Körper vacker och gripande varning

8e461143-83a6-425b-8422-0edf51fa6617

Dansföreställningen Körper, som visas på Kungliga Operan just nu, liknar ingenting annat jag sett. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att någorlunda kunna beskriva vad man får vara med om under en föreställning. Kungliga baletten, med 13 dansare, levererar något som kallas en dansföreställningen men som snarare är en hybrid av flera olika konstformer.

Det är dans, men inte balett i klassisk bemärkelse. De dansar barfota och är ofta nakna på scen, i alla fall kvinnorna. Inga vackra kläder eller eleganta piruetter, men föreställningen består ändå av de förväntade delarna i en balettföreställning: solopartier, par de deux (pardans) och hela eller delar av ensemblen tillsammans. I botten av föreställningen lyser en komposition i traditionell form fram, men det är det enda traditionella med Körper.

Kungliga Baletten ger Sasha Waltz omtalade dansverk Körper. Premiär 19 februari (2016) På bilden: Anthony Lomuljo, Ruri Mito, Gil Shachar, Hampus Gauffin, Jérôme Marchand, Casia Vengoechea, Amanda Åkesson, Clyde Emmanuel Archer, Johnny McMillan, Maja Gomez, Elena Fokina, Halla Thordardottir, Ross Martinson

Körper är det tyska ordet för ”kroppar” och kroppar är vad den här dansföreställningen handlar om. För första gången har jag varit med om att en föreställningen har en varningstext: ”Pga starka scener är föreställningen ej lämplig för barn under 11 år” står det på hemsidan. Det är inte nakenheten de varnar för kan meddelas.

I början besvärades jag av de många nakna kropparna, särskilt som det bara var kvinnors kroppar som var tidvis hel- eller halvnakna, männen hade alltid en liten byxa på. Men samtidigt var kropparna ytterst avsexualiserade. Kropparna var inget annat än redskap, maskiner, delar av en större organism. De var inte personliga och därmed inte heller sexuella. De var kliniska.

Det blev särskilt tydligt i en scen där kroppsdelar annonserades ut och prissattes: lungor, njurar, lever etc, för tusentals euro styck. I samma ögonblick som kropparna prissattes, och de kroppsdelar som kunde köpas markerades med tuschpenna direkt på skinnet, upphörde de att vara människor i mitt medvetande. Det var en ohygglig upptäckt att inse att jag blev helt avstängd när kropparna förvandlades till handelsvaror. Så enkelt och så snabbt kan en levande, varm människa med en personlighet förvandlas till en vara. Det ärr en brutal civilisationskritik i all sin enkelhet.

Korper_fst3

Körper är en dansföreställning som i mycket liknar en gymnastikuppvisning. Kroppar dunsar i golvet, kastas i luften, fångas, släpas, bärs i skinnet, rullar runt, allt med en kroppskontroll som är helt makalös. En enda gång under den en och en halv timme långa föreställningen såg jag en lårmuskel darra till av anspänning. En enda kort sekund samtidigt som dansarna utförde underverk med sina kroppar. Helt makalöst.

Jag blev djupt fascinerad över vad som är möjligt att göra med en kropp men ibland jag blev så illa berörd att jag kände så starkt: ”nu reser jag mig upp helt sonika och bara går ut, jag står inte ut en sekund till”. Men självklart satt jag kvar.

Korper_fst2

Det är ingen musik i vanlig bemärkelse till dansen, det är snarare en ljudmatta, en ljudtapet som förstärker dansen och budskapet. Ibland är det helt tyst i salongen och det enda som hörs är dansarnas kroppar som dunsar mot golvet och ett svagt droppande som av vatten långt bort ifrån. Men så plötsligt växer ljudet till orkanstyrka. Vi som satt på parkett kände hur hela lokalen skakade, som en mindre jordbävning. Hela rummet pulserade av ljud.

