Just nu pågår en utställning på Thielska galleriet i Stockholm som heter ”Anywhere out of the world” och som lyfter fram Olof Sager-Nelson och några av hans samtida. Utställningen har tidigare visats på Göteborgs konstmuseum (som producerat utställningen) och finns att se fram till den 5 juni.
Det är verkligen en utställningen värd att se, inte bara för att Thielska galleriet är en fantastisk plats att besöka i sig, utan för att utställningen gör något med betraktaren. Är man verkligen samma person före som efter besöket?
Varför skulle man inte vara samma person efter besöket som när man kom? Därför att den här utställningen visar på en annan värld, en annan tolkning och uppfattning av verkligheten. I utställningen har man tagit fasta på den strömning i slutet av 1800-talet som kallas symbolism och den vänder ut och in på verkligheten. Istället för att se utifrån och in ser man inifrån och ut.
Det är den svenske konstnären Olof Sager-Nelson som är utställningens fokus och fixstjärna, och det med all rätt för det är hans konstverk som drar blickarna till sig i varje rum. Andra samtida konstnärer som också var en del av den symboliska strömningen är representerade men det är Olof Sager-Nelson målningar man minns när man lämnar galleriet.
Titta länge på det här porträttet av Madame Marie Huot målad 1894. Madame Marie Huot var författare, djurrättsaktivist, feminist och ockultist. Olof Sager-Nelson hyrde rum av henne utanför Paris och målade hennes porträtt, en tavla som konstsamlaren Ernest Thiel köpte av henne tio år efter hans död.
Olof Sager-Nelson dog vid 27 års ålder (1868-1896) från sviterna av tuberkulos. Han kom från Värmland och blev konstnär i Paris, efter några års utbildning på Valands konstskola, tack vare stöd från Pontus Fürstenberg, den store konstmecenaten i Göteborg.
Vad är det som är så märkvärdigt med det här porträttet? Först och främst är det den gula huden, färgen i hennes ansikte. En gulgrön färg som, tycker många, får henne att se sjuk ut. Den gulgröna färgen var ett signum för Olof Sager-Nelson, alla hans porträtt är målade mer eller mindre i den färgen. Den väckte avsky när han ställde ut sin konst, man förstod sig inte på det.
Det är då man inser hur mycket vatten det runnit under broarna sedan Olof Sager-Nelsons tid, och hur tiden har hunnit i fatt honom. Idag är det ingen som tycker att det är konstigt, man har sett så mycket som liknar det här. Dagens betraktare tycker antagligen att tavlan är mer eller mindre vacker beroende på den egna smaken men ingen skulle väl säga att färgen i ansiktet och på huden är det avgörande för uppfattningen om tavlan är bra eller dålig.
Vi har tränats i att se annorlunda. Vi har tränats i att se bortom motivet och bortom formen och färgen. Idag, när vi studerar ett konstverk, tänker vi mer på vad det vill säga – vad det symboliserar – än om det avbildar verkligheten som ett fotografi. Vi vill att konsten ska berätta något för oss, eller om oss, något vi inte visste förut. Jag skulle nog vilja påstå att betraktaren kommit dit man ville med symbolismen i slutet av 1800-talet.
De här tre små tavlorna fascinerade mig mycket, alla tre är målade av Olof Sager-Nelson i den belgiska staden Brügge. Han trivdes i där, som också andra konstnärer gjorde. Staden var mörk med trånga gränder, smala kanaler, svartklädda kvinnor och hade den perfekta skymningsstämningen som symbolisterna uppskattade.
Jag tycker verkligen om de här tre tavlorna, som hänger så perfekt tillsammans, både för att de signalerar spännande stämningar men också för att de visar på att Olof Sager-Nelson kunde måla med olika stilar och uttryck.
Men det är ändå porträtten som gör starkast intryck och det känns ovant för mig eftersom porträttmålningar, enligt mig, ofta känns alltför kliniska och tillrättalagda. Konstnärer som målar porträtt gör det oftast på beställning och den som betalar bör ju uppskatta målningen och därför tänker jag att konstnärerna alltför ofta anpassar sig till den rådande smaken och kanske till och med förskönar personen som porträtteras.
Det gör inte Olof Sager-Nelson. Man kan inte säga att han förskönar. Jag vet inte heller om hans porträtt liknar dem han målar av. Hans ärende är inte att visa på någon slags objektiv verklighet, avbilda den såsom den uppfattas av de flesta. Han vill något annat.
Konstnären, och vännen, Ivar Aguéli skriver om honom att han ”var ingens lärare och ingens elev. Tog ej djupt intryck från något håll, utom från den allmänna konsthistorien”. Ivar Aguéli såg honom som en romantiker och en mystiker men samtidigt en ”en glad sork och en städad karl”. Olof Sager-Nelson verkar ha varit helt och hållet sin egen. Jag undrar vad som hade hänt med honom och hans konstnärliga utveckling om han hade fått leva och verka längre än 27 år.
Det oändligt vackra porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt är utställningens signum. Ett vackrare och mer själfullt porträtt än det här får man leta länge efter. Är bilden porträttlik? Det vet jag inget om, men det är inte heller relevant.
Olof Sager-Nelson och de andra symbolisterna ville berättat något större och djupare om livet, existensen och människan än bara det ytliga och för ögat synliga. Porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt berättar så mycket om henne och hennes personlighet att allt annat blir fullständigt ointressant.