#Openart i Örebro: Grattis!!

För femte året i rad förvandlas Örebro stad till en konstutställning, med 130 verk av 72 konst­närer från 19 länder på över 70 platser runt om i centrala Örebro. Konstbiennalen (Skandinaviens största) är ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet i staden och pågår mellan 14 juni till 6 september.

Jag har läst om OpenART tidigare men besöker det för första gången i år. Jag är både imponerad och inspirerad och då hann jag bara se en bråkdel av konstverken! Vilken underbart, galen idé och vilket föredöme staden Örebro är!

På ett helt fantastiskt sätt presenteras samtida konst­närer, både lokalt och inter­na­tio­nellt kända. Allt gratis och lättillgängligt för alla att ta del av. Runt om i staden finns information om utställningen att få tag i, både kartor att följa och människor att fråga.

Jag tänker att de som aldrig själva går till ett museum eller en konstutställning, eller barn som inte får chansen på grund av ointresserade föräldrar, eller vem som helst, erbjuds konstupplevelser, utmanas och uppmuntras på ett genialiskt sätt.

Förutom alla de konstverk som fyller staden gissar jag att det bland stadens invånare diskuteras konst varje sommar som det inte görs någons annanstans i Sverige: är man för eller emot? Är det något konstverk som berör på ett särskilt sätt? Hur reagerade du när du såg det eller det?

Ja, frågor och funderingar av alla slag bland alla slags människor, antar jag. Vilken kulturgärning, vilken hjälteinsats, vilket föredöme bland städer: Go Örebro, go!

Det ska sägas direkt: det var konstverket ”Think different” (How to hang workers´uniforms) av den kinesiske konstnären Ai Weiwei som fick mig att åka till Örebro det här året, och det var också hans konstverk som berörde mig mest.

Vilken strålande idé att bjuda in en så känd och uppmärksammad konstnär för att dra uppmärksamhet till utställningen, för att få människor att komma från när och fjärran för att ta del av konsten – och därmed också ge möjlighet för de mindre kända konstnärerna att få en publik.

Jag följer Ai Weiwei på Instagram och såg hans arbete med dräkterna växa fram. Då visste jag inte att det var konsten planerad för Örebro, men jag hajade redan då till vid anblicken av de vajande uniformerna och särskild en kommentar som någon av hans följare skrivit under bilden: ”Strange fruits are hanging”.

Konstverket väcker så många blandade känslor. Särskilt som jag går där och fotograferar det om och om igen från olika vinklar med min Iphone5… Det finns en plågsam paradox i detta, att min vardag och många av mina ägodelar, existerar tack vare de usla arbetsvillkor som de kinesiska arbetarna ofta lever under.

Och samtidigt är det ett så vackert konstverk som lyser upp Köpmannagatan i Örebro på ett oförglömligt sätt. Konstens dubbla uppgift blir tydligt: att beröra och störa, att glädja och provocera. Jag är så otroligt glad att jag åkte dit och såg det med egna ögon. Tack Örebro!

Det finns verkligen många konstverk att upptäcka och det var roligt att se att många av dem också var interaktiva, som det här: ”Sliced Duck” av Lena Flodman (Sverige), som samtidigt var en sittplats och lekplats.

Någon brist på fantasin bland konstnärerna kunde man inte se, här ses ”MEAT” av David Cerny (Tjeckien). Här blev man lätt stående i någon slags förvirrad fascination. Absolut underbart.

Ett av de bästa konstverken är det här: ”Monument for Örebro” av Ulrike Kessl (Tyskland). Hela rådhuset i Örebro är invirat i ett slags spindelnät gjort av nylonstrumpor för damer. Här kan man verkligen tala om en stad med självdistans och generositet. Man undrar: råkade Spindelmannen – eller kanske Spindelkvinnan – passera Örebro?

Man utnyttjar stadens alla utrymmen på ett genialt sätt, inget konstverk kändes malplacerat. Man har verkligen tänkt till vid varje placering. Konstverken känns organiska och självklara på sina platser.

Här ses ”W!” av Tapio Haapala (Finland) och ”A tree is a tree is a tree is a tree” av Kristina Lindberg (Sverige).

