upphovsmannen till den japanska konstformen manga, de tecknade böckerna i en väldigt speciell stil. Allt började med att Hokusai, som var beundrad och upphöjd redan under sin livstid, bestämde sig för att i princip lägga ned sitt eget skapande för att hjälpa sina beundrare och efterkommande konstnärer,

o-HOKUSAI-GRAND-PALAIS-570

cent-vues-mont-fuji-5632-diaporama

26552

Han började göra små skissböcker med riktlinjer och tips om hur hans elever skulle teckna, små skisser som visar hur en bild byggs upp, eller hur människokroppen ska tecknas i vissa poser etc, och det är just vad ordet manga betyder: diverse teckningar, eller skisser.

Här ser man hur de små skisserna är embryot till serietidningarnas speciella stil med flera bilder på samma sidor. Utställningen innehåller mängder med manga blad och böcker, redan på sin tid sammanställde Hokusai sina skisser i små häften. Mangan är född. Man förstår att manga kulturen är så stor och djupt rotad i Japan.

bild-90

Det var inte tillåtet att fotografera på utställningen och den här gången valde jag att respektera förbudet. Här insåg även jag att konstverken kunde ta skada och det ville jag verkligen inte bidra till. Den här filuren, uppförstorad till mastodontstorlek, hängde i trapphuset mellan de två våningarna och den kändes tillåten att fotografera.

bild-91

Det här porträttet av Hokusai var inte heller ett original så det passade jag på att fotografera.

6a00e5535ff83b883301538fba817f970b

scannedimage-2

z4-outside-riviere-a-20140711

Det var en magnifik utställningen och jag är verkligen glad att jag åkte dit. Men som så ofta är det andra saker man tar störst intryck av än det man förväntade sig när man besöker en konstutställningen eller liknade.

I det här fallet var det ”Frankrikes egen lille Hokusai” som förvånade och fascinerade mig mest. Jag visste inget om Henri Rivière före det här besöket. Nu har jag fått en ny favorit. Så kan det gå.

Henri Rivière gjorde egna träsnitt i japansk stil men motiven var från Paris och Frankrike. Otroligt vackra och stilfulla.

thirty-six-views-of-the-eiffel-tower

Så nu har jag beställt den här boken, Thirty-six Views of Eiffel Tower, för att få fortsätta att njuta av hans konst. Man tror man vet så mycket, men det finns alltid nya konstnärer att lära känna och bli förtjust i. Den insikten gör mig outsägligt lycklig och tillfreds.

Vill du veta mer om Hokusai och utställningen, läs gärna Monica Braws utmärkta artikel i Svenska Dagbladet. Det var den som fick mig att skynda mig till Paris för att hinna se utställningen.

Turner, min andra stora kärlek

mr_turner

Jag har alltid varit intresserad av konst, mer eller mindre passionerat, och min första stora kärlek i tonåren var den franske impressionisten Claude Monet (1840-1926). Jag vet att jag inte på något sätt är unik i det fallet, Monet har den förmågan att väcka lust och kärlek till konsten. Man blir förälskad, fascinerad och världen blir en vackrare plats att leva på.

Jag tror Monet är den första kärleken för många vad gäller konst, men frågan är vad som händer sedan, vem blir nästa kärlek? I mitt fall var det den brittiske konstnären JMW Turner (1775-1851) som blev min andra stora kärlek. Det finns ett släktskap mellan Monet och Turner helt klart och jag kan så här i efterhand se vilken utveckling som ledde mitt konstintresse från Monet till Turner.

Det känns som en naturlig väg att gå även om det var Turner som var före Monet och sägs ha inspirerat till impressionismens framväxt. Själv definieras Turner som romantiker och det engelska landskapsmåleriets förgrundsgestalt. Andra stora kärlekar har följt sedan men man glömmer inte de allra första.

mrturner

Därför var det förstås med stort intresse som jag äntligen kom i väg på filmen Mr Turner, som hade premiär på juldagen. Man är ju inte direkt bortskämd med storslagna spelfilmer om konstnärer, eller konst i allmänhet.

Filmen var mycket bra men den handlade egentligen inte särskilt mycket om konst och måleri, det var mest som något i förbifarten, den handlade mer om människan Turner och hans samtid. Det gjorde absolut inte filmen sämre, men det blev något annat än jag förväntat mig.

