Alla älskar Vincent van Gogh

vincent11

Just nu visas en utställning av Vincent van GoghMusée d´Orsay i Paris. Den är verkligen värt ett besök om man har vägarna förbi Paris före den 6 juli, då den stängs. Musée d´Orsay är värt ett besök i sig självt, det är ett av Paris bästa och vackraste museum, men den här utställningen är verkligen en bonus. Samtidigt med Vincent van Gogh visas också konst av Antonin Artaud, men det är Vincent som drar alla blickarna till sig.

vincent12

Det är något på gränsen till magiskt och gripande med Vincent van Goghs konst. Framför allt gäller det färgsättningen, han använder konsekvent kontrastfärger som gör att bilderna blir självlysande på något sätt. Utställningen börjar med några självporträtt, till exempel det här som pryder inträdesbiljetten, ”Portrait de l`artiste” från 1889.

Här ser man hur han använder gula toner och blåa toner, gult och blått är varandras kontraster. Det ger bilden ett djup och ett särskilt liv. De välkända vågrörelserna förstärker upplevelsen. Det är fantastiskt att se i verkligheten. Utställningen är också otroligt bra ljussatt, det gör konstverken som självlysande och färgerna framträder enormt starkt.

vincent10

Här ses ett exempel på det, ”Les Lauriers roses” från 1888. Det var tyvärr förbjudet att fotografera men jag kunde inte låta blir att smygta några bilder, tills vakten kom och sa till mig. Tyvärr blev den här bilden suddig och jag vågade inte ta en till (ville ju inte riskera att bli utslängd eller vad som kan nu kan hända) men det som ändå syns tydligt här är den självlysande färgen, särskilt den turkosa bakgrunden.

vincent5

Här ses målningen skarp, i en bild hämtad från nätet, och här blir det tydligt att färgerna är oerhört svåra att återge korrekt. Min bild, om än suddig, ger ändå en känsla av färgerna och ljussättningen. Man blir överraskad av styrkan i konsten och man upphör inte att förvånas över att ingen uppskattade Vincent van Goghs konst där och då. Nu älskar alla Vincent van Gogh, då var han helt missförstådd. Det är svårt att förstå idag, vi är så vana vid hans säregna, unika konst.

vincent9

Den här målningen på utställningen förvånade mig, den är man ju van att se i stark färgsättning. Det här kändes som en fyll-i-färgerna övning, sådana övningar som brukar finnas i barns pysselböcker. Målningen var vacker i sin svart/bruna – vita variant också men det är ju så här vi är vana vid att de den:

vincent4

vincent8

En av de bästa målningarna på utställningen var den här, ”L´Eglise d`Auvers-sur-Oise, vue du chevet” målad 1890, inte bara för att den är väldigt vacker utan också för att den har en central roll ett avsnitt av tv-serien ”Doctor Who”, i säsong 5. (Jag har skrivit ett tidigare blogginlägg om det avsnittet.)

vincent6

En detalj i tavlan gör att The Doctor och hans medresenär Amy tar sig till Vincent van Goghs tid för att möta monstret de sett i tavlan, och då träffar de också konstnärens själv. Det är ett fantastiskt gripande avsnitt och trots att man vet att allt är påhittat och på låtsas tar man historien till sig helt och fullt ändå.

Vincent7

I det avsnittet får Vincent van Gogh följa med tillbaka till vår tid. Han besöker Musée d´Orsay där guiden berättar om hans konst, att han i vår tid är den mest berömde och mest uppburne konstnären av alla, vars tavlor är de dyrast som finns på konstmarknaden. Vincent van Gogh är självklart helt tagen av detta, och man önskar så innerligt att det var sant, att han på något sätt fått veta det.

Under sin livstid sålde Vincent van Gogh endast ett enda konstverk och det var till sin bror, som stödde honom på olika sätt under hans livstid. Idag älskar alla hans konst, det är nästan på gränsen till överdrivet, men när man gått runt på utställningen på Musée d´Orsay kan man inte annat än att hålla med. Hans konst är helt ojämförbar med andra. Han är unik, ”one of his kind”. Så är det bara.

Har du möjlighet, se utställningen! Låt inte köerna in till museet hindra dig, kom tidigt på dagen så ordnar det sig.

