Moderna museet finns även i Nice

IMG_2957

Det är lätt att tro att den konst som präglar Nice i södra Frankrike enbart handlar om äldre konst, och då menar jag den impressionistiska och expressionistiska konsten från slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet. De konstnärer som då levde på franska rivieran i Provence är idag världskända och sätter sin prägel på vår uppfattning av södra Frankrike.

Det stämmer förstås till stor del, miljön är påverkad av den tidens konstnärer och ibland är det som om tiden har stannat och det mesta man ser omkring sig liknar en målning av Cezanne, Van Gogh, Matisse eller Picasso. Men det är så klart bara en del av sanningen. Även modern konst präglar en stad som Nice.

Det finns ett Moderna museum beläget en bit upp i stadskärnan där den gamla klassiska bebyggelsen med de pastellfärgade husen blandas med moderna byggnader i betong. Moderna museet består av fyra höga ”ben” som binds ihop av glaskorridorer. Det är en pampig byggnad. Den är också omgiven av skulpturer som den här, ett stort kvadratiskt huvud i aluminium som definitivt drar blickarna till sig.

NiceMoMa3

IMG_2747

IMG_2750

Museet har en fin samling konstverk av stadens egen Yves Klein (1928-1962) som ursprungligen kom från Nice. Det var intressant att se några mer traditionella målningar av Klein, där den blå färgen börjar ta form men där motivet samtidigt är mer klassiskt figurativt. Men så klart finns en klassisk Klein-blå målning med också. Det är definitivt en färg att försjunka i.

IMG_2756

IMG_2760

Det finns också en större samling konstverk av Niki de Saint Phalle (1930-2002), den franska fotomodellen som blev konstnär. Hon finns också representerad på Moderna museet i Stockholm med de färgglada skulpturerna i museets trädgård.

IMG_2771

IMG_2773

IMG_2774

Det finns något smärtsamt i Niki de Saint Phalles konst. Vid första anblicken verkar allt så livsbejakande och färgstarkt men ser man närmare finns det alltid något plågsamt involverat i konstverket. Det märks att konstnärens på ytan glättiga jet-set liv inte är hela sanningen om Niki de Saint Phalle. Men man måste oftast titta väldigt nära och noga för att upptäcka det.

IMG_2785

Det finns en större avdelning amerikansk pop-konst på museet också, till exempel den här ”High Tension” från 1964 av Martial Raysse.

IMG_2789

Även den kinesiske konstnärers Ai Weiwei finns representerad med ”Marble Door” från 2006.

IMG_2820

Vacker var den stora ”Triptyque nr 6” av Gérald Thupinier, från 1998.

IMG_2823

Men roligast var det här konstverket:”Ceci n’est pas un Marcel Duchamp” från 1990 av Serge III (1927-2000). Ungefär ”Det här är inte en Marcel Duchamp” på svenska. Så underbar och så ironisk. Jag skrattade högt när jag såg den. Lite som ”Kejsarens nya kläder”. Konst i dialog, det gillar jag.

IMG_2805

Det som imponerade mest på mig var inte konsten inuti museet utan själva byggnaden i sig. Till exempel den här fantastiska trappan som leder upp till museets tak. Den är gjord av David Tremlett.

Medan jag stod under trappa och fotograferade den hörde jag plötsligt två finska kvinnoröster och när de kom inom synhåll såg jag att kvinnorna hade finska folkdräkter på sig. De tillhörde en internationella kvinnoorganisation på besök i museet, i en paus från konventet i byggnaden bredvid museet. Det blev som en spontan art performance bara för mig.

IMG_2799

IMG_2794

Man kunde gå ut på museets tak, där broar sammanband de fyra pelare som är museets stomme. Det var en fantastisk upplevelse att se hela Nice för sina fötter. Jag kan tänka mig hur magiskt det måste vara på natten att stå där och se ut över staden.

IMG_2829

Nice MoMa

Niki de Saint Phalle fanns också representerad utanför museet med en stor skulptur.

IMG_2621

Likaså vid en av ingångarna till det mest kända och klassiska hotellet Hotel Negresco som utgör ett av staden Nice mest berömda landmärke.

Ja, Moderna museet i Nice är definitivt värt ett besök, men efter att ha strosat runt i de olika rummen inser jag varför Moderna museet i Stockholm hamnar högt upp på listan över de mest intressanta moderna museum i världen. Stockholm-Nice 1-0 helt enkelt.

