Berörande bilder av Kristina

Det första som händer när jag är på väg upp för trappan till Livrustkammarens specialutställning om drottning Kristina är att jag hör en röst som viskar: Den som går sina egna vägar behöver ingen karta. Det gick direkt till hjärtat och den känsla av eufori som citatet från Kristina gav mig präglade hela besöket på museet. Drottning Kristina är verkligen en unik person. Inte alltigenom sympatisk men alltid trovärdig sin övertygelse om att det är möjligt – även för en kvinna – att gå sina egna vägar, utan karta.

Den här bilden av Kristina är den som jag tyckte mest om på utställningen. Den är målad av Wolfgang Heimbach och gjord i olja på duk cirka 1660. Den är liten men enastående. Det står om den att de flätade kringlorna var en hänvisning till Alexander den store (igen!) och att målningen tillkom under drottningens uppehåll i Köpenhamn under hennes resa till Sverige och Karl X Gustavs begravning. Det jag tycker så mycket om med just den här tavlan är att den, tror jag, fångar in den ”verkliga” Kristina bättre än många av de andra bilderna.

Nu är jag övertygad om, precis som utställningen vill visa, att bilderna av Kristina är många och komplexa, men ändå, den här bilden fångar henne som den kvinna hon var, klädd i mansinspirerande kläder och skor. Det känns som att det var så här hon faktiskt såg ut i vardagen när hon levde sitt eget fria liv. Inga krusiduller, bara den ”nakna” Kristina. Men vad vet jag? Jag kanske projicerar mig själv på henne? Men det är väl det yttersta tecknet på en ikon, att man ser sig själv i den och identifierar sig för att kunna definiera sig själv.

I utställningen visas många tillbehör. Imponerande är de böcker man fått låna från Vatikanens bibliotek i Rom, breven där hon abdikerar och mycket mer, men av allt märkligt och imponerande var det ändå den här rocken jag fastnade för som mest intressant. Det är en persisk rock som skänktes till Kristina av storfurst Alexej Michailovitj av Ryssland , troligen överlämnad vid Kristinas trontillträde 1644. Det står att rocken blev en exotisk sevärdhet i Sverige, och det kan man ju förstå, men det jag verkligen undrar är: bar hon den?

Den känns så rätt för henne och skulle klä henne så bra. Jag hoppas verkligen hon använde den. Jag kan se henne framför mig, i sitt bibliotek i det kalla slottet, sittandes med sina böcker och skrivdon, iklädd rocken för att hålla värmen. Bekväm och löst sittande för största möjliga komfort. Manligt elegant. Kanske rökte hon också? Ja, så kan fantasin gå loss på en utställning på Livrustkammaren…

Det är en mycket bra utställning som jag verkligen rekommenderar. Den fina utställningsboken för det facila priset på endast 190 kr rekommenderar jag lika starkt. En vacker innehållsrik bok där man kan fördjupa sig vidare i det man funderar på efter att man besökt utställningen.

Mer rätt i tiden kan knappast en utställning ligga. Jag säger: Grattis Livsruskammaren, jag tror på publikrekord!

Oväntat konstgalleri mitt i city

Passerade av en tillfällighet Kungsträdgården idag och hamnade mitt i ett konstgalleri. Vilken trevlig överraskning! Det är ett konstnärskollektiv som finns på nätet, en samlingsplatsen för konst och konstnärer i Sverige, konstgalleri.se, som hade en utställning igår och idag, med möjlighet att se men också köpa deras konst. Mycket trevligt initiativ, tycker jag. Jag blir glad när konsten kommer till mig som en överraskning och jag inte alltid måste söka upp den medvetet.

Det var många tavlor att beskåda och många konstnärer som ställde ut. Många riktigt duktiga, men det var framför allt en som stack ut lite extra och drog mina blickar till sig: Ulrika Melin. Det är hon som har målat tavlorna ovan. Jag tycker de är väldigt snygga; stilrena och färgstarka. Hade gärna burit med mig en, eller två, av dem hem.

På premiär med Iron man 3

Efter att ha sett Iron man 1, Iron man 2, Hulken, Thor, Captain America, som alla kopplas samman och flyter ihop i The Avengers, var det dags att se den första filmen efter The Avengers. Hur skulle det fungera undrade jag, men jag kan rapportera att det fungerade utmärkt. Det gjordes kopplingar till äventyret i The Avengers men filmen Iron man 3 står ändå på egna ben.