Annonser

Nils Dardel och hans vänner

Nils1

I den mäktiga utställningen om och av Nils Dardel Moderna museet finns även enstaka konstverk målade av några av hans vänner. Till exempel detta ”Porträtt av Nils Dardel” målat 1910 av Ivan Constantin (1887-1946). Man känner inte riktigt igen Nils Dardel om man jämför med hans egna självporträtt, men det är ju inte så konstigt eftersom deras stilar är helt annorlunda.

Nils2

”Vid det runda bordet”, 1912, målad av Isaac Grünewald (1889-1946) är en av de vackraste målningar jag har sett av konstnären, trots – eller kanske på grund av – sin enkelhet.

Nils3

”Interiör” från 1913, målad Einar Jolin (1890-1976) som tillsammans med Nils Dardel och Isaac Grünewald reste till Paris för att gå i skola hos Henri Matisse. De blev alla goda vänner. Här kan man se att de alla tre hade väldigt olika stil om än färgrikedomen förenar dem.

nils4

Med på utställningen finns också ett exemplar av romanen ”Konfektasken” skriven av Thora Dardel med illustrationer av bland andra Nils Dardel. Thora Dardel (1899–1995) var författare och gift mellan åren 1921–1934 med Nils Dardel. Boken är kvadratisk i formen och som vanligt är det oemotståndligt för mig, jag skyndade mig hem och lyckades köpa boken på Bokbörsen. Lycka!

Ja, det var lite kort om några av Nils Dardels vänner som finns med på utställningen för att sätta honom i ett sammanhang.

Malmö, gatukonst i världsklass

stad4

Besökte nyligen Malmö för några dagars konferens. Jag har varit många gånger i Malmö men bara på snabba visiter för jobbet, eller för genomfart på väg någon annanstans. Jag har länge varit nyfiken på staden och nu fick jag en chans att se lite mer. Jag gillade vad jag såg. Särskilt uppskattade jag att det var så mycket offentlig konst runtomkring. Här kommer några axplock.

Vid rådhuset på Stortorget finns den här reklammålningen från tidigt 1900-tal. Den är senast restaurerad 1994. Trots att det är reklam upplever jag det som konst, särskilt som den är en gammal och diskret reklam, dvs den invaderar inte sinnet och det offentliga rummet på samma sätt som dagens reklam. Kanske gjorde den det där och då, men idag är det enbart njutbart. Roligt att Malmö stad väljer att spara och vårda ett minne som genom tidens gång förvandlats från reklam till konst.

stad1

På min vandring i staden, just den här gången på väg till Moderna museet i Malmö, stötte jag på det här konstverket. Till min förvåning upptäckte jag att det var en Carl Milles staty kallad ”Emigranterna”. Det är en lustig figur, som en stor fisk eller haj av något slag som låter sju män färdas på dens rygg över havet – vilket man antar – från Sverige till Amerika.

stad2

Männen sitter i lugnan ro och läser eller liknande, inte till synes oroade varken av färden eller av det okända målet. Ett mycket fantasieggande konstverk som jag stannade länge inför. Carl Milles (1875-1955) gjorde det i brons 1940 och det har tidigare stått i Emigrantmuseet i Växjö som valde att sälja det för att kunna finansiera sin fortsatta verksamhet.

Konstverket köptes av Malmögalleristen Per-Olov Börjeson, som betalade 710 000 kronor för det. Han placerade ut det i den offentliga miljön för allas glädjes skull. Sådant imponerar på mig.

stad6

I stadsdelen Hyllie där Malmö mässan och Malmö arenan finns byggs ett helt kvarter upp med bostäder och arbetsplatser. Mitt i området sprang jag på den här skulpturen, ett ansikte med gapande mun liggande i vatten. Jag fascinerades av den trots att den också känns lite skrämmande. Jag funderade lite över vad det skulle föreställa.

stad5

Några dagar senare upptäcker jag att det är en fontän, vatten sprutar ut från munnen, och konstverket invigdes just i dagarna. Det heter ”Mother” och är skapat av konstnären Charlotte Gyllenhammar. Verket blev väldigt mycket annorlunda efter att själva fontänen satts igång men på något sätt är den fortfarande lite skrämmande.