Konstnären – till slut hettar det till

2171542_1200_959

Jag kände mig skeptisk till Nationalmuseums utställning ”Konstnären” på Konstakademien när jag först läste om den. Min skepticism minskade inte när utställningen fick negativa recensioner i flera större tidningar, men som alltid: man bör se med egna ögon. Recensenterna i dagstidningarna är viktiga men den egna upplevelsen är viktigare.

Vad var det som gjorde mig skeptisk från början? Temat ”Konstnären” speglat ur flera perspektiv: entreprenör, geni, avantgardist, normbrytare, visionär, resenär, är ju en utmärkt utgångspunkt för en utställning kan man tycka.

I första hand var det valet av affischnamn, eller snarare affischkonstverk. Nils DardelsDen döende dandyn” exponerades för att göra reklam för utställningen. Med tanke på att Moderna museet alldeles nyligen haft en bejublad utställning med Nils Dardel där just den målningen användes i reklamen, kände det som om man spelade ”safe”, man spelade ut ett säkert kort. Det kändes helt enkelt för genomskinligt på något sätt, som om tavlans populäritet utnyttjades och missbrukades för att locka kunder – jag menar besökare…

IMG_2054

När jag först kom in på utställningen kändes det som om man verkligen spelade ”safe”, det kändes klichéartat. Klassiska målningar som berättade den traditionella historien om konstnären som bohem i en vindsvåning i Paris, men som alltid bör man titta närmare och det gjorde jag.

Det som först kändes som en traditionell glorifiering av Konstnären med stort K, en man så klart, började långsamt brytas ned i ett intressant ifrågasättande och en lättsam men ändå tydlig avglorifiering av flera megastjärnor på den – särskilt svenska – konsthimlen. Utställningen började långsamt kännas uppfriskande under vandringen genom rummen.

IMG_2071

IMG_2001

IMG_2006

Det som började lite långtråkigt och traditionellt luftades upp här, inte överraskande, hos Hilma af Klint (1862-1944). Den här målningen enbart är värt ett besök på utställningen, den heter ”Duvan nr 13” och är från 1915. Den finns på avdelningen om konstnären som visionär och profet, den andliga dimensionen av konsten.

Här blev det lite lättare att andas, det dammiga gammal loftet i konstnärskvarteren i Paris får ge plats åt det spirituella och outsägbart. Här finns flera vackra tavlor att sjunka in i. Det var här jag började känna att utställningen hade något nytt att berätta för mig.

IMG_2032

Men mest av allt hettade det till i det sista rummet jag kom till, det som fokuserar på konstnären som entreprenör. Här stoltserar Ernst Billgrens (1957) fågel, ”Över hela världen” från 1990, i rummets centrum övervakandes alla de andra konstverken. En kaxigare fågel får man leta efter. Den är magnifik.

IMG_2036

IMG_2038

Ernst Billgrens fågeln blickar i första hand ut över fyra verk av den amerikanske konstnären Jeff Koons (1955). Denne beryktade, kritiserade, omtyckte och världens kanske idag högst betalade levande konstnär. Här blir diskussionen riktigt intressant för mig. När övergår konst till att bli kommersiell? Det vill säga, när blir konstnären en fabrik som producerar på löpande band snarare än en lidande konstnär som ”värker fram” varje konstverk utan tanke på ekonomisk vinning (som myten säger oss)?

På utställningens hemsida skriver man:

”Under senare tid har många konstnärer gått in i rollen som entreprenör, bland annat arbetar Jeff Koons och Ernst Billgren som moderna företagare på en kommersiell marknad. Men redan Rosa Bonheur och Anders Zorn var ytterst skickliga i att bygga personliga varumärken som hjälpte dem till stora framgångar på en internationell marknad i slutet av 1800-talet. Även i 1600-talets Holland hade konstnärsentreprenören en viktig roll, för Rembrandt och andra holländska målare fanns kunderna inom den nya borgarklassen.”

IMG_2027

David Robbins (1957) fotoserie ”Talang” från 1986 funderar i samma banor. Här har han fotograferat den tidens uppåtgående stjärnor på den amerikanske stjärnhimlen för konstnärer. Är det här konst eller reklam? Här ses bland annat Jeff Koons och Cindy Sherman, båda representerade på den här utställningen och idag megastjärnor. Vart går gränsen och måste det finnas en gräns mellan konst och reklam? Har det någonsin funnits en sådan?

