The Martian, sevärd rymdpirat

The-Martian-logo-e1438214202736

Det är ändå märkligt vilken dragning rymden har på oss människor, och allt som har med rymden att göra. Egentligen vet vi ju det mesta nu, eller i alla fall tror oss veta. Det finns inga större upptäckter att göra, i alla fall inte med den teknik vi har uppfunnit hittills. Man kan väl ändå säga att vi kommit så mycket längre än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Och ändå fortsätter vi drömma. Om rymden och det okända därute. Vi räknar med att det ska finnas mer att upptäcka och livsformer att lära känna (eller bli utrotade av). Det är omöjligt att sluta vara nyfikna på det okända. Förutom att denna nyfikenhet bidragit till en enorm teknisk och vetenskaplig utveckling har den också lagt grunden för en hel genre av konst och kulturformer.

the-martian

Till exempel filmer: Star Trek, Star Wars, Apornas planet och tusentals andra science fiction filmer och TV-serier. Flödet stoppas aldrig men det är ju inte så konstigt eftersom rymden är gränslöst i sig själv och i sin effekt på fantasin. Men man måste ändå fråga sig: finns det verkligen något nytt att säga, fantisera om, drömma om?

Tydligen. En av de senaste filmerna på temat är The Martian (2015) som handlar om en rymdexpedition till Mars där besättningen på grund av en storm är tvungna att evakuera blixtsnabbt och i förvirringen tror att en i gruppen dött och därför lämnas kvar. Men Mark Watney (Matt Damon) har inte dött. Han vaknar upp när stormen har bedarrat, skadad men vid liv, och upptäcker att han är ensam kvar på planeten.

The-Martian-Trailer

Upplägget är enkelt och till synes förutsägbart och skulle lätt kunna bli antingen långtråkigt (som i filmen Gravity med Sandra Bullock) eller osannolikt (marsianer dyker upp), men filmen faller inte i något av dessa diken. Den utvecklas till en både spännande, innehållsrik och rolig film.

Jag är faktiskt lite överraskad att jag tyckte att den var så bra som jag gjorde. En ensam man på Mars, hur kul kan det bli? Man måste ju ändå fråga sig – och man måste ju se filmen för att få veta. Det blev faktiskt kul, riktigt kul. Varför?

För det första är det riktigt bra skådespelarinsatser. För det andra utspelar sig filmen på flera ställen parallellt: hos Mark Watney på Mars, på jorden hos personalen på NASA som försöker rädda honom och i rymdskeppet där den övriga besättningen från expeditionen länge lever i tron att han är död. Det ger dynamik till handlingen och ger ett djup den inte skulle haft annars.

martian-odling-600-410-ny-teknik

Men egentligen ligger hela filmens behållning på ett annat plan, den har på ett sätt inget med Mars och rymden att göra alls, den hade kunnat utspela sig vart som helst. Filmens kärna är: överlevnad och uppfinningsrikedom. Vi får följa Mark Watney strävan efter att överleva situationen. Han vet att det handlar om år innan han kan bli räddad om det ens är möjligt. Han måste producera mat till exempel.

Här får vi följa hur han med kunskap, erfarenhet och ett visst mått av galenskap lyckas övervinna det ena hindret efter det andra, men notera att det inte är omöjliga hinder, de skulle mer eller mindre kunna genomföras i verkligheten.

Filmen är en, på bästa sätt, reklamfilm för utbildning och kunskap. Återigen är det nördarna som regerar. Jag älskar det. Hans motto är att steg för steg lösa de problem som uppstår, med små målmedvetna steg. Att det sedan varvas med komik ger extra skjuts till handlingen. Det är bitvis en riktigt rolig film på ett intelligent sätt. Det gillar jag också.

the-astronauts-of-ridley-scotts-the-martian-movie-introduce-themselves-in-new-viral-trailer

En sensmoral med filmen är: hur överlever du i en för dig oväntad situation där du bara har dig själv och din kunskap att falla tillbaka på? Var kreativ, var uppfinningsrik och se till att ha så mycket kunskap som möjligt – fortsätt vara nyfiken, det kan rädda ditt liv en dag.