”Ao” av Cheng Dapeng (Kina) placerad mitt i Svartån.

Vackert placerad på borggården till Örebro slott står ”Silence in between” av Axel Wolf (Tyskland och Norge). Konstverket i skirt trä responderar mot de tunga, grå murarna. Ja, vackert är bara förnamnet.

”Conciencia” (awareness) av Alicia Martin (Spanien) blir plågsam för en bokmal och bokälskare. Tänk om man skulle upptäcka att en av böckerna i konstverket är ett länge eftersökt verk, som man är beredd att betala mycket för? Ja, det är risken man får ta om man går riktigt nära. Fantastiskt är konstverket i alla fall.

Går man för fort finns det risk att man missar något. Plötsligt upptäcker jag ”Systema Naturae (Umbra vita) av Michael McGillis (USA) inne bland träden.

”Elephants” av Johan Suneson (Sverige) är så vemodig och oemotståndlig.

De flesta konstverken är utomhus men många är också placerade i gallerior, köpcentrum, museum och lokaler som alla är gratis och lättillgängliga. Här ses ”Aviator Thinker” av Tapio Haapala (Finland), gjord liksom penseln i ån av vattenslangar.

Stor, från golv till tak, är ”Las Guerras Panasonicas (the Panaconic war) av Eduardo Balanza (Spanien).

Det finns så många konstverk att berätta om och inspireras av, men det bästa är att själv besöka staden och se dem med egna ögon. Om du har möjlighet, gör det! Absolut värt det! Och särskilt Ai Weiweis konstverk, det dominerar stadsbilden på ett sätt som skapar mersmak.

Jag hann definitivt inte se alla konstverken, jag tror jag måste göra ännu en resa till Örebro i sommar… OpenART, vilken investering för staden, på så många plan. Jag säger det igen: grattis Örebro!

#JeSuisCharlie i Stockholm

Terrordåden i Paris den 7 januari, och dagarna efteråt, då en tidningsredaktion, Charlie Hebdo, attackerades och minst 12 personer dödades, bland annat chefredaktören och flera välkända tecknare, har skakat om oss alla rejält. En del besväras av att vi blir så otroligt upprörda vid det här tillfället när mängder av journalister dödas på andra platser i världen utan att vi upprörs på samma sätt, till exempel i Gaza där 17 journalister dödades under det senaste kriget mot Israel.

Jag kan hålla med om det, att vi borde bli mer upprörda varje gång det fria ordet attackeras, men som alltid är det skillnad när det kommer riktigt nära. När man inser att det kunde varit jag, eller någon man känner. Det är en helt naturlig och mänsklig reaktion tycker jag, inget vi ska behöva skämmas över.

Men det man kan hoppas är att den egna upplevelse man varit med om kan skapa större solidaritet och medvetenhet om vad som händer i världen. Det är vad manifestationerna idag, runt om i världen, också handlar om, förutom att man vill hedra de döda och stå upp för press-och yttrandefriheten.

Snabbt efter terrordådet började de social medierna fyllas av bilder av andra serietecknare som ville visa sin respekt och vördnad för de döda men också för att visa att verket lever vidare. Människor kan dödas men inte idéer, det vet vi. Den här illustrationen av Lucille Clerc är en av de bästa som kom fram tycker jag.

Bland alla tänkvärda och fyndiga illustrationer och hyllningar har det också dykt upp rent plågsamma bilder som den här från Instagram som lagts ut av tecknaren Georges Wolinskis, en av de mördade redaktionsledamöterna, dotter. Det föreställer hennes pappas arbetsrum hemma i Paris. Bilden är ytterst plågsam eftersom rummet är så fyllt av liv, kreativitet och skönhet och så vet man att rummets hjärta och centrum är borta. Ofattbar smärta för de närstående.

Idag stod jag tillsammans med upp emot 3000 andra på Sergels torg i Stockholm för att delta i den manifestation som Reportrar utan gränser och Svenska tecknare tagit initiativ till. I snö, kyla, blåst och fukt hade vi samlats med höjda pennor för att visa vårt motstånd mot terror och våld – och vår solidaritet för frihet och demokrati.

