Fördjupad bild av John Bauer

bild-198

Passerade Jönköping häromdagen och tog tillfället i akt att besöka Jönköpings läns museum där jag aldrig varit förut. Har länge varit intresserad av att se deras samling konstverk av den svenske konstnären John Bauer (1882-1918), som ursprungligen kom från Jönköping.

Just nu pågår en speciell utställning på museet där konstnärsduon Lundahl & Seitl har skapat ett plats- och situationsspecifika konstverk utifrån flera av museets verk av John Bauer, och som bygger på besökarnas deltagande. Det var vackert och intressant men fångade inte alls mitt intresse på samma sätt som rummet bredvid som är en fast utställning om John Bauer på museet.

bild-199

Här framträder en, för mig i alla fall, helt ny bild av konstnären Johan Bauer. Här känns det som att man kommer den verklige John Bauer betydligt närmare än vad som är möjligt i hans så välkända illustrationer till sagoböckerna ”Bland tomtar och troll”.

Rummet som skapats kring konstnären är magiskt och fyller mig med både andakt och kreativitet. Den blå färgen på de råa betongväggarna är en fantastisk kontrast till den etablerade bilden av Johan Bauers konst. Mycket bra gjort.

bild-201

Här ses ett självporträtt som känns långt bort från de minutiöst och detaljerat målade sagoillustrationerna.

bild-202

Ännu ett självporträtt av Johan Bauer som jag uppskattar mycket eftersom det inte förskönar bilden av konstnären, han ser till och med lite grinig ut. Ingen sagofarbror direkt.

bild-203

bild-204

Vad som överraskade mig mest av allt på utställningen var några träsnitt som fanns i rummet, de är otroligt vackra och sirliga i sin grovhet. Här ser man att John Bauer var en konstnär som inte fastnat i ett fack och en form, han hade en betydligt större bredd i sitt skapande. Det gör mig glad att få veta.

bild-205

Den här bilden är helt enastående.

bild-206

bild-208

Men så klart ville man se några av hans klassiska sagoillustrationer också och det fick man. Hans målningar är oslagbara vad gäller mystik, trolska skogar och mystiska stämningar. Jag har älskat dem i hela mitt liv, de är så fantasieggande, eleganta – och skrämmande.

Det nya jag lär mig om John Bauer på museet fördjupar och breddar min uppfattning av honom som konstnär, men det gör inte att jag älskar dessa illustrationer mindre än förut. Tvärtom.

bild-210

bild-211

Tydligen blev han själv trött på sina, redan på sin tid, enormt kända och älskade sagoillustrationer (som också gjorde honom väldigt rik) och ville prova något nytt. Här ser man hur han började experimentera med en friare impressionistisk stil.

Vi får tyvärr aldrig veta hur han skulle utvecklats vidare som konstnär eftersom han förolyckades så ung. Det känns sorgligt att inte få veta, men tragedin  har ju också bidragit till myten om konstnären.

bild-209

Jag förvånas över att ett enda rum berättar så mycket om konstnären, det är imponerande, men kanske beror det på alla bilder jag redan har i mitt huvud, alla älskade sagobilder som lever inom mig sedan barndomen. De finns med i rummet också även om de bara är synliga för mig, men de kompletterar utställningen.

Först blev jag besviken över att museet inte var fyllt av alla dessa välkända bilder, men nu inser jag att det var bra. Nu fick man en chans att se konstnären bortom myten. Människan. Hans utveckling som konstnär, hans metoder och tankar bakom sitt arbete. Mycket lärorikt och inspirerande. En utställning väl värd en omväg om man har vägarna förbi.

nyren-jlm

Jönköpings läns museum är en vacker byggnad värd ett besök i sig självt. Jag kommer mer än gärna tillbaka.

Annonser

Se Liljevalchs vårsalong 2015

Varsalongen2015affisch

Äntligen var det dags för den årliga ”gott och blandat” upplevelsen: Liljevalchs vårsalong. Att besöka den är som att kliva in i en stor härlig godispåse fyllda av konfekt i starka, vackra färger och former. Jag blir som vanligt glad över att besöka vårsalongen även om det som alltid finns ett och annat konstverk som också berör och oroar på ett djupare plan.

bild-157

Niki Lindroth von Bahr har skapat den stora svarta katten som möter varje besökare, det är bland det första man ser: Ghost Cat. Den är magnifik i all sin enkelhet och uttrycksfullhet. Den drar besökarna till sig, äldre damer som inte kan låta bli att snudda vid nosen trots att det är strängt förbjudet att röra vid konstverken. Men Ghost Cat gör att damerna vågar riskera sitt rykte, den är oemotståndlig.

