Francofonia liknar inget annat jag sett

1200x630_318300_alexander-sokourov-in-his-new-film-ask

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

francofonia-capa-agambiarra-e1441135778739-1170x480

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

2f7fbc22-927b-4b4b-863f-96d6b5c3ba78-2060x1236

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

alexandre_chez_jaujard_Bruno_Delbonnel

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

francofonia-c-2015-piffl-medien1

1225401_Francofonia

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

21410-Francofonia_5_-_Louis_Do_De_Lencquesaing__Benjamin_Utzerath-620x371

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Annonser

Spanien – den gåtfulla passionen

Dengåtfullapassionen

Jag har väldigt många böcker och jag köper hela tiden nya. Det är en av mina passioner: böcker. Ibland får jag frågan: har du läst alla dina böcker? Nej, svarar jag då. Frågeställaren skakar på huvudet och undrar vad det är för mening med att köpa böcker som inte läses. Jag försöker förklara.

Det finns två skäl till att jag medvetet inte har läst alla mina böcker: 1) Jag vill alltid vara säker på att det finns olästa böcker i bokhyllan så jag alltid har olästa bok att läsa. Det är en livförsäkring. 2) Varje bok har sin tid. Jag köper bara böcker som jag vet att jag verkligen vill läsa, men jag vet aldrig när det är rätt tid att läsa just den boken.

Varje bok har sin tid. Ibland läser jag den nyköpta boken på en gång, det är den bokens tid omedelbart. Ibland kan det dröja år innan bokens rätta tid kommer. Jag vet inte vad det är som avgör tidens längd men det är en naturlag hos mig som jag är bunden till lika mycket som till gravitationen eller annan naturlag som styr livet.

Plötsligt bara vet jag. Nu är det rätt tid. Den här boken till exempel: ”Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen” av Nathan Shachar (utgiven på Atlantis förlag). Den har stått i min bokhylla i nästan tjugo år, den utkom 1997 och jag köpte den på bokrean något år eller två efter. Jag har längtat efter att läsa den, tänkt på den, känt på den och sett fram emot att läsa den. Nu var rätt tid. Helt rätt tid.

1423145512464573

Jag vet inte varför det var rätt tid just nu, man jag har kommit in i en period då jag vill veta allt om Spanien. Spanien är ett av få länder i Europa som jag aldrig besökt, jag vet verkligen inte varför det blivit så, men nu längtar jag dit enormt mycket. Jag vet inte varför. Jag ser alla tv-program jag kommer över som handlar om Spanien (särskilt tack till Axess TV!) och letar böcker.

Den första boken jag ville läsa var självklart min egen, som väntat på mig i stillhet. ”Den gåtfulla passionen” blev mycket omskriven när den kom ut och Nathan Shachar fick priser för den, allt mycket välförtjänt. Det är en mycket bra bok och en utmärkt ingång i den spanska världen som i alla fall jag visste väldigt lite om. Boken finns numera i pocket och i den upplagan har författaren lagt till ett nytt kapitel (som jag inte läst).

Nathan Shachar har levt och arbetat som journalist i den spanska världen under många år, både i Spanien och i Latinamerika. Han skriver inlevelsefullt och initierat, jag blir lätt euforisk under läsningen, det är spännande på en nivå som egentligen känns overklig: jag upplever så tydligt att jag ökar min bildning på ett påtagligt sätt. Om så många saker. Jag kan inte släppa boken ifrån mig på samma sätt som när man läser en riktigt bra deckare.

spanien

Även om boken mest handlar om det vi kallar Spanien idag, dess historia och framväxt som nation, känns den ändå högaktuell på många sätt. Ur Spaniens, den iberiska halvöns, historia finns mycket att lära om vår tid. Som alltid med historien, det är sällan något nytt under solen.

Nathan Shachar började resa i Spanien under 1970-talet och har levt med och följt landets utveckling sedan dess. Han berättar om människor han möter, historiska och politiska skeenden, religionens betydelse (eller snarare icke-betydelse), integrationsfrågor, demokrati- och identitetsfrågor. Det finns mycket att känna igen för oss i vår tid och i vårt land.

