Starka känslor i ”När Marnie var där”

när-marnie-var-där-(2014)-large-picturexx

En ny tecknad japansk film har gått upp på biografierna här i Sverige: ”När Marnie var där”. Filmen hade premiär i Japan 2014 och är producerad av den berömda Studio Ghibli, samma studio som producerat de uppskattade filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och många fler.

Det finns ett stort intresse för allt japanskt i Sverige just nu så varje film som kommer väcker stor uppmärksamhet. Vilket de alltid förtjänar mer eller mindre. Även ”När Marnie var där” lever upp till de högt ställda förväntningarna, det är en riktigt stark filmupplevelse.

N-r_Marnie_var_d-rxxx

Filmens huvudperson är den föräldralösa flickan Anna som är 12 år. Hon bor hos fosterföräldrar men mår inte bra. Hon känner sig olycklig, ful, ensam och oälskad. Hon hatar sig själv. Hon får astmaanfall som snarare är psykosomatiska än fysiska. Hon är olycklig och det sätter sig i kroppen.

Det är viktiga ämnen för unga människor som behandlas i filmen: att känna sig älskad, accepterad, omtyckt och vara en självklar del av en större gemenskap. Anna säger det så gripande: ”Det finns en magisk cirkel i livet, antingen är man innanför den eller också är man utanför den. Jag är utanför den.”

N-r_Marnie_var_d-rxx

Anna blir skickad ut på landet för att tillfriskna och andas frisk luft och bli stark. Hon skickas till släktingar till fostermamman. Det är en familj så annorlunda än det hon är van vid. Här känner hon sig självklar och accepterad. Inte för att fostermamman är annat än mild och god, utan för att Anna själv släpper ned gardet. Här börjar hennes väg mot befrielsen av henne själv.

Det är en stark resa vi får vara med om. Japanska filmer väjer aldrig för starka, svåra känslor. Ögonen tåras igen och igen, man blir berörd, tagen och gripen. Studio Ghibli är världsmästare på att sätta ord och bild på barns övergivenhet, lojalitet och hopp om något bättre. De tar alltid barnen på allvar. Det är underbart att få vara med om som åskådare.

marnie

En gemensam nämnare för nästan alla japanska filmer, de tecknade, som jag sett är att en eller båda föräldrarna är döda. Oftast mamman. Jag har alltid tyckt att det är märkligt med alla dessa döda mammor, ungefär som om det är det värsta senarior japanerna kan tänka sig. Som om det var det sorgligaste och mest tragiska ett barn kan drabbas av. Så klart hemskt men ändå ett lite enformigt tema, har jag tyckt.

Men så plötsligt insåg jag en dag: med alla de krig och katastrofer som japan drabbats av under 1800- och 1900-talet (kriget mot Kina, andra världskriget, atombomberna, jordbävningar etc) är det en kollektivt erfarenhet. Alla japaner har den erfarenheten, att mista någon närstående, att mista en eller båda föräldrarna. De vet av egen erfarenhet hur hemskt det är men samtidigt är det en vardaglig upplevelse som miljoner japaner delar med varandra.

Här i Sverige, där vi levt i fred i 200 år och utan naturkatastrofer, lever vi inte med den kollektiva erfarenheten. I svenska barnböcker och filmer, till exempel i Astrid Lindgrens böcker och senare böcker, är det värsta som kan hända att man blir fosterbarn, föds utanför äktenskapet eller lever med skilda föräldrar. Man är övergiven men av helt andra skäl, inte lika dramatiska.

En spännande skillnad mellan svensk och japansk barn- och ungdomskultur tycker jag, väl värd att fortsätta utforska.

b7add56fb097fb9df686c769d4fada41-marnie9

Utmärkande för de japanska tecknade filmerna är också att de på ett eller annat sätt slutar lyckligt, hur sorgligt det än är på vägen dit. Det gäller även den här filmen, man lider med Anna men det ordnar sig för henne och man drar en suck av lättnad.