Man kan inte bedöma filmer av det här slaget på samma skala som vanliga spelfilmer, man måste inse att de har sin egen skala, sina egna mått och med de måtten mätt är det här en fyra av fem möjliga. Det är en tecknad serie i filmformat med allt vad som hör till; smällar, explosioner, ingen blir knappt skadad, utom bovarna förstås, och folk överlever helt omöjliga situationer, men det är precis som det ska vara tycker jag.

Det som gör Iron man filmerna, och särskilt nummer 3, så roliga och intressanta att se är att de bortom det teatraliska, dramatiska och skjutgalna finns en intelligent humor, ironi och faktiskt en intressant civilisationskritik. Man skrattar mycket när man ser Iron man 3. Men det är Robert Downey Jr som gör filmen, utan honom skulle den inte alls nå upp till samma nivå. Han kan få det banala att verka coolt.

I den här filmen spelar han en slags antihjälte. Samtidigt som hans karaktär, Tony Stark, självklart räddar Amerika och i förlängningen hela världen från en galen superterrorist, drabbas han av panikångestattacker som han fått efter upplevelserna i The Avengers. Det är mycket intressant. Hans rädsla för alla hot han plötsligt inser finns, och hans behov av att rädda allt och alla, skapar ångest och panik inom honom: är han tillräcklig? Ska han kunna rädda alla?

Jag uppskattar hur alla dessa filmer, som sammanflyter i The Avengers, kopplas ihop och ger hälsningar till varandra i respektive film. Varje film står på egna ben men samtidigt hör de ihop. Det blir alltid extra tydligt i slutscenen, för du är väl inte en av dessa biobesökare som går innan eftertexterna rullat färdigt? I sådana fall har du missat en av poängerna med alla filmerna. Igår på premiären av Iron man 3 gick det inte att ta miste på vilka som var mest nördiga Marvel fans: vi som satt kvar hela den långa tiden det tog för eftertexterna att rulla… men vi fick lön för möda och jublade! Det är sann gemenskap i biomörkret.

SvD har en recension idag också. Och nu finns det en på Aftonbladet också.

Och nu ligger filmen självklart etta på biotoppen! Helt rätt!

Hilding Linnqvist blommar upp

Idag besökte jag Marabouparken i Sundbyberg för att se den nya utställningen – Blomstertid med Hilding Linnqvist. Det är en vacker liten utställning som gör mig glad. Första gången jag besökte Marabouparken och en Hilding Linnqvist utställning blev jag först besviken över hur få konstverk som visades upp utifrån ett tema, jag hade hoppats på att få se en stor utställning.

Men för varje gång jag återvänder inser jag att den minimala formen fyller en funktion. Man ser alla konstverk som finns i rummet, man studerar dem mycket noga eftersom de inte är så många. Varje verk får tid och uppmärksamhet vilket gör att man ser djupare och intensivare. Jag tycker om det. Istället för en större utställning under en viss tid väljer man att byta tema i rummet några gånger per år, och välja ett tema utifrån den stora samling man har av Hilding Linnqvist.

Den här gången handlar det om blommor. Redan i början av utställningen möts man av en stor, magnifik blomsterbukett som Hilding Linnqvist fick på sin 90-årsdag och som han målade av. Men hur vacker den än är så gör den inte djupast intryck på mig. Det gör istället den lilla tavlan med fikonen på. Den är i all sin enkelhet helt underbar.

Sedan vänder man sig om och, efter den milda målningen med några enkla fikon, står man inför en kaskad av blommor och färger, elegant matchad med en knallgul vägg. Man drar efter andan. Det går inte att uttrycka på något annat sätt än att man blir så glad av Hilding Linnqvist konst. Den är enkel, självklar och går direkt in på djupet. Jag skulle vilja definiera hans konst som ett tillstånd av lycka, oberoende av hur man känner sig just då.

På nästa vägg får jag en överraskning, ett konstverk som framstår som sakral i förhållande till de andra jordiska, sinnliga och sprakande. Här är det som ett stilla rum, ett kloster eller ett annat andligt rum av något slag. Målningen förmedlar en meditativ stillhet att vila själen i. Som ett altarbord med en nattvardskalk, utstrålande ett jordiskt lugn och ett himmelskt hopp.