bild-149

Associationerna går lite osökt till katterna i den egyptiska mytologin. Det fanns tydligen en kattgudinna som kallades Bast eller Bastet, som avbildades som en kvinna med katthuvud. Hon var glädjens, dansens och musikens gudinna vilket inte känns helt klockrent när man ser in i Ghost Cats sorgliga och vemodiga ögon.

bild-147

Många konstverk är vid första anblicken oansenliga men vid en, eller två, närmare granskningar inser man att de bär en historia som lockar fantasin. De här konstverken är skapade av Yeonhee Lee: Fars bokhylla och Min bokhylla. De är skapade av tyg. Mycket vackra när man ger dem en närgången översyn.

bild-155

De här två tavlorna av Marie Sjölin visar hur viktigt ett konstverks titel kan vara, inte alltid, men ibland. Jag tyckte först att de här två tavlorna var fina men de berättade inget viktigt för mig, så gav dem inte en seriös chans. Tills jag såg deras titlar: Joie de vivre och Le petit dejunér (Det glada livet och Frukost). Plötsligt SÅG jag dem och de började berätta en historia för mig.

bild-158

Sen finns det konstverk som bara gör en glad, som Ben av Marie Eklund. Bara helt enkelt underbara.

bild-197

Och andra som mest fascinerar för man inser vilket jobb som ligger bakom: Frukost av Maja Michaelsdotter Eriksson, en handtuftad matta.

bild-150

bild-196

Kung Ubus hov av Stefan Bennedahl är ett märkligt konstverk där man inte vet vem som är på besök i vems värld, vem som stirrar på vem.

bild-153

bild-151

bild-152

Sen finns det som sagt konstverk som oroar. Titta noga på den här sirliga porslinsflickan av Eva Fluur Jonson. Den har ingen titel och tur är kanske det. Varför oroar den? Varför ser flickan så rädd och orolig ut? Titta noga så ser du det. Hennes liv, såsom hon känner det, och hennes oskuldsfullhet är på väg att rämna. Det kan skrämma vem som helst.

bild-148

Ett av utställningens absoluta höjdpunkter: Bike of Death/Death’s Bike av Olof och Åke. Absolut genial i all sin enkelhet.

bild-195

Sist men inte minst, mina absoluta favoriter på hela utställningen: tre affischer gjorda av Max Johansson Ström (född 1996!) med en fenomenal samhällskritik. Affischerna heter Underklassens val, Nådastöten och Konsumera konsumera konsumera. Måste ses!

Liljevalchs vårsalong pågår till 29 mars.

Magi och månsken på Röhsska

bild-130

bild-131

bild-132

Ett känslomässigt tryck över bröstet, det är något som pressar in lungorna mot revbenen, men det blir inte svårt att andas, istället fylls jag av en intensiv euforisk känsla i hela kroppen. Nästa som om jag vill börja gråta, inte av lycka, men av skönhet. Det händer mig ibland, väldigt sällan, men när det händer så känns det ordentligt.

Oftast handlar det om ofattbart vackra musikstycken, men den här gången händer det på en konstutställning. Jag tror det är första gången jag drabbas fysiskt av en utställning som jag gör här och nu.

bild-133

Jag besöker Röhsska museet i Göteborg och Torsten Jurells utställning Narrstreck i månsken. Det är bland det vackraste jag sett och upplevt, det uppfyller mig med magi. Jag har helt enkelt svårt att gå därifrån. Jag vet inte vad det är som drabbar mig, vad skönheten består av. Det är något i föreningen av skörhet, smärta, brustenhet, styrka, glädje och andlighet. Det är en märklig upplevelse som bara lite, lite framgår av bilderna. Man måste se det med egna ögon helt enkelt.

bild-135

bild-136

bild-138

Utställningen består av ett enda rum, ett mörkt svartlagt rum utan fönster men med riktade spotlights istället. Det skapar en mystisk lite farlig stämning och här inne fylls tomrummet av huvuden i porslin. Massor av huvuden och de är gripande. Jag blir betagen. De berör något väldigt djupt inom mig.