N-r_Marnie_var_d-r

I ”När Marnie var där” finns inga övernaturliga filurer, inte som man har vant sig vid i många av de andra filmerna, men det gör inget. Filmen är både dramatisk, komisk och gripande på djupet ändå. Ibland kan livet vara så innehållsrikt och osannolikt att det inte behövs läggas till något extra.

Det jag också uppskattar med Studio Ghiblis filmer är att de är så otroligt vackert tecknade och målade, varje detalj är frammejslar med omsorg och korrekthet. Man njuter av det gedigna hantverket. Filmen är barntillåten men jag vill ändå påpeka att det är starka känslor inbladade så de allra minst barnen bör nog vänta med att se den. Åldrarna runt 10 år tror jag är den mest idealiska. Och så vi vuxna förstås, vi är alltid en viktig målgrupp.

movie-player

Med lite större barn kan man se filmen på originalspråk, japanska, med svensk text. Det förhöjer definitivt upplevelsen. Sammanfattningsvis: återigen en fantastisk filmupplevelse från Studio Ghibli. Jag rekommenderar den!

Annonser

Etnografiska: Japan äger rum

IMG_1903

Någon har sagt att om man bara ser ut som man gör hela livet, utan att göra några förändringar i sitt utseende, kommer man minst en gång i livet vara högsta mode. Alla trender kommer och går. Det gäller även för museum.

Etnografiska museet på Djurgården i Stockholm som haft Japan som ett av sina fokusområden under hela sin existens (vad jag vet) är just nu högsta mode. Just nu sveper en Japanvåg över västvärlden, och har gjort det en längre tid, och det ger effekt även på ett museum.

IMG_1898

Etnografiska har just nu en utställning som heter Japan äger rum. Den består i första hand av japanska dockor av alla de slag, men också av japanska förpackningar, bilder och arkitektur. Det handlar om rum på flera nivåer.

IMG_1847

Dockorna kommer både från museets egna samlingar och från människor som lånat ut sina dockor, samlare av alla sorter och åldrar. När budet gick ut att museet ville låna privatpersoners dockor för ett halvår minst insåg man att det fanns de som inte kunde tänka sig att vara ifrån sina dockor så länge.

Det löste man genom att låta dem komma och bli fotograferade med sina dockor, och de bilderna hänger nu på väggarna runt montrarna fyllda av dockor. En genialisk lösning som ger mervärde till den lilla utställningen, både för att det är vackra och kärleksfulla bilder men också för att de symbolisera den passion som dockorna ger upphov till.

IMG_1870

Det är verkligen något speciellt med de japanska dockorna, de är vackra att se på, många är gjorda för att leka med, men många har också ceremoniella betydelser. De lever sina liv i många dimensioner. Och de är djupt älskade och betydelsebärande.

IMG_1863

IMG_1845

IMG_1855

Jag tycker bäst om de gamla dockorna som trots sin stelhet och enkelhet i uttryck ger en fördjupad bild av det japanska livet. Det okända och fantasieggande. De är välgjorda som dyrbara smycken.

IMG_1858

Men jag uppskattar också de nya dockorna, de som kommer från olika TV-serier, animé, och mangaböcker. De är inte bara för barn som man skulle kunna tro, de japanska berättelserna har ofta flera djup så de även tilltalar vuxna med öppet sinne.

IMG_1866

Men ibland reagera man trots allt, särskilt när den välkända girlpowern ska demonstreras, då kan det definitivt gå över styr, som i den här dockan som är delvis människa och delvis vapen. Men i fantasin är allt möjligt.

IMG_1889

Den andra delen av utställningen handlar om förpackningar. Japaner är mästare på att göra den mest oansenliga matsäck eller present till ett litet mästerverk. Man njuter av att se enkla förpackningar för livets nödtorft upphöjt till njutning.

FullSizeRender-3

IMG_1877

Och så mitt i alltihop, allt det färgglada och till synes barnsliga, dyker det klassiskt japanska upp. Stilrent, enkelt och mycket mycket vackert. Det är något väldigt speciellt med den japanska estetiken.