Det har egentligen ingenting med rymden att göra men miljön och det ofattbara i att vara helt ensam på en planet i världsalltet skapar en kuliss av spänning och förväntan som gör det till en action film där du bildligt talat biter på naglarna då och då av nervositet.

The_Martian

Vad som också gör filmen sevärd är att de lyckats ovanligt bra med att ge kvinnorna i filmen dess rättmätiga plats. Rymdskeppets befälhavare är kvinna, ännu en i besättningen är kvinna, på marken i NASA finns flera framstående kvinnor som bidrar till handlingen. Även om de inte når riktigt ända fram måste jag säga att de når ovanligt långt. Det var ändå skönt att se att det går om filmmakarna bara vill.

the-martian-council-of-elrond

Men en film om rymden och en övergiven ensam man på Mars kan ju ändå bli lite trist i längden om allt bara skulle handla om att överleva och hitta tekniska lösningar, både på Mars och på jorden, för att rädda honom. Det krävs trots allt något mer för att man ska uppskatta filmens handling i mer än två timmar.

Vad filmen har, och som alltid utmärker en riktigt bra science fiction film, är de filosofiska reflektionerna som görs i förbifarten. I den här filmen funderade huvudrollsinnehavaren Mark Watney på vad som gör någon eller några till kolonisatörer. Har han nu koloniserat Mars eller inte? Och om han hade det, vad var det för skillnad mot att bara vara där på en expedition?

Jag ska inte spoila för mycket, men det kan jag säga att man fick en hel del att fundera på efteråt om människans villkor och de sociala spelregler som samhällen satt upp för att fungera i förhållande till varandra. Just sådana ideologiska samtal, i det här fallet med honom själv, ger djup och tyngd till handlingen.

jplsroleinma

Självklart hade filmen ett stråk av saga över sig, det har alla science fiction filmer, det är själva essensen i dess vara. I det här fallet handlade det om att man samarbetar över gränser, de som normalt anses vara i rivalitet med varandra.

Det är vackert när det händer i filmer och ännu vackrare de få gånger det händer i verkligheten. Filmerna får oss att drömma om den värld där det går, i den bästa av världar, där uppdraget är större än vi själva och därför kan vi släppa tillfälligt på bevakningen av våra revir.

The-Martian-Matt-Damon-Hamilton-Watch-5

Sammanfattningsvis: en helt klart sevärd film som både bjuder på några timmars spänning, glada skratt, underbar filmmusik (massor av hits från 80-talet, bara en sådan sak!), och filosofiska betraktelser att ta med hem att diskutera vidare. Rekommenderas definitivt.

Annonser

Havets sång förtrollar publiken

Havets_s-ng2

Det är något märkligt med folks förutfattade meningar att en tecknad film självklart måste vara lämplig för barn, bara för att den är just tecknad. Som om formatet i sig vore en garant för att den är anpassad för barn. Inte ens den satta åldersgränsen på sju år verkar få folk att inse att en film kanske inte är lämplig för barn i 4-5-årsålden.

Jag var och såg den mycket omskrivna och, av en enig filmkritikerkår, så hyllade irländska filmen ”Havets sång” som hade premiär i dagarna. Det är bara att stämma in i kören, filmen är både sagolikt vacker och rik på innehåll. Men den är inte självklart lämplig för barn under sju år.

screenshot-2014-11-10-at-3-44-20-pm-song-of-the-sea-is-shaping-up-to-be-utterly-utterly-beautiful

Filmsalongen var full av större och mindre barn och det gick inte många minuter in i filmen förrän det blev svårt för de minsta att hänga med och måste fråga hela tiden vad som händer. Inte heller tog det lång tid innan de började bli rädda och kröp upp i de vuxnas knä. I slutet av filmen var det ett barn som storgrät högt i salongen. Det finns en anledning till att man sätter en åldersgräns.

