Färgsprakande Nils Dardel

dardel1

Jag gillar att Moderna museet lagt beslag på den här annonspelaren utanför Nationsmuseum, precis där Skeppsbron börjar. Pelaren är, vad jag vet, alltid täckt av affischer om den senaste utställningen på museet. Det blir som en hälsning och en extra injektionsskjuts för att klara den sista backen upp mot museet. Jag gillar den skarpt.

Just i dagarna är den täckt av affischer om den nya sommarutställningen som öppnade i går, den 29 maj, och som heter ”Nils Dardel och den moderna tiden”. Redan här, innan man kliver över bron till Skeppsholmen, inser man att det kommer att bli en färgsprakande upplevelse, och det blir det.

dardel9

Jag uppskattar verkligen den nya (vad jag vet) trenden inom museivärlden att matcha färgen på utställningens väggar med färgen på konsten som visas. Fösta gången jag var med om det på ett drabbande sätt var när jag såg Frida Kahlo utställningen på Arken i Köpenhamn i höstas, andra gången var Millesgårdens utställning om modernitetens kvinnor tidigare i våras, och nu Moderna museets Nils Dardel utställning.

dardel8

Färgsättningen förhöjer upplevelsen på ett fantastiskt sätt, men det passar antagligen bara när konsten i sig själv är färgglad och sprudlande, och det är utan tvekan Nils Dardels konst. Moderna museet har verkligen lyckats framhäva det.

Man blir otroligt glad av att vandra runt i lokalerna och bara insupa livsglädjen, styrkan och kraften i konsten. Att sedan konstverken i sig själva är en lika stor upplevelse är förstås självklart. Det är de som är naven i upplevelsen.

dardel3

”Den döende dandyn” är utställningens främsta, liksom ett av museets, paradnummer. Den drar blickarna till sig som alltid. Här ser man tydligast att Nils Dardel (1888-1943), liksom så många andra svenska konstnärer i början av förra seklet, gick i skola hos Henri Matisse i Paris. Men det är främst i färgerna det syns, inte i formen och känslan, där har Dardel funnit ett eget språk och en egen stil.

Även om man sett den här tavlan många gånger är den lika njutbar och fantastisk att se varje gång. Vad som var dagens överraskning var att det fanns en föregångare till tavlan. ”Den döende dandyn” som vi är van vid målades i olja 1918, samma år målades en mindre variant i gouache på papper, med samma namn. Den hänger bredvid. Något med den är annorlunda, förutom det uppenbara med färgerna och storleken. Vad?

dardel2

Jag tittar närmare, länge och väl. Samma döende dandy, samma komposition av människor, samma skeende med filten etc.. sen ser jag det: människorna omkring den döende dandyn är enbart män. I den mest kända är det kvinnor som pysslar om den döende mannen. Endast en man finns med i bakgrunden, som brister ut i gråt (ser absolut ut att vara Rolf de Maré).

Det är ingen hemlighet att Nils Dardel var bisexuell och det här två konstverken bredvid varandra blir ett vittnesbörd om hur han levde i två världar, kanske med spänningar emellan, eller inte. Jag vet inte, men vackert blir det. Jag får läsa på i den fina utställningskatalogen som jag självklart köpte, kanske får man svaret där. Tills vidare tillåter jag mig att fantisera och spekulera.

dardel6

Ett annat konstverk som till vardags, liksom ”Den döende dandyn”, hänger på Moderna museet är det här som jag skrivit om tidigare: ”Crime passionnele” från cirka 1921, målad i olja. Jag älskar den i sin sprakande färgprakt och all den dramatisk som utspelar sig mellan ramarna. Den är enormt fantasieggande. Vad jag inte visste är att det finns en föregångare till den målningen också.

