Havets sång förtrollar publiken

Havets_s-ng2

Det är något märkligt med folks förutfattade meningar att en tecknad film självklart måste vara lämplig för barn, bara för att den är just tecknad. Som om formatet i sig vore en garant för att den är anpassad för barn. Inte ens den satta åldersgränsen på sju år verkar få folk att inse att en film kanske inte är lämplig för barn i 4-5-årsålden.

Jag var och såg den mycket omskrivna och, av en enig filmkritikerkår, så hyllade irländska filmen ”Havets sång” som hade premiär i dagarna. Det är bara att stämma in i kören, filmen är både sagolikt vacker och rik på innehåll. Men den är inte självklart lämplig för barn under sju år.

screenshot-2014-11-10-at-3-44-20-pm-song-of-the-sea-is-shaping-up-to-be-utterly-utterly-beautiful

Filmsalongen var full av större och mindre barn och det gick inte många minuter in i filmen förrän det blev svårt för de minsta att hänga med och måste fråga hela tiden vad som händer. Inte heller tog det lång tid innan de började bli rädda och kröp upp i de vuxnas knä. I slutet av filmen var det ett barn som storgrät högt i salongen. Det finns en anledning till att man sätter en åldersgräns.

1_birthday_party

Filmen har många bottnar och den grundar sig i klassiska keltiska och irländska mytiska sagor och legender, främst den om de så kallade selkies, varelser som är till hälften människor och till hälften sälar.

Samtidigt handlar filmen om eviga mänskliga teman, som syskonrivalitet: avundsjuka och svartsjuka. I filmen gestaltad genom storebror Ben och lillasyster Saoirse, som är sex år när filmen utspelar sig. Ben anklagar Saoirse för deras mammas försvinnande, hon försvann samma natt som systern föddes.

Bens relation med mamman var varm och innerlig och hon lärde honom alla de keltiska sagorna och sångerna. Som gåva, innan hon försvann, fick han en snäcka som han kunde höra havets sång i. Den är hans största skatt och den får lillasystern inte röra.

songofthesea_07

Ben känner sig åsidosatt. Saoirse får all uppmärksamhet, och samtidigt måste han ta hand om henne hela tiden som en snäll storebror. Barnen bor på en fyr ute i havet där deras pappa, Connor, arbetar som fyrväktare. Saoirse kan inte prata, hon har inte sagt ett ord på de sex år hon levt. Filmen tar sin början i en klassisk situation mellan syskon.

Bredvid mig i salongen sitter en mormor med sina två barnbarn. Närmast henne en lite äldre pojke och bredvid honom en mindre flicka, en lillasyster, som helt klart är alldeles för liten för filmen. Vad händer? Jo, den lilla flickan ställer tusen frågor till mormor, hon behöver få hjälp att förstå och bearbeta de känslor som filmen drar fram.

Vad händer? Varje gång hon vill säga något till mormor lutar sig mormor över storebror för att höra vad lillasyster säger och för att svara henne. Det händer igen och igen. Varje gång får storebror problem att se filmen. Till slut sätter sig storebror längst ut på stolen och låter mormor och lillasyster prata bakom hans rygg istället.

Han ser obekväm och besvärad ut men han ser ju i alla fall. Mot slutet av filmen blir lillasyster så rädd att hon lyfts över till mormor för att sitta i hennes knä. Hon fortsätter prata. Vad betyder det här?

Att storebror blir helt nonchalerad och åsidosatt för lillasysterns behov och ingen tänker på vad det betyder för honom. Exakt samma dramatik som på filmduken. Jag kände mig enormt frustrerad av flera skäl, främst för pojken skull. Jag hoppas ändå han hade behållning av filmen.

Havets_s-ng

Syskonens relation, med alla dess för och nackdelar, beskrivs väldigt fint i filmen och är en filmens stora behållningar. Man får följa storebrors kluvna känslor inför lillasyster Saoirse, både behovet av att ta avstånd och att beskydda.

