Chagall lite längre ned för backen

IMG_2404

Efter att vi bestigit stadsdelen Cimiez, i Nice, som ligger på ett berg, och ägnat god tid till Matisse museet och den vackra parken utanför, påbörjade vi nedstigningen. Vi hade sett på vägen upp att Marc Chagall museet låg halvvägs upp/ned från berget. Eftersom det är ett förhållandevis litet museum bestämde vi oss för att besöka det direkt. Två flugor i en smäll helt enkelt.

Runt 1970 skapades det museum som idag rymmer en stor mängd av Marc Chagalls tavlor, framför allt målningar med motiv från Gamla testamentet. Till skillnad från Matisse museet är det en modern byggnad, en stor kantig byggnad i betong. Den bryter definitivt av från den omgivande miljön och husen men det gör inget. Museet ligger som i en sänka, dold av en vacker trädgård, även här med olivträd och annan grönska. Det är väldigt vackert.

IMG_2406

Marc Chagall (1887-1985) levde liksom Henri Matisee en längre tid av sitt liv i södra Frankrike, i Provence. Han kom ursprungligen från Ryssland, det som idag är Vitryssland, och flyttade runt i Europa och i Amerika. Framför allt var han tvungen att fly under andra världskriget eftersom han hade judisk bakgrund.

Han älskade sin hembygd, som idag är helt borta efter kriget, och det är ett återkommande motiv i hans målningar. Trots många stora svårigheter i det yttre livet, flykten undan nazisterna etc, var han en lycklig människa. Han hade en fattig men kärleksfull uppväxt, hans mycket positiva minnen av den judiska kulturen han växte upp i har präglat hans konst, och framför allt kärleken till sin första fru Bella Rosenfeldt (som tyvärr dog i sjukdom 1944) har präglat hans liv och verk.

IMG_2469

Det är verkligen något som märks i hans konst, att hans livshållning var positiv och att han var en lycklig människa. Det märks i de starka färgerna, med en särskild kärlek till grönt och rött skulle jag vilja säga. Två starka, komplementära färger som bejakar och bekräftar varandra.

Museet i Nice består i första hand av målningar med bibliska motiv, men en och annan ”vanlig” målning finns också med.

IMG_2409

Flera monumentalt stora målningar föreställer olika profeter ur Gamla testamentet. Här ses profeten Jesaja, målad 1968. Om man tittar noga på målningarna så får man gärna uppfattningen att Marc Chagall hade en mycket positiv gudsuppfattning, målningarna andas kärlek och omsorg, ansiktena utstrålar värme och tillit.

Jag har sett andra målningar av Chagall, illustrationer av förföljelserna av judarna i hans hembygd, och de är plågsamt smärtsamma att se på, men de tycks inte signalera vrede och sorg mot Gud i sig, utan mot människornas ondska. Marc Chagall tvekade inte att måla med svärta, han hade upplevt alltför mycket ondska för att kunna undvika det, men han verkar inte ha låtit dessa plågor skada hans inre människa, hans sinnesfrid.

IMG_2427

I ett av rummen ser man ut över en vattensamling med en stor mosaikvägg gjord av Chagall. Det är de tolv stjärntecknen som avbildats. Museet är byggt så att ute och inne flyter ihop och blir ett konstverk i sig också. Mycket vackert och vilsamt för ögat. Att museet är byggt i omålat betong är en genialisk idé med tanke på hur färgstarka Chagalls målningar är, de kommer verkligen till sin rätt i de stora ljusa lokalerna.

IMG_2429

Det här är en av favoritmålningarna på museet, ”Abraham och de tre änglarna” målad 1960-66. Den föreställer de tre ängar som kommer på besök hos Abraham och Sara i 1 Moseboken i Gamla testamentet. De tre änglarna siar om att det gamla paret ska få en son, Isak, på ålderns höst. De bjuds på mat och ser ut att ha en trevlig stund kring matbordet med Abraham och Sara stående en bit ifrån.

Här blir det så tydligt att religion, tro och andlighet inte är något sfäriskt, något obegripligt, övernaturligt och långt borta, för Chagall. Istället är det något mycket mänskligt och självklart. Här syns en tydlig skillnad mellan judisk tro och kristen tro, där det första premierar det jordiska och mänskliga och det senare det övernaturliga och himmelska.

Vem skulle inte vilja sitta med vid den där måltiden? Änglarna ser ut att njuta av maten, dricka sitt vin förnöjt och småpratar glatt med varandra. Livet när det är som bäst.

IMG_2433

IMG_2434

IMG_2435

Och det är just denne Isak som ska offras när Abraham testas av Gud, ”Offret av Isak” målad 1960-66. Det här är en av Bibeln mest obegripliga texter och den har tolkats i årtusenden och man har försökt förstå den trots att den känns så ofattbar.

