Patrick Modiano bortom tiden

Story

Hur ofta kan man säga att man läst ut två böcker av en nobelpristagare på mindre än en vecka? Känns i princip som en omöjlighet men ändå är det vad jag har gjort den är veckan.

Nu gäller det förstås den franske författaren Patrick Modiano som fick priset 2014 och då är det fullt möjligt, hans böcker är tunna och lättlästa. Ovanligt för en nobelpristagare i litteratur. Det brukar oftast vara tvärtom.

modiano1

Jag har just läst Lilla smycket (2001) och Nätternas gräs (2012) och tunna och lättlästa är de definitivt. I alla fall till formen. Men skenet bedrar förstås på många sätt. Böckerna är tunna men innehållsrika, lättlästa men mångbottnade.

På ett plan förstår man allt och på ett annat plan får man gå till botten med sig själv för att riktigt förstå. Ibland förstår man inte alls. Kanske finns det inget att förstå, bara att känna igen. Bara att uppslukas av på ett undermedvetet plan. Ändå känns de helt naturliga och självklara, inget pretentiöst hum-bug.

Modiano3

Nu har jag bara läst två av hans böcker men kan nog ändå anta att alla hans böcker har samma stil som de jag läst, de här två är nämligen väldigt lika varandra. Jag utgår ifrån att det är Patrick Modianos stil helt enkelt.

Böckerna är väldigt vemodiga och drömska, de handlar om tillbakablickar, till en tid som flytt, samtidigt som berättaren finns i nuet. Man får veta väldigt lite om både dåtid och nutid, det är som om man stiger ned i en dimma vägledd av en berättare som vill visa något viktigt.

Man får ta del av ett kort nedslag, en period, i en människas liv, ett kort men livsavgörande skeende för den personens framtid. Vad detta viktiga är kan inte definieras i konkreta termer, det ligger ytterst sett på ett existentiellt plan.

Man får väldigt få detaljer, inga utläggningar om utseende, klädsel, och andra tidsmarkörer, man får bara exakt så mycket som behövs för att man ska få en känsla av tid och rum.

Samtidigt skriver han så att tid och rum upphör, som om det är alla tider och alla rum på samma gång. Ändå är staden Paris påtagligt närvarande, både som en levande stad och som en metafor för existensen.

Modiano4

Kanske skriver han sig själv igen och igen. De böcker jag läst hade i den första boken en kvinna som berättade och i den andra en man som berättade, ändå var det samma historia på ett existentiellt plan.

Ensamheten är ett kännetecken, övergivenheten också, sorgen och saknaden men ändå slutar varje berättelse i en positiv vändning. Det är märkligt. Varje gång blev jag förvånad över det ljusa slutet, att det fanns en vändpunkt.

Vändpunkten kan vara mötet med en person. I Nätternas gräs skriver Patrick Modiano: ”- han hade inte glömt mig; så är det med vaktposterna som står vid vägskälen i en liv – ”. Mötet förändrade berättarens liv. Otroligt väl formulerat.

Modiano2

Det är ett av de starkaste intrycken från läsningen: författarens eleganta och poetiska förmåga att formulera existentiella erfarenheter. I Nätternas gräs skriver han också:

”Men på söndagarna, särskilt sent på eftermiddagen och om man är ensam, öppnas en spricka i tiden. Man behöver bara glida in igenom den. (…) kände jag hur någonting liksom gav vika och jag greps av den lätta svindel som drabbar en vid de tillfällena då en spricka öppnas i tiden.”

Patrick Mondiano är definitivt läsvärd och han skriver i en klassisk fransk anda. Känns gammalmodigt och modernt på samma gång. Som Paris, som Frankrike. Vive La France!

Annonser

Hertha Hillfon på Liljevalchs

unnamed39

unnamed21

unnamed17

Låt mig säga det på en gång: Liljevalchs utställning med Hertha Hillfon (1921-2013), som öppnade lördagen den 6 juni och pågår till den 16 augusti, är magnifik. Den griper tag på ett alldeles särskilt sätt.