Det är något med kombinationen av sårbarhet och styrka, liv och död, mod och missmod, motstånd och eftergivenhet. Det är något som drabbar mig och jag har svårt att sätta ord på det. Det är en känsla.

bild-137

bild-140

Längst ned i rummet finns en teater med marionetter. Dockor som utför ett drama, långsamt som en tai chi föreställning. Kanske handlar det om dag och natt, livets gång, krig och fred, ljus och mörker. Jag vet inte, men jag står som klistrad framför den lilla scenen minst fem gånger, jag tappade räkningen till slut.

Föreställningen tar fem minuter och mellan varje får man vänta tio minuter. Jag väntar rastlöst. Sen står jag som fastfrusen längst fram igen och igen. Struntar i att jag antagligen står i vägen för andra. Upprörs över folk som pratar och fnissar. Hur kan man fnissa när man ser hela livet passera revy i ett makalöst långsamt tempo?

bild-139

bild-141

bild-142

Äntligen är jag ensam i lokalen. Plötsligt är det bara jag och dockorna. Jag har längtat efter den stunden. Blir jag rädd? Nej, jag vill försjunka i stämningen, i känslan, i skönheten. Jag får några minuter på mig, sedan dyker de upp igen, alla de andra. De som fnissar och skvallrar när de går omkring i lokalen. Hur kan de? Känner de inte den sakrala stämningen? Får det dem inte att tystna och låta vardagens småaktigheter sjunka undan? Förstår de inte var de är? I förgården till det heliga.

bild-145

Det här är en av de märkligaste utställningar jag varit på. Den är magisk. Jag glömmer den aldrig. Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Orden blir fattiga, allt måste upplevas direkt genom porerna.

Utställningen pågår till den 15 mars. Det finns ännu tid.

It is written: My name is Agnès

bild-129

Blame her for everything.
My name is Agnés.

Det är de två meningar som etsat sig fast inom mig efter att ha upplevt föreställningen Written on SkinKungliga Operan igår kväll. Vad ska man säga om föreställningen? För det första, att det inte liknar något annat jag sett på Operan, för det andra, att den kommer att ligga kvar länge inom mig – som en känsla snarare än ett minne – och generera tankar och reflektioner, och för det tredje, att jag är glad att jag fick uppleva den.

Written on skin är en nyskriven opera av George Benjamin, som skrivit musiken, och Martin Crimp, som skrivit texten. Den är skriven och sjungs på engelska, vilket i sig känns lite ovant. Operan hade premiär 2012 och har spelats runt om i Europa sedan dess, nu för första gången i Sverige. Recensenterna har höjt den till skyarna så mina förväntningar var såklart höga. Vad kan jag säga idag? Återigen slår det mig att i moderna operor, till skillnad från äldre, är att det inte är musiken i första hand som drabbar utan innehållet, berättelsen.

3469676_2048_1152

Written on skin är som en thriller, ett kammarspel där man sitter som på nålar, vad ska hända? Det gör man inte så ofta vid andra, klassiska, operastycken och då menar jag inte att man kanske redan kan den berättelsen utan för att dramat i sig inte är det viktigaste i dem, utan sången och musiken. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, jag uppskattar den här skillnaden, men det gör också att jag idag har få minnen från själva musiken, även om dirigenten Lawrence Renes tillsammans med orkestern spelade fantastiskt.

3470216

Det jag minns är berättelsen, vad kan man säga om den? Det var en slags skapelseberättelse, ett människotillblivande men också ett ödesdigert drama som vittnar om mänsklighetens oförmåga att undvika sin egen och skapelsens undergång – igen och igen. Berättelsen handlar om både mänsklighetens tillblivelse och förstörelse, om patriarkatets förgiftande inverkan på högt och lågt, men framför allt på den enskilda människans längtan efter att existera på sina egna villkor. Det kommer fram för allt fram i The Woman, kvinnans, berättelse.

written_fst2

Det är en grym berättelse, det finns inget försonande över människans handlande och det finns inget som väger upp barbariet. Korta stunder av längtan, kärlek och bekräftelsen, men allt leder ändå ner i fördärvet eftersom rädsla, själviskhet och grymheten är starkare. Det enda hopp som finns är att berättelsen börjar om igen och igen i en önskan från änglarnas sida att en dag kanske människan väljer en annan väg. Kanske en dag. Men det var inte idag.

3470052_2048_1152

Nyckelreplikerna då? Blame her for everything, det sägs i samband med skapelsen av The Woman, och har vi inte hört det förut? Det är, för mig, en central replik i hela dramat. Och sedan kommer den andra ”My name is Agnés”. The Woman får sitt namn skrivet på skinnet, hon blir skapade och en egen person fri från The Protector, mannen och beskyddaren, men trots att det leder till allas fördärv är det hennes stora lycka att för en kort stund vara äkta, vara Agnés.