Det var då jag insåg vilken hybrid Körper är. Samtidigt som det är en dansföreställning med balettens struktur i grunden är det en bioföreställning med högteknologiskt surroundljud, som när man ser Slaget vid Helms klyfta i Sagan om Ringen filmerna. Vid ett tillfälle trodde jag att ett rymdskepp var på ingång för att hämta upp alla kropparna, både ljudet och ljuset hade hämtat all sin dramaturgi från en scient fiction film.

Ljudet var i mina öron mycket tyskt, det var Kraftwerk möter verkligheten. Det var maskin möter den organiska massa som mänskligheten utgör. De tretton kropparna på scenen agerade väldigt sällan som subjekt, de var förenade i ett enda stort objekt. Som Borgerna i Star Trek. Det var mycket effektfullt.

Melbourne International Arts Festival, Korper, Melbourne, Wednesday 14 Oct, 2009. Photographer CARLA GOTTGENS

Med det var också komiskt många gånger. Körper visar samtidigt vad som är möjligt och till synes omöjligt att göra med en människokropp. Det var många lustiga konstellationer som fick oss att skratta. En kropp kan vara vacker och lustig på samma gång. Ibland var det så effektfullt att det gjorde ont i min egen kropp, så fysiskt och hårdhänt var det bitvis.

Jag vet inte vad koreografen vill med föreställningen men för mig speglade den en kraftfull civilisationskritik över vår tids vana att se kroppen som en vara, ett nödvändigt ont som ska tuktas och finsjusteras, en maskin som endast är till för att betjäna oss. Ett maskineri som vi kräver fullkomlig perfektion av. Vad händer då när det kommer grus i maskineriet?

Då blir det kaos. När kropparna inte gör som vi vill, när de går sina egna vägar och bryter ut i irrationalitet som till exempel – Gud förbjude – cancer, då blir det kaos och den samspelta organismen faller sönder i enskilda delar som inte alls fungerar på egen hand.

Att se våra kroppar som symbolen för hela mänskligheten: vi behöver varandra för att kunna fungera, när en del bryter ihop upphör hela maskinen att fungera. Och samtidigt: som grupp kan vi leda varandra in på farliga villovägar när vi slutar att lyssna på oss själva och bara följer strömmen eller den rådande opinionen. Då blir det också kaos.

Mänsklighetens – och kroppens – balansgång mellan gemenskap och samhörighet, och ensamhet och självkritiskt tänkande: det är den stora utmaningen i vår tid.

Waltz_Foto_Rival_2

Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som skapat Körper.

SCHAUB†HNE BERLIN Premiere 22.01.2000 SASHA WALTZ " Kšrper " copyright: Bernd Uhlig,Warthestrasse 70, D-12051 Berlin POSTBANK BERLIN Blz: 10010010Konto Nr.: 349860101 IBAN DE19 1001 0010 0349 8601 01 BIC PBNKDEFF Abdruck nur gegen Beleg und Honorar

Det finns en scen i föreställningen som överraskade mig. Efter en lång föreställning där kroppen varit en maskin, en organism, en upptäcktsfärd i hur gränser och möjligheter kan utmanas och tänjas, då plötsligt, långt mot slutet, kliver kropparna ut ur bilden och blir människor.

vitruvian-man-leonardo-da-vinci

Jag kommer osökt att tänka på Leonardo da Vincis klassiska teckning över människokroppen där han studerar den tekniskt och vetenskapligt. Plötsligt tar människa en kliv ut ur bilden för att bli sin egen, ett subjekt istället för objekt. Det är en underbar sekvens.

Men säg den lycka som varar evigt: sedan kommer spegeln fram och där fastnar den moderna människan, i sin egen spegelbild. Därmed upphör hon också att vara en del i helheten, en kropp tillsammans med de andra kropparna. Hon blir en solist. En solitär.

Det har inte hänt förut i mänsklighetens historia, att varje enskild individ bryter sig ut från gemenskapen och beroendet av varandra. Vi vet inte vad som händer med oss då, när vi alla blir solitärer, även om vi kan ana det. Körper låter oss ana det. Det är en varning. Men vilken otroligt vacker och gripande varning.

