Nutida konst förhöjer livslusten

IMG_7437

Det finns en guldgruva mitt i stan som jag inte upptäckt förrän nu: Stockholms Auktionsverk. Jag har ju förstås veta om att det finns men jag har aldrig insett vad det har att erbjuda.

Första gången jag kom i kontakt med dem var när de sålde Hertha Hillfons konst förra året, och istället för att ta hennes konstverk till lokalen vid Östermalmstorg fick man boka ett besöka i hennes hem, verkstad och ateljé.

Jag är dem evigt tacksam för det. Jag är så lycklig att jag genom dem fick fick möjlighet att uppleva magin i Hertha Hillfons sagorike.

Nu har jag för andra gången besökt deras ordinarie utställningslokaler och jag har för andra gången blivit överväldigad av den konst de visar upp där inför försäljningen på sina auktioner. Den här gången var det nutida konst som visades upp. Det finns fortfarande en chans kvar att se det i morgon, för den som har vägarna förbi.

IMG_7433

Först av allt vill jag säga att personalen på Stockholms Auktionsverk har en fantastisk förmåga att hänga upp konsten, som ska säljas, på bästa tänkbara sätt. Också hur de kombinera konstverk med varandra bidrar till att skapa en utställning att minnas.

Man skulle ju kunna tänka sig att de bara hängde upp konsten lite si och så, poängen är ju i slutänden att visa upp den för att kunna sälja den till högsta möjligt pris på auktionen. Istället lägger de tid och kraft på att göra vackra, unika utställningar för alla att beskåda under några dagar.

IMG_7432

Ett av verken på utställningen var den här, kallad EB, av Ernest Billgren. Jag har aldrig uppskattat hans konst tidigare men här fick jag skämmas en aning. Jag gillar den här tavlan väldigt mycket och jag inser, där jag står och synar den i närbild, att jag har låtit personen Ernest stå i vägen för konsten.

FullSizeRender-24

En som jag gillade redan innan är Jan Håfström och särskilt hans Mr Walker verk. Den här finns till försäljning för den som är hågad.

IMG_7404

IMG_7377

Karin Bros finns representerad med flera verk, både i stort och litet format. Jag är lite fundersam över hennes konst. Sedan fotografierna kom har ju konsten tagit andra vägar, slutade vara direkt avbildande och började istället förmedla känslor och budskap på ett mer abstrakt sätt.

Innan kameran kom var konsten, och framför allt porträttmåleriet, nödvändigt för att kunna spara något till eftervärlden för att visa hur den så kallade verkligheten såg ut. Men kameran kom och gjorde det så mycket bättre och billigare att konsten tog en annan riktning, med ett annat syfte.

Så dyker en sådan som Karin Bros upp med sina avbildande konstverk som vid första anblicken ser ut som fotografier. Varför? Vad vill hon med det? Just nu pågår en utställningen med henne på Waldemarsudde och jag måste åka dit för att se om jag kan få svar på frågorna. Jag återkommer om det.

IMG_7391

Titta noga på den här målningen: ”Hans” av Maja Rohwetter, Tyskland, född 1970.

IMG_7389

Och den här. De här två konstverken gör just det som den moderna konsten började göra när kameran kom: ifrågasatta vår uppfattning av verkligheten och våra sätt att leva.

Det är politik och polemik, debatt och opposition. I bland till och med revolution. Särskilt ”Lullaby” av Kristina Jansson (1967) är en spjutspets rakt in i den politiska och moraliska debatten.

Det är svårt att ta blicken från det lilla barnen som ligger på fabriksgolvet, eller är det en bilväg? Är det dött? Sover det? Varför ligger det där, övergivet? Hur mycket billigare blev våra t-shirts genom det barnets död?

IMG_7427

Här ses ett utmärkt exempel på hur snyggt man kombinerat konstverken med varandra så de förhöjer och förstärker varandra.

Här ses Cecilia Edefalks (född 1954) Double White Venus omgiven av Eva Hilds (född 1966) Utan titel och Christian Pontus Anderssons (född 1977) Stay Awake. Vackert och effektfullt, man vill ha dem alla tre.