Written on Skin

Sångarna gör fantastiska insatser och dekoren är engagerande men som sagt, det är i första hand berättelsen som sätter spår. Ja, den här operan är verkligen en upplevelse.

Att kungen och drottningen oväntat dök upp och bevistade föreställningen gjorde den inte mindre magisk. Lyckliga, berörda men förvirrade åkte vi hem i natten.

Matisse, découpagen och Gud

large-bathers-1900

Jag besökte Konstakademien i går kväll på en föreläsning i den vackra hörsalen. Det var första gången jag var med på en sådan just här och det var två saker som fick iväg mig: platsen och talaren.

Jag gillar Konstakademien väldigt mycket och jag skulle antagligen inte upptäckt platsen om det inte var för att Nationalmuseum är utlokaliserat hit, delvis, under renoveringen. Platsen är vacker, fantasieggande, lagom stort och har en utmärkt placering i Stockholm. Här har jag nu varit många gånger på kort tid. Det gör mig glad, att det finns nya platser och sammanhang att upptäcka ännu efter alla år i Stockholm.

bild

Men så var det ju talaren också: Olle Granath. Han föreläste om Henri Matisse: ”Découpage och kapellet i Vence. Matisse om färgen, teckningen och det gudomliga”. I ärlighetens namn lärde jag mig inte så mycket nytt, Matisse är ju en av mina stora favoriter, men jag ville lyssna till Olle Granath som jag hittills bara upplevt som en mycket bra skribent. Nu fick jag höra honom tala och det gjorde han väldigt bra. Det är så befriande att lyssna till någon som verkligen vet vad hen talar om och gör det med stor känsla. Värt en kväll på stan!

Lite nytt lärde jag mig nog i alla fall, eller snarare att jag fick veta mer om sådant jag visste lite om . Till exempel den stora påverkan Cézanne hade på Matisse och Picasso, det fick jag lära mig mer om. Hur Cézanne avvek från det rådande centralperspektivet som styrt konstnärerna i århundraden. Cézannes kamp med att förena de till synes två oförenliga fenomenen: en tredimensionell verklighet ska avbildas på en tvådimensionell yta, målarduken. Hur han kämpade med detta!

Det var hans stora utmaning och strax innan han dog sa han att ”om jag bara hade fått arbeta ett litet tag till hade jag nog kommit på det”. Vi andra skulle nog snarare påstå att han var en av dem som hittills kommit närmast. Men Matisse ligger inte långt efter.

handpainted-oil-painting-Reproduction-on-Canvas-Henri-font-b-Matisse-b-font-The-font-b-Dance

Det är genom arbetet med ”Dansen” som Matisse börjar arbeta med att klippa och klistra men det var inte förrän 10-15 år senare som det verkligen tog fart med découpagen. Det hade i första hand två skäl: för det första att han i slutet av sitt liv var svag och sjuklig, han kunde inte måla på samma sätt som förut, men découpagen kunde han göra från sängen om han ville och hade sedan hjälp av assistenter som sammanställde de utklippta bitarna efter Matisse förhållningsorder.

matissejazzcodomas

Den andra orsaken var hans långa konflikt mellan linjerna och färgerna. Han var både tecknare och målare och han hade problem med hur detta skulle kunna förenas. Han ville teckna eller måla, inte båda samtidigt. Ibland ägnade han sig periodvis åt skulpterande för att slippa konflikten mellan linjer och färger. Découpagen blev en annan fristad, här målade han med saxen och slapp striden mellan linjer och färgen, skuggor etc. Det förlöste honom och hans skapande och det kan man verkligen känna när man ser hans konstverk, hans Cut outs.

1138609767_large-image_matisse256lg

Det och mycket mer lärde jag mig av Olle Granath och det tackar jag för! Han gjorde också reklam för den fantastiska boken Om konst som ger en närgången bild av konstnären Matisse. Jag har sagt det förut och säger det igen: köp den! Både för att den levandegör Matisse på ett fint sätt men också för att den resonerar ingående och inspirerande om konsten i sig. Läs!

Nästa besök på Konstakademien blir onsdagen den 18 mars klockan 18.00. Då berättar Mailis Stensman om Hertha Hillfon. Det ser jag verkligen fram emot!

Faller jag eller inte för boken?

