Stå i bredd – drömmen lever än

8334MartaTikkanen

Du var den som jag ville
stå i bredd med
Du var alla möjligheter
och utveckling och framtid
du var gemensam kamp
och det omöjliga hoppet
om förändring

Ur ”Århundradets kärlekssaga” (1978) av Märta Tikkanen

Äntligen har jag läst Ebba Witt-Brattströms bok ”Stå i bredd 70-talets kvinnor, män och litteratur” som utkom för ett år sedan (Norstedts). Den finlandssvenska författaren Märta Tikkanens dikt inleder boken och därmed sätts en tydlig riktning om vart boken är på väg, vad den har för uppdrag och mål: att få oss att omvärdera vår fördomsfulla uppfattning av 1970-talet.

Den omhuldade uppfattningen är att 70-talets kvinnorörelse var en övergående period som inte har betytt särskilt mycket egentligen, varken för samhället eller litteraturen. Att det var en parentes av visioner, illusioner och framför allt ett årtionde dominerat av manshat.

Var kommer den seglivade uppfattningen och fördomen ifrån: att feminismens gemensamma nämnare skulle vara manshat och att feminismens yttersta mål är att förgöra alla män, eller i alla fall deras makt och företräde som ”det första könet”?

1024px-Ebba_Witt-Brattström

Ebba Witt-Brattström tar oss igenom hela 1970-talet, år för år, filtrerat genom litteraturen. Varje år är ett kapitel som börjar med en lista av historiska händelser, av alla de slag, som inträffade det året. Ebba Witt-Brattström går sedan igenom vilka böcker som kom ut det året, vilken betydelse de fick och i vilken tradition de stod.

För det är ett av Ebba Witt-Brattströms viktigaste budskap med sin bok: att 1970-talet och dess litteratur och politiska omvälvningar inte uppstod ur ett vacuum, att det finns tydliga historiska föregångare och skeenden. Vår tid har problem med att se bakåt för att förstå nutiden och framtiden.

sa_i_bredd-witt_brattstrom

Ebba Witt-Brattström skriver:

”I historiens backspegel liksom i ett internationellt perspektiv ter sig dåtidens nordiska feminism påfallande dialogisk i sin syn på mannen som potentiell kamrat.(…) Empatin med männen var stor, kanske för stor. Men tidens kvinnorörelse var kompromisslös på den punkten: männen skulle med. Alternativet var ju liktydigt med att döma ut dem som en icke utvecklingsbar, organisk reaktionär människosort. I stället valde sjuttiotalsfeministerna att tro på mäns goda vilja och utvecklingsbenägenhet. Jämlik kärlek var något som också männen tjänade på, resonerade man. Det gällde bara att få dem att förstå det.”

Jag imponeras över vad mycket som hände under 1970-talet, hur kvinnor plötsligt fick ett utrymme, att deras röster hördes klart och tydligt. Boken ”Stå i bredd” är en veritabel – men livsfarlig – guldgruva för den som vill få lästips.

Som en tidig föregångare till 1970-talets ”explosion” av litteratur skriven av kvinnor, om kvinnor men inte bara för kvinnor, nämns Sonja Åkessons diktsamling ”Husfrid” från 1963 där särskilt dikten ”Äktenskapsfrågan” är central:

Vara Vit Mans Slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för Jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv,
Vit Man inte tåla stekas Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.

Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

Den dikten samlar i sig själv mycket av det som var orsaken till kvinnorörelsens enorma kraft på 1970-talet. Det är en brutal dikt i all sin enkelhet och den tacksamhet jag känner över alla kvinnor – och män – som bidragit till det förändrade samhället av idag är stor.

tunstrom_goran_foto_LS

Jag tycker att det är ett genialiskt drag av Ebba Witt-Brattström att berätta om 1970-talets omvälvande tid genom litteraturen, genom kvinnor och män som ger uttryck för sina erfarenheter. Det privata blev verkligen politik.

Ännu en dikt som drabbade mig var skriven av Göran Tunström, en av de män som verkligen försökte möta den nya kvinnan. Det var inte enkelt. Det är hjärtskärande. Så här skriver han i diktsamlingen ”Sandro Botticellis dikter” från 1976:

Sårade män
utspridda i många lägenheter
Deras ansikten är
som barns
Långt borta i andra rum
sitter kvinnor
och berättar om den svåra tiden
i katakomber
och slutna rum
där syrebristen ökade
för varje år
Det finns en underbar gemenskap
mellan några av dem
som de sårade accepterar

Vi är inte ensamma
Många män betraktar
sina sista spasmer
Jag
kan beskriva dem exakt
för i mig sitter de ögon
som ser
kvinnan resa sig
Hon ber mig lösa helgonglorian ur sitt hår
Hon öppnar fönstret
för ny luft
för hemliga signaler
till okända
Många mäns lungor
ställer svårligen om sig
I alla kolonialkrig
måste några alltid förlora
sina besparingar
sina lägenheter
sina barn
och sitt språk
och anta ett nytt
Ända fram till den egna dörren
stöder vi de befriades kamp
Sedan pågår striden plötsligt
I tamburen, i sängkammaren
Efter en tid
accepterar vi, som förlorare,
en ny ordning
Vi sätts i skola
och tar kanske examen
och kan konkurrera på lika villkor
Men vad jag rapporterar om
är det oavslutade nuet
om skövlandet, som pågår
ännu vid midnatt
Göran Tunström, Stockholm

Drömmen om att stå i bredd som två likvärdiga och jämbördiga partners lever än, det är en chimär att tro att det målet har uppnåtts, men visionen finns där ännu.