Spanien.ashx

Under läsningens gång inser jag hur lite jag egentligen vet om Spanien trots att jag normalt brukar känna mig ganska allmänbildad, men Spanien är en vit fläcka på min karta. Både i verkligheten eftersom jag aldrig varit där, men också mentalt eftersom jag vet så lite. Under läsningens gång tänker jag att jag vill se allt som finns att se, men vart ska man börja?

Madrid? Barcelona? Andalusien? Mallorca? Var börjar man för att få en så säker känsla och erfarenhet som möjligt om vad som är Spanien och det typiskt spanska? Ingenstans inser jag när jag lägger ihop boken efter avslutad läsning. Ingenstans och överallt. Är det något som jag lärt mig av boken så är det att det inte finns något enhetligt Spanien, inte ett Spanien utan många.

Det vi kallar Spanien, nationalstaten Spanien, består i praktiken av en grupp, i mycket hög utsträckning, självständiga landsdelar som ser på sig själva utan att direkt identifiera sig som spanjorer. Man är valensare, katalonier, basker och mycket mer. Projektet Spanien är en chimär men ändå finns det.

Den här mångfalden och den djupt liggande, historiska oviljan från de respektive landsdelarna att erkänna sig själva som en del av Spanien, i betydelsen underställda Spanien och makten i Madrid, är ett av skälen till att det ofta uppstår mycket besvärliga politiska lägen i landet.

The_Spanish_Empire

Vid en av sina resor i Alicante upptäcker Nathan Shachar att varje liten del av landskapet har sin egen stolthet och identitet. Han frågar sitt spanska resesällskap Luci:

-Har varje fläck på kartan en egen nationalism?
-Även om det bara fanns en enda by i hela universum, sade Luci, där alla såg precis likadana ut och hade lika många kor, så skulle där snart utkristallisera sig stridande fraktioner.

Spanien är verkligen gåtfullt och passionerat. Jag vill ha mer av det. Mångfalden, spänningen och stoltheten är en del av fascinationen med Spanien. Till det kommer så klart klimatet, solen, maten, vinet, konsten, kulturen… ja, jag längtar verkligen till Spanien. Men vart ska jag resa först?

Boken finns att köpa begagnad på Bokbörsen och i pocketupplaga på Adlibris och på Bokus.

Inga teorier, inga former – blott färger

IMG_9274

Ibland blir jag så arg. Så otroligt arg över hur historien skrivs, och i det här fallet konsthistorien. Läser man konsthistoria får man i princip inte lära sig något om kvinnliga konstnärer, endast manliga. Då tänker man: det fanns inga kvinnliga konstnärer. Men det gjorde det. Då tänker man: de fanns men de kom inte fram i sin samtid, ingen visste om att de fanns. Men så var det inte.

Det finns mängder av fantastiska kvinnliga konstnärer i konsthistorien som var kända och uppburna av sin samtid, men som blev helt förbigångna när det var dags att skriva konsthistoria. Då blev de plötsligt blinda fläckar. Det gör mig tokig. Jag har just varit på en utställning som jag anser bekräftar den ”regeln” mer än väl.

IMG_9280

Sven-Harrys konstmuseum visas just nu en utställning med den finländska konstnärinnan Ellen Thesleff (1869-1954). Jag hade aldrig hört hennes namn förut innan jag läste om den kommande utställningen. Varför har jag inte hört talas om henne förut? Det gör mig arg för hon är helt underbar och hon var uppburen redan under sin tid. Hon ställde ut runt om i världen och och levde på sin konst, men ändå: inte ett ord.