Men vad gör Marc Chagall? Han gör även en av de mest traumatiska motiven med glimten i ögat. Titta på Isak som just insett att han ska offras till Gud av sin pappa, han ligger och tjuvkikar med ena ögat och ser inte alls särskilt orolig ut. Abraham och Sara (nere i backen) är olyckliga och den lilla baggen, som sedan offras istället för Isak ser inte heller så glad ut där under trädet, men Isak ser lugn ut. Jag tror bara Marc Chagall kan komma undan med en sådan målning. Den är underbar i all sin förskräckelse.

IMG_2443

IMG_2446

IMG_2448

IMG_2452

Motiv ur Höga visan från Gamla testamentet figurera på många av målningarna och har ett eget rum. Här blir det tydligt att Marc Chagalls erfarenheter av kärlek och parrelationer är ytterst positivt. Man blir själv glad när man ser målningarna.

Men man gör bäst i att gå riktigt nära för varje målning är full av detaljer. Man ser först ett stort motiv som är tavlans centrum men tittar man noga finns det fullt av berättelser vid sidan om. Ibland skymtar Chagall själv fram där han står och målar i ett hörn.

IMG_2492

Det finns en klassik triptyk med också, en med Jesu korsfästelse. Den består av tre stora målningar som heter, från vänster: Motstånd (målad 1937-1948), Uppståndelse (1937-1948) och Befrielse (1937-1952). Vid första anblicken känns den klassisk med Jesu död och uppståndelse, men tittar man närmare på den tredje tavlan är den lite annorlunda än vad man är van vid.

IMG_2484

IMG_2478

IMG_2480

Vad består befrielsen av? Jo, av kärlek, kultur, konst, musik, liv och relationer. Kan det bli mer livsbejakande än så? Marc Chagall visste mycket om det goda livet, det är helt klart – och han förmedlar det på ett underbart sätt.

Den som uppskattar Marc Chagalls konst bör definitivt besöka museet i Nice. Absolut sevärt!

Annonser

Med Yayoi Kusama i oändligheten

IMG_1866xx

Det var med höga förväntningar jag kom till vernissagen för Yayoi Kusamas utställning ”I oändligheten” på Moderna museet, som öppnar på lördag den 11 juni. Jag hade hört och läst så mycket om hennes liv och konst, nu skulle jag äntligen få se alla dessa omtalade prickar.

Till min stora förvåning var det inte alls prickarna, och de mest kända konstverken, som fångande mitt intresse. Istället var det hennes tidigare konst, en annorlunda, mer stillsam, konst. Den här lilla tavlan till exempel från 1967, den utgår från ett fotografi av Yayoi Kusama, taget av Harrie Verstappen, och har sedan målats med tusch av konstnären själv.

Det är ett fantastiskt vackert litet konstverk i all sin enkelhet och det jag uppskattar allra mest med den är Yayoi Kusamas öppna blick som utan att tveka möter min. Jag känner att jag tycker om henne. Inte bara hennes konst utan hennes person.

IMG_1824xx

Men så klart, den som vill se prickar blir absolut inte besviken. Här finns massor av prickar och man blir glad av att se dem. Redan ute i Moderna museets trädgård börjar det med inklädda träd i fina röda tyger med vita prickar.

IMG_1831xx

IMG_1837

Inne på utställningen är ett av de första rummen fyllt av stora prickiga uppblåsta bollar i olika former. Man måste älska dem. Och man vill så gärna röra dem men det får man inte.

Barnasinnet vaknar till liv, man vill känna, klämma, studsa emot dem, men nej. Jag förstår varför, men jag förstår ännu mer hur barn känner sig varje gång man säger ”se men inte röra”. Besvikelse och lust till uppror. Men som vuxen håller man igen. Men i min fantasi kramar jag dem alla.

IMG_1918

IMG_1914

Vad är det egentligen med Yayoi Kusama och hennes förtjusning i pumpor? Prickar och pumpor är hennes främsta kännetecken. Man kan lura sig och tro att det är enkelt att göra pumpor till exempel, men det är det inte. I alla fall inte om man vill att det ska se ut så här. När man ser närmare på målningen ovan (målad 1981) inser man att varje prick är målad med minutiös precision, det gäller prickarnas storlek och förhållande till varandra. Inget är målat av en slump.

Yayoi Kusama målar också med starka, fantastiska färger, det vet vi. Hennes färgexplosioner tar dock aldrig över motivet för varje färg och färgkombination är vald med omsorg. Ingen färg dominerar över en annan, det är en perfekt harmoni i färgvalet och kombinationerna. Det är som om Yayoi Kusama dirigerar ett universum där längtan efter ordning, kontroll och skönhet är målet med konsten.

IMG_1853

IMG_1856

Av alla de artiklar som skrivits om henne inför den här utställningen vet vi att Yayoi Kusama hade en svår barndom och uppväxt, där hon utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp av sina föräldrar. Hon lider idag av psykisk sjukdom som hon självmedicinerar med sitt skapande. Hon bor permanent på ett psykiatriskt vårdhem i Japan där hon får den praktiska omsorg hon behöver. Själv tillbringar hon dagarna i sin ateljé. Hon är idag 87 år gammal.