Boken är otroligt bra men den var bitvis fruktansvärd jobbig att läsa för att den blev så drabbande, man skrev in sitt eget liv i det man läste. Det var tufft men nödvändigt. Jag rekommenderar alla att läsa boken.

Den finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Annonser

Tyra Kleen, alla gothers helgon

FullSizeRender-31

Det finns många okända konstnärer i Sverige och i världen, sådana som var omskrivna en gång i tiden men som idag fallit helt i glömska. Ofta finns det skäl till det, att deras konst inte överlevde sin samtid: att den var för kontextuell utan inslag av tidlöshet, att den kom i skuggan av någon annans konst, eller att den helt enkelt inte var tillräckligt bra.

Men ibland verkar det handla det om ren och skär ignorans och illvilja. Särskilt när det gäller kvinnliga konstnärer, de glöms och göms bort av den enkla anledningen att de var kvinnor och att deras konst sällan eller aldrig har räknats som ”riktig” konst.

I vår tid verkar det äntligen ha ändrats men under 18-1900-talet var det fördömt för kvinnliga konstnärer att hamna i konsthistoriens uppslagsverk. Möjligen som en stor mans musa, men sällan av egen kraft.

FullSizeRender-36

IMG_7615

Men det finns också många män som hamnat i skuggan och glömskan också. På den mycket intressant utställningen ”Symbolism och dekadens” som visas på Waldemarsudde just nu upptäckte jag fler fantastiska målare jag aldrig hört talas om. Det gör mig upprörd.

De här två tavlorna är målade av Jan Verkade(1868-1946), kallade ”Dekorativt landskap II” och ”Dekorativt landskap”, båda odaterade. Jag har aldrig hört talas om honom men tavlorna är fantastiskt vackra, särskilt i verkligheten då de milda färgerna kommer helt till sin rätt.

Vad hände med honom och varför har jag aldrig hört talas om honom? Konstnären var tydligen holländare och hans tavlor, de här tavlorna, ägs av Nationalmuseum i Stockholm. Varför har jag inte sett dem förut? Har de hängt framme eller legat och samlat damm i något förråd?

FullSizeRender-35

FullSizeRender-34

De här två tavlorna, den första målad av den finländske konstnären Väinö Blomstedt (1971-1947) kallad ”Franscesca” (1897), och den andra ”Ofelia” (891) målad av den svenske konstnären George Pauli (1855-1935), känns verkligen representativa för utställningens tema: ”Symbolism och dekadens”, särskilt det förstnämnda: symbolism.

Hur vackra de än är så känns det som om man sett dem förut, det är klassiska motiv som gjorts av många konstnärer både före och efter de här herrarna. I ett sådant läge är det begripligt att de slås ut i konkurrensen, men George Pauli har jag åtminstone hört talas om förut.

IMG_7679

FullSizeRender-33

Här har man verkligen fångat in känslan i den tidens konstströmning, den symbolistiska. Så här beskrivs det på Waldemarsuddes hemsida:

”Symbolismen kan beskrivas som en radikal, internationell konstfilosofi med fokus på konstskapandets djupare syften, på konstnärsrollen och på eftersträvansvärda förhållningssätt till en yttre och inre värld. Med inspiration hämtad från det undermedvetna, mystik, minnen, drömmar, känslor och stämningar skapade symbolisterna fascinerande konstverk, poesi och musik. I vår tid är symbolismen dagsaktuell genom det stora intresse som tillmäts denna konstriktning inom populärkulturens science fiction och fantasy.”

Målningarna ovan heter ”Prinsessa med markatta” (1913), målad av den lettiske konstnären Jänis Rosentälz (1866-1916), och ”Flickan och döden” (1888) av den svenske konstnären Richard Bergh (1858-1919).

Richard Bergh kan man inte missa om man vet minsta lilla om svensk konst från förra sekelskiftet. Men varför har han överlevt och så många andra inte? Är han verkligen så bra? Eller hade han bara rätt vänner?

Att utställningen består av konstnärer från länderna kring Östersjön ger en fantastisk bredd åt utställningen och temat, och framför allt visas andra konstnärer än de ”gamla vanliga” om man får säga så.