IMG_1974

Den svenske konstnären Peter Dahl (1934) funderade på det redan 1970 då han målade det här verket som heter ”2 självporträtt i motsatta roller” där han både representerar konsten/konstnären och pengarna/kapitalismen. Vem är vem egentligen? Roligaste med den här tavlan är ändå tavlan i tavlan som är signerad Peter Dahl.

Det finns mycket mer att se på utställningen och den är definitivt värt ett besök även om den inte känns lika utmanande som den hade potential att vara. Men jag fick mycket att tänka på efter mitt besök, om konsten och konstnärernas roll, och är inte det tillräckligt så säg?

Utställningen pågår till den 4 september. Gratis inträde.

Olof Sager-Nelson och symbolismen

IMG_1363

Just nu pågår en utställning på Thielska galleriet i Stockholm som heter ”Anywhere out of the world” och som lyfter fram Olof Sager-Nelson och några av hans samtida. Utställningen har tidigare visats på Göteborgs konstmuseum (som producerat utställningen) och finns att se fram till den 5 juni.

Det är verkligen en utställningen värd att se, inte bara för att Thielska galleriet är en fantastisk plats att besöka i sig, utan för att utställningen gör något med betraktaren. Är man verkligen samma person före som efter besöket?

IMG_1185

Varför skulle man inte vara samma person efter besöket som när man kom? Därför att den här utställningen visar på en annan värld, en annan tolkning och uppfattning av verkligheten. I utställningen har man tagit fasta på den strömning i slutet av 1800-talet som kallas symbolism och den vänder ut och in på verkligheten. Istället för att se utifrån och in ser man inifrån och ut.

Det är den svenske konstnären Olof Sager-Nelson som är utställningens fokus och fixstjärna, och det med all rätt för det är hans konstverk som drar blickarna till sig i varje rum. Andra samtida konstnärer som också var en del av den symboliska strömningen är representerade men det är Olof Sager-Nelson målningar man minns när man lämnar galleriet.

IMG_1174

Titta länge på det här porträttet av Madame Marie Huot målad 1894. Madame Marie Huot var författare, djurrättsaktivist, feminist och ockultist. Olof Sager-Nelson hyrde rum av henne utanför Paris och målade hennes porträtt, en tavla som konstsamlaren Ernest Thiel köpte av henne tio år efter hans död.

Olof Sager-Nelson dog vid 27 års ålder (1868-1896) från sviterna av tuberkulos. Han kom från Värmland och blev konstnär i Paris, efter några års utbildning på Valands konstskola, tack vare stöd från Pontus Fürstenberg, den store konstmecenaten i Göteborg.

Vad är det som är så märkvärdigt med det här porträttet? Först och främst är det den gula huden, färgen i hennes ansikte. En gulgrön färg som, tycker många, får henne att se sjuk ut. Den gulgröna färgen var ett signum för Olof Sager-Nelson, alla hans porträtt är målade mer eller mindre i den färgen. Den väckte avsky när han ställde ut sin konst, man förstod sig inte på det.

IMG_1208

Det är då man inser hur mycket vatten det runnit under broarna sedan Olof Sager-Nelsons tid, och hur tiden har hunnit i fatt honom. Idag är det ingen som tycker att det är konstigt, man har sett så mycket som liknar det här. Dagens betraktare tycker antagligen att tavlan är mer eller mindre vacker beroende på den egna smaken men ingen skulle väl säga att färgen i ansiktet och på huden är det avgörande för uppfattningen om tavlan är bra eller dålig.

Vi har tränats i att se annorlunda. Vi har tränats i att se bortom motivet och bortom formen och färgen. Idag, när vi studerar ett konstverk, tänker vi mer på vad det vill säga – vad det symboliserar – än om det avbildar verkligheten som ett fotografi. Vi vill att konsten ska berätta något för oss, eller om oss, något vi inte visste förut. Jag skulle nog vilja påstå att betraktaren kommit dit man ville med symbolismen i slutet av 1800-talet.

IMG_1196

De här tre små tavlorna fascinerade mig mycket, alla tre är målade av Olof Sager-Nelson i den belgiska staden Brügge. Han trivdes i där, som också andra konstnärer gjorde. Staden var mörk med trånga gränder, smala kanaler, svartklädda kvinnor och hade den perfekta skymningsstämningen som symbolisterna uppskattade.