Cannes 2014: Mr Turner

Självklart fick man en inblick i villkoren för konsten och målarna i tidigt 1800-tal, och det var lärorikt, men mest av allt fokuseras filmen på Turners person och hans relationer. Han var definitivt en komplex person, kommen ur arbetarbakgrund men mer bildad än många av de ”fina” herrar han mötte genom konsten. Han var inte känslornas man, förutom i sin konst, men tydligen hade han en mycket varm relation till sin far och det framkom på ett väldigt fint sätt i filmen.

Hans far hade varit perukmakare och barberare och William Turner hade som barn suttit i ett hörn av salongen och ritat små skisser. dessa hade sedan fadern satt ut i skyltfönstret och sålt för 2-3 shillings styck. ”Alla blev sålda” enligt pappan i filmen. Så började Turners karriär och sedan dess var hans pappa hans främsta stöd, assistent, maneger och ledsagare. Sorgen var stor när pappan dog.

mr-turner

I filmen får man också en inblick i villkoren för konstnärerna på den tiden och vilken makt den officiella Konstakademin hade. I filmen finns några mycket bra scener som både berättar om det och driver med fenomenet, särskilt med konstkritikerns John Ruskin, kanske inte helt rättvist, men helt klart underhållande. Konstakademin beslutade över vilka konstnärer som blev accepterade, vilka som fick visas upp för allmänheten och själva upphängningen av tavlorna i salen visade på vilken status man hade som konstnär.

I princip all makt låg hos akademin och dess konstkritiker, på både gott och ont. Så var det i många länder och det var bland andra impressionisterna i Frankrike som var med och drev utvecklingen bort från det här systemet genom att ordna egna utställningar och agera vid sidan om landets konstakademier, för att bryta upp deras makt och ge andra konstnärer en chans.

MR-TURNER_STILL-06 - low res

Turner protesterade inte mot Konstakademin, han var en del av spelet, och etablissemanget, men så mycket kan sägas att han ändå helt och hållet gick sina egna vägar, både vad gäller konsten och personliga relationer.

20140516-001557

Även om filmen Mr Turner inte direkt handlar om konsten och skapandet villkor så ger den en intressant inblick i den samhällsutveckling som Turner var en del av. Enligt filmen var inte Turner en bakåtsträvare och romantiker i den bemärkelsen att allt var bättre förr, tvärtom, han omfamnade den nya tekniken och avbildade den med samma passion som den överdådigt vackra naturen.

Enda gången framtiden och utvecklingen oroar honom är när han testar att fotografera sig, här ser han kameran som ett hot mot hans yrke och konstens framtid, det besvärar honom men det hindrar honom inte ifrån att testa. Han är nyfiken. Nu vet jag inte om det är något som verkligen hänt eller om det är ett påhitt av manusförfattaren, men scenen ger ändå en skarp bild av Turners sätt att förhålla sig till utvecklingen.

mr-turner-trailer-05152014-082438

Det är en häpnadsväckande vacker film och spännande nog läggs inte så mycket energi på att visa Turners konst och hur han tekniskt gått till väga, det är som sagt något vi får en känsla för liksom i förbifarten, men det vi definitivt får en stark känsla för är vad som inspirerade Turner att måla sina mästerverk. Filmen är full av undersköna landskapsbilder, Turners tavlor i verkligheten, det som låg till grund för hans konst.

Han måste ha haft ett starkt sinne för skönhet och även om man var en säregen person utan särskilt många nära vänner så hade han passion och starka känslor när det kom till konsten. Det finns en underbar scen i filmen där Turner lyssnar på musik, en dam som spelar ett av hans favoritstycken på piano. Den korta lilla scenen vittnar om en enormt stark rörelse, om än med ytterst små medel. Mycket vackert.

J. M. W.Turner (1775-1851) at the Royal Academy, Varnishing Day (oil on canvas)

Den brittiske skådespelaren Timothy Spall gör en fantastisk skådespelar insats. Jag vet inte om han är särskilt bildlik Turner men det verkar som att han fångat in hans personlighet så mycket det är möjligt att göra. Eftersom Turner är en brittisk nationalklenod så antar jag att man strävat efter att hålla sig så nära sanningen som möjligt annars skulle filmen inte ha en chans, men den har tydligen blivit hyllad i Storbritannien.