IMG_9284

IMG_9287

IMG_9292

Titta noga på de här tavlorna, som några exempel på hennes konst. Se hennes färgval, hennes färgkombinationer och hennes flyhänta penseldrag. Hon är helt fantastisk och ändå så okänd för de allra flesta, även sådana konstintresserade personer som jag. Därför är jag väldigt glad och tacksam över att Sven-Harrys bidrar till att öka kunskapen – och skulle jag tro – intresset för henne.

IMG_9297

IMG_9299

Det är något mycket finskt över Ellen Thesleffs färgsättningar. Jag tänker mer än en gång på Marimekko när jag står framför hennes konst. Det är något med djupet i färgerna, kombinationerna och formerna som gör det. Ellen Thesleff var klassiskt utbildad och målade från början realistiskt men ju mer hon hittade sin egen stil desto mer frångick hon reglerna.

Hon säger själv: ”Inga teorier, inga former – blott färger” och det märks. I hennes konst är det färgerna som sitter på första parkett. Allt annat är underordnat färgerna. Jag tycker verkligen om den här tavlan som vid första anblicken föreställer enbart ett stort träd, men vid närmare åsyn ser man plötsligt den lilla människan nere vid ramen. Det märks att naturen är Ellen Thesleffs stora inspirationskälla, människan är inte hälften så intressant för henne.

IMG_9313

IMG_9319

Ellen Thesleff älskade att resa till Florens, det var hennes favoritstad. Många av hennes målningar föreställer italienska landskap och gatubilder. Man känner igen färgerna, ljuset och skönheten från Italien. Man riktigt känner hur mycket hon älskade att vara där.

I samband med utställningen visas en film om henne, nästa en timme lång, gjord av hennes systers barnbarn. Själv fick hon aldrig några barn, hon gifte sig inte heller. Hon levde med sina systrar, särskilt en av dem som hette Greta. Greta var också konstnär men höll på med keramik. De levde i Finland men så fort de sålt något, en tavla eller en kruka, reste de till Florens för pengarna.

Filmen är väldigt intressant, inte bara för att man får lära sig mycket om Ellen Thesleff utan också för att man får lära sig mycket om hennes tid och den tidsanda som rådde. Ellen, hennes systrar och mamma, reste mycket i Europa i början av 1900-talet innan det första världskriget bröt ut. De var en borglig familj med god utbildning, de behärskade många språk som man gjorde på den tiden: franska, tyska, engelska, italienska. De hade inga problem med att resa, bosätta sig och att umgås med folk från hela Europa. Språkkunskaperna förenade dem.

IMG_9324

Den här tavlan, som heter Ekot (1891), blev Ellen Thesleffs genombrott. Den var med på en utställning i Finland och blev mycket omskriven och uppskattad. Den lade grunden till hennes karriär och blev hennes signum. Den säger mycket om Ellen Thesleff själv tycker jag. Hon var en fri själ, som med stöd av sin älskade familj, levde sitt liv som hon själv ville. Aldrig någonsin verka det som om hon känt sig begränsad av att vara kvinna.

IMG_9332

IMG_9370

Här ser man henne tillsammans med sina konstnärskamrater, elever vid Finska konstföreningens ritskola 1889. Hon är verkligen sin egen redan här, en som går sina egna vägar, som tjugoåring. Jag blir imponerad och lite avundsjuk.

IMG_9340

IMG_9342

Vilka färger!

IMG_9361

Hon lärde sig behärska träsnitt och torrnål också, olika former av högtryck och djuptryck. Här blev hon banbrytande och en föregångare på många sätt. Den som försökt sig på den konstformen vet hur svår den kan vara, desto mer imponerad blir man av hennes konstverk.

IMG_9349

IMG_9352

IMG_9357

Här är några närbilder från de små konstverken från tidigt 1900-tal. Jag älskar dem.

IMG_9378

Ellen Thesleff använde ofta sin yngre syster Thyra Elisabeth som modell, som på den här tavlan från 1892. Noteras ska att den här tavlan är målad några år innan Edvard Munch målar sin berömda Madonna svit. Jag är fullständigt övertygad om att han hade sett Eller Thesleffs tavla och inspirerats av den när han målade sina tavlor med ett så likt motiv. Men det skulle han antagligen aldrig erkänna och det skulle antagligen aldrig noteras i en konsthistorisk bok. Eller har jag fel?