Det hade säkert varit så mycket enklare att låna in konst från de ”säkra” länderna för att locka publik: Frankrike, Tyskland, Storbritannien. Men så har man inte gjort. Istället får man som besökare stifta bekantskap med flera, för många av oss,  helt nya konstnärer. Det är mycket berikande. Det är både modigt, klokt och folkbildande tänkt.

IMG_7692

IMG_7694

Jag inser, där jag går runt på utställningen, att jag blir betydligt mer intresserad av konstnärerna än av själva utställningen och temat. Det är ett mycket intressant tema och egentligen borde jag försjunka i det, men jag kan inte låta bli att uppröras över dessa fantastiska konstnärer som aldrig verkar ha fått en chans att överleva.

Jag ser flera verk av den svenske konstnären Gunnar Hallström (1875-1943). de här två heter ”Odins jakt” (1918) och ”Julnatt” (1924). Här blir jag riktigt upprörd: varför vet jag inte om att hans verk finns? Varför har jag inte snubblat över hans namn i en konstbok eller på en utställning? Är det enbart mitt eget fel?

Titta vilka vackra målningar, titta på de vackra färgerna och den lättsamma tekniken. Man vill se mer.

FullSizeRender-32

Och det får man för på den andra väggen hänger den här: ”Det sköna slottet östan för solen och nordan om jorden” (odaterad). Jag erkänner: jag trodde först det var en målning av John Bauer, men insåg snabbt mitt misstag.

Var det Gunnar Hallströms ”förbannelse” att måla så likt, och lika vackert, som John Bauer? Jag kan knappt se mig mätt på den här otroligt eleganta, sagolika, fantasieggande målningen. Varför uppmärksammas han inte mer?

FullSizeRender-31

Men riktigt, riktigt upprörd blir jag när jag kommer till en vägg full av konst av den för mig totalt okända Tyra Kleen (1874-1951), en svensk konstnär. Hur är det möjligt att hon har blivit så förbigången i vår tid?

För att hon var kvinna? Så enkelt kan det väl ändå inte vara, eller? Det vore förfärligt. Kan det ha varit så att hon var väldigt före sin tid? Att man helt enkelt inte förstod sig på henne? Nej, det tror jag inte för hon verkar ha varit relativt känd under sin livstid. Varför?

Ja, hon såg ut som en skolfröken, men det gjorde väl alla på den tiden? Det här är ett självporträtt som hon målade 1901. Ingen skolfröken målade som hon, det kan jag lova. Vad rörde sig i hennes huvud egentligen? Man blir helt fascinerad ju längre man studerar hennes tavlor.

FullSizeRender-30

IMG_7713

IMG_7714

Först ser de helt oskyldiga ut, men när man tittar närmare på dem är de skrämmande, obehagliga, brutala och exceptionellt freudianska. Man blir rädd och exalterad på samma gång. Varför är hon inte en hjälte eller ett helgon för alla gother? Hon passar prefekt in i deras värld.

Tyra Kleen var inspirerad av Charles Baudelaires diktsamling ”Ondskans blommor”, Edgar Allen Poes skräckromaner och gamla grekiska myter av alla de slag. Hon verkar ha grävt sig ned i det mänskliga psykets allra mörkaste skrymslen och vrår. Hur har hon kunnat bli bortglömd?

IMG_7708

Allra läskigast är den här tavlan som föreställer en kvinna som ligger och läser i en hängmatta. Den ser så fridfull och stämningsfull ut. Vi letar febrilt efter den obehagliga chocken, något skrämmande måste det finnas i målningen. Något som skrämmer och chockerar, precis som i de andra tavlorna som har visat sig vara väldigt obehagliga när man sett närmare på dem.

Vi hittar inget. Vi blir mer och mer nervösa. Tavlan är så vacker, vi vill inte att den ska förvandlas inför våra ögon, men vi räknar iskallt med att det ska hända. Men vi ser det inte och jag kan fortfarande inte se det.

Kanske finns det inget obehagligt i den, kanske vill den inget annat än förmedla den behagfulla lättjan hos en kvinna i total avskildhet. En kvinna upptagen av sin egen inre värld, oberörd av sin omgivning. En kvinna, ett subjekt, enbart för sig själv, i sig själv. Hon njuter, hon gör vad hon vill, hon är inte någons annans ”den andra”, hon är sig själv fullt ut.

Kanske var det det mest skrämmande man kunde tänka sig när tavlan målades? En fri kvinna.

Åh, vad jag vill veta mer om Tyra Kleen.

Karin Broos ödsliga melankoli

FullSizeRender-26

Jag såg för första gången några konstverk av Karin Broos (född 1950) på Stockholms Auktionsverk häromveckan när de hade en visning kallad Nutida. Jag kände, precis som jag gjort varje gång jag sett reklamen på stan för den pågående utställningen med Karin Broos på Waldemarsudde, att det är något märkligt med hennes konst.

