Georgia O’Keeffe – once in a lifetime

Egentligen är det omöjligt att återge den utställning med den amerikanska konstnären Georgia O’Keeffe som just nu visas på Tate Modern i London. Hennes målningar går inte att kopiera eller fotografera, de blir vackra men bleka kopior av originalen. Det är färgerna och glansen som inte går att återge. Jag tror inte att jag någonsin sett sådana färger och sådan glans som här.

Tate Modern visar Georgia O’Keeffes konst fram till den 30 oktober. Det är enligt museets egen utsago den största utställningen någonsin med Georgia O’Keeffe (1887-1986) utanför Amerika. Hennes konst har visats några gånger förut i Europa, bland annat på Louisiana utanför Köpenhamn, men den här utställningen är större och mer heltäckande än de tidigare.

Tate Modern i sig är ett fantastiskt museum, stort men ändå otroligt hemtrevligt och inbjudande. Georgia O’Keeffes konst gör sig utmärkt i den här industriella miljön med sina raka, rena linjer och diskreta färger. Här kommer både hennes konst och hennes personlighet till sin rätt.

Jag har längre varit fascinerad av Georgia O’Keeffes konst, men inte bara av den utan av hela hennes person. Jag har läst böcker både av och om henne och längtat intensivt efter att få se hennes konst med egna ögon. Att stå framför hennes målningar är en dramatisk men framför allt poetisk upplevelse. Det är ofantligt vackert.

Färgerna och formerna är överordnade allt. Känslan och musiken de återspeglar är essensen av Georgia O’Keeffes konst. Vad de föreställer är inte alltid klart och inte ens av särskilt stort intresse, det är känslan som är avgörande. Och man känner mycket. Precis som med Matisse känner man framför allt glädje, livslust och en intensiv längtan efter autenticitet.

Det som gör den här utställningen annorlunda jämfört med de tidigare som visats i Europa är att här visas också fotografier av Alfred Stieglitz (1864-1946), banbrytande fotograf och gallerist i New York som också gifte sig med Georgia O’Keeffe. Alfred fotograferade Georgia i mängd, både med och utan kläder.

Det är otroligt inkännande och vackra fotografier, ömsinta men med all Georgia O’Keeffes integritet intakt. Det förhöjer absolut upplevelsen på utställningen, att samtidigt som man ser målningar av konstnären får man se henne porträtterad av en annan konstnär.

Det blir en mycket givande korsbefruktning, antagligen på samma sätt som de båda konstnärerna inspirerade varandra i sitt konstnärliga skapande. Man känner ingen konkurrens mellan dem, endast inspiration och uppmuntran. Det är befriande.

Georgia O’Keeffe är mest känd för sina stora målningar, oftast föreställande blommor i närbild eller ökenlandskap från området i New Mexico där hon bodde senare delen av sitt liv. Men jag upptäcker till min förvåning att det konsekvent är de minsta tavlorna på utställningen som drar mina blickar till sig.

Den här till exempel är en av de allra bästa målningarna på utställningen tycker jag. Den heter ”Shell no 2” och är målad 1928. Den mäter endast 23,5 x 18,4 cm. Så liten men så vacker. Jag står länge framför den och till slut är jag bara tvungen att fotografera den trots att det är förbjudet. Jag bara måste få med mig en bild hem där färgerna någorlunda kommer till sin rätt, och som ett bevis på att jag faktiskt har sett den i verkligheten, det var ingen dröm.

Georgia O’Keeffe föddes i Wisconsin och bodde en längre tid i New York tillsamman med Alfred Stieglitz, men det var när hon kom till New Mexico 1929 som hon hittade hem på riktigt. Senare i sitt liv flyttade hon dit för alltid, till det som kallas Ghost Ranch. Miljön kring hennes hem blev en enorm inspirationskälla för henne.

Georgia O’Keeffe, fotograferad av Ansel Adams 1937, en ikonisk bild som bidragit till kulten, och till och med mystiken, kring konstnären. Hon bodde i princip ensam på Ghost Ranch efter att hennes man gått bort och hon ägnade all sin tid till att måla. Hennes sinne för detaljer och känsla är avundsvärd.

Hon målade ofta den här dörren, en av dörrarna i sitt hus, och på utställningen fanns den med i tre olika varianter, det här är två av dem. Hon var otroligt fascinerad av dörren, men vad jag vet målade hon den alltid utifrån och in. Det kan jämföras med den franske konstnären Henri Matisse, en av dem som hon beundrade och inspirerades av, som också målade många dörrar och fönster, men han gjorde det nästan alltid inifrån och ut.

Georgia O’Keeffe ”anklagas” ofta för att måla väldigt sexuellt, eller snarare sensuellt, där blommor och andra former ofta associeras till framför allt kvinnliga men också manliga könsorgan. Även jag har skrivit om det tidigare. Och visst, det finns konstverk med på utställningen som kan ge de associationerna men det ligger, precis som Georgia O’Keeffe själv hävdade, definitivt i betraktarens öga.

Det jag tänkt tidigare, och skrivit om här på bloggen, är att det varit något omedvetet hos henne – att hon målat som hon har målat, mer eller mindre medvetet, och att det inte borde förvåna henne att många målningar tolkas på det sättet av betraktarna. Men nu, efter att ha sett hennes konst i verkligheten, inser jag: hon målar livet, det organiska livet, i färgerna, formerna och intentionen. Och de livgivande former liknar varandra. Det är ett holistiskt perspektiv på tillvaron och existensen. Plötsligt förstår jag henne på ett nytt sätt.

Jag önskar att det gick att återge alla målningarna på utställningen, men det är förstås omöjligt, och i vilket fall som helst bör de ses med egna ögon. Under mina dagar i London besökte jag utställningen två gånger för att försöka bränna in konsten, färgerna och formerna djupt in i mitt sinne. Det fanns så mycket att inspireras av. Utställningen gjorde mig lycklig. Just nu känner jag stor kärlek och tacksamhet till både Georgia O’Keeffe och till Tate Modern.