1_birthday_party

Filmen har många bottnar och den grundar sig i klassiska keltiska och irländska mytiska sagor och legender, främst den om de så kallade selkies, varelser som är till hälften människor och till hälften sälar.

Samtidigt handlar filmen om eviga mänskliga teman, som syskonrivalitet: avundsjuka och svartsjuka. I filmen gestaltad genom storebror Ben och lillasyster Saoirse, som är sex år när filmen utspelar sig. Ben anklagar Saoirse för deras mammas försvinnande, hon försvann samma natt som systern föddes.

Bens relation med mamman var varm och innerlig och hon lärde honom alla de keltiska sagorna och sångerna. Som gåva, innan hon försvann, fick han en snäcka som han kunde höra havets sång i. Den är hans största skatt och den får lillasystern inte röra.

songofthesea_07

Ben känner sig åsidosatt. Saoirse får all uppmärksamhet, och samtidigt måste han ta hand om henne hela tiden som en snäll storebror. Barnen bor på en fyr ute i havet där deras pappa, Connor, arbetar som fyrväktare. Saoirse kan inte prata, hon har inte sagt ett ord på de sex år hon levt. Filmen tar sin början i en klassisk situation mellan syskon.

Bredvid mig i salongen sitter en mormor med sina två barnbarn. Närmast henne en lite äldre pojke och bredvid honom en mindre flicka, en lillasyster, som helt klart är alldeles för liten för filmen. Vad händer? Jo, den lilla flickan ställer tusen frågor till mormor, hon behöver få hjälp att förstå och bearbeta de känslor som filmen drar fram.

Vad händer? Varje gång hon vill säga något till mormor lutar sig mormor över storebror för att höra vad lillasyster säger och för att svara henne. Det händer igen och igen. Varje gång får storebror problem att se filmen. Till slut sätter sig storebror längst ut på stolen och låter mormor och lillasyster prata bakom hans rygg istället.

Han ser obekväm och besvärad ut men han ser ju i alla fall. Mot slutet av filmen blir lillasyster så rädd att hon lyfts över till mormor för att sitta i hennes knä. Hon fortsätter prata. Vad betyder det här?

Att storebror blir helt nonchalerad och åsidosatt för lillasysterns behov och ingen tänker på vad det betyder för honom. Exakt samma dramatik som på filmduken. Jag kände mig enormt frustrerad av flera skäl, främst för pojken skull. Jag hoppas ändå han hade behållning av filmen.

Havets_s-ng

Syskonens relation, med alla dess för och nackdelar, beskrivs väldigt fint i filmen och är en filmens stora behållningar. Man får följa storebrors kluvna känslor inför lillasyster Saoirse, både behovet av att ta avstånd och att beskydda.

Även lillasysterns ogrumlade kärlek och beundran för sin bror finns där, så lätt att känna igen. Hon tål vad som helst från honom bara hon får vara med honom. Många igenkänningsfaktorer för syskon som kan ligga till grund för fina samtal med barn, om man vill.

fdgfdh

67_fairies_soairse_ben

screen-shot-2014-12-29-at-5-16-26-pm

Om syskonrelationen är en viktig dimension i filmen är de irländska myterna, sagorna och legenderna en annan. Det görs med stor finess. Det urgamla blandas med det nya och moderna på ett högst naturligt sätt, och framför allt ett roligt sätt.

Några av de förstenade feerna, som behöver hjälp av selkin, Saoirse, vars sång kan befria dem och hjälpa dem att äntligen färdas till landet bortom, lever i en rondell i Dublin. I rondellen finns en hög med stenar och där, dit ingen människa kommer, finns ingången till deras bo. På dörren står det något på irländska, sedan ”Feic of” och ”No Humans”.

Det är mycket humor i filmen och man skrattar ofta, men skrattet sätter sig ofta i strupen för mitt i allt det småroliga handlar det om död och liv på ett mycket konkret och allvarligt sätt. Det är definitivt en film för både (lite större) barn och vuxna.