Även lillasysterns ogrumlade kärlek och beundran för sin bror finns där, så lätt att känna igen. Hon tål vad som helst från honom bara hon får vara med honom. Många igenkänningsfaktorer för syskon som kan ligga till grund för fina samtal med barn, om man vill.

fdgfdh

67_fairies_soairse_ben

screen-shot-2014-12-29-at-5-16-26-pm

Om syskonrelationen är en viktig dimension i filmen är de irländska myterna, sagorna och legenderna en annan. Det görs med stor finess. Det urgamla blandas med det nya och moderna på ett högst naturligt sätt, och framför allt ett roligt sätt.

Några av de förstenade feerna, som behöver hjälp av selkin, Saoirse, vars sång kan befria dem och hjälpa dem att äntligen färdas till landet bortom, lever i en rondell i Dublin. I rondellen finns en hög med stenar och där, dit ingen människa kommer, finns ingången till deras bo. På dörren står det något på irländska, sedan ”Feic of” och ”No Humans”.

Det är mycket humor i filmen och man skrattar ofta, men skrattet sätter sig ofta i strupen för mitt i allt det småroliga handlar det om död och liv på ett mycket konkret och allvarligt sätt. Det är definitivt en film för både (lite större) barn och vuxna.

Havets_s-ng3

havets-sång-(2014)-large-picture2

Filmen är överjordiskt vackert gjord. Den är tecknad på klassiskt maner och ofta är bakgrunderna vackra akvareller som man gör tekniska under med. Man kan utan tvekan se filmen enbart som en vacker konstfilm med stor behållning. Så otroligt välgjort och detaljerat.

86_taking_shelter

I filmen tas den folkliga traditionen till vara, här blandas utan att tveka den traditionella keltiska andligheten med den ”nutida” katolska traditionen och kulturen. Det blir en härlig, trovärdig irländsk mix som säger något intressant om folklig tro och tradition. Det är vackert.

song3

Självklart finns det en djupt mänsklig och psykologisk dimension i filmen också, annars skulle den inte vara så bra som den är. Det är det faktum att häxan Macha, som jagar Saoirse genom hela berättelsen, vill åt hennes känslor.

Häxan samlar allas känslor i burkar, det börjar med att hon tömmer sin son med det brustna hjärtat på känslor för att han ska överleva sin sorg och smärta. Sedan fångar hon feerna och tar deras känslor, även sina egna känslor samlar hon i burkar. Hon gör det av missriktad omsorg.

Hon vill befria alla från deras känslor som skapar så mycket tumult och oro, men genom att befria dem från känslorna orsakar hon att de alla förvandlas till sten. Även hon själv.

Sensmoralen: utan känslorna, onda som goda, kan vi inte vara levande varma varelser. Även de mest plågsamma känslor är en förutsättning för vårt liv och vår existens. I sin missriktade välvilja att skydda så förgör hon sig själv och andra.

Havets sång är en film med många bottnar. På slutet var det inte bara barnet i salongen som grät, det gjorde vi alla, om än inte lika högljutt. Många var barnen som satt kvar när eftertexterna rullade och den urtida, irländska sången fyllde salongen. Alla ville vara kvar i förtrollningen så länge som möjligt. Jag också.

Annonser

Francesca Woodman, en ängel?

ED-AM899A_woodm_G_20110118180110

De två tyngsta skälen till att jag inte kunde motstå att besöka utställningen Om att vara en ängel med Francesca Woodmans fotografier, på Moderna museet i Stockholm, var de här:

1. Det mycket fantasieggande och vackra namnet.
2. Den smutsgrålilarosa färgen man valt att komplettera hennes fotografier med på affischerna och utställningskatalogen.

Inför utställningens öppnande den 5 september var det mycket skriverier om den amerikanska konstnären och fotografen Francesca Woodman (1958-1981), om vilket underbarn hon var etc. Det gör mig alltid skeptisk. En konstnär som dör ung, och särskilt om det sker genom självmord som i det här fallet, betitlas gärna underbarn och tidens gång kan inte motbevisa det eller bekräfta det.

30300298-origpic-af0df3

30300279-origpic-e34b4a

IMG_6082

Att hennes fotografier mest bestod av hennes egen och andra modellers nakna kroppar kändes också, som ofta, som ett enkelt publikfrieri. Jag kände mig helt klart skeptisk. Men så var det hennes namn, Francesca Woodman, och den intressanta rosa färgen. Jag kapitulerade. Jag måste dit.