Man tror först att det man ser är fotografier, men när man kommer närmare ser man att det är målade konstverk (i akryl). Det kallas fotorealism. Karin Broos utgår i sin konst från fotografier hon tagit själv, men lägger till och drar ifrån med stor frihet. Jag tycker att det är ett märkligt sätt att måla.

IMG_7631

Om man vill avbilda verkligheten tar man ett fotografi, om man vill förmedla ett intryck, en känsla eller ett budskap – abstrakt eller konkret – då målar man. Så har det gått till sedan kameran uppfanns, tänker jag. Varför anstränger man sig att avbilda verkligheten som den är när man kan fotografera?

Jag har tänkt mycket på det. En dag kom jag på: man kan inte lita på fotografierna i vår tid. De kan vara photoshopade, redigerade, förvanskade, förskönade, förvridna, ja i vår tid kan vem som helst göra vad som helst med ett fotografi. Bilderna vi ser idag säger ingenting om verkligheten längre.

IMG_7636

Kan det vara en anledning till att Karin Broos målar fotorealistiskt, funderade jag inför besöket på utställningen på Waldemarsudde. Först var jag inte alls intresserad av att se den, kände mig alienerad från hennes konst, men just därför bestämde jag mig för att gå. Både för att försöka få svar på min fråga, men också för att försöka förstå varför hennes konst stötte bort mig.

Nej, Karin Broos målar inte fotorealism för att avbilda verkligheten, för att hon skulle tvivla på fotografierna. Hon målar fotorealistiskt på sina egna villkor. Hennes verk liknar verkligheten men de säger egentligen ingenting om verkligheten, konsten speglar en illusion av verkligheten filtrerad genom konstnärens obotliga melankoli.

IMG_7665

Ja, Karin Broos konst distanserar sig från mig. Den vill inte att jag ska komma nära, den vill inte krypa in under mitt skinn, jag vet inte ens om den vill få mig att känna något, men det gör jag: existentiell melankoli. Hennes konst förmedlar en enorm ödslighet. Knappt några människor interagerar med varandra på målningarna, ingen ser mig rakt in i ögonen förutom den här lilla bebisen:

FullSizeRender-28

IMG_7645

Jag känner sorg och vemod när jag ser hennes konst, men den gör mig inte ledsen eller deprimerad. De flesta målningarna är ljusa, vackra och milda och somriga. Det kan man inte bli ledsen av. Men de är så melankoliska att man till slut måste dra efter andan och börja prata och skratta med sitt sällskap för att känna att livet fortfarande flödar i ådrorna.

IMG_7647

Min blick söker desperat efter något att fästa livslusten vid. Jag får syn på en liten tavla i den stora tavlan som föreställer ett porträtt av en katt. Den gör mig glad. Enda gången under rundvandringen jag känner glädje. Man får ta vad man får.

FullSizeRender-27

Kvinnorna i Karin Broos tavlor är hennes tre döttrar och deras barn. Det finns inga män med i tavlorna, möjligtvis små pojkar. Jag frågar guiden på rundvandringen om hennes döttrar, om de uppskattar att ständigt bli avmålade. De accepterar det tydligen, främst för att det inte är porträtt av dem. De ser inte sig själva i målningen, de ser någon annan.

Karin Broos lyckas avpersonifiera döttrarna i målningarna, så mycket att de snarare blir arketyper än levande människor. Enligt Sara Broos, den äldsta dottern som själv är filmare, har de alla tre ärvt sin mammas melankoli vilket antagligen bidrar till att de kan alienera sig från motivet. Precis som jag gör.

Man kan inte identifiera sig med motiven, på sin höjd kan man identifiera sig med stämningen i målningen. På rundturen får vi veta att Karin Broos upplevde flera svåra händelser under sin tonårstid och som präglat henne för resten av livet.

Man kan tycka att hon har allt: man,barn, barnbarn, en ständigt uppåtgående karriär, ett eget paradis i Östra Ämtevik i Värmland etc. Till synes ett fullständigt lyckat liv och Karin Broos är säkert lycklig på sitt sätt men det betyder inte att hon är oberörd av livets villkor.

IMG_7653

Hennes tavlor förmedlar en existentiell ensamhet och ödslighet. Kan en människa verkligen nå fram till en annan eller är alla verkliga relationer en chimär?

IMG_7656

Några tavlor bryter mot mönstret. Den här till exempel. Även om målningen föreställer en ensam person, som inte skapar någon relation till åskådaren, upplevelser jag ändå en värme i tavlan som inte finns i de andra. Här förstår man av omgivningen att det rör sig människor omkring flickan i soffan, man ser det på böckerna, porslinet, filtarna etc.

Även om hon är ensam i sitt universum just i det här ögonblicket kan någon komma in till henne och sätta sig i soffan bredvid henne vilken sekund som helst. Den känslan av närhet och relation får man inte i de andra motiven. Den här målningen gör mig lite lättare om hjärtat.