Men det är ofta så med konst, att det både fascinerar och skrämmer, eller kanske oroar. Då måste man fundera på varför man oroas, vad är det inom mig som störs och rubbar mina cirklar på grund av konstupplevelsen. Vad ger det mig för associationer? Vad känner jag? Varför blir jag glad eller ledsen och orolig?

Konst är något så mycket mer än ”bara” en upplevelse för synen, det är något mycket, mycket djupare och mer allvarligt. Men ibland är det inte mer komplicerat än att man helt enkelt bara blir rakt upp och ned lycklig av ett konstverk vilket är stort nog. Som den här vackra rosen i Folkets park i Malmö. Den är vacker helt enkelt.

stad7

Tora Vega Holmström oroar

vera1

Titta på den här bilden, det här konstverket som föreställer Hanna Borrie, målat 1910. Den är fantastiskt. Färgerna är underbara och man bara vill vara henne på bilden, eller vill man? Samtidigt som bilden är otroligt vacker är det något med den som oroar mig och det gäller inte bara den här tavlan, det gäller alla på utställningen. Det är något med Tora Vega Holmströms konst som oroar mig.

vera2

Samtidigt drar den mig till sig. Se på den här tavlan. Den heter kort och gott ”Gosse med snäcka” från 1922. Man blir tagen av den och det är svårt att släppa den med blicken. Man attraheras och man oroas på samma gång. Vad är det med Tora Vega Holmström (1880-1967) som ger så dubbla känslor? Vem var hon egentligen?

Jag vet inget om Tora Vega Holmström förrän jag besöker utställningen med henne på Moderna Museet i Malmö. Utställningen pågår till den 31 augusti. Varför vet jag inget om henne? Utställningen heter ”Jag längtar till överallt i världen”, och det citatet ger nog en fingervisning om vad det är som oroar med hennes konst, hon var nog en rastlös och kanske orolig själ, eller?

vera9

Tora Vega Holmström verkar ha målat mest porträtt och stilleben, i alla fall är det vad som mest visas på utställningen, men porträtten berättar ofta hela historier om man tittar noga. Se på den här till exempel, tavlan kallas ”Ryttaren” från 1921, eller också ”Den rike ynglingen”.

Den senare titeln skapar en större spänning i förhållande till konstverket eftersom mannens ansiktsuttryck och kroppshållning vittnar om överlägsenhet. Det är något med honom som oroar men jag kan inte dra blicken ifrån honom. Just den här tavlan är också väldigt stor i formatet vilket gör den mer dominerande i rummet. Precis som mannen själv kan man anta.

vera3

Mitt i utställningen finns en tavla målad av Carl Wilhelmson (1866-1928) som heter ”Målarinnor” från 1902. Det står ingenstans vilka kvinnorna på målningen är men eftersom Carl Wilhemson var den konstnär Tora Vega Holmström, Hanna Borrie med flera, studerade för på Valands konstskola i Göteborg, är det inte svårt att gissa att tavlan föreställer dem.

Jag står länge vid tavlan, det är något särskilt med den. Vad? Efter en stund kommer jag på det: kvinnorna är helt i sig själva och i sitt skapande. Det finns inget erotiskt i bilden, det finns inget av mannens blick, det finns endast de tre kvinnorna och deras koncentration. Det är verkligen sällan man ser ett sådant konstverk, särskilt målat av en man. Jag blir lycklig över målningen.

vera7

För hur mycket konsten än attraherar och oroar mig på ett gåtfullt sätt känner jag en spänningen inför dessa unga kvinnor som satsade på konsten när det fortfarande var förenat med problem för kvinnor. Den här bilden är underbar. Man önskar så hett att man fått sitta med där på golvet och dela deras passion och deras vilja att gå mot den förväntade strömmen.

vera8

Tora Vega Holmström själv beslutade sig för att avstå man, familj, barn för att hon insåg att det var oförenligt med hennes konst. Hon valde konsten. Inte många gjorde som hon på en tiden. Jag imponeras. Jag vill veta mer om henne.

vera6

Plötsligt upptäcker jag något oväntat. Jag trodde att Tora Vega Holmström var en helt ny bekantskap för mig, men här finns något jag känner igen. I en större målning över en mamma och hennes barn ser jag en liten figur jag känner igen: den lilla elefanten som jag tagit kort på tidigare i år. Då inser jag att jag stått framför samma tavla tidigare men inte drabbats av konstnären utan av de små elefanterna i bakgrunden av tavlan.

