Med Yayoi Kusama i oändligheten

IMG_1866xx

Det var med höga förväntningar jag kom till vernissagen för Yayoi Kusamas utställning ”I oändligheten” på Moderna museet, som öppnar på lördag den 11 juni. Jag hade hört och läst så mycket om hennes liv och konst, nu skulle jag äntligen få se alla dessa omtalade prickar.

Till min stora förvåning var det inte alls prickarna, och de mest kända konstverken, som fångande mitt intresse. Istället var det hennes tidigare konst, en annorlunda, mer stillsam, konst. Den här lilla tavlan till exempel från 1967, den utgår från ett fotografi av Yayoi Kusama, taget av Harrie Verstappen, och har sedan målats med tusch av konstnären själv.

Det är ett fantastiskt vackert litet konstverk i all sin enkelhet och det jag uppskattar allra mest med den är Yayoi Kusamas öppna blick som utan att tveka möter min. Jag känner att jag tycker om henne. Inte bara hennes konst utan hennes person.

IMG_1824xx

Men så klart, den som vill se prickar blir absolut inte besviken. Här finns massor av prickar och man blir glad av att se dem. Redan ute i Moderna museets trädgård börjar det med inklädda träd i fina röda tyger med vita prickar.

IMG_1831xx

IMG_1837

Inne på utställningen är ett av de första rummen fyllt av stora prickiga uppblåsta bollar i olika former. Man måste älska dem. Och man vill så gärna röra dem men det får man inte.

Barnasinnet vaknar till liv, man vill känna, klämma, studsa emot dem, men nej. Jag förstår varför, men jag förstår ännu mer hur barn känner sig varje gång man säger ”se men inte röra”. Besvikelse och lust till uppror. Men som vuxen håller man igen. Men i min fantasi kramar jag dem alla.

IMG_1918

IMG_1914

Vad är det egentligen med Yayoi Kusama och hennes förtjusning i pumpor? Prickar och pumpor är hennes främsta kännetecken. Man kan lura sig och tro att det är enkelt att göra pumpor till exempel, men det är det inte. I alla fall inte om man vill att det ska se ut så här. När man ser närmare på målningen ovan (målad 1981) inser man att varje prick är målad med minutiös precision, det gäller prickarnas storlek och förhållande till varandra. Inget är målat av en slump.

Yayoi Kusama målar också med starka, fantastiska färger, det vet vi. Hennes färgexplosioner tar dock aldrig över motivet för varje färg och färgkombination är vald med omsorg. Ingen färg dominerar över en annan, det är en perfekt harmoni i färgvalet och kombinationerna. Det är som om Yayoi Kusama dirigerar ett universum där längtan efter ordning, kontroll och skönhet är målet med konsten.

IMG_1853

IMG_1856

Av alla de artiklar som skrivits om henne inför den här utställningen vet vi att Yayoi Kusama hade en svår barndom och uppväxt, där hon utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp av sina föräldrar. Hon lider idag av psykisk sjukdom som hon självmedicinerar med sitt skapande. Hon bor permanent på ett psykiatriskt vårdhem i Japan där hon får den praktiska omsorg hon behöver. Själv tillbringar hon dagarna i sin ateljé. Hon är idag 87 år gammal.

Hon kommer från Japan, flyttade till USA på 1960-talet där hon slog igenom, men hon återvände till Japan igen. Utställningen visar hennes konst men också många filmer från de performance hon gjorde i USA, många nakna kroppar som målas och utgör konstverk. Det är en viktig inramning för att visa hennes mångsidighet som artist och hur holistiskt hon såg på konsten, men år 2016 känns 1960- och 70-talets happenings ganska passé.

IMG_1869

IMG_1872

Det som drabbar mig mest på utställningen är helt andra verk. Den här till exempel som heter ”Stilla havet” och som målades 1960, den är fantastiskt vacker. Det känns som en meditation att fördjupa sig i den. Först ser man ingenting mer än vit färg, sedan börjar man se skiftningarna i ljuset och plötsligt ser man de små vågrörelserna och plötsligt befinner man sig mitt i en ocean och tid och rum upphör. Man är i oändligheten.

IMG_1882

Flera av målningarna på utställningen har inte visats för publik förut och det gäller framför allt flera av de tidiga verken. Jag vet inte vilka av tavlorna det gäller men jag vet att flera av dem är magnifika. Se den här till exempel, den heter ”Möte” och är målad 1954. Den färg- och formsättning hon använder sig av här är helt underbar. Måste ses i verkligheten.

IMG_1884

Och likaså det här fyra tavlorna som kallas ”Försommar” och ”Blommor och rabatt, de är målade på 1950- och 1960-talet. Här ser man hur hon redan då började använda prickar som sin främsta målarteknik. Här ser man också hennes fenomenala förmåga att färgsätta så målningen blir stark i färgen men aldrig någonsin skrikig. Så otroligt vackra.