Det är en otrolig upplevelse att se konstverken på så nära håll, att kunna gå runt dem och riktigt känna i kropp och själ hur organiska och livgivande de är. Hertha Hillfon är en helt fantastisk konstnär. Alla bör se den här utställningen.

unnamed18

unnamed22

unnamed8

Samtidigt som jag vandrar runt i rummen och fylls med glädje över den rika konsten känner jag en stor sorg och besvikelse. Utställningen eftersträvar att efterlikna, i alla fall i känslan, Hertha Hillfons hem och ateljé genom att dekorera vissa av salarna med stora fotografier från hennes hem, och det dämpade ljuset skapar nästa samma mystiska upplevelse som där. Men ändå inte.

Den som har haft förmånen och glädjen att uppleva Hertha Hillfons hem och ateljé i dess ursprungliga skick vet att det inte går att förflytta upplevelsen till en annan plats. Det är bara där det går att återskapa den helt och fullt.

Att inte Stockholms stad eller annan politisk instans köpte hela hemmet och ateljén från början för att bevara den i sitt ursprungliga skick är och förblir en skandal. Att missa chansen att bevara det första hemmet av en kvinnlig konstnär, när så många mäns hem är bevarade, det finns verkligen INGEN ursäkt.

Nu vet jag att många krafter, särskilt sällskapet Hertha Hillfons vänner, arbetar intensivt för att åtminstone ateljén ska bevaras och utgöra en samlingsplats för konsten. Stockholm stad har beslutat att skjuta till några miljoner de första åren, men vad är det för löjlig inställning från stadens sida? Ge garantier för framtiden!

unnamed34

unnamed33

Det är alla dessa blandade känslor som svider i mig när jag vandrar runt i rummen på utställningen. Jag kan inte låta blir att jämföra hur vissa konstverk i den här, om än väldigt vackra miljön, ser väldigt vilsna ut mot hur de upplevdes på plats, som om de är övergivna av en älskad.

IMG_8134

hill19

Hertha Hillfon hade inte bara förmågan att skapa underbara verk, hon såg också deras plats och dialog med omgivningen. Det var en av hennes stora styrkor, att se sina konstverk som en självklar integrerad del av vardagen och verkligheten. Allt hade sin särskilda plats för att komma till sin fulla rätt.

unnamed38

unnamed37

unnamed36

Hennes expressiva, banbrytande konst syns tydligast i de små skulpturerna som finns samlade i ett rum. Här kan man gå riktigt nära varje verk och förundras över hur hon lyckades hålla ihop skulpturerna som består av så många olika delar. Den som arbetat något med keramik vet att det inte är en enkel sak.

Fantastiskt är också hennes förmåga att skapa glasyr som har färg och djup som man sällan ser i keramik. Man vill röra vid allt, smeka det och känna i huden hur leran lever. Det är inte svårt att förstå Hertha Hillfons förkärlek för keramiken. Hon säger själv i filmen som visas i anslutning till utställningen, på frågan om hon inte borde sluta arbeta när hon är så gammal: ”Va, jag kan väl inte sluta andas säger jag”.

unnamed27

unnamed26

unnamed25

Utställningen innehåller många tecknade porträtt, hon målade sig själv, men mest sin man arkitekten Gösta Hillfon, sina barn och barnbarn. Hennes teckningar är eleganta men inte så kraftfulla, det är inte förrän porträtten görs i lera som de vaknar till liv ordentligt.

Här blir det så tydligt att det var keramiken som var hennes passion. Som hon säger själv: ”Teckningen är en förrätt till skulpturen som är huvudrätten”.

unnamed28

unnamed24

unnamed20

I utställningen finns flera självporträtt av Hertha Hillfon, mer eller mindre uppenbara. Den med hennes ansikte målat på en skurbräda signalerar något viktigt om henne själv, men det är den svarta fågeln med röd näbb, läppstift, som verkligen berättar det viktigaste om Hertha Hillfon.

unnamed19

unnamed7

Jag kretsar länge kring fågeln för att se den från alla håll. Den fascinerar och berör mig. Den gör mig glad. Den är stark, stolt och kraftfull. Den berättar något centralt om konstnären, konsten och livet. Den är så full av liv. Jag önskar jag ägde den.

unnamed

När jag är på väg ut från utställningen ser jag barn samlade runt fågeln. Vet de att de sitter samlade runt Hertha Hillfon? Hör de vad hon har att berätta? Jag kände inte Hertha Hillfon men det jag vet om henne säger mig: hon hade trivts där bland barnen. Självporträttet får ytterligare en dimension.