dardel4

”Dam i gröna pyjamas mördande herre i svart”, målad 1918 i akvarell, heter den och är inte lika dramatisk som den första, men absolut lika vacker och färgsprakande. Det är det som gör Nils Dardel så fantastisk, att han låter färg och form ta så mycket plats. Och att han låter detaljrikedomen flöda över, vilket inte alls är störande utan endast uppiggande. Man blir glad även om ett passionerat kärleksdrama med ett mord som resultat egentligen borde få omvänd effekt.

dardel12

Det fanns många konstverk av Nils Dardel som jag aldrig sett tidigare och det var många spännande upptäckter och bekantskaper som kunde göras. Den här lilla tavlan som heter Baren, målad 1920, var en av dem. Den berättar i all sin enkelhet väldigt mycket om både konstnären, tiden och samhället där och då. Återigen får man lust att skriva en hel roman utifrån en enda liten tavla. Nils Dardel har den effekten på fantasin. Magiskt.

Jag kommer att skriva med om utställningen, det finns mycket mer att berätta, men för er som har möjlighet rekommenderar jag självklart ett besök på museet. Utställningen pågår till den 14 september.

Annonser

Barockt – en spegling av vår tid

bild-72

Så här dagen efter valet till Europaparlamentet känns det som om det är på sin plats att reflektera över sakernas tillstånd, och då menar jag mer precist den bruna vågen som sveper över Sverige och Europa just nu. De högerpopulistiska och främlingsfientliga partierna får många röster och erövrar många mandat i parlamentet.

Det ska sägas direkt: det är hemskt och obehagligt på alla sätt. Det finns mycket att säga om det, men just nu är det den historiska okunskapen som plågar mig mest. Att man inte tycks minnas något om hur det var för inte alls särskilt länge sedan. På utställningen Barockt Kulturhuset blir vi påminda om något viktigt.

Tavlan ovan heter ”Ung man med papegojor och markattor” och är målad år 1670 av David Klöcker Ehrenstrahl (1628-1698). I utställningskatalogen står det skrivet:

”Att samla världen omkring sig var viktigt för furstar och stormän i 1600-talets Europa. Växter, djur och även människor från avlägsna kontinenter tog plats i deras palats som exempel på Guds märkliga skapelse.

Här har den svenska hovmålaren porträtterat en ung afrikansk man omgiven av exotiska djur. Mannen är skildrad på gränsen mellan två världar: tillsammans med djuren hör han till det främmande och gåtfulla men med sina eleganta kläder och lediga gestik tar han plats i den svenska hovmiljön.”

bild-73

Ja, det kan ju tyckas ganska oskyldigt, att hämta hem en ung man från Afrika och visa upp som ett mellanting mellan människa och djur. Det var exotiskt och äventyrligt, men det var samtidigt embryot till kolonialismen och slaveriet.

Det har man tagit fasta på i utställningen och med finns ett konstverk av den – ofta kontroversielle – svenske konstnären Makonde Linde (född 1981). Konstverket heter Hope och är skapat 2008-2009. I utställningskatalogen skriver man om konstverket: ”där utrymningsinstruktioner för passagerarna på ett historiskt slavskepp ger västvärldens rationella säkerhetstänkande en ny innebörd”.

När man ser målningen undrar man först vad den har att göra på utställningen över huvudtaget. Sedan tittar man närmare och börjar att småskratta åt alla finurliga lösningar. Sen sätter man definitivt skrattet i halsen och förfasar sig över vilken briljant metafor för den västerländska kolonialismen och rasismen målningen är.

Konstverket fastnar i minnet, kladdar sig fast på ett mycket obehagligt sätt. Målningen är inte bara briljant, den är avskyvärd i sin elegans och träffsäkerhet. Man mår illa. Konstnären träffar rakt i solar plexus och han gör det med ett skratt. Det gör det värre.

Jag har tänkt mycket på dessa konstverk i samband med de rasistiska partiernas framgångar i Europa. Ett av deras paradnummer är att Europa ska vara vitt och att inga migranter eller flyktingar är välkomna, särskilt inte från Afrika. Då tänker jag: har de ingen historisk kunskap alls? Vet de inte att allt började med kolonialismen och det vita Europas erövrande av Afrika och andra delar av världen?