Havets_s-ng3

havets-sång-(2014)-large-picture2

Filmen är överjordiskt vackert gjord. Den är tecknad på klassiskt maner och ofta är bakgrunderna vackra akvareller som man gör tekniska under med. Man kan utan tvekan se filmen enbart som en vacker konstfilm med stor behållning. Så otroligt välgjort och detaljerat.

86_taking_shelter

I filmen tas den folkliga traditionen till vara, här blandas utan att tveka den traditionella keltiska andligheten med den ”nutida” katolska traditionen och kulturen. Det blir en härlig, trovärdig irländsk mix som säger något intressant om folklig tro och tradition. Det är vackert.

song3

Självklart finns det en djupt mänsklig och psykologisk dimension i filmen också, annars skulle den inte vara så bra som den är. Det är det faktum att häxan Macha, som jagar Saoirse genom hela berättelsen, vill åt hennes känslor.

Häxan samlar allas känslor i burkar, det börjar med att hon tömmer sin son med det brustna hjärtat på känslor för att han ska överleva sin sorg och smärta. Sedan fångar hon feerna och tar deras känslor, även sina egna känslor samlar hon i burkar. Hon gör det av missriktad omsorg.

Hon vill befria alla från deras känslor som skapar så mycket tumult och oro, men genom att befria dem från känslorna orsakar hon att de alla förvandlas till sten. Även hon själv.

Sensmoralen: utan känslorna, onda som goda, kan vi inte vara levande varma varelser. Även de mest plågsamma känslor är en förutsättning för vårt liv och vår existens. I sin missriktade välvilja att skydda så förgör hon sig själv och andra.

Havets sång är en film med många bottnar. På slutet var det inte bara barnet i salongen som grät, det gjorde vi alla, om än inte lika högljutt. Många var barnen som satt kvar när eftertexterna rullade och den urtida, irländska sången fyllde salongen. Alla ville vara kvar i förtrollningen så länge som möjligt. Jag också.

Tolkiens Univers i Köpenhamn

Ring16

Vi sprang på den här lilla utställningen när vi var i Köpenhamn i dagarna. Den gjorde inte mycket väsen av sig, varken i reklam på stan eller i sin utformning men var helt klart värt ett besök ändå.

Utställningen var gratis vilket jag tycker var ett smart drag med tanke på den målgrupp man i första hand har med utställningen: barn och ungdomar.

Ring15

Utställningen finns i ett annex till det danska Nationalmuseum, något som kallas Töjhusmuseet, mitt i centrala Köpenhamn. Utställningen är uppbyggd kring en privat samling av Tolkienprylar, framför allt repliker från Peter Jacksons filmer om Sagan om ringen och Bilbo.

Det är helt enkelt samlarprylar, men det intressanta är att de är gjorda (om jag förstod det hela rätt) av samma studio, Weta Workshop, som tillverkade rekvisita till filmerna. Studion finns på Nya Zeeland där filmerna spelades in.

Ring11

Det gjorde definitivt utställningen intressant tyckte jag, eftersom att det betyder att de saker som finns med på utställningen på alla sätt är desamma som rekvisitan i filmen även om det inte är originalen.

Allt är otroligt välgjort, här ses ringen till exempel, den skapades av en juvelerare på Nya Zeeland och ser troligtvis ut precis som den ”riktiga” ringen. Man kan faktiskt känna med sina sinnen, även om man inte får röra vid den, hur tung den är. Massiv.

Ring9

För den som älskar Tolkiens universum, den förtrollade värld han skapade, och som älskar filmerna lika mycket som böckerna är utställningen verkligen givande. Särskilt för de mindre fansen.

Det var en njutning att gå bland alla barnen och höra dem entusiastiskt berätta för sina föräldrar, eller den som var med dem, vad figurerna heter, vad de gör etc. Fansen har definitivt koll.