Hon kommer från Japan, flyttade till USA på 1960-talet där hon slog igenom, men hon återvände till Japan igen. Utställningen visar hennes konst men också många filmer från de performance hon gjorde i USA, många nakna kroppar som målas och utgör konstverk. Det är en viktig inramning för att visa hennes mångsidighet som artist och hur holistiskt hon såg på konsten, men år 2016 känns 1960- och 70-talets happenings ganska passé.

IMG_1869

IMG_1872

Det som drabbar mig mest på utställningen är helt andra verk. Den här till exempel som heter ”Stilla havet” och som målades 1960, den är fantastiskt vacker. Det känns som en meditation att fördjupa sig i den. Först ser man ingenting mer än vit färg, sedan börjar man se skiftningarna i ljuset och plötsligt ser man de små vågrörelserna och plötsligt befinner man sig mitt i en ocean och tid och rum upphör. Man är i oändligheten.

IMG_1882

Flera av målningarna på utställningen har inte visats för publik förut och det gäller framför allt flera av de tidiga verken. Jag vet inte vilka av tavlorna det gäller men jag vet att flera av dem är magnifika. Se den här till exempel, den heter ”Möte” och är målad 1954. Den färg- och formsättning hon använder sig av här är helt underbar. Måste ses i verkligheten.

IMG_1884

Och likaså det här fyra tavlorna som kallas ”Försommar” och ”Blommor och rabatt, de är målade på 1950- och 1960-talet. Här ser man hur hon redan då började använda prickar som sin främsta målarteknik. Här ser man också hennes fenomenala förmåga att färgsätta så målningen blir stark i färgen men aldrig någonsin skrikig. Så otroligt vackra.

IMG_1863xx

Det finns två rum att stiga in i för att omslutas av oändligheten. Ett spegelrum fullt av prickiga, vadå? Fallossymboler? Kanske, men jag associerar mer till hattifnattarna i Mumindalen än till fallosar. Jag tror man övertolkar hennes konstverk ibland. Vackert är det i vilket fall.

IMG_1933

IMG_1935

Ett annat rum att gå in i är fyllt av risbollar i luften, också de prickiga. Det är ett magiskt rum. Lamporna, bollarna, ändrar hela tiden färg så man måste stanna kvar länge för att riktigt känna in konstverket. Rummet heter ”Oändligt spegelrum – Livets hymn” från 2015.

IMG_1892xx

IMG_1930

IMG_1927

Jag tycker att det är en fantastiskt vacker, rolig, eftertänksam och reflekterande utställning. Det känns verkligen som om jag lär känna Yayoi Kusama på djupet en aning och hon blir min vän. Framför allt påminns jag än en gång om, med den kunskap jag har om hennes bakgrund, hur läkande konst kan vara. Att det är en självbevarande kraft som hjälper en att överleva de mest plågsamma upplevelser. Konst är ytterst en fråga om liv och död.

IMG_1938

Och samtidigt kan den vara så underbart vacker. Som det här rummet som överrumplade mig med sin skönhet och stillsamhet. Konstverket heter ”Narkissos trädgård”  (1966/2016). Yayoi Kusama förenar det roliga och färgstarka med det serena, allvarliga och sakrala och båda – till synes – ytterligheterna känns lika äkta, drabbande och utmanande.

Hennes konst visar människans vackraste sidor och egenskaper och hon har varit tvungen att gå genom eld och vatten för att nå dit. Jag är så tacksam att hon delar det med oss. Jag lämnar utställningen stärkt till både ande, kropp och själ. Och glad. Jag blev verkligen genuint glad av den, både barnsligt glad som ett barn och djupt existentiellt glad som en medmänniska i oändligheten.

Utställningen öppnar den 11 juni och pågår till den 11 september.

Konsten avslöjar tidens tecken

IMG_4753

Just nu pågår en mycket sevärd utställning på Alte Nationalgalerie i Berlin. Utställningen heter ImEx – Impressionismus x Expressionismus – Art at a Turning Point och visar på övergången från konstinriktningen impressionism till expressionism. Det görs otroligt bra.

IMG_4771

Förutom att man visar många kända och, för mig, okända verk av både impressionister och expressionismen har man arrangerat tavlorna med stor omsorg. De är hängda tillsammans utifrån olika teman och ibland också bredvid varandra om de har samma motiv.

Tavlorna är alltså inte hängda i tidsordning utan beroende på målningens motiv. Det blir mycket effektfullt. Här till exempel hänger bredvid varandra ”Arrival of the Steamer” av Hans Looschen, målad cirka 1903/10 och ”Harbour” av Raoul Dufy, 1908.

Även om de är målade ungefär samtidigt i tid är de präglade av olika stilar. Man förstår att stilarna flöt in i varandra och övergången från det ena till det andra inte på något sätt var skarp och klar även om vi kan uppfatta det så idag, hundra år senare.

IMG_4776

IMG_4767

Eftersom utställningen är i Tyskland har man passat på att visa tysk impressionism, annars är vi ju mest vana vid att se de klassiska franska konstnärerna. Här ses till exempel ”The Parrot Man” av Max Liebermann, 1902, och ”Houses in Montmartre” av Maria Slavona, 1898. Det var uppfriskande på alla sätt att se något nytt.

