Operastjärnor glänste i kapp

konserthuset5

Blev oväntat inbjuden på konsert, en gratisbiljett jag absolut inte kunde tacka nej till när jag hörde namnet Nina Stemme. Glömmer henne aldrig i TurandotKungliga Operan förra året. Nu fick jag chansen att lyssna till henne i ett mindre och mer anspråkslöst sammanhang.

koserthus4

Konserthuset i Stockholm har arrangerat en serie romanskonserter under våren och den sista, som hölls i går kväll, gästades av världsstjärnorna Nina Stemme, sopran, Anna Larsson, alt, och pianisten Matti Hirvonen som ackompanjerade dem båda. Kvällen kallades ”Skymningsdrömmar”. Ett tillfälle man inte tackar nej till.

konserthuset

Konserten genomfördes i den så kallade Grünewaldsalen, konsertsalen som konstnären Isaac Grünewald skapade på beställning 1925. Det är en fantastiskt vacker miljö med varma, inbjudande, organiska färger och former. Ett perfekt rum för en avskalad och minimalistisk konsert, en sångerska i taget tillsammans med en ensam pianist.

grunewald

I väntan på att konserten skulle börja fascinerades jag – som säkert många, många före mig – av takmålningen. På konserthusets hemsida kan man läsa att målningen föreställer guden Apollon som fångar solens strålar och gör dem till strängar på sin lyra. Kan musiken illustreras på ett vackrare och mer träffande sätt? Nej, jag tror inte det.

Så var det äntligen dags att lyssna till dessa två svenska operasångerskor, båda utsedda till världsledande i sin ”gren”. Nina Stemme blev 2013 utsedd till världens bästa operasångerska och det var verkligen ingen tillfällighet. Hon sjunger lika gudomligt som om någon fångat solens strålar och skapat hennes stämband av dem.

Det sjöngs romanser, framför allt äldre av Gustav Mahler, Johannes Brahms och Richard Strauss, men också moderna, nyskrivna stycken. Det var fyra dikter av Edith Södergran tonsätta 2011 av Carin Bartosch Edström och ett stycke av Hans Gefors med text av Jon Fosse från 2006.

En extra bonus för oss andra var att båda dessa levande kompositörer var med på konserten och fick sin del av publikens – och sångarnas – hyllning under kvällen. Det var fint, att inte bara de stora operastjärnorna fick stråla under kvällen, utan att också de som skapat den vackra musiken fick sin del av applåderna.

konserthuset3

Nina Stemme började kvällen och sjöng fem stycken av Mahler. Så magnifikt. Hur får en så stor röst plats i en så liten kropp, det kan man verkligen fundera på. Hennes röst är så ren, så klar men med ett sådant djup att det är som om det kom från jordens djupaste inre. Varmt, kraftfullt och lite farligt.

Hon förtjänar alla superlativ som strös över henne. För mig som bara sett och hört henne i operasammanhang i praktfulla kostymer var det något naket och skirt att se henne i en enkel och mycket vacker turkos klänning utan några märkvärdigheter. Det passade rummet och kvällens intention.

Anna Larsson, som var en ny – och mycket uppskattad – bekantskap för mig sjöng de fyra sångerna tonsatta av Bartosch Edström, en gång skrivna direkt för henne. Det blev en stark kontrast till det gamla, välkända, men det bröt av på ett kompletterande sätt. Det är befriande ibland att något nytt och oväntat bryter av mot det traditionella.

Båda sångerskorna sjöng på topp, det var fantastiskt vackert och njutbart. Det var också roligt att se dem lite avslappnade och uppspelta på slutet när det blev en rad med extranummer där de släppte loss lite mer, ja duellerade på ett vänskapligt sätt med varandra.

Men någon tävling dem emellan behövde det aldrig bli, deras röster är så olika och så unika i sig själva att de inte kan jämföras. Istället kompletterade de varandra. Man hade gärna hört fler än en duett emellan dem.

Det blev en innerlig och festlig kväll med applåder som inte ville ta slut från den stora publiken, konserten sålde slut på nolltid, men den som också hade förtjänat en liten applåd, eller i alla fall ett litet erkännande, var den unge mannen som så flitigt och minutiöst hjälpte pianisten att vända blad på noterna när det var dags. Hans insats var också betydelsefull i sin enkelhet!

Konserten recenseras i SvD.