IMG_1886

Studenter på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, har fått bidra med olika arkitektoniska lösningar: när blir en kub ett rum? och det finns modeller och skisser att ta del av på utställningen, alla inspirerade av den japanska arkitekturen. Det gör definitivt utställningen mer intressant när tid och rum knyts ihop.

IMG_1892

Det är en mycket vacker och intressant utställning som på en liten yta berättar mycket om Japan och den fascination vi har i Sverige, och större delen av västvärlden, för landet och dess kultur.

Etnografiska museet har hittat sig själv mitt i händelsernas centrum och är just nu högsta mode. Håller man bara ut så kan det hända, inte bara en gång utan kanske till och mer fler gånger, även i ett museums levnad.

IMG_1901

Sist men inte minst, man kan inte lämna Etnografiska museet utan att ta en liten sväng förbi det lilla tehuset upp på kullen. I år är det 25 år sedan det nya ( ett äldre fanns tidigare men brann ned) byggdes och det har man firat genom att man renoverat det under våren och det kommer att uppmärksammas under hela det kommande året.

Den som har vägarna förbi, missa inte!

Sagan om prinsessan Kaguya

Kaguya

original

Sagan om prinsessan Kaguya är en japansk animerad film från den välrenommerade Studio Ghibli, som producerat de kända filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro, med flera. Sagan om prinsessan Kaguya hade svensk premiär den 1 april men redan i november 2013 i Japan.

Varför det tagit så lång tid för filmen att komma till Sverige vet jag inte, om det kan bero på översättningen eller rättigheter av något slag. Det var i vilket fall som helst värt väntan.

detail.6c0fe999

kaguya_1.0

Filmen handlar om den gamle skogshuggaren som hittar en liten flicka i ett bambuskott i skogen, så vacker och magisk att mannen tar för givet att hon är en prinsessa nedfallen från himlen. I det senare har han rätt, hon kommer från månen. Om hon verkligen är en prinsessa eller inte får vi aldrig veta men hon behandlas definitivt som en.

ghibli-1280-jpg

Filmen bygger på en gammal japansk folksaga, Taketori monogatari (Den gamle bambuhuggaren), från 900-talet. Prinsessan, som senare i filmen får namnet Kaguya (som betyder skimrande, som månljuset), rymmer från månen för att få uppleva det myllrande, färgrika livet på jorden.

Filmens skapare, Isao Takahata, en av Studio Ghiblis skapare och ägare, berättar i en intervju att han ville göra filmen för att han fascinerades av skillnaden mellan månen och jorden.

På månen är allt stilla, utan starka känslor, varken av glädje eller av sorg. Där finns inga plågor och inget lidande, men inte heller någon passion och himlastormande kärlek. Där är livet ständigt harmoniskt och stillsamt. Prinsessan ville uppleva det jordiska livet med alla dess glädjeämnen och sorger, och det får hon verkligen göra.

Kaguya_800a

Prinsessan växer upp hos skogshuggaren och hans fru i skogen där hon lever livets glada dagar med sina vänner. Hon växer fort och blir snart en ung flicka. Då bestämmer sig pappan, skogshuggaren, för att det är dags för prinsessan att även leva och fostras som en prinsessa och flyttlasset går, mot flickans och mammans vilja, in till huvudstaden.

sagan-om-prinsessan-kaguya-(2013)-large-picture

princess-kaguya

Där fostras prinsessan in i alla regler och förväntningar som fanns på en ädel dam i 900-talets Japan. Det är definitivt en livsstil som inte passar den levnadsglada och entusiastiska prinsessan.

Pappans ambition att göra prinsessan så lycklig som möjligt, genom att anpassa henne till vad han tror ska göra henne lycklig (och vad som gör honom lycklig), är början på en tragedi.

the-tale-of-princess-kaguya-23

11390_1

Filmen, liksom sagan den bygger på, avslutas med att prinsessan hämtas tillbaka till månen. För en kort tid fick hon leva det överflödande livet på jorden, men pappans ambitioner för henne ledde till att hon var tvungen att lämna livet på jorden.