Annonser

Unik Matisse Arabesque i Rom

IMG_2161

På väg till Rom och kollar som vanligt upp om det finns någon spännande utställning dit jag ska, det gör jag alltid. Lycka: jag upptäcker att en Matisse utställning pågår samtidigt som jag ska vara där. Henri Matisse, en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Utställningen heter Arabesque och utforskar Matisse influenser av arabisk konst, asiatisk (främst japansk) konst och konst av afrikanska ursprungsfolk. Utställningen visas på Scuderie del Quirinale fram till den 21 juni.

Det var sannerligen ingen enkel sak att hitta fram till utställningen, det verkar inte vara italienarnas starkaste sida att göra reklam och lägga ut en snitslad bana fram till utställningen. Den här skylten var i princip det enda som visade vägen.

IMG_2142

I ösregn hittade jag till slut rätt ingång i det mastodont stora palatset som i en del rymmer utställningen, men det var verkligen värt besväret. Det är en av de bästa utställningar jag varit på, vilket självklart, delvis, beror på min fascination av Matisse, men inte bara. Det är också en mycket bra och pedagogiskt genomtänkt utställningen.

matisse1791

image-2 kopia

Matisse-Zorah-sulla-terrazza

I första rummen får vi ta del av klassisk konst av Matisse: blommor. Sedan kommer arabiska och nordafrikanska influenser, särskilt från Marocko. Han fångar färgerna, ljuset och atmosfären i Marocko på ett underbart sätt.

Jag har varit i Marocko några gånger och när man står framför en av Matisse konstverk från Marocko är det som om man nästan känner doften av landet, den varma, torra doften av blommor, kryddor och sand. Det är omöjligt att förstå hur han lyckas med det.

moorish

matisse-8

Men en av de saker som gör min beundran för Matisse så stor är hans sätt att måla kvinnor. Titta på de här två tavlorna som är med på utställningen. Den första har jag skrivit om förut, den andra var helt ny för mig men de har en gemensam nämnare: kvinnorna på bilden är helt ointresserade av målaren och betraktaren.

Kvinnorna är helt upptagna med sig själva och varandra, de är helt och hållet subjekt, inga objekt för någon. Det är fantastiskt hur han lyckas med det i målning efter målning. Jag upphör aldrig att fascineras av det.

I den första tavlan ser man att kvinnorna är fullt upptagna med att prata med varandra, och innan de gjorde det har de just musicerat med en fiol och läst i en bok. Fiolfodralet är fortfarande öppet och boken ligger tillfälligt uppslagen och upp och nedvänd i väntan på att kvinnan ska plocka upp den igen för att fortsätta läsningen.

Den andra målningen är lika intressant. Här har vi två modeller som vilar mellan posteringarna. Vad skiljer den bilden frän alla andra jag sett av modeller i vila som andra manliga konstnärer målat?

För det första att de har kläder på sig, de sitter inte halvnakna i pausen (vilken ingen vettig modell skulle göra självmant) och för det andra, de har precis avslutat ett parti schack. Brädet ligger framme och väntar på att användas igen.

Det är så underbart! Jag är säker på att alla Matisse tavlor av kvinnor klarar Bechdeltestet. Kvinnorna är så självklara, så avslappnade och deras blick viker inte för något. Jag stod framför de här två tavlorna i en evighet och bara njöt.

15-Henri-Matisse-Due-donne-1050x700

Med på utställningen finns många skisser också, här ser man Matisse skicklighet inte bara som målare utan också som tecknare. Hans linjer har inget avbrott, han drar varje linje i ett enda svep och allt tycks forma sig precis efter hans vilja. Det ser så lätt och elegant ut och kvinnorna småler i mjugg över sakernas tillstånd.

Jag vet ingen annan manlig konstnär som kan måla kvinnor som utstrålar en sådan självklar auktoritet som Matisse.

08-Mattonella-con-decori-policromi

Det som gör utställningen otroligt sevärd, förutom alla fantastiska konstverk av Matisse, är att man sida vid sida med hans konstverk lånat i sådant han inspirerades av: arabisk keramik, japanska träsnitt, afrikanska träskulpturer och så vidare.