Ring8

Ring1

Här ses de olika svärden som figurerar i filmerna, med namn och ägare noggrant markerat – och då menar jag ägaren i berättelsen, inte i verkligheten. När det kommer till Tolkien och berättelsen om Bilbo, Frodo och ringens brödraskap, ja då är berättelsen mer verklig än verkligheten. Den är verkligheten.

Svärden är fantastiskt väl smidda, genuint äkta vad jag kan bedöma. Samtidigt som det blir en rundtur bland filmreliker blir det en upplevelse av fantastiskt välgjort hantverk. Även alla trollkarlsstavar fanns med, sköldar och hjälmar.

Ring10

Några av figurerna fanns i naturlig storlek, utifrån skådespelarna i filmerna, framför allt Gollum och Gandalf grå.

Ring7

Men de allra flesta var i miniatyrstorlek. Otroligt lika sina förebilder. Här ses till exempel bröderna Faramir och Boromir. De är kanske 20 cm höga ungefär.

Ring3

Här fotograferades det utan måtta. Även utställningens vakt gick och fotade, det kändes förtroendeingivande. Om ett fans vaktar, då behöver vi inte oroa oss för något.

Ring2

Ring5

Även de onda hade sin plats och det ska sägas, de här hjälmarna skrämmer även när de sitter övergivna och tomma på en pinne. Fruktansvärt bra gjorda. Man ville så gärna känna på grejerna, men det fick man inte så klart. Förståeligt.

Ring6

Fast det är en enkel utställning skapar den ändå en närvaro av Tolkiens värld och dess invånare. Musiken från filmen som hörs diskret i bakgrunden förhöjer så klart stämningen men även den vackra lokalen, som verkligen gör skäl för begreppet Less is more, bidrar med sin enkla skönhet.

Men mest av allt är det kärleken till böckerna och filmerna som bidrar till känslan. Jag tror inte man har någon större behållning av utställningen om man inte själv är en del av det universum som det speglar. Och har man läst böckerna några gånger och sett filmerna ännu fler gånger, ja då är det spännande att gå omkring bland föremålen och längta sig bort till Fylke.

Ring13

Ring12

Ring14

Det jag uppskattade mest med utställningen är det här: kontraktet som skrivs mellan dvärgarna och Bilbo i boken om Bilbo. Det är fantastiskt fint återgivet och fantasieggande i stora mått. En kopia på det hade gärna fått följa med mig hem.

Två saker förvånar mig:

1. Att man inte hade en butik med Sagan om ringen prylar. Man hade kunnat tjäna stora pengar på det under utställningens gång. Men det kanske har sin poäng att inte fokusera på det utan på berättelsen i sig själv. Egentligen var det nog en bra sak, när jag tänker efter…

2. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det som klassades som nördigt: att frossa i Tolkiens universum, när jag var yngre (före filmerna tillkomst), idag är osannolikt trendigt.

Jag är verkligen glad över att fler får bli en del av den här världen, och vill verkligen tacka Peter Jackson som åstadkom enormt bra filmer (i alla fall de tre första om ringens brödraskap, de tre senare om Bilbo får med viss tvekan godkänt, men det är roligt att de finns ändå) som väckt den stora massans intresse och kärlek.

Men ändå… det fanns en charm i att tillhöra en mindre, sammansvetsad skara av likasinnade som hade en egen värld att dra sig tillbaka till, ett universum exklusivt för bokmalar… Åh, det var härliga tider det!

Utställningen pågår till den 18 oktober.

Nobody puts Baby in a corner

spranget-ut-i-friheten-om-ogonblicket-da-konsten-blir-revolutionar

”Vad är konstens uppgift? Att visa friheten.” Birgitta Holm, författare och professor, inleder sin senaste bok med att citera den svenske författaren Gösta Oswald (som hon doktorerade på 1969). Hennes senaste bok ”Språnget ut i friheten – om ögonblick då konsten blir revolution” (Ordfront 2015) handlar just om det, hur konsten öppnar upp för revolution.