IMG_7662

Den här också, här ser man en kvinna som verkligen njuter av att röra sig i vattnet. En njutning och en lycka som inte finns i de andra motiven. Här har vemodet och melankolin fått ge vika för livslust och vattnets smekningar mot den solvarma huden. Karin Broos definition av lycka, tänker jag: längtan efter att bli ett med elementet, att få uppgå i det jordnära, eviga varat. Vatten: alltets början och ursprung.

FullSizeRender-29

Säga vad man vill om Karin Broos konst, men den berör på både gott och ont. Jag blir både berörd och oberörd, illa till mods och upplyft i anden, men jag känner det så tydligt: jag är inte där. Hennes konst får mig att känna glädje över att jag är här, i min egen existens, i mitt eget vara.

Är inte det en oväntad reaktion på en konstutställning?

Utställningen kallas Still Life och pågår till den 21 februari 2016. Är den värd ett besök? Absolut!

Konstverken heter, uppifrån och ned:

De röda skorna 1, (2008)
Den rosa klänningen, (2011)
Det stora blå 2, (2011)
Brevet 2, (2014)
Den rosa fåtöljen, (2014)
Nostalgia 5, (2014)
Demon days 3, (2015)
Den röda soffan 2 ((2011)
Flytande 2, (2008)
Den gula containern, (2013)

Följa Inger Johanne Rasmussen

IMG_7005

Med anledning av terrordåden i Paris som skett under gårdagen och natten till idag, kan det tyckas okänsligt att ägna sig åt konst idag. Många tycker att det finns betydligt viktigare saker att fokusera på och engagera sig i. Det är självklart en relevant reflektion, och protest, men då vill jag påminna om de här orden från Winston Churchill.

Sedan vill jag skriva det blogginlägg om en konstutställning jag nyligen bevistat, som jag redan igår planerade och förberedde mig för. Det blir min protest mot sakernas tillstånd och det är min fulla övertygelse att det är det bästa jag kan göra idag – för egen del: ”Keep Calm and Carry On” helt enkelt.

IMG_7511

Inger Johanne Rasmussen (född 1957) är en norsk textilkonstnär som just nu ställer ut på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Min första tanke när jag såg reklamen för utställningen var: är det verkligen konst?

Idag skäms jag för den snabba, ogenomtänkta reflektionen eftersom jag nu vet att det inte bara är konst det Inger Johanne Rasmussen skapar, det är stor konst. Att bli avslöjad som en inskränkt konstreaktionär känns inte bra. Tur att man är människa nog att erkänna sina fördomar och göra något åt dem.

IMG_7522

Det första jag såg när jag kom in på utställningen ”Textil intarsia” (pågår till den 22 november) var den här väggen med två enormt stora väggbonader. På något sätt hade jag – på grund av mina fördomar – tänkt att konst i textil skulle vara mindre verk, små broderier, dukar, tavlor. Inger Johanne Rasmussen gör det exakt motsatta, hon gör riktigt stora fresker.

Det är en mäktig, imponerande upplevelse att gå runt bland dessa enorma konstverk. Vid en första anblick ser man vackra färger, milda motiv och stilla skönhet. På långt håll ser de ut som målningar men när man kommer närmare ser man att motivet är uppbyggt av tygbitar av ull, handsydda av konstnären själv.

Inte nog med att varje tygbit är handsydd, varje bit av ulltyg är också infärgade av konstnären. Det är ett genuint konstnärligt utövande från grunden av konstnären, det är magnifikt vid ett närmare beskådande.

IMG_7523

Vad man också upptäcker när man närmar sig konstverken är att det finns insydda meddelanden i flera av konstverken, till exempel i det här verket som heter ”Försök att konstruera en blomma” från 2013. Med självporträttet av Inger Johanne Rasmussen själv i verket får konstverket ett djup som det inte hade vid första anblicken.

Först såg man enbart den enormt vackra, lustfyllda blomsterkaskaden i milda färger, men plötsligt får konstverket en existentiell dimension. Hur konstrueras en blomma? Det kan låta som en banal fråga, men det är chimär.

Även frågan om hur en blomma skapas är en relevant fråga om vad som skapar våra identiteter, vad är det som gör en blomma till en blomma och vad är det som gör en människa till en människa? Redan vid det första konstverket har utställningen fått en filosofisk, existentiell och – längre fram – även religiös dimension.

IMG_7514

Men även om utställningen består främst av stora väggbonader finns även några mindre verk. Jag uppskattade verkligen den här lilla masken som kallas ”Seer” (från 2015). I all sin enkelhet ger den upphov till massor av reflektioner om vem som ser, vad den ser, vad eller vem som döljer sig och varför. Jag funderar fortfarande på det.

IMG_7528

”Under blomman” från 2015.

IMG_7530

IMG_7531

IMG_7533

”Landet mellan dröm och verklighet” från 2010.