Det finns alltså något hos Tora Vega Holmström som fastnat hos mig tidigare utan att jag förstått det och nu kan jag helt klart konstatera att hela hon har fastnat i mitt medvetande. Det både piggar upp mig och oroar mig. Jag måste veta mer. Varför oroar hon mig?

Picasso på Moderna i Malmö

picasso7

Efter ett visst letande och en längre omväg genom Malmö stad hittade jag Moderna museet i Malmö. Det var absolut värt besväret. Moderna museet i Malmö är en vacker byggnad, gammalt och nytt i en smakfull kombination. Det är inget stort museum men det innehåller mycket ändå.Jag är glad att jag hittade dit så jag kan besöka det igen.

picasso1

Den här gången var det i första hand deras Picasso utställning som lockade mig. Det är alltid något speciellt att se en utställning med Picasso, stor eller liten. Den här utställningen kallas ”Pablo Picasso – Från Arkadiens sorglöshet till målad exorcism” och pågår fram till den 24 augusti. Det är första gången en separatutställning med Picasso (1881-1973) visas i Malmö.

Det är ingen stor utställning, tre mindre rum, men ändå berättar den väldigt mycket. Framför allt visar den Pablo Picassos olika stilar på ett tydligt sätt.Här ses ”Sländan” från 1929. Jag stod länge framför den och försökte förklara för mig själv vad det är som gör Picasso så speciell: det är något med färgerna, med de många lager färg, rörelserna i målningen, små oväntade instick… det finns mycket att ta fasta på.

picasso2

Men vad det än är, så är en av de främsta skälen till Picassos storhet att hans konst förmedlar glädje. Se den här lilla – ja den är väldigt mycket mindre i verkligheten än vad man tror – tavlan som nyligen skänkts till Moderna museet. Den heter ”Baigneuses au ballon”, målad 1928, och föreställer människor som badar med en badboll som syns i mitten om man tittar noga.

Det är något med färgen, ljuset, tjockleken på färgen som gör tavlan vibrerande av livslust och glädje. Jag känner bara igen det från Henri Matisse för väldigt få konstnärer lyckas som dessa två förmedla en sådan glädje till konsten att minst lilla motiv, till exempel en badboll, säger något viktigt om livet. Det är deras, Picassos och Matisse, storhet.

picasso3

Med på utställningen finns också den magnifika ”La source” (Källan), från 1921. Den är målad i en helt annan stil än de två tidigare konstverken, som mer ser ut som man tänker sig att en Picasso ska se ut. Här är mjukare former, mer allvar, dovare färger och en sorgsenhet som man kanske inte vanligtvis förknippar med Picasso. Det visar att han visste det mesta om livet, att det kan vara både färgstarkt och färglöst.

picasso4

Även om färgerna är en viktig ingrediens i upplevelsen av Picassos konst visar han att det inte är det enbart som är hemligheten med hans konst. I den här målningen, ”Målaren” från 1931, finns inga färger alls (svart och vitt räknas ju officiellt inte som några färger) ändå skapar han kraft i konsten. Är det då penselföringen som är hemligheten?

picasso5

Ja, något är det med rörelserna och de svepande formerna, det kan man se i den här teckningen. Utställningen består av många enkla teckningar i blyerts eller liknande. Här ser man Picassos formidabla förmåga att dra organiska linjer utan att till synes lyfta pennan en enda gång. Är det flödet som är hemligheten?

picasso6

Ja, det är svårt att säga vad som är hemligheten med Picassos genialitet, men att det har mycket med färgen att göra är helt klart. Bara en sådan här sak som att på det naturligaste sätt i världen måla ansiktet turkost, vilket inte ens upplevs märkligt när man ser det. Han får allt att verka så självklart. Även om formerna är, till synes, ologiska blir ändå helhetsintrycket helt självklart.

Det måste vara känslan som är hemligheten med Picasso. Känslan i färgsättningen, formerna, rörelserna och motiven. Något levande, inkännande och på djupet mänskligt som förmedlas. Hela hans känsloliv avspeglar sig i hans konst. Han målar sitt hjärta och sin själ. Det måste vara hemligheten.

