Francofonia liknar inget annat jag sett

1200x630_318300_alexander-sokourov-in-his-new-film-ask

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

francofonia-capa-agambiarra-e1441135778739-1170x480

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

2f7fbc22-927b-4b4b-863f-96d6b5c3ba78-2060x1236

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

alexandre_chez_jaujard_Bruno_Delbonnel

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

francofonia-c-2015-piffl-medien1

1225401_Francofonia

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

21410-Francofonia_5_-_Louis_Do_De_Lencquesaing__Benjamin_Utzerath-620x371

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Annonser

Körper vacker och gripande varning

8e461143-83a6-425b-8422-0edf51fa6617

Dansföreställningen Körper, som visas på Kungliga Operan just nu, liknar ingenting annat jag sett. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att någorlunda kunna beskriva vad man får vara med om under en föreställning. Kungliga baletten, med 13 dansare, levererar något som kallas en dansföreställningen men som snarare är en hybrid av flera olika konstformer.

Det är dans, men inte balett i klassisk bemärkelse. De dansar barfota och är ofta nakna på scen, i alla fall kvinnorna. Inga vackra kläder eller eleganta piruetter, men föreställningen består ändå av de förväntade delarna i en balettföreställning: solopartier, par de deux (pardans) och hela eller delar av ensemblen tillsammans. I botten av föreställningen lyser en komposition i traditionell form fram, men det är det enda traditionella med Körper.

Kungliga Baletten ger Sasha Waltz omtalade dansverk Körper. Premiär 19 februari (2016) På bilden: Anthony Lomuljo, Ruri Mito, Gil Shachar, Hampus Gauffin, Jérôme Marchand, Casia Vengoechea, Amanda Åkesson, Clyde Emmanuel Archer, Johnny McMillan, Maja Gomez, Elena Fokina, Halla Thordardottir, Ross Martinson

Körper är det tyska ordet för ”kroppar” och kroppar är vad den här dansföreställningen handlar om. För första gången har jag varit med om att en föreställningen har en varningstext: ”Pga starka scener är föreställningen ej lämplig för barn under 11 år” står det på hemsidan. Det är inte nakenheten de varnar för kan meddelas.

I början besvärades jag av de många nakna kropparna, särskilt som det bara var kvinnors kroppar som var tidvis hel- eller halvnakna, männen hade alltid en liten byxa på. Men samtidigt var kropparna ytterst avsexualiserade. Kropparna var inget annat än redskap, maskiner, delar av en större organism. De var inte personliga och därmed inte heller sexuella. De var kliniska.

Det blev särskilt tydligt i en scen där kroppsdelar annonserades ut och prissattes: lungor, njurar, lever etc, för tusentals euro styck. I samma ögonblick som kropparna prissattes, och de kroppsdelar som kunde köpas markerades med tuschpenna direkt på skinnet, upphörde de att vara människor i mitt medvetande. Det var en ohygglig upptäckt att inse att jag blev helt avstängd när kropparna förvandlades till handelsvaror. Så enkelt och så snabbt kan en levande, varm människa med en personlighet förvandlas till en vara. Det ärr en brutal civilisationskritik i all sin enkelhet.

Korper_fst3

Körper är en dansföreställning som i mycket liknar en gymnastikuppvisning. Kroppar dunsar i golvet, kastas i luften, fångas, släpas, bärs i skinnet, rullar runt, allt med en kroppskontroll som är helt makalös. En enda gång under den en och en halv timme långa föreställningen såg jag en lårmuskel darra till av anspänning. En enda kort sekund samtidigt som dansarna utförde underverk med sina kroppar. Helt makalöst.

Jag blev djupt fascinerad över vad som är möjligt att göra med en kropp men ibland jag blev så illa berörd att jag kände så starkt: ”nu reser jag mig upp helt sonika och bara går ut, jag står inte ut en sekund till”. Men självklart satt jag kvar.

Korper_fst2

Det är ingen musik i vanlig bemärkelse till dansen, det är snarare en ljudmatta, en ljudtapet som förstärker dansen och budskapet. Ibland är det helt tyst i salongen och det enda som hörs är dansarnas kroppar som dunsar mot golvet och ett svagt droppande som av vatten långt bort ifrån. Men så plötsligt växer ljudet till orkanstyrka. Vi som satt på parkett kände hur hela lokalen skakade, som en mindre jordbävning. Hela rummet pulserade av ljud.

Det var då jag insåg vilken hybrid Körper är. Samtidigt som det är en dansföreställning med balettens struktur i grunden är det en bioföreställning med högteknologiskt surroundljud, som när man ser Slaget vid Helms klyfta i Sagan om Ringen filmerna. Vid ett tillfälle trodde jag att ett rymdskepp var på ingång för att hämta upp alla kropparna, både ljudet och ljuset hade hämtat all sin dramaturgi från en scient fiction film.

Ljudet var i mina öron mycket tyskt, det var Kraftwerk möter verkligheten. Det var maskin möter den organiska massa som mänskligheten utgör. De tretton kropparna på scenen agerade väldigt sällan som subjekt, de var förenade i ett enda stort objekt. Som Borgerna i Star Trek. Det var mycket effektfullt.