930697850

Jag har just läst ut den tredje romanen av de som jag fick med mig hem från Moderna museets Litteraturfestival i höstas. De två tidigare böckerna, Tiebreak av Álvaro Enrique och Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas, som jag hunnit läsa och skiva om här på bloggen gillade jag mycket. De både fascinerade och bildade mig, och de fick jämförelsevis höga betyg av mig.

Nu har jag läst ”Ljudet av sådant som faller” av den colombianske författaren Juan Gabriel Vasquez (från 2011), som översatts och getts ut av bokförlaget Brombergs 2014. Egentligen är det orättvist mot romanen att läsa den i anslutning till de två andra böckerna, den är i en helt annan genre. Det är helt enkelt en helt vanlig roman. De andra böckerna är något annat, jag vet egentligen inte riktigt vad.

3416198_2048_1152

Bokens berättare är juridikläraren Antonia Yammara som vid ett tillfälle blir skjuten på öppen gata när han befinner sig ute på stan med sin nyfunne vän Ricardo Laverde. Ricardo dör, Antonia överlever men hans liv förändras för alltid.

Genom romanen, och de två huvudpersonerna Ricardo och Antonios levnadsöden, får vi lära känna det colombianska samhället på ett ovanligt närgånget sätt. Knarkhandeln och dödskjutningar som länge varit vardag i landet speglas genom helt vanliga människors liv, och hur de drabbas av konflikterna.

Egentligen är det en roman i romanen och ibland känns det helt rätt men ibland undrar jag vad poängen med det egentligen är. Intressant är det absolut men det griper ändå inte tag ordentligt i mig. Varför? Jag vet inte, kanske är jag för långt ifrån den vardag som speglas och de faktiska och existentiella skeenden som återspeglas.

Det började ändå bra med en fras som denna: ”poesin ansätter oss när vi minst anar det”. Det satte min fantasi i rörelse men var inte tillräckligt för att få mig fast. En annan fras lite längre fram var mer ödesmättad: ”Det var en kvadratisk anteckningsbok. Jag har alltid avskytt kvadratiska anteckningsböcker”. Slag i magen! Jag själv är neurotiskt förtjust i kvadratiska böcker i allmänhet och anteckningsböcker i synnerhet. Men jag läste snällt vidare ändå.

2

Som ett tidsdokument över framför allt colombianskt 1980 och 1990-tal är boken intressant, och absolut läsvärd, men som levnadsöde känns den inte lika angelägen, i alla fall inte för mig. Däremot kan jag tänka mig att den känns ytterst angelägen för en colombiansk, eller latinamerikansk, läsare som delar de fiktiva personernas erfarenheter och rädsla.

Jag rekommenderar definitivt boken och jag tror nog att den kommer att ligga i mitt bakhuvudet och mala även om jag inte upplever att den är viktig för mig just nu. Kanske minnet av den blir viktigare än själva läsupplevelsen. Vi får se. Det händer ibland.

En flygkrasch är en central händelse i boken och i slutet finns följande stycke som är det bästa med hela boken:

”Och mitt liv? Började inte mitt eget liv att störta mot marken i samma ögonblick, var inte det ljudet också ljudet av mitt eget fall, som började där utan att jag visste det? ‘Jaså, du har också fallit från himlen?’ frågar Lille prinsen piloten som berättar sin historia, och jag tänkte javisst, att också jag hade fallit från himlen, men det fanns ingenting som kunde vittna om mitt fall, ingen svart låda att rådfråga, det fanns heller ingen svart låda från Ricardo Laverdes fall, människoliv kan inte påräkna sådan teknisk lyx.”

Nyfiken? Beställ på Adlibris eller Bokus. Eller direkt från bokförlaget.

Birdman och Kingsman på bio

banner-birdman-film_page_np

Det är mycket bio just nu. Det är intressant att så många fortfarande går på bio trots att man kan se hur mycket som helst hemma i soffan nuförtiden genom alla streaming tjänster som finns. Jag själv går gärna på bio, det är så mycket mer än att bara se en film. Det gör mig glad att fler än jag tänker så.

Den senaste tiden har jag sett två filmer med liknande namn men med väldigt olika innehåll. Den första filmen är Birdman av regissören Alejandro González Iñárritu och med Michael Keaton, Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis i ledande roller.

2_img_inset

Filmen, en dramakomedi, presenteras på följande sätt: ”Riggan, mest känd för att ha spelat den ikoniska superhjälten Birdman, ska nu regissera en teaterföreställning på Broadway och vi får följa honom under de hektiska dagarna innan den stora premiärkvällen. Samtidigt som han slåss mot sina inre demoner och sitt stora ego så försöker han lappa ihop både familj och karriär”.