Det var en mäktig känsla att stå där, och enligt polisen var vi rekordmånga för att vara på vintern, endast på sommaren brukar så många samlas på Sergels torg. Det visar att vi som kom var ytterst angelägna om att visa vårt stöd. Det är också en känsla av katarsis att samlas tillsammans med många andra, att få ge utlopp för det tryck som ligger tungt över bröstet. Det är en befriande känsla som ger kraft framåt.

I Paris samlades en och en halv miljon människor i en mäktig manifestation tillsammans med ledare från hela världen. Det kändes som att vi var länkade till varandra där vi stod.

Den franske ambassadören i Sverige, Jacques Lapouge, deltog och tackade för visad solidaritet. Han initierade också en tyst minut för de mördade på tidningsredaktionen, i koscherbutiken och poliserna som föll i tjänsten. Han var noga med att betona att terrordåden inte har något med religion och islam att göra. Det applåderades med rätta.

Ola Larsmo, författare och ordförande för svenska PEN, talade och berättade vad som hade mött honom i London efter de fruktansvärda terrordåden i Londons tunnelbana 2005: en gatumusikant som spelade i tunnelbanan med texten Not Afraid skrivet på en skylt med den klassiska symbolen för Londons Metro. Det var en befriande syn för alla resenärerna och det är vad vi ska ta fasta på idag också, att inte bli rädda. Ola Larsmo fick starka applåder.

Det var många som talade och mycket klokt sades men för mig är en av de viktigast sakerna att ta fasta på nu det som statsminister Stefan Löfvén sa under sitt besök i Paris, där han deltog i manifestationen, att det här som händer nu inte är en strid mellan civilisationer eller religioner, det är en strid mellan dem som tror på demokratin (och det öppna samhället) och de som inte tror på det. Aftonbladets ledarskribent Katrine Marcal skriver om det i en mycket läsvärd artikel idag.

Ett slagord som skanderats högt under dagarna sedan terrordåden är att ”Pennan är starkare än geväret”, att det är verkligen en sanning att ta fasta på. Vad jag osökt kommer att tänka på är filmen ”12 years a Slave” där den frie afroamerikanen blir tillfångatagen och såld som slav och där hans jakt på en penna är filmens genomgående tema.

Om han får tag i en penna kan han skriva ett brev till sina vänner som kan intyga att han är en fri medborgare och på så sätt kan han bli befriad. Efter 12 år får han tag på en penna och han blir äntligen fri. Med en penna som enda vapen når han befrielse från förtryck, våld och fångenskap. Filmen bygger på en sann historia. Pennan är starkare.

Underskatta aldrig en penna. Je suis Charlie.

Ballongerna som kom med båt

Läste en notis i både DN och SvD igår om de stora ballongerna som landat i Stockholm på Nybroplan, framför Dramaten. Eftersom jag ändå hade vägarna förbi kunde jag inte låta bli att ta en omväg för att få se ballongerna, eller sfärerna, med egna ögon.

De är väldigt vackra och helt klart lite oväntade i det gamla området där allt andas 1700- och 1800-tal, till och med spårvagnen som passera på väg ut mot Djurgården. Men de gör sig bra.

Sfärerna är skapade av den tyska konstnären Katharina Grosse (född 1961) och man kan förstås tycka att hennes namn passar bra till installationen av dessa stora (grosse betyder stor på tyska) sfärer, eller ballonger, bollar, klot, vad man vill kalla det. Verket i sig själv heter Untitled och är från 2014.

Utomhusinstallationen är en del av en utställning som kommer att vara på Magasin III i Frihamnen senare i höst. Då ställer Katharina Grosse ut tillsammans med Sol LeWitt och Walter De Maria i en gemensam utställning kallad ”wizz eyelashes”, men tills dess finns ballongerna på Nybroplan, från den 18-21 september. Väl värda ett besök!

Ballongerna är skapade av en kärna av pvc-plast med målarduk som ytterhölje. Katharina Grosse har sedan målat sfärerna i olika färger, klara starka som får dem att likna enorma stenkulor att spela med i gruset. Jag gick inte fram och kände på ballongerna, och det kanske man inte fick heller, men jag skulle gärna vilja veta om de är hårda eller mjuka. De ser ändå mjuka ut på något sätt.