Melbourne International Arts Festival, Korper, Melbourne, Wednesday 14 Oct, 2009. Photographer CARLA GOTTGENS

Med det var också komiskt många gånger. Körper visar samtidigt vad som är möjligt och till synes omöjligt att göra med en människokropp. Det var många lustiga konstellationer som fick oss att skratta. En kropp kan vara vacker och lustig på samma gång. Ibland var det så effektfullt att det gjorde ont i min egen kropp, så fysiskt och hårdhänt var det bitvis.

Jag vet inte vad koreografen vill med föreställningen men för mig speglade den en kraftfull civilisationskritik över vår tids vana att se kroppen som en vara, ett nödvändigt ont som ska tuktas och finsjusteras, en maskin som endast är till för att betjäna oss. Ett maskineri som vi kräver fullkomlig perfektion av. Vad händer då när det kommer grus i maskineriet?

Då blir det kaos. När kropparna inte gör som vi vill, när de går sina egna vägar och bryter ut i irrationalitet som till exempel – Gud förbjude – cancer, då blir det kaos och den samspelta organismen faller sönder i enskilda delar som inte alls fungerar på egen hand.

Att se våra kroppar som symbolen för hela mänskligheten: vi behöver varandra för att kunna fungera, när en del bryter ihop upphör hela maskinen att fungera. Och samtidigt: som grupp kan vi leda varandra in på farliga villovägar när vi slutar att lyssna på oss själva och bara följer strömmen eller den rådande opinionen. Då blir det också kaos.

Mänsklighetens – och kroppens – balansgång mellan gemenskap och samhörighet, och ensamhet och självkritiskt tänkande: det är den stora utmaningen i vår tid.

Waltz_Foto_Rival_2

Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som skapat Körper.

SCHAUB†HNE BERLIN Premiere 22.01.2000 SASHA WALTZ " Kšrper " copyright: Bernd Uhlig,Warthestrasse 70, D-12051 Berlin POSTBANK BERLIN Blz: 10010010Konto Nr.: 349860101 IBAN DE19 1001 0010 0349 8601 01 BIC PBNKDEFF Abdruck nur gegen Beleg und Honorar

Det finns en scen i föreställningen som överraskade mig. Efter en lång föreställning där kroppen varit en maskin, en organism, en upptäcktsfärd i hur gränser och möjligheter kan utmanas och tänjas, då plötsligt, långt mot slutet, kliver kropparna ut ur bilden och blir människor.

vitruvian-man-leonardo-da-vinci

Jag kommer osökt att tänka på Leonardo da Vincis klassiska teckning över människokroppen där han studerar den tekniskt och vetenskapligt. Plötsligt tar människa en kliv ut ur bilden för att bli sin egen, ett subjekt istället för objekt. Det är en underbar sekvens.

Men säg den lycka som varar evigt: sedan kommer spegeln fram och där fastnar den moderna människan, i sin egen spegelbild. Därmed upphör hon också att vara en del i helheten, en kropp tillsammans med de andra kropparna. Hon blir en solist. En solitär.

Det har inte hänt förut i mänsklighetens historia, att varje enskild individ bryter sig ut från gemenskapen och beroendet av varandra. Vi vet inte vad som händer med oss då, när vi alla blir solitärer, även om vi kan ana det. Körper låter oss ana det. Det är en varning. Men vilken otroligt vacker och gripande varning.

On the Edge med Klee/Aguéli

FullSizeRender-15xx

”On the edge”, eller snarare ”Ad marginem” som konstverket egentligen heter, med den schweiziske konstnären Paul Klee (1879-1940) och den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) på Moderna museet en sen fredagskväll. Vernissage, massor av folk och en härlig stämning.

Det var första gången jag gick på en officiell vernissage och festen började redan på buss 65 från Centralen upp till Moderna museet på Skeppsholmen. Massor av folk i alla åldrar och former. Full trängsel, busschauffören öppnade alla dörrar och lät alla gå på utan att kolla biljetterna, så mycket folk var det.

När jag väl kom fram var det hundratals människor i kö för att komma in på utställningen KLEE/AGUÉLI som öppnade i fredagskväll. Det var en fantastisk känsla att se hur folk köade för en konstutställning och det var verkligen människor, både män och kvinnor, i alla åldrar.

IMG_8763

Jag och mitt sällskap stod, igen och igen, som förtrollade framför den här tavlan av Paul Klee, ”Ad marginem” från 1930. Vad är det med den som fångar ens uppmärksamhet så intensivt? Kanske är det de milda men dramatiska färgerna, kanske är det alla det små detaljerna som man upptäcker efterhand ju längre man tittar?

Kanske är det alla de små hemlighetsfulla bokstäverna som är strödda över målningen, eller är det en stora magnetiska röda punkten i mitten? Jag vet inte, men att den upptog min fantasi halva kvällen det är i alla fall säkert. Den lilla fågeln sitter upp och ned högst upp på tavlan. Jag älskar den.

IMG_8759

Det är något med Paul Klee och prickar. Väldigt ofta bygger han sitt konstverk på prickar. Som i den här tavlan som kallas ”Le Rouge et le noir” från 1938. Det röda och det svarta/mörka.