FullSizeRender-22xx

Och plötsligt möts dröm och verklighet. Ett äldre par står länge framför konstverket ”Förlagt arv” (från 2007). De märker inte själva att de blir en del av konstverket, se på färgerna, de flyter perfekt in i varandra. Jag är överlycklig för att jag hann fånga dem på bild, det äldre paret blir sinnebilden för vad konstverket vill säga, tänker jag.

IMG_7540

Se färgerna!

IMG_7548

Återigen ett konstverk som man först tänker: åh, vilka vackra blommor och färger, de gör mig lycklig att titta på. Som om det bara var ett konstverk för sin egen skönhets skull. ”Sökande efter meningen med allt” heter verket (2015).

IMG_7546

Plötsligt ser man de små människorna längst ned i konstverket som trots allt det vackra och förstärka omkring den fortfarande söker meningen med allt. Man kan komma komma långt med skönhet, och det är en nödvändig del av tillvaron att få uppleva skönhet, men man kommer inte ända fram med det enbart. Det måste finnas något mer, något djupare för att förklara vå existens och meningen med den.

IMG_7576

IMG_7569

IMG_7571

”Avskurna blommor” (2006)

Jag imponeras av Inger Johanne Rasmussen. På utställningen visas också en film (som finns att se på hemsidan) där konstnären berättar om sitt arbete, hur det rent tekniskt går till att göra verken, men också hennes egna tankar kring sitt arbete och sina verk.

Bland annat säger hon att den konst hon utövar, textil konst, är något som alltid funnit och som framför allt kvinnor i alla tider utövat. Hon känner tydligt att hon står i en uråldrig tradition att berätta genom sitt skapande i textil. Hon uppfattar det som att hennes uppgift är att återberätta uråldriga berättelser som kvinnor berättat i alla tider.

Hon upplever också att den konstarten har fått en renässans, att den inte längre ses på med styvmoderliga ögon. Som hon själv formulerar det: ”Under de svåra åren, 1960- och 1970-talet” ansågs inte textilkonst som riktig konst utan snarare en kvinnofälla. Att fortsätta handarbeta under kvinnorörelsens främsta och starkaste tidsperiod var detsamma som att vara könsförrädare (det säger inte Inger Johanne Rasmussen men det var ju så det var).

Kvinnor skulle frigöras från förspilld kvinnokraft, handarbete i alla former stängdes in i giftskåpet (man agerade i god tro även om det blev fel). Och jag inser att det är just den fördomen jag präglats av när min första reaktion var: ”det är väl inte konst” när jag hörde om utställningen. Så starkt har den påverkan varit men tack och lov håller det på att ändras. Inger Johanne Rasmussen är en viktig del i den utvecklingen.

Sommaren m Joyce Carol Oates

IMG_7482

Det här var sommaren jag upptäckte den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Vi umgicks nästan dagligen hela sommaren och det har fortsatt hela hösten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen gjorde jag ett försök för länge sedan att läsa hennes böcker men misslyckades. Den enda bok som fungerade var ”Blonde”.

I somras kände jag plötsligt och helt oväntat att jag var redo, och tillräckligt mogen, för hennes böcker. Jag började med ”De fördömda” och sedan öppnades fördämningarna. Jag läste bok efter bok efter bok och det fortsatte hela sommaren och fortfarande in i hösten. Det kommer att hålla på länge misstänker jag.

Ibland händer just det här: att jag drabbas, blir bergtagen av en författare. Första gången det hände var med Elin Wägner. Sedan Virginia Woolf, och nu Joyce Carol Oates. Då kan jag gå till olika antikvariat och dammsuga dem på böcker av författaren. Lyckan när jag får tag på ännu en bok är oändlig.

Oates

Hela sommaren och hösten har jag samlat på Joyce Carol Oates. Jag har fått ihop en hyllmeter snart vilket inte varit så svårt med tanke på hur många böcker hon skrivit. Samtidigt som jag blivit som förtrollad av hennes böcker har jag surfat runt på nätet för att läsa om författaren och hennes böcker.

Jag har framför allt lärt mig två saker om Joyce Carol Oates:

1. Hon får massor av kritik för att hon är så produktiv, för att hon publicerar många – alldeles för många – böcker. Och det sägs på ett sådant sätt att man ska förstå att det är något dåligt. Hur kan det vara dåligt? Även om en författare inte skriver lika många böcker som Joyce Carol Oates brukar ju varje skribent publicera en eller flera böcker som blir mindre bra. Det är ju helt naturligt.

Hur kan man påstå att det påverkar kvalitén på hennes böcker, det faktum att hon skriver så många? Det är en gåta för mig. Hennes böcker skulle ju inte publiceras om de inte sålde, om inte folk ville läsa dem. Och varför stör det kritikerna så mycket att hon älskar att skriva och ägnar all sin tid, vid sidan av sitt arbete som universitetslärare, åt detta?