FrancescaWoodman_Selfportrait-at-13_1972

Det här är den första bild jag ser när jag kommer in i det första utställningsrummet, och det är också en av Francesca Woodmans första bilder hon tog. Den heter ”Självporträtt vid tretton” och är tagen 1972 i Antella, Italien. Den här bilden drabbade mig. Varför? Jag vet egentligen inte men det var en stark igenkänning från tiden som tonåring.

Tröjan, hennes sätt att exponera sig själv men vill ändå inte visa ansiktet. Sen den hemsnickrade anordningen för att kunna fotografera sig själv på avstånd. Långt bort från dagens snabba selfisar. Att söka bekräftelse samtidigt som man vill gömma sig för världen i bulsig tröja (så inte de nykläckta brösten ska synas) eftersom man inte själv ännu lärt känna den nya kroppen man fått. Man vill finnas men inte synas.

1365029905

Den eventuella blygheten inför sin transformerade kropp gick över ganska snabbt hos Francesca Woodman verkar det som. I hennes fortsatta fotograferande var kroppen hennes främsta verktyg och motiv. Jag uppfattar det som om hon omfamnade sin nya kropp med kärlek. Genom den erövrade hon världen i dubbel bemärkelse.

Jag kapitulerar igen. Den här gången inför hennes konst, hennes fotografier. De är så små, så små de flesta av dem. Man måste luta sig nära för att kunna se vad de verkligen föreställer. Ibland hajar jag till när bilden i närbild visar något annat än jag trott på håll.

fw-francesca-w1

Franscesca Woodmans bilder är en blandning av oskuldsfullhet, humor och existentiellt bråddjup. Man vet inte vilket som ska möta i bilden man står framför. Inte förrän man tittar riktigt, riktigt nära och då kan man tas på bar gärning. Oförberedd.

Som den här bilden. En av de allra bästa. ”Untitled”, Providence, Rhode Island, 1975-78. Jag kan inte se mig mätt på den samtidigt som den berör och upprör mig på samma gång.

IMG_6071

Här kan man få en föreställning om hur små bilderna är, det här är tre bilder i en bildsvit från New York 1979, ett par år innan hon dog. Det är några få bilder som är i färg annars är alla bilder i svartvitt.

woodmancolor.jpg.CROP_

Här ses en av bilderna på närmare håll. De är vackra, gripande och annorlunda. Francesca Woodmans konst är definitivt annorlunda, de är existentiella utan att vara abstrakta. Hennes varma, levande kropp kan aldrig bli abstrakt. Den är garanten för att Francesca Woodmans konst förblir förankrad i den skarpa jordskorpan.

Hennes bildet är fysiska, inte bara på grund av de många nakna kropparna utan också för att hon drogs till gamla, slitna rivningshus. Hennes konst blir aldrig sakral eller seren och ändå finns det något övernaturligt i bilderna. Hennes vita, rena kropp i den smutsiga omgivningen, garanten för att livet är vackert och värt att leva även om omgivningen faller i bitar. Och ändå inte. Inte för henne.

artwork_images_969_503078_francesca-woodman

Det är också något gotiskt, makabert över hennes dragning till död och liv i samma andetag. Vad ska man annars säga om dessa korsfästa fåglar? Uppstår de i konsten? Är det vad Francesca Woodman gör, återuppstår i konsten? Hon är död men hennes varma, levande kropp är mer närvarande än någonsin. En paradox som bara konsten kan härbärgera på ett trovärdigt sätt.

IMG_6069

Att hon bodde stora delar av sitt liv i Italien blir tydligt i hennes bilder, både i omgivningarna som har starka drag av katolska kyrkomiljöer, men också i detta att hennes nakna kropp aldrig känns pornografisk. Den är som vita, italienska marmorstatyer som kommit till liv. Hennes konsthistoriska kunskaper är gedigna.