Har det något att göra med nazismen som tagit makten i Tyskland där Paul Klee levde och verkade vid den här tiden? Tavlan berör och upprör. Den är samtidigt mycket vacker i sin enkelhet.

IMG_8852

Även om man många gånger känner att det finns något brutalt och skrämmande i Paul Klees tavlor, som många är målade under andra världskriget, så är det bestående minnet från utställningen att Paul Klee måste varit en humoristisk och rolig prick.

IMG_8772

IMG_8848

Här är två tavlor som visar på likheter och olikheter i de två konstnärerna, som satts sida vid sida i utställningen KLEE/AGUÉLI. Paul Klee och Ivan Aguéli möttes aldrig men de hade en, i vissa avseenden, lika utveckling som konstnärer och de fick båda avgörande insikter om sina liv i de nordafrikanska ökenlandskapen.

Det var i Tunisien som Paul Klee för första gången verkligen insåg att han var en konstnär, och det var i nordafrika, särskilt i Egypten, som Ivan Aguéli omformades som människa. Det finns föredömligt mycket information om de båda konstnärerna på utställningen.

I de här två tavlorna kan man se hur de två påminner om varandra i motiv och färgskala men samtidigt hur mycket som skiljer dem åt. Ivan Aguélis tavla är stillsam och allvarlig och Paul Klees färgglada kamel är allt annat än det.

IMG_8879

IMG_8840

Vid första anblicken förlorar Ivan Aguéli vid en jämförelse med Paul Klee. Både första och andra varvet på utställningen blev till Paul Klees fördel. Det var hans tavlor jag stannade till vid längst, det var de som fick mig att skratta och tänka efter. Ivan Aguélis tavlor bleknade i jämförelse.

Men vid tredje varvet hände något, då plötsligt klev Ivan Aguélis tavlor ut från väggarna och började ta plats. Det stillsamma och meditativa i hans konst blev med ens attraktivt och vilsamt för ögat. När jag skrattat klart åt Paul Klees underfundighet var jag beredd att försjunka i Ivan Aguélis yttre och inre landskap. Ibland tar det tid att SE men det är alltid värt det.

IMG_8874

Det är framförallt i färgsättningen som släktskapet mellan de två konstnärerna träder fram som bäst. De här två tavlorna, Paul Klee till vänster och Ivan Aguéli till höger, visar det på ett bra sätt.

Men också deras meditativa, existentiella och andliga intentioner förenar dem även om de till synes börjar i helt olika ändar för att nå fram till existensens innersta kärna. Det här är en utställning som man verkligen ska ge tid och eftertanke. Den är mycket bra uppbyggd, en eloge till kurator Fredrik Liew.

IMG_8776

Jag uppskattade Paul Klees konst mycket men ibland var det titlarna på hans konstverk som var den stora behållningen. Det här verket till exempel kallas ”Åter en mörk budbärare” (1938). Den titeln får en verkligen att titta på motivet en gång till.

IMG_8782

Det fanns också många komiska titlar, som den här tavlan till vänster som kallas ”Egensinniga glasögon” (1938).

IMG_8809

Den här tavelväggen passerade vi först utan att ge den en djupare uppmärksamhet. Det var inte förrän vi läst om Paul Klee på väggen i det sist rummet som vi insåg att det måste vara något speciellt med de här näst intill osynliga konstverken som inte såg mycket ut för världen.

IMG_8787

Det är några av Paul Klees berömda änglar. På väggen i sista rummet på utställningen står det: ”1939 Gör stor serie teckningar av änglar.” Texten innan lyder: ”1938 Hemlighetsfulla, dystra tecken präglar måleriet.” Och lite innan det ”1933 En officiell förföljelse av Klee inleds efter nazisternas makttillträde. Hans konst stämplas som degenererad. Får yrkesförbud som konstnär…”

Återigen, en konstnär som klassats som degenererande av nazisterna och som förbjudits att utöva sitt yrke, precis som Emil Nolde som nyligen visades på Waldemarsudde. Och precis som med Emil Nolde förändrades Paul Klees konst efter förbundet. Nolde målade små enkla konstverk som han kallade ”Omålade målningar”, eftersom de inte fick finnas, Paul Klee målade bland annat skissartade änglar.

IMG_8797

När vi gick närmare och skärskådade ångarna insåg vi att de hade något magiskt över sig. För att inte tala om de underfundiga, och ofta gripande, titlarna på teckningarna. Det här konstverket som sitter lite vid sidan om de andra kallas ”Den tvivlande ängeln”. Varje ängel var värd en fördjupad blick.

Paul Klees sorg över sakernas tillstånd blir mer tydliga här än i någon av de mest färgsprakande målningar som också finns med på utställningen. Han är helt enkelt en fantastisk konstnär och jag är mycket tacksam att jag fått den här chansen att fördjupa mig ytterligare i hans liv och konst.