IMG_1200

IMG_1203x

Jag tycker verkligen om de här tre tavlorna, som hänger så perfekt tillsammans, både för att de signalerar spännande stämningar men också för att de visar på att Olof Sager-Nelson kunde måla med olika stilar och uttryck.

IMG_1225

IMG_1228

Men det är ändå porträtten som gör starkast intryck och det känns ovant för mig eftersom porträttmålningar, enligt mig, ofta känns alltför kliniska och tillrättalagda. Konstnärer som målar porträtt gör det oftast på beställning och den som betalar bör ju uppskatta målningen och därför tänker jag att konstnärerna alltför ofta anpassar sig till den rådande smaken och kanske till och med förskönar personen som porträtteras.

Det gör inte Olof Sager-Nelson. Man kan inte säga att han förskönar. Jag vet inte heller om hans porträtt liknar dem han målar av. Hans ärende är inte att visa på någon slags objektiv verklighet, avbilda den såsom den uppfattas av de flesta. Han vill något annat.

Konstnären, och vännen, Ivar Aguéli skriver om honom att han ”var ingens lärare och ingens elev. Tog ej djupt intryck från något håll, utom från den allmänna konsthistorien”. Ivar Aguéli såg honom som en romantiker och en mystiker men samtidigt en ”en glad sork och en städad karl”. Olof Sager-Nelson verkar ha varit helt och hållet sin egen. Jag undrar vad som hade hänt med honom och hans konstnärliga utveckling om han hade fått leva och verka längre än 27 år.

IMG_1214

IMG_1231

Det oändligt vackra porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt är utställningens signum. Ett vackrare och mer själfullt porträtt än det här får man leta länge efter. Är bilden porträttlik? Det vet jag inget om, men det är inte heller relevant.

Olof Sager-Nelson och de andra symbolisterna ville berättat något större och djupare om livet, existensen och människan än bara det ytliga och för ögat synliga. Porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt berättar så mycket om henne och hennes personlighet att allt annat blir fullständigt ointressant.

Åmells konsthandel överraskar igen

IMG_1093

Det är inte varje dag man är historisk. Att stå framför en målning av Carl Larsson som aldrig tidigare visats i Sverige, och som man inte ens veta var den funnits i världen sedan den målades, det är ändå något märkligt. Att tavlan verkligen finns har man vetat men inte var. Nu har den hängt på Åmells konsthandel i Stockholm, under deras årliga vårutställning, och alla har haft en möjlighet att se den för första gången.

Det var det värt, att ta sig dit för att se tavlan. Den är vacker, mycket vacker. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Carl Larsson även om hans välkända akvareller är både välgjorda och stämningsfulla. Det har fattats något för mig ändå. Tills jag upptäckte hans oljemålningar, då hände något med mig. Hans oljemålningar har så mycket mer liv och svärta i sig, det är det jag uppskattar.

Den här målningen heter ”A la Campagne” och målades 1883. Den såldes till Kanada och försvann tills den dök upp på en auktion i London i höstas. Verner Åmell köpte den och restaurerade den. Han förtjänar en varm applåd för det! Jag är glad att jag fick möjlighet att se konstverket.

IMG_1066

Vårutställningen på Åmells konsthandel är just avslutad, den stängdes i fredags den 13 maj, och jag hann dit i sista stund. Det var inte bara Carl Larssons nyfunna tavla som lockade mig dit, det fanns mycket annat att se. Även andra verk av Carl Larsson (1853-1919) fanns till försäljning, som den här akvarellen ”Flickor som syr vid fönstret” från 1913.

IMG_1071

Det fanns med en liten Bruno Liljefors (1860-1939) ”Beckasin vid sitt bo”, daterad -91 vilket bör betyda att den målades 1891. Jag är inget stort fan av Bruno Liljefors, men den här lilla tavlan skulle jag inte ha nått emot att äga. Jag gillar den lilla formen, jämfört med han normalt mer monumentalt stora natur- och djurskildringar.

IMG_1081

Allra mest uppskattade jag de mer moderna verken på utställningen, och jag blev glatt överraskad av att jag på långt håll kunde känna igen flera av konstnärerna. Övning ger färdighet helt klart. Den här tavlan är målad av Inge Schiöler (1908-1971) och kallas ”Kostervy”.

Vi var nog många som fick upp ögonen för hans liv och konst genom den utmärkta dokumentären ”Ett nytt liv” av Carl Pontus Hjorténs och Martin Jönsson. En otroligt bra film. Jag är glad att jag fick möjlighet att se ett av Inge Schiölers konstverk i verkligheten. De starka färgerna lyser med sådan klarhet och övertygelse.