1239296074_francesca-woodman-from-polka-dots-providence-rhode-island-1976-p025_web_2-jpg

Jag tycker om de bilder där hon ser rakt in i kameran. Lär man känna henne? Nej, det gör man inte. Hon undflyr åskådaren trots att hon ser oss stint i ögonen. Är hon en ängel? Nej, hon är en människa. Önskar man att hon var en ängel. Ja.

IMG_6074

”Om att vara en ängel”, Providance, Rhode Island 1976, och ”Om att vara en ängel #1, Providence, Rhode Island 1977.

Just nu visas en dokumentär om familjen Woodman, både Francesca Woodmans föräldrar och hennes bror är konstnärer, och de berättar om Francesca och hennes konst i filmen. Finns att se på SVT play. Både dokumentären och utställningen, som pågår på Moderna museet till den 6 december, är mer än sevärda. Snarare helt omistliga.

Hyllning till Hedvig Eleonora

hedvig-k

I år är det 300 år sedan den svenska barockdrottningen Hedvig Eleonora (1636-1715) dog. Det uppmärksammas på flera olika sätt, framför allt på några av de kungliga slotten: Gripsholm, Drottningholm och Strömsholm med utställningar och böcker.

Drottningholms slottsteater har man satt upp en föreställning som heter Esprit! Hedvig Eleonora. Det är operasångesrskan Charlotte Hellekant som står för både idé, manus, koreografi, regi och sist men inte minst: sjunger rollen som drottningen själv.

rectangle_big_retina

Det måste ha varit en dröm för henne att förverkliga den här idén. Att få ge sig hän och göra precis, mer eller mindre, som hon själv vill och Charlotte Hellekant har definitivt gjort ett riktigt bra jobb.

Föreställningen är en blandning av opera, teater och en lektion i historia. Plötsligt inser jag, där jag sitter i slottsteatern, hur lite jag egentligen vet om drottning Hedvig Eleonora. Jag vill veta mer, och det får man säga är ett gott betyg till föreställningen.

Berättelsen om Hedvig Eleonora är ihopsatt av musikstycken av olika kompositörer: Vivaldi, Händel, Biber, Lully med flera. Jag får påminna mig själv då och då under föreställningens gång att det inte är en sammansatt opera som visas, utan att musiken är vald för att spegla en tidsepok och passa in i berättelsen.

karl-x-gustaf-jpg

Hedvig Eleonora var gift med kung Karl X Gustav. I föreställningen framställs det som att de hade en varm och innerlig relation, och med tanke på att Hedvig Eleonora till och med följde med honom ut i fält, får man anta att det var så och att de ville vara tillsammans så mycket som möjligt.

Det kan inte ha varit helt vanligt på den tiden, med alla de arrangerade kungabröllop som i första hand handlade om att förenar kungadömen – inte människor. De gifte sig när Hedvig Eleonora var 18 år och redan sex år senare, vid 24 års ålder, böir hon änka. Kungen dör då i sjukdom.

Charlotte Hellekant illustrar drottningens sorg på ett mycket elegant och vackert sätt, men mest gripande blir det när flöjtisten Mats Klingfors vandrar över scenen spelandes ett musikstycke som berättar om kungens död. Det är vackert, innerligt och sorgligt. Mycket effektfullt.

jsv6bqnnnp42cwilurwk

Ensamblen består egentligen bara av tre personer: mezzosopran Charlotte Hellekant själv, barytonen Olle Persson som spelar flera olika roller, och skådespelerskan och dansösen Josephine Alhanko.

Under större delen av första akten förs berättelsen framåt genom sång och musik, i slutet av akten utökas det med teater, med talande röster. Det tillför föreställningen en extra dimension som känns behövlig och som lyfter spelet och känslan.

Nu blir det också lite komisk teater, det är bitvis både roligt och underhållande. Olle Persson har definitivt en komisk ådra. Hoppas han använder sig av den igen. Eftersom det är mycket död i historien om Hedvig Eleonora känns det uppfriskande med lite skratt ibland.

qrynqc6zgrvfudjnjowa

Det som är föreställningens absoluta höjdpunkter, för mig, är för det första teatern själv. Här visas dess kulisser, vågmaskiner, åska och mycket mer, i sin fulla glans. Det är helt fantastiskt. Drottningholms slottsteater är ett riktigt smycke i det kungliga kulturarvet. Underbart att få uppleva det.