Jag uppskattar den här sortens pop up konst som dyker upp några dagar och sedan försvinner, och konsthallen Magasin III uppnår verkligen sitt syfte som jag antar är: 1) att bjuda stockholmarna på en oväntad men glad konstupplevelse mitt i vardagen, och 2) locka mig – stockholmarna – till utställningen i Frihamnen senare i höst. Jag kommer!

Men mest av allt uppskattade jag den lilla kommentaren från konstnären: att hon tillverkat sfärerna i sin ateljé i Tyskland, vilket kräver en väldigt stor ateljé, och sedan har ballongerna färdats med båt till Sverige. Det gillar jag! Undrar vad kaptenen på båten sa när ballongerna rullade ombord…

Världens vackraste busskur?

Jag uppskattar konst i alla former, anser det vara en del av svaret på frågan om ”meningen med livet”, men i ärlighetens namn ska erkännas att det finns några konstformer jag är mindre förtjust i än andra. Marmorskulpturer är en av dem. Jag uppskattar dem för deras skönhet, som Nike i Louvren, eller dess storslagenhet, som David i Florens, men de säger mig inget…

De ger inget genklang inom mig, förmedlar inget som visar vägen, i livet eller in till mitt innersta. Varken lycka eller oro, varken skratt eller gråt. Bara skönhet… vilket är stort nog, men ändå inte tillräckligt för mig… Jag vet inte varför, kanske har jag helt enkelt inte blivit drabbad ännu.

Kanske kan sommarens upplevelse på den lilla ön Tinos i de grekiska Kykladerna, mellan öarna Andros och Mykonos, hjälpa mig över mina fördomar mot marmorskulpturer… Tinos är känd bland annat för att det är den plats i Grekland som de stora marmorskulptörerna kommer ifrån, här finns marmor att ta av och det har man gjort i hundratals år.

Marmor finns överallt på ön. Det första man ser av stenen är alla dessa halvcirklar ovanför dörrar och fönster. De finns på alla hus på ön och har tillverkats i hundratals år. Förutom att de är vackra och lyfter husens minimalistiska fasad ska de också bidra till att de onda andarna, eller det onda ögat, lämnar huset. Eller snarare blåser igenom utan att stanna. Varje formation är ihålig just på grund av detta ursprungliga syfte.

Man ser mer marmor när man rör sig över ön, inte bara halvcirklarna. På vägen upp till en av de högst belägna byarna på ön såg jag denna lilla statyett stående på en hylla på en husvägg. I all sin enkelhet var den en av de vackraste marmorstatyer jag sett hittills i mitt liv.

Mest tagen blev jag på öns marmormuseum, Museum of Marble Crafts i Panormos, där man visar hur marmorarbetet går till, men inte i första hand på grund av själva hantverket utan verktygen man använder.

Den här manicken som är till för att ge statyn de rätta måtten gav mig en känsla av obehag. Jag såg framför mig hur statyn blev lobotomerad och plötsligt upplevde jag inte marmorstatyerna lika patetiskt livlösa längre utan regelrätt lidande.

Här såddes helt klart ett litet växande intresse för den i mina ögon relativt ointressanta konstformen. Dessa vackra kvinnor! Plötsligt kändes det symboliskt…

Panormos är en by på ön Tinos som verkar helt uppfylld av hantverket, här ses ingången till School of Fine Arts som ligger i närheten av museet och det är en skönhet i sig själv. Man kan gissa att byn är fylld av konstnärer, vilket märktes på dess ovanliga skönhet och många butiker med konsthantverk.

Marmorn har många användningsområden, här i byn användes den bland annat till vägskyltar och vacker husdekoration. Skylten med solen och pilen visar vägen till byns torg, en helt vanlig vägskylt alltså men så otroligt mycket vackrare än vad vi är vana vid hemifrån. Men som man säger: man tar vad man har och här har man mycket spill från marmorindustrin. Ger hela byn en aura av himmelsk skönhet.