IMG_7384

Och så några fotokonstverk av Helena Blomqvist (född 1975), som alltid helt fantastiskt vackra, vemodiga, starka och symboliska. Just den här bilden, The Elephant Girl, såg jag på hennes utställning på Fotografiska för några år sedan. Man kan knappt se sig mätt på den. Hur gör hon? Så stämningsfullt och samtidigt så ödsligt och sorgligt.

IMG_7371

IMG_7369

Bland alla mer eller mindre kända konstnärer och konstverk fanns några enormt kända, ironiska konstverk: Andy Warhols (USA 1928-1987) Mao Tse-Tung. Alltid lika roligt att se dem i verkligheten.

Det här är en av anledningarna till att ett besök på Stockholms Auktionsverk är så intressant: att de blandar mycket känt med mindre känt (i alla fall för mig) i en salig blandning. Det gör mig lycklig och förhöjer livslusten. Varje besök hittills har varit en njutning.

Det faktum att man ställer ut konstverken som ska säljas till allmänt beskådande är en kulturgärning. Många av de konstverk som visas upp har funnit i privat ägo, har kanske aldrig visats upp för publik, och efter försäljningen försvinner de in i det privata igen.

Under några dagar är de allas egendom, tillgängliga för alla konstälskare som aldrig skulle haft råd att köpa dem. Det är faktiskt helt enkelt: Awesome!

Annonser

Teater: I Hertha Hillfons ateljé

11917831_889123224496650_1520612419_n

Oj vad jag blev överraskad när jag såg de här affischerna som just satts upp här och där i Stockholm. Först blev jag förvånad, tänkte att jag såg fel, men sedan – när jag insåg att jag sett rätt – sköt en stråle av värme och lycka genom min kropp. Faktiskt, så fysiskt var det. Någon har gjort teater av konstnären Hertha Hillfon och hennes ateljé. Så genialt.

eoxzhtxkdjbd2cwyo34h

När jag kom närmare såg jag att det är Påfågeln,  Pantomimteatern, på St Eriksgatan, som sätter upp en barnföreställning som heter ”I Hertha Hillfons ateljé”. Från 5 år står det. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Jag skyndade mig att söka på nätet när jag kom hem och beställde omedelbart en biljett. Jag är definitivt från 5 år. En övre gräns nämns inte. Och tur är väl det för det här är verkligen en föreställning som passar alla åldrar.

påfågeln

Att det är pantomim är helt logiskt, för att förstå och ta till sig Hertha Hillfons konst och person behövs inga ord. Konsten och personen i sig själva säger allt som behöver sägas. De är och var båda väldigt fysiska och tydliga i sina budskap.

Föreställningen är skapad av Bo W Lindström och Victoria Kahn (regi). Bo W Lindström som var personlig vän med Hertha Hillfon spelar henne i föreställningen och hans motspelerska är Alice Hillbom Rudfelt. Pjäsen hade premiär i lördags den 24 oktober och spelas i Stockholm resten av den här veckan (utom söndag) för att sedan turnera i landet. Föreställningen är 40 minuter lång.

FullSizeRender-23x

Det var med förväntan jag kom till teatern idag och föreställningen var en härlig upplevelse. Det var vackert, vemodigt, roligt och lite läskigt (i alla fall för de barn som var där). Precis som det ska vara när man är på teater.

Som konstintresserad vuxen var det enkelt att förstå vad som låg bakom många av idéerna i föreställningen, som den att Hertha Hillfon och hennes man arkitekten Gösta Hillfon bestämt att när de båda dött ska de mötas igen på ett café i Florens. Hertha som levde längst är fågeln som väntar på att få återförenas med sin älskade i en av världens vackraste städer.

Den drömmen var en central del av föreställningen men den tror jag inte att barnen förstod, men vad gjorde väl det? Ingenting. Det fanns så mycket annat för dem att förstå och inspireras av. Det är verkligen en föreställning för alla åldrar, med eller utan kunskap om Hertha Hillfon själv.

originalhertha

Det som överraskade mig var att pjäsen fokuserade mycket på Herthas kärlek och relation till sin man Gösta, jag trodde att det skulle vara enbart Hertha och hennes konst i centrum för berättelsen. Men de två parallella berättelserna, skapandet och kärleken, befruktar och inspirerar varandra. De är som två sidor av samma mynt.