Annonser

Nationalmuseum i naken glans

hemligarum7

För några veckor sedan, helgen 5-6 april, hölls Nationalmuseum öppet för allmänheten. Alla vi svenska skattebetalare äger ju museet, eftersom det är statlig egendom, och därför hade man beslutat att alla intresserade skulle få se museet en sista gång innan renoveringen går igång på allvar.

Nationalmuseum är stängt för renovering och beräknas öppna igen år 2017. Nu hade man tömt hela museet på konst och annan interiör och passade på att visa museet i all sin nakna glans. Det var en fantastisk upplevelse att gå genom rummen och plötsligt SE, se vad man aldrig sett förut: väggar, tak, fönster, golv, ja bara en sådan sak som att det inte fanns några gardiner som stängde ute ljuset. Magiskt var det.

hemligarum10

Det är Statens fastighetsverk som förvaltar Nationalmuseum och som ordnade visningen. Vi var cirka 6 800 personer som tog chansen. Det är inte första gången Statens fastighetsverk låter oss ägare till statens alla byggnader får tillfälle att se vad som döljer sig bakom fasaderna på annars stängda rum. Projektet kallas ”Hemliga rum”, och visningen av Nationalmuseum var en ”Hemliga rum Special”.

Vid visningen öppnades också rum i museet som annars inte är öppna för besökare. Till exempel detta vackra arkiv som nu var tömt men som annars innehöll material som inte är tillgängliga för allmänheten. Det var ett förföriskt vackert rum, särskilt om man är en bok- och biblioteksälskare.

hemligarum5

Det blev många spännande effekter när ljuset fick spela fritt i rummen och blicken inte var riktad mot väggarnas målningar. Den här eldiga skapelsen drog verkligen uppmärksamheten till sig.

hemligarum8

Det här är taket i ett av de stora hallarna. Jag har varit många gånger på museet men har aldrig noterat de otroligt vackra taken. Här ser det ut som stora snäckskal som täcker taket och i mitt inre hör jag Tomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar” viska: valv, bakom valv… Varför lyfter man så sällan blicken mot taket när man besöker ett museum?

hemligarum11

Det blev också en del roliga effekter när rummen stod tomma. Här är rummet som i normala fall visar konst från/om den svenska Stormaktstiden som en del så gärna skryter om, den tid då Sverige var som störst och mäktigast på 1600-talet. Ja, här ser vi Kejsaren utan kläder, en naken stormakt utan något att skryta över, eller?

Hur mycket stormakt var vi egentligen, om vi ska vara ärliga? Hur ser vår historiska nationella självbild ut, när vi inte speglar den i konsten som skriver oss på näsan med sin tydliga agenda? Här i det tomma rummet med den tomma skylten väcktes många tankar i det avslöjande ljuset. Tål att tänka vidare på.

hemligarum12

Roligast var discokulan i taket. Vem har hängt den där och varför? Har den alltid hängt där? Den gav en fin glans åt de gamla väggarna och taken, lite modernitet i allt det gamla och eleganta. Nya tider pockar på. Men hur hamnade den där, som sagt?

hemligarum6

När jag kom hem och tittade på bilderna upptäckte jag att på en bild speglade sig discokulans glittrande yta i taket på ett sådant sätt att taket liknade Vädersolstavlan i Storkyrkan i Stockholm, den äldsta kända målningen av Stockholm från 1535, som visar ett solfenomen.

vädersol

Det kändes som en hälsning från en vacker byggnad till en annan, från en tid till en annan, förmedlad genom en diskokula. Ja, sådana fenomen kan uppstå en magisk helg i ett tömt museum.

hemligarum9

Det sista jag såg innan jag gick ut ur museet var dessa två fönster som passade på att ge en skymt av en August Strindbergs målning för att vi inte skulle känna oss helt snuvade på konsten; gråa vilda skyar som skapade för Strindberg att avbilda.

staden_strindberg_288x505_nm4516

Som till exempel i den här målningen: Staden, målad 1903 av August Strindberg. En tavla som finns i Nationalmuseets samlingar.

Under helgen anordnades en fototävling också: Nationalmuseum i nytt ljus. För den som vill se fler bilder från det nakna och mycket vackra, avklädda museet kan man se fler bilder här.