Sagan har många bottnar: om hur pappans goda vilja och tro skapar ett fängelse för prinsessan som kväver henne, så han i slutänden förlorar henne, hur kvinnans position i det forntida Japan, hennes instängda och begränsade liv, orsakar henne olycka och undergång.

Men också: att livet på jorden med all dess olycka och lidande ändå är att föredra framför det innehållslösa och jämnt harmoniska (utan varken toppar eller dalar) livet på månen. För det jordiska livet erbjuder också en enorm rikedom av känslor, relationer och passioner. Även tårar har sin plats i livet för att det ska upplevas meningsfullt och levande.

Det är en otroligt vacker – på alla sätt – och också rolig film, definitivt lite för lång, det ska sägas (2 och 17 minuter), men eftersom det tydligen är Isao Takahata sista långfilm (enligt honom själv) så känns det helt rätt att han får göra den hur lång han vill.

Filmen rekommenderas för alla som uppskattar det japanska sättet att göra film, där man inte kan räkna med lyckliga slut eller ett undvikande av olycka och lidande. Inget Disney alltså. Istället mer som livet självt och därmed både mer spännande, lockande och oförutsägbart.

Star Wars-parad som försvann

Comicon-Gamex

Comic-con har kommit till Sverige. Comic-con är en årlig seriemässa som startade i San Diego, Kalifornien, USA, på 1970-talet.”Evenemanget var till en början ett konvent kring serietidningar, science fiction/fantasy, film, TV och annan populärkultur. På senare år har mässan vuxit till att innefatta andra relaterade områden som exempelvis TV-serier, film och datorspel”, skriver Wikipedia.

I Sverige har man de senaste fyra åren arrangerat en mässa för dataspel, Gamex, som man i år för första gången expanderat till en klassisk Comic-con mässa. För alla oss fans är det en dröm som går i uppfyllelse. I två dagar, av fyra möjliga, har jag hängt på mässan i Kista. Jag vet inte ensam där. Särskilt inte på lördagen. Jag skulle nog våga påstå redan nu att mässa är en succé.

bild-193

Även om den svenska mässan är en mindre variant av de stora Comic-con mässorna i världen så har man ändå lyckats få med alla ingredienserna. På mässgolvet mötte man kända och okända figurer, bland annat Startroopers från Star Wars som roade sig med att skrämmas, men mest med att bli fotograferade. Där fanns allt möjligt till försäljning, spel att spela, föredrag och filmvisning etc. En dröm som går i uppfyllelse för ett fan som jag, och tusentals andra.

bild-174

Det var en fantastisk upplevelse att se allt det engagemang som fanns i lokalen, all koncentration och all entusiasm. I första hand var det en mässa för dataspel, och det var flera nya spel som introducerades under helgen vilket bildade långa köer av tålmodiga människor som ville få en chans att prova dem. Både stora och mindre spel av alla sorter. I alla hörn satt ungdomar och spelade. Det var vackert att se på något sätt. Alla dessa späda nackar i full koncentration.

bild-175

Förutom spel fanns massor av försäljning av mer eller mindre galna prylar som kommer från programmen, spelen, serierna, filmerna; fantasy, manga, animé, sci-fi, äventyr, etc, etc. Man hade kunnat ruinera sig utan problem av allt som fanns att köpa på mässan. Att som gammal nörd plötsligt vara trendig och modern är definitivt en känsla som jag inte vant mig vid ännu.