Här ser man tydligt hur han influerats av deras färger, former och uttryck. Det är genialiskt att sammanföra hans konst med dess många inspirationskällor. Det blir så tydligt hur han inspirerats och entusiasmerats av den gamla konsten och dess uttryck, vilket han var noga med att berätta.

dsc_0594

Nytt för mig vara att Matisse också gjort scenografin och kläderna till en balett: Näktergalen av Igor Stravinskij (1914) som bygger på H C Andersens saga om den kinesiske kejsaren som blir förälskad i den sjungande näktergalen.

Här blir det asiatiska uttrycket tydligt men också det unika med Matisse egen konst. En underbar kombination. På en liten TV skärm kan man ta del av baletten och det sitter också svart/vita fotografier på väggarna. Det finns alltid något nytt att lära.

AGN_027

En av mina absoluta favoriter bland Matisse verk fanns med på utställningen. Att stå öga mot öga med en av de vackraste målningar jag vet fick mig nästa att vilja gråta lite av lycka.

Den här tavlan i all sin enkelhet fångar in allt jag älskar med Matisse konst: färgerna, formerna, stämningen och den sällsamma, stillsamma lycka och förnöjsamhet som målningen utstrålar. Jag vill bo där, i det rummet.

matisse2

Den vackra utställningskatalogen innehåller bilder på alla objekt som finns med på utställningen, både tavlorna och allt det övriga. Trots att boken är skriven enbart på italienska köper jag den och bär den med mig hem som en funnen, ovärdelig, skatt. Kvalitén på boken och bilderna, framför allt färgerna, är mycket hög. Ovanligt hög vilket gör den än mer värdefull för mig.

de2a6aad861355b5e9b6ec77cb4fc32b

Trots att det var så mycket som gladde mig på utställningen, så många av mina Matisse favoriter som jag fick möjlighet att se i verkligheten för första gången, så var det den här lilla tavlan som gjorde störst intryck på mig den här gången.

Jag har aldrig sett den förut och den är ovanligt liten i formatet för att vara en Matisse, men titta noga på kvinnans ansiktsuttryck och kroppshållning. Hon ser så avslappnad ut, så ett med sig själv och så nöjd med sig själv och sin tillvaro. Det här är bilden av en lycklig människa.

Den gör också mig till en lycklig människa.

Midsommarnattsdröm: Succé!

IMG_1567

Glad midsommar! Den hälsningen fick vi med oss hem från föreställningen MidsommarnattsdrömKungliga operan igår kväll. Glad midsommar? Nej tack, lusten att fira svensk midsommar har definitivt sjunkit efter den här underbart galna uppvisningen i svensk kulturs många underliga uttryck.

IMG_1565

Midsommarnattsdröm av koreograf och regissör Alexander Ekman, med musik av kompositör Mikael Karlsson, är något av det mest fantastiska jag sett och hört på länge. Aldrig har en balettföreställning varit så slösande innehållsrik och rolig.

Aldrig har jag skrattat så mycket att jag gråtit i Kungliga operans röda sammetsstolar. Skrattat, men också plågats av de pinsamheter som spelas upp inför mina ögon, och då inga pinsamheter som har med föreställningen att göra utan med mig själv och det svenska.

midsommar_fst1

midsommar_fst2

Drömmen om den perfekta svenska midsommaren med höbalar, sommar, fågelsång, sill och nubbe, kärlek, glädje och gemenskap, den överger aldrig svensken som kollektiv. Varje år hoppas och tror vi att den perfekta dagen och natten ska infalla, vi lägger blommor under kudden och hoppas på evig, äkta kärlek, vi följer det givna protokollet till punkt och pricka: så här ska en svensk midsommar firas.