Vad som, för det andra, var en riktig höjdpunkt var Drottningholms egen orkester. Så de spelade. Helt underbart. Musiken var tidstypisk, barock, och även instrumenten var det, till exempel cembalo och luta.

Tyvärr hade Charlotte Hellekant problem med halsen och kunde inte sjunga med full kraft. Det märktes att hon fick kämpa med både sången och talet, men hon klarade det absolut med hedern i behåll även om det hade varit härligt att får höra henne ge sig hän. Det får bli en annan gång.

Eftersom det var en berättande, musikalisk, föreställning var inte heller sången den tyngsta och bärande delen så det fungerade bra ändå. Här var det drottningen personligen som var berättelsens centrum, musiken och sången var där för att förstärka och skapa atmosfär. Jag tänkte: så här måste det låtit och upplevts när teatern var ny.

11014934_1161367750545743_6931609431267855797_n

Mitt mest bestående minne från kvällen, förutom föreställningens skönhet i sig själv, är en längtan efter att få veta mer om drottning Hedvig Eleonora. Vem var hon? Hon var en kvinna i egen kraft, hon regerade Sverige under många år medan henne son, Karl XI, växter upp.

Jag vill veta mer. Kanske borde jag tagit chansen att fråga Herman Lindqvist som satt två rader framför oss.

En romantisk postmodernism

IMG_5856

Den romantiska postmodernismenLandskap, självspegling och skräck, en utställning som avslutades på Göteborgs konstmuseum i helgen. Utställningen var uppbyggd av konst från museets egna samlingar.

Vad menas egentligen med postmodernism? Egentligen kan vi bara enas om att det är något som kom efter modernismen: den rationella, tekniska och vetenskapliga eran då ingenting längre var magiskt eller mystiskt. Den tid då allt kunde förklaras, dissekeras och göras värdeneutralt.

Det var något fint med modernismen, det var en lovvärd ambition, men människan avslöjade ganska snart att det var en dimridå, en chimär. Allt går inte att förklara, allt går inte att förstå genom att dissekera det i sina minsta beståndsdelar. Det finns något bortom. Det finns något som inte kan rationaliseras och empiriskt bevisas.

Det finns något mer. När tiden avslöjade illusionen gjordes det i första hand genom att sagan kom tillbaka genom fascinationen för det fantastiska, det gotiska, det mytiska. I film, böcker, mode, och konsten kom det okända tillbaka.

Människan erkände att hon inte vet allt, att hon inte kan veta allt och framför allt: hon vill inte veta allt. Det mystiska attraherar och inspirerar. Den romantiska postmodernismen är en konsekvens av det. Här förenas det sakliga med det mytiska. Det vackra med det skrämmande.

Och samtidigt det som är den nya tidens tecken: det görs med en stor dos ironi och distans. Man kan inte helt släppa taget om det rationella, man ställer sig utanför det mytiska och ser på det utifrån med ett objektivt öga. Man studerar det. Det moderna hänger sig kvar även om ambitionen att förklara allt inte längre är lika tydlig.

IMG_5902

Skräcken finns där också. Det oförklarliga och mytiska kulminerar i fascinationen för skräcken. Insikten om att allt inte är så rationellt och begripligt, som man trodde under den moderna eran, skrämmer och det i sin tur kulminerar i den mörka, skräcken personifierad i ondskan.

Se på ”Landskap med kyrka” av Dick Bengtsson (1936-1989). Här symboliseras skräcken i den nazistiska symbolen i den svenska, nationella idyllen. Skräcken, ondskan, vilar i det trygga och vackra. Vi kan aldrig vara säkra, vi kan aldrig vara helt trygga.

Det är obehagligt men det är kliniskt. Ondskan kan fortfarande förklaras och analyseras. Den kan fortfarande göras vetenskaplig och därför räknar vi med att vi kan lösa gåtan och åtgärda problemet. Skräcken kan förlösas och försvinna. Det är fortfarande det moderna tänkandet.

