Olof Sager-Nelson och symbolismen

Just nu pågår en utställning på Thielska galleriet i Stockholm som heter ”Anywhere out of the world” och som lyfter fram Olof Sager-Nelson och några av hans samtida. Utställningen har tidigare visats på Göteborgs konstmuseum (som producerat utställningen) och finns att se fram till den 5 juni.

Det är verkligen en utställningen värd att se, inte bara för att Thielska galleriet är en fantastisk plats att besöka i sig, utan för att utställningen gör något med betraktaren. Är man verkligen samma person före som efter besöket?

Varför skulle man inte vara samma person efter besöket som när man kom? Därför att den här utställningen visar på en annan värld, en annan tolkning och uppfattning av verkligheten. I utställningen har man tagit fasta på den strömning i slutet av 1800-talet som kallas symbolism och den vänder ut och in på verkligheten. Istället för att se utifrån och in ser man inifrån och ut.

Det är den svenske konstnären Olof Sager-Nelson som är utställningens fokus och fixstjärna, och det med all rätt för det är hans konstverk som drar blickarna till sig i varje rum. Andra samtida konstnärer som också var en del av den symboliska strömningen är representerade men det är Olof Sager-Nelson målningar man minns när man lämnar galleriet.

Titta länge på det här porträttet av Madame Marie Huot målad 1894. Madame Marie Huot var författare, djurrättsaktivist, feminist och ockultist. Olof Sager-Nelson hyrde rum av henne utanför Paris och målade hennes porträtt, en tavla som konstsamlaren Ernest Thiel köpte av henne tio år efter hans död.

Olof Sager-Nelson dog vid 27 års ålder (1868-1896) från sviterna av tuberkulos. Han kom från Värmland och blev konstnär i Paris, efter några års utbildning på Valands konstskola, tack vare stöd från Pontus Fürstenberg, den store konstmecenaten i Göteborg.

Vad är det som är så märkvärdigt med det här porträttet? Först och främst är det den gula huden, färgen i hennes ansikte. En gulgrön färg som, tycker många, får henne att se sjuk ut. Den gulgröna färgen var ett signum för Olof Sager-Nelson, alla hans porträtt är målade mer eller mindre i den färgen. Den väckte avsky när han ställde ut sin konst, man förstod sig inte på det.

Det är då man inser hur mycket vatten det runnit under broarna sedan Olof Sager-Nelsons tid, och hur tiden har hunnit i fatt honom. Idag är det ingen som tycker att det är konstigt, man har sett så mycket som liknar det här. Dagens betraktare tycker antagligen att tavlan är mer eller mindre vacker beroende på den egna smaken men ingen skulle väl säga att färgen i ansiktet och på huden är det avgörande för uppfattningen om tavlan är bra eller dålig.

Vi har tränats i att se annorlunda. Vi har tränats i att se bortom motivet och bortom formen och färgen. Idag, när vi studerar ett konstverk, tänker vi mer på vad det vill säga – vad det symboliserar – än om det avbildar verkligheten som ett fotografi. Vi vill att konsten ska berätta något för oss, eller om oss, något vi inte visste förut. Jag skulle nog vilja påstå att betraktaren kommit dit man ville med symbolismen i slutet av 1800-talet.

De här tre små tavlorna fascinerade mig mycket, alla tre är målade av Olof Sager-Nelson i den belgiska staden Brügge. Han trivdes i där, som också andra konstnärer gjorde. Staden var mörk med trånga gränder, smala kanaler, svartklädda kvinnor och hade den perfekta skymningsstämningen som symbolisterna uppskattade.

Jag tycker verkligen om de här tre tavlorna, som hänger så perfekt tillsammans, både för att de signalerar spännande stämningar men också för att de visar på att Olof Sager-Nelson kunde måla med olika stilar och uttryck.