IMG_4783

Men så klart fanns flera av de franska mästarna med, här ses en målning av Edouard Manet: ”At Père Lathuille´s, från 1879. En riktigt fransk, klassisk impressionistisk målning. Man ser det på färgerna, formerna, ljuset och upplevelsen av en förtrollad verklighet.

IMG_4778

Bredvid Manet hänger den här tavlan av Ernst Ludwig Kirchner, ”Woman in Green in Garden Café” från 1912. Här ser man tydligt hur det expressionistiska bryter fram med full kraft. Man ser det på de skarpare färgerna, formerna och känslan som förmedlas istället för intrycket.

Här är det inte längre en verklighet i drömskt, förtrollande sken som visas upp utan en skarpare, allvarligare och brutalare verklighet. Minst lika vacker men den signalerar något helt annat. Målningarna föreställer båda klassiska europeiska cafémiljöer men skiljer sig på flera punkter. Den viktigaste: de säger något om samhället.

I den första, av Manet, sitter mannen och kvinnan tillsammans och mannen kurtiserar och dominerar den mer diskreta och avvaktande kvinnan. 1800-talets kvinna, ett objekt för mannens uppmärksamhet och blick. Men vad har hänt i den andra tavlan? Kvinnan sitter ensam på caféet i sina egna tankar, ett subjekt i sin egen rätt.

Något håller på att hända i samhället, konsten avslöjar det. Man ser männen i bakgrunden som sitter tillsammans vid ett bord, en av dem tittar på kvinnan men inte med en dominerande eller ogillande blick utan snarare en längtansfull blick. Åh, vad den lilla tavlan i all sin enkelhet signalerar mycket om sin tid.

IMG_4786

IMG_4794

IMG_4789

IMG_4798

Och så håller det på, rum efter rum, och fascinationen stegras snarare än dämpas. Ovan ses fyra snarlika motiv, hus i en trädgård. Först två impressionistiska tavlor och sedan två expressionistiska: Claude Monet, Edouard Manet och därefter två målningar av Karl Schmidt-Rottluf.

IMG_4801

IMG_4804

Ytterligare två tavlor med samma motiv, kvinnor i en trädgård, men med mycket olika utformning: ”Summer Sun (Woman with Parasol)” av Alfred Sisley 1883 och ”Walk among Flowers” av August Macke 1912. Till och med i tavlornas titlar kan man känna skillnaden i förhållningssätt.

Impressionisterna ägnade sig åt att visa vad de såg, sina egna intryck, alltså är motivet filtrerat genom konstnärens sinne. Det blir i den här jämförelsen så tydligt hur konstformen var präglad av den manliga blicken. I den expressionistiska konsten är det som om konstnären vill visa motivets känslor, vad motivet vill säga och förmedla, snarare än vad konstnären vill säga.

IMG_4809

IMG_4827

IMG_4836

Självklart kan man inte genomföra en utställning, i Tyskland, om expressionismen utan att ta med den främste tyske expressionisten: Emil Nolde. Det var extra intressant att se hans konst tillsammans med många andras efter att nyligen ha varit på Waldemarsudde och sett utställning ”Färgstormar”.

Här syns det tydligt att även jämfört med andra expressionister är Emil Noldes konst en explosion av färger. Han förmedlar känslor på ett sätt som nästa blir fysisk påtagligt när man står framför hans tavlor. Han är verkligen något alldeles extra.

IMG_4855

Det är en fantastisk utställning och befinner du dig i Berlin före den 20 september rekommenderar jag dig verkligen ett besök. Vi fick köa en timme för att komma in men det var det värt. Till min stora glädje var det också tillåtet att fotografera, med några enskilda målningar undantaget.

Samtidigt som man får uppleva stor konst bjuds man också på en konsthistorisk exposé. Mycket lärorikt. Jag uppskattade verkligen strategin att hänga liknande tavlor bredvid varandra för att tydligt visa likheter och skillnader.

Här blir skillnaderna i färg och form alldeles särskilt tydliga. Till vänster ses ”Gabrielle, Reading” av August Renoir, 1906, och till höger ”Portrait of the Artist´s Wife” av August Macke, 1912. Tavlan till höger är helt underbar tycker jag. Här fastnade jag länge.

IMG_4867

Men det är som sagt inte bara färgen, formen, ljuset och blicken som skiljer impressionismen och expressionismen åt. Det är framför allt känslan. Och när det gäller känslan backar inte expressionismen för att också förmedla det inte lika vackra och skimrande.

Här kan man nästan säga att impressionismen visas upp i sin extrema ytterlighet och expressionismen i sin: ”Pechstein, Sleeping” av Erich Heckel, 1910, och ”Tea Time” av Marie Bracquemond, 1880. Visst är det en underbar och talande kombination!

Hertha Hillfon på Liljevalchs

unnamed39

unnamed21

unnamed17

Låt mig säga det på en gång: Liljevalchs utställning med Hertha Hillfon (1921-2013), som öppnade lördagen den 6 juni och pågår till den 16 augusti, är magnifik. Den griper tag på ett alldeles särskilt sätt.