Se utställningen, den pågår endast till den 10 april, och missa inte filmen i källaren. Den är värd att se varje minut av den.

I tider av längtan efter bildning

ellen key

Just nu pågår återigen en diskussion om vad bildning är och varför den är viktig. I den debatten vill jag ge tips om en bok som kan vara en bra ingång i samtalet, särskilt om man känner sig lite osäker på ämnet. 2012 kom boken ”Ellen Key – en europeisk intellektuell” skriven av Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria (Albert Bonniers förlag). Den är riktigt, riktigt bra.

Jag har aldrig tänkt på att Ellen Keys efternamn betyder nyckel på engelska. Namnet kom från hennes skotska förfäder och symbolen på familjevapnet var en rovfågel med en nyckel i näbben. Ibland använde sig Ellen Key av symbolen, och ibland av sin egen symbol med en penna i centrum. Utan tvekan är dessa symboler; nyckeln och pennan, något som tydligt visar på vem Ellen Key var, och hennes betydelse för det svenska samhällets utveckling vid förra sekelskiftet (hon levde 1849-1926).

Man förundras över vilken visionär hon var. Hon var en modern föregångare i så mycket, det hon siade om på 1800- och början av 1900-talet har verkligen ”slagit in”; hur barnet har satts i centrum, hur äktenskapen (i alla fall i vår del av världen) i första hand bygger på kärlek istället för ekonomiska överenskommelser, hur synen på kvinnans kropp och sexualitet förändrats, hur naturen tagit över Guds plats som det heliga, etc.

bild-3 kopia 11

Ellen Key var verkligen en föregångare även om inte allt hon drömde och hade visioner om infriades. Förutom hennes tankar och idéer är det också intressant att ta del av hur en bildad, övre medelklasskvinna levde sitt liv vid den tiden. Till exempel hur Europa var en självklar del av livet, man reste mycket och behärskade flera språk.

Ellen Key behärskade flytande, förutom svenska, tyska, franska och engelska. Det var en självklar del i hennes uppfostran. Hon tog med lätthet intryck av författare och tänkare från större delar av Europa av den enkla anledningen att hon kunde läsa böcker och tidningar på originalspråk. Sedan tog hon det som en av sina missioner att förmedla detta till det svenska folket på olika sätt.

Boken om Ellen Key är skriven utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Författaren har lagt sig vinn om att inte bara berätta om Ellen Key utan också om hennes tid, vad och vilka som påverkade hennes tänkande och hur det förhöll sig till hennes sammanhang, delvis för att visa hur kontroversiell hon kunde vara. Det är ett förhållningssätt som gör att man som läsare får en känsla av vara ”där och då” vilket är både intressant och lärorikt.

Nackdelen är att Ellen Key, så att säga, serveras en bit i taget beroende på vilken del av hennes engagemang som presenteras. Hon var djupt involverad i sin tids frågor som rörde kvinnor, barn och familj, bildning, fred, estetik, andlighet och mycket mer. Det man till slut längtar efter, vid slutet av genomläsningen av boken, är ”hela” Ellen Key, att få den sammansatta människan framför sig.

5978b

Ronny Ambjörnsson är medveten om detta och efterlyser en traditionell biografi om henne. Han skriver: ”Jag har velat återskapa en tidsanda, inte bara en person”. Och det har han verkligen lyckats med. Boken är oerhört bra, och trots att man känner djup sympati för Ellen Key genom boken, allt hon kämpade för, betyder det inte att man nödvändigtvis gillar henne rakt av.

Hon var en komplex person, men hon går inte att komma förbi när man studerar de stora förändringar som skedde i Sverige runt det förra sekelskiftet. Ellen Key var tongivande och påverkade sin samtids tänkande ända in i vår tid.