De största mottagande migrationsländerna är Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Italien, alla stora kolonialmakter när det begav sig på 1700 och 1800-talet. De la länder och folk under sig och gjorde dem till sin egendom och tvingade dem att bli undersåtar till det avlägsna riket i norr. Och nu är de inte välkomna. Ser man inte orsak och verkan här?

Det finns mycket att reflektera över när det gäller vår tid och kopplingarna till historien och det är just vad som görs – och vad som händer med betraktaren – på utställningen Barockt. Kan en utställning blir mer lyckad än så? Missa inte!

Joana Vasconcelos i Versaille – och på Kulturhuset

versaille1

Det var en överraskning att möta den portugisiska konstnären Joana Vasconcelos (född 1971) på Barockt utställningen på Kulturhuset i Stockholm. Jag kände omedelbart igen det här konstverket Perruque (vilket betyder peruk) från 2012. Förra gången jag såg den skulpturen var i slottet Versaille utanför Paris sommaren 2012. Då var den placerad i Marie-Antoinettes sovrum.

versaille2

Vid ingången till utställningen fanns ännu ett verk av Joana Vasconcelos som verkligen visar varför hennes konst passar alldeles utmärkt i sammanhanget. I utställningskatalogen har Estelle af Malmborg, biträdande chef Konst & Design i Kulturhuset, skrivit följande om henne:

”Som ingen annan förkroppsligar Joana Vasconcelos det barocka uttrycket i monumentala skulpturer och installationer som leker med skönhetsbegrepp och proportioner. Med humoristisk underton omvandlar hon vardagliga ting som kastruller, peruker, strykjärn, parfymflaskor eller knypplad spets till förföriska, magnifika och högst oväntade konstobjekt.

Sinnliga och samtidigt oroväckande väcker de frågor om kvinnan som objekt, om klass, överkonsumtion, nationell identitet och kolonialism. Här förenas metamorfoser, illusoriska effekter, teatraliskt, förkonstling och överlastad ornamentik – allt i enlighet med barockens estetik.”

CIMG1448 kopia

Om du missade utställningen i Versaille så låt mig ta dig med på en rundtur i slottet, inte alla konstverk är med här men många nog för att ge en uppfattning om hur hennes konst ser ut och hur den har kombinerats med slottets egen interiör. Det blev ett möte som det sprakade om. Här ses de berömda skorna gjorda av kastruller.

Skorna är eleganta, anpassade för fest och dans, men gjorda helt och hållet av kastruller. Här krockar stereotyperna rejält med varandra och stämmer till eftertanke. Mäktigt.

CIMG1453 kopia

Flera konstverk, likt detta röda hjärta, var gjorda av platsbestick. Stora, magnifika former hängde som stora juveler i guldtaket, det var inte förrän man kom riktigt nära som man såg att de var gjorda av bestick.

CIMG1467 kopia

Det här konstverket gör sig verkligen i slottets salonger, ett sammetsklätt matbord med två stora kräftor vid kortändan, beredda att äta vadå? Oss människor? De är uppklädda i virkade dräkter, de firar fest och är inte öppna för att bli uppätna av oss. Hämnden kommer? Den som äter riskerar alltid att bli uppäten som hämnd. Precis vad som hände det franska kungaparet som levde i slottet.

CIMG1470 kopia

Vad ska man säga om dessa lejon? Dem har jag reflekterat över många gånger sedan jag såg dem. Två majestätiska marmorlejon som i vanliga fall, när de är så att säga nakna, är skräckinjagande och hotfulla. Vad händer med dem när de kläs in i vita, skira virkade dräkter? De blir helt enkelt kastrerade. Det är ett brutalt uppvaknade. Är det vad som händer med kvinnor som kläs i spets och volanger?

CIMG1477 kopia

Det hängde många enorma skapelser i taket, vilket fungerade utmärkt i ett slott med så högt till tak och dessa vackra vägg och takmålningar. De gör sig otroligt bra i slottsmiljö.