IMG_1863xx

Det finns två rum att stiga in i för att omslutas av oändligheten. Ett spegelrum fullt av prickiga, vadå? Fallossymboler? Kanske, men jag associerar mer till hattifnattarna i Mumindalen än till fallosar. Jag tror man övertolkar hennes konstverk ibland. Vackert är det i vilket fall.

IMG_1933

IMG_1935

Ett annat rum att gå in i är fyllt av risbollar i luften, också de prickiga. Det är ett magiskt rum. Lamporna, bollarna, ändrar hela tiden färg så man måste stanna kvar länge för att riktigt känna in konstverket. Rummet heter ”Oändligt spegelrum – Livets hymn” från 2015.

IMG_1892xx

IMG_1930

IMG_1927

Jag tycker att det är en fantastiskt vacker, rolig, eftertänksam och reflekterande utställning. Det känns verkligen som om jag lär känna Yayoi Kusama på djupet en aning och hon blir min vän. Framför allt påminns jag än en gång om, med den kunskap jag har om hennes bakgrund, hur läkande konst kan vara. Att det är en självbevarande kraft som hjälper en att överleva de mest plågsamma upplevelser. Konst är ytterst en fråga om liv och död.

IMG_1938

Och samtidigt kan den vara så underbart vacker. Som det här rummet som överrumplade mig med sin skönhet och stillsamhet. Konstverket heter ”Narkissos trädgård”  (1966/2016). Yayoi Kusama förenar det roliga och färgstarka med det serena, allvarliga och sakrala och båda – till synes – ytterligheterna känns lika äkta, drabbande och utmanande.

Hennes konst visar människans vackraste sidor och egenskaper och hon har varit tvungen att gå genom eld och vatten för att nå dit. Jag är så tacksam att hon delar det med oss. Jag lämnar utställningen stärkt till både ande, kropp och själ. Och glad. Jag blev verkligen genuint glad av den, både barnsligt glad som ett barn och djupt existentiellt glad som en medmänniska i oändligheten.

Utställningen öppnar den 11 juni och pågår till den 11 september.

Annonser

Starka känslor i ”När Marnie var där”

när-marnie-var-där-(2014)-large-picturexx

En ny tecknad japansk film har gått upp på biografierna här i Sverige: ”När Marnie var där”. Filmen hade premiär i Japan 2014 och är producerad av den berömda Studio Ghibli, samma studio som producerat de uppskattade filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och många fler.

Det finns ett stort intresse för allt japanskt i Sverige just nu så varje film som kommer väcker stor uppmärksamhet. Vilket de alltid förtjänar mer eller mindre. Även ”När Marnie var där” lever upp till de högt ställda förväntningarna, det är en riktigt stark filmupplevelse.

N-r_Marnie_var_d-rxxx

Filmens huvudperson är den föräldralösa flickan Anna som är 12 år. Hon bor hos fosterföräldrar men mår inte bra. Hon känner sig olycklig, ful, ensam och oälskad. Hon hatar sig själv. Hon får astmaanfall som snarare är psykosomatiska än fysiska. Hon är olycklig och det sätter sig i kroppen.

Det är viktiga ämnen för unga människor som behandlas i filmen: att känna sig älskad, accepterad, omtyckt och vara en självklar del av en större gemenskap. Anna säger det så gripande: ”Det finns en magisk cirkel i livet, antingen är man innanför den eller också är man utanför den. Jag är utanför den.”

N-r_Marnie_var_d-rxx

Anna blir skickad ut på landet för att tillfriskna och andas frisk luft och bli stark. Hon skickas till släktingar till fostermamman. Det är en familj så annorlunda än det hon är van vid. Här känner hon sig självklar och accepterad. Inte för att fostermamman är annat än mild och god, utan för att Anna själv släpper ned gardet. Här börjar hennes väg mot befrielsen av henne själv.

Det är en stark resa vi får vara med om. Japanska filmer väjer aldrig för starka, svåra känslor. Ögonen tåras igen och igen, man blir berörd, tagen och gripen. Studio Ghibli är världsmästare på att sätta ord och bild på barns övergivenhet, lojalitet och hopp om något bättre. De tar alltid barnen på allvar. Det är underbart att få vara med om som åskådare.

marnie

En gemensam nämnare för nästan alla japanska filmer, de tecknade, som jag sett är att en eller båda föräldrarna är döda. Oftast mamman. Jag har alltid tyckt att det är märkligt med alla dessa döda mammor, ungefär som om det är det värsta senarior japanerna kan tänka sig. Som om det var det sorgligaste och mest tragiska ett barn kan drabbas av. Så klart hemskt men ändå ett lite enformigt tema, har jag tyckt.