Det är en otrolig upplevelse att se konstverken på så nära håll, att kunna gå runt dem och riktigt känna i kropp och själ hur organiska och livgivande de är. Hertha Hillfon är en helt fantastisk konstnär. Alla bör se den här utställningen.

unnamed18

unnamed22

unnamed8

Samtidigt som jag vandrar runt i rummen och fylls med glädje över den rika konsten känner jag en stor sorg och besvikelse. Utställningen eftersträvar att efterlikna, i alla fall i känslan, Hertha Hillfons hem och ateljé genom att dekorera vissa av salarna med stora fotografier från hennes hem, och det dämpade ljuset skapar nästa samma mystiska upplevelse som där. Men ändå inte.

Den som har haft förmånen och glädjen att uppleva Hertha Hillfons hem och ateljé i dess ursprungliga skick vet att det inte går att förflytta upplevelsen till en annan plats. Det är bara där det går att återskapa den helt och fullt.

Att inte Stockholms stad eller annan politisk instans köpte hela hemmet och ateljén från början för att bevara den i sitt ursprungliga skick är och förblir en skandal. Att missa chansen att bevara det första hemmet av en kvinnlig konstnär, när så många mäns hem är bevarade, det finns verkligen INGEN ursäkt.

Nu vet jag att många krafter, särskilt sällskapet Hertha Hillfons vänner, arbetar intensivt för att åtminstone ateljén ska bevaras och utgöra en samlingsplats för konsten. Stockholm stad har beslutat att skjuta till några miljoner de första åren, men vad är det för löjlig inställning från stadens sida? Ge garantier för framtiden!

unnamed34

unnamed33

Det är alla dessa blandade känslor som svider i mig när jag vandrar runt i rummen på utställningen. Jag kan inte låta blir att jämföra hur vissa konstverk i den här, om än väldigt vackra miljön, ser väldigt vilsna ut mot hur de upplevdes på plats, som om de är övergivna av en älskad.

IMG_8134

hill19

Hertha Hillfon hade inte bara förmågan att skapa underbara verk, hon såg också deras plats och dialog med omgivningen. Det var en av hennes stora styrkor, att se sina konstverk som en självklar integrerad del av vardagen och verkligheten. Allt hade sin särskilda plats för att komma till sin fulla rätt.

unnamed38

unnamed37

unnamed36

Hennes expressiva, banbrytande konst syns tydligast i de små skulpturerna som finns samlade i ett rum. Här kan man gå riktigt nära varje verk och förundras över hur hon lyckades hålla ihop skulpturerna som består av så många olika delar. Den som arbetat något med keramik vet att det inte är en enkel sak.

Fantastiskt är också hennes förmåga att skapa glasyr som har färg och djup som man sällan ser i keramik. Man vill röra vid allt, smeka det och känna i huden hur leran lever. Det är inte svårt att förstå Hertha Hillfons förkärlek för keramiken. Hon säger själv i filmen som visas i anslutning till utställningen, på frågan om hon inte borde sluta arbeta när hon är så gammal: ”Va, jag kan väl inte sluta andas säger jag”.

unnamed27

unnamed26

unnamed25

Utställningen innehåller många tecknade porträtt, hon målade sig själv, men mest sin man arkitekten Gösta Hillfon, sina barn och barnbarn. Hennes teckningar är eleganta men inte så kraftfulla, det är inte förrän porträtten görs i lera som de vaknar till liv ordentligt.

Här blir det så tydligt att det var keramiken som var hennes passion. Som hon säger själv: ”Teckningen är en förrätt till skulpturen som är huvudrätten”.

unnamed28

unnamed24

unnamed20

I utställningen finns flera självporträtt av Hertha Hillfon, mer eller mindre uppenbara. Den med hennes ansikte målat på en skurbräda signalerar något viktigt om henne själv, men det är den svarta fågeln med röd näbb, läppstift, som verkligen berättar det viktigaste om Hertha Hillfon.

unnamed19

unnamed7

Jag kretsar länge kring fågeln för att se den från alla håll. Den fascinerar och berör mig. Den gör mig glad. Den är stark, stolt och kraftfull. Den berättar något centralt om konstnären, konsten och livet. Den är så full av liv. Jag önskar jag ägde den.

unnamed

När jag är på väg ut från utställningen ser jag barn samlade runt fågeln. Vet de att de sitter samlade runt Hertha Hillfon? Hör de vad hon har att berätta? Jag kände inte Hertha Hillfon men det jag vet om henne säger mig: hon hade trivts där bland barnen. Självporträttet får ytterligare en dimension.

unnamed4

Jag rekommenderar alla att besöka utställningen. Jag vill tacka Liljevalchs som anordnar denna magnifika utställning som kan hjälpa både politiker och publiken att förstå vilken fantastisk konstnär Hertha Hillfon är och hur viktigt det är att bevara hennes hem och ateljé.

unnamed13

Särskilt vill jag tacka föreningen Hertha Hillfons vänner som jobbar så hårt för att bevara hennes arv och liv för eftervärlden. Om du inte redan är medlem i föreningen, bli det!

unnamed14

unnamed31

unnamed15

Men mest av allt vill jag tacka Hertha Hillfon!

unnamed12

Fredrik Sjöberg ger inte upp än

9789100136345

Ofta kommer det ut böcker som jag känner att jag vill, inte bara läsa, utan också äga. Det kan vara något med rubriken, ämnet, eller som i det här fallet: formen. Jag är passionerat förtjust i kvadratiska (eller i alla fall näst intill) böcker, och också böcker inbundna med danskt band. Det gjorde den här boken till en måste-ha-bok.