CIMG1476 kopia

CIMG1481 kopia

CIMG1485 kopia

Mest häpnadsväckande av allt var ändå denna helikopter i naturlig storlek som klätts in i fjädrar, diamanter och allt vad en kvinna i galakläder kan tänkas pryda sig med. Vår fråga när vi stod där och häpnade över skapelsen var: kan den fortfarande flyga?

Ja, Joana Vasconcelos passar definitivt in på en utställning om barocken. Hon är fantastisk!

Barocken rockar barockt fett

barock1

Det var inte lätt att hitta utställningen Barockt i Kulturhuset, men till slut lyckades jag. Till alla som funderar på att gå dit vill jag säga: åk högst upp i Kulturhuset till plan 3 och sök längst in i hörnet. Där är det. Det är verkligen en utställning värd att leta efter.

Under tiden som Nationalmuseum håller stängt för renovering har mycket av konsten utlokaliserats till andra lokaler i Stockholm, och andra ställen. Utställningen Barockt består av många verk som funnits länge på Nationalmuseum men som absolut får ett nytt liv i den kombination med varandra de befinner sig i just nu.

barock2

Den här tavlan har man ju sett några gånger, ”Kung Kandaules av Lydien visar sin gemål för Gyges” av Jacob Jordaens (1593-1678), men här i sitt rätta sammanhang framträder den i all sin glans. En sådan vacker kvinna med sina fylliga former där varje grop i lår och rumpa är ett tecken på skönhet värt att visa upp och beundra. Det hade varit tider det, om man levt på den tiden med det idealet.

Det är det fina med barocken: more is more is more is more… det finns inga gränser eller begränsningar för något, allt är upphöljt flera gånger om. Det visar den här utställningen tydligt, och i sin blandning av gammalt och nytt visas också att inte allt i vår tid är ljus och fräscht, inte allt är vitt och minimalistiskt. Vi finns, vi som älskar det svulstiga, det överdrivna, det översvämmande, om än lite i smyg.

barock5

Självklart finns det en kombination av dessa två ytterligheter, det här fantastiskt vackra konstverket är ett exempel på det: ”Shadows, Reflections and All That Sort of Thing” från 2010.

Ett fotografi av Jorma Puranen som skapat konstvek av gamla 1600-tals porträtt som fotats i starkt dagsljus. Här kombineras barockens svulstighet med dagens stilistiska ideal. En dramatiskt vacker kombination. Man kan tack och lov äta kakan och ändå ha den kvar.

barock16

Ett av barockens kännetecken är längtan efter, och svärmandet för, andlighet, religiositet, fromhet och helgon. Här ses ”Den heliga Rosa från Lima”, ett peruanskt helgon målad av Bartolomé Esteban Murillo (1618-1682). Här finns allt med som gör barocken till den speciella stil det är.

barock7

Och här har vi samma helgon från Peru skapad 1989 av det franska paret Pierre et Gilles. Trots all den moderna tekniken och det på ett sätt helt annorlunda uttrycket i konstverket finns samma känsla av vördnad inför det stora obegripliga. Det tycker jag är fantastiskt.

Den första tavlan förmedlar fysiskt lidande och den andra en betydligt mer kolorerad sådan, men man upplever den ändå inte på låtsas och den känns definitivt inte som ett hån eller som att man driver med originalet. Nej, det finns ett band emellan dem som stämmer till eftertanke.

barock8

När jag närmade mig detta konstverk, som en stor tallrik fäst på väggen, reagerade jag spontant med att tänka att det kunde ha varit något skapat av Frida Kahlo, det andades samma känsla av färg, form och smärta. Till min överraskning upptäcker jag att det är skapat av den brasiliansk konstnären Adriana Varejao, ”Ama Divers” från 2011.