Tack Statens fastighetsverk – och den som kom på idéen att öppna dörrarna till Nationalmuseet innan det stängs igen och förändras efter renoveringen – för en oförglömlig upplevelse! Konst är så mycket mer. Här bevisas att avsaknaden av konst kan vara minst lika upplyftande och fantasieggande som alla konstverk i världen sammantaget.

Simone de Beauvoirs historia

memoarer2

Äntligen klar med läsningen av läraren, författaren och filosofen Simone de Beauvoirs (1908-1986) memoarer. Fem delar; En familjeflickas memoarer (1958), De bästa åren (1960), Världen öppnas (1963), Världens gång (1963) och Allt som allt (1972). Alla delarna är översatta till svenska.

Det var mycket intressant läsning, av flera skäl. Självklart är det spännande att få en inblick i Simone de Beauvoirs liv och leverne, även om hon är mycket avvaktande med privata detaljer. Man får veta mycket om henne, hon är i vissa avseenden mycket självutlämnande, men samtidigt inser man under läsningens gång att hon aldrig egentligen låter oss komma henne helt och hållet under skinnet.

Hon har en tydlig strategi med sina memoarer och hennes minnen. På ett sätt känns det snopet, kan man verkligen påstå att man känner henne efter läsningen av dessa tusentals sidor? På ett sätt vet man allt om henne, ändå är det som att man inte vet något. Hon dirigerar sitt eftermäle med briljans.

SIMONE-DE-BEAUVOIR-001

Men det har hon förstås all rätt att göra. Hennes memoarer är inte bara hennes egen historia, de är ett historiskt dokument, en tidsepok dokumenterad av en människa med sinne för detaljer. Det är väldigt intressant att läsa: hennes uppväxt i en småborgerlig miljö i början av förra århundradet, hennes vuxenblivande som sammanföll med krigen, och hennes medelålder i efterkrigstiden och ålderdomen under det turbulenta 1960-talet. Mäktig läsning helt klart.

simone-de-beauvoir2

En intressant detalj i böckerna är att hon börjar alla, utom den första och sista delen, med att gå in i ett slags svaromål på alla de kommentarer som kommit och tolkningar som gjorts av hennes föregående bok. I sista boken väljer hon att inte göra det och hon avslutar boken med orden: ”Den här gången skriver jag ingen avslutning på min bok. Jag överlämnar åt läsaren att dra vilka slutsatser han eller hon behagar”.

-

Jag vet inte om det är för att jag just läst ut den sista delen, Allt som allt, och har den färsk i minnet, som gör att jag tycker att den är mest läsvärd av alla delarna, eller om jag hade tyckt det ändå om jag läst dem i annan ordning (vilket i och för sig inte är särskilt lämpligt). I vilket fall som helst gav den delen mig mycket att tänka på.

I den här delen fokuserar hon inte i första hand på sig själv utan på de resor, studiebesök, och människor hon mött under sitt liv. Här fördjupar hon sig i länders historia, politik och kultur som hon besöker. Till exempel Japan, Sovjetunionen, Egypten, Israel och Palestina. Mest intressant är att i vissa länder har inget hänt sedan 1960-talet, t ex konflikten mellan Israel och Palestina. Samma låsta situation och argument då som nu.

Sartre-drague

Sista delen är också skön läsning för att Simone de Beauvoir kommit till ro med sig själv och livet. Hon gillar att bli gammal även om kroppens förfall stör henne en del. Hon skriver bland annat: ”Oberättigad kritik och förebråelser rör mig inte. Och berättigad kritik tar jag som en komplimang. Det generar mig inte att kallas intellektuell och feminist – jag accepterar mig själv sådan jag är”.

Hon har kommit till ro med sig själv och är även beredd att revidera sig själv, till exempel inser hon att hon bytt ställningstagande i vissa frågor som hon berör i ”Det andra könet”. Hon inser att livet har gett henne nya insikter som gör att hon måste revidera vissa uppfattningar och åsikter. Det är hedervärt tycker jag.

memoarer3

Alla delarna är läsvärda av olika anledningar och jag rekommenderar dem alla om man är det minsta intresserad av Simone de Beauvoirs person, verk, tiden och kulturen i Europa under större delen av 1900-talet. Är man intresserad av dessa böcker är Bokbörsen en guldgruva, en affär online för begagnade böcker. Där kan det mesta fyndas!