Men det är ändå porträtten som gör starkast intryck och det känns ovant för mig eftersom porträttmålningar, enligt mig, ofta känns alltför kliniska och tillrättalagda. Konstnärer som målar porträtt gör det oftast på beställning och den som betalar bör ju uppskatta målningen och därför tänker jag att konstnärerna alltför ofta anpassar sig till den rådande smaken och kanske till och med förskönar personen som porträtteras.

Det gör inte Olof Sager-Nelson. Man kan inte säga att han förskönar. Jag vet inte heller om hans porträtt liknar dem han målar av. Hans ärende är inte att visa på någon slags objektiv verklighet, avbilda den såsom den uppfattas av de flesta. Han vill något annat.

Konstnären, och vännen, Ivar Aguéli skriver om honom att han ”var ingens lärare och ingens elev. Tog ej djupt intryck från något håll, utom från den allmänna konsthistorien”. Ivar Aguéli såg honom som en romantiker och en mystiker men samtidigt en ”en glad sork och en städad karl”. Olof Sager-Nelson verkar ha varit helt och hållet sin egen. Jag undrar vad som hade hänt med honom och hans konstnärliga utveckling om han hade fått leva och verka längre än 27 år.

Det oändligt vackra porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt är utställningens signum. Ett vackrare och mer själfullt porträtt än det här får man leta länge efter. Är bilden porträttlik? Det vet jag inget om, men det är inte heller relevant.

Olof Sager-Nelson och de andra symbolisterna ville berättat något större och djupare om livet, existensen och människan än bara det ytliga och för ögat synliga. Porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt berättar så mycket om henne och hennes personlighet att allt annat blir fullständigt ointressant.

En romantisk postmodernism

Den romantiska postmodernismen – Landskap, självspegling och skräck, en utställning som avslutades på Göteborgs konstmuseum i helgen. Utställningen var uppbyggd av konst från museets egna samlingar.

Vad menas egentligen med postmodernism? Egentligen kan vi bara enas om att det är något som kom efter modernismen: den rationella, tekniska och vetenskapliga eran då ingenting längre var magiskt eller mystiskt. Den tid då allt kunde förklaras, dissekeras och göras värdeneutralt.

Det var något fint med modernismen, det var en lovvärd ambition, men människan avslöjade ganska snart att det var en dimridå, en chimär. Allt går inte att förklara, allt går inte att förstå genom att dissekera det i sina minsta beståndsdelar. Det finns något bortom. Det finns något som inte kan rationaliseras och empiriskt bevisas.

Det finns något mer. När tiden avslöjade illusionen gjordes det i första hand genom att sagan kom tillbaka genom fascinationen för det fantastiska, det gotiska, det mytiska. I film, böcker, mode, och konsten kom det okända tillbaka.

Människan erkände att hon inte vet allt, att hon inte kan veta allt och framför allt: hon vill inte veta allt. Det mystiska attraherar och inspirerar. Den romantiska postmodernismen är en konsekvens av det. Här förenas det sakliga med det mytiska. Det vackra med det skrämmande.

Och samtidigt det som är den nya tidens tecken: det görs med en stor dos ironi och distans. Man kan inte helt släppa taget om det rationella, man ställer sig utanför det mytiska och ser på det utifrån med ett objektivt öga. Man studerar det. Det moderna hänger sig kvar även om ambitionen att förklara allt inte längre är lika tydlig.

Skräcken finns där också. Det oförklarliga och mytiska kulminerar i fascinationen för skräcken. Insikten om att allt inte är så rationellt och begripligt, som man trodde under den moderna eran, skrämmer och det i sin tur kulminerar i den mörka, skräcken personifierad i ondskan.

Se på ”Landskap med kyrka” av Dick Bengtsson (1936-1989). Här symboliseras skräcken i den nazistiska symbolen i den svenska, nationella idyllen. Skräcken, ondskan, vilar i det trygga och vackra. Vi kan aldrig vara säkra, vi kan aldrig vara helt trygga.

Det är obehagligt men det är kliniskt. Ondskan kan fortfarande förklaras och analyseras. Den kan fortfarande göras vetenskaplig och därför räknar vi med att vi kan lösa gåtan och åtgärda problemet. Skräcken kan förlösas och försvinna. Det är fortfarande det moderna tänkandet.