Släktskapet är genom den sydamerikanska kontinenten som förenar dem. En kontinent som många har förgripit sig på; kroppar som man förgripit sig på, kulturer och människor. Som en djärv protest mot alla dessa övergrepp flödar färgen, formen och kraften gränslöst. Frida Kahlo då, Adriana Varejao idag. Det är barock i vår tid.

barock13

En av de vackraste konstverken på utställningen är den här målningen: ”Heartbeat of the Death 6” av Haruko Maeda, 2011. Hon är från Japan men bor i Österrike och förenar i sin konst den japanska manga traditionen med den katolska bildkonsttraditionen och vad kan vara mer lämpligt att utgå ifrån då om inte döden. Det här konstverket är stort ock kräver en närmare granskning.

barock17

Det är en fantastik utställning som jag absolut kommer att skriva mer om, det finns så mycket att berätta och så mycket att reflektera kring. Kombinationen av gammalt och nytt i utställningen är kreativt och verken för ett samtal med varandra genom tid och rum och man känner sig definitivt som en del av samtalet.

Men det ska sägas också att det finns en hel del obehagligt och rent ut sagt äckligt i utställningen också, men det är absolut nödvändigt för att man ska kunna ha en chans att förstå vad barocken verkligen handlade om både då och nu.

Som en sinnebild för barockens innersta själ och vilja är den lilla utställningskatalogen som ser så vacker och näpen ut att man absolut inte kan låta bli att köpa den. Konstigt nog är den inplastad och det finns ingen öppnad bok att bläddra i så man får köpa den osedd.

Väl hemma öppnar jag den med förväntan men när jag river av plasten drabbats jag av ett akut kort och intensivt illamående: boken är luden. Den är sträv och torr som mockaläder. En helt oväntad sinnesupplevelser som chockar mig för att jag var totalt oförberedd.

Fortfarande har jag svårt att hålla i boken, det torra läderliknande omslaget är strävt och ormskinnsliknande mot mina händer. Men jag kan inte hålla mig borta från boken, jag vill så gärna läsa mer och se på bilderna. Barocken i ett nötskal: skönhet, längtan, äckel och obehag på samma gång. Som livet helt enkelt.

Missa inte! Utställningen Barockt finns på Kulturhuset fram till den 19 oktober. Väl värt ett – eller varför inte fler – besök. Jag tänker definitivt återvända.

Japansk anime på Östasiatiska

anime9

Det är mycket jag gillar med Östasiatiska museet på Skeppsholmen, mitt favoritmuseum i Stockholm, men en av de saker jag gillar mest är att deras utställningar ofta är små och koncentrerade. Inte alltid, men ofta. Ett av skälen till det är att museet i sig själv inte är särskilt stort vilket gör det svårt med större utställningar. Det är behagligt som omväxling.

Just nu pågår en utställning som heter Japan – Kingdom of Characters som handlar om de japanska anime figurer som är så älskade inte bara i hemlandet utan i större delen av världen. På bilden ovan syns i princip hela utställningen, men trots sin litenhet innehåller den mycket information och känsla. Det är bra gjort.

anime1

Utställningen är en uppföljning av den manga utställning som museet ordnade för tio år sedan, den första i Sverige och i början av den stora japanska invasionen i Sverige när det gäller manga och anime. Östasiatiska kände verkligen vart vinden var på väg då, trendsättare kan man absolut kalla det.

Hello Kitty är förstås ingen nyhet, henne har vi känt till sedan 1970-talet, men då var hon endast en tecknad gullig figur, inte en hel industri som hon är idag. Det är helt otroligt vad internet, dataspel, globalisering och sociala medier av alla slag har betytt för utvecklingen och spridningen av den japanska animé kulturen.

anime2

I utställningen får man möta flera av de mest kända figurerna från 1950 till 2000 talet. Här ses Ultraman, en 40 meter hög superhjälte som skyddar Japan från hot från yttre rymden. Han skapades under 1950 och 1960-talet men är lika populär idag.

