Snabbrecension: ”Jävla karlar”

3438323_2048_1152

Häromdagen besökte jag återigen Kungliga operan för att se deras uppsättning av Madama Butterfly av Giacomo Puccini. När föreställningen var slut och alla dånande applåder lagts sig och det var dags att resa sig – omtumlad och berörd – hör jag en kort, spontan recension av föreställningen från en dam bredvid mig: ”Jävla karlar”. Jag tror hon sammanfattade på ett enkelt men mycket tydligt sätt vad många av oss kände just då.

Asmik Grigorian och ensemble

Det finns väldigt mycket att säga om den här föreställningen men den här korta kommentaren från damen bredvid vittnar om att regissören verkligen nått fram med ett budskap, och inte bara regissören Kirsten Harms, utan också Sara Olsson som gestaltade Madama Butterly, Cio-Cio-San. Vilket grymt svek, vilket typiskt drama som sker hela tiden, även jag kände en förtvivlad vrede över dramats Pinkerton och alla Pinkertons ”out there”.

Nu är det ju inte bara män som leker med, och sviker, kvinnor detsamma gäller ju det omvända, men eftersom kvinnors situation världen runt fortfarande ser annorlunda ut än männens blir konsekvenserna oftast större och grymmare för kvinnorna. Det är helt enkelt bara fakta.

Jag känner att jag kokar inombords när jag tänker på hur Cio-Cio-San inte bara förlorade sin man, sin son och hela sitt liv, hon blev även sviken av sin familj. Den förtvivlan hon kände, och uppgivenhet på gränsen till galenskap, inför sakernas tillstånd förmedlade Sara Olsson på ett fantastiskt sätt.

Jag grät. Det gör jag sällan på en operaföreställning och gör jag det så är det för att musiken och sången är så överväldigande vacker, sällan eller aldrig för att jag blir tagen av själva historien. Men det hände nu. Det var jag inte heller ensam om, jag hörde snyftningar i salongen. Här har man verkligen lyckats förmedla en stark känsla. Bra gjort!

MadamaButterfly_fst5

Men till männens försvar vill jag lyfta fram Konsul Sharpless, i den här föreställningen gestaltad av Johan Edholm, som med sorg ser hur Pinkerton utnyttjar Cio-Cio-San och försökt hindra honom. I en av hans slutrepliker säger han ungefär: ”Jag varnade dig för att hon tog det på allvar”.

Han försvarar Madama Butterfly och försöker hjälpa henne så mycket han kan, men vad hjälper det mot Pinkertons självgoda manschauvinism? Men inte bara manschauvinism utan lika mycket kolonialism och imperialism, utmärkt gestaltat i ett musikaliskt mellanspel.

Johan Edholms inkännande och medkännande porträtt av Sharpless hindrar mig från att önska alla män till skogs, han gestaltar en man som sett, hört och förstått men som hindras lika mycket av den etablerade mansrollen som kvinnor. Han gör det fantastiskt bra, inte bara sångmässigt utan lika mycket i sin gestaltning.

Jag är väldigt tagen av föreställningen, det var första gången jag såg Madama Butterfly, men den här gången är jag inte bara tagen (som så många gånger förr) av själva musiken och sången utan också av budskapet. Jag kan förstå att den här operan är så älskad över hela världen, den bär – tyvärr – på ett evigt och tidlöst budskap.

butterfly

Något som drabbade mig extra mycket vid den här föreställningen (torsdagen den 8 januari) var orkesterns spel. Jag har aldrig hört Kungliga operans orkester spela så fantastiskt bra som den här kvällen, jag vt inte om det beror på musiken i sig eller på dirigenten, Lawrence Renes, men otroligt bra var det.

Det är svårt att få biljetter till de resterande föreställningarna av Madama Butterfly men det finns lyssnarplatser kvar, och till dig som funderar på att gå så vill jag säga: även om det är magnifikt att se föreställningen så är det musiken och sången som är det extraordinära, det är absolut värt att gå och lyssna.

Vid flera tillfällen märkte jag att jag satt och blundade långa stunder för att det var så vackert och jag ville inte distraheras av något, så utomordentligt bra var det.

bild-60

bild-63x

bild-64x

Att besöka Kungliga operan är roligt på många sätt, något som jag uppskattar är deras vana att ställa ut kläder och rekvisita från tidigare föreställningar av den aktuella operan. Här ses några detaljer från en föreställning som sattes upp 1987 om jag minns rätt.