2. Hon är varje år tippad som mottagare av Nobelpriset i litteratur men varje år blir hon förbigången. Jag vet inte vad jag tycker om det. Hon blir inte en bättre författare för att hon får priset, hon skulle inte kunna bli mer populär av det än hon redan är. Pengarna behöver hon nog inte. Jag tror inte hon behöver bekräftelsen heller, hon har redan folkets kärlek. Men visst är hon värd det, absolut.

FullSizeRender-22

Flera av de romaner jag läst hittills har varit fantastiska, bland annat: ”Dödgrävarens dotter” och ”Det var vi som var Mulvaneys”. Det är något magiskt med hennes sätt att skriva, hur hon hoppar i tid och rum, bygger upp sin berättelse utan hänsyn till en linjär tidsuppfattning. Det gör hennes böcker spännande som deckare även om de inte alls är den sortens böcker.

Jag vet inte om man måste vara en viss sorts läsare eller människa för att uppskatta hennes böcker, men vi är många i hennes fan-club och det verkar som om man antingen älskar hennes böcker eller tycker de är tråkiga och obegripliga. Ingen verkar vara neutral varken i förhållande till Joyce Carol Oates själv eller hennes böcker.

Det är hennes sätt att skriva om kvinnor som är hennes storhet. Och hennes sätt att skriva om män. Och hennes sätt att fokusera på politiska och historiska skeenden i tiden. Och hennes sätt att formulera sig. Och hennes sätt att skapa spänning. Och hennes sätt att placera en spegel framför mig själv, min tid och mitt liv och tvinga mig att se min spegelbild. Och hennes sätt att ge mig – läsaren – avlösning.

FullSizeRender-21x

När jag började frossa i Joyce Carl Oates böcker och lärde mig mer om henne och hennes författarskap insåg jag att boken ”Bellefleur” som utkom 1980 var en viktig bok i hennes författarskap. Ett av skälen till det var att den blev hennes första större försäljningsframgång, ett annat skäl var innehållet.

Det är en så kallad ”gotisk roman” där skräck och romantik blandas. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa den, att äga den. Jag skulle inte vara komplett som Joyce Carol Oates läsare och fans om jag inte läst den boken. Jag gick på jakt. Den var omöjlig att få tag i på svenska. Jag dammsög den antika bokmarknaden. Jag efterlyste den i social medier. Jag våndades. Jag blev besatt. Jag fick den i födelsedagspresent. Jag blev komplett.

Nu har jag läst den och jag uppskattade den mycket, boken är verkligen speciell och jag förstod att den väckte uppmärksamhet när den kom. Här ser man också hur hon börjar renodla en stil som hon hållit fast vid sedan dess. Jag skulle inte säga att den innehåller särskilt mycket av varken skräck eller romantik, men den har ett övernaturligt drag i sig som fascinerar.

Den alluderar på de gamla gotiska romanerna från 1700-talet med slott, djupa skogar, andar och magiska djur. Det är en släktroman om familjen Bellefleur som härstammar från Frankrike och som slår sig ned i USA, i det nordöstra hörnet av landet där Joyce Carol Oates romaner oftast utspelar sig.

Som vanligt med hennes böcker är det de psykologiska skeendena som är i fokus snarare än själva handlingen. Det är nog det som gör att hennes böcker aldrig filmatiserats, det skulle vara omöjligt att göra böckerna rättvisa genom att koka ned dem till en banal handling i kronologisk ordning. Hela charmen med hennes sätt att skriva och berätta en historia skulle gå förlorat.

För tio år sedan ”kom jag ut” som ett Dolly Parton fans inför släkt och vänner. Nu ”kommer jag ut” som ett Joyce Carol Oates fans och jag är stolt över det. Hennes böcker har kommit in i mitt liv i precis rätt tid och jag är överlycklig över alla böcker jag har kvar att läsa. Och skulle hon få nobelpriset i litteratur nästa år, eller året efter det, så vill jag vara den första att säga det, redan nu: få förtjänar det bättre än du Joyce Carol Oates.

IMG_4365

IMG_4387

Sommarens frukostrutin när jag var ensam hemma och alla i familjen gått i väg för att jobba: fil med självplockade bär, te och en Joyce Carol Oates. På balkongen mest, men bland i köket. Underbara sommarminnen.

Nutida konst förhöjer livslusten

IMG_7437

Det finns en guldgruva mitt i stan som jag inte upptäckt förrän nu: Stockholms Auktionsverk. Jag har ju förstås veta om att det finns men jag har aldrig insett vad det har att erbjuda.

Första gången jag kom i kontakt med dem var när de sålde Hertha Hillfons konst förra året, och istället för att ta hennes konstverk till lokalen vid Östermalmstorg fick man boka ett besöka i hennes hem, verkstad och ateljé.