För den som inte har möjlighet att besöka utställningen finns en katalog att köpa, och mycket mer, på museets hemsida. Absolut värt pengarna.

Tyra Kleen, en ny upptäckt för många

Jag antar att vi var många som upptäckte den svenska konstnärinnan Tyra Kleen för första gången i samband med Waldemarsuddes utställning ”Symbolism och dekadens” som visades under vintern 2015-2016. Där fanns hon representerad med flera tavlor och återigen stod man där och undrade: varför vet jag ingenting om henne?

Tyra Kleen (1874-1951) var berömd under sin livstid. Hon reste världen runt, skrev böcker, målade och hade utställningar. Hur kunde hon hamna i konsthistoriens skugga? Visst, en bidragande orsak kan vara att hon vid sin död bestämde att hennes konst inte fick visas offentligt förrän 50 år senare (precis som Hilma af Klint gjorde), men det är så klart inte hela sanningen.

Östergötlands länsmuseum följer upp det nyvaknade intresset för Tyra Kleen med en utställning, ”I vår tids ljus”, i Linköping. Utställningen visar två svenska, samtida, konstnärer som är glömda för vår tid: Tyra Kleen och Elsa Danson Wåghals (1885-1977). Det är ingen stor utställningen och flera av de verk av Tyra Kleen som visades på Waldemarsudde visas även här, men det gör ingeting, det är ändå en klart sevärd liten utställning.

Det är inte för Tyra Kleens oljemålningar eller porträttmålningar man bör se utställningen, de känns inte särskilt intressanta idag, även om de är viktiga som tidsdokument.

Det är för hennes illustrationer som en extra resa till Linköping är av intresse. Hon illustrerade böcker, både sina egna och andras, och dikter med stor förkärlek till det makabra och gotiska.

Precis som vid besöket på Waldemarsudde fascineras jag över att kvinnan som på sina självporträtt ser ut som en småskolefröken hade en sådan gäckande och blodig fantasi. Det gör att personen Tyra Kleen blir mer intressant än själva konstverken.

Det är svårt att sluta titta på de här illustrationerna. De är obehagliga, vackra och brutala på samma gång. De illustrerar bland annat dikter från ”De ondas blommor” av Charles Baudelaire och Edgar Allan Poes ”Korpen”. Tyra Kleen var goth innan vi andra ens visste vad det betyder.

Inte alla konstverk är skrämmande, vissa är helt enkelt klassiskt romantiska, men det finns ändå en nerv i dem att man undrar: vad är det jag missar? Någonstans i bilden måste det finnas något obehagligt och mörkt som jag missat. Ibland hittar man det inte för det finns inte där, men känslan i maggropen stannar kvar, man litar inte på sina sinnen.

Kanske är det vad symbolismen handlade om, den som präglade även Tyra Kleen, att man inte kunde lita på vad man såg, att det alltid finns något mer bortom. Ofta något skrämmande.

Tyra Kleen reste i Frankrike, Italien, Indien, Sri Lanka, Java och Bali. Hon målade och skrev böcker om de kulturer hon mötte. Det finns flera verk representerade på utställningen, och även en del av hennes böcker, som visar på den delen av hennes konstnärskap. Det är vackert men det är inte farligt.

Jag gillar bäst den farliga Tyra Kleen. Att vara kvinna vid förra sekelskiftet, konstnär och ogift, och resa runt ensam som hon gjorde, det måste ha krävt en hel del av henne. Hon måste ha varit stark, orädd och envis. Men vad var det i henne som gjorde att hon drogs till det farliga och skrämmande?

Som tur är har en bok om Tyra Kleen getts ut i dagarna och som säljs i samband med utställningen. Den är skriven av Niclas Franzén, Kerstin Gullstrand Hermelin, Elisabet Lind och Karin Ström Lehander. Självklart köpte jag den och ser verkligen fram emot att få läsa den för att försöka få en lite djupare förståelse av Tyra Kleen, men om jag känner henne rätt (det som går att uppfatta genom hennes konst) är hon nog svårfångad och det är det jag gillar allra mest med henne.

Boken kan beställas på http://www.tyrakleen.se om du är nyfiken men inte har möjlighet att besöka Östergötlands museum i Linköping. Utställningen pågar till den 28 augusti.

Moderna museet finns även i Nice

Det är lätt att tro att den konst som präglar Nice i södra Frankrike enbart handlar om äldre konst, och då menar jag den impressionistiska och expressionistiska konsten från slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet. De konstnärer som då levde på franska rivieran i Provence är idag världskända och sätter sin prägel på vår uppfattning av södra Frankrike.

Det stämmer förstås till stor del, miljön är påverkad av den tidens konstnärer och ibland är det som om tiden har stannat och det mesta man ser omkring sig liknar en målning av Cezanne, Van Gogh, Matisse eller Picasso. Men det är så klart bara en del av sanningen. Även modern konst präglar en stad som Nice.

Det finns ett Moderna museum beläget en bit upp i stadskärnan där den gamla klassiska bebyggelsen med de pastellfärgade husen blandas med moderna byggnader i betong. Moderna museet består av fyra höga ”ben” som binds ihop av glaskorridorer. Det är en pampig byggnad. Den är också omgiven av skulpturer som den här, ett stort kvadratiskt huvud i aluminium som definitivt drar blickarna till sig.

Museet har en fin samling konstverk av stadens egen Yves Klein (1928-1962) som ursprungligen kom från Nice. Det var intressant att se några mer traditionella målningar av Klein, där den blå färgen börjar ta form men där motivet samtidigt är mer klassiskt figurativt. Men så klart finns en klassisk Klein-blå målning med också. Det är definitivt en färg att försjunka i.