Hilding Linnqvist, liksom Henri Matisse (jag har skrivit om det förut här på bloggen), lyckas förmedla livsglädje och lycka utan att på något sätt ignorera livets villkor på gott och ont. Jag känner det så starkt, de är mina vänner genom tid och rum.

La maggior putana del mondo – världens största hora

Jag förbereder mig inför mitt snara besök på Livrustkammaren och utställningen om Drottning Kristina som öppnade i fredags den 19 april, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Jag har blivit pinsamt medveten om vad lite jag vet om henne. Till exempel att hon var passionerat förtjust i Alexander den store och såg honom som ideal för en ledare, framför allt för henne själv.

Tavlan ovan, som jag sett så många gånger, avslöjar det. Hon intar en klassisk Alexanderpose, och när hon konverterade till katolicismen antog hon ett nytt namn: Kristina Alexandra. Likaså inreder hon sitt sovrum i Rom med sängdraperier med Alexandermotiv. Rena Hanna Montana, eller snarare Justin Bieber fasonerna. Inget nytt under solen.

Ryttarporträttet målades 1653 av fransmannen Sébastien Bourdon (1616-71). Orginalet finns på PRADO-museet i Madrid. Där heter målningen ”Cristina de Suecia a caballo”. Det är en storslagen målning, som är 3,83 meter hög och 2,91 meter bred. Skillnaden mellan tavlan och verkligheten är att Kristina sällan red i damsadel, hon red som en man med ridbyxor och stövlar under kjolen.

Jag har, som förberedelse, roat mig med att läsa Peter Englunds bok om Kristina: Silvermasken, som utkom 2006 på Albert Bonniers förlag. Det är en liten, lättläst bok som ger en första glimt av den komplexa drottning Kristina. Oj, vad mycket jag inte visste om henne! Till exempel att hon var en firad person, känd i hela Europa, som till en början gjorde ett segertåg över kontinenten, föremål för teaterpjäser och mycket annat. Hon gled inte obemärkt ned till Rom efter abdikeringen och konverteringen för att leva ett fromt liv, avsides nära påven…

Hon fortsatte bland annat att ägna sig åt politik, med allt det för med sig av konflikter och intriger, vilket ledde till en smutskastningskampanj där hon gavs öknamnet världens största hora. Men hon överlevde allt och gick till historien som en mytisk, gåtfull, komplex hen. Man kan inte annat än beundra, och till och med älska henne en aning.

Att bli föremål för en Hollywoodfilm är inte alla förunnade, men även här förenas hon med sin idol Alexander den store. Båda har blivit film där. Greta Garbo spelade drottning Kristina. I slutscenen står hon i fören på ett skepp som tar henne till Spanien. Peter Englund skriver i Silvermasken:

”När scenen skulle spelas in, frågade Garbo filmens regissör Rouben Mamoulian, vad hon skulle tänka på, och hans svar var: ‘Ingenting. Verkligen ingenting. Jag vill att ditt ansikte skall vara likt ett tomt pappersark. Och jag vill att alla i publiken skall vara de som skriver’.”

I det, vill jag påstå, fångar han in drottning Kristinas essens på ett genialt sätt.

Boken Silvermasken är slut som pappersbok på både Adlibris och Bokus men finns att köpa som e-bok på båda ställen. Den finns också att köpa begagnad på Bokbörsen.

Lika för lika men inte för alla

Så har jag läst ännu ett av Shakespeares drama i den lilla serie som förlaget Ordfront gav ut i början av 2000-talet. Lika för lika gavs ut 2004 i översättning av Göran O. Eriksson. Det är ett annorlunda drama, om man jämför med de jag läst hittills, flera av dem mer kända och spelade än Lika för lika.

Det som jag häpnar över varje gång jag lägger ett nytt häfte åt sidan när jag läst klart det, är hur tidlösa dessa drama är. Det är verkligen inte att undra på att Shakespeare spelas lika flitigt idag som det alltid har gjorts. Även om det finns mycket i varje pjäs som har åldrats så är själva nerven, själva budskapet lika centralt och aktuellt idag som det var då. Det är verkligen det nakna mänskliga, existensens villkor som avslöjas på ett inte alltid så smickrande sätt.