IMG_7273

Det var intressant att se hur naturligt det var att Hertha spelades av en man. Det blev aldrig utstuderat eller bakvänt utan kändes hela tiden helt självklart. Kanske beror det på att skådespelaren själv var vän med Hertha under lång tid och kunde gestalta henne trovärdigt.

Men mest tror jag att det beror på att budskapet om Hertha handlar om gränsöverskridande fenomen såsom konstnärlig frihet, fantasi, barnasinne, kärlek, smärta och sorg. Existentiella, mänskliga, grundläggande behov som inte är beroende av kön eller ålder.

FullSizeRender-20x

Tillsammans med Hertha på scenen fanns också hennes kreativitet, fantasi och skapande som en ande, en egen personlighet, genialiskt gestaltad av Alice Hillbom Rudfelt. Om vi vuxna fäste oss mest vid Hertha själv i föreställningen var det den roliga och busiga ”anden” som roade barnen mest.

Genom dessa två roller lyckas man skapa en föreställning som känns lika underhållande och meningsfull för både vuxna och barn. Det är verkligen bra gjort. Och samspelet mellan de två skådespelarna är ömsint och kärleksfullt. Jag tror Hertha Hillfon hade älskat den här pjäsen.

IMG_7266

Samtidigt som man skapar en känsla och en stämning, på teaterscenen, som berättar om Hertha Hillfon och hennes skaparlust passar man också på att folkbilda publiken.

I foajén där man får vänta före föreställningen sitter flera tidningsutklipp och artiklar uppsatta på väggen om Hertha. För den som inte vet så mycket om konstnären ger det en snabb och utmärkt inblick i hennes liv och konst, i förbifarten innan spelet kan börja.

unnamed19

Det är den här skulpturen man utgår ifrån i pjäsen, den svarta fågeln med det röda läppstiftet, som är Hertha Hillfons främsta självporträtt. Det finns några scener i föreställningen som är mycket vackra och vemodiga och där fågeln är i centrum. Då känns Hertha väldigt närvarande, även för oss som inte kände henne i verkligheten. Det är verkligen vackert, mycket vackert.

unnamed36

Den här skulpturen tänker jag är ett annat självporträtt av Hertha, det är hennes ständigt närvarande svarta hatt som återkommer i formen och färgen. Det är också ett av hennes signum och den hatten finns så klart också med i föreställningen.

Jag var nog ändå lite skeptisk före föreställningen, och jag funderade på hur kul det går att göra en pjäs om Hertha Hillfon för barn. Vad tar man fasta på, tänkte jag. Men det var en onödig oro. Hertha Hillfons person och konst är sinnebilden för det barnsliga i bemärkelsen lycka och innerlighet. Det gick alldeles utmärkt. Jag borde ha förstått det.

Lycklig gick jag ut från teatern. Jag tänkte först: alla borde se den här föreställningen, särskilt de som undrar vad konst är och vad skapandet betyder för människan. Här får man många ledtrådar.

Sedan tänkte jag med stor sorg, smärta och vrede återigen: varför, varför, varför bevarades inte Hertha Hillfons ateljé och konstnärshem när man hade chansen? Den chansen kommer aldrig tillbaka och det är en sådan enorm förlust för oss alla. Jag förlåter dem aldrig, vilka det än är som ska anklagas.

Men hur besviken jag än är över det sveket så kunde det inte hindra mig från att sväva på små lyckliga moln resten av dagen. ”I Hertha Hillfons ateljé” är ett lyckopiller. Jag hoppas många, många barn och vuxna tar chansen att se den här underbara lilla föreställningen.

(Bilden högst upp är lånad från Pantomimteaterns Instagram-konto.)

Hertha Hillfon på Liljevalchs

unnamed39

unnamed21

unnamed17

Låt mig säga det på en gång: Liljevalchs utställning med Hertha Hillfon (1921-2013), som öppnade lördagen den 6 juni och pågår till den 16 augusti, är magnifik. Den griper tag på ett alldeles särskilt sätt.