IMG_8823

Men Ivan Aguéli då? Vid det tredje varvet började hans konst öppna sig för oss. Då upptäckte vi den här lilla tavlan som direkt blev en av utställningens höjdpunkter. ”Moské II”, målad 1914-15. Titta noga på den så ser du vad som gör den både spännande och tänkvärd, det kan ta sin tid så man får inte ha bråttom.

IMG_8895

Jag skulle säga att det är en av de största skillnaderna mellan Paul Klee och Ivan Aguéli: Paul Klees konst är direkt och tilltalande vid första ögonkastet medan Ivan Aguélis konst kräver mer koncentration och eftertanke. Lika direkt som Paul Klees konst är, lika tidskrävande är Ivan Aguélis, men det gör ingen skillnad i deras tilltal.

Båda konstnärerna, så olika till liv och konst, är väl värda ett besök på Moderna museet. Utställningen pågår till den 24 april. Ett ord jag inte använder särskilt ofta men som på något lustigt sätt passar in här är: förtjust. Jag är förtjust!

Närgånget, påträngande berör

IMG_8613

Befinner mig plötsligt på Fotografiska museet igen helt oplanerat. Jag gillar när det händer. Förra gången det hände passade jag på att se utställningen Avant-Garde med modefotografen Guy Bourdin som jag inte hade tänkt se. Nu hamnade jag på utställningen Close-Up med den tyskfödde fotografen Martin Schoeller, som jag inte hade tänkt se.

Jag vet inte vad det är som gör att jag bestämmer mig för att inte se en utställning även om jag bara hör gott om den. Det är något i reklamen, i tilltalet som inte appellerar på mig. Det är fånigt av mig för i princip varje gång jag hamnar – oplanerat – på en utställning så gillar jag den.

Jag hade inte tänkt se Close-Up för att jag upplevde reklambilderna, som fyllt Stockholms tunnelbana, alltför påträngande och närgångna. Jag har haft svårt att värja mig och blivit illa berörd över hur de invaderat mitt personliga mentala utrymme. Så blev det måndag och det enda som är öppet då är Fotografiska och då kan vad som helst hända.

IMG_8622

När jag klev in i rummet med alla monumentalt stora porträtt av kända – och en del för mig – okända personer ryggade jag bakåt. Det kändes plågsamt att kliva in i människors ansikte. Att se varje hårstrå, varje defekt, varje rynka, kladdigt smink och nakna själar. Om jag inte hade varit där tillsammans med en vän hade jag antagligen gått direkt.

Men jag stannade kvar och det är jag verkligen glad över. Plötsligt såg jag människorna. Det var bilden på skådespelerskan Cate Blanchett som omvände mig. Jag kände inte igen henne först och när jag läste på skylten och insåg att det var hon kände jag fortfarande inte igen henne. Hon var olik alla filmroller jag någonsin sett henne spela i. Jag insåg att jag såg henne. Inget annat.

IMG_8675

IMG_8623

Det fick mig att SE. Angela Merkel till exempel. Jag insåg att jag aldrig sett henne tidigare utan rynkor i pannan. Jag har sett henne på bild, på TV:n och till och med i verkligheten, men aldrig utan att hennes panna varit rynkad eftersom det hon haft att säga alltid varit viktigt och allvarligt för henne.

Med den nakna, släta pannan utan en enda rynka blir hon vacker och personlig. Hon ser fortfarande sträng och fokuserad ut, men samtidigt sårbar och mänsklig, i betydelsen: jag är en människa som lever i gemenskap med andra, som inte klarar mig utan andra människor, som inte vill leva utan andra människor. Det är ensamt på toppen men tack vare människorna omkring mig klarar jag allt. Ni är de människorna. Vi är alla de människorna för varandra.

Ja, det är sådant jag börjar tänka på när jag ser Martin Schoellers stora, närgångna, påträngande porträtt av Angela Merkel. Jag blir berörd och jag ser dem alla med nya ögon.

IMG_8630

IMG_8633

IMG_8641

IMG_8645

Utställningen Close-Upp består av flera olika bildserier av Martin Schoeller och det kom som en överraskning för mig eftersom reklamen bara berättat om porträtten. Men de andra bilderna är minst lika bra och intressanta.

IMG_8667

Den här bildkombinationen är den vackraste och mest gripande av alla på utställningen. I mitten ses den nu döde skådespelaren Philip Seymour Hoffman och till vänster om honom regissören Quentin Tarantino och till höger om honom skådespelerskan Judi Dench. En fantastisk triptyk.

IMG_8651

Jag stod länge framför bilden av Quentin Tarantino och tänkte: första gången jag ser honom i ett rent, vitt, oskuldsfullt sammanhang utan all den bråda död, våldet och den massiva mängden blod som vanligtvis utmärker hans filmer. Även tvångströjan är stilren och relevant, särskilt som han befriar sig från den. Men det gäller att titta noga.

IMG_8654

Så klart. Både död, våld och blod finns med i bilden. Annars vore det inte Quentin Tarantino. Jag kan inte låta bli att skratta även om det samtidigt känns lite sorgligt: ingeting är någonsin helt vitt, rent och oskuldsfullt. Men drömmen om frihet är lika sann ändå.