I Lika för lika handlar det om den – inte lika gamla – devisen, från romanen 1984 av George Orwell: ”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”. Kanske fick Orwell sin inspiration från Shakespeare? I vilket fall, är det vad Lika för lika handlar om, att människor mäts med olika måttstockar. De begår samma brott men döms olika, framför allt på grund av det som formuleras utmärkt i pjäsen: ”När synden börjar gro på högre ort går lagen långsamt och benådning fort”.

Denna ojämlikhet inför lagen beror både på social status, vilken plats man har i samhället, men också på kön. Pjäsen belyser det på ett mycket bra sätt. Återigen står tiden still, ibland blir man förtvivlad över hur lite som har hänt, framför allt när det gäller attityder och värderingar. I pjäsen begår en högt uppsatt man, Angelo, en både moraliskt och brottslig handling mot en ung kvinna. Hon hotar med att avslöja honom. Vad svara han?

”Och vem ska tro dig, Isabella? Mitt rena rykte, mitt spartanska livssätt, mitt ord mot ditt, min höga rang i staten väger så tungt mot allt som du kan säga att du blir kvävd av dina egna ord (…) För din del – skvallra du, det är din rätt; men mot min lögn väger din sanning lätt.”

Hört det förut?

Vill du läsa Lika för lika finns boken att beställa på Adlibris och Bokus.

Livrustkammaren imponerar

Läser i Svenska Dagbladet att Livrustkammaren öppnar en utställning om Drottning Kristina inom kort. Det låter verkligen spännande. Hon är en imponerande kvinna som vi alla behöver lära oss mer om. Kanske vår första hen i den svenska historien. Gränsöverskridande, normbrytande och egensinnig. Att komma efter sin storfurste till far, Gustav II Adolf, och välja att abdikera, konvertera till katolicismen (som pappa kungen gjort allt för att bekämpa genom det trettioåriga kriget då han deltog i räddningen av Tysklands lutheraner, vilket de tackar honom för än idag) och flytta till Rom. Det är vad jag kallar ett fadersuppror!

Livrustkammaren imponerade mycket på mig när jag motvilligt besökte det för första gången alldeles nyligen. Jag vet inte varför jag tänkt att det museet inte är något för mig, jag som är så intresserad av historia, men så har jag tänkt: gamla kungakläder, vem bryr sig… men så blev jag ändå ditsläpad, till det lilla museet i det kungliga slottets källare.

Gav det inte en chans först, strosade runt och konstaterade, jaha, en karolinerdräkt, ja ja.. men, sa mitt sällskap, det är DEN karolinerdräkten, den som Karl den XII hade på sig när han blev skjuten i Norge. Se kulhålet, se blodet. Då vaknade jag av historiens vingslag som dundrade in i rummet. DEN dräkten! Och Gustav den III:s maskeraddräkt han hade på sig när han blev skjuten, med kulhål, blod och fläckar… Allt var i original så att säga. Gustav Vasas hjälm.. DEN han faktiskt hade haft på sitt huvud.. och så fortsatte det genom hela det lilla vackra museet. Hur hade jag kunnat missa detta? Varför har jag så många förutbestämda åsikter som jag skaffat mig utan att egentligen veta vad jag talar om? Varför?

Nåväl, det spelar ingen roll nu. Nu vet jag att Livrustkammaren är en liten guldgruva och jag kommer att vara en av de första som besöker utställningen om Drottning Kristina som öppnar på fredag den 19 april och pågår till den 5 januari 2014. Nu vet jag att jag kommer att bli imponerad och överraskad – igen.

Det finns också en mycket bra artikel i DN.

Televinken, Kråkguldet, Ika i rutan, Pistvakt…

Anita och Televinken…

Kråkguldet…

Ika i rutan…

Pistvakt…

Vad har de här gamla tv programmen gemensamt? Jo, de finns alla att se numera på SVT Play Öppet arkiv, tillsammans med massor av andra gamla serier, filmer och program av alla sorter, helt enkelt en del av det svenska kollektiva minnet. Och mer ska det bli. Sammanlagt 10 000 timmar med program från förr. Det är ju helt fantastiskt! Här kan man återse gamla vänner, frossa i nostalgi och drömma sig bort till vad som kanske känns som bättre tider… vilket det antagligen inte var, inte i alla avseenden i alla fall…

Alla är välkomna att höra av sig till Öppet arkiv för att tipsa om fler program man vill ska läggas ut. Ta chansen! Vad skulle jag vilja se? John Blund, absolut.