Här däremot växer skräcken fram och blir irrationell, här börjar den krypa in under skinnet: ”Psycho House” av Trinidad Carrillo (född 1975). Nu blir det riktigt läskigt och oförklarligt. Vad händer här? vad som helst kan hända innanför hemmets fyra väggar.

Där kan den värsta ondskan regera. Våld, övergrepp och utsatthet som är svåra att åtgärda, förklara och förhindra på grund av en mängd psykologiska faktorer. Den här skräcken, särskilt för den som befinner sig innanför husets väggar, är avgrundsdjup. Vi andra skräms och fascineras, men vi står utanför och ser på, det moderna släpper ännu inte sitt grepp helt.

Men i den här målningen drabbar skräcken inifrån: ”Bruten björk” av Christian Simonsson (född 1964). Den riktigt postmoderna skräcken för alla som vuxit upp i ett litet samhälle i ett hus från 1970-talet, ett bland många likadana i långa rader.

Att kvävas av det lilla samhällets oskrivna regler och förtryck. En större skräck finns inte för den som vill något mer, något annat. Inför den här målningen snörs min strupe samman i en gammal, nedtryckt ångest. Skräck på riktigt om än inte våldsam eller blodig.

Det är befriande att inse, den skräcken har jag lämnat bakom mig. Jag lämnar Göteborgs konstmuseum med lätt hjärta.

Fly till Charlotte Gyllenhammar

Jag befann mig i Göteborg under några dagar för en intensiv arbetshelg. Jag hamnade i en enorm press på grund av en mycket hög arbetsbelastning. Till slut var det som om jag skulle explodera av stress. När en lucka öppnade sig i schemat flydde jag bokstavligen ut på gatorna i Göteborg.

Jag slängde in mina grejer på hotellet och skyndade mig till den enda plats där jag kunde tänka mig att min kropp och min själ skulle kunna få både fysisk och mental vila för att återhämta krafterna: Göteborgs konstmuseum och Charlotte Gyllenhammars utställning som visas där fram till den 3 maj.

Jag hade hoppats att hinna dit under helgen men det pressade schemat fick mig att inse att det aldrig kommer att gå så jag hade släppt idén, men plötsligt insåg jag att mitt enda sätt att överleva helgen var att fly till Charlotte Gyllenhammar. Och det gjorde jag och jag överlevde.

Det första som möter mig när jag är på väg till utställningen är de här två barnen som sitter i trappan upp till salarna och väntar på mig, eller snarare visar mig vägen. De är välklädda i sina små sjömansklänningar men de ser inte glada ut, snarare eftertänksamma och allvetande.

Vad vet de som inte jag vet? Vad har de lärt sig av livet alla redan trots att de är så unga? Jag är glad att de är två, de är inte ensamma i sin ensamhet, de har varandra. De är gjorda av gips.

Jag visste det. I samma stund som jag kliver in i det första rummet på utställningen så vet jag att min instinkt var rätt. Här kan jag hitta tillbaka till mig själv och överleva. Rummet är mörklagt och endast några få strålkastare fokuserar på rummets konstverk.

Det första jag ser är det frånvända barnet. Jag sätter mig på en bänk i mörkret, vid en vägg i ett hörn, och jag är tack och lov alldeles ensam i rummet. Det är bara jag och barnet. Jag bara sitter där och ser.

Barnet vill mig ingenting, det begär ingenting av mig. Det är en solitär som inte vill vara något annat. Jag kan fullständigt kravlöst vila i dess mörklagda skugga och energifält.

Jag stirrar oseende in i barnets bakhuvud och rygg länge. Andningen går långsamt ned, kroppen slappnar av, hjärnan börjar strukturera upp trycket den utsatts för under flera dagar. Lugnet börjar lägga sig.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag på ett sådant rent fysiskt sätt funnit existentiell räddning i ett konstverk. Verket heter In waiting och är från 2004. Barnet är gjutet i brons. När jag läser att barnet är gjutet i brons vill jag nästan gråta av tacksamhet.