Som till exempel den här busskuren där man ska vänta på bussen. Det måste vara världens snyggaste och dyraste busskur någonsin, men tänk vilken underbar känsla att sitta där och vänta på bussen. Då gör det inget om den är försenad. Att sitta så innesluten av skönhet, det måste vara en märklig känsla.

Marmorn börjar sakta men säkert att tala till mig… eller är det den grekiska solen, ljuset, värmen, dofterna, vinden som gör det? Jag vet inte, men jag vet att jag vill återvända.

Malmö, gatukonst i världsklass

Besökte nyligen Malmö för några dagars konferens. Jag har varit många gånger i Malmö men bara på snabba visiter för jobbet, eller för genomfart på väg någon annanstans. Jag har länge varit nyfiken på staden och nu fick jag en chans att se lite mer. Jag gillade vad jag såg. Särskilt uppskattade jag att det var så mycket offentlig konst runtomkring. Här kommer några axplock.

Vid rådhuset på Stortorget finns den här reklammålningen från tidigt 1900-tal. Den är senast restaurerad 1994. Trots att det är reklam upplever jag det som konst, särskilt som den är en gammal och diskret reklam, dvs den invaderar inte sinnet och det offentliga rummet på samma sätt som dagens reklam. Kanske gjorde den det där och då, men idag är det enbart njutbart. Roligt att Malmö stad väljer att spara och vårda ett minne som genom tidens gång förvandlats från reklam till konst.

På min vandring i staden, just den här gången på väg till Moderna museet i Malmö, stötte jag på det här konstverket. Till min förvåning upptäckte jag att det var en Carl Milles staty kallad ”Emigranterna”. Det är en lustig figur, som en stor fisk eller haj av något slag som låter sju män färdas på dens rygg över havet – vilket man antar – från Sverige till Amerika.

Männen sitter i lugnan ro och läser eller liknande, inte till synes oroade varken av färden eller av det okända målet. Ett mycket fantasieggande konstverk som jag stannade länge inför. Carl Milles (1875-1955) gjorde det i brons 1940 och det har tidigare stått i Emigrantmuseet i Växjö som valde att sälja det för att kunna finansiera sin fortsatta verksamhet.

Konstverket köptes av Malmögalleristen Per-Olov Börjeson, som betalade 710 000 kronor för det. Han placerade ut det i den offentliga miljön för allas glädjes skull. Sådant imponerar på mig.

I stadsdelen Hyllie där Malmö mässan och Malmö arenan finns byggs ett helt kvarter upp med bostäder och arbetsplatser. Mitt i området sprang jag på den här skulpturen, ett ansikte med gapande mun liggande i vatten. Jag fascinerades av den trots att den också känns lite skrämmande. Jag funderade lite över vad det skulle föreställa.

Några dagar senare upptäcker jag att det är en fontän, vatten sprutar ut från munnen, och konstverket invigdes just i dagarna. Det heter ”Mother” och är skapat av konstnären Charlotte Gyllenhammar. Verket blev väldigt mycket annorlunda efter att själva fontänen satts igång men på något sätt är den fortfarande lite skrämmande.

Men det är ofta så med konst, att det både fascinerar och skrämmer, eller kanske oroar. Då måste man fundera på varför man oroas, vad är det inom mig som störs och rubbar mina cirklar på grund av konstupplevelsen. Vad ger det mig för associationer? Vad känner jag? Varför blir jag glad eller ledsen och orolig?

Konst är något så mycket mer än ”bara” en upplevelse för synen, det är något mycket, mycket djupare och mer allvarligt. Men ibland är det inte mer komplicerat än att man helt enkelt bara blir rakt upp och ned lycklig av ett konstverk vilket är stort nog. Som den här vackra rosen i Folkets park i Malmö. Den är vacker helt enkelt.

@modernamuseet hör bön

I fredags dök en bild upp på Instagram som fick mitt hjärta att slå snabbare. Det var Moderna museet som meddelade att de återigen hängt upp Hilding Linnqvists monumentala målning Torget i Chinon och att den fanns att beskåda från och med den dagen. Få saker kunde ha gjort mig gladare och lyckligare, så länge som jag har längtat efter att få se den här målningen i verkligheten och nu var det plötsligt möjligt.