Eller som Picasso själv skulle uttryckt det: ”Art washes away from the soul the dust of everyday life”.

Besök Moderna museet i Malmö själv och avgör du, vad är hemligheten med Picassos konst?

Oväntat om dandyn Nils Dardel

buss

Det är inte ofta man blir glad av att se reklamen på SL-bussarna här i Stockholm, ännu mindre att man riktigt håller utkik efter dem för att se om man hittat ”rätt” buss, och då menar jag inte den som ska ta mig hem utan en som har reklam om Nils Dardel utställningen på Moderna museet på stjärtpartiet.

Varje gång jag ser en reklamskylt på bussen blir jag glad och upprymd. Har lyckats ta bild på den röda bussen, men inte på den blå ännu, men det vill jag göra. Skylten gör sig absolut snyggast på de blå bussarna. Ja, det är konst i vardagen det. Tänk om mer reklam i det offentliga rummet kunde vara så upplyftande för själen.

dardel5

Om man är minsta intresserad av svensk modern konst ska man se Nils Dardel utställningen som pågår hela sommaren. Det finns mycket att se och upptäcka där, som i alla fall inte jag visste om konstnären. Till exempel att han hade en väldigt komisk sida.

Man kan inte annat än skratta när man ser de här två konstverken, som man väl egentligen borde fnysa lite på näsan åt i sin kolonialistiska, rasistiska och tanklösa älskvärdhet. Men man får ta dem för vad de är, målat av en man präglad av sin tid. Tavlan ovan heter ”Huvudjägarens frukost” från 1940-42.

dardel13

Tavlan hänger ihop med denna som heter ”Huvudjägarens eftermiddag” 1940-42. Går inte att komma ifrån att de är roliga i all sin enkelhet. De var i alla fall för mig oväntade upptäckter.

dardel10

En annan upptäckt på utställningen var med vilken kärlek och ömhet Nils Dardel återgav sina familjemedlemmar. Titta noga på den här tavlan som heter ”Fadern” från 1922. Det måste vara ett av svensk konsts vackraste fadersporträtt, vilket känns annorlunda med tanke på hur många illvilliga och komplexa fadersporträtt konsten är full av. Tavlan hänger i normala fall på Norrköpings konstmuseum, som lånat ut den till utställningen, där jag fascinerades av den första gången.

Den berättar så otroligt mycket om man noggrannt studerar detaljerna. Kan det ha varit så att Nils Dardel hade en ovanligt okomplicerad relation till sin pappa? Det vore uppfriskande i sådana fall. Eller kan det vara så att han genom porträttet minns en svunnen tid där pappan idoliseras och upphöjs för att verkligheten inte längre är sådan? Jag hoppas på det förstnämnda. Om storleken ger en fingervisning så kan jag meddela att den här tavlan är en från golv till tak målning. Fadern är nästintill i naturlig storlek. Se den!

dardel11

Det finns också målningar av Nils Dardels fruar, han var gift åtminstone två gånger, och fick en dotter , Ingrid, med sin fru Thora Dardel som var författare. På den här lilla vackra tavlan håller han upp dottern som den stoltaste pappa i världen. Det är vackert att se. Målningen heter kort och gott ”Min dotter” och är målad 1923. Så mycket kärlek och tillgivenhet i en liten tavla. Det överraskade mig.

dardel bok

Om man inte har möjlighet att åka till Moderna museet för att se utställningen kan man istället beställa utställningskatalogen från museets webbshop. Den innehåller mängder av vackra färgbilder där i princip alla målningar från utställningen finns med. Mycket läs- och sevärd till det facila priset 190 kr. Rekommenderas!

Miley Cyrus the One and Only

cyrus1

Mycket har sagts och skrivits om Miley Cyrus världsturné Bangertztour. Jag var en av de som befann mig på konserten i Globen i Stockholm den 30 maj och jag var definitivt nyfiken på att få se henne med egna ögon för att se om hennes belackare har rätt om henne; att hon löper amok för att befria sig från sin Hannah Montana stämpel.