Inte gips, utan brons. Inte ett material som kan upplösas av tårar, stormar, orkaner, nej av brons som står stadig på jorden vad som än händer. Ett material jag kan hålla fast vid, som inte ger vika, och ändå är det lilla barnet så lätt och skimrande.

Barnet bär mig genom stormen. Barnet hjälper mig att överleva och ändå begär det ingenting av mig. Inte ens min blick, inte ens min uppmärksamhet eller min bekräftelse. Barnets ansikte går inte ens att se, det är dolt i skugga. Barnet vill inte ens ha min tacksamhet. Vilken ofattbar befrielse och kontrast till det kaos jag kommer ifrån just då.

Om jag inte kan ge barnet framför mig min tacksamhet kan jag rikta tacket till mig själv, att jag lyssnade till min inre röst och flydde till den här platsen. Att all min erfarenhet och känsla visste: det finns rastplatser, kraftstationer, vila. Långsamt hämtar jag hem mig själv.

Jag vill gärna dela med mig av några fler bilder från utställningen, det finns så mycket att se, tänka och känna i den här utställningen och jag kan se storheten i Charlotte Gyllenhammars konst. Det finns mycket jag hade velat säga om utställningen och de enskilda konstverken men det är som om det skulle bli för mycket, det är överflödigt.

Barnet som räddade mig säger allt – eller snarare: ingenting.

Friction of Ideas i Göteborg

Just nu, med två veckor kvar (19 juli–19 oktober), pågår en utställning på Göteborgs konstmuseum som visar konst av Vincent van Gogh, Paul Gauguin och Émile Bernard tillsammans. De tre var vänner från början och inspirerades och utmanades av varandra i sin konst men av olika anledningar blev det sprickor i relationerna och de slutade umgås efter en tid. Utställningen är ett samarbete med van Goghmuseet i Amsterdam och Ordrupgaard i Köpenhamn.

Min första tanke när jag läste om utställningen var: 1) känns det ändå inte lite trist, tre old men som man sett så många gånger, hur kul kan det vara? 2) vem är egentligen Bernard? Utställningen kändes inte lockande för mig, men då får man ta i beaktande att jag springer på definitivt fler utställningar än folk i allmänhet och det som kan kännas som gammal skåpmat för mig är nytt för andra. Dessa tre herrar, framför allt de två första, är ändå ordentliga dragplåster för många.

Med vägarna förbi Göteborg bestämde jag mig för att titta in, varför inte? Och än en gång får jag erkänna att mina fördomar lyckades förvilla mig, utställningen var definitivt sevärd även för en rutinerad besökare som jag. Man får skämmas lite då och då. Det finns en anledning att just dessa är några av alla världens konstnärer som gått till historien och känns relevanta än idag.

Den här målningen av Gauguin, ”Porträtt av en ung flicka” från 1896 (utlånad från Ordrupgaard) är väldigt vacker och den var helt ny för mig. Den känns annorlunda för att vara en Gauguin, flickan ser rakt på sin betraktare vilket inte är så vanligt. Gauguins kvinnor, på målarduken, är ofta till synes omedvetna om sina betraktare, men utan att vara objekt. Jag tycker mycket om den.

Den här av van Gogh, ”Ljusröda rosor” från 1890 (utlånad från Ny Carlsberg Glyptotek) är verkligen vacker och också den ny för mig. Och här trodde jag att jag var så kunnig och erfaren, att jag sett det mesta som går att se av dessa kända konstnärer. Åh, vad det är skönt att ha fel. Att det finns så mycket mer att upptäcka och uppleva. Lycka!

Men om jag nu sett så mycket av van Gogh och Gauguin så var Bernard en ny bekantskap, och en glad överraskning. Jag tycker verkligen om hans konst, den är så stilren och andas en harmoni och stillhet som inte är lika närvarande i de andra två konstnärernas verk. Där finns mer oro, här finns en inre ro som förmedlas genom färgerna i första hand men också genom de milda övergångarna mellan färgerna.