IMG_5923

Här däremot växer skräcken fram och blir irrationell, här börjar den krypa in under skinnet: ”Psycho House” av Trinidad Carrillo (född 1975). Nu blir det riktigt läskigt och oförklarligt. Vad händer här? vad som helst kan hända innanför hemmets fyra väggar.

Där kan den värsta ondskan regera. Våld, övergrepp och utsatthet som är svåra att åtgärda, förklara och förhindra på grund av en mängd psykologiska faktorer. Den här skräcken, särskilt för den som befinner sig innanför husets väggar, är avgrundsdjup. Vi andra skräms och fascineras, men vi står utanför och ser på, det moderna släpper ännu inte sitt grepp helt.

IMG_5899

Men i den här målningen drabbar skräcken inifrån: ”Bruten björk” av Christian Simonsson (född 1964). Den riktigt postmoderna skräcken för alla som vuxit upp i ett litet samhälle i ett hus från 1970-talet, ett bland många likadana i långa rader.

Att kvävas av det lilla samhällets oskrivna regler och förtryck. En större skräck finns inte för den som vill något mer, något annat. Inför den här målningen snörs min strupe samman i en gammal, nedtryckt ångest. Skräck på riktigt om än inte våldsam eller blodig.

Det är befriande att inse, den skräcken har jag lämnat bakom mig. Jag lämnar Göteborgs konstmuseum med lätt hjärta.

Kraftwerk, att resa i framtiden

IMG_5742

Att besöka en utställning på ett museum kan var omtumlande på olika sätt. Särskilt när man upptäcker att man inte ”bara” upplever något utan också lär sig nya saker.

Det finns utställningar som lyckas kombinera det: att både uppleva med sina sinnen och införliva ny kunskap och förståelse. När det händer måste man kalla det för sitt rätta namn: succé!

IMG_5682

Utställningen Influenser, referenser och plagiat. En utställning kring Kraftwerks estetikRöhsska museet i Göteborg gör just det här och det är verkligen bra gjort. Jag förvånas och förundras. Den eller de som satt ihop utställningen har gjort ett pedagogiskt litet mästerverk.

Samtidigt som det tyska musikfenomenet Kraftwerk i sig själv presenteras får man en underhållande och lättillgänglig historielektion i hur det moderna 1900-talet utvecklades utifrån flera olika perspektiv.

IMG_5688

Det första man ser när man kommer in i rummet är den ikoniska trafikkonen, en välkänd symbol för Kraftwerks fans. Enligt texten blev den en integrerad del av Kraftwerks universum eftersom en av bandmedlemmarna hade små koner av det här slaget.

Konerna ställde han ut vid de instrument som var mest känsliga och som skulle aktas, i samband med deras konserter. Som små varningssignaler alltså, som i deras ursprungliga betydelse i trafiken.

IMG_5691

På Kraftwerks första skiva 1970 fick den bli framsidans motiv. Skiva nummer två hade också en kon men då var den grön och vit. Det är kraftfullt att ha en sådan påverkan på folks sinne att vi är många som tänker mer på Kraftwerk när vi ser konen än på vägbyggen och bilar.

IMG_5704

IMG_5709

Bandmedlemmarna, i alla fall de ursprungliga, är födda i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. De växte upp i efterkrigstidens Tyskland, deras konst och musik är präglad både av kriget och av det nya moderna, teknologiska samhälle som växte fram i Europa.

Deras estetik kretsar kring symboler och fenomen som tydligt signalerar den nya tiden – framtiden. Att födas och växa upp strax efter kriget i ett fullständigt demolerat Tyskland satte sina spår.

Kraftwerk säger själva att enda sättet att överleva var att se framåt. Det tyska undret som långsamt växte fram på 1960-70-talet är det som präglar och inspirerar Kraftwerk i deras konst.

Men man är inte okritisk. Samtidigt som man anammar och omfamnar allt det nya, av lika delar fascination och ren överlevnadsinstinkt, ser man med ett kritiskt öga på det som händer. Dubbelheten finns där hela tiden.