Men så plötsligt insåg jag en dag: med alla de krig och katastrofer som japan drabbats av under 1800- och 1900-talet (kriget mot Kina, andra världskriget, atombomberna, jordbävningar etc) är det en kollektivt erfarenhet. Alla japaner har den erfarenheten, att mista någon närstående, att mista en eller båda föräldrarna. De vet av egen erfarenhet hur hemskt det är men samtidigt är det en vardaglig upplevelse som miljoner japaner delar med varandra.

Här i Sverige, där vi levt i fred i 200 år och utan naturkatastrofer, lever vi inte med den kollektiva erfarenheten. I svenska barnböcker och filmer, till exempel i Astrid Lindgrens böcker och senare böcker, är det värsta som kan hända att man blir fosterbarn, föds utanför äktenskapet eller lever med skilda föräldrar. Man är övergiven men av helt andra skäl, inte lika dramatiska.

En spännande skillnad mellan svensk och japansk barn- och ungdomskultur tycker jag, väl värd att fortsätta utforska.

b7add56fb097fb9df686c769d4fada41-marnie9

Utmärkande för de japanska tecknade filmerna är också att de på ett eller annat sätt slutar lyckligt, hur sorgligt det än är på vägen dit. Det gäller även den här filmen, man lider med Anna men det ordnar sig för henne och man drar en suck av lättnad.

N-r_Marnie_var_d-r

I ”När Marnie var där” finns inga övernaturliga filurer, inte som man har vant sig vid i många av de andra filmerna, men det gör inget. Filmen är både dramatisk, komisk och gripande på djupet ändå. Ibland kan livet vara så innehållsrikt och osannolikt att det inte behövs läggas till något extra.

Det jag också uppskattar med Studio Ghiblis filmer är att de är så otroligt vackert tecknade och målade, varje detalj är frammejslar med omsorg och korrekthet. Man njuter av det gedigna hantverket. Filmen är barntillåten men jag vill ändå påpeka att det är starka känslor inbladade så de allra minst barnen bör nog vänta med att se den. Åldrarna runt 10 år tror jag är den mest idealiska. Och så vi vuxna förstås, vi är alltid en viktig målgrupp.

movie-player

Med lite större barn kan man se filmen på originalspråk, japanska, med svensk text. Det förhöjer definitivt upplevelsen. Sammanfattningsvis: återigen en fantastisk filmupplevelse från Studio Ghibli. Jag rekommenderar den!

Madame Butterfly – igen!

maxresdefault

Var på Kungliga operan och såg Madame Butterfly igen. Det var andra gången i år, första gången var i våras, men jag kunde inte motstå att gå och se den en gång till bara för att få höra Asmik Grigorian sjunga ledrollen som Cio-Cio San, det vill säga Madame Butterfly.

Förra gången var det Sara Olsson som sjöng rollen som Madame Buttefly (det har jag skrivit om tidigare på bloggen) och hon gjorde ett mycket bra jobb. Jag såg föreställningen den gången för att jag i första hand ville se operan, hade inte sett den tidigare, och då spelade det inte någon roll vem som sjöng.

Jag tyckte om operan och föreställningen är väldigt skickligt  regisserad av Kirsten Harms. Jag kunde inte låta bli att boka en biljett till eftersom jag hade läst så många översvallande recensioner om Asmik Grigorian rollprestation. Jag kände att jag inte ville missa chansen att höra henne.

MadamaButterfly_fst2

Det ångrar jag verkligen inte. Asmik Grigorian är helt magnifik i rollen. Ibland var det närmast omöjligt att förstå hur den lilla kroppen kunde producera så starkt ljud och kraftfull sång. Hon såg inte ens ut som om hon tog i. Det var helt enastående.

Men det var ändå i de svaga, de lågmälda partierna, som hennes röst visade vilka kvalitéer den har. Även när hon sjöng så tyst att det närmast liknade en viskning hördes varje ord och varje ton i varje hörn av Kungliga operans salong. Det var otroligt bra. Jag är verkligen glad att jag fick vara med om den här upplevelsen.

Hennes inlevelse i rollen som den, till synes lurade och bedragna, Madame Butterfly var intensiv. Det smärtsamma slutet när hon offrar sig för sitt barn skull berörde på djupet, jag tror alla i salongen fick tårar i ögonen. Vissa snyftade så det hördes. Det var starkt, intensivt och plågsamt vackert.

MadamaButterfly_fst1b

Första gången jag såg föreställningen koncentrerade jag mig i första hand på musiken och brydde mig inte lika mycket om att följa med i texten (översättningen som syns i en display uppe i taket). Jag tänkte att jag hade tillräckligt stor kunskap om själva handlingen att jag inte behövde följa med i texten.