Idag gav jag mig av till museet och fick äntligen njuta av konstverket i sin fulla prakt, men på väg in i rummet där den hängts föll mina ögon på en annan mindre tavla som hängts bredvid. Utan tvekan en Hilding Linnqvist (1891-1984) det också, det syntes på långt håll. Så innan jag ägnade all min tid åt Torget i Chinon förtjusades jag av denna lilla målning kallad Vid stadsmuren, Siena, från 1922.

Sen var det dags att försjunka i den stora magnifika Torget i Chinon (1920-talet) som i sig själv sammanfattar allt som Hildning Linnqvist är som konstnär, och förmedlar till åskådaren: glädje, livslust, naivitet, färg, form och oblandad lycka. Samma känsla som hos Henri Matisse men betydligt diskretare och stillsammare, men i grunden samma känsla.

Tavlan är stor och rymmer en väldig detaljrikedom. Stämningen i en fransk liten småstad är perfekt fångad. Jag njuter av att insupa alla detaljer och längtar efter att sitta på torget med ett glas rött vin. När jag hade studerat tavlan länge och noga upptäckte jag den här lilla flickan i centrum av tavlan.

Hon är den enda person av alla i tavla som möter min och konstnärens blick. Kavat ser hon mig rakt in i ögonen genom tid och rum. Det känns nästa lite magiskt.

Man kan titta länge och upptäcka nya saker i tavlan hela tiden. Jag kommer definitivt att återvända många gånger för att få sitta på bänken framför tavlan och fantisera om dess invånare.

Hildning Linnqvists tavla är fantastisk och jag hoppas den får hänga kvar länge och att många nya människor upptäcker både tavlans och konstnärens storhet.

Här syns det hur stor tavlan är, från golv till tak, och den är målad i olja på canvas.

Bredvid den lilla tavlan från Siera hänger också denna underbara lilla målning, som passar så fint tillsammans med Hilding Linqvists verk: Åsnan i köksträdgården av Joan Miró från 1918. Man ser att konstnärerna är samma andas barn. Det är bara att njuta.

Tack Moderna museet, ni har gjort en flitig besökare mycket lycklig!

@modernamuseet – hear hear!

Det finns alltid en risk att man, vid ett besök, glömmer bort att besöka den permanenta samlingen av konstverk på Moderna museet eftersom det oftast är en tillfällig utställning som gör att man har vägarna förbi. Ibland händer det, som för mig häromdagen efter att jag sett utställningen med Cindy Sherman, att tiden även räcker till för ett besök i museets egen fantastiska samling modern konst.

Oförglömlig är målningen ovan, av Nils Dardel (1888-1943), som kallas Crime Passionnel (Svartsjukedrama), från 1921. Målningen är en hel roman inom en ram, oändligt stimulerande för fantasin. Den är färgstark, detaljrik, komisk, dramatisk och på alla sätt banbrytande för sin tid. Ta tid att studera den noga.

Egensinniga Siri Derkert (1888-1973) finns representerad på museet med några verk, bland annat den här kallad Nature morte från 1915.

Nils Wedel (1897-1967), en för mig okänd svensk konstnär, har målat den här monumentalt stora målningen som kallas Jury (Censur) från 1938. Den innehåller också många detaljer, berättar en historia som blottlägger starka känslor. Mycket sevärd.

Jag blev helt tagen på sängen av detta konstverk, som jag inte sett tidigare, av Eva Aeppli (f 1925), från Schweiz, kallad Zodiaken från 1979-1980, formad i patinerad brons. Den är magnifik.

Det blev nog en extra stark upplevelse för mig som alldeles nyligen varit på det danska museet Arken där jag fick uppleva den kinesiske konstnären Ai Weiweis kinesiska zodiak i glänsande guld (se ett tidigare blogginlägg). Mötet mellan dessa så olika tolkningar av zodiaken var mycket starkt.

Ja, detta och mycket mer finns att se och uppleva och det är storstilat och magnifikt på många sätt. Men det gör mig samtidigt alltid lika besviken och lite ledsen att inse att Hilding Linnqvists vackra målning Torget i Chinon, från 1920-talet, fortfarande finns undangömd någonstans i Moderna museets gömmor istället för att hänga framme.