Jag köpte den, men sedan gjorde jag som jag så ofta gör, ställde den i bokhyllan för att mogna. Jag kan aldrig säga i förväg när det är rätt tid för en specifik bok, ibland direkt när jag köpt den, ibland många många år senare. Det är så jag fungerar, jag inväntar rätt tid och rätt sinnesstämning för en viss bok.

Jag vet egentligen inte vad det är som avgör när det är rätt tid för en bok, plötsligt bara vet jag. Och nu var det dags för boken ”Ge upp idag – i morgon kan det vara för sent” av Fredrik Sjöberg. Den kom ut 2013 på Albert Bonniers förlag och blev mycket omskriven och hyllad.

3029471_1200_675

Och nu sällar jag mig till den kören. Det är det första jag läser av Fredrik Sjöberg, som är författare, skribent i Svenska Dagbladet och från början biolog. Jag blev fascinerad och lycklig av läsningen. Formen hade inte lurat mig med falska förespeglingar, innehållet levde definitivt upp till den eleganta ytan.

3342043_2048_1180

Hur ska man definiera den här boken? Det låter sig inte göras så lätt, men det är också det som är skälet till fascinationen, att man inte kan artbestämma boken. Den är en hybrid på ett elegant, bildat, roligt och lärorikt sätt.

Man känner sig helt enkelt mer lärd efter att ha läst boken och samtidigt är det lite som att titta in i författarens hjärna, eller i alla fall i hans dagboksanteckningar där associationerna släppts fria som väldresserade, men ändå lite vildsinta, cirkushästar.

8612219_fullsize

I bokens centrum finns två, för de flesta av oss tills nu, helt okända konstnärer: den svenske målaren Olof Ågren (1874-1962) och den tyska Lotte Laserstein (1898-1993). Fredrik Sjögren bygger upp sin bok som en dialog mellan konstnärerna trots att de inte kände varandra, aldrig träffades eller ens visste om varandra.

Men dialogen är förmedlad genom Fredrik Sjöberg själv och han tillåter sig själv att vara en del av dialogen helt oblygt. Han är bryggan mellan de här två konstnärerna, på många sätt så olika livsöden och konstnärsbanor.

Det är som att den sammanbindande länken mellan Olof Ågren och Lotte Laserstein är Fredrik Sjöberg själv eftersom hans person är en kombination av dem. Han speglar sig i båda och sliter med sitt eget Janus-ansikte, men ger ändå inte upp. Inte idag i alla fall.

2259191_fullsize

Den buttre Olof Ågren som målat alla tavlorna ovan är en spegelbild av Fredrik Sjögrens eget behov av att fly, söka ensamhet och vända hela världen ryggen. Hur mycket han än försöker finner han inget förmildrande med Olof Ågren, förutom hans fantastiskt vackra tavlor.

nm5230

I sin mer eller mindre ofrivilliga identifikation med den till synes så otrevlige konstnären Olof Ågren är det som om författaren ändå inser att det inte är så han vill leva sitt liv. Så långt har det inte gått för honom ännu.

Istället seglar Lotte Laserstein in som en räddande ängel och visar att det också finns en annan sida av författaren. Den människo-tillvände, flitige och ambitiösa mannen som vill något mer än sitta innesluten i en snigels skal. Här erbjuds ett fönster ut mot världen, ett intag av friskt syre.

Lotte Laserstein, vars brutala öde som judinna under nazist-tiden i Tyskland finner en fristad i Sverige och överlever som människa men inte som konstnär. Det finns ett före och ett efter i hennes konst, det hon målade i Berlin och det hon målade i Stockholm och Kalmar, där hon till slut hamnade.

ge upp

Olof Ågren och Lotte Laserstein är på så många sätt varandras motsatser men ett har de gemensamt: att de båda föll i glömska. Olof Ågren på grund av att han slutade måla och inte var tillgänglig för konstmarknaden, varken som person eller som konstnär. Lotte Laserstein för att hennes konst stannade upp och övergick till levebröd.

louise

Men en stor skillnad mellan dessa konstnärer är att Lotte Laserstein till slut fick upprättelse. Jag älskar det stycket i boken där vi får veta hur hennes konst återfinns och får den uppskattning den förtjänar. Idag finns Lotte Laserstein representerad på många museum, och särskilt i Tyskland och Berlin. Man blir lyckliga av det.