Att det regnar, att vi blir fulla och gråter, att kärleken inte var evig, att maten inte blev som vi hoppats och att gästerna inte uppförde sig som förväntat, att ingenting blev som vi hade trott hindrar oss inte från att ritualmässigt år efter år hoppas och tro, och fortsätta tvångsmässigt med allt det som en svensk midsommar måste innehålla.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_3197_3600

midsommar_fst4

Det kändes ångestladdat när en spegel sattes upp rakt framför våra ansikten för att visa oss: så här pinsamma är vi. Och ändå skrattade vi hela kvällen! Föreställningen är en kavalkad av galenskap och det var en befrielse att få skratta åt sig själv även om det blev en klump i halsen av vanmakt ibland. Så mänskligt, så ömsint och så brutalt ärligt.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2089_3600

Det är tydligt att Alexander Ekman vistats länge utomlands, det är som om han kommit tillbaka och ser på allt det invanda med nyöppnade ögon. Varför gör vi så här? Märker vi inte hur tråkiga vi är? Och varför måste svensken bli full för att våga ha roligt? Och varför snedtänder fyllan så ofta? Ändå älskar svensken sin midsommar.

midsommar_fst5

Första akten av Midsommarnattsdröm fångar just in drömmen om den perfekta midsommarnatten, och hela dagens firande. Allt ingredienser är med, allt från flaggstången med en liten fläkt i toppen för att flaggan ska fladdra, till långbordet, regnskurarna och förväntningarna. Här skrattar man igenkännande från början till slut.

IMG_1579

Andra akten är den drömfyllda, kvalfyllda sömnen efter firandet. Drömmen som gränsar till mardrömmen, då allt man varit med om bearbetas och analyseras av ens undermedvetna, ännu med allt för mycket sprit i kroppen. All längtan, alla misslyckanden, all glädje och kärlek som dagen varit full av blandas och ges som korten i en kortlek. Det är genialiskt gjort.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2860_279

Och sångerskan Anna von Hausswolff vandrar genom rummet och genom drömmen som en svensk midsommarnatts Puck. Inte en skämtare och skojare som i Shakespeares drama med samma namn, utan som ett nordiskt väsen så vemodig och allvarlig som bara ett äkta svenskt sinne kan vara.

Liksom Puck i Shakespears drama är hon indirekt navet allt kretsar kring, den sammanhållande länken och det svenska svårmodet personifierat. Hennes sång är så vacker, en älva i människoskrud. En äkta midsommarnattsdrottning.

Midsommarnattsdröm är en formidabel succé. Se den om det är möjligt, du kommer aldrig mer att kunna fira midsommar utan en aningen malört i bägaren. Men det är det värt för det är just så en riktig svensk midsommar ska firas!

Nobody puts Baby in a corner

spranget-ut-i-friheten-om-ogonblicket-da-konsten-blir-revolutionar

”Vad är konstens uppgift? Att visa friheten.” Birgitta Holm, författare och professor, inleder sin senaste bok med att citera den svenske författaren Gösta Oswald (som hon doktorerade på 1969). Hennes senaste bok ”Språnget ut i friheten – om ögonblick då konsten blir revolution” (Ordfront 2015) handlar just om det, hur konsten öppnar upp för revolution.

Inte nödvändigt en revolution för ett helt samhälle eller en hel värld (även om det också kan hända) utan framför allt för den enskilda människan. För dig och mig. Birgitta Holm tar oss med på hennes privata odyssé genom konsten, hur konsten har visat vägen till möjligheten att bli fri, att göra revolution – att ta det nödvändiga språnget.

birgitta holm

Jag trodde först att boken skulle handla om hennes egna språng, vilka konstupplevelser som varit viktiga för henne, men det är bara något som nämns i förbifarten, som avslöjas i urvalet. Istället visar hon på hur författare, musiker och konstnärer gestaltar språnget ut i frihet genom sina verk.

Man föreställer sig ändå att det ligger en levd erfarenhet bakom gestaltningen, och att de fått en personlig betydelse för Birgitta Holm. Men mest av allt är det ett slags arketypiska former av språnget gestaltas och som vi alla kan känna igenom oss i mer eller mindre. Att få mod och inspiration för att våga själva.

ca5336f11e35460dacb1f7d0738d67ca_Inge_Eriksen_4_re

Och inspirerad blir man, i alla fall jag. Ibland blir det till och med lite läskigt med inlevelsen. Samtidigt som jag läser kapitlet om de danska författaren Inge Eriksens bok ”Victoria och världsrevolutionen” från 1976 nås jag av hennes dödsbud. På mitten av sidan 66 har jag noterat ett litet blyertskort i marginalen. Exakt där, när jag läste de raderna, fick jag veta att författaren avlidit. Det kändes mycket märkligt.