unnamed4

Jag rekommenderar alla att besöka utställningen. Jag vill tacka Liljevalchs som anordnar denna magnifika utställning som kan hjälpa både politiker och publiken att förstå vilken fantastisk konstnär Hertha Hillfon är och hur viktigt det är att bevara hennes hem och ateljé.

unnamed13

Särskilt vill jag tacka föreningen Hertha Hillfons vänner som jobbar så hårt för att bevara hennes arv och liv för eftervärlden. Om du inte redan är medlem i föreningen, bli det!

unnamed14

unnamed31

unnamed15

Men mest av allt vill jag tacka Hertha Hillfon!

unnamed12

Fredrik Sjöberg ger inte upp än

9789100136345

Ofta kommer det ut böcker som jag känner att jag vill, inte bara läsa, utan också äga. Det kan vara något med rubriken, ämnet, eller som i det här fallet: formen. Jag är passionerat förtjust i kvadratiska (eller i alla fall näst intill) böcker, och också böcker inbundna med danskt band. Det gjorde den här boken till en måste-ha-bok.

Jag köpte den, men sedan gjorde jag som jag så ofta gör, ställde den i bokhyllan för att mogna. Jag kan aldrig säga i förväg när det är rätt tid för en specifik bok, ibland direkt när jag köpt den, ibland många många år senare. Det är så jag fungerar, jag inväntar rätt tid och rätt sinnesstämning för en viss bok.

Jag vet egentligen inte vad det är som avgör när det är rätt tid för en bok, plötsligt bara vet jag. Och nu var det dags för boken ”Ge upp idag – i morgon kan det vara för sent” av Fredrik Sjöberg. Den kom ut 2013 på Albert Bonniers förlag och blev mycket omskriven och hyllad.

3029471_1200_675

Och nu sällar jag mig till den kören. Det är det första jag läser av Fredrik Sjöberg, som är författare, skribent i Svenska Dagbladet och från början biolog. Jag blev fascinerad och lycklig av läsningen. Formen hade inte lurat mig med falska förespeglingar, innehållet levde definitivt upp till den eleganta ytan.

3342043_2048_1180

Hur ska man definiera den här boken? Det låter sig inte göras så lätt, men det är också det som är skälet till fascinationen, att man inte kan artbestämma boken. Den är en hybrid på ett elegant, bildat, roligt och lärorikt sätt.

Man känner sig helt enkelt mer lärd efter att ha läst boken och samtidigt är det lite som att titta in i författarens hjärna, eller i alla fall i hans dagboksanteckningar där associationerna släppts fria som väldresserade, men ändå lite vildsinta, cirkushästar.

8612219_fullsize

I bokens centrum finns två, för de flesta av oss tills nu, helt okända konstnärer: den svenske målaren Olof Ågren (1874-1962) och den tyska Lotte Laserstein (1898-1993). Fredrik Sjögren bygger upp sin bok som en dialog mellan konstnärerna trots att de inte kände varandra, aldrig träffades eller ens visste om varandra.

Men dialogen är förmedlad genom Fredrik Sjöberg själv och han tillåter sig själv att vara en del av dialogen helt oblygt. Han är bryggan mellan de här två konstnärerna, på många sätt så olika livsöden och konstnärsbanor.

Det är som att den sammanbindande länken mellan Olof Ågren och Lotte Laserstein är Fredrik Sjöberg själv eftersom hans person är en kombination av dem. Han speglar sig i båda och sliter med sitt eget Janus-ansikte, men ger ändå inte upp. Inte idag i alla fall.

2259191_fullsize

Den buttre Olof Ågren som målat alla tavlorna ovan är en spegelbild av Fredrik Sjögrens eget behov av att fly, söka ensamhet och vända hela världen ryggen. Hur mycket han än försöker finner han inget förmildrande med Olof Ågren, förutom hans fantastiskt vackra tavlor.

nm5230

I sin mer eller mindre ofrivilliga identifikation med den till synes så otrevlige konstnären Olof Ågren är det som om författaren ändå inser att det inte är så han vill leva sitt liv. Så långt har det inte gått för honom ännu.