En av de saker jag fascineras mest över är hur hon kommer på kant med den framväxande kvinnorörelsen trots att hon, liksom dem, stod bakom strävan efter kvinnors frigörelse. Ett av skälen var att hon inte tyckte att kvinnorörelsen brydde sig om kroppen; kvinnans kropp och reproduktionen och alla konkreta frågor som berör detta, utan bara om ”anden”.

Ett annat skäl var att den tongivande kvinnorörelsen var en intern rörelse för medelklassens kvinnor som ville komma ut i arbetslivet på männens villkor, de brydde sig inte om arbetarklassens kvinnor som levde under helt andra villkor. Här får man sig en mycket intressant historielektion och där man med dagens kunskap ser att Ellen Key var framtiden på spåren.

Ellen Key skrev mycket om barnen, framför allt i storsäljaren ”Barnets århundrande”, som utropade 1900-talet till tiden då barnen skulle sättas i centrum. Hon skrev också mycket om moderskap vilket hon – liksom Fredrika Bremer – har kritiserats för eftersom hon inte – liksom Fredrika Bremer – inte fick några egna barn, till hennes stora sorg.

Men när man lärt känna hennes historia inser man att hon vet mycket om barnens villkor, bland annat genom att hon som äldsta syster till fem bröder och systrar blev deras extramamma till då deras mamma var sjuklig. Hon visste mycket väl vad hon pratade om även om hon inte fött barnen själv. Både Fredrika Bremer och Ellen Key introducerade den så kallade ”samhällsmoderligheten”, att det inte bara handlar om att vara biologisk mor för att kunna ha omsorg och ansvar för det uppväxande släktet.

Som jag ser det, föregångare till feministetikern Sara Roddicks tal om ”modrande” och ”mödrande”, där det första är en social praxis och det senare en biologisk praxis. ”Mödrande” kan endast kvinnor vara eftersom det fortfarande är biologiskt betingat att föda barn, men ”modrande” kan alla var, även om man inte själv fött barn. Det betyder också att män kan vara – och är – ”modrande”, det är inte något könsbetingat.

Detta var Ellen Key på spåren, även om männens roll i ”modrandet” var något hon nog inte kunde föreställa sig. Trots att Ellen Key träffade rätt i många av sina idéer och visioner kan framtiden fortfarande överraska positivt!

Staden vid Sidenvägen visar vägen

IMG_8542

IMG_8547

Att utnyttja det gamla bergrummet under Östasiatiska museet på Skeppsholmen är verkligen en genial idé. När man träder in får man en känsla av att förflyttas i både tid och rum. det är fantasieggande.

Man träder in genom den diskreta porten och vet inte riktigt vart man kommer att hamna och om man kommer att komma ut i, och tillbaka till, samma verklighet som man lämnade när man klev över tröskeln.

IMG_8543

Just nu pågår en riktigt bra utställning där lokalen verkligen kommer till sin rätt. Utställningen heter ”Staden vid Sidenvägen” och berättar om handelsstaden Luoyang i Kina, som blomstrade under Tangdynastin cirka år 618-907. En period som av många anledningar kallas en guldålder för Kina.

IMG_8535

Man kliver in från det, i alla fall den dagen jag var där, snöiga och kalla Stockholm in till en varm och inbjudande stad för längesedan. Det är en härlig känsla. Utställningen är uppbyggd av flera rum där man gör en resa genom staden, men också för en känsla av karavanernas resa längst Sidenvägen, den urgamla handlesvägen som förenade öst med väst längt före alla moderna uppfinningar såsom tåg, telefon, bilar, flyg och internet.

IMG_8401

IMG_8398

IMG_8407

Det är roligt att se statyerna som vittnar om livet i staden Luoyang och den period som kallas Tangdynastin, eftersom det är så oväntat komiska och levande. Här finns inte mycket av uppsträckta ryggar och förskönande illusioner för att imponera på oss sentida besökare.