Jag är dem evigt tacksam för det. Jag är så lycklig att jag genom dem fick fick möjlighet att uppleva magin i Hertha Hillfons sagorike.

Nu har jag för andra gången besökt deras ordinarie utställningslokaler och jag har för andra gången blivit överväldigad av den konst de visar upp där inför försäljningen på sina auktioner. Den här gången var det nutida konst som visades upp. Det finns fortfarande en chans kvar att se det i morgon, för den som har vägarna förbi.

IMG_7433

Först av allt vill jag säga att personalen på Stockholms Auktionsverk har en fantastisk förmåga att hänga upp konsten, som ska säljas, på bästa tänkbara sätt. Också hur de kombinera konstverk med varandra bidrar till att skapa en utställning att minnas.

Man skulle ju kunna tänka sig att de bara hängde upp konsten lite si och så, poängen är ju i slutänden att visa upp den för att kunna sälja den till högsta möjligt pris på auktionen. Istället lägger de tid och kraft på att göra vackra, unika utställningar för alla att beskåda under några dagar.

IMG_7432

Ett av verken på utställningen var den här, kallad EB, av Ernest Billgren. Jag har aldrig uppskattat hans konst tidigare men här fick jag skämmas en aning. Jag gillar den här tavlan väldigt mycket och jag inser, där jag står och synar den i närbild, att jag har låtit personen Ernest stå i vägen för konsten.

FullSizeRender-24

En som jag gillade redan innan är Jan Håfström och särskilt hans Mr Walker verk. Den här finns till försäljning för den som är hågad.

IMG_7404

IMG_7377

Karin Bros finns representerad med flera verk, både i stort och litet format. Jag är lite fundersam över hennes konst. Sedan fotografierna kom har ju konsten tagit andra vägar, slutade vara direkt avbildande och började istället förmedla känslor och budskap på ett mer abstrakt sätt.

Innan kameran kom var konsten, och framför allt porträttmåleriet, nödvändigt för att kunna spara något till eftervärlden för att visa hur den så kallade verkligheten såg ut. Men kameran kom och gjorde det så mycket bättre och billigare att konsten tog en annan riktning, med ett annat syfte.

Så dyker en sådan som Karin Bros upp med sina avbildande konstverk som vid första anblicken ser ut som fotografier. Varför? Vad vill hon med det? Just nu pågår en utställningen med henne på Waldemarsudde och jag måste åka dit för att se om jag kan få svar på frågorna. Jag återkommer om det.

IMG_7391

Titta noga på den här målningen: ”Hans” av Maja Rohwetter, Tyskland, född 1970.

IMG_7389

Och den här. De här två konstverken gör just det som den moderna konsten började göra när kameran kom: ifrågasatta vår uppfattning av verkligheten och våra sätt att leva.

Det är politik och polemik, debatt och opposition. I bland till och med revolution. Särskilt ”Lullaby” av Kristina Jansson (1967) är en spjutspets rakt in i den politiska och moraliska debatten.

Det är svårt att ta blicken från det lilla barnen som ligger på fabriksgolvet, eller är det en bilväg? Är det dött? Sover det? Varför ligger det där, övergivet? Hur mycket billigare blev våra t-shirts genom det barnets död?

IMG_7427

Här ses ett utmärkt exempel på hur snyggt man kombinerat konstverken med varandra så de förhöjer och förstärker varandra.

Här ses Cecilia Edefalks (född 1954) Double White Venus omgiven av Eva Hilds (född 1966) Utan titel och Christian Pontus Anderssons (född 1977) Stay Awake. Vackert och effektfullt, man vill ha dem alla tre.

IMG_7384

Och så några fotokonstverk av Helena Blomqvist (född 1975), som alltid helt fantastiskt vackra, vemodiga, starka och symboliska. Just den här bilden, The Elephant Girl, såg jag på hennes utställning på Fotografiska för några år sedan. Man kan knappt se sig mätt på den. Hur gör hon? Så stämningsfullt och samtidigt så ödsligt och sorgligt.

IMG_7371

IMG_7369

Bland alla mer eller mindre kända konstnärer och konstverk fanns några enormt kända, ironiska konstverk: Andy Warhols (USA 1928-1987) Mao Tse-Tung. Alltid lika roligt att se dem i verkligheten.

Det här är en av anledningarna till att ett besök på Stockholms Auktionsverk är så intressant: att de blandar mycket känt med mindre känt (i alla fall för mig) i en salig blandning. Det gör mig lycklig och förhöjer livslusten. Varje besök hittills har varit en njutning.

Det faktum att man ställer ut konstverken som ska säljas till allmänt beskådande är en kulturgärning. Många av de konstverk som visas upp har funnit i privat ägo, har kanske aldrig visats upp för publik, och efter försäljningen försvinner de in i det privata igen.

Under några dagar är de allas egendom, tillgängliga för alla konstälskare som aldrig skulle haft råd att köpa dem. Det är faktiskt helt enkelt: Awesome!