Istället seglar Lotte Laserstein in som en räddande ängel och visar att det också finns en annan sida av författaren. Den människo-tillvände, flitige och ambitiösa mannen som vill något mer än sitta innesluten i en snigels skal. Här erbjuds ett fönster ut mot världen, ett intag av friskt syre.

Lotte Laserstein, vars brutala öde som judinna under nazist-tiden i Tyskland finner en fristad i Sverige och överlever som människa men inte som konstnär. Det finns ett före och ett efter i hennes konst, det hon målade i Berlin och det hon målade i Stockholm och Kalmar, där hon till slut hamnade.

ge upp

Olof Ågren och Lotte Laserstein är på så många sätt varandras motsatser men ett har de gemensamt: att de båda föll i glömska. Olof Ågren på grund av att han slutade måla och inte var tillgänglig för konstmarknaden, varken som person eller som konstnär. Lotte Laserstein för att hennes konst stannade upp och övergick till levebröd.

louise

Men en stor skillnad mellan dessa konstnärer är att Lotte Laserstein till slut fick upprättelse. Jag älskar det stycket i boken där vi får veta hur hennes konst återfinns och får den uppskattning den förtjänar. Idag finns Lotte Laserstein representerad på många museum, och särskilt i Tyskland och Berlin. Man blir lyckliga av det.

980

Men Fredrik Sjögren berättar inte bara om de två konstnärerna, och genom dem om sig själv, han berättar om så mycket annat också i förbifarten. Idéhistoria, politik, insekter, konsten och livet. Och han gör det med en sådan lätthet att man inte märker att man plötsligt lärt sig något viktigt och intressant som man inte hade räknat med.

lotte-laserstein-german-artist-1898-1990-self-portrait-1351043651_b

Hans sätt att skriva är verkligen vackert, men samtidigt med fingrarna nedstoppade i jorden: smutsigt och brutalt. Jag blir hänförd och jag är absolut inte den enda. Tydligen är alla hans böcker stora publik- och kritikersuccéer.

Vad gör det med författaren och mannen Fredrik Sjöberg? Flyr han som Olof Ågren? Ja, det gör han. Blir han tacksam som Lotte Laserstein? Ja, det tror jag. Här i ligger hans dubbelhet och kluvenhet: Janus-ansiktet. Han vet inte vem han vill vara.

tumblr_lr5s50ZYK01qi0jgyo1_500

Jag blir lite ängslig inför att läsa flera av hans böcker. Det finns många att upptäcka och uppslukas av, men tänk om det finns en gräns? Om lyckan inte kan upprepas, om jag blir besviken? Jag måste fundera på det, om jag ska läsa fler eller inte. Jag vill och jag vill inte.

2013-11-27-MuseumBerlin_WienBerlin_LotteLaserstein_ImGasthaus_2MB

I väntan på att jag ska bestämma mig fortsätter jag njuta av den bok jag har. Att se dess form, att känna dess tyngd och minnas dess innehåll. Den rent fysiska förnimmelsen av en vän, en god vän som lär mig något om livet och konsten. Och mig själv. Tack Fredrik Sjöberg.

Boken finns att beställa på Bokus och Adlibris.

Fluffy ‪#‎UnityThroughLaughter

Gabriel_Iglesias_887x499

För några år sedan skaffade vi en Apple TV för att kunna se på TV:n genom våra datorer (vi var lite okunnig om hur tekniken fungerade) och upptäckte genom den Netflix. Eftersom vi bara har så kallad skogsTV (endast basutbudet, inga extra kanaler) blev vi glatt överraskade.

Genom Netflix har vi upptäckt många nya serier, filmer och stjärnor. I alla fall Stand-up-comedy stjärnor som vi inte hade en aning om att de fanns. En av de första vi upptäckte var den latinamerikanske Fluffy från Kalifornien.

34sko7m

Fluffy, hans motto är ”I am not fat, I am fluffy”, är riktigt rolig och han är det på ett barnvänligt sätt, det vill säga han använder sig inte av svordomar och underbältetskämt i tron att det ska rädda varenda skämt.

Det uppskattar jag mycket, det betyder att han måste tänka till och vara raffinerad för att kunna vara riktigt rolig, lite som Johan Glans här i Sverige.