Men det borde jag ha gjort eftersom jag inser nu att jag missbedömde vissa delar av handlingen då. Den här gången var jag mer uppmärksam på detaljerna och insåg att all skuld för Madame Butterflys öde inte kunde läggas enbart på Pinkerton och de andra männen i spelet.

Cio-Cio San var medveten om vad hon gav sig in i, även om hon som alla förälskade människor hoppades att allt skulle gå bra, att det trots allt skulle handla om äkta kärlek och inte ett lustfyllt tidsfördriv. Hon valde att ingå äktenskap med den amerikanske sjökaptenen för att komma bort från den misär hon hamnat i då hennes familj mist allt de ägde.

Hon valde illusionen framför fattigdom och förnedring. Hennes släkt var också på det klara med vad det var för en slags charad som utspelade sig framför deras ögon och fram tills Cio-Cio San valde att avsäga sig tron på sina gudar och anamma den västerländske guden var de på hennes sida. Men där drogs en gräns.

Kanske var det därför hon valde att begå harakiri (precis som hennes far hade gjort) för att behålla sin heder. Hennes kort på hand hade synats och hon hade förlorat. Hon hade gjort en chansning men den hade inte lyckats vilket hon tog konsekvenserna av på ett klassikt japanskt sätt.

3438190_2048_1152

Historien fick en annan betydelse för mig när jag bortsåg från den romantiska västerländska tolkningen av den och jag såg relationen mellan Madame Butterfly och Pinkerton för vad det var: ett beräknande spel för dem båda. Att det skulle slå fel var väntat även om Cio-Cio San hoppades in i det sista att allt skulle sluta väl.

Trots denna breddade förståelse av historien upplevde jag, precis som förra gången, att regissören Kirsten Harms med mycket små men dramatiska effekter får fram det strukturella patriarkatet som styr vår värld.

Scenen med sjömännen och den ensamma flickan är omöjlig att återge på ett trovärdigt sätt, den måste ses och upplevas med egna sinnen. Den illustrerar ett övergrepp så elegant och obehagligt att jag har svårt att se på. Jag vill blunda, för scenen och för verkligheten, Men jag kan inte sluta titta.

Cio-Cio San spelar högt och förlorar och det får hon betala ett brutalt pris för, hon förlorar allt, men den här gången upplevde jag på ett annat sätt än förra gången att även Pinkerton gjorde en kännbar förlust även om han tog hem det yttersta priset: att behålla sin heder.

Vilken föreställningen! Tack Kungliga operan!

Unik Matisse Arabesque i Rom

IMG_2161

På väg till Rom och kollar som vanligt upp om det finns någon spännande utställning dit jag ska, det gör jag alltid. Lycka: jag upptäcker att en Matisse utställning pågår samtidigt som jag ska vara där. Henri Matisse, en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Utställningen heter Arabesque och utforskar Matisse influenser av arabisk konst, asiatisk (främst japansk) konst och konst av afrikanska ursprungsfolk. Utställningen visas på Scuderie del Quirinale fram till den 21 juni.

Det var sannerligen ingen enkel sak att hitta fram till utställningen, det verkar inte vara italienarnas starkaste sida att göra reklam och lägga ut en snitslad bana fram till utställningen. Den här skylten var i princip det enda som visade vägen.

IMG_2142

I ösregn hittade jag till slut rätt ingång i det mastodont stora palatset som i en del rymmer utställningen, men det var verkligen värt besväret. Det är en av de bästa utställningar jag varit på, vilket självklart, delvis, beror på min fascination av Matisse, men inte bara. Det är också en mycket bra och pedagogiskt genomtänkt utställningen.

matisse1791

image-2 kopia

Matisse-Zorah-sulla-terrazza

I första rummen får vi ta del av klassisk konst av Matisse: blommor. Sedan kommer arabiska och nordafrikanska influenser, särskilt från Marocko. Han fångar färgerna, ljuset och atmosfären i Marocko på ett underbart sätt.

Jag har varit i Marocko några gånger och när man står framför en av Matisse konstverk från Marocko är det som om man nästan känner doften av landet, den varma, torra doften av blommor, kryddor och sand. Det är omöjligt att förstå hur han lyckas med det.

moorish

matisse-8

Men en av de saker som gör min beundran för Matisse så stor är hans sätt att måla kvinnor. Titta på de här två tavlorna som är med på utställningen. Den första har jag skrivit om förut, den andra var helt ny för mig men de har en gemensam nämnare: kvinnorna på bilden är helt ointresserade av målaren och betraktaren.