IMG_8657

Och så bilden på Judi Dench. Den är den absolut bästa och vackraste på hela utställningen. Hon är fantastisk. Bilden är fantastisk. Jag älskar den. Treenigheten blir total. Jag undrar vem som kom på att sätta ihop de här tre bilderna tillsammans. Till dig vill jag säga: det är ett mästerverk. Bilderna är fantastiska var och en för sig, men den helhet de skapar tillsammans är magisk. Tack.

IMG_8662

Roligast av alla bilder är den här. Kolla in ansiktsuttrycket på Robert De Niro. Han ser lätt besvärad ut. Inte att undra på. Kolla vilken bok kvinnan bredvid honom läser.

IMG_8664

Det är otroligt roligt gjort. Jag skrattade högt där jag stod. Vem hade kunnat tro det när jag klev in över tröskeln till utställningen: att jag skulle anse den vara en av de bästa fotoutställningar jag sett hittills? Hoppas det lär mig något för framtiden. Eller också fortsätter jag att låta mig överraskas, det har en poäng det också.

IMG_8679

När det var dags att lämna Fotografiska bestämde jag mig för att ta en snabb titt på porträtten igen, det var fortfarande några personer jag inte känt igen. Jag gick fram till den här bilden. Vem är det? Det är Cindy Sherman. Den världsberömda fotografen som nyligen hade en fantastisk utställning på Moderna museet.

Hon använder ofta sig själv i sina bilder, men maskerad så man inte har en aning om hur hon verkligen ser ut eller vem hon är som person, Jag vet att det var min stora fråga efter att ha sett hennes utställning på Moderna: Cindy Sherman, vem är du? Plötsligt får jag se henne. Här är hon. Bara det var värt hela besöket.

Utställningen pågår till den 7 februari. Så värt det.

Kraftwerk, att resa i framtiden

IMG_5742

Att besöka en utställning på ett museum kan var omtumlande på olika sätt. Särskilt när man upptäcker att man inte ”bara” upplever något utan också lär sig nya saker.

Det finns utställningar som lyckas kombinera det: att både uppleva med sina sinnen och införliva ny kunskap och förståelse. När det händer måste man kalla det för sitt rätta namn: succé!

IMG_5682

Utställningen Influenser, referenser och plagiat. En utställning kring Kraftwerks estetikRöhsska museet i Göteborg gör just det här och det är verkligen bra gjort. Jag förvånas och förundras. Den eller de som satt ihop utställningen har gjort ett pedagogiskt litet mästerverk.

Samtidigt som det tyska musikfenomenet Kraftwerk i sig själv presenteras får man en underhållande och lättillgänglig historielektion i hur det moderna 1900-talet utvecklades utifrån flera olika perspektiv.

IMG_5688

Det första man ser när man kommer in i rummet är den ikoniska trafikkonen, en välkänd symbol för Kraftwerks fans. Enligt texten blev den en integrerad del av Kraftwerks universum eftersom en av bandmedlemmarna hade små koner av det här slaget.

Konerna ställde han ut vid de instrument som var mest känsliga och som skulle aktas, i samband med deras konserter. Som små varningssignaler alltså, som i deras ursprungliga betydelse i trafiken.

IMG_5691

På Kraftwerks första skiva 1970 fick den bli framsidans motiv. Skiva nummer två hade också en kon men då var den grön och vit. Det är kraftfullt att ha en sådan påverkan på folks sinne att vi är många som tänker mer på Kraftwerk när vi ser konen än på vägbyggen och bilar.

IMG_5704

IMG_5709

Bandmedlemmarna, i alla fall de ursprungliga, är födda i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. De växte upp i efterkrigstidens Tyskland, deras konst och musik är präglad både av kriget och av det nya moderna, teknologiska samhälle som växte fram i Europa.

Deras estetik kretsar kring symboler och fenomen som tydligt signalerar den nya tiden – framtiden. Att födas och växa upp strax efter kriget i ett fullständigt demolerat Tyskland satte sina spår.

Kraftwerk säger själva att enda sättet att överleva var att se framåt. Det tyska undret som långsamt växte fram på 1960-70-talet är det som präglar och inspirerar Kraftwerk i deras konst.

Men man är inte okritisk. Samtidigt som man anammar och omfamnar allt det nya, av lika delar fascination och ren överlevnadsinstinkt, ser man med ett kritiskt öga på det som händer. Dubbelheten finns där hela tiden.

Som i den här klassiska symbolen för radioaktivitet som de skriver musik om. I sången finns både en underliggande insikt om att radioaktiviteten som kärnkraft är en av förutsättningarna för det moderna samhället, samtidigt som det är ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Som jag ser det är det en del av Kraftwerks storhet, att kunna innesluta hoppet och hotet i samma andetag, som två sidor av samma mynt.

FullSizeRender-23

Kraftwerk säger själva, som i citatet i början av texten, att man inte är en musikgrupp utan ett koncept. Från början gjorde man snarare konstinstallationer än konserter. Alla bandmedlemmarna utbildade sig till arkitekter, konstnärer etc samtidigt som bandet utvecklades.