Att ha älskat Sagan om ringen så länge, långt innan folk i allmänhet ens visste vad det var. Den första bok jag köpte på egen hand för egna pengar var Bilbo av JRR Tolkien. Den stora gröna boken symboliserar mitt första steg ut i världen som en fri och självständig individ. Eller Star Trek och mitt unga svärmeri för Dr Spock. Inget unikt längre, nu är man mainstream. Helt OK men lite oväntat.

bild-176

Det är ett av de starkaste minnena från mitt första besök på en Comic-con mässa, att här finns rum för alla och ingen tittar två gånger på någon, om det inte är för att beundra deras uppenbarelse förstås. Här får man verkligen komma som man är och alla tycks acceptera alla och ingen alkohol behövs för att glädjen och gemenskapen ska kunna delas. Det är underbart att sådana oaser finns för ungdomar och andra som vill våga vara sig själva.

bild-177

bild-179

bild-180

bild-181

Det är också roligt att se att tjejerna har en självklar plats på en mässa av det här slaget, och inte bara för de söta cosplay prylarna, smyckena, och annat som finna att köpa, utan också för att spelvärlden har öppnats upp mer och mer för tjejerna. I Sverige ökar fortfarande spelandet och det står framför allt tjejerna för. Visst finns det mycket att åtgärda fortfarande, men det är ändå en positiv förändring på gång.

bild-185

bild-191

Det är också fascinerade och uppmuntrande att se de korsbefruktningar som sker i den här världen, hur etablerad konst, så att säga, får en plats och öppnar upp för en nyfikenhet att veta mer. Ett exempel är ett avsnitt av Doctor Who där han reser till Vincent van Goghs tid, möter konstnären i ett av de bästa avsnitten i hela serien (jag har skrivit om det tidigare här på bloggen), och där en tavla av van Gogh har en central plats.

Den tavlan finns sedan dess med på massor av prylar och väcker intresse för konstnären och hans konst. Är inte den en utmärkt kombination av så kallad populärkultur och ”finkultur”? Egentligen gillar jag inte den distinktionen mellan de olika konstyttringarna och som jag ser det håller gränserna på att luckras upp mer och mer. Konst som konst säger jag.

bild-190

Jag besökte mässan i Kista under två dagar, fredagen och lördagen. Under fredagen var det inte alls lika mycket folk så då kunde man verkligen se sig omkring ordentligt, men på lördagen var det galet mycket folk. Det har ju sina poänger det med, och många var utklädda så stämningen var hög. Till och med jag hade prinsessan Leia-frisyr för att smälta in i den annonserade Star Wars-paraden, som aldrig dök upp.

Det var en besvikelse. Vart tog den vägen? Inte kan man missa en hel parad? Vi letade efter den i över en timme och det var det fler som gjorde. Och inte fanns det någon att fråga heller, det fanns ingen mässpersonal på golvet som man kunde få information av. Det är det enda negativa jag har att säga om mässan: vart tog praten vägen och varför fanns det ingen personal att fråga?

Men mest av allt är jag lycklig över att få vara med om en resa till himmelriket för alla unga nördar som plötsligt befinner sig bland likar och kan njuta av sin passion fullt ut och bara bli beundrad för den och inget annat. Den här världen är en plats för glädje, vänskap och värme. Det är ingen överdrift, du kan fråga vem du vill som var där.

Mycket mer hände förstås under helgen och jag hoppas verkligen att mässan blir en tradition för jag vill mer än gärna uppleva den igen.

Pinsamheter på #Bokmässan

bb9

Så var det dags att förlora oskulden igen – dags att som bok- och litteraturälskare för första gången besöka Bok- och biblioteksmässan. Jag tog mig dit med en blandning av förväntan och förfäran. Befann mig av andra skäl i Göteborg och insåg att nu var det ändå dags även om jag medvetet undvikit arrangemanget i hela mitt liv. Jag vet egentligen inte varför, det har bara blivit så.

bb6

Så var jag där. Allt jag oroat mig för slog in. Jag kände mig inte hemma fast man tänker att jag borde varit som fisken i vattnet. Tänkte att jag som bokmissbrukare skulle gå överstyr och släpa hem mängder av böcker och hänga vid varenda monter med en mer eller mindre känd talare. Så blev det inte. Jag trivdes inte alls.

bb3

Helt klart är att jag för det första har mig själv att skylla. Jag gjorde alla klassiska nybörjarmisstag: jag hade skoskav redan när jag kom fram, jag släpade på en alldeles för tung väska redan från början, jag hade inte läst på programmet i förväg utan strosade planlöst hit och dit överväldigad av alla intryck som bara blev ett enda smärtsamt sammelsurium. Så klantigt av mig.