Det finns också en större samling konstverk av Niki de Saint Phalle (1930-2002), den franska fotomodellen som blev konstnär. Hon finns också representerad på Moderna museet i Stockholm med de färgglada skulpturerna i museets trädgård.

Det finns något smärtsamt i Niki de Saint Phalles konst. Vid första anblicken verkar allt så livsbejakande och färgstarkt men ser man närmare finns det alltid något plågsamt involverat i konstverket. Det märks att konstnärens på ytan glättiga jet-set liv inte är hela sanningen om Niki de Saint Phalle. Men man måste oftast titta väldigt nära och noga för att upptäcka det.

Det finns en större avdelning amerikansk pop-konst på museet också, till exempel den här ”High Tension” från 1964 av Martial Raysse.

Även den kinesiske konstnärers Ai Weiwei finns representerad med ”Marble Door” från 2006.

Vacker var den stora ”Triptyque nr 6” av Gérald Thupinier, från 1998.

Men roligast var det här konstverket:”Ceci n’est pas un Marcel Duchamp” från 1990 av Serge III (1927-2000). Ungefär ”Det här är inte en Marcel Duchamp” på svenska. Så underbar och så ironisk. Jag skrattade högt när jag såg den. Lite som ”Kejsarens nya kläder”. Konst i dialog, det gillar jag.

Det som imponerade mest på mig var inte konsten inuti museet utan själva byggnaden i sig. Till exempel den här fantastiska trappan som leder upp till museets tak. Den är gjord av David Tremlett.

Medan jag stod under trappa och fotograferade den hörde jag plötsligt två finska kvinnoröster och när de kom inom synhåll såg jag att kvinnorna hade finska folkdräkter på sig. De tillhörde en internationella kvinnoorganisation på besök i museet, i en paus från konventet i byggnaden bredvid museet. Det blev som en spontan art performance bara för mig.

Man kunde gå ut på museets tak, där broar sammanband de fyra pelare som är museets stomme. Det var en fantastisk upplevelse att se hela Nice för sina fötter. Jag kan tänka mig hur magiskt det måste vara på natten att stå där och se ut över staden.

Niki de Saint Phalle fanns också representerad utanför museet med en stor skulptur.

Likaså vid en av ingångarna till det mest kända och klassiska hotellet Hotel Negresco som utgör ett av staden Nice mest berömda landmärke.

Ja, Moderna museet i Nice är definitivt värt ett besök, men efter att ha strosat runt i de olika rummen inser jag varför Moderna museet i Stockholm hamnar högt upp på listan över de mest intressanta moderna museum i världen. Stockholm-Nice 1-0 helt enkelt.

Chagall lite längre ned för backen

Efter att vi bestigit stadsdelen Cimiez, i Nice, som ligger på ett berg, och ägnat god tid till Matisse museet och den vackra parken utanför, påbörjade vi nedstigningen. Vi hade sett på vägen upp att Marc Chagall museet låg halvvägs upp/ned från berget. Eftersom det är ett förhållandevis litet museum bestämde vi oss för att besöka det direkt. Två flugor i en smäll helt enkelt.

Runt 1970 skapades det museum som idag rymmer en stor mängd av Marc Chagalls tavlor, framför allt målningar med motiv från Gamla testamentet. Till skillnad från Matisse museet är det en modern byggnad, en stor kantig byggnad i betong. Den bryter definitivt av från den omgivande miljön och husen men det gör inget. Museet ligger som i en sänka, dold av en vacker trädgård, även här med olivträd och annan grönska. Det är väldigt vackert.

Marc Chagall (1887-1985) levde liksom Henri Matisee en längre tid av sitt liv i södra Frankrike, i Provence. Han kom ursprungligen från Ryssland, det som idag är Vitryssland, och flyttade runt i Europa och i Amerika. Framför allt var han tvungen att fly under andra världskriget eftersom han hade judisk bakgrund.

Han älskade sin hembygd, som idag är helt borta efter kriget, och det är ett återkommande motiv i hans målningar. Trots många stora svårigheter i det yttre livet, flykten undan nazisterna etc, var han en lycklig människa. Han hade en fattig men kärleksfull uppväxt, hans mycket positiva minnen av den judiska kulturen han växte upp i har präglat hans konst, och framför allt kärleken till sin första fru Bella Rosenfeldt (som tyvärr dog i sjukdom 1944) har präglat hans liv och verk.

Det är verkligen något som märks i hans konst, att hans livshållning var positiv och att han var en lycklig människa. Det märks i de starka färgerna, med en särskild kärlek till grönt och rött skulle jag vilja säga. Två starka, komplementära färger som bejakar och bekräftar varandra.

Museet i Nice består i första hand av målningar med bibliska motiv, men en och annan ”vanlig” målning finns också med.

Flera monumentalt stora målningar föreställer olika profeter ur Gamla testamentet. Här ses profeten Jesaja, målad 1968. Om man tittar noga på målningarna så får man gärna uppfattningen att Marc Chagall hade en mycket positiv gudsuppfattning, målningarna andas kärlek och omsorg, ansiktena utstrålar värme och tillit.

Jag har sett andra målningar av Chagall, illustrationer av förföljelserna av judarna i hans hembygd, och de är plågsamt smärtsamma att se på, men de tycks inte signalera vrede och sorg mot Gud i sig, utan mot människornas ondska. Marc Chagall tvekade inte att måla med svärta, han hade upplevt alltför mycket ondska för att kunna undvika det, men han verkar inte ha låtit dessa plågor skada hans inre människa, hans sinnesfrid.