Inte nödvändigt en revolution för ett helt samhälle eller en hel värld (även om det också kan hända) utan framför allt för den enskilda människan. För dig och mig. Birgitta Holm tar oss med på hennes privata odyssé genom konsten, hur konsten har visat vägen till möjligheten att bli fri, att göra revolution – att ta det nödvändiga språnget.

birgitta holm

Jag trodde först att boken skulle handla om hennes egna språng, vilka konstupplevelser som varit viktiga för henne, men det är bara något som nämns i förbifarten, som avslöjas i urvalet. Istället visar hon på hur författare, musiker och konstnärer gestaltar språnget ut i frihet genom sina verk.

Man föreställer sig ändå att det ligger en levd erfarenhet bakom gestaltningen, och att de fått en personlig betydelse för Birgitta Holm. Men mest av allt är det ett slags arketypiska former av språnget gestaltas och som vi alla kan känna igenom oss i mer eller mindre. Att få mod och inspiration för att våga själva.

ca5336f11e35460dacb1f7d0738d67ca_Inge_Eriksen_4_re

Och inspirerad blir man, i alla fall jag. Ibland blir det till och med lite läskigt med inlevelsen. Samtidigt som jag läser kapitlet om de danska författaren Inge Eriksens bok ”Victoria och världsrevolutionen” från 1976 nås jag av hennes dödsbud. På mitten av sidan 66 har jag noterat ett litet blyertskort i marginalen. Exakt där, när jag läste de raderna, fick jag veta att författaren avlidit. Det kändes mycket märkligt.

Parallellt med att Birgitta Holm skriver sin egen bok kämpar hennes man i slutskeendet av sin dödliga cancer. Innan hon skrivit klart boken hinner han avlida. Hans språng in i evigheten pågår samtidigt som boken skrivs och spränger sig in i handlingen. Det är då man som läsare måste resa sig upp ur soffan, gå ett varv och tänka på något annat en stund.

renoir-danza-a-bougival

Jag tyckte mycket om boken. Särskilt de kapitel där det litterära språnget ut i friheten får en parallell i författarens eget liv, där det blev mer tydligt att hon smittats av konstens gestaltade språng och fått hjälp att göra ett eget. Kapitlet om dans är mycket intressant: ”Rörelsen och dansen”. Frågan ställs: när blir rörelse dans? Det diskuteras ingående utifrån både ett filosofiska och ett politiskt perspektiv, bland annat utifrån filmen Dirty Dancing.

9789100135799

det-femte-barnet-av-doris-lessingx

Extra intressant för mig blir det också när hon resonerar utifrån två texter jag läst och både fascinerats och skrämts av: ”Bortbytingen”, en novell av Selma Lagerlöf och romanen ”Det femte barnet” av Doris Lessing. Hon, liksom andra före henne, finner intressanta paralleller mellan texterna och de två kvinnor/mödrar som står i centrum.

Dessa kvinnor offrar sin egen frihet (familj, sammanhang, vänner, partners, hur och hem, allt som är dem kärt) för ett ovälkommet barn som rubbar alla cirklar. Men här breddas perspektivet på frihet, att det inte bara handlar om den enskilda individens frihet utan också den andres frihet: ”Friheten kan för henne inte begränsas till att bara gälla vissa”.

Kapitlet ger en välbehövlig stund av eftertanke och reflektion mitt i den euforiska känslan jag drabbas av vid läsningen av Birgitta Holms bok.

176872632_a613bbe8-e236-4e9d-8f8e-95d1c9736d02

Jag trodde som sagt att boken skulle handla mer om hur Birgitta Holm själv med hjälp av konsten tagit språnget ut i friheten, men det är ingen memoarbok. Men ibland blir det personligt och då brinner pennan i hennes hand (eller snarare tangenterna på datorn), till exempel i kapitlet om ”Den skrivande stunden”:

”‘Allt kan sägas!’ Kanske är inget annat avsnitt i den här boken så subjektivt som detta – vem vet egentligen vad som händer i den skrivande stunden? Men ur vissa texter, ur vissa uttryck, känns det ändå som om detta uttryck slår emot en. Så var det med en singel som kom ut 1966.”