Om den här målningen stämmer överens med sanningen så kommer filmen riktigt, riktigt nära: J. M. W.Turner (1775-1851) at the Royal Academy, Varnishing Day by William Parrott (1813-69)/The Collection of the Guild of St. George, Sheffield, UK.

jmw_turner_slave_ship

Den enda målningen som egentligen får någon slags djupare presentation är den här, kallad The Slaveship målad 1840. Den får representera Turners konst och även det som han själv påstår i filmen: ”En målning är tyst poesi”.

Se filmen.

Hållplats Musée d´Orsay, Paris

orsay1

Ett av Paris vackraste och mest innehållsrika museum är Musée d´Orsay. Museet är från början en järnvägsstation men har fyllt flera olika funktioner fram tills det slutgiltigt byggdes om till museum och öppnades 1986. Man har behållit det stationsliknande utseendet på både utsidan och insidan av byggnaden. Den är mycket vacker.

Museet ligger längst med Seine på andra sidan av floden förhållande till Tuilerieträdgården där Louvren ligger, världens största museum till antalet konstverk räknat. Ambitionen med museet är att visa konst från västvärlden från åren 1848 till 1914 och det lyckas man verkligen med.

orsay2

Det är väldig uppskattat att man behållit den gamla stationshusformen, till exempel de två stora klockorna som är placerade i varje ände av byggnaden. Det märkvärdiga med dessa klockor är att man kan se dem inifrån. Det är en mäktig upplevelse att stå där högst upp i huset och se ut över Paris.

orsay3

Det är ett mycket uppskattat fotograferingsobjekt. Här ses utsikten över Paris från den ena klockan. Men det är inte bara byggnaden i sig själv som lockar turisterna, det är konsten. Här finns allt och alla; Monet, Manet, Renoir, Cézanne, van Gogh, Surat, Toulouse-Lautrec, Gaugain och många många fler. Här kommer några kända, men mest mindre kända, verk som gör ett besök på museet till en fullträff om man uppskattar den här tidsperiodens konst:

orsay4

Min favorit alla kategorier på museet är den här tavlan som är målad av den franske konstnären Cézanne. Tavlan heter ”Äpplen och apelsiner” och är målad cirka 1899.

orsay5

Manet är rikligt representerad på museet men här kommer några mindre kända målningar av honom. Den här lilla tavlan heter, inte helt oväntat, ”Citron” och är målad 1880.

orsay6

Den här målningen föreställer den franske författaren Guillaume Apollinaire, om jag minns rätt. Alla bilderna är tagna i smyg eftersom det konstigt nog fortfarande är förbjudet att fotografera på museet. Därför hann jag inte notera alla titlar, man fick ju vara snabb innan vakten kom!

orsay7

”Vase of Peonies on a Pedestal” är en annan målning av Manet som verkligen visar vilken mästare han var på att ljudsätta sina motiv. vilket här förstärks på museet med mörk bakgrund och spotlights. Mycket vackert.

orsay8

Bland alla mycket kända konstverk finns mer okända men ändå mycket vackra konstverk. Mer oväntat var målningar med lika oväntade motiv. Den här lilla målningen av Paul Cézanne heter ”Kvinnan som blir stypt” från 1870-1872. Kanske en ögonblicksbild från dåtidens konstnärskvarteren i Paris som man inte är lika van vid att se dokumenterad.

orsay9

Den här lilla tavlan gjorde mig också förvånad. Den heter ”Vue de Capolago” och är målad 1907 av Giovanni Giacometti. Den är målad av pappan till den mer kände Alberto Giacometti, han med de välkända statyer med dessa långsmala människor. Det är statyerna som gått till eftervärlden, men den här lilla tavlan känns ändå väldigt rätt.

orsay10

”Femme sous la lampe” av Paul Signac från 1890 är fantastisk vacker i all sin enkelhet.

orsay11

Den här monumentala målningen som täcker en stor del av väggen inne på Art Nouveau avdelningen kändes lite John Bauer. Den är målad av den för mig helt okände Vitezlav Karel Masek, ”La prophétesse Libuse” 1893. Den fick man leta länge efter men det var det värt.

orsay12

Sist men inte minst, en av mina favoriter: Pierre Bonnard (1867-1947). Här kommer några av hans konstverk på museet, det finns fler. Den här absoluta favoriten heter ”Barn som gör ett sandslott” målat 1894. Jag helt enkelt älskar det asiatiska anslaget i målningen, och den avlånga formen från golv till tak. En strålande målning.

orsay13

Den här skämtsamma (antar jag) målningen heter ”Den vita katten” och är målad 1894.

orsay14

Slutligen, dessa vackra levnadsglada kvinnor ”Kvinnor i trädgården” från 1890. Också höga smala tavlor som verkligen pryder sin plats.