Kvinnorna är helt upptagna med sig själva och varandra, de är helt och hållet subjekt, inga objekt för någon. Det är fantastiskt hur han lyckas med det i målning efter målning. Jag upphör aldrig att fascineras av det.

I den första tavlan ser man att kvinnorna är fullt upptagna med att prata med varandra, och innan de gjorde det har de just musicerat med en fiol och läst i en bok. Fiolfodralet är fortfarande öppet och boken ligger tillfälligt uppslagen och upp och nedvänd i väntan på att kvinnan ska plocka upp den igen för att fortsätta läsningen.

Den andra målningen är lika intressant. Här har vi två modeller som vilar mellan posteringarna. Vad skiljer den bilden frän alla andra jag sett av modeller i vila som andra manliga konstnärer målat?

För det första att de har kläder på sig, de sitter inte halvnakna i pausen (vilken ingen vettig modell skulle göra självmant) och för det andra, de har precis avslutat ett parti schack. Brädet ligger framme och väntar på att användas igen.

Det är så underbart! Jag är säker på att alla Matisse tavlor av kvinnor klarar Bechdeltestet. Kvinnorna är så självklara, så avslappnade och deras blick viker inte för något. Jag stod framför de här två tavlorna i en evighet och bara njöt.

15-Henri-Matisse-Due-donne-1050x700

Med på utställningen finns många skisser också, här ser man Matisse skicklighet inte bara som målare utan också som tecknare. Hans linjer har inget avbrott, han drar varje linje i ett enda svep och allt tycks forma sig precis efter hans vilja. Det ser så lätt och elegant ut och kvinnorna småler i mjugg över sakernas tillstånd.

Jag vet ingen annan manlig konstnär som kan måla kvinnor som utstrålar en sådan självklar auktoritet som Matisse.

08-Mattonella-con-decori-policromi

Det som gör utställningen otroligt sevärd, förutom alla fantastiska konstverk av Matisse, är att man sida vid sida med hans konstverk lånat i sådant han inspirerades av: arabisk keramik, japanska träsnitt, afrikanska träskulpturer och så vidare.

Här ser man tydligt hur han influerats av deras färger, former och uttryck. Det är genialiskt att sammanföra hans konst med dess många inspirationskällor. Det blir så tydligt hur han inspirerats och entusiasmerats av den gamla konsten och dess uttryck, vilket han var noga med att berätta.

dsc_0594

Nytt för mig vara att Matisse också gjort scenografin och kläderna till en balett: Näktergalen av Igor Stravinskij (1914) som bygger på H C Andersens saga om den kinesiske kejsaren som blir förälskad i den sjungande näktergalen.

Här blir det asiatiska uttrycket tydligt men också det unika med Matisse egen konst. En underbar kombination. På en liten TV skärm kan man ta del av baletten och det sitter också svart/vita fotografier på väggarna. Det finns alltid något nytt att lära.

AGN_027

En av mina absoluta favoriter bland Matisse verk fanns med på utställningen. Att stå öga mot öga med en av de vackraste målningar jag vet fick mig nästa att vilja gråta lite av lycka.

Den här tavlan i all sin enkelhet fångar in allt jag älskar med Matisse konst: färgerna, formerna, stämningen och den sällsamma, stillsamma lycka och förnöjsamhet som målningen utstrålar. Jag vill bo där, i det rummet.

matisse2

Den vackra utställningskatalogen innehåller bilder på alla objekt som finns med på utställningen, både tavlorna och allt det övriga. Trots att boken är skriven enbart på italienska köper jag den och bär den med mig hem som en funnen, ovärdelig, skatt. Kvalitén på boken och bilderna, framför allt färgerna, är mycket hög. Ovanligt hög vilket gör den än mer värdefull för mig.

de2a6aad861355b5e9b6ec77cb4fc32b

Trots att det var så mycket som gladde mig på utställningen, så många av mina Matisse favoriter som jag fick möjlighet att se i verkligheten för första gången, så var det den här lilla tavlan som gjorde störst intryck på mig den här gången.

Jag har aldrig sett den förut och den är ovanligt liten i formatet för att vara en Matisse, men titta noga på kvinnans ansiktsuttryck och kroppshållning. Hon ser så avslappnad ut, så ett med sig själv och så nöjd med sig själv och sin tillvaro. Det här är bilden av en lycklig människa.

Den gör också mig till en lycklig människa.

Etnografiska: Japan äger rum

IMG_1903

Någon har sagt att om man bara ser ut som man gör hela livet, utan att göra några förändringar i sitt utseende, kommer man minst en gång i livet vara högsta mode. Alla trender kommer och går. Det gäller även för museum.