Det är en otrolig upplevelse att se konstverken på så nära håll, att kunna gå runt dem och riktigt känna i kropp och själ hur organiska och livgivande de är. Hertha Hillfon är en helt fantastisk konstnär. Alla bör se den här utställningen.

unnamed18

unnamed22

unnamed8

Samtidigt som jag vandrar runt i rummen och fylls med glädje över den rika konsten känner jag en stor sorg och besvikelse. Utställningen eftersträvar att efterlikna, i alla fall i känslan, Hertha Hillfons hem och ateljé genom att dekorera vissa av salarna med stora fotografier från hennes hem, och det dämpade ljuset skapar nästa samma mystiska upplevelse som där. Men ändå inte.

Den som har haft förmånen och glädjen att uppleva Hertha Hillfons hem och ateljé i dess ursprungliga skick vet att det inte går att förflytta upplevelsen till en annan plats. Det är bara där det går att återskapa den helt och fullt.

Att inte Stockholms stad eller annan politisk instans köpte hela hemmet och ateljén från början för att bevara den i sitt ursprungliga skick är och förblir en skandal. Att missa chansen att bevara det första hemmet av en kvinnlig konstnär, när så många mäns hem är bevarade, det finns verkligen INGEN ursäkt.

Nu vet jag att många krafter, särskilt sällskapet Hertha Hillfons vänner, arbetar intensivt för att åtminstone ateljén ska bevaras och utgöra en samlingsplats för konsten. Stockholm stad har beslutat att skjuta till några miljoner de första åren, men vad är det för löjlig inställning från stadens sida? Ge garantier för framtiden!

unnamed34

unnamed33

Det är alla dessa blandade känslor som svider i mig när jag vandrar runt i rummen på utställningen. Jag kan inte låta blir att jämföra hur vissa konstverk i den här, om än väldigt vackra miljön, ser väldigt vilsna ut mot hur de upplevdes på plats, som om de är övergivna av en älskad.

IMG_8134

hill19

Hertha Hillfon hade inte bara förmågan att skapa underbara verk, hon såg också deras plats och dialog med omgivningen. Det var en av hennes stora styrkor, att se sina konstverk som en självklar integrerad del av vardagen och verkligheten. Allt hade sin särskilda plats för att komma till sin fulla rätt.

unnamed38

unnamed37

unnamed36

Hennes expressiva, banbrytande konst syns tydligast i de små skulpturerna som finns samlade i ett rum. Här kan man gå riktigt nära varje verk och förundras över hur hon lyckades hålla ihop skulpturerna som består av så många olika delar. Den som arbetat något med keramik vet att det inte är en enkel sak.

Fantastiskt är också hennes förmåga att skapa glasyr som har färg och djup som man sällan ser i keramik. Man vill röra vid allt, smeka det och känna i huden hur leran lever. Det är inte svårt att förstå Hertha Hillfons förkärlek för keramiken. Hon säger själv i filmen som visas i anslutning till utställningen, på frågan om hon inte borde sluta arbeta när hon är så gammal: ”Va, jag kan väl inte sluta andas säger jag”.

unnamed27

unnamed26

unnamed25

Utställningen innehåller många tecknade porträtt, hon målade sig själv, men mest sin man arkitekten Gösta Hillfon, sina barn och barnbarn. Hennes teckningar är eleganta men inte så kraftfulla, det är inte förrän porträtten görs i lera som de vaknar till liv ordentligt.

Här blir det så tydligt att det var keramiken som var hennes passion. Som hon säger själv: ”Teckningen är en förrätt till skulpturen som är huvudrätten”.

unnamed28

unnamed24

unnamed20

I utställningen finns flera självporträtt av Hertha Hillfon, mer eller mindre uppenbara. Den med hennes ansikte målat på en skurbräda signalerar något viktigt om henne själv, men det är den svarta fågeln med röd näbb, läppstift, som verkligen berättar det viktigaste om Hertha Hillfon.

unnamed19

unnamed7

Jag kretsar länge kring fågeln för att se den från alla håll. Den fascinerar och berör mig. Den gör mig glad. Den är stark, stolt och kraftfull. Den berättar något centralt om konstnären, konsten och livet. Den är så full av liv. Jag önskar jag ägde den.

unnamed

När jag är på väg ut från utställningen ser jag barn samlade runt fågeln. Vet de att de sitter samlade runt Hertha Hillfon? Hör de vad hon har att berätta? Jag kände inte Hertha Hillfon men det jag vet om henne säger mig: hon hade trivts där bland barnen. Självporträttet får ytterligare en dimension.