En teckning med Florian Schneider är målad av hans pappa Paul Schneider von Esleben, som var arkitekt, år 1956. Den lilla teckningen tillför i sin enkelhet det som utställning har som ett av sina syften: att visa varifrån Kraftwerk kom.

Vi får en skymt av dessa influenser: föräldrar, utbildning, konstnärer, designers och konceptgrupper de präglats av. Det är oavbrutet underhållande och lärorikt.

Den här lilla teckningen bryter av mot det andra mer opersonligt tekniska och skapar en ömsint känsla kring personerna i Kraftwerk. Den påminner oss om att de inte är robotar – eller dockor – på riktigt, de är varmblodiga människor av kött och blod.

IMG_5715

IMG_5718

IMG_5724

IMG_5746

Att Kraftwerks estetik präglat mycket och många efteråt är ingen överdrift. Deras förmåga att göra konst av skivfodral, affischer och andra promotionföremål är enastående.

De har fångat in det som skulle kunna definieras som det modernas essens på ett både vackert och sorgligt sätt. Deras estetik utstrålar kraft, modernitet, vemod och förlust på samma gång. Det finns en existentiell kraftfullhet och vilsenhet parallellt. För mig ger de det moderna Europa efter andra världskriget ”ett ansikte”.

IMG_5766

Det som entusiasmerar mig mest på hela utställningen är den här historiska tidslinjen som finns på ena väggen. Den är helt fantastisk. Vem har gjort den? Alla borde se den! Här finns så mycket att lära, upptäcka och förundras över.

IMG_5770

IMG_5777

IMG_5789

IMG_5791

IMG_5801

IMG_5807

IMG_5821

Här får vi veta vad som föregick Kraftwerk, vad som banade väg för deras konst och musik. Här kombineras den tekniska utvecklingen med populärkonstens utveckling, filosofi, konst, arkitektur, ja allt man kan komma på.

Att inse att Beatles la av samma år som Kraftwerks första LP kom ut kändes som en aha-upplevelse. Att se hur science-fiction filmer, som till exempel Star Wars trilogin, kommer parallellt med den tekniska samhällsutvecklingen är intressant.

Att se de parallella utvecklingslinjerna och hur de interagerar med varandra är spännande. Här blir jag stående länge och önskade att jag kunde ta den med mig hem för att i lugnt och ro kunna smälta all information.

IMG_5843

Röhsska museet har passat på att ställa ut mycket från sin egen samling för att visa möbler, instrument, tekniska apparater som utvecklats under Kraftwerks storhetstid. Här ses bland annat en av Apples allra första datorer. Det ger en tidskänsla och historisk tillbakablick som känns evig.

IMG_5831

Min egen favorit bland Kraftwerks estetiska uttryck är Tour de France affischen, som också är ett skivomslag. Färgen, formerna och kraften i bilden sammanfattar allt det Kraftwerk står för.

Två av bandmedlemmarna, Ralf Hütter och Florian Schneider, var själva mycket intresserade av cykling och på något sätt sammanfattar cyklingen deras budskap. Så här står det i texten till utställningen:

”Att Kraftwerk valde cykling som tema förvånade nog många. Men Ralf förklarade det med att cykeln är en optimal människomaskin. En perfekt symbios mellan teknik och kropp. Även samarbetet som krävs under ett lopp tycks fascinera Ralf och hur den enskilda individen nästan försvinner i bilderna av stora cykeltävlingar: Och så ljudet. En perfekt inställd cykel är som ett subtilt musikinstrument.”

Utställningen pågår till den 8 november. Behöver jag säga det? OK: Missa inte!! Även den som inte är ett stort fan av Kraftwerk har stor behållning av utställningen eftersom gruppen är satt i ett historiskt  sammanhang som berör oss alla.

#VanGoghAlive made me cry

IMG_5250

Bara tre dagar i Berlin och ändå upplevde vi så mycket. Stekhett, över 30 grader hela tiden, även på nätterna. Vi njöt av staden, utelivet och konsten. På hotellet, belägget i Mitte, det som tidigare räknades som en del av Östberlin, hittade jag en broschyr om något som kallas VanGoghALive.

Det verkade lite skumt, tyckte jag, men eftersom Vincent van Gogh är en favorit blev vi nyfikna. Det gällde en multimediaupplevelse av något slag förstod vi. En slags utställning där man går in i tavlorna, exponerade på stora skärmar. Kanske tänkte vi, om vi hinner…

IMG_5260

Sista kvällen strosade vi i Östberlin, på väg mot muren: Berliner Mauer East Side Gallery. Då upptäckte vi att den utställning vi sett reklam om, Vincent van Gogh alive, låg ett stenkast från vårt hotell på vägen mot Alexanderplatz. OK, tänkte vi, kanske vi ska ge det en chans i morgon förmiddag innan vi måste åka till flygplatsen, när det ändå är så nära…

Är det något vi lärt oss på de senaste resorna vi gjort så är det att det kan dyka upp de mest oväntade saker på vägen. Sådant som inte varit planerat eller omskrivet, sådant som man liksom bara snubblar över. Man ska inte tveka att chansa, har vi lärt oss, det kan vara något märkligt och intressant.