Det var en singel med Paul McCartneys ”Penny Lane” och John Lennons ”Starwberry Fields Forever”. Här känns det verkligen personligt. Här hände något med Birgitta Holm själv, här togs ett rejält språng ut i friheten på väg mot en historisk revolution, inte bara för henne utan för en hel värld. Ibland kan konsten orsaka sådant. Det är magiskt.

Konsten är nödvändig men också hotfull: den orsakar revolutioner men den blir också offer för revolutioner (bokbål, störtade statyer, fängslade sångare, beslagtagen konst, exemplen genom historien och i nutid är legio). Ändå är konsten ett absolut måste. Birgitta Holm skriver själva i inledningen:

”Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktigt ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankar genombryts och en väldig energi frigörs”.

Boken finns bland annat att beställa på Bokus och Adlibris.

Älska Guardians of the Galaxy

guardians

Kan man älska seriefigurer? Är det inte att ta i, eller att förflacka ordet älska? Kanske, men jag vill gärna använda ordet i alla fall för de seriefigurer som befolkar Marvels värld är älskade av många. Jag gissar att det är ett oräkneligt antal barn och unga som överlevt in i vuxenvärlden med sin sinnesro i behåll tack vare Spindelmannen, Ironman, Hulken, Captain America, X-men och alla andra älskade figurer.

Alla Marvels figurer har, som dess skapare Stan Lee själv sagt, en historia, ett liv före hjälteidentiteten, som inkluderar förluster, misslyckanden, kärlek och relationer. De är med andra ord riktiga människor, inga gudar i människo- (eller monsterliknande) gestalt. De förstår livets villkor och blir därför trovärdiga identitetsobjekt för den som behöver något att hålla fast vid när livet stormar.

galaxy1

I filmen Guardians of the Galaxy får vi, som inte redan känner dem från serietidningarna, fem nya kantstötta hjältar att älska och identifiera oss med. Filmen har marknadsförts så på gränsen till aggressivt att även en inbiten Marvels fans till slut kände att man började tappa sugen att se filmen, i alla fall började man oroa sig för att den inte skulle vara så bra som man hoppades på. Men tji fick vi, filmen nådde absolut upp till våra förväntningar – tack och lov!

galaxy2

Det är fantastiskt att som vuxen få möjligheten att fortsätta leva sig in i en fantasivärld där de goda är hjältar och de onda råkar illa ut, samtidigt som livets villkor behandlas och bearbetas. En saga om livet. Åh, det är så trösterikt för ett sorgset sinn, särskilt om man är ung och undrar om livet verkligen är värt att leva. Stan Lee och hans team är hjältar i mina ögon.

stan-lee-comicbooks

Stan Lee gör ofta en cameo – dyker upp på något sätt i filmen – i sina filmer och det gör han även i den här filmen men jag avslöjar inte hur. Håll utkik!

galaxy4

Filmen är både spännande och underhållande, framför allt är den rolig på ett intelligent sätt. Det är något som utmärker Marvels filmer, att manuset är väl genomtänkt och att det finns en dialog med substans under skämtsamma former. Det är underhållning på hög nivå. I den här filmen används också musiken som en viktig del av intrigen och det görs på ett genialt sätt. Musiken skapar stämning och igenkänning. Ja, det är verkligen bra gjort.

galaxy3

Marvels universum vill man leva i, och det gör man ju som jordbo. Vilken lycka! Jag ser mer än gärna filmen igen.