Det är fascinerande att dessa tre konstnärer som under lång tid samarbetade och inspirerade varandra ändå har tre så olika uttryck. De härmade verkligen inte varandra. Man tycker att det borde vara omöjligt att undvika, men de har sina säregna uttryck. Kanske var det ett av skälen till att det blev friktion och sprickor i deras relationer?

De tre målningarna ovan heter:
”Still-life; Nature Morte”, 1888, privat ägo.
”Stilleben med tillbringare”, 1890, Göteborgs konstmuseum.
”Fruktplockande kvinnor”, 1888, Ny Carlsberg Glyptotek.

Jag måste säga att Emile Bernard ensam var värt besöket på Göteborgs konstmuseum, men också de andra två konstnärerna bjöd på nya upplevelser. Det ger mening åt livet, att det finns nya skatter att upptäcka och gräva fram. Tack Göteborg!

Men sist men inte minst, allra störst på utställningen var de japanska träsnitten som lånats in från Röhsska museet i Göteborg medan de renoverar, som fanns med eftersom alla tre konstnärerna drabbades av träsnitts-febern på 1800-talet, då den asiatiska konsten upptäcktes av europeiska konstnärer.

Här fanns ett helt nytt sätt att måla och avbilda som gjorde ett outplånligt intryck på i princip alla konstnärer vid förra sekelskiftet. Och fortfarande får de betraktaren att häpna. De är helt fantastiska!

Om du finns i närheten, eller har vägarna förbi, utställningen ”Frictions of ideas” är definitivt värt ett besök.

Pigg Picasso serverad på ett fat

Vem Pablo Picasso är kräver nog ingen längre förklaring. Alla mer eller mindre intresserade av konst vet vem denna spanske, boende i Frankrike, konstnär var och skulle känna igen någon av hans målningar. Att han också var keramiker kanske inte är lika känt för alla, men det var han och han var extremt produktiv även som keramiker.

Röhsska museet i Göteborg har gjort en mindre kulturell välgärning som under sommaren visat en liten utställning kallad ”Picasso på ett fat”. Den stängde idag den 28 september så jag hann dit för att se utställningen i sista sekunden. Det var det värt på många sätt.

Utställningen består av keramik gjord av Picasso mellan åren 1948 och 1971 och består mest av tallrikar, fat, kannor, krukor och andra bruksföremål. Jag vet inte om han verkligen föreställde sig att man skulle använda föremålen i det dagliga livet, de känns inte så funktionella även om de har den rätta formen. Jag tror att han lekte sig fram utan att tänka alltför mycket på den praktiska användningen.

Jag tror inte heller att någon som köpte hans föremål från början tänkte att de skulle använda dem på det sättet. Picasso var en världsberömd konstnär redan när han började med keramiken så de flesta som köpte hans föremål gjorde det nog i samlarsyfte.

Vad man helt klart kan se i konsten är att Picasso måste ha älskat att arbeta med leran, det finns en sådan fantastisk glädje och livslust i föremålen. Jag tror inte någon annan konstnär hade kommit undan med ett fat som detta till exempel, en smiley helt enkelt, men han gjorde det och det är underbart. Att ha förmågan att sprida sådan glädje är häpnadsväckande.

De här bilderna visar samma kruka från två olika håll, en uggla på den ena sidan och ett människoansikte på det andra. Det är helt otroligt hur Picasso med bara några snabba penseldrag kan forma en uggla som är mer verklig än en uggla i levande livet. Det är som om han trollar fram själva idén om ugglan – och människan – som är mer verklig än verkligheten själv.

På utställningen fanns inte bara keramik av Pablo Picasso, där fanns också mängder av utställningsaffischer som Picasso gjorde under samma tid, både för sina egna utställningar och för andras. Faktum är att affischerna ibland var mer intressanta än keramiken. Det var kanske inte tanken med utställningen, men det spelar ju ingen roll.