Moderna museet: Hear, hear! Ta fram målningen igen, vi är många som vill se den i verkligheten och den skulle göra sig så bra tillsammans med den konst som hänger där nu. Hilding Linnqvists naiva, färgglada konst ligger helt rätt i tiden. Visa den, snälla!

Oväntat konstgalleri mitt i city

Passerade av en tillfällighet Kungsträdgården idag och hamnade mitt i ett konstgalleri. Vilken trevlig överraskning! Det är ett konstnärskollektiv som finns på nätet, en samlingsplatsen för konst och konstnärer i Sverige, konstgalleri.se, som hade en utställning igår och idag, med möjlighet att se men också köpa deras konst. Mycket trevligt initiativ, tycker jag. Jag blir glad när konsten kommer till mig som en överraskning och jag inte alltid måste söka upp den medvetet.

Det var många tavlor att beskåda och många konstnärer som ställde ut. Många riktigt duktiga, men det var framför allt en som stack ut lite extra och drog mina blickar till sig: Ulrika Melin. Det är hon som har målat tavlorna ovan. Jag tycker de är väldigt snygga; stilrena och färgstarka. Hade gärna burit med mig en, eller två, av dem hem.

Besvikelse på Moderna museet

Jag har alltid varit förtjust i Hilding Linnqvists (1891-1984) konst, men alldeles särskilt i denna målning. Den heter Torgbild, fransk småstad (Chinon) och är målad 1921-25. Den var illustrationen på affischen till den stora Hilding Linnqvist utställningen på Moderna museet 1986-87, anordnad strax efter hans död. Jag missade utställningen men har sett utställningasffischen många gånger. Jag har längtat så länge efter att få se målningen i verkligheten.

Jag tog mig nyligen till Moderna museet för att äntligen få se den. Döm om min stora förvåning när jag får veta av personalen på museet att ingen av Hilding Linnqvists målningar, som är i Moderna museets ägo, hänger framme permanent. Hur är det möjligt? Hur tänker de? Inte en enda, och de äger flera stycken. Jag är verkligen besviken. Jag lämnade in en skriftlig protest, eller en stark önskan om man så vill, den möjligheten finns fick jag vet av personalen.

Snälla Moderna Museet, ni som bestämmer, häng upp Torget igen. Vi är många, skulle jag tro, som vill se den i verkligheten. Hur kan ni gömma undan en sådan skatt?

Hilding Linnqvist och Matisse

Igår besökte jag för första gången Marabouparken i Sundbyberg. Jag var där för att titta på den lilla utställningen Hilding Linnqvist i Nordafrika. Ovan visas den vackra tavlan Gata i Luxor, oljemålning från 1947, som är med på utställningen . Hilding Linnqvist (1891-1984), en svensk konstnär från Stockholm, målade fantastiska tavlor. Ända sedan jag första gången såg Torg i fransk småstad (Chinon), olja från 1921-25, har jag varit förtjust i hans konst.

Jag har inte lyckats se den här tavlan i original ännu trots att den tydligen ska hänga på Moderna museet. Det jag har sett är affischen från deras utställning 1986. För mig är Hilding Linnqvist en svensk Matisse. Det är något med anslaget, färgerna, glädjen och livslusten som förmedlas genom konsten som förenar dem i mina ögon. Jag blir lika glad av båda. Linnqvist beundrade Matisse och för mig är det tydligt att de är samma andas barn. Konsten gjorde dem lyckliga och det lyckas de förmedla till mig som åskådare och mottagare av deras uttryck.

Som följande citat ur Matisse bok Om konst: ”Man kan finna glädjen i himlen, i träden, i blommorna. Överallt finns det blommor för den som är villig att se dem”. Det citatet tycker jag passar lika bra på Hilding Linnqvists inställning till sin konst.

Men det finns också annan påverkan. När jag såg Linnqvist tavla Strandliv vid Adriatiska havet, olja från 1922, associerade jag direkt till Fra Angelicos Thebaid (cirka 1420) som hänger på Uffizierna i Florens. Och där har Hilding Linnqvist varit (1921). Historiens vingslag. Jag gillar det.