Som i den här klassiska symbolen för radioaktivitet som de skriver musik om. I sången finns både en underliggande insikt om att radioaktiviteten som kärnkraft är en av förutsättningarna för det moderna samhället, samtidigt som det är ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Som jag ser det är det en del av Kraftwerks storhet, att kunna innesluta hoppet och hotet i samma andetag, som två sidor av samma mynt.

FullSizeRender-23

Kraftwerk säger själva, som i citatet i början av texten, att man inte är en musikgrupp utan ett koncept. Från början gjorde man snarare konstinstallationer än konserter. Alla bandmedlemmarna utbildade sig till arkitekter, konstnärer etc samtidigt som bandet utvecklades.

En teckning med Florian Schneider är målad av hans pappa Paul Schneider von Esleben, som var arkitekt, år 1956. Den lilla teckningen tillför i sin enkelhet det som utställning har som ett av sina syften: att visa varifrån Kraftwerk kom.

Vi får en skymt av dessa influenser: föräldrar, utbildning, konstnärer, designers och konceptgrupper de präglats av. Det är oavbrutet underhållande och lärorikt.

Den här lilla teckningen bryter av mot det andra mer opersonligt tekniska och skapar en ömsint känsla kring personerna i Kraftwerk. Den påminner oss om att de inte är robotar – eller dockor – på riktigt, de är varmblodiga människor av kött och blod.

IMG_5715

IMG_5718

IMG_5724

IMG_5746

Att Kraftwerks estetik präglat mycket och många efteråt är ingen överdrift. Deras förmåga att göra konst av skivfodral, affischer och andra promotionföremål är enastående.

De har fångat in det som skulle kunna definieras som det modernas essens på ett både vackert och sorgligt sätt. Deras estetik utstrålar kraft, modernitet, vemod och förlust på samma gång. Det finns en existentiell kraftfullhet och vilsenhet parallellt. För mig ger de det moderna Europa efter andra världskriget ”ett ansikte”.

IMG_5766

Det som entusiasmerar mig mest på hela utställningen är den här historiska tidslinjen som finns på ena väggen. Den är helt fantastisk. Vem har gjort den? Alla borde se den! Här finns så mycket att lära, upptäcka och förundras över.

IMG_5770

IMG_5777

IMG_5789

IMG_5791

IMG_5801

IMG_5807

IMG_5821

Här får vi veta vad som föregick Kraftwerk, vad som banade väg för deras konst och musik. Här kombineras den tekniska utvecklingen med populärkonstens utveckling, filosofi, konst, arkitektur, ja allt man kan komma på.

Att inse att Beatles la av samma år som Kraftwerks första LP kom ut kändes som en aha-upplevelse. Att se hur science-fiction filmer, som till exempel Star Wars trilogin, kommer parallellt med den tekniska samhällsutvecklingen är intressant.

Att se de parallella utvecklingslinjerna och hur de interagerar med varandra är spännande. Här blir jag stående länge och önskade att jag kunde ta den med mig hem för att i lugnt och ro kunna smälta all information.

IMG_5843

Röhsska museet har passat på att ställa ut mycket från sin egen samling för att visa möbler, instrument, tekniska apparater som utvecklats under Kraftwerks storhetstid. Här ses bland annat en av Apples allra första datorer. Det ger en tidskänsla och historisk tillbakablick som känns evig.

IMG_5831

Min egen favorit bland Kraftwerks estetiska uttryck är Tour de France affischen, som också är ett skivomslag. Färgen, formerna och kraften i bilden sammanfattar allt det Kraftwerk står för.

Två av bandmedlemmarna, Ralf Hütter och Florian Schneider, var själva mycket intresserade av cykling och på något sätt sammanfattar cyklingen deras budskap. Så här står det i texten till utställningen:

”Att Kraftwerk valde cykling som tema förvånade nog många. Men Ralf förklarade det med att cykeln är en optimal människomaskin. En perfekt symbios mellan teknik och kropp. Även samarbetet som krävs under ett lopp tycks fascinera Ralf och hur den enskilda individen nästan försvinner i bilderna av stora cykeltävlingar: Och så ljudet. En perfekt inställd cykel är som ett subtilt musikinstrument.”