Det finns en blogg att följa också för att hänga med i hur det Öppna arkivet utvecklas. Läs mer i Svenska Dagbladet och Expressen.

Chokladflickan i Dresden

Har du möjligtvis vägarna förbi Dresden i östra Tyskland? Missa då inte Chokladflickan som hänger i Gemäldegalerie Alte Meister, Museet för de gamla mästarna, som är en del av det stora palatset Zwinger i Dresden.

Chokladflickan är målad av Jean-Ètienne Liotard (1702-1789) från Schweiz, och räknas som hans mästerverk.Tavlan mäter 82,5 x 52,5 cm och är målad i pastell, under åren 1744-45.

Det är en jämförelsevis mycket enkel tavla med ett enkelt motiv, en tjänsteflicka som serverar en kopp varm choklad och ett glas vatten på en bricka. Inget mer. Men ändå så mycket mer! Det är en otrolig målning. Den har ett inre ljus som är helt fantastiskt, det är som om ljuskällan som lyser upp motivet kommer inifrån målningen på något magiskt sätt. Man kan riktigt höra hur det frasar om flickans kläder och klirret från brickan. Det är svårt att se sig mätt på tavlan. Den är magisk. Så fort man kom in i rummet där tavlan hänger, vilket är högt upp i museet, kan man inte ta ögonen i från den.

Museet i Dresden har en enastående samling konst från de gamla mästarna såsom Rubens, Raphael, Rembrant, Van Dyck med flera, och många konstverk jag såg under besöket var fantastiska, pampiga och storstilade, som till exempel den här kända målningen The sistine Madonna av Raphael (även om det faktiskt är de små knubbiga änglarna längst ned på målningen som är mest kända skulle jag tro):

Detta till trots, vilken tavla minns jag bäst efteråt? Den lilla chokladflickan. Missa inte henne om du har möjlighet att besöka museet i Dresden. Väl värt ett besök.

The Hobbit in our Hearts

Nu har den äntligen kommit på DVD och Bluray, The Hobbit. Det var magiskt att se den på bio med stor filmduk och starkt ljud, men att se den på TV är också OK. Filmen når inte upp till Sagan om ringen trilogins kvalité, men det är ju inte att undra på. När Tolkien skrev The Hobbit så gjorde han det för barn, ursprungsberättelsen är en barnbok. Sagan om ringen triologin däremot skrev han för vuxna. Det är klart att det påverkar innehållet, både i böckerna och i filmerna. Men detta till trots så är The Hobbit en underbar och älskansvärd film.

Ett av skälen till det är de underbara dvärgarna som porträtteras på ett härligt sätt i filmen. Särskilt deras sång, den är fantastisk. Har du inte sett och hört den rekommenderar jag det verkligen. Det är lite roligt också att dvärgarnas ledare verkligen framställs som en hjälte. Han intar alla tänkbara hjälteposer i filmen, med eller utan motljus och vackra bakgrunder. Men det är bara underbart, det går aldrig till överdrift. Han är så vacker!

The Hobbit är en verklig saga med alla ingredienser som behövs för en stunds tidsfördriv och dagdrömmeri.Böckerna är fantastiska, att Peter Jackson lyckats göra dem rättvisa i sina filmer är totalt overkligt och beundransvärt. Ingen av oss, urprungsfans, som i åratal endast hade böckerna och vår fantasi att ta till – vilket räcker långt – har gjort annat än jublat över filmerna. Det är verkligen en bedrift som saknar motstycke. Go Peter Jackson, go!

Om du inte läst boken om Bilbo, som den heter på svenska, rekommenderar jag den här lilla behändiga specialutgåvan på originalspråket, som är engelska. Boken är liten, nätt och mycket vacker. Här ses hela omslaget, både fram och baksida. Boken finns bland annat att köpa på SF bokhandelns postorder.