unnamed4

Jag rekommenderar alla att besöka utställningen. Jag vill tacka Liljevalchs som anordnar denna magnifika utställning som kan hjälpa både politiker och publiken att förstå vilken fantastisk konstnär Hertha Hillfon är och hur viktigt det är att bevara hennes hem och ateljé.

unnamed13

Särskilt vill jag tacka föreningen Hertha Hillfons vänner som jobbar så hårt för att bevara hennes arv och liv för eftervärlden. Om du inte redan är medlem i föreningen, bli det!

unnamed14

unnamed31

unnamed15

Men mest av allt vill jag tacka Hertha Hillfon!

unnamed12

Hertha Hillfon flög till Florens

912@70

Den här svarta fågeln med rött läppstift är ett självporträtt av Hertha Hillfon. När hon dör ska hon flyga till Florens där hon stämt träff med sin man Gösta Hillfon på ett café, sa hon själv. Där är hon nu.

bild-212x

Mailis Stensman, konstkritiker och författare, höll föredrag om Hertha Hillfon på Konstakademien igår kväll. Det var en lämplig plats eftersom Hertha Hillfon själv blev medlem i Konstakademien 1971 som en av få kvinnor.

bild-216x

Mailis Stensman har gett den enda bok som finns hittills om Hertha Hillfon, den kom till i samband med en utställning på Waldemarsudde 2008: ”Minnenas vind”. Jag såg boken hemma hos Hertha när jag besökte hennes hem och ateljé inför utförsäljningen av hennes livsverk. Det tog lång tid innan jag till min stora lycka lyckades finna den på nätet.

e5c57ff5f3c364bd56208013b173effd

Det är fortfarande ofattbart att förstå att Hertha Hillfons livsverk, hennes hem och ateljé, har spridits för vinden och att det fortfarande inte är klart om det blir ett konstnärshem i Mälarhöjden eller inte. Plågsamt att man lät den unika chansen försvinna: staten, Stockholms stad, näringslivet (familjen?). Alla borde skämmas. Att man inte såg hennes verk som något att bevara för eftervärlden.

Mailis Stensman berättar att mycket att av det som gick på auktion gick till USA: – Där har man fattat vad det handlar om, konstaterar hon. Verket ovan, Golgata – Långfredag, såldes till USA trots att man vädjat till både Nationalmuseum och Moderna museet att köpa in det. Men inte. När kommer dagen då man får ångra detta?

bild-223xx

”Skålen är mitt mantra. Jag börjar varje dag med att dreja en liten skål för att komma in i hantverket.” Mailis Stensman citerar Hertha Hillfon som hela tiden återkommer till skålen under sitt skapande, den är viktig för henne.

bild-221xx

bild-218xx

bild-213x

bild-217xx

bild-214x

Hertha Hillfon skapade ett museum av sitt hem. Det var en fantastisk upplevelse att få se det i verkligheten. Hemmet i Mälarhöjden i södra Stockholm var inte bara ett hem, det var hennes verkstad, ateljé, utställningsrum, museum, en förlängning av hennes person och hennes livsgärning.

kebh5qulkum7y5f0lp7u

Hemmet var fyllt av konstverk, stora och små. Hon gjorde till exempel många munnar i olika färger. Mailis Stensman berättar att vid en utställning i Osaka, Japan, fyllde hon en hel vägg med munnar: ”Munnarna är sinnliga och melankoliska, säger Mailis Stensman, de är leendets motsats.” Jag håller verkligen med henne.

bild-226xx

Även trädgården var ett konstverk och ett museum över hennes liv och verk. Att besöka platsen var som att gå på upptäcktsfärd i den bästa av världar. Runt varje hörn dök något nytt upp som hade något viktigt att berätta.

bild-224xx

En av de mesta fantastiska upptäckterna jag gjorde var ett slags förråd för överblivna, kasserade, sparade och ofärdiga konstverk. Det var en riktig skattkammare. Inget slängdes, allting hade sin plats i tillvaron. Många konstverk gick sönder i ugnarna, sprack, men det betydde inte att de skulle slängas, de fick en ny funktion.

bild-225xx

Mailis Stensman berättar att Hertha Hillfon la ut trasiga konstverk i trädgården, istället för att slänga dem, och där kunde naturen långsamt återta vad som rättmätigt tillhörde den. Det skapade i sin tur nya konstverk.

bild-227xx

Här ses en sista hälsning från Hertha Hillfons trädgård: kärlek. Kärlek till livet, konsten, leran, livet, familjen, hemmet. Det mer än något upplever jag vara hennes viktigaste bidrag till eftervärlden. Lev. Älska. Skapa.