I ett av rummen ser man ut över en vattensamling med en stor mosaikvägg gjord av Chagall. Det är de tolv stjärntecknen som avbildats. Museet är byggt så att ute och inne flyter ihop och blir ett konstverk i sig också. Mycket vackert och vilsamt för ögat. Att museet är byggt i omålat betong är en genialisk idé med tanke på hur färgstarka Chagalls målningar är, de kommer verkligen till sin rätt i de stora ljusa lokalerna.

Det här är en av favoritmålningarna på museet, ”Abraham och de tre änglarna” målad 1960-66. Den föreställer de tre ängar som kommer på besök hos Abraham och Sara i 1 Moseboken i Gamla testamentet. De tre änglarna siar om att det gamla paret ska få en son, Isak, på ålderns höst. De bjuds på mat och ser ut att ha en trevlig stund kring matbordet med Abraham och Sara stående en bit ifrån.

Här blir det så tydligt att religion, tro och andlighet inte är något sfäriskt, något obegripligt, övernaturligt och långt borta, för Chagall. Istället är det något mycket mänskligt och självklart. Här syns en tydlig skillnad mellan judisk tro och kristen tro, där det första premierar det jordiska och mänskliga och det senare det övernaturliga och himmelska.

Vem skulle inte vilja sitta med vid den där måltiden? Änglarna ser ut att njuta av maten, dricka sitt vin förnöjt och småpratar glatt med varandra. Livet när det är som bäst.

Och det är just denne Isak som ska offras när Abraham testas av Gud, ”Offret av Isak” målad 1960-66. Det här är en av Bibeln mest obegripliga texter och den har tolkats i årtusenden och man har försökt förstå den trots att den känns så ofattbar.

Men vad gör Marc Chagall? Han gör även en av de mest traumatiska motiven med glimten i ögat. Titta på Isak som just insett att han ska offras till Gud av sin pappa, han ligger och tjuvkikar med ena ögat och ser inte alls särskilt orolig ut. Abraham och Sara (nere i backen) är olyckliga och den lilla baggen, som sedan offras istället för Isak ser inte heller så glad ut där under trädet, men Isak ser lugn ut. Jag tror bara Marc Chagall kan komma undan med en sådan målning. Den är underbar i all sin förskräckelse.

Motiv ur Höga visan från Gamla testamentet figurera på många av målningarna och har ett eget rum. Här blir det tydligt att Marc Chagalls erfarenheter av kärlek och parrelationer är ytterst positivt. Man blir själv glad när man ser målningarna.

Men man gör bäst i att gå riktigt nära för varje målning är full av detaljer. Man ser först ett stort motiv som är tavlans centrum men tittar man noga finns det fullt av berättelser vid sidan om. Ibland skymtar Chagall själv fram där han står och målar i ett hörn.

Det finns en klassik triptyk med också, en med Jesu korsfästelse. Den består av tre stora målningar som heter, från vänster: Motstånd (målad 1937-1948), Uppståndelse (1937-1948) och Befrielse (1937-1952). Vid första anblicken känns den klassisk med Jesu död och uppståndelse, men tittar man närmare på den tredje tavlan är den lite annorlunda än vad man är van vid.

Vad består befrielsen av? Jo, av kärlek, kultur, konst, musik, liv och relationer. Kan det bli mer livsbejakande än så? Marc Chagall visste mycket om det goda livet, det är helt klart – och han förmedlar det på ett underbart sätt.

Den som uppskattar Marc Chagalls konst bör definitivt besöka museet i Nice. Absolut sevärt!

Henri Matisse museum – äntligen!

Det är inte varje dag en livsdröm går i uppfyllelse. Jag har längtat i hela mitt liv, i alla fall så länge som jag varit konstintresserad vilket är så länge jag kan minnas, efter att få besöka staden Nice på franska rivieran och den franske konstnären Henri Matisse museum.

Plötsligt händer det. Jag befinner mig i Nice och det första vi gör, första dagens morgon, är att promenera från stadens centrum upp på för berget till stadsdelen Cimez där museet ligger. Så många gånger jag sett det här huset på bild. Att se det i verkligheten är en fantastiskt känsla.

Jag tar min tid på mig innan jag går in. När vi kommer fram till huset inser vi att det finns en stor park framför den, en park full av olivträd som lokalbefolkningen använder som sitt andra vardagsrum: där har man pick-nick, fest med ballonger, rastar sina hundar, sitter och läser i skuggan, spelar boule, och mycket mer. Det är en underbar miljö.

Varma av vandringen uppför berget sätter vi oss i parken, köper kallt vatten och coca-cola, njuter av utsikten och miljön. Att befinna sig på franska rivieran, det är varmt och soligt men man blir hela tiden svalkad av brisen från havet, då är det lätt att förstå varför staden Nice dragit till sig mängder av både turister och konstnärer genom åren.

Henri Matisse (1869-1954) började med att bo i Nice på somrarna, betagen av ljuset. Han bor då nere vid havet. Längre fram bestämmer han sig för att bosätta sig i Nice permanent och flyttar då in i Hotel Regina, ett hotell som tidigare varit den engelska drottningen Victorias semesterfavorit men som nu – vid Matisse inflyttning – gjorts om till lägenheter. Där bodde Matisse till sin död. Det är en mytomspunnen plats för mig.

När Matisse dog skänkte hans familj många av hans efterlämnade verk och andra privata ägodelar till staden som beslöt att göra om ett palats, ett stenkast ifrån Hotel Regina, till ett museum. Det är en lika vacker byggnad inuti som utanpå. Man kan inte säga att det är Matisse främsta verk som finns representerade i museet, de är spridda över hela världens museum och hos privata samlare, det som finns här är i stället något annat.

Vad man får uppleva på museet är framför allt två saker: 1) man får en inblick i hur processen gick till när Matisse skapade ett verk, här finns mängder av skisser och förstudier. Det är mycket intressant. Inte ens en gigant som Matisse skapade mästerverk utan hårt arbete, om det nu är någon som trodde något annat. Att vara konstnär är ett hårt arbete som kräver stor förberedelse och intensiv övning.