IMG_5378

Jag inser att det kommer att vara omöjligt att på ett rättvisande sätt beskriva hur den här multimediaupplevelsen gick till eller hur den kändes. För ovanlighets skull är det precis så: man måste vara där. Men jag vill ändå säga något så ingen missar chansen om utställningen råkar passera förbi. Om den gör det: GÅ.

Utställningen var inhyst i ett slitet hus, ett slags lagerrum eller en industribyggnad, som inte såg mycket ut för världen. Stora banderoller visade vägen. I broschyren, och på utställningens hemsida, hade jag läst mig till att utställningen var gjord på det mest moderna tekniska sätt som är möjligt idag. Alltså tvekade vi inte trots det mer diskreta yttre.

IMG_5273

Utställningen började med en kort historisk överblick över den nederländske konstnären Vincent van Goghs liv. Några korta, men viktiga fakta, för den som inte hade full koll. Det var bra, då blev ingen exkluderad. Samtidigt var det inte särskilt mycket information, bara några korta stycken, vilket var fullt tillräckligt.

IMG_5272

Citat från Van Gogh kompletterade konsten, på både tyska och engelska. När vi hade tittat runt i det första rummet som var likt en farstu, ett förberedelserum, var det dags att gå in i själva utställningen. Man passerade tjocka svarta plasthängen som stängde ute allt ljus från rummen innanför. Omedelbart blev vi som förtrollade.

IMG_5280

IMG_5282

Det går nästa inte att förklara hur det var. Rummen, tre bredvid varandra, var fyllda av monumentala skärmar i olika storlek och former. På skärmarna, men också på golvet, visades målningar av Vincent van Gogh. Det var ett flöde av färger och former och till det outsägligt vacker och passande klassisk musik.

IMG_5285

IMG_5289

Besökarna satt på stolar, bänkar eller låg på golvet på stora saccosäckar, så kallade Fatboys. Det var helt mörkt, stilla och andäktigt och på väggar och golv spelades Vincent van Goghs liv upp som en film byggd på hans egna konstverk. Det var ofantligt gripande. Jag må låta överspänd men det finns inget annat ord för att beskriva det.

IMG_5293

IMG_5295

Jag hamnade på en bänk och där satt jag som klistrad. Korta texter med information om Van Gogh, korta citat av Van Gogh, framträdde ibland men det som var i centrum var konsten, hans målningar.

IMG_5300

Allt var gjort i en teknik där motiven också gjorts rörliga, de flöt in i varandra och avlöste varandra och ibland var det en enda detalj som lyftes fram eller tavlan byggdes upp detalj för detalj.

IMG_5311

Det som syns i centrum av den här bilden är öppningen till rummet bredvid. I alla rum visades samma berättelse men inte med samma bilder och inte i samma ordning därför blev varje rum en överraskning och utställningen blev aldrig tråkig.

IMG_5324

IMG_5338

IMG_5341

Plötsligt, när jag satt där som förtrollad på bänken, insåg jag vad som var så annorlunda: tavlorna kom till mig istället för tvärtom. I vanliga fall på en utställning går man ju runt och tittar på en tavla i taget, lite trött och kanske lite öm i fötterna, men här, här kom allt till mig och sköljde över mig som en våg av känslor och uttryck.

IMG_5347

Det var en så otroligt annorlunda upplevelse. Det var gjort med en sådan ömhet och kärlek till konstnären och hans verk. Man visade också fotografier och brev, här ses brev från Vincents älskade bror Theo som stöttade och uppmuntrade honom genom hela hans karriär. De ligger begravda bredvid varandra.

IMG_5352

IMG_5357

Man klev rakt in i berättelsen, vilket fungerade utmärkt, men man upptäckte att den var kronologisk. När den här tavlan med de svarta fåglarna visades spelades kraftfull musik, plötsligt hör man ett gevärsskott och alla fåglarna flyger dramatiskt ut ur tavlan.

IMG_5316

IMG_5362

IMG_5314

Man förstår att nu är Vincent van Gogh död. Då började jag nästan gråta, det är så starkt och så känslosamt. Flera gånger kände jag hjärtat snöra ihop sig, ibland av lycka över att sitta mitt i den enastående konsten men oftast i sorg över Vncent van Goghs tragiska öde. Det är så otroligt bra gjort!

IMG_5365

När vi var klara, och kände att vi nog inte orkade med fler starka känslor, vacklade vi ut i det starka solljuset och den stekheta värmen i Berlin. Vad hade vi egentligen varit med om? Omtumlade och tagna tittade vi på varandra. Vad kan man säga? Ingenting.

Den här multimediaupplevelsen liknar inget annat jag varit med om men som ett komplement till vanliga konstutställningar på museum är det en underbar utveckling av tekniken. Man är i konsten, man känner konsten, man lever konsten, man ser varje penseldrag uppförstorat många gånger om. Man blir gripen.

Jag är verkligen tacksam över att vi litade på instinkten och vågade prova något nytt. Det finns så många olika sätt att uppleva konst, det visste jag sedan förut, men att datatekniken och TV-speltekniken skulle komma i konstens tjänst det var ändå lite oväntat. I alla fall att det skulle bli så bra.