Under 2015 kommer minst två utställningar med Hertha Hillfon att arrangeras: Strandverket på Marstrand 29 mars – 24 maj och Liljevalchs i Stockholm 6 juni – 16 augusti. Missa inte!

Matisse, découpagen och Gud

large-bathers-1900

Jag besökte Konstakademien i går kväll på en föreläsning i den vackra hörsalen. Det var första gången jag var med på en sådan just här och det var två saker som fick iväg mig: platsen och talaren.

Jag gillar Konstakademien väldigt mycket och jag skulle antagligen inte upptäckt platsen om det inte var för att Nationalmuseum är utlokaliserat hit, delvis, under renoveringen. Platsen är vacker, fantasieggande, lagom stort och har en utmärkt placering i Stockholm. Här har jag nu varit många gånger på kort tid. Det gör mig glad, att det finns nya platser och sammanhang att upptäcka ännu efter alla år i Stockholm.

bild

Men så var det ju talaren också: Olle Granath. Han föreläste om Henri Matisse: ”Découpage och kapellet i Vence. Matisse om färgen, teckningen och det gudomliga”. I ärlighetens namn lärde jag mig inte så mycket nytt, Matisse är ju en av mina stora favoriter, men jag ville lyssna till Olle Granath som jag hittills bara upplevt som en mycket bra skribent. Nu fick jag höra honom tala och det gjorde han väldigt bra. Det är så befriande att lyssna till någon som verkligen vet vad hen talar om och gör det med stor känsla. Värt en kväll på stan!

Lite nytt lärde jag mig nog i alla fall, eller snarare att jag fick veta mer om sådant jag visste lite om . Till exempel den stora påverkan Cézanne hade på Matisse och Picasso, det fick jag lära mig mer om. Hur Cézanne avvek från det rådande centralperspektivet som styrt konstnärerna i århundraden. Cézannes kamp med att förena de till synes två oförenliga fenomenen: en tredimensionell verklighet ska avbildas på en tvådimensionell yta, målarduken. Hur han kämpade med detta!

Det var hans stora utmaning och strax innan han dog sa han att ”om jag bara hade fått arbeta ett litet tag till hade jag nog kommit på det”. Vi andra skulle nog snarare påstå att han var en av dem som hittills kommit närmast. Men Matisse ligger inte långt efter.

handpainted-oil-painting-Reproduction-on-Canvas-Henri-font-b-Matisse-b-font-The-font-b-Dance

Det är genom arbetet med ”Dansen” som Matisse börjar arbeta med att klippa och klistra men det var inte förrän 10-15 år senare som det verkligen tog fart med découpagen. Det hade i första hand två skäl: för det första att han i slutet av sitt liv var svag och sjuklig, han kunde inte måla på samma sätt som förut, men découpagen kunde han göra från sängen om han ville och hade sedan hjälp av assistenter som sammanställde de utklippta bitarna efter Matisse förhållningsorder.

matissejazzcodomas

Den andra orsaken var hans långa konflikt mellan linjerna och färgerna. Han var både tecknare och målare och han hade problem med hur detta skulle kunna förenas. Han ville teckna eller måla, inte båda samtidigt. Ibland ägnade han sig periodvis åt skulpterande för att slippa konflikten mellan linjer och färger. Découpagen blev en annan fristad, här målade han med saxen och slapp striden mellan linjer och färgen, skuggor etc. Det förlöste honom och hans skapande och det kan man verkligen känna när man ser hans konstverk, hans Cut outs.

1138609767_large-image_matisse256lg

Det och mycket mer lärde jag mig av Olle Granath och det tackar jag för! Han gjorde också reklam för den fantastiska boken Om konst som ger en närgången bild av konstnären Matisse. Jag har sagt det förut och säger det igen: köp den! Både för att den levandegör Matisse på ett fint sätt men också för att den resonerar ingående och inspirerande om konsten i sig. Läs!