Här visas människor och djur rakt upp och ned såsom de såg ut: vackra, fula, korta, långa, lustiga hattar och ansiktsuttryck. Jag gillar det mycket. Det är som snapshots, snabba ögonblicksbilder som visar det verkliga livet snarare än det drömda och idealiserade livet. Som om de haft en kamera.

FullSizeRender-170

De som byggt upp utställningen har verkligen lagt sig vinn om att skapa en känsla av Kina, så att framför allt vi som inte varit där kan få en känsla av landet, både då och nu.

Till exempel finns det många dikter med för att förstärka och förhöja känslan av närvaro. Det uppskattar jag eftersom det är något mycket speciellt med kinesisk poesi tycker jag. den visar på ett Kina som inte syns i verkligheten.

Ett inre Kina som är poetiskt, innerligt och skönhetstörstande. Ett Kina vi inte ser lika ofta eftersom vi oftare hör om revolutioner, förtryck och diktatur. Det är Kinas Janusansikte.

IMG_8417

Utställningen är pedagogisk och interaktiv, det finns mycket att göra och känna på. Det är bra, särskilt om man besöker utställningen med barn, men också för att det skapar en känsla av närvaro. En närvaro av människor från staden och tiden, som om vi möts i ett långt här och nu.

IMG_8422

Och det gör vi på sätt och vis för utställningen har två syften: dels att berätta om handeln på Sidenvägen som till och med ledde till att ett kinesiskt sidentyg från den här tiden nådde de samtida vikingarna i Birka utanför Stockholm (det tyget visas på utställningen), dels att visa vilka likheter – och utmaningar – stadens mångfald har med vår tid.

FullSizeRender-180

Det är inte så att man försöker mörka vilka utmaningar staden hade under sin blomstrande guldålder, tvärtom, det framgår tydligt till vilket pris kejsarna höll sig kvar vid makten. Tangdynastin var en period av både guld och blod, och utställningen lyckas förmedla dem båda som en påminnelse och en varning till vår tid.

IMG_8429

IMG_8495

Vi får lära oss mycket om den första och hittills enda kvinnliga kejsaren av Kina: Wu Zetian. Vägen in till hennes audiensrum är spöklik och lite läskig och när man kommer fram till ingången hörs plötsligt en viskande röst som ger förhållningsorder och varningar innan vi träder in inför kejsaren ansikte.

Jag kan inte låta bli att stanna upp och gripas av en kort men intensiv rädsla och spänning, trots att jag vet att allt är på låtsas. Hur var det inte då, på den tiden? När en felriktad blick på kejsaren kunde kosta dig ditt huvud?

IMG_8455

IMG_8456

IMG_8453

På tal om huvuden så är det ovanligt många statyer som visar kvinnor i den här utställningen och det är man ju sannerligen inte van vid. Och inte bara passiva kvinnor i behagfulla poser utan kraftfulla kvinnor som spelar hästpolo, musicerar och på alla sätt tar aktiv del av livet i staden.

Roligast är ändå den här montern som visar på deras olika håruppsättningar där vi till och med får veta vad de olika frisyrerna kallas och hur de formas. Hur ofta får man ta del av sådan central information?

Men det är inte bara roligt, det är framför allt ett vittnesmål om att kvinnorna i staden hade en för sin tid (och för vår tid på allt för många platser i världen) friare position. Det framgår med tydlighet på utställningen och ett av skälen till det är just den kvinnliga kejsaren.

FullSizeRender-190

IMG_8466

Hennes position och hennes önskan att lyfta fram kvinnor som förebilder, bland annat genom att beställa biografier av framstående kvinnor, lyfte kvinnor i allmänhet, framför allt i staden om än inte lika tydligt ute på landsbygden.

Dikten ovan är skriven av Xue Tao (768-831) en kvinnlig poet som är en av de mest kända kvinnliga poeterna i Kina än i dag och som försörjde sig på sin poesi under sin livstid.