Befinner du dig i Berlin före 1 november: missa inte! Och den här gången menar jag det verkligen.

IMG_5369

Det sista vi ser innan vi lämnar lokalen är ett porträtt av Vincent van Gogh med ett citat av honom själv. Denne plågade själ som älskade livet och allt det vackra men som inte sålde en enda tavla till någon annan än sin bror under sin livstid och som till slut tog sitt eget liv hälsar livsbejakande till oss:

”To do good work one must eat well, be well housed, have one´s fling from time to time, smoke one´s pipe, and drink one´s coffee in peace.”

Berlinmuren: East Side Gallery

IMG_5380

Vart man sig i Berlin vänder dyker konsten upp, både i organiserad och i tillfällig form. Muren är ett både och. Den målade muren består av både organiserad och tillfällig konst eftersom nya målningar dyker upp ibland, om jag förstått det rätt. Konsten på muren är inte statisk.

Jag imponeras över hur staden Berlin tagit sin historia på allvar numera, istället för att sopa den under mattan. Berlinmuren, som till största del är riven nu, finns markerad i marken. Där muren sträckte sig finns idag två rader gatsten för att markera vart den gick.

På olika ställen i staden, jag såg det främst i forna Östberlin, finns gatstenar i guld utplacerade vid hus där det bodde människor som fängslades och sattes i koncentrationsläger. På stenarna står deras namn, födelse-och dödsårtal och vart de dog. Det är otroligt gripande.

IMG_5149

Även om det mesta av muren är rivet finns en sträckning av den kvar vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan öst och väst som vaktades av ryska och amerikanska soldater. Där är muren omringad av museum och minnesmärken av olika slag. Där har muren frusit i tiden som en evig påminnelse om hur det var.

Men längre åt öst, där har en lång sträckning av muren sparats och gjorts om till ett galleri: Berliner Mauer East Side Gallery. Här har konstnärer fått måla på den sidan av muren som var åt Östberlins håll. Här finns muren som ett minnesmärke, men inte fruset i tiden utan levande in i vår tid, som ett fortsatt samtal mellan historien och nuet.

IMG_5157

IMG_5161

Det är mäktigt att gå längst muren och se alla konstverken, vissa mer klassiska och andra mer som graffitikonst. Självklart finns flera målningar med typiska befrielsemotiv, som berättar om hur de fångna blev fria. Lite romantiserade kan man tycka.

IMG_5168

Men den brutala verkligheten låter inte vänta på sig. Här har någon målat murens CV till minne av alla som dött i sina försöka att besegra den. Då är det inte like enkelt att småle lite överseende, då blir det ett hårt grepp om hjärtat som vrider till.

Det är inte film, det är – var – verklighet. Det kan vara lätt att förväxla fiktion med verklighet så här många år, och många filmer, senare.

IMG_5176

IMG_5179

IMG_5182

IMG_5185

Bilderna berättar något, oftast allvarligt, men ibland på ett roligt och lättsamt sätt. Som den här Trabanten, den klassiska östeuropeiska bilen, som spränger muren med ett leende (kan man tycka). Nummerskylten är datumet då muren revs. Här är det inte Väst som intar Öst utan tvärtom.

IMG_5192

IMG_5194

Man glömmer tyvärr att den tyska kulturen var lika dominerade i Europa före världskrigen som den amerikanska är idag. Det kan vara svårt att förstå. Tyska var allas andraspråk, på samma sätt som engelskan är idag. Här ses tre tunga, tyska kulturpersonligheter som en påminnelse om den tyska kulturens fornstora dagar.

IMG_5197

IMG_5237

Politiken finns förstås också med, här ses Östtysklands siste ledare Erich Honecker, i kejsarskrud, och den ryske ledaren Michail Gorbatjov som inledde glasnost och  perestrojkan som ledde till både murens och Sovjetunionens fall – eller befrielse, hur man nu vill se det.

IMG_5212

Och så den numera ikoniska bilden som är målad efter ett berömt fotografi. Den ryske presidenten Leonid Brezjnev och Erich Honecker, kysser varandra.

IMG_5207

IMG_5208

Ibland är bilderna mer okomplicerade, som de här två. Allvarliga i sitt budskap om ofrihet att resa och se vad som finns bakom muren, men också med en tillförsikt och hemtrevlighet där man är, innesluten innanför en mur som är både ett hinder och ett skydd. Inte alla applåderade murens fall.

IMG_5222

Här ser vi bevis på att svenskar besöker Berlin. Staden är en enorm turistmagnet för oss svenskar och det har jag full förståelse för. Jag är en av dem.

IMG_5187

IMG_5241

IMG_5242

Det som gladde mig särskilt var att se att muren inte bara berättar om ett politiskt skeende som i vissa avseenden är över, utan också kommenterar dagens händelser och politiska lägen.

Det är som om East Side Gallery vill vara ett ”levande” bevis på att historien upprepar sig: att vi måste vara vaksamma, vi måste lära oss och vi måste förbättra oss som mänsklighet.

Om du besöker Berlin, missa inte East Side Galley. Det är vår plikt att komma ihåg.