bb4

Men det var inte det enda som orsakade min besvikelse. För det andra blev jag så förvånad över hur saker och ting gick till på mässan. Här samlas alla kvinnor som bär den svenska kulturen, både som besökare och som ansvariga i de många montrarna. Överallt kvinnor, fantastiskt och underbart, men…

Under den tiden jag var där, och i de montrar och på de föredragsplatser jag passerade, befolkades de av äldre herrar, ofta intervjuade av till synes yngre kvinnor. Inget emot äldre, kloka herrar, men det känns ändå väldigt tröstlöst att de fortfarande hyllas som kulturens överstepräster, nä, det kändes unket.

Nu vet jag av programmet att det här inte är hela sanningen, massor av kvinnor deltar i mässan och skulle man sätta sig och räkna kanske det är en balans i antalet medverkande, men ändå, när man besöker mässan för första gången och går ett varv runt är det till synes i varje hörn en äldre herre som hyllas och prisas. Den förste jag såg var Jan Guillou.

bb5

Näste man var Klas Östergren.

bb7

Sedan Lasse Bengtsson. Kloka män, ja visst, men det kändes ändå lite pinsamt å mässan och det svenska kulturlivets vägnar.

bb1

Bäst trivdes jag i den delen av mässan där serietecknarna, science fiction och manga/animé fantasterna höll till. Där fanns framtiden. Inte bara för att de jag såg var yngre utan också för att könsfördelningen var en aning bättre fördelad. Här gick det lättare att andas.

bb2

bb8

Nu ska jag inte klaga, jag erkänner att jag gjorde alla misstag, kanske ska jag ge det hela en ny chans nästa år. Men det är något som inte stämmer när jag upptäcker att det bästa med mitt korta besök på bok- och biblioteksmässan var tågresan hem då jag lusläste programtidningen, med allt innehåll på mässan, och drömde mig bort. Då trivdes jag. Sedan försjönk jag i ”Steglitsan” av Donna Tartt. Där är jag hemma.

#Södertälje och Japan = magi

japan5

Södertälje konsthall visar just nu en utställning som heter ”Contemporary Art from Japan part II”, den öppnade lördagen den 6 september och pågår till den 19 oktober. Den är ett resultat av ett utbyte mellan svenska och japanska konstnärer och det är andra gången det visas en utställning i Sverige. Svenska konstnärer från Södertälje har också ställt ut i Japan.

TACK Södertälje konsthall för att 1) ni anordnade utställningen, 2) besöket var gratis, 3) det var tillåtet att fotografera, 4) personalen som bemannade konsthallen i fredags (12/9) timmen före stängningsdags var väldigt trevlig. Mitt besök blev en glädjeinjektion av flera skäl.

japan1

Det var den här tavlan som fick mig att sätta mig på pendeltåget en fredagseftermiddag istället för att åka hem till TV-soffan. Jag läste om utställningen på nätet, efter att ha sett en annons i Metro, och bläddrade i utställningskatalogen. Mycket vackert tänkte jag, men det var när jag kom till den här det klickade till inom mig: jag måste se den.

japan2

Konstverket heter The Traditions Gold ”Fuji” och är målad 2011 av konstnären Seikou Kawachi (född 1946), som finns representerad med tre konstverk på utställningen. Konstnären skriver själv att den stora jordbävningen i Japan 2011 förändrade hens syn på och känsla för konsten: ”The Beauty comes from the great energy of Nature”.

japan3

Det var just det som drabbade mig när jag såg konstverket första gången, det är som om det välkända konstverket ”Vågen” och alla bilder jag sett av berget Fuji blivit sönderplockade och omplacerade i en inte alls logisk och naturlig följd. Som om någon slagit dem i bitar och byggt något nytt, passat ihop bitarna på ett nytt sätt.