Men ännu mer intressant är det andra: 2) man får se flera av Matisse tidiga verk, från 1890-talet. Här blir det riktigt spännande. Matisse började måla som alla andra samtida konstnärer, mörka, dova, realistiska målningar som är väldigt tråkiga att se. Långsamt ser man hur han utvecklas till den han sedan blev, impressionisten med de klara, starka, glada färgerna. Att få följa den utvecklingen och processen i hans målningar är otroligt givande. Även många skulpturer finns med på museet.

Det finns flera verk från hans tidiga år med på museet och flera av dem är helt enkelt ointressanta i sig själva, men andra är vackra och ger en aning om vad som ska komma längre fram. Henri Matisse, som alla andra konstnärer på sin tid, avbildade och efterhärmade de på den tiden mest ansedda mästarnas verk och stil, men tack och lov bröt han sig loss, tillsammans med sina samtida, och skapade det vi idag kallar impressionismen. Vilken skillnad!

Under sommaren har Musée Matisse i Nice en tillfällig utställning som heter ”Une palette d’objets” där flera av Matisse privata ägodelar visas upp, de som ofta förekommer i hans målningar. Här har man ställt upp dem tillsammans, inredningsdetaljerna tillsammans med målningarna. Många av vaserna, krusen, möblerna etc, känner man igen från hans målningar. Det var onekligen roligt att se dem i verkligheten.

Flera av hans paletter finns också med på utställningen.

Här är några av de målningar som finns med på den tillfälliga utställningen och där man tydligt ser hur samma inredning återkommer i hans målningar. Som alltid är motiven enkla, men storheten i Matisse konst är ju färgerna, hur de kombineras med varandra och den livsglädje som förmedlas genom hans konst. Men så sa han ju att hans konst skulle förmedla samma känsla som den man får när man kommer hem efter en lång dags arbete och sjunker ned i sin favoritfåtölj.

Att äntligen ha fått besöka Matisse museum i Nice känns som en enorm förmån, men viktigast av allt var att få uppleva staden som han älskade: ljuset, värmen, färgerna, brisen från havet, dofterna, den här fantastiska platsen som gett upphov till så många konstverk. Jag återkommer absolut.

Är Mikael Persbrandt en konstnär?

Skådespelaren Mikael Persbrandt ställer ut sin konst på Lars Lerins Sandgrund i Karlstad över sommaren. De två möttes i TV programmet ”Vänligen Lars Lerin” och i samband med det bestämdes att Persbrandt skulle ställa ut i Lars Lerins konsthall. Inte många visste, före TV programmet, att Mikael Persbrandt också målar.

Är han en konstnär? Ja, det är han. Han har målat i hela sitt liv och det är lusten som driver honom, säger han själv. Han ville bli konstnär innan han började med teater och film. Idag är han både skådespelare och konstnär.

Vid första anblicken är Mikael Persbrandts konst kaskader av färg. Han målar stora tavlor med mängder av färg, färg som aldrig ser ut att ha blandas på en palett först utan som blandas genom tjocka lager direkt på duken. Det är ett expressivt, exploderande sätt att måla. Kraftfullt och intensivt.

Den första reaktionen var att värja sig. Det blev för intensivt. Den andra reflektionen var att det var omöjligt att se om målningarna föreställde något. Den tredje reaktioner blev förskräckelse och rädsla över de brutala, våldsamma motiven. Den fjärde reaktionen blev att värja sig igen.

Men där någonstans, när man närmade sig målningarna för att titta närmre, såg man något mer, något värnlöst och utelämnande och man började se detaljer i explosionen av färg. Man slutade värja sig och man började bli berörd.

Vad är det för demoner som rider Mikael Persbrandt? Det ena motivet är värre än det andra. Vad är det för något våldsamt, plågsamt och ensamt som piskar honom inifrån och som tar gestalt på målarduken? Jag tänkte efter en stund: tack och lov att han har den här fristaden, den här möjligheten att tömma sig på smärta och våldsamma känslostormar. Att måla måste vara Mikaels Persbrandts räddning. Sällan har det blivit så tydligt i en konstnärs skapande.

Men det är inte bara konstnärens egna demoner som tar gestalt i konsten, det är även stadens. Flera av målningarna visar på utelivets, och kanske kändislivets, baksidor. De svartaste timmarna under natten då våldet och självupptagenheten tar över människorna. Stunden då civilisationens tunna fernissa spricker och släpper fram demonerna i full kraft.

Den här tavlan heter ”Restaurant” och vid första anblicken såg jag bara färgerna, kaskader av färg utan inbördes sammanhang. Men långsamt började berättelsen ta form.

En kypare som kommer med en bricka.

Ett handslag i natten, i skymundan.

Figurer som mer liknar skelett än levande, varma människor. Här finns så många detaljer som berättar något om villkoren för utelivet, kändisskapet, upphöjelsen som lika ofta leder till djupa fall, men allt med ett leende. Ett varggrin.

Mikael Persbrandt ser inte med nåd varken på sig själv eller på det liv han har omkring sig. Den här målningen heter ”Logen”. En skådespelare som förbereder sig inför en föreställning. Är det sina egna inre demoner han ser i speglarna eller är det känslan av att kastas ut i vargarnas gap – kritikerna, publiken, tyckarna – som plågar honom? En fantastisk, dramatisk och vemodig målning. En av utställningens absolut bästa. Bör ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

Det är blandad kvalité på målningarna som visas på utställningen. Några känns inte färdiga och några enstaka är inte ens bra, men de allra flesta håller en odiskutabelt bra kvalité. Mikael Persbrandt är definitivt en konstnär och jag hoppas han ger sitt skapande mer tid och utrymme än hittills. Jag ser gärna fler utställningar med hans konst.