Allt börjar med att man befinner sig på ett massivt barnkalas med ballonger i luften och 10 000 – minst – unga människor i spänd förväntan, de flesta unga tjejer. Spänningen stiger när det inte alls särkilt roliga förbandet är klara med sin halvtimme. Här, i väntan på att stjärnan själv ska kliva in på scenen, påbörjas det som kommer att visa sig vara två timmars massiv ljudmatta: ihållande, skrikande ungdomar. Öronbedövande.

cyrus3

Så går solen långsamt upp vid horisonten, solen stiger långsamt upp mot himlen ackompanjerad av det massiva skrikandet. Så mycket förväntan, spänning och hormoner i ett gemensamt illtjut. Så kommer hon med himlande ögon: Miley Cyrus, the One and Only.

cyrus4

När solen – Mileys huvud – nått toppen öppnas munnen och den omtalade och hånade tungan kommer långsamt glidande ut ur munnen och det slutar med att stjärnan själv gör sin entré genom att åka rutschkana ned för tungan. Det är en magnifik entré och om man tyckte ljudnivån var hög innan så ökar den definitivt till stormstyrka när konserten börjar. Man är glad över att få vara med.

cyrus7

Sedan drar en konsert igång som inte liknar något man varit med om förut. Det är galet, crazy och helt underbart. Det finns inget skandalöst över det alls. Ja, hon svär oavbrutet, ja hon gör obscena rörelser, ja hon uppträder kaxigt, ja hon beter sig inte som många skulle önska, det vill säga som en fin flicka.

Nej, det är just det. Hon beter sig precis som en pojke på scenen, hon gör allt det pojkar och män gör på scenen vilket ingen brukar kommentera eller klaga på – eller kalla skandalöst – eftersom det är precis så unga (och äldre) manliga pop och rockstjärnor ska bete sig. Ingen lyfter på hatten av förvåning… förrän en ung kvinna gör det.

cyrus6

Miley Cyrus gör precis vad som faller henne in, hon blandar sexscener med mjukisdjur, hon visar gosedjur och psykedeliska versioner av sig själv på storbildsskärmen, hon blandar högt som lågt. Det blir en helt unik, egen blandning och den är mycket njutbar även om öronproppar blir nödvändiga efter en stund, inte på grund av musiken utan, ja just det, det tillhållande skrikandet.

Jag blir glad av att se och höra alla dessa unga tjejer och kvinnor hoppa, skrika och ge utlopp för sin glädje över att få finnas, att få leva, att få inspireras av sin idol och förebild. Och säga vad man vill, men Miley Cyrus är en utmärkt förebild för unga kvinnor och män. Hon går aldrig över gränsen. Hon visar respekt för sina fans, hon ger kärlek och uppmuntran. Hon gör allt möjligt för ett ungt sinne som kanske behöver styrka för att gå vidare i livet.

cyrus10

Hon gör en magnifik entré och tar också ett praktfullt farväl genom att glida ut från scenen på en stor hot dog högt upp i luften. Ingen kan missa den symboliken. Självklart kommer hon tillbaka för flera extranummer. Hon ger valuta för pengarna.

cyrus5

Det finns mycket att säga om konserten; hur hon använder sig av människor på scenen som ser ut som helt vanliga människor inte som toppmodeller, hur hon förvandlar det man tror ska bli en sexorgie i en stor säng på scenen till ett oskuldsfullt pyjamasparty, hur hon visar att hon verkligen kan sjunga (om någon nu tvivlade på det), hur hon bjuder på sig själv genom att tillfälligt flytta ut scenen till den bakre delen av lokalen för att fler i publiken ska kunna se henne ordentligt, hur hon blottar sitt sårade hjärta i kärlekssorg, hur hon bjuder på sig själv, och mycket mer.

Men det jag bär med mig mest från konserten är kanske publikens kärlek till Miley Cyrus, den unga kvinnan som ger dem hopp och glädje. Som visar att man inte behöver ta någon skit för att man är ung, eller kvinna, eller annorlunda. Deras skrikande, inlevelse och hängivenhet. Nu har de förhoppningsvis fått kraft och energi för många dagar, veckor, kanske månader framåt. Heder åt den som kan ge dem det, det är inte många förunnat och jag anser definitivt att Miley Cyrus gör det. Respekt Miley!