Exakt vad jordbävningen och katastrofen i Fukushima gjorde. Man känner igen sig i konstverket samtidigt som det visar något helt nytt. Jag blir enormt berörd av konstverket, både för att det berättar om en katastrof men också för att den ger hopp om att även det nya som uppstår ur ruinerna är något vackert och livgivande. Jag är tagen.

japan4

Den här bilden är en detalj ur konstverket Gold Country-Japon från 2008, det är tavlan längst till höger på bilden ovan. Den är så japansk i sitt uttryck och i sina färger att man blir lycklig. Ett japanskt träsnitt i modern tappning. Samtidigt som man ser det skandinaviska formspråket skymta fram. Att det finns ett släktskap vet vi och det fascinerar oss.

japan11

Här kommer ett monumental konstverk som täcker en hel vägg. Det heter ”Begins at the end of the beginning” och är skapat av Shigeru Idei. Här förenas det som karaktäriserar mångas uppfattning av Japan och japansk konst: det enkla, det skira, det vemodiga, sorgsna, starka, humoristiska och vackra.

japan12

japan13

Tittar man noga på detaljerna ser man det klassiska japanska bläckmåleriet som samsas med nya serietecknarliknande illustrationer, som man känner igen från serier och filmer och som syns tydligt i björnen, kaninen och fågeln. Det gamla möter det nya och det blir intagande.

japan14

japan15

Det är inte bara formerna och innehållet i konstverken som andas Japan och japansk kultur, även färgerna gör det. ”Message from Faraway, Current II” från 2011 skapad av Toshiko Watanabe (född 1947) fokuserar också på naturen. Här är det målat på papper och färgerna med silverinslag lyser starkt, ger en känsla av havet och himlen och jorden och rörelsen i den livgivande skapelsen.

Det är samma vatten som cirkulerar på jorden sedan tiderna begynnelse, inte en droppe har försvunnit eller tillkommit sedan dess. Det svindlar att tänka på, och inte vet jag om det är det som är meddelandet från längesedan, men det är tanken jag får: att allt samtidigt är nu och då och måste värnas för att bli ett sen. Japansk konst är ofta minimalistisk, liksom det här konstverket, men oj vad det öppnar upp för egna tankar och tolkningar.

japan17

Yasushi Kanno (född 1971) har skapat ”Monnlight on the Lotus” som syns i förgrunden. Det är lotusblommor i marmor och silver, ett konstverk som också kommit till efter den stora jordbävningen. Här ser man hur omvälvande händelser sätter sina tydliga spår i konsten och i människors liv.

japan9

Men det är konstverket bakom blommorna som jag fäster min blick på, ”The Winter Forest”, en väv skapad av Kyoko Nakahara (född 1987). Hon är en textilkonstnär och har bland annat utbildat sig i Sverige under ett år (2010) och jag utgår ifrån att hon under det året fick uppleva en riktig svensk vargavinter. I alla fall är det känslan man får när man ser hennes vackra väv.

japan20

Konstnären har verkligen lyckat fånga det svenska och det japanska i ett och samma konstverk och det är en kombination som verkligen lyfter. Den isiga men samtidigt varma känslan av vinter i kombination med det så otroligt japanska körsbärsträdet i vintervila är ett bevis på att det svenska och det japanska formspråket verkligen är lika och andas samma känsla. Jag är imponerad.

japan6

japan7

Ytterligare en monumental målning är den här, ”Floating petals in the shallow” målad av Yuki Yanada. Den är helt fenomenal och måste bara ses.

japan8

japan10

Genom Nao Kimuras fantastiska fjärilssvärm ”Labyrinth” skymtar Taeko Ukons ”The Shore of Visions – The People hanging around”, lysande blå puppor som jag tycker det ser ut som. De är magnifika.

Det finns mer att se, det här är inte allt! Det är 15 konstnärer som ställer ut och de är alla sevärda, tänkvärda, roliga, oroande och helt fantastiskt vackra, ja, magiska. Och allt detta i ett enda rum! Utställningen är otroligt bra arrangerad, en eloge till den eller de som ordnat konsten, där konstverken interagerar med varandra och förstärker känslan av Japan.