Däremot är jag tveksam till om särskilt många av hans målningar passar i gemene mans vardagsrum. Vem vill ha den här tavlan, kallad ”Rus”, hemma på väggen? Den är sannerligen ingen lisa för ögat och den kräver mycket av betraktaren. Man känner sig som en hotad bartender bakom disken med en hord av vargar – eller är det djävlar – som alla beställer mer och mer för att berusa sig.

Man ser hornen, man ser deras hovar, man ser blodet och våldet. De sitter så fint på rad men skrämmer ändå vettet ur en. Vad är det för ett liv som tar en sådan gestalt? Plågsamt, brutalt och skrämmande…

… tills man går riktigt, riktigt nära och ser att någon ristat i målningen: ”Jag älskar dig”. Där vänder det. Konsten blir barmhärtig och skapandet en process till helande. Någon älskar. Dig. Konstnären når katarsis. Livet är värt att leva. Så lite behövs för att våldet ska tvingas ge vika. Det är stort.

Den skulle nog passa hemma i vardagsrummet ändå.

Francofonia liknar inget annat jag sett

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Konstnären – till slut hettar det till

Jag kände mig skeptisk till Nationalmuseums utställning ”Konstnären” på Konstakademien när jag först läste om den. Min skepticism minskade inte när utställningen fick negativa recensioner i flera större tidningar, men som alltid: man bör se med egna ögon. Recensenterna i dagstidningarna är viktiga men den egna upplevelsen är viktigare.

Vad var det som gjorde mig skeptisk från början? Temat ”Konstnären” speglat ur flera perspektiv: entreprenör, geni, avantgardist, normbrytare, visionär, resenär, är ju en utmärkt utgångspunkt för en utställning kan man tycka.

I första hand var det valet av affischnamn, eller snarare affischkonstverk. Nils Dardels ”Den döende dandyn” exponerades för att göra reklam för utställningen. Med tanke på att Moderna museet alldeles nyligen haft en bejublad utställning med Nils Dardel där just den målningen användes i reklamen, kände det som om man spelade ”safe”, man spelade ut ett säkert kort. Det kändes helt enkelt för genomskinligt på något sätt, som om tavlans populäritet utnyttjades och missbrukades för att locka kunder – jag menar besökare…

När jag först kom in på utställningen kändes det som om man verkligen spelade ”safe”, det kändes klichéartat. Klassiska målningar som berättade den traditionella historien om konstnären som bohem i en vindsvåning i Paris, men som alltid bör man titta närmare och det gjorde jag.

Det som först kändes som en traditionell glorifiering av Konstnären med stort K, en man så klart, började långsamt brytas ned i ett intressant ifrågasättande och en lättsam men ändå tydlig avglorifiering av flera megastjärnor på den – särskilt svenska – konsthimlen. Utställningen började långsamt kännas uppfriskande under vandringen genom rummen.

Det som började lite långtråkigt och traditionellt luftades upp här, inte överraskande, hos Hilma af Klint (1862-1944). Den här målningen enbart är värt ett besök på utställningen, den heter ”Duvan nr 13” och är från 1915. Den finns på avdelningen om konstnären som visionär och profet, den andliga dimensionen av konsten.

Här blev det lite lättare att andas, det dammiga gammal loftet i konstnärskvarteren i Paris får ge plats åt det spirituella och outsägbart. Här finns flera vackra tavlor att sjunka in i. Det var här jag började känna att utställningen hade något nytt att berätta för mig.

Men mest av allt hettade det till i det sista rummet jag kom till, det som fokuserar på konstnären som entreprenör. Här stoltserar Ernst Billgrens (1957) fågel, ”Över hela världen” från 1990, i rummets centrum övervakandes alla de andra konstverken. En kaxigare fågel får man leta efter. Den är magnifik.

Ernst Billgrens fågeln blickar i första hand ut över fyra verk av den amerikanske konstnären Jeff Koons (1955). Denne beryktade, kritiserade, omtyckte och världens kanske idag högst betalade levande konstnär. Här blir diskussionen riktigt intressant för mig. När övergår konst till att bli kommersiell? Det vill säga, när blir konstnären en fabrik som producerar på löpande band snarare än en lidande konstnär som ”värker fram” varje konstverk utan tanke på ekonomisk vinning (som myten säger oss)?

På utställningens hemsida skriver man:

”Under senare tid har många konstnärer gått in i rollen som entreprenör, bland annat arbetar Jeff Koons och Ernst Billgren som moderna företagare på en kommersiell marknad. Men redan Rosa Bonheur och Anders Zorn var ytterst skickliga i att bygga personliga varumärken som hjälpte dem till stora framgångar på en internationell marknad i slutet av 1800-talet. Även i 1600-talets Holland hade konstnärsentreprenören en viktig roll, för Rembrandt och andra holländska målare fanns kunderna inom den nya borgarklassen.”

David Robbins (1957) fotoserie ”Talang” från 1986 funderar i samma banor. Här har han fotograferat den tidens uppåtgående stjärnor på den amerikanske stjärnhimlen för konstnärer. Är det här konst eller reklam? Här ses bland annat Jeff Koons och Cindy Sherman, båda representerade på den här utställningen och idag megastjärnor. Vart går gränsen och måste det finnas en gräns mellan konst och reklam? Har det någonsin funnits en sådan?

Den svenske konstnären Peter Dahl (1934) funderade på det redan 1970 då han målade det här verket som heter ”2 självporträtt i motsatta roller” där han både representerar konsten/konstnären och pengarna/kapitalismen. Vem är vem egentligen? Roligaste med den här tavlan är ändå tavlan i tavlan som är signerad Peter Dahl.

Det finns mycket mer att se på utställningen och den är definitivt värt ett besök även om den inte känns lika utmanande som den hade potential att vara. Men jag fick mycket att tänka på efter mitt besök, om konsten och konstnärernas roll, och är inte det tillräckligt så säg?