Parallellt med att Birgitta Holm skriver sin egen bok kämpar hennes man i slutskeendet av sin dödliga cancer. Innan hon skrivit klart boken hinner han avlida. Hans språng in i evigheten pågår samtidigt som boken skrivs och spränger sig in i handlingen. Det är då man som läsare måste resa sig upp ur soffan, gå ett varv och tänka på något annat en stund.

renoir-danza-a-bougival

Jag tyckte mycket om boken. Särskilt de kapitel där det litterära språnget ut i friheten får en parallell i författarens eget liv, där det blev mer tydligt att hon smittats av konstens gestaltade språng och fått hjälp att göra ett eget. Kapitlet om dans är mycket intressant: ”Rörelsen och dansen”. Frågan ställs: när blir rörelse dans? Det diskuteras ingående utifrån både ett filosofiska och ett politiskt perspektiv, bland annat utifrån filmen Dirty Dancing.

9789100135799

det-femte-barnet-av-doris-lessingx

Extra intressant för mig blir det också när hon resonerar utifrån två texter jag läst och både fascinerats och skrämts av: ”Bortbytingen”, en novell av Selma Lagerlöf och romanen ”Det femte barnet” av Doris Lessing. Hon, liksom andra före henne, finner intressanta paralleller mellan texterna och de två kvinnor/mödrar som står i centrum.

Dessa kvinnor offrar sin egen frihet (familj, sammanhang, vänner, partners, hur och hem, allt som är dem kärt) för ett ovälkommet barn som rubbar alla cirklar. Men här breddas perspektivet på frihet, att det inte bara handlar om den enskilda individens frihet utan också den andres frihet: ”Friheten kan för henne inte begränsas till att bara gälla vissa”.

Kapitlet ger en välbehövlig stund av eftertanke och reflektion mitt i den euforiska känslan jag drabbas av vid läsningen av Birgitta Holms bok.

176872632_a613bbe8-e236-4e9d-8f8e-95d1c9736d02

Jag trodde som sagt att boken skulle handla mer om hur Birgitta Holm själv med hjälp av konsten tagit språnget ut i friheten, men det är ingen memoarbok. Men ibland blir det personligt och då brinner pennan i hennes hand (eller snarare tangenterna på datorn), till exempel i kapitlet om ”Den skrivande stunden”:

”‘Allt kan sägas!’ Kanske är inget annat avsnitt i den här boken så subjektivt som detta – vem vet egentligen vad som händer i den skrivande stunden? Men ur vissa texter, ur vissa uttryck, känns det ändå som om detta uttryck slår emot en. Så var det med en singel som kom ut 1966.”

Det var en singel med Paul McCartneys ”Penny Lane” och John Lennons ”Starwberry Fields Forever”. Här känns det verkligen personligt. Här hände något med Birgitta Holm själv, här togs ett rejält språng ut i friheten på väg mot en historisk revolution, inte bara för henne utan för en hel värld. Ibland kan konsten orsaka sådant. Det är magiskt.

Konsten är nödvändig men också hotfull: den orsakar revolutioner men den blir också offer för revolutioner (bokbål, störtade statyer, fängslade sångare, beslagtagen konst, exemplen genom historien och i nutid är legio). Ändå är konsten ett absolut måste. Birgitta Holm skriver själva i inledningen:

”Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktigt ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankar genombryts och en väldig energi frigörs”.

Boken finns bland annat att beställa på Bokus och Adlibris.

Grisen på Nyårskonsert – igen

njk14_TRY_0497

Första dagen på det nya året 2015 är det återigen dags för den traditionsenliga nyårskonserten från Wien där Wienfilharmonikerna spelar musik av familjen Strauss. En tradition som jag uppskattat sedan jag var barn. Jag har knappt missat en enda konsert och det är lika underbart att vara med varje år.