980

Men Fredrik Sjögren berättar inte bara om de två konstnärerna, och genom dem om sig själv, han berättar om så mycket annat också i förbifarten. Idéhistoria, politik, insekter, konsten och livet. Och han gör det med en sådan lätthet att man inte märker att man plötsligt lärt sig något viktigt och intressant som man inte hade räknat med.

lotte-laserstein-german-artist-1898-1990-self-portrait-1351043651_b

Hans sätt att skriva är verkligen vackert, men samtidigt med fingrarna nedstoppade i jorden: smutsigt och brutalt. Jag blir hänförd och jag är absolut inte den enda. Tydligen är alla hans böcker stora publik- och kritikersuccéer.

Vad gör det med författaren och mannen Fredrik Sjöberg? Flyr han som Olof Ågren? Ja, det gör han. Blir han tacksam som Lotte Laserstein? Ja, det tror jag. Här i ligger hans dubbelhet och kluvenhet: Janus-ansiktet. Han vet inte vem han vill vara.

tumblr_lr5s50ZYK01qi0jgyo1_500

Jag blir lite ängslig inför att läsa flera av hans böcker. Det finns många att upptäcka och uppslukas av, men tänk om det finns en gräns? Om lyckan inte kan upprepas, om jag blir besviken? Jag måste fundera på det, om jag ska läsa fler eller inte. Jag vill och jag vill inte.

2013-11-27-MuseumBerlin_WienBerlin_LotteLaserstein_ImGasthaus_2MB

I väntan på att jag ska bestämma mig fortsätter jag njuta av den bok jag har. Att se dess form, att känna dess tyngd och minnas dess innehåll. Den rent fysiska förnimmelsen av en vän, en god vän som lär mig något om livet och konsten. Och mig själv. Tack Fredrik Sjöberg.

Boken finns att beställa på Bokus och Adlibris.

Etnografiska: Japan äger rum

IMG_1903

Någon har sagt att om man bara ser ut som man gör hela livet, utan att göra några förändringar i sitt utseende, kommer man minst en gång i livet vara högsta mode. Alla trender kommer och går. Det gäller även för museum.

Etnografiska museet på Djurgården i Stockholm som haft Japan som ett av sina fokusområden under hela sin existens (vad jag vet) är just nu högsta mode. Just nu sveper en Japanvåg över västvärlden, och har gjort det en längre tid, och det ger effekt även på ett museum.

IMG_1898

Etnografiska har just nu en utställning som heter Japan äger rum. Den består i första hand av japanska dockor av alla de slag, men också av japanska förpackningar, bilder och arkitektur. Det handlar om rum på flera nivåer.

IMG_1847

Dockorna kommer både från museets egna samlingar och från människor som lånat ut sina dockor, samlare av alla sorter och åldrar. När budet gick ut att museet ville låna privatpersoners dockor för ett halvår minst insåg man att det fanns de som inte kunde tänka sig att vara ifrån sina dockor så länge.

Det löste man genom att låta dem komma och bli fotograferade med sina dockor, och de bilderna hänger nu på väggarna runt montrarna fyllda av dockor. En genialisk lösning som ger mervärde till den lilla utställningen, både för att det är vackra och kärleksfulla bilder men också för att de symbolisera den passion som dockorna ger upphov till.

IMG_1870

Det är verkligen något speciellt med de japanska dockorna, de är vackra att se på, många är gjorda för att leka med, men många har också ceremoniella betydelser. De lever sina liv i många dimensioner. Och de är djupt älskade och betydelsebärande.

IMG_1863

IMG_1845

IMG_1855

Jag tycker bäst om de gamla dockorna som trots sin stelhet och enkelhet i uttryck ger en fördjupad bild av det japanska livet. Det okända och fantasieggande. De är välgjorda som dyrbara smycken.

IMG_1858

Men jag uppskattar också de nya dockorna, de som kommer från olika TV-serier, animé, och mangaböcker. De är inte bara för barn som man skulle kunna tro, de japanska berättelserna har ofta flera djup så de även tilltalar vuxna med öppet sinne.

IMG_1866

Men ibland reagera man trots allt, särskilt när den välkända girlpowern ska demonstreras, då kan det definitivt gå över styr, som i den här dockan som är delvis människa och delvis vapen. Men i fantasin är allt möjligt.

IMG_1889

Den andra delen av utställningen handlar om förpackningar. Japaner är mästare på att göra den mest oansenliga matsäck eller present till ett litet mästerverk. Man njuter av att se enkla förpackningar för livets nödtorft upphöjt till njutning.

FullSizeRender-3

IMG_1877

Och så mitt i alltihop, allt det färgglada och till synes barnsliga, dyker det klassiskt japanska upp. Stilrent, enkelt och mycket mycket vackert. Det är något väldigt speciellt med den japanska estetiken.

IMG_1886

Studenter på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, har fått bidra med olika arkitektoniska lösningar: när blir en kub ett rum? och det finns modeller och skisser att ta del av på utställningen, alla inspirerade av den japanska arkitekturen. Det gör definitivt utställningen mer intressant när tid och rum knyts ihop.