IMG_1084

Ragnar Sandberg (1902-1972) fanns representerad med flera verk på vårutställningen och när jag såg den här, kallad ”Sommarnatt (Vårkväll med båt)” målad 1932, tänkte jag som så ofta när jag ser något av hans verk: vad är det som är så märkvärdigt med Ragnar Sandberg?

Sedan upptäcker jag att jag bara står kvar, längre och längre, framför tavlan och bryr mig inte ens om den stora, vackra målningen av Isaac Grünewald som hänger bredvid. Det är hemligheten med Ragnar Sandberg.

IMG_1088

En kär vän: Olle Olsson Hagalund (1904-1972). Jag kände igen hans tavlor så fort jag klev över tröskeln till Åmells konsthandel. Den här heter ”Kälkbacke”, målad 1942. Vad är hemligheten med Olle Olsson Hagalunds konst? Det finns ingen hemlighet med honom, varför hans konst är så uppskattad och omtyckt är helt glasklart: man blir lycklig.

Man står framför en målning och upptäcker att man ler, ibland till och med lite fånigt, för man blir både glad och upplyft i anden av hans konst. Han förmedlar en sådan livsglädje och det smittar av sig på betraktaren.

Åmells3

Bland alla, för mig mer välkända konstnärer, gjorde jag en ny upptäckt och bekantskap: Helmer Osslund (1866-1938). Den här tavlan heter ”Norrländskt vårlandskap” och är målad i olja på smörpapper och sedan uppklistrad på en pannå. Smörpapper? Ja, det var lite oväntat, men oj så vackra målningarna är. Vilka färger och former! Jag gillar.

Åmells4

Den här målningen kallas ”Ångermanälven vid Österåsen” och är målad 1925. Också den målad på smörpapper. Fantastiskt vacker. Jag måste ta reda på mer om Helmer Osslund. Jag tänker på Ellen Thesleff när jag ser den här tavlan, samma fokus på färger och former. De var samtida, kanske de kände varandra? Måste söka vidare.

Åmells5

Det fanns så mycket fantastiskt att se på vårutställningen men av allt som fascinerade mig var det inget som fångade min uppmärksamhet mer än den här tavlan. Den var en av de första jag såg när jag kom in och det var den sista jag såg innan jag gick. Jag blev helt uppslukad av den.

Den är målad av Björn Trägårdh (1908-1998) och heter ”HUS I HELSIKE” (med versaler) och är signerad 27. Om det betyder att tavlan är målad 1927 så betyder det i sin tur att Björn Trägårdh var 19 år när han målade tavlan. Var jag inte imponerad redan innan så blir jag det efter den matematiska beräkningen.

Jag vet inte vad det är med tavlan men jag älskar den. Nu måste jag ta reda på mer om Björn Trägårdh. Ja, så blir det varje gång jag besöker Åmells konsthandel, jag hittar nya konstnärer att älska och lära mig mer om. Det är bara att tacka och ta emot.

Med Nino Keller stannar tiden

IMG_0260

Plötsligt händer det, som det sägs i den välkända reklamen. Tiden stannar upp. Det hände mig häromdagen när jag passerade Galleri Hantverket på Götgatan i Stockholm. Jag såg den här målningen ligga i fönstret och jag var tvungen att stanna upp mitt i steget.

Jag gillar den här tavlan väldigt mycket. Den heter ! och är målad av Nino Keller som just nu har en liten utställning på galleriet. Utställningen pågår till den 14 april. När jag såg tavlan i fönstret hade galleriet stängt men jag skyndade mig tillbaka nästa dag. Jag ville se mer.

Nino Keller är känd för sina illustrationer men också för att han är trummis i flera kända svenska band. Jag vet inte alls vem han är men jag uppskattar hans konst. Jag tycker om att han i de stora målningarna får med känslan av serieteckning, men också ett formspråk som känns retro på ett positivt sätt.

När jag ser hans tavlor är det som om tiden också står still inom mig, jag återskapar minnen och känslor förknippade med böcker och barnprogram från min barndom. Jag gör en resa i tid och rum och den gör mig lycklig. Nino Kellers konst tar mig med på en resa till inre rum där jag trivdes som barn, då jag var lycklig och hemma oavsett yttre omständigheter.