Nytt för i år, tror jag, var att vi tv-tittare fick se hela konserten, inte bara andra delen efter pausen. Det uppskattade jag. Konserten började redan 11.15 istället för 12.15 som det gjort tidigare. Mycket är sig likt genom åren men visst har saker förändrats också.

Att kvinnor får vara med i orkestern är en nymodighet sedan bara några år tillbaka. Att baletten inte längre är i direktsändning är nytt. Nu spelas dansen i på sommaren, ofta utomhus, och så var det inte tidigare. Reklaminslag för staden Wien och landet Österrike har också smugit sig in i programmet. Det sista känns lite si så där, men det är bara att bita ihop.

350679848_09862dd033_b-e1420062290306

För femte gången var det den indiskfödde dirigenten Zubin Mehta som ledde orkestern. Jag gillar honom väldigt mycket, han sprider en personlig och intim stämning som gör att man känner sig inkluderad på ett speciellt sätt. Orkestern ser ut att gilla honom också och det påverkar musiken. Orkestern är fantastisk.

Rehearsal of Vienna Philharmonic New Year's Concert 2015

Plötsligt under konserten smällde dirigenten av en karamellraket och konfetti snöade ned från taket, det var verkligen effektfullt. Mycket sådant bus får plats när Zubin Mehta är i farten trots hans 79 år. Ingen ser ser ut att ta illa upp, men kanske lokalvårdarna blir lite griniga när de upptäcker att kristallkronorna i taket är fulla av konfetti på insidan. Blir nog lite pilligt att få bort det.

En ny effekt av att de svenska tv-tittarna får se hela konserten är att vi också får ta del av en liten film i pausen då publiken i konsertsalen får sträcka på benen. Under pausen spelades fantastisk musik av några av musikerna från Wienfilarmonikerna samtidigt som de reste runt i staden Wien. Mycket vackert och njutbart.

Ballett_04

Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker 2015

Tyvärr tyckte jag inte att de två balettinslagen var så roliga i år. Varken koreografin eller kläderna, särskilt inte om man jämför med förra årets supercoola kläder skapade av Vivianne Westwood, den brittiska punkikonen och modedesignern. Men man kan inte få allt, i år var det musiken och orkestern jag njöt mest av, ett annat är är det baletten. Allt som allt är det en tradition jag älskar.

Skärmavbild 2015-01-01 kl. 14.50.16

Men är det verkligen ingen mer än jag som ser den lilla rosa grisen som för andra gången smugit sig in bland blommorna? Den fanns med förra året och även i år, cirka 38 minuter in i första delen av konserten dök den upp. Varför blir det inga rubriker? Vem är det som gör det och varför? Jag älskar det!

Se både konserten och spana efter den lilla grisen. Konserten finns att se på SVT play. Det tackar vi för!

#prosit2014 – årets nyårskonsert chockerar!

afp-vienna-ballet

Det är alltid intressant att se hur ultratradition möter det moderna. Den årliga nyårskonserten från Wien var som alltid mer eller mindre exakt densamma som alla år jag sett den (och det är många ska ni veta, började se redan som barn tillsammans med morfar) och det är ju precis så man vill ha det. Stark, trygg igenkänning som en mjukstart på det nya året.

Men samtidigt sitter man i spänd förväntan på att något helt nytt ska hända, kanske någonting som dirigenten hittar på, något med baletten, med musiken eller själva nyårshälsningen från orkestern… något nytt, men inte för omvälvande… Ibland händer det, dirigenten avviker kanske från den benhårda traditionen genom att vissla – det hände ett år! Stora rubriker! Ja, det är fantastiskt hur relativt saker och ting kan upplevas.