IMG_1892

Det är en mycket vacker och intressant utställning som på en liten yta berättar mycket om Japan och den fascination vi har i Sverige, och större delen av västvärlden, för landet och dess kultur.

Etnografiska museet har hittat sig själv mitt i händelsernas centrum och är just nu högsta mode. Håller man bara ut så kan det hända, inte bara en gång utan kanske till och mer fler gånger, även i ett museums levnad.

IMG_1901

Sist men inte minst, man kan inte lämna Etnografiska museet utan att ta en liten sväng förbi det lilla tehuset upp på kullen. I år är det 25 år sedan det nya ( ett äldre fanns tidigare men brann ned) byggdes och det har man firat genom att man renoverat det under våren och det kommer att uppmärksammas under hela det kommande året.

Den som har vägarna förbi, missa inte!

Hertha Hillfon flög till Florens

912@70

Den här svarta fågeln med rött läppstift är ett självporträtt av Hertha Hillfon. När hon dör ska hon flyga till Florens där hon stämt träff med sin man Gösta Hillfon på ett café, sa hon själv. Där är hon nu.

bild-212x

Mailis Stensman, konstkritiker och författare, höll föredrag om Hertha Hillfon på Konstakademien igår kväll. Det var en lämplig plats eftersom Hertha Hillfon själv blev medlem i Konstakademien 1971 som en av få kvinnor.

bild-216x

Mailis Stensman har gett den enda bok som finns hittills om Hertha Hillfon, den kom till i samband med en utställning på Waldemarsudde 2008: ”Minnenas vind”. Jag såg boken hemma hos Hertha när jag besökte hennes hem och ateljé inför utförsäljningen av hennes livsverk. Det tog lång tid innan jag till min stora lycka lyckades finna den på nätet.

e5c57ff5f3c364bd56208013b173effd

Det är fortfarande ofattbart att förstå att Hertha Hillfons livsverk, hennes hem och ateljé, har spridits för vinden och att det fortfarande inte är klart om det blir ett konstnärshem i Mälarhöjden eller inte. Plågsamt att man lät den unika chansen försvinna: staten, Stockholms stad, näringslivet (familjen?). Alla borde skämmas. Att man inte såg hennes verk som något att bevara för eftervärlden.

Mailis Stensman berättar att mycket att av det som gick på auktion gick till USA: – Där har man fattat vad det handlar om, konstaterar hon. Verket ovan, Golgata – Långfredag, såldes till USA trots att man vädjat till både Nationalmuseum och Moderna museet att köpa in det. Men inte. När kommer dagen då man får ångra detta?

bild-223xx

”Skålen är mitt mantra. Jag börjar varje dag med att dreja en liten skål för att komma in i hantverket.” Mailis Stensman citerar Hertha Hillfon som hela tiden återkommer till skålen under sitt skapande, den är viktig för henne.

bild-221xx

bild-218xx

bild-213x

bild-217xx

bild-214x

Hertha Hillfon skapade ett museum av sitt hem. Det var en fantastisk upplevelse att få se det i verkligheten. Hemmet i Mälarhöjden i södra Stockholm var inte bara ett hem, det var hennes verkstad, ateljé, utställningsrum, museum, en förlängning av hennes person och hennes livsgärning.

kebh5qulkum7y5f0lp7u

Hemmet var fyllt av konstverk, stora och små. Hon gjorde till exempel många munnar i olika färger. Mailis Stensman berättar att vid en utställning i Osaka, Japan, fyllde hon en hel vägg med munnar: ”Munnarna är sinnliga och melankoliska, säger Mailis Stensman, de är leendets motsats.” Jag håller verkligen med henne.

bild-226xx

Även trädgården var ett konstverk och ett museum över hennes liv och verk. Att besöka platsen var som att gå på upptäcktsfärd i den bästa av världar. Runt varje hörn dök något nytt upp som hade något viktigt att berätta.

bild-224xx

En av de mesta fantastiska upptäckterna jag gjorde var ett slags förråd för överblivna, kasserade, sparade och ofärdiga konstverk. Det var en riktig skattkammare. Inget slängdes, allting hade sin plats i tillvaron. Många konstverk gick sönder i ugnarna, sprack, men det betydde inte att de skulle slängas, de fick en ny funktion.

bild-225xx

Mailis Stensman berättar att Hertha Hillfon la ut trasiga konstverk i trädgården, istället för att slänga dem, och där kunde naturen långsamt återta vad som rättmätigt tillhörde den. Det skapade i sin tur nya konstverk.

bild-227xx

Här ses en sista hälsning från Hertha Hillfons trädgård: kärlek. Kärlek till livet, konsten, leran, livet, familjen, hemmet. Det mer än något upplever jag vara hennes viktigaste bidrag till eftervärlden. Lev. Älska. Skapa.

Under 2015 kommer minst två utställningar med Hertha Hillfon att arrangeras: Strandverket på Marstrand 29 mars – 24 maj och Liljevalchs i Stockholm 6 juni – 16 augusti. Missa inte!