Pablo Picasso var en fantastisk konstnär oavsett vilket material han använde och jag är glad att jag hann till Göteborg för att se den här lilla utställningen, men än en gång måste jag få släppa ut lite frustration över att det råder fotoförbud på en utställning som den här. Varför?

För det första: varenda konstverk och affisch på utställningen kan man googla sig till på nätet. Så är det alltid när man visar äldre konst. Varför fotoförbud då? Om det är ny, nutida konst som visas kan jag absolut förstå fotoförbud men inte när det är så gammal konst och en så välkänd konstnär som till exempel Picasso.

För det andra: har man har inte förstått något av vikten att få gratisreklam genom social medier genom att tillåta fotografering? Alla bilder genom Instagram, Twitter, Facebook flöden och allt annat som finns att tillgå på nätet måste vara värt enorma summor i reklamsammanhang. Varför inte ta den chansen? Helt obegripligt för mig.

Pinsamheter på #Bokmässan

Så var det dags att förlora oskulden igen – dags att som bok- och litteraturälskare för första gången besöka Bok- och biblioteksmässan. Jag tog mig dit med en blandning av förväntan och förfäran. Befann mig av andra skäl i Göteborg och insåg att nu var det ändå dags även om jag medvetet undvikit arrangemanget i hela mitt liv. Jag vet egentligen inte varför, det har bara blivit så.

Så var jag där. Allt jag oroat mig för slog in. Jag kände mig inte hemma fast man tänker att jag borde varit som fisken i vattnet. Tänkte att jag som bokmissbrukare skulle gå överstyr och släpa hem mängder av böcker och hänga vid varenda monter med en mer eller mindre känd talare. Så blev det inte. Jag trivdes inte alls.

Helt klart är att jag för det första har mig själv att skylla. Jag gjorde alla klassiska nybörjarmisstag: jag hade skoskav redan när jag kom fram, jag släpade på en alldeles för tung väska redan från början, jag hade inte läst på programmet i förväg utan strosade planlöst hit och dit överväldigad av alla intryck som bara blev ett enda smärtsamt sammelsurium. Så klantigt av mig.

Men det var inte det enda som orsakade min besvikelse. För det andra blev jag så förvånad över hur saker och ting gick till på mässan. Här samlas alla kvinnor som bär den svenska kulturen, både som besökare och som ansvariga i de många montrarna. Överallt kvinnor, fantastiskt och underbart, men…

Under den tiden jag var där, och i de montrar och på de föredragsplatser jag passerade, befolkades de av äldre herrar, ofta intervjuade av till synes yngre kvinnor. Inget emot äldre, kloka herrar, men det känns ändå väldigt tröstlöst att de fortfarande hyllas som kulturens överstepräster, nä, det kändes unket.

Nu vet jag av programmet att det här inte är hela sanningen, massor av kvinnor deltar i mässan och skulle man sätta sig och räkna kanske det är en balans i antalet medverkande, men ändå, när man besöker mässan för första gången och går ett varv runt är det till synes i varje hörn en äldre herre som hyllas och prisas. Den förste jag såg var Jan Guillou.

Näste man var Klas Östergren.

Sedan Lasse Bengtsson. Kloka män, ja visst, men det kändes ändå lite pinsamt å mässan och det svenska kulturlivets vägnar.

Bäst trivdes jag i den delen av mässan där serietecknarna, science fiction och manga/animé fantasterna höll till. Där fanns framtiden. Inte bara för att de jag såg var yngre utan också för att könsfördelningen var en aning bättre fördelad. Här gick det lättare att andas.

Nu ska jag inte klaga, jag erkänner att jag gjorde alla misstag, kanske ska jag ge det hela en ny chans nästa år. Men det är något som inte stämmer när jag upptäcker att det bästa med mitt korta besök på bok- och biblioteksmässan var tågresan hem då jag lusläste programtidningen, med allt innehåll på mässan, och drömde mig bort. Då trivdes jag. Sedan försjönk jag i ”Steglitsan” av Donna Tartt. Där är jag hemma.