När man blivit bortskämd…

Vind1

… ställer man höga krav. Det gäller det mesta och även när man går på bio. Den japanske film magikern Hayao Miyazaki, från Studio Ghibli, har just släppt det som han säger är hans sista film: ”Det blåser upp en vind”. Filmen handlar som så ofta om flygande föremål, men den här gången är det riktiga flygplan det handlar om, inga fantasifulla skapelser, till exempel slott eller kvastar, som i alla de andra filmerna.

Vind2

”Det blåser upp en vind” är en hyllning och kärleksförklaring till två framstående japanska flygplansingenjörer, framför allt Jiro Horikoshi som är filmens huvudrollskaraktär. Filmen utspelar sig på 1920-30-talet och är mycket intressant som historiskt dokument, hur Japan lyfter sig ur fattigdom och blir en av världens ledande tekniknationer. Filmen är som vanligt fantastiskt vacker att se på och det blåser många vindar av många slag, men…

Vind3

…den når inte på något sätt upp till den standard man blivit bortskämd med genom Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro med flera, det är bara att erkänna direkt. Bitvis var den till och med långtråkig och det har aldrig hänt förut! Men den känns ändå banbrytande på andra sätt. Här får man se – vad jag vet – den första kyssen i en Hayao Miyazaki film. Wow!

Tidigare har filmernas kärlekspar på sin höjd tagit varandra i hand som en kärleksförklaringen på högsta nivå. Och inte nog med det, att det skymtar en kyss, när paret gift sig får man till och med följa med in i sängkammaren och man förstår att det ska ha sex. Förvånade – absolut!

Vind4

Men trots min besvikelse och en del invändningar är filmen sevärd. Den detaljrikedom som präglar filmen är lika imponerande som alltid och det är spännande att följa de två flygingenjörernas arbete att bygga upp den japanska flygplansflottan.

Det finns också flera intressanta filosofiska och ideologiska diskussioner i filmen, de båda flygplanskonstruktörerna besväras av att deras drömmars plan ska användas som bombplan och sprida död och förintelse omkring sig. Det finns absolut en indirekt kritik mot krig och vapenindustrin om än diskret.

Vind5

Självklart finns flera komiska figurer med i filmen och man skrattar lite då och då, men inget övernaturligt finns med i filmen förutom i de drömsekvenser där Jiro Horikoshi möter sin idol och förebild, den italienske flygplansskaparen Giovanni Caproni.

Filmen är som sagt absolut sevärd, men har man blivit bortskämd så har man, lite besviken är jag ändå. Tur att vi har alla de andra filmerna på DVD att frossa i vid abstinens. Vill du veta mer om Hayao Miyazakis sista film och hans filmskapande finns en mycket bra artikel att läsa i SvD.

@modernamuseet hör bön

Hiding1

I fredags dök en bild upp på Instagram som fick mitt hjärta att slå snabbare. Det var Moderna museet som meddelade att de återigen hängt upp Hilding Linnqvists monumentala målning Torget i Chinon och att den fanns att beskåda från och med den dagen. Få saker kunde ha gjort mig gladare och lyckligare, så länge som jag har längtat efter att få se den här målningen i verkligheten och nu var det plötsligt möjligt.

Idag gav jag mig av till museet och fick äntligen njuta av konstverket i sin fulla prakt, men på väg in i rummet där den hängts föll mina ögon på en annan mindre tavla som hängts bredvid. Utan tvekan en Hilding Linnqvist (1891-1984) det också, det syntes på långt håll. Så innan jag ägnade all min tid åt Torget i Chinon förtjusades jag av denna lilla målning kallad Vid stadsmuren, Siena, från 1922.

Hilding2

Sen var det dags att försjunka i den stora magnifika Torget i Chinon (1920-talet) som i sig själv sammanfattar allt som Hildning Linnqvist är som konstnär, och förmedlar till åskådaren: glädje, livslust, naivitet, färg, form och oblandad lycka. Samma känsla som hos Henri Matisse men betydligt diskretare och stillsammare, men i grunden samma känsla.

Hilding3

Tavlan är stor och rymmer en väldig detaljrikedom. Stämningen i en fransk liten småstad är perfekt fångad. Jag njuter av att insupa alla detaljer och längtar efter att sitta på torget med ett glas rött vin. När jag hade studerat tavlan länge och noga upptäckte jag den här lilla flickan i centrum av tavlan.

Hilding4

Hon är den enda person av alla i tavla som möter min och konstnärens blick. Kavat ser hon mig rakt in i ögonen genom tid och rum. Det känns nästa lite magiskt.