Men i år tycker jag ändå att det fanns några roliga detaljer som kändes fräscha mitt i allt det underbart traditionstyngda: jag tillhör dem som tyckte det var roligt att det lanserades en hashtag om konserten, #prosit2014. Jag använde den direkt! Men allra mest uppskattade jag de coola kläderna som den brittiska modekreatören Vivienne Westwood skapat till baletten.

vivienne-westwood-vienna-ballet-default

Vivienne Westwood räknas till en av de främsta modegiganterna och är mest känd för sina punkinfluenser och gärna i skottsrutigt. Det fanns med i årets balett. Åh, vad snygga kläderna var! Hon hade verkligen lyckats kombinera just det traditionstyngda med det moderna i kläderna. Jag gillade det mycket.Särskilt den lilla vita puffen under flickornas kjolar…

97ce38f45e9c11e38b7612f41c94e347_8

Men det var inte bara kläderna som var vackra och roliga, även koreografin (skapad också den av en britt) var kreativ och komisk. Här skojar man med hela evenemanget men utan att på något sätt trampa oss på tårna som älskar att allt är som det alltid varit med nyårskonserten från Wien. Vänligt och kärleksfullt men ändå lite: kom igen, skärp er!

njk_ballett_01.8b2eb134626.original

njk_ballett_08.4810d133917.original

Men var detta verkligen den största sensationen med årets konsert? Nej, så klart inte. Det krävs mer för att få kommentatorer och andra att reagera. Så vad var årets sensation? Jo, att dirigenten, under den sista traditionsenliga Radetzky marschen, istället för att stå i pulpeten och dirigera, gick runt och tackade varenda en i orkestern genom att ta henne eller honom i hand, kramas eller på annat sätt salutera. Wow, det kallar jag innovation! Det nya året kan börja!

Konserten går fortfarande att se på SVT play, i några dagar till, och sedan är det repris i SVT 2 onsdag den 8 januari klockan 12.00. Man kan också köpa en DVD direkt från Wienerfilarmonikernas hemsida.

Månadens Matisse – november

matisse la danse

Månadens Henri Matisse målning i min väggkalender från Centre Pompidou i Paris heter La Danse II och är målad åren 1909-1910. Det är en olja på canvas som mäter 260 x 391 cm. Den täcker en hel vägg på Musée l´Ermitage i St Petersburg där den hänger. Jag har sett den i verkligheten, den är enormt stor.

Det intressanta med målningen är att jag inte alls tycker om den i tryck, i almanackan. Jag låter oktober månads bild vara kvar och hoppar över novembers bild. Det är ovanligt för mig som normalt älskar alla Matisse målningar, men inte den här. Det är något med den som jag inte riktigt förstår mig på. Trots det, ännu mer intressant är att jag inte alls reagerade så när jag såg den i verkligheten. Då uppskattade jag den.

Jag har funderat på det, min kluvna känsla inför målningen, ända tills jag läste Ulf Lindes memoarbok ”Från fallfrukt till kart”. Där skriver han följande kloka ord, som gjorde att jag fick en förståelse för min upplevelse av konstverket La Danse II:

”Jag vet inte riktigt vad det är som driver mig att förvärva konstverk. Kanske för att konst måste avnjutas i original. Står man inför en målning av Matisse ser man den i rätt storlek, man lägger märke till skillnaderna i färgens täckning, om färgen är transparent eller pastös, sådant som Matisse ständigt spelar med och som får hans färg att bli levande och mångskiftande, hur det tar upp ljus och toner på ett oväntat sätt. Sådant försvinner i en reproduktion.

Kritikern Torsten Bergmark och jag stora bråk om saken. Han menade att Matisse hade gjort en så enkel och lättproducerad konst, att han nådde ut till alla genom reproduktioner. Jag är fortfarande djupt skeptisk till ett sådant resonemang. Skillnaden mellan original och reproduktion är lika stor som den mellan rysk kaviar och Kalles. Därför har jag aldrig haft planscher på väggarna utan konstverk valda efter min kassa.”

GERMANY-ART__22_1099048c

Apropå Henri Matisse är det mycket glädjande att man hittat en okänd målning av honom i den tavelgömma från andra världskriget som upptäckts i München nyligen. Här ses en första bild på målningen, som heter ”Sitting Woman”. Den ser ut att vara mycket vacker och jag ser fram emot att få se ett tydligare och finare fotografi av tavlan. Tänk att det fortfarande finns Matisse konstverk att hitta och älska. Lycka!