Etnografiska museet på Djurgården i Stockholm som haft Japan som ett av sina fokusområden under hela sin existens (vad jag vet) är just nu högsta mode. Just nu sveper en Japanvåg över västvärlden, och har gjort det en längre tid, och det ger effekt även på ett museum.

IMG_1898

Etnografiska har just nu en utställning som heter Japan äger rum. Den består i första hand av japanska dockor av alla de slag, men också av japanska förpackningar, bilder och arkitektur. Det handlar om rum på flera nivåer.

IMG_1847

Dockorna kommer både från museets egna samlingar och från människor som lånat ut sina dockor, samlare av alla sorter och åldrar. När budet gick ut att museet ville låna privatpersoners dockor för ett halvår minst insåg man att det fanns de som inte kunde tänka sig att vara ifrån sina dockor så länge.

Det löste man genom att låta dem komma och bli fotograferade med sina dockor, och de bilderna hänger nu på väggarna runt montrarna fyllda av dockor. En genialisk lösning som ger mervärde till den lilla utställningen, både för att det är vackra och kärleksfulla bilder men också för att de symbolisera den passion som dockorna ger upphov till.

IMG_1870

Det är verkligen något speciellt med de japanska dockorna, de är vackra att se på, många är gjorda för att leka med, men många har också ceremoniella betydelser. De lever sina liv i många dimensioner. Och de är djupt älskade och betydelsebärande.

IMG_1863

IMG_1845

IMG_1855

Jag tycker bäst om de gamla dockorna som trots sin stelhet och enkelhet i uttryck ger en fördjupad bild av det japanska livet. Det okända och fantasieggande. De är välgjorda som dyrbara smycken.

IMG_1858

Men jag uppskattar också de nya dockorna, de som kommer från olika TV-serier, animé, och mangaböcker. De är inte bara för barn som man skulle kunna tro, de japanska berättelserna har ofta flera djup så de även tilltalar vuxna med öppet sinne.

IMG_1866

Men ibland reagera man trots allt, särskilt när den välkända girlpowern ska demonstreras, då kan det definitivt gå över styr, som i den här dockan som är delvis människa och delvis vapen. Men i fantasin är allt möjligt.

IMG_1889

Den andra delen av utställningen handlar om förpackningar. Japaner är mästare på att göra den mest oansenliga matsäck eller present till ett litet mästerverk. Man njuter av att se enkla förpackningar för livets nödtorft upphöjt till njutning.

FullSizeRender-3

IMG_1877

Och så mitt i alltihop, allt det färgglada och till synes barnsliga, dyker det klassiskt japanska upp. Stilrent, enkelt och mycket mycket vackert. Det är något väldigt speciellt med den japanska estetiken.

IMG_1886

Studenter på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, har fått bidra med olika arkitektoniska lösningar: när blir en kub ett rum? och det finns modeller och skisser att ta del av på utställningen, alla inspirerade av den japanska arkitekturen. Det gör definitivt utställningen mer intressant när tid och rum knyts ihop.

IMG_1892

Det är en mycket vacker och intressant utställning som på en liten yta berättar mycket om Japan och den fascination vi har i Sverige, och större delen av västvärlden, för landet och dess kultur.

Etnografiska museet har hittat sig själv mitt i händelsernas centrum och är just nu högsta mode. Håller man bara ut så kan det hända, inte bara en gång utan kanske till och mer fler gånger, även i ett museums levnad.

IMG_1901

Sist men inte minst, man kan inte lämna Etnografiska museet utan att ta en liten sväng förbi det lilla tehuset upp på kullen. I år är det 25 år sedan det nya ( ett äldre fanns tidigare men brann ned) byggdes och det har man firat genom att man renoverat det under våren och det kommer att uppmärksammas under hela det kommande året.

Den som har vägarna förbi, missa inte!

Sagan om prinsessan Kaguya

Kaguya

original

Sagan om prinsessan Kaguya är en japansk animerad film från den välrenommerade Studio Ghibli, som producerat de kända filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro, med flera. Sagan om prinsessan Kaguya hade svensk premiär den 1 april men redan i november 2013 i Japan.

Varför det tagit så lång tid för filmen att komma till Sverige vet jag inte, om det kan bero på översättningen eller rättigheter av något slag. Det var i vilket fall som helst värt väntan.

detail.6c0fe999

kaguya_1.0

Filmen handlar om den gamle skogshuggaren som hittar en liten flicka i ett bambuskott i skogen, så vacker och magisk att mannen tar för givet att hon är en prinsessa nedfallen från himlen. I det senare har han rätt, hon kommer från månen. Om hon verkligen är en prinsessa eller inte får vi aldrig veta men hon behandlas definitivt som en.

ghibli-1280-jpg

Filmen bygger på en gammal japansk folksaga, Taketori monogatari (Den gamle bambuhuggaren), från 900-talet. Prinsessan, som senare i filmen får namnet Kaguya (som betyder skimrande, som månljuset), rymmer från månen för att få uppleva det myllrande, färgrika livet på jorden.