Utställningen pågår till den 4 september. Gratis inträde.

Med Yayoi Kusama i oändligheten

Det var med höga förväntningar jag kom till vernissagen för Yayoi Kusamas utställning ”I oändligheten” på Moderna museet, som öppnar på lördag den 11 juni. Jag hade hört och läst så mycket om hennes liv och konst, nu skulle jag äntligen få se alla dessa omtalade prickar.

Till min stora förvåning var det inte alls prickarna, och de mest kända konstverken, som fångande mitt intresse. Istället var det hennes tidigare konst, en annorlunda, mer stillsam, konst. Den här lilla tavlan till exempel från 1967, den utgår från ett fotografi av Yayoi Kusama, taget av Harrie Verstappen, och har sedan målats med tusch av konstnären själv.

Det är ett fantastiskt vackert litet konstverk i all sin enkelhet och det jag uppskattar allra mest med den är Yayoi Kusamas öppna blick som utan att tveka möter min. Jag känner att jag tycker om henne. Inte bara hennes konst utan hennes person.

Men så klart, den som vill se prickar blir absolut inte besviken. Här finns massor av prickar och man blir glad av att se dem. Redan ute i Moderna museets trädgård börjar det med inklädda träd i fina röda tyger med vita prickar.

Inne på utställningen är ett av de första rummen fyllt av stora prickiga uppblåsta bollar i olika former. Man måste älska dem. Och man vill så gärna röra dem men det får man inte.

Barnasinnet vaknar till liv, man vill känna, klämma, studsa emot dem, men nej. Jag förstår varför, men jag förstår ännu mer hur barn känner sig varje gång man säger ”se men inte röra”. Besvikelse och lust till uppror. Men som vuxen håller man igen. Men i min fantasi kramar jag dem alla.

Vad är det egentligen med Yayoi Kusama och hennes förtjusning i pumpor? Prickar och pumpor är hennes främsta kännetecken. Man kan lura sig och tro att det är enkelt att göra pumpor till exempel, men det är det inte. I alla fall inte om man vill att det ska se ut så här. När man ser närmare på målningen ovan (målad 1981) inser man att varje prick är målad med minutiös precision, det gäller prickarnas storlek och förhållande till varandra. Inget är målat av en slump.

Yayoi Kusama målar också med starka, fantastiska färger, det vet vi. Hennes färgexplosioner tar dock aldrig över motivet för varje färg och färgkombination är vald med omsorg. Ingen färg dominerar över en annan, det är en perfekt harmoni i färgvalet och kombinationerna. Det är som om Yayoi Kusama dirigerar ett universum där längtan efter ordning, kontroll och skönhet är målet med konsten.

Av alla de artiklar som skrivits om henne inför den här utställningen vet vi att Yayoi Kusama hade en svår barndom och uppväxt, där hon utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp av sina föräldrar. Hon lider idag av psykisk sjukdom som hon självmedicinerar med sitt skapande. Hon bor permanent på ett psykiatriskt vårdhem i Japan där hon får den praktiska omsorg hon behöver. Själv tillbringar hon dagarna i sin ateljé. Hon är idag 87 år gammal.

Hon kommer från Japan, flyttade till USA på 1960-talet där hon slog igenom, men hon återvände till Japan igen. Utställningen visar hennes konst men också många filmer från de performance hon gjorde i USA, många nakna kroppar som målas och utgör konstverk. Det är en viktig inramning för att visa hennes mångsidighet som artist och hur holistiskt hon såg på konsten, men år 2016 känns 1960- och 70-talets happenings ganska passé.

Det som drabbar mig mest på utställningen är helt andra verk. Den här till exempel som heter ”Stilla havet” och som målades 1960, den är fantastiskt vacker. Det känns som en meditation att fördjupa sig i den. Först ser man ingenting mer än vit färg, sedan börjar man se skiftningarna i ljuset och plötsligt ser man de små vågrörelserna och plötsligt befinner man sig mitt i en ocean och tid och rum upphör. Man är i oändligheten.

Flera av målningarna på utställningen har inte visats för publik förut och det gäller framför allt flera av de tidiga verken. Jag vet inte vilka av tavlorna det gäller men jag vet att flera av dem är magnifika. Se den här till exempel, den heter ”Möte” och är målad 1954. Den färg- och formsättning hon använder sig av här är helt underbar. Måste ses i verkligheten.

Och likaså det här fyra tavlorna som kallas ”Försommar” och ”Blommor och rabatt, de är målade på 1950- och 1960-talet. Här ser man hur hon redan då började använda prickar som sin främsta målarteknik. Här ser man också hennes fenomenala förmåga att färgsätta så målningen blir stark i färgen men aldrig någonsin skrikig. Så otroligt vackra.

Det finns två rum att stiga in i för att omslutas av oändligheten. Ett spegelrum fullt av prickiga, vadå? Fallossymboler? Kanske, men jag associerar mer till hattifnattarna i Mumindalen än till fallosar. Jag tror man övertolkar hennes konstverk ibland. Vackert är det i vilket fall.

Ett annat rum att gå in i är fyllt av risbollar i luften, också de prickiga. Det är ett magiskt rum. Lamporna, bollarna, ändrar hela tiden färg så man måste stanna kvar länge för att riktigt känna in konstverket. Rummet heter ”Oändligt spegelrum – Livets hymn” från 2015.

Jag tycker att det är en fantastiskt vacker, rolig, eftertänksam och reflekterande utställning. Det känns verkligen som om jag lär känna Yayoi Kusama på djupet en aning och hon blir min vän. Framför allt påminns jag än en gång om, med den kunskap jag har om hennes bakgrund, hur läkande konst kan vara. Att det är en självbevarande kraft som hjälper en att överleva de mest plågsamma upplevelser. Konst är ytterst en fråga om liv och död.