Hilding5

Man kan titta länge och upptäcka nya saker i tavlan hela tiden. Jag kommer definitivt att återvända många gånger för att få sitta på bänken framför tavlan och fantisera om dess invånare.

Hilding6

Hildning Linnqvists tavla är fantastisk och jag hoppas den får hänga kvar länge och att många nya människor upptäcker både tavlans och konstnärens storhet.

Hilding7

Här syns det hur stor tavlan är, från golv till tak, och den är målad i olja på canvas.

Miro

Bredvid den lilla tavlan från Siera hänger också denna underbara lilla målning, som passar så fint tillsammans med Hilding Linqvists verk: Åsnan i köksträdgården av Joan Miró från 1918. Man ser att konstnärerna är samma andas barn. Det är bara att njuta.

Tack Moderna museet, ni har gjort en flitig besökare mycket lycklig!

L´Orfeo i ett magiskt skimmer

orfeo1

Jag är inte den första att säga det, men det måste ändå sägas: L´Orfeo Wermland Opera är bland det vackraste jag sett och hört någonsin. Så skirt, så sakralt, så barockt, så lätt och så bråddjupt på samma gång. En upplevelse för alla sinnen, utan överdrift. Jag är otroligt glad över att jag lyckades få biljetter till en av de sista föreställningarna och resan till Karlstad var värt det.

orfeo2

På scenen fanns som mest åtta personer men det lät bitvis som en oändligt mängd sångare – så stark och magnifik var sången. Visst, de hade för ovanlighetens skull mikrofoner på sig alla sångarna – en liten mygga på kinden – vilket förstärkte sången på ett märkligt sätt i operasammanhang, men det var inte på något sätt störande. Det var dock inte mikrofonerna som skapade det magnifika rösterna, det var sångarna själva tillsammans med arrangemanget och orkestern. Verkligen helt fantastiskt.

L´Orfeo räknas som den äldsta, i alla fall kända, operan i världen och är skriven av italienaren Claudio Monteverdi (1567-1643) och stycket uruppfördes 1607. Hans Ek, dirigent och ansvarig för den musikaliska bearbetningen av Wermland Operans variant av L´Orfeo, skriver mycket innehållsrikt och intressant om operan på Wermland Operans hemsida. Där skriver han bland annat:

”Varje gång L’Orfeo sätts upp måste verket arrangeras och bearbetas. Detta beror på att Monteverdis originalpartitur inte innehåller så mycket information som vi är vana vid när det gäller klassisk musik. Det som finns i partituret är till stora delar endast melodi och baslinje. Vid den tiden då operan skrevs var detta fullt tillräckligt. Alla musikerna var improvisatörer och förstod exakt vad som skulle fyllas i. Den närmaste jämförelsen är kanske hur man framför jazzmusik idag. Därför måste varje dirigent/arrangör ta ställning till vad som ska finnas mellan baslinje och melodi, vilka ackord det ska vara, vilka instrument som ska spela, vilken rytm som ska användas o.s.v. Detta innebär att varje nytt framförande av L’Orfeo kräver ett nytt arrangemang.”

orfeo3

Och det – skapat ett nytt arrangemang utifrån den information som finns – har man verkligen gjort på Wermland Operan och det med ett strålande resultat. Trots att man använder moderna instrument, i kombination med gamla tidstypiska instrument för 1600-talet, befinner man sig i en musikmiljö som förflyttar alla sinnen i tid och rum. Det är en fysisk upplevelse, särskilt när trummorna drar i gång. Det är magiskt.

orfeo4

Inte bara sångarna bidrar till den magiska känslan, även scenografin och ljussättningen, som är i världsklass, bidrar till helhetsupplevelsen. Den underjord som sträcker sig långt in i evigheten är dramatisk. Hur lyckades de med det? När Eurydike tvingas tillbaka in i dödsriket för att Orfeo inte lyckats motstå hennes vädjan om att se henne i ögonen och bekräfta deras kärlek – det enda han inte fick göra för då skulle han förlora henne igen – försvinner hon bort så långt att man undrar om de grävt en tunnel under operahuset.