Filmens skapare, Isao Takahata, en av Studio Ghiblis skapare och ägare, berättar i en intervju att han ville göra filmen för att han fascinerades av skillnaden mellan månen och jorden.

På månen är allt stilla, utan starka känslor, varken av glädje eller av sorg. Där finns inga plågor och inget lidande, men inte heller någon passion och himlastormande kärlek. Där är livet ständigt harmoniskt och stillsamt. Prinsessan ville uppleva det jordiska livet med alla dess glädjeämnen och sorger, och det får hon verkligen göra.

Kaguya_800a

Prinsessan växer upp hos skogshuggaren och hans fru i skogen där hon lever livets glada dagar med sina vänner. Hon växer fort och blir snart en ung flicka. Då bestämmer sig pappan, skogshuggaren, för att det är dags för prinsessan att även leva och fostras som en prinsessa och flyttlasset går, mot flickans och mammans vilja, in till huvudstaden.

sagan-om-prinsessan-kaguya-(2013)-large-picture

princess-kaguya

Där fostras prinsessan in i alla regler och förväntningar som fanns på en ädel dam i 900-talets Japan. Det är definitivt en livsstil som inte passar den levnadsglada och entusiastiska prinsessan.

Pappans ambition att göra prinsessan så lycklig som möjligt, genom att anpassa henne till vad han tror ska göra henne lycklig (och vad som gör honom lycklig), är början på en tragedi.

the-tale-of-princess-kaguya-23

11390_1

Filmen, liksom sagan den bygger på, avslutas med att prinsessan hämtas tillbaka till månen. För en kort tid fick hon leva det överflödande livet på jorden, men pappans ambitioner för henne ledde till att hon var tvungen att lämna livet på jorden.

Sagan har många bottnar: om hur pappans goda vilja och tro skapar ett fängelse för prinsessan som kväver henne, så han i slutänden förlorar henne, hur kvinnans position i det forntida Japan, hennes instängda och begränsade liv, orsakar henne olycka och undergång.

Men också: att livet på jorden med all dess olycka och lidande ändå är att föredra framför det innehållslösa och jämnt harmoniska (utan varken toppar eller dalar) livet på månen. För det jordiska livet erbjuder också en enorm rikedom av känslor, relationer och passioner. Även tårar har sin plats i livet för att det ska upplevas meningsfullt och levande.

Det är en otroligt vacker – på alla sätt – och också rolig film, definitivt lite för lång, det ska sägas (2 och 17 minuter), men eftersom det tydligen är Isao Takahata sista långfilm (enligt honom själv) så känns det helt rätt att han får göra den hur lång han vill.

Filmen rekommenderas för alla som uppskattar det japanska sättet att göra film, där man inte kan räkna med lyckliga slut eller ett undvikande av olycka och lidande. Inget Disney alltså. Istället mer som livet självt och därmed både mer spännande, lockande och oförutsägbart.

Kravallstaket kring Hokusai

bild-89

Bara i Frankrike tänkte jag när jag såg kravallstaketen, vakterna och poliserna och det hade inget med terrordåden i Paris förra veckan att göra, nej det handlade om sista helgen för utställningen med den japanske konstnären Hokusai (1760-1849) på Grand Palais. Köerna ringlade långa och många framför och runt hörnet på huset, hundratals människor som ville in.

Vi hade förköpta biljetter men vi fick köa ändå och hur de fördelade turen att gå in på utställningen är fortfarande en gåta för oss, men in kom vi till slut och det är jag glad för. Typiskt nog kommer man en av de sista dagarna, utställningen har pågått sedan oktober, men bättre sent än aldrig. Trångt inomhus också men det var bara att bita ihop.

hokusai_0

Vågen av Hokusai måste vara ett av världens och konsthistoriens mest kända konstverk, och det är fullt begripligt. Det finns något så sugande och förförande med den kraftfulla, farliga, vackra vågen – eller snarare tsunamin – som gör den oemotståndlig. Många konstnärer har inspirerats av de japanska träsnitten och kanske är det här ett av de mest inspirerande och kopierade.

hokusai-grandpalais

Självklart hade utställningen vågen på sin affisch, här ser man vilken del av konstverket som används till affischen. Bara inköpet av utställningsaffischen kändes värt besväret att ta en 24-timmars tripp till Paris enbart för att hinna se utställningen innan den vandrar vidare till Museum of fine Arts i Boston, USA.