Nästa besök på Konstakademien blir onsdagen den 18 mars klockan 18.00. Då berättar Mailis Stensman om Hertha Hillfon. Det ser jag verkligen fram emot!

Stenrik kvinna eller man sökes…

hill3

… för att rädda Hertha Hillfons ateljé. Det är helt obegripligt att ingen; staten, Stockholm stad, kommunen, en miljonär någonstans ifrån, eller vem eller vad som helst, räddar Hertha Hillfons hem, ateljé och efterlämnade konstverk. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, och som fler än jag skrivit, om det varit en manlig konstnär som lämnat detta ovärderliga arv efter sig hade det inte varit någon diskussion.

hill4

Till saken hör också att det inte finns något liknande bevarat från någon kvinnlig konstnär tidigare, men flera män (Eldh, Milles, Larsson, med flera), så här har man verkligen chansen att åtgärda den bristen. Att det inte finns några kvinnors hem och ateljé sparade beror väl också på att det inte funnits så många att spara.

De flesta kvinnor som skapar har fått göra det där det funnits plats, väldigt få har haft ”ett eget rum” för sitt skapande. Elsa Beskow till exempel som var både författare och konstnär fick sitta vid matsalsbordet och skapa med alla söner springande omkring sig.Så har villkoren varit för de flesta skapande kvinnor genom historien.

hill5

Men för Hertha Hillfon var det annorlunda. Hennes man Gösta Hillfon som var arkitekt skapade tillsammans med Hertha ett hem till dem båda med var sin ateljé, en trädgård med utrymme för skapande och lek, en plats för deras kreativa liv och arbete. Gösta har skapat en miljö för dem båda som är en dröm för vilken konstnär som helst.

hill8

Gösta Hillfon var med och skapade miljön, men det är Herthas ande som vilar över den. Han visste precis vad hon behövde. Vilken dröm det måste ha varit före henne – och honom. Det är en sagolik miljö som inbjuder till skapande och fritt lekande. Som att kliva in i en sagobok.

hill10

Här finns gungor, en tipi, duvslag, små avdelade rum smyckade med konstverk som dyker upp här och där och mycket mer. Både inomhus och utomhus präglas miljön av Herthas skapande och det andas en sådan harmoni att det är svårt att förstå. Att leva och skapa här måste ha varit fantastiskt. Inte konstigt att hennes konst är som den är. Underbar helt enkelt.

hill11

På tisdag den 9 september är det tänkt att allt hennes kvarlåtenskap ska gå under klubban på Stockholms Auktionsverk, men det vore ett helgerån och en skandal om det hände. Hertha Hillfons vänner kämpar för att samla in pengar för att rädda hennes konst. Man vill köpa in alltihop i förhoppningen om att hemmet och miljön ska räddas och återställas. Stöd gärna!

hill12

Någon – en man – skrev i en av kvällstidningarna att Hertha Hillfons hem inte var tvärt att spara, att hon inte var tillräckligt bra, inte om man jämför med de manliga konstnärer vars hem blivit sparade till eftervärlden, och att hennes hem är för otillgängligt, för svårt att besöka, ingen skulle besvära sig med att ta sig dit.

Ett bättre exempel på manligt, patriarkalt översitteri har jag sällan stött på. Jag undrar, har han ens själv varit där? Det är en perfekt miljö att spara, konsten är i världsklass och det är väldigt lätt att hitta dit: tunnelbanan till Mälarhöjden, en kort promenad och vips är du där. Till och med Millesgården är krångligare och tar längre tid att nå. Det är ju rent ut sagt löjligt att påstå något sådant!

hill13

Jag önskar verkligen att jag var stenrik. Om jag hade några miljoner skulle jag utan att tveka köpa allt och tillsätta en stiftelse som sköter om det och öppnar det för allmänheten. Åh, om det ändå var så! Snälla, snälla, om det finns någon rik kvinna eller man därute som vill göra massor av konstälskande människor – särskilt kvinnor – ofattbart lyckliga. Snälla, rädda Hertha Hillfons hem och ateljé!

hill18

hill27

hill26

Hertha Hillfon får sista ordet. Här skriver hon: ”Mitt hem är en kär- lek stuga”. Det säger allt.