Ja, det finns självklart massor av konstverk att se, det här är bara några av mina personliga höjdpunkter. Om du inte varit där, om du har möjlighet, besök museet. Det ångrar man inte.

Här kommer en sista bild över hur museet ser ut på insidan. Mycket fantasieggande.

orsay

Månadens Matisse – december

Matisse fiskar

Så var det dags för den sista bilden i min väggkalender med Henri Matisse konstverk, inköpt i Centre Pompidou i Paris. Det känns lite vemodigt, men min vana trogen kommer jag antagligen använda kalendern ett år till. Eftersom det inte är datumen som är det centrala utan konstverken brukar jag återanvända mina kalendrar i flera år.

Före min Matisse kalender hade jag en Monet kalender med fantastiska bilder från Claude Monets hus och trädgård i Giverny. Den kalendern använder jag fortfarande. Nu alternerar jag mellan Matisse och Monet tills något nytt vackert dyker upp. Bilderna för mig glad, de är det första jag ser när jag vaknar på morgonen och går upp ur sängen.

Månadens Matisse heter Intérieur, bocal de poissons rouges (Interiör, skål med röda fiskar) från 1914. Det är en olja på canvas, mäter 147 x 97 cm, och hänger på Musée national d´art moderne, Centre Pompidou i Paris.

I det här konstverket ser man tydligt hur Matisse behärskar färgsättningen. Svala blåa och gröna nyanser dominerar tavlan, men bryts av med några starkt röda eller snarare orange detaljer. Ger en dramatisk effekt. Rummet och balkongräcket är så typiskt franskt, men utsikten i fönstret skulle lika gärna kunna vara en vy från Stockholm. Tidlöst och vackert.

Det intressanta med motivet är att Matisse än en gång målar guldfiskar. I min kalender finns två (i verkligheten) väldigt stora målningar med en skål med guldfiskar centralt i bilden. Varför målar Matisse guldfiskar så ofta? Jag vet inte, men det finns ett citat av Matisse där han säger: ”I wouldn’t mind turning into a vermilion goldfish”.

”Jag skulle inte ha något emot att förvandlas till en röd-orange guldfisk”. Man skulle verkligen vilja veta varför han vill det! På något sätt fascinerar de honom. Antagligen är det färgen som tilltalar honom, denna glittrande röd-orange färg som glimmar som guld och reflekterar solljuset på ett enastående sätt genom vattenytan. Ja, det är inte svårt att förstå hans fascination om man börjar tänka efter.

Färgtuben som förändrade allt

MMT173115

Gissa vem det här är? Jag hade aldrig kunnat gissa det om jag inte just hade lärt mig vem det är. Det är den franske impressionisten Claude Monet (1840-1926). Det är ett självporträtt från hans ungdom. Tydligen var han en riktig dandy, charmör och womanizer… elegant klädd förförde han både grevinnor och kammarjungfrur – och allra helst grevinnornas egna kammarjungfrur… enligt honom själv.

Vem hade trott det om den ärevördige konstnären, numera uppsatt på en piedestal bland konstens gudar i deras panteon. Nej, det är ju så här vi är vana att se honom, mer som Gud Fadern själv:

Claude_Monet_web

Än en gång blir jag helt förtrollad av den brittiska tv-serie som visas på Kunskapskanalen: Impressionisterna Första avsnittet, som visades igår kväll klockan 20.00, presenteras på följande sätt:

Del 1 av 4. Impressionismens mest inflytelserika konstnärer – Pissarro, Monet, Renoir och Bazille – lade tillsammans grunden för den konstnärliga revolution som impressionismen innebar. Vilka sociala och kulturella influenser inspirerade dem och hur förändrade de konsthistorien? Konstskribenten Waldemar Januszczak reser från Västindiens kust, till det progressiva Paris och Londons förorter, i jakt på de miljöer där de fyra konstnärerna levde och fann sin inspiration.