Jag rekommenderar alla som är minsta lilla intresserad av konst, och då särskilt japansk konst – eller kultur – att se den här utställningen. Och har du inte möjlighet att ta dig till Södertälje är det möjligt att ladda ner utställningskatalogen från konsthallens hemsida. Där finns mycket att se och lära om konstnärerna och deras tankar kring sina konstverk. Det enda som saknas i katalogen är en bild på varje konstnär, det hade förhöjt läsningen ytterligare.

Tack Södertälje konsthall – igen!

Japansk anime på Östasiatiska

anime9

Det är mycket jag gillar med Östasiatiska museet på Skeppsholmen, mitt favoritmuseum i Stockholm, men en av de saker jag gillar mest är att deras utställningar ofta är små och koncentrerade. Inte alltid, men ofta. Ett av skälen till det är att museet i sig själv inte är särskilt stort vilket gör det svårt med större utställningar. Det är behagligt som omväxling.

Just nu pågår en utställning som heter Japan – Kingdom of Characters som handlar om de japanska anime figurer som är så älskade inte bara i hemlandet utan i större delen av världen. På bilden ovan syns i princip hela utställningen, men trots sin litenhet innehåller den mycket information och känsla. Det är bra gjort.

anime1

Utställningen är en uppföljning av den manga utställning som museet ordnade för tio år sedan, den första i Sverige och i början av den stora japanska invasionen i Sverige när det gäller manga och anime. Östasiatiska kände verkligen vart vinden var på väg då, trendsättare kan man absolut kalla det.

Hello Kitty är förstås ingen nyhet, henne har vi känt till sedan 1970-talet, men då var hon endast en tecknad gullig figur, inte en hel industri som hon är idag. Det är helt otroligt vad internet, dataspel, globalisering och sociala medier av alla slag har betytt för utvecklingen och spridningen av den japanska animé kulturen.

anime2

I utställningen får man möta flera av de mest kända figurerna från 1950 till 2000 talet. Här ses Ultraman, en 40 meter hög superhjälte som skyddar Japan från hot från yttre rymden. Han skapades under 1950 och 1960-talet men är lika populär idag.

anime7

Utställningen beskriver ett årtionde i taget med de största figurerna från den aktuella epoken utvalda för en närmare presentation. Tillsammans med figurerna visar man också olika viktiga sociala och politiska händelser som påverkade Japan under den tidsperioden, som påverkade utvecklingen och expansionen av vissa figurer.

anime3

Här visas några av de mest populära figurerna under min barndom, vissa av dem är lika stora – om inte större – idag som de var då.

anime6

Här ses de mest populära figurerna under 2000-talet. Under den här perioden har fenomenet fullständigt exploderat. Ett kännetecken på animé figurerna och som är väldigt typiskt japanskt – fick vi lära oss på utställningen av den intressanta introduktion som hölls av personalen – är de stora ögonen.

Enligt japanerna är det genom ögonen man förmedlar känslor och uttryck vilket gör ögonen mycket viktiga och centrala och därför tecknas mycket stora.

anime5

I utställningen har man byggt upp ett barnrum enbart av Hello Kitty produkter. Hello Kitty figurerar i tusentals och åter tusentals produkter och som aldrig verkar minska i popularitet. I Taiwan finns det en flygplats med ett rum inrett endast med Hello Kitty produkter, och flygplan med fullständig Hello Kitty inredning.

Ja, man blir lite fundersam efter ett besök på den lilla men lärorika utställningen: vad gör att även vuxna hänger sig åt dessa påhittade figurer? Vad fyller det för behov? Bör man bli betänksam eller ge sig hän? Själv saknade jag Hamtaro på utställningen!

Utställningen pågår till den 15 juni och är arrangerad av Japan Foundation som etablerades 1972 för att sprida kunskap och intresse för Japan och japansk kultur. Man kan helt klart konstatera att de sannerligen lyckats med sitt uppdrag och någon mättnad på japanska små figurer syns inte en skymt av vid horisonten. Men vem vill se det? Inte jag!