Utställningen pågår till den 8 november. Behöver jag säga det? OK: Missa inte!! Även den som inte är ett stort fan av Kraftwerk har stor behållning av utställningen eftersom gruppen är satt i ett historiskt  sammanhang som berör oss alla.

Fantasma – tidens avlagringar

IMG_5551

Jag går med målmedvetna steg mot rummet där utställningen finns på Moderna museet. Jag vet ingenting om den. Jag vet att konstnären heter Adrian Villar Rojas och jag läser mig till att utställningen heter Fantasma.

Jag har snappat upp att en gemensam nämnare för konsten är förruttnelse. Jag vet inte om det stämmer, men jag har beslutat mig för att se utställningen utan att veta något om den eller konstnären. Bara för att se vad som händer.

Jag kommer in i ett stort vitt rum uppfyllt av en stor vit kub som är cirka 175 cm hög. Man får som besökare gå runt kuben som i en smal korridor längst med den vita, släta väggen. Hela ovansidan av den enormt stora kuben är en ljusplatta som lyser underifrån och ger ett milt ljus.

Ovanpå kuben är en mängd föremål, konstverk placerade. Man måste gå nära för att kunna se ordentligt vad det är. Vad ser jag?

IMG_5555

Jag ser vackra föremål. Jag ser fantasieggande konstverk. Jag ser skräp. Jag ser framtidens utgrävningar. Jag ser vad som kommer att grävas fram i jordens avlagringar om hundratals år.

Vittnesbörd om vad vi, dagens människor, bar för kläder, åt och använde. Skräp och skatter i en salig och osalig blandning. Det är vackert.

IMG_5563

Konstnären har tagit organiskt material, vardagliga artiklar och blandat ihop, eller snarare blandat in i sina konstverk så de både utgör konstverket och är konstverkets byggstenar. Det som binder ihop konstverken är cementen.

Konstnären använder sig av gips, målat som cement, som ett av sina viktigaste beståndsdelar. Gipset sammanför lösa föremål, som vanligtvis inte har något med varandra att göra, till en helhet. Konstverken är målade i väldigt vackra färger som framhävs av det milda skenet från ljusplattan de står på.

IMG_5564

Jag går runt kuben, var efter varv, som om jag var på pilgrimsvandring i Mecka och rörde mig med massorna kring den svarta, heliga kuben Kaba. Försöker förstå vad jag ser, vad det betyder och hur allt hänger i hop.

Konsten får plötsligt en andlig dimension som inte bara handlar om vår tids överflöd och slöseri som kommer att grävas fram med förvåning i framtiden, utan det blir en existentiell fråga. Vilka är vi och vart är vi på väg?

IMG_5600

Jag upptäcker nu att utställningen också består av ett rum vid sidan av, ett litet mörkt rum som har väldigt högt i tak. En katedral av återvunnet trä med en ikonostas av plankor räddade till eftervärlden.

Jag misstänker, inte bara på grund av konstnärerna namn, utan också på grund av den här katedralen att konstnären kommer från en katolsk kultur. Katedralen är katolsk i sin känsla: färgerna, formerna och det svarta hålet som vittnar om mystik och outgrundlighet.

IMG_5586

Jag förundras och undrar. Blir nyfiken och vill läsa i foldern som hr till utställningen, men lyckas avstå. jag vill inte få det förklarat för mig. Jag vill undra, förvånas och förtjusas. jag uppskattar verkligen konstnärens holistiska perspektiv på tillvaron och vår tids eftermäle.

IMG_5589

Även dagens skräp kommer att bli spännande upptäckter i framtiden och människornas behov av andlig och existentiell begrundan kommer inte att avta även om den tar sig andra former och uttryck. Konsten är evig.

IMG_5607

IMG_5618

IMG_5626

IMG_5627

Titta noga. Det är vackert. Det är förgängligt. Det är evigt. Det är konst.

AdrianVillarRojas2013

Här är konstnären, Adrian Villar Rojas. Nu ska jag läsa på om både honom och utställningen Fantasma. Jag ser med spänning fram emot att få veta mer.

Om du har möjlighet, se utställningen, det liknar antagligen inget du sett förut. Den pågår till den 25 oktober.