Hoppsan, redan här studsar man till om man är det minst intresserad av impressionisterna och tror sig kunna massor om dem. Vem är Bazille? Så får man stå där med skammen när man inte ens har hört hans namn förut.

frederic-bazille-self-portrait-with-palette

Här ses hans självporträtt. Frédéric Bazille var en av de första impressionisterna, och hade kunnat bli den störste bland dem alla enligt programmet, om inte kriget mellan Preussen och Frankrike kommit emellan, cirka 1870. Bazille dog nämligen i kriget, men innan det hann han influera konstens utveckling på flera avgörande sätt, i det som skulle bli impressionismen.

Frédéric_Bazille_001

Den här målningen, som föreställer hans familj på terassen i deras hem, räknas som hans främsta mästerverk. Han syns själv diskret längst ut i vänstra kanten av målningen. Han var tydligen nästan två meter lång, väldigt blyg och väldigt begåvad. Det är inte säkert att impressionisterna blivit vad de blev utan honom, han fick ett avgörande inflytande på gruppen av unga konstnärer.

I det här inledande avsnittet om impressionismen får vi också lära oss att det inte bara var en, eller flera, människor som blev avgörande för uppkomsten av impressionismen. Minst lika viktiga, om inte mer, var dessa uppfinningar:

färgtuber2

1. Färgtuben som förändrade allt genom att underlätta målandet på flera avgörande sätt, bland annat för att man inte längre behövde blanda färgerna själva (vilket var enormt tidsödande) och för att man nu kunde bära med sig färgerna och staffliet vart som helst och måla i all hast de intryck man fick på vägen, så att säga. Otroligt viktigt!

Penslar

2. Platta penslar istället för runda. Den lilla metallbiten som penselstråna fästs i är själva uppfinningen som gjorde att penseln blev platt och därmed ledde till att man kunde göra kraftiga, färgrika, snabba penseldrag, allt det som kännetecknar den impressionistiska konsten.

Det är sådant man får lära sig, bland mycket annat, i den här helt fantastiska serien. Se den! Älska Kunskapskanalen!

Japanska träsnitt

3

Nu är den mycket bra serien Impressionisterna på Kunskapskanalen avslutad. Den går fortfarande att se på SVT Play om man vill. Den brittiska dokumentären har velat ”rädda den impressionistiska konsten från chokladaskarna” och visa på dess revolutionära sprängkraft, den som vi har svårt att urskilja idag när den impressionistiska konsten blivit mainstream, eller vad man ska kalla det. Det tycker jag definitivt att serien lyckats med.

En intressant sak som nämndes i serien är att flera av de stora impressionisterna, såsom Monet, Renoir med flera, var inspirerade av japanska träsnitt. Att Monet älskade japanska träsnitt vet man ju om man besökt hans hus i Giverny, där är väggarna fulla av kopior på japanska träsnitt som han samlade på (originalen hänger någon annanstans). Men vid först ögonkastet är det ju märkligt hur impressionisterna kunnat ta så djupa intryck av den japanska konsten, konstuttrycken upplevs ju väldigt olika.

Den impressionistiska konsten med sina svepande ögonblicksbilder, ofta tjockt med färg och man måste stå på långt håll för att färgerna ska flyta samman och avslöja tavlans detaljer. Detta till skillnad från de japanska träsnittens detaljrikedom, klara linjer, ofta konturlinjer, varje färg för sig, mer som tecknat än målat. Vad är den gemensamma nämnaren?

Jag skulle säga att det är det faktum att båda konstformerna gör nedslag i ögonblicken, skildrar en vardag och en verklighet i flykten. Inga arrangerade eller förskönande bilder (även om de i högsta grad är sköna i sig själva), utan ett ögonblick – eller, om du hellre vill, ett flyktigt intryck – som passerar, eller som återkommer igen och igen (t ex att koka te eller kamma sitt hår). Ingen förkonstling och inga överdrifter, bara verkligheten såsom den uppfattas här och nu. Vardagliga snapshots helt enkelt.

Här kan du se den brittiska dokumentären, om så bara för den fantastiska inledningen på varje avsnitt!
http://www.svt.se/impressionisterna/