Och samtidigt kan den vara så underbart vacker. Som det här rummet som överrumplade mig med sin skönhet och stillsamhet. Konstverket heter ”Narkissos trädgård”  (1966/2016). Yayoi Kusama förenar det roliga och färgstarka med det serena, allvarliga och sakrala och båda – till synes – ytterligheterna känns lika äkta, drabbande och utmanande.

Hennes konst visar människans vackraste sidor och egenskaper och hon har varit tvungen att gå genom eld och vatten för att nå dit. Jag är så tacksam att hon delar det med oss. Jag lämnar utställningen stärkt till både ande, kropp och själ. Och glad. Jag blev verkligen genuint glad av den, både barnsligt glad som ett barn och djupt existentiellt glad som en medmänniska i oändligheten.

Utställningen öppnar den 11 juni och pågår till den 11 september.

Moki Cherry syns diskret i förbifarten

Det här är det starkaste konstverket på utställningen. Det kallas ”Första scenen: Ögonblicket” och är från 1972. Det är gjort av den svenska multikonstnären Moki Cherry (1943-2009) som visas på Moderna museet just nu. Det är en färgstark, vacker tygapplikation som hyllar livet, livets allra första ögonblick då allt börjar. Jag tänker att det är det konstverk som mest berättar något för mig om vem Moki Cherry var.

För trots alla konstverk som utställningen består av: tygapplikationer, målningar, filmer, foton, möbler, musik, skivomslag, träreliefer och mycket mer, fångas aldrig riktigt personen Moki Cherry in. Kanske skulle det inte gå att fånga in henne, all hennes konst var så förknippas med händelser, happenings och andra personers verk, att hon aldrig rikligt tillät sig själv att synas.

Hennes konst kanske fanns till för att lyfta fram andra istället för henne själv, vad vet jag. Men var det ett medvetet val från hennes sida i sådana fall, eller tillät hon sig att hela tiden agera i skugga av andra, framför allt hennes mer kände man, den amerikanske musikern Don Cherry? Jag säger inte att det är något fel, att medvetet sätta sig i skuggan för ett projekt man anser vara större och viktigare än man själv, men jag tycker det är synd. Jag hade verkligen velat veta mer om konstnären Moki Cherry.

På utställningen, som är väl värd att se på alla sätt, är det tiden – 1970-talet – som är i centrum och därefter kommer Don Cherry. Jag vet mer om honom och hans musik när jag lämnar utställningen än jag vet om Moki Cherry och hennes konst. Jag vet inte ens varifrån hon kom eller vad hon hette från början. Det är som om allt som sägs om henne på utställningen endast sägs för att det kompletterar en annan berättelse, en berättelse om någon eller något annat. Det är synd.

Men ändå, små meddelanden från Moki Cherry (som faktiskt hette Monika Marianne Karlsson från början och kom från Koler i Norrbotten), tränger ändå fram. Den här applikationen är faktiskt väldigt obehaglig. Här blir det tydligt att i de verk som Moki Cherry verkar ha gjort utan ett ”högre” syfte, det vill säga de är inte gjorda för en speciell händelse utan för hennes egen skull, där lyser en starkt samhällskritik fram. Den här applikationen har igen titel och gjordes 1984-85.

Den här lilla tavlan sköt en plågsam pil in i mitt hjärta när jag såg den. ”Communicate, How?” står det på den och den är gjord 1970. Vår föreställningen om 1970-talet, särskilt i den tidens konstnärskretsar, är att det var en tid av jämställdhet, män och kvinnor som pratade nätterna igenom om politik, känslor och livet, att relationerna byggde på ömsesidighet och jämlikhet.

Så ser man den här. En frustrerad och desperat kvinna (som jag tolkar bilden) som i förtvivlan undrar – på engelska, notera – hur kommunicerar man med varandra? Så klart man inte ska göra för stor affär av den här bilden men nog är det lätt att föreställa sig att det inte var lättare att kommunicera med varandra 1970 än vad det är idag? Tavlan griper mig och jag känner att här tittar den levande människan fram, här får vi en liten personlig hälsning från Moki Cherry.

Många av konstverken på utställningen är verk som var speciellt gjorda för olika tillställningar och musiktillfällen, till exempel turnéer. Det visas många skivomslag etc,  men det intresserar mig inte särskilt. De är fantastiska och inspirerande med tydliga influenser från alla världens hörn och religioner, känns som mycket typiska 1970-talet och det är roligt att se men de säger mig inget.

Annorlunda är det med den här väggen och kombinationen av konstverk. De här är gjorda för sin egen skull, de fyller inget annat eller ”högre” syfte. Här framträder Moki Cherry igen. Här kommer samhälls- och civilisationskritiken fram igen. De är magnifika. Titta noga på dem.

Man blir arg över sakernas tillstånd, då som nu. Synen på kvinnor som handelsvara och ”kött”, krig och miljöförstöring, allt det som vi brottas med än idag. Det intressanta med de mer personliga konstverken, de som är skapade för egen del, är att de har inga titlar. Här talar konstverken av egen kraft och här är det Moki Cherrys egen röst som hörs genom konsten.

Jag står länge framför de här konstverken och undrar: var hon lycklig?

Jag går tillbaka till det första ögonblicket igen och konstaterar: ja, jag tror att hon var lycklig men hon var inte naiv. Hon såg längre och djupare än de flesta. Hon avslöjar och avkläder sin tid och dess livslögner, detsamma som i vår tid, men hon gör det ytterst diskret och i förbifarten, ungefär som om hon inte vill vara till besvär. Jag önskar att hon hade varit så mycket mer till besvär.

Utställningen Moment – Moki Cherry pågår på Moderna museet fram till den 9 oktober 2016.