_MG_0817.CR2

Det är en väldigt bra film med minnesvärda rollprestationer. Intressant i sammanhanget är att Michael Keaton, som spelar huvudrollen som Birdman, själv har en liknade historia. Det var han som spelade den första Batman på film (1989), en superhjälte som sedan försvann i skuggorna. Nu har ju Michael Keaton gjort massor av annan bra film sedan dess men det går inte att låta bli att göra vissa jämförelser. Kanske var det därför han fick rollen.

article-2656855-1EB81CA300000578-778_634x356

Filmen är gjord som en enda lång kameraåkning där man får följa människorna som om det var i realtid. Mycket välgjort. Regissören lyckas också på ett alldeles utmärkt sätt förena dröm med verklighet, man tror man ser verkligheten men plötsligt, genom en liten enkel men genial detalj, inser man att man varit inne i huvudkaraktärens drömmar och illusioner, och även mardrömmar. Väldigt effektivt och gripande.

Birdman-5

Det finns en viss civilisationskritik i filmen, särskilt mot de social medierna, men även det är gjort på ett inkännande och kärleksfullt sätt. Mer som att det handlar om HUR man använder de social medierna, inte ATT, det vill säga, du bör styra de social medierna snarare än att de styr dig. Det resoneras på ett mycket bra sätt kring det utan moraliska pekpinnar.

Birdman2

Filmen kretsar kring män, men det finns ändå flera kvinnor som spelar avgörande roller i filmen om än ganska diskret. Det är särskilt en ung kvinna som får representera nuet, och det moderna, på gott och ont, och det är huvudpersonens dotter Sam (spelad av Emma Stone) som är den förlösande faktorn i många scener. Hon gör en underbar roll och det är hennes repliker man minns efteråt. Filmen är mycket sevärd.

Kingsman-Mr.-Porter1

En på många sätt annorlunda film, jämfört med Birdman, som gått upp i dagarna är Kingsman: The Secret Service, en klassisk actionrulle med komiska inslag. Även här är det män i huvudrollerna med några enstaka kvinnor i ganska klassiska biroller. Filmen är regisserad av Matthew Vaughn och de ledande rollerna spelas av Colin Firth, Michael Caine, Taron Egerton, Samuel L. Jackson.

Colin Firth, för evigt mest känd som Mr Darcy (1995), spelar helt klart en annorlunda roll mot vad man är van vid att se honom i, men han gör det riktigt riktigt bra och det är roligt att se. Man kan nog säga att han är den stora behållningen av filmen.

Kingsman-The-Secret-Service

Filmen presenteras på följande sätt: ”En superhemlig underrättelsetjänst rekryterar en småkriminell kille med potential till sitt stenhårda träningsprogram för blivande agenter. Samtidigt dyker det upp ett hot mot världen som skapats av ett galet teknikgeni”. Har man inte hört det förut? Jo, det har man men det finns ändå lite nytt att ta till sig i den här filmen.

hqdefault

Ett av de bestående intrycken från filmen är de små sensmoraler som presenteras, framför allt genom Colin Firths välklädde agent, om hur viktiga kläderna är för mannen men inte bara det utan framför allt hans uppförande: The Manners makes the Man. Ja, om det är det enda man tar med sig från filmen så är det en bra sak. Som ett försök att återerövra en gammaldags gentlemannakodex i modern tappning. En god ambition trots allt, tycker jag.

601px-KingsmanTSS_414

kingsman-107551

Kingsman-The-Secret-Servicex

Filmen är rolig och spännande men ett totalt frosseri i våld, även om det kommer med viktiga, vidhängande, sensmoraler. Våldet är samtidigt inte verkligt, mer som ett dataspel och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men helt klart är det för mycket vålds- och vapenglorifiering för min smak, även om filmens hjälte i ett avgörande skeende väljer paraplyet som vapen framför alla de andra och reaktionen på det blir: Ett bra val.

maxresdefaultx

Med dessa kritiska radanmärkningar vill jag ändå säga att filmen är sevärd och ger en hel del tankar efteråt, vilket är ett gott betyg för en film. Det som kan sägas förena filmerna, förutom de liknande namnen, är att de handlar om män – som framgår tydligt i båda rubrikerna – men det är inte om de klassiskt stereotypa männen, det är om den nye mannen i nygamla kläder och det gör båda filmerna riktigt intressanta om än på väldigt olika sätt.