anime7

Utställningen beskriver ett årtionde i taget med de största figurerna från den aktuella epoken utvalda för en närmare presentation. Tillsammans med figurerna visar man också olika viktiga sociala och politiska händelser som påverkade Japan under den tidsperioden, som påverkade utvecklingen och expansionen av vissa figurer.

anime3

Här visas några av de mest populära figurerna under min barndom, vissa av dem är lika stora – om inte större – idag som de var då.

anime6

Här ses de mest populära figurerna under 2000-talet. Under den här perioden har fenomenet fullständigt exploderat. Ett kännetecken på animé figurerna och som är väldigt typiskt japanskt – fick vi lära oss på utställningen av den intressanta introduktion som hölls av personalen – är de stora ögonen.

Enligt japanerna är det genom ögonen man förmedlar känslor och uttryck vilket gör ögonen mycket viktiga och centrala och därför tecknas mycket stora.

anime5

I utställningen har man byggt upp ett barnrum enbart av Hello Kitty produkter. Hello Kitty figurerar i tusentals och åter tusentals produkter och som aldrig verkar minska i popularitet. I Taiwan finns det en flygplats med ett rum inrett endast med Hello Kitty produkter, och flygplan med fullständig Hello Kitty inredning.

Ja, man blir lite fundersam efter ett besök på den lilla men lärorika utställningen: vad gör att även vuxna hänger sig åt dessa påhittade figurer? Vad fyller det för behov? Bör man bli betänksam eller ge sig hän? Själv saknade jag Hamtaro på utställningen!

Utställningen pågår till den 15 juni och är arrangerad av Japan Foundation som etablerades 1972 för att sprida kunskap och intresse för Japan och japansk kultur. Man kan helt klart konstatera att de sannerligen lyckats med sitt uppdrag och någon mättnad på japanska små figurer syns inte en skymt av vid horisonten. Men vem vill se det? Inte jag!

Hildning Linnqvist i Grekland

hilding1d

Marabouparken, den hemtrevliga konsthallen i Sundbyberg, förvaltar konstnären Hilding Linnqvists efterlämnade livsverk; tavlor, skisser, fotografier och mycket mer. I ett rum på övervåningen i konsthallen finns en ständig utställning av Hilding Linnqvists konst som byts ut cirka fyra gånger per år efter vissa teman.

Det är en genialisk idé, att man får fokusera på ett stråk, eller tema, i taget. Utställningen är aldrig särskild stor vilket gör att man hinner njuta av enkelheten och lättheten i hans konst eftersom man inte riskerar att bli övermätt som man så ofta kan bli på stora utställningar eller museum. Det gör också att man får längta efter nästa tema.

hilding1a

Det tema som just har satts upp i konsthallen är Hilding Linnqvist i Grekland. Han reste vid flera tillfällen i den grekiska övärlden och utställningen visar tavlor, skisser och anteckningar från åren 1937-1978. Hans resor resulterade också i boken ”Grekisk resa” som kom ut på Bonniers förlag 1946.

hilding1b

Han målade gärna traditionella grekiska klädedräkter. Här ser man flera olika kvinnliga, klassiska grekiska kläder.

hilding 1f

Och här ses manliga, traditionella grekiska klädedräkter.

hilding1c

Många av akvarellerna och skisserna har självklart hav och himmel som motiv, det är oundvikligt när man besöker Grekland och dess övärld. Men Hilding Linnquist strävade också efter att återbilda det grekiska livet på tavernorna och vardagen, t ex genom kläderna skissade ovan.

hildingg

Tempeltrappa Delfi, olja målad 1937. Den här tavlan, som är den enda större målningen i olja på utställningen, målade han under den första resan till Grekland som gick till Delfi och Mykonos. I boken ”Grekisk resa” skriver han själv:

”Vid en havsvik ligger små vita städer som blommande strandängar. På natten lyser en röd stjärna i bergen: herdarnas eld. Mykonos, den vita staden vid havet – min barndoms vita julkyrkor med varmt ljus och blå skuggor bland granar i blå snö.”