IMG_8475

Det var mycket som fascinerad på utställningen men kanske den här guldtavlan ändå tog priset. Den gjordes av kejsaren Wu Zetian själv som en offergåva till gudarna för att hennes många synder skulle bli förlåtna. För att vidmakthålla sin makt begick hon många synder, det vill säga hon mördade många som hon ansåg hotade hennes position.

Självklart har historikerna framställt henne som mer blodtörstig än andra, manliga, kejsare och som en ond kvinna. Andra vill göra henne till en feministisk hjältinna. Troligtvis ligger sanningen någonstans där mittemellan.

Guldplattan, som har en inskription där hon vädjar till gudarna om överseende med hennes synder, slängdes ned för ett berg som offer till gudarna. Där blev den liggande till 1982 då en bonde hittade den. Och nu kan man se den med sina egna ögon på utställningen. det kallar jag en ordentlig resa i tid och rum!

Gör ett besök i Bergrummet, det finns så otroligt mycket mer att se och lära än det lilla jag fått med här! Utställningen pågår till den 28 februari.

The Martian, sevärd rymdpirat

The-Martian-logo-e1438214202736

Det är ändå märkligt vilken dragning rymden har på oss människor, och allt som har med rymden att göra. Egentligen vet vi ju det mesta nu, eller i alla fall tror oss veta. Det finns inga större upptäckter att göra, i alla fall inte med den teknik vi har uppfunnit hittills. Man kan väl ändå säga att vi kommit så mycket längre än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Och ändå fortsätter vi drömma. Om rymden och det okända därute. Vi räknar med att det ska finnas mer att upptäcka och livsformer att lära känna (eller bli utrotade av). Det är omöjligt att sluta vara nyfikna på det okända. Förutom att denna nyfikenhet bidragit till en enorm teknisk och vetenskaplig utveckling har den också lagt grunden för en hel genre av konst och kulturformer.

the-martian

Till exempel filmer: Star Trek, Star Wars, Apornas planet och tusentals andra science fiction filmer och TV-serier. Flödet stoppas aldrig men det är ju inte så konstigt eftersom rymden är gränslöst i sig själv och i sin effekt på fantasin. Men man måste ändå fråga sig: finns det verkligen något nytt att säga, fantisera om, drömma om?

Tydligen. En av de senaste filmerna på temat är The Martian (2015) som handlar om en rymdexpedition till Mars där besättningen på grund av en storm är tvungna att evakuera blixtsnabbt och i förvirringen tror att en i gruppen dött och därför lämnas kvar. Men Mark Watney (Matt Damon) har inte dött. Han vaknar upp när stormen har bedarrat, skadad men vid liv, och upptäcker att han är ensam kvar på planeten.

The-Martian-Trailer

Upplägget är enkelt och till synes förutsägbart och skulle lätt kunna bli antingen långtråkigt (som i filmen Gravity med Sandra Bullock) eller osannolikt (marsianer dyker upp), men filmen faller inte i något av dessa diken. Den utvecklas till en både spännande, innehållsrik och rolig film.

Jag är faktiskt lite överraskad att jag tyckte att den var så bra som jag gjorde. En ensam man på Mars, hur kul kan det bli? Man måste ju ändå fråga sig – och man måste ju se filmen för att få veta. Det blev faktiskt kul, riktigt kul. Varför?

För det första är det riktigt bra skådespelarinsatser. För det andra utspelar sig filmen på flera ställen parallellt: hos Mark Watney på Mars, på jorden hos personalen på NASA som försöker rädda honom och i rymdskeppet där den övriga besättningen från expeditionen länge lever i tron att han är död. Det ger dynamik till handlingen och ger ett djup den inte skulle haft annars.

martian-odling-600-410-ny-teknik

Men egentligen ligger hela filmens behållning på ett annat plan, den har på ett sätt inget med Mars och rymden att göra alls, den hade kunnat utspela sig vart som helst. Filmens kärna är: överlevnad och uppfinningsrikedom. Vi får följa Mark Watney strävan efter att överleva situationen. Han vet att det handlar om år innan han kan bli räddad om det ens är möjligt. Han måste producera mat till exempel.