IMG_0240

IMG_0248

IMG_0236

Utställningen heter ”Människan och apparaten”. I nästan varje målning finns en apparat med, en apparat att använda men också att älska. Vissa apparater har ju blivit som familjemedlemmar, man kan inte leva utan dem. Det är förstås på både gott och ont, men i Nino Kellers konst upplever jag apparaterna som vänner.

Det är inte den klassiska civilisationskritiken att alla apparater, all teknik, alienerar oss från varandra och skapar avstånd och främlingskap. Nej, här utstrålar målningarna den barnsliga fascinationen inför alla dessa underbara apparater som kan trolla med verkligheten. Så som man kände det när man var liten.

ninokeller2

IMG_0247

Men visst, ibland snuddar även Nino Keller vid den klassiska kritiken mot våra apparater, eller kanske inte apparaterna i sig utan den makt och tyngd vi människor tillskriver dem. Att vi gör dem till livets centrum kanske på bekostnad av annat som egentligen är viktigare.

Här är det datorn och TV:n som upphöjts till gudomligheter, och det känns ändå rätt att det perspektivet också finns med på utställningen. Ibland har vi människor en benägenhet att låta maskinerna styra oss istället för tvärtom. Vi behöver ofta påminna oss om det och lyfta upp blicken från displayen för att se längre.

IMG_0241

Den här tavlan skulle jag gärna köpa (tillsammans med !), den är så vacker. Här har Nino Keller lyft blicken från displayen och sett något annat, något större och viktigare. Livet.

IMG_0245

Och här får vi veta vem som hjälpte honom att göra det. Helt underbart.

ninokeller

Den lilla utställningen med Nino Keller rymmer mycket och är både vacker och tänkvärd. Jag hade inte möjlighet att köpa någon tavla men Nino Keller hade tänkt även på oss och tryckt upp två olika affischer, bland annat en av konstverket ! som jag såg i fönstret. Den affischen köpte jag för 200 kr och den gör mig lika lycklig som om jag hade fått köpa originalet.

…Och natten kom! Torsten Jurell igen

IMG_9102

Det känns magiskt redan när jag närmar mig dörröppningen. Ett skuggspel blockerar ingången. Jag känner förväntan och spänning. Jag såg Torsten Jurells utställning på Röhsska i Göteborg förra året och blev hänförd, och nu har den utställningen följts upp av en ny, den här gången på Dansmuseet i Stockholm. Utställningen kallas ”… Och natten kom!” och pågår till den 1 maj.

IMG_9105

Det är inte samma utställning som i Göteborg, men det är på samma tema. Återigen möts jag av dessa märkliga, magnifika huvuden som ser ut att vänta på sin kropp av tyg och trådar som aldrig kommer. De är vackra, vemodiga och lite obehagliga på samma gång. De väntar och väntar på sin pinne.

IMG_9107

Här blir jag stående en stund som om det vore en minnesstund över ett liv som gått vidare, eller förbi, eller upplösts.

IMG_9119

Jag vet inte vad det är med de här porslinsskulpturerna som fascinerar mig så mycket. Jag kan inte se mig mätt på dem och ändå ger de mig så blandade känslor. Jag blir både lycklig och obehagligt till mods på samma gång.

Den nya utställningen, liksom den förra, presenteras i mörker, i skumrask, eller är det skymning? Kommer natten som en befriare eller som ett hot? Jag vet inte, men jag märker att jag blir mer rädd den här gången. Förra gången, på utställningen i Göteborg, blev jag enbart euforisk. Den här gången känner jag obehag och rädsla trots att jag uppskattar konsten lika mycket. Är det jag som har förändrats eller är det konstnärens intentioner?

IMG_9201

Det är mycket som skapar tankar. Den här raden av huvuden, androgyna och evigt existentiella i all sin enkelhet, får mig att fundera. Vilka är de och vad vill de? Är de minnen av en annan tid eller ett annat liv?

IMG_9210

IMG_9121

IMG_9125

Det är som om de representerar människor i alla världar och i alla tidsåldrar och ändå är det något så anmärkningsvärt kinesiskt över dem. De är fantastiska.

IMG_9129

Det här huvudet skulle jag vilja äga. Det gör mig enbart glad. Är det den röda färgen på mössan som gör det, eller är det småleendet i mungipan? Jag vet inte, men det är underbar.

IMG_9139

Den här gruppen av skulpturer är helt ny för mig. Den bryter av mot allt