Och slutscenen när Orfeo äntligen når en slags frälsning i sin sorg och skuld efter att ha förlorat Eurydike igen på grund av sin svaghet att inte kunna motstå hennes vädjan  trots att han visste villkoret för att rädda henne från dödsriket, det är en scen – som med hjälp av trummorna – måste beskrivas som sekunderna innan en orgasm: ljuset, ljudet, känsla av att försvinna upp i något större än man själv, där man förlorar sig själv för att finna sig själv. Ja, det är i alla fall något jag aldrig tidigare upplevt på en opera.

orfeo5

Det man verkligen önskar efter den här upplevelsen är att musiken spelas in, eller att föreställningen filmas så man kan få ta del av den igen. Även om det aldrig fullt ut kan ersätta den verkliga upplevelsen så är det ändå ett fullgott alternativ. Musiken skulle göra sig utmärkt på skiva. Om inte annat kan man ju hoppas att Wermland Operan bestämmer sig för att låta sätta upp föreställningen igen. Jag skulle utan tvekan återkomma för att få se och uppleva den igen.

Utan konkurrens seglar denna föreställningen in på min topp-tre lista över de mest gripande och omvälvande operaföreställningar jag upplevt hittills. Listan består av följande tre:

La Bohéme Folkoperan 1999, då jag för första gången i mitt liv upplever att jag omedvetet sitter och gråter för att musiken och sången är så fantastiskt, förtvivlat vacker.

Turandot Kungliga operan 2013, med Nina Stemme, en upplevelse så total att den knappt går att jämföra med något annat.

L´Orfeo Wermland Opera 2014, det vackraste, skiraste och mest sirliga jag upplevt.

Rickard III genom tid och rum

Rickard1

Jonas Karlsson som Rickard III. Det går inte att komma ifrån att den kombinationen är dödlig. Jonas Karlsson, den till synes milde, mjuke och vänlige mannen som en av världslitteraturens vidrigaste figurer. Det blir något särskilt helt klart. Redan när jag såg reklamen på stan insåg jag att detta måste bli Jonas Karlssons livs roll så här långt. Och det kan man nog konstatera att det är.

Rickard2

Dramaten sätter upp William Shakespeares Rickard III på stora scenen och pjäsen har fått översvallande positiva recensioner. Med all rätt. Jonas Karlsson är magnifik, scenografin är dramatisk i sin enkelhet och alla skådepelare i pjäsen gör ett riktigt bra jobb – särskilt som flera av dem spelar flera olika roller och måste byta mellan dem blixtsnabbt ibland. Det imponerar.

rickard3

Det är tveklöst Jonas Karlsson som äger scenen och pjäsen som den galne kung Rickard som bokstavligen går över lik – både vänner och ovänners – för att nå makten och bli Englands kung. Han är listig, manipulerande, grym, våldsam och lismande på samma gång. Den grymma personligheten blir än mer förrädisk när den kommer paketerad i Jonas Karlssons milda person och yttre.

I pjäsen beskrivs Rickard som ful och vanskapt, inget sådant syns i Jonas Karlssons gestalt, istället är det hans personlighet, hans ord och hans handlingar som avslöjar ormens svek och förräderier. Det blir effektfullt och Jonas Karlsson spelar ut korten fullt ut.

rickard4

Jag läste nyligen pjäsen och har skrivit om den här på bloggen. Rickard III är i mina ögon en av Shakespeares bästa pjäser. Här visar han fullt ut vilken magnifik människokännedom han hade. I pjäsen framgår med tydlighet att inte bara generna påverkar en persons liv och handlingar utan lika mycket det sociala arvet, hur man blir bemött.

Kan man bli annat än bitter och fylld av hat när man i hela sitt liv, redan av sin mor vid födelsen och sedan vidare genom livet, blir bemött med avsky och bortvända blickar. Vem har då den yttersta skulden för mannens handlande? Endast han själv eller lika mycket de som bidragit till att skapa ett monster?

rickard5

Man har flera imponerande scenografiska lösningar i pjäsen, till exempel de stora filmdukar som långsamt sänks ned från himlen för att visa vilka som förlorat livet den här gången, alltid på kungens order. Enkelt och gripande. Med små medel sägs mycket. Stilistiskt men talande.

Men det är ändå i de små gesterna som det verkliga budskapet kommer fram, till exempel när Jonas Karlsson som Rickard III korsar scenen och träder ut genom en dörr. Då är det Adolf Hitler man ser i blixtbelysning. Rickard III är en pjäs som tyvärr aldrig mister sin aktualitet. Se den – eller om inte det är möjligt – läs den.