Här får vi följa hur han med kunskap, erfarenhet och ett visst mått av galenskap lyckas övervinna det ena hindret efter det andra, men notera att det inte är omöjliga hinder, de skulle mer eller mindre kunna genomföras i verkligheten.

Filmen är en, på bästa sätt, reklamfilm för utbildning och kunskap. Återigen är det nördarna som regerar. Jag älskar det. Hans motto är att steg för steg lösa de problem som uppstår, med små målmedvetna steg. Att det sedan varvas med komik ger extra skjuts till handlingen. Det är bitvis en riktigt rolig film på ett intelligent sätt. Det gillar jag också.

the-astronauts-of-ridley-scotts-the-martian-movie-introduce-themselves-in-new-viral-trailer

En sensmoral med filmen är: hur överlever du i en för dig oväntad situation där du bara har dig själv och din kunskap att falla tillbaka på? Var kreativ, var uppfinningsrik och se till att ha så mycket kunskap som möjligt – fortsätt vara nyfiken, det kan rädda ditt liv en dag.

Det har egentligen ingenting med rymden att göra men miljön och det ofattbara i att vara helt ensam på en planet i världsalltet skapar en kuliss av spänning och förväntan som gör det till en action film där du bildligt talat biter på naglarna då och då av nervositet.

The_Martian

Vad som också gör filmen sevärd är att de lyckats ovanligt bra med att ge kvinnorna i filmen dess rättmätiga plats. Rymdskeppets befälhavare är kvinna, ännu en i besättningen är kvinna, på marken i NASA finns flera framstående kvinnor som bidrar till handlingen. Även om de inte når riktigt ända fram måste jag säga att de når ovanligt långt. Det var ändå skönt att se att det går om filmmakarna bara vill.

the-martian-council-of-elrond

Men en film om rymden och en övergiven ensam man på Mars kan ju ändå bli lite trist i längden om allt bara skulle handla om att överleva och hitta tekniska lösningar, både på Mars och på jorden, för att rädda honom. Det krävs trots allt något mer för att man ska uppskatta filmens handling i mer än två timmar.

Vad filmen har, och som alltid utmärker en riktigt bra science fiction film, är de filosofiska reflektionerna som görs i förbifarten. I den här filmen funderade huvudrollsinnehavaren Mark Watney på vad som gör någon eller några till kolonisatörer. Har han nu koloniserat Mars eller inte? Och om han hade det, vad var det för skillnad mot att bara vara där på en expedition?

Jag ska inte spoila för mycket, men det kan jag säga att man fick en hel del att fundera på efteråt om människans villkor och de sociala spelregler som samhällen satt upp för att fungera i förhållande till varandra. Just sådana ideologiska samtal, i det här fallet med honom själv, ger djup och tyngd till handlingen.

jplsroleinma

Självklart hade filmen ett stråk av saga över sig, det har alla science fiction filmer, det är själva essensen i dess vara. I det här fallet handlade det om att man samarbetar över gränser, de som normalt anses vara i rivalitet med varandra.

Det är vackert när det händer i filmer och ännu vackrare de få gånger det händer i verkligheten. Filmerna får oss att drömma om den värld där det går, i den bästa av världar, där uppdraget är större än vi själva och därför kan vi släppa tillfälligt på bevakningen av våra revir.

The-Martian-Matt-Damon-Hamilton-Watch-5

Sammanfattningsvis: en helt klart sevärd film som både bjuder på några timmars spänning, glada skratt, underbar filmmusik (massor av hits från 80-talet, bara en sådan sak!), och filosofiska betraktelser att ta med hem att diskutera vidare. Rekommenderas definitivt.

Finns den gåtfulla ryska själen?

MM_pressrelease_659x377

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

FullSizeRender-17x

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

IMG_7048

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

IMG_7045

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

FullSizeRender-15x

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

FullSizeRender-16x

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.