Ender´s Game – klart sevärd!

enders game 4

Filmen Enders´s Game hade premiär i fredags och vi var och såg den igår. I reklamen för filmen på SFs hemsida beskrivs filmen som Action, Sci-Fi, Äventyr, vilket är helt korrekt, men man tog inte med det viktigaste: vänskap och civilisationskritik. Det brukar väl samlas under rubriken Drama eller möjligtvis Kärlek. För kärlek var det, men inte i den romantiska formen utan i den vänskapliga formen, vänner och syskon emellan.

enders-game-movie-5

Filmen bygger på böcker skrivna av den amerikanska författaren Orson Scott Card (född 1951 i USA). Enders spel (som den heter på svenska) kom ut i bokform redan 1985, och det finns flera böcker i serien om Enders. Det är inte alltid en film baserad på böcker blir bra, men i det här fallet blev det lyckat. Framför allt märker man det i manusets många bottnar, det är inte bara en action-rulle rakt av utan det finns ett tänkvärt djup i den. Det förhöjer självklart upplevelsen av filmen. Jag fick mycket att tänka på efteråt.

enders game3

Även om själva berättelsen var spännande och medryckande; än en gång ska jorden räddas från utomjordingar som hotat planeten och som nu måste besegras en gång för alla för att hotet om jordens undergång ska omintetgöras (jag tröttnar aldrig!), är det inte det man bär med sig hem när filmen är slut. Det är istället relationerna, mellan de unga människorna som ska tränas att strida, man minns. Deras relationer är mycket varsamt och trovärdigt återspeglade. Här ser man många unga skådespelare som gör mycket minnesvärda insatser.

Det handlar också om civilisationskritik. Är krig alltid försvarbart? Är alla medel tillåtna? Översten säger: det viktiga är att vinna, Enders säger: det viktiga är inte att man vinner utan hur man vinner. Mycket sådant att tänka på. Det mesta i livet har mer än en svart och en vit sida, det framgår tydligt i filmen. Man uppskattar filmen både som ungdom och som vuxen, och det är ett mycket gott betyg för en film tycker jag. Filmmusiken var också väldigt bra, det gjorde filmupplevelsen extra njutbar.

Se den!

Böckerna om Enders finns att köpa på både Adlibris och Bokus.

Sixto Rodriguez: American zero – South African hero

Sugar man

Fick låna filmen Searching for Sugar man, av Malik Bendjelloul, av grannen. Hade inte lyckat se den innan även om jag velat se den. Den var verkligen bra! Jag gillar att Malik Bendjelloul lagt in lite tecknat, animerat och liknande, det förhöjde det konstnärliga värdet, även om det var mannen och hans musik som var i centrum. Vilken berättelse!

sugar man 2

sugar man 3

Men av allt fantastiskt som filmen berättade om var det två saker som jag fastnade för, som egentligen var bisatser till historien om mannen och musiken. Det ena var döttrarna. Att Malik Bendjelloul intervjuade dem, och lät dem berätta om Rodriguez, var ett lyckogrepp. De förmedlade så mycket kärlek och respekt inför sin kämpande pappa, och deras glädje när han äntligen fick det erkännande han förtjänade var gripande. Det var vackert.

Sugar man 4

Det andra som fascinerade enormt var det porträtt, och den insyn, som gavs av de vitas samhälle i Sydafrika under den intensivaste perioden av apartheid. Oupphörligt fascinerande! Det var som om de levde isolerade på en egen planet, mer eller mindre helt utan kontakt med omvärlden. Det svarta samhället verkar ha haft betydligt mer kontakt med omvärlden. Verkligen intressant. Alla de intervjuer som Malik Bendjelloul gjorde med sydafrikaner, till exempel Stephen ‘Sugar’ Segerman, ägare till en skivaffär i Kapstaden i Sydafrika, tillförde ett annat djup till berättelsen.

Vilken film! Vi vet att Malik Bendjelloul skapat sin egen berättelse av berättelsen om mannen och musiken, i sann konstnärlig anda, och det gör det till en saga – men en sann saga. Nu är det bara att köpa skivan!

Vill du köpa filmen Searching for Sugar man kan du göra det bland annat på CDON. Där kan du också köpa soundtrack CD-skivan eller den skiva som sålde guld tio gånger om i Sydafrika: Cold Fact

Det ska jag göra!