IMG_1230 kopia

Vi har sett flera av hans föreställningar som finns att se på Netflix och vi har skrattat som galningar åt honom, hela hans person, hans ljudeffekter och skämt. Gissa om vi blev överraskade när vi upptäckte att han skulle komma till Sverige på sin senaste turné, Unity Through Laughter.

Det verkar som att han varit i Sverige förut men det missade vi, vi visste antagligen inte ens vem han var då, men nu var vi redo och när reklamen dök upp var jag där och beställde biljetter första av alla, jag hängde på låset helt klart.

IMG_2279

Så var det dags efter månader av väntan, i söndags den 31 maj på Hovet laddade vi upp i god tid för en skrattfest. Och skrattade gjorde vi!

FullSizeRender-8

FullSizeRender-9

Det var första gången jag besökte en stand-up-comedy föreställning. Vi var drygt 8 000 personer som hittat dit. Jag undrar hur många av de andra som också upptäckt Fluffy genom Netflix? Det är intressant hur det går till nu för tiden i den globaliserade värden.

I väntan på Fluffy fick vi små roliga, korta informationer om Gabriel Iglesias, som han heter egentligen. Självklart blev vi matade med Twitter-konto och Instagram-konto, men i dessa tider känns det helt självklart. Så klart jag följer nu…

FullSizeRender-7

Innan Fluffy kom upp på scenen bjöds vi på två ”förband”, först den beryktade Martin Moreno. Har man sett en Fluffy föreställning så vet man vem Martin är, vännen som verkar ha en fäbless för att orsaka att Fluffy hamnar i knipa eller dyngrak i ett dike.

Visst hade han sina ljuspunkter och vi skrattade men han hade den klassiska övertygelsen att ju mer svordomar och ju mer sex-skämt desto roligare ska vi tycka att det är. Det gör vi inte Tyvärr. I alla fall inte utan finess. Men det var ändå roligt att se den berömde Martin.

FullSizeRender-6

Nästa ”förband” var Larry Omaha, en tvättäkta indian. Han var verkligen rolig, oj vad vi skrattade. Han skämtade verkligen med finess, med fokus på sin påstått tragiska uppväxt i ett indianreservat. Honom hade jag gärna lyssnat till längre.

FullSizeRender-10

Så var det äntligen dags för Gabriel Iglesias, Fluffy. Det var en märklig känsla att se och höra honom i verkligheten och vi satt riktigt nära på parkett. Jag trodde nog att han skulle köra många av sina gamla skämt som vi sett och hört tidigare men det gjorde han inte. Han körde en ny föreställning.

Framför allt skämtade han om Sverige och Europa. Han kom direkt från Oslo och hade till och med hunnit snappa upp att relationen mellan Sverige och Norge är lite ansträngd i sann syskonanda.

Så när han berättade att han hade slagit sitt europeiska publikrekord i Oslo, vilket nu hade blivit övertrumfat av Stockholm med några tusen, ja då visste jublet inga gränser. Pinsamt på ett sätt, väldigt roligt på ett annat.

IMG_2308

Han var riktigt, riktigt rolig och satte fingret på många känsliga punkter där vi alla kunde känna igen oss – oberoende om vi är amerikaner eller svenskar – och som fick oss att skratta både hjärtligt och nervöst igenkännande.

Men det var också roligt att inse att alla skämt inte är oberoende av tid och rum. När han till exempel försökte skämta om att kejsarsnitt kostar extra i Sverige, och kejsarsnitt vill man ju ha för att bevara de intima delarna intakt för vidare nöjen efter barnafödandet, ja då var det just ingen som skrattade. Då blev jag stolt som svensk.

Det märktes också att vi svenskar sett hans föreställningar på Netflix (eller på annat sätt) många gånger för ibland, på slutet när han drog några gamla skämt som bonus, ja då kunde vi alla avgörande stickrepliker som publiken skrev i korus. Som karaoke. Då blev han uppriktigt förvånad (tror jag i alla fall).

Föreställningen avslutades med en groupfie (jag har lånat bilden från Fluffy). Här är vi alla tillsammans med Fluffy. Om han kommer tillbaka till Sverige, eller snarare när han kommer tillbaka, borde alla som vill skratta så de gråter boka en biljett.

Det är som ett reningsbad! Inga sorger, bara glädje! I alla fall för några underbara timmar en söndagskväll.

Läs mer om Fluffy på hans hemsida.