Första gången Madama Butterfly sattes upp i Sverige var 1908, bara fyra år efter urpremiären 1904. Säger något om sprängkraften i både musik och innehåll.

Annonser

Den oförglömliga Turandot

nina stemme 1

Så var det äntligen dags att åka till Kungliga Operan och den omskrivna Turandotuppsättningen med Nina Stemme. På vägen noterade vi att det var fullmåne, en stor tung gul måne som knappt tog sig över hustaken. Som en augustimåne fast dov och mörk. Mycket magiskt tyckte vi. En oväntad överraskning var det att månen sedan hade en central roll i föreställningen. Det var lika magiskt.

turandot_fst3

Det är en makalös föreställning. Nina Stemme är magnifik, men inte bara hon, utan hela uppsättningen. Kören! Vilken kör! Den tillför en styrka av makt och myndighet, parad med den anonyma massans nyfikenhet och krävande förväntningar. Scenografin är också makalös, så sval, elegant, grym och enastående. Förstärkte varje ton och varje känsla hos huvudpersonerna, inte sällan med mycket små medel. Verkligen imponerande. Här ser man de tre vise männen som kan svaren på Turandots gåtor, och vad liknar de? Ja, tre kardinaler i sina lila dräkter. Maktens män finns på gott och ont överallt.

turandot kören

Med en huvudrollsinnehavare som Nina Stemme föreställer man sig att folk strömmar till av sig själva, och man behöver inte lägga så mycket tid och pengar på allt det andra. Så har man verkligen inte tänkt här verkar det som. Föreställningen har en enorm rikedom av talanger och stjärnor. Enormt stort intryck på mig gjorde den, till synes så lilla och unga Liu, som sjöngs av Yana Kleyn. Helt fantastisk, med sin mjuka milda röst i jämförelse med Turandots starka stämma av makt och förtvivlan. Vilket möte!

TURANDOT_130205_CT1306_650

Den enda smolken i bägaren under kvällen var att jag inte kunde låta bli att snegla på textremsan, med översättningen, i taket. Självklart är den bra att ha, men den stör min koncentration och fokus på sången och musiken. Hur åtgärdar jag det? Idag bokade jag en ny biljett. Jag vill se den igen. Både för att den är oförglömligt vacker men också för att jag nu vet vad de sjunger och kan strunta helt i remsan i taket och bara bli ett med musiken. Jag längtar – igen.

Turandot med Nina Stemme

turandotkungligaoperan

Jag är verkligen lyckligt lottad! Till min stora förvåning – och glädje – fick jag operabiljetter i julklapp, till Turandot på Kungliga Operan med Nina Stemme. Oj, vad överraskad jag blev. Jag visste att Turandot skulle sättas upp men jag hade inte uppfattat att Nina Stemme skulle komma till Sverige och sjunga huvudrollen. Jag har verkligen väntat på ett tillfälle att få höra och uppleva henne. Och nu är den stunden här insåg jag när jag satt med biljetterna i min hand. Sedan dess har jag gått i väntans tider, inte bara i väntan på att få gå på själva föreställningen utan också på att få läsa recensionerna.

Igår hade föreställningen premiär och idag började recensionerna droppa in. Först läste jag den i Svenska Dagbladet och sedan den i Expressen. De är som jag hade hoppats, och förväntat mig, översvallande. Det känns helt fantastiskt att veta att jag redan har biljetter, att jag ska få uppleva denna föreställning och att jag inte behöver jaga biljetter utan att de redan finns i min ägo. Att man kan känna sig så lycklig och förväntansfull inför något. Och jag behöver bara vänta en vecka till. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Förutom recensionen så var det en mycket bra intervju med Nina Stemme i Svenska Dagbladet idag. Man kan inte annat än beundra en kvinna som hon. Det ska bli spännande att läsa de andra tidningarnas recensionerna som kommer inom kort, antar jag, för att se om de är lika positiva. Men mest av allt ska det bli spännande att få uppleva själva föreställningen. Tills dess passar jag på att njuta av att längta…