Om Hertha Hillfon varit Helge

hillfon1

Jag ska säga två saker direkt:

1. Den här skulpturen av Hertha Hillfon, kallad Frida (efter ett av Herthas barnbarn som stod modell för masken), är ett av de vackraste konstverk jag sett i hela mitt liv. Den är monumentalt stor, 120 cm hög och 180 cm bred. Den är sakralt skimrande i en blå glasyr som är vacker som en dröm. Jag åkte till Hertha Hillfons ateljé i första hand för att få se den i verkligheten. Det mötet glömmer jag aldrig.

2. Om Hertha Hillfon hetat Helge eller något liknande och varit en man hade det inte varit någon diskussion, hennes ateljé och hennes efterlämnade konstverk hade köpts av svenska staten eller Stockholms stad för att förvaltas som museum eller liknande för eftervärlden. Tveklöst hade det hänt, men nu verkar det som om allt kommer att spridas för vinden. Det är ofattbart.

hill24

Stockholms Auktionsverk har fått i uppdrag att sälja all kvarlåtenskap och auktionen kommer enligt planen att genomföras på tisdag den 9 september. Sedan läggs huset och ateljén ut till försäljning (värderat till cirka 11 miljoner). Inför auktionen har Auktionshuset ordnat visningar av konstverken på plats, i ateljén. Det är i sig en kulturgärning hur det än går på tisdag.

hill2

Jag begav mig till ateljén som ligger i Mälarhöjden i södra Stockholm för att få se platsen, men också konstverken i dess rätta miljö. Det är en fantastisk plats och en underbar miljö. Det känns helt overkligt och fullständigt galet att allt detta ska skingras och försvinna, det borde vara förbjudet.

hill6

Hertha Hillfon var en svensk konstnär, keramiker och skulptör som fick sitt genombrott i slutet av 1950-talet. Hon hade en egensinnig stil och det man i första hand slås av när man går runt i ateljén är att hennes verk kommer direkt från hennes liv, hennes vardag och verklighet.

hill25

hill7

hill9

Ändå är det något mycket poetiskt över hennes verk, hur alldagligt eller jordiskt tinget än är i sig självt. En skimrande sakral transcendens som vittnar om något bortom – det högsta goda, skönhetens essens, meningen med livet. Det är hemligheten med hennes verk, de vittnar om evigheten och evigheten är här och nu i det enkla, i det vardagliga, i kärleken.

hill14

Hertha Hillfon skapade märkliga ting och tillsammans bildar de en helhet, en verklighet som känns hämtad ur en saga, en legend, en dröm. Känslan av de förstärks av att hon verkar haft en förkärlek till att använda blått. Det är en färg som förmedlar en övernaturlig känsla av sällhet men också av jordisk lycka och glädje. Man blir lycklig av att strosa i den miljö hon skapat tillsammans med sin man, Gösta Hillfon, som var arkitekt.

hill15

Hertha Hillfon (1921-2013) dog förra året och sedan dess har diskussionen pågått om vad som ska hända med hennes kvarlåtenskap. Att man inte tar tillfället i akt att för första gången låta en kvinnas ateljé bli ett kulturcenter och ett museum är en gåta. Platsen är som gjord för det. Det är lättillgänglig men samtidigt skyddad så man tror sig vara i en annan dimension när man kommit innanför planket. Det är en nåd att ha fått uppleva detta.

hill16

hill19

Hennes egensinniga skaparlust är beundransvärd och även det som gått sönder blir stor konst. Det är häpnadsväckande vackert vad hon än gör.

hill21

Mest känd är hon kanske för sina statyer av Astrid Lindgren. De är gjorda med en sådan insikt och känsla att man anar att dessa två kvinnor, genier på olika sätt men ändå samma andas barn, måste blivit goda vänner under arbetets gång, om det inte redan var det.

Det pågår en intensiv kamp att rädda Hertha Hillfons ateljé och verk i det skick det är idag och låta alla få ta del av det. Hertha Hillfons vänner har bildats och vi kan bara vädja till högre makter – som definitivt verkar vara på Hertha Hillfons sida – att de ska lyckas. Var gärna med och bidra, tiden är kort!

Inom kort visar jag bilder från ateljén och utomhusmiljön. Det är som att kliva in i en bok.