1200x630_289380_crashing-onto-the-paris-exhibitio

Det var mäktigt att se originalet i verkligheten, eller snarare ett av originalen ska man väl säga eftersom det finns flera versioner av konstverket, fyra om jag minns rätt. Så många gånger man sett kopior av Vågen: vykort, muggar etc som jag själv köpt genom åren och sett på med beundran. Nu står jag äntligen, mycket efterlängtat, framför originalet.

Två saker slår mig: för det första, vad liten tavlan är. Men så är det, de japanska träsnitten är inte stora, det är lätt att glömma. det andra är lyckan över att inse att just det här träsnittet är det som den franske konstnären Claude Monet ägt och haft i sitt hem i Giverny.

Monet samlade på japansk träsnitt och i hans hem i Giverny hänger kopior av alla träsnitt han samlat på sig, originalen hänger på olika museum. Jag har varit där och sett kopian. Nu står jag inför hans eget original, tavlan han älskat och inspirerats av. Stort.

Red_Fuji_southern_wind_clear_morning-810x477

På utställningen hänger Vågen och Fuji i rött bredvid varandra, de två mest kända verken av Hokusai skulle jag tro. Det är ändå något speciellt att se dem i verkligheten. Att se att färgerna bevarats med sin lyster och glans på ett fantastiskt sätt.

Utställningslokalen, alla rummen i två våningar, är sänkt i mörker för att skydda konstverken vilket skapar en märklig känsla av att man måste smyga och viska vilket inte alls är nödvändigt egentligen. Men alla gör det och vi är som sagt många besökare den här fredagen. Vissa konstverk är utbytta under utställningstiden för att de inte tål att exponeras för länge.

Hokusai-Flowers

1-univ wisconsin-madison

Utställningen består av cirka 500 verk och det finns många vackra och stämningsfulla bilder att förlora sig i. Det är något alldeles särskilt med japanska träsnitt, de är så otroligt lätta att älska och fascineras av. Inte konstigt att de genom tiderna inspirerat mängder av konstnärer, framför allt de franska impressionisterna.

Hokusai_scalewidth_460

Extra intressant med just Hokusai är att det är han som är upphovsmannen till den japanska konstformen manga, de tecknade böckerna i en väldigt speciell stil. Allt började med att Hokusai, som var beundrad och upphöjd redan under sin livstid, bestämde sig för att i princip lägga ned sitt eget skapande för att hjälpa sina beundrare och efterkommande konstnärer,

o-HOKUSAI-GRAND-PALAIS-570

cent-vues-mont-fuji-5632-diaporama

26552

Han började göra små skissböcker med riktlinjer och tips om hur hans elever skulle teckna, små skisser som visar hur en bild byggs upp, eller hur människokroppen ska tecknas i vissa poser etc, och det är just vad ordet manga betyder: diverse teckningar, eller skisser.

Här ser man hur de små skisserna är embryot till serietidningarnas speciella stil med flera bilder på samma sidor. Utställningen innehåller mängder med manga blad och böcker, redan på sin tid sammanställde Hokusai sina skisser i små häften. Mangan är född. Man förstår att manga kulturen är så stor och djupt rotad i Japan.

bild-90

Det var inte tillåtet att fotografera på utställningen och den här gången valde jag att respektera förbudet. Här insåg även jag att konstverken kunde ta skada och det ville jag verkligen inte bidra till. Den här filuren, uppförstorad till mastodontstorlek, hängde i trapphuset mellan de två våningarna och den kändes tillåten att fotografera.

bild-91

Det här porträttet av Hokusai var inte heller ett original så det passade jag på att fotografera.

6a00e5535ff83b883301538fba817f970b

scannedimage-2

z4-outside-riviere-a-20140711

Det var en magnifik utställningen och jag är verkligen glad att jag åkte dit. Men som så ofta är det andra saker man tar störst intryck av än det man förväntade sig när man besöker en konstutställningen eller liknade.

I det här fallet var det ”Frankrikes egen lille Hokusai” som förvånade och fascinerade mig mest. Jag visste inget om Henri Rivière före det här besöket. Nu har jag fått en ny favorit. Så kan det gå.

Henri Rivière gjorde egna träsnitt i japansk stil men motiven var från Paris och Frankrike. Otroligt vackra och stilfulla.

thirty-six-views-of-the-eiffel-tower

Så nu har jag beställt den här boken, Thirty-six Views of Eiffel Tower, för att få fortsätta att njuta av hans konst. Man tror man vet så mycket, men det finns alltid nya konstnärer att lära känna och bli förtjust i. Den insikten gör mig outsägligt lycklig och tillfreds.

Vill du veta mer om Hokusai och utställningen, läs gärna Monica Braws utmärkta artikel i Svenska Dagbladet. Det var den som fick mig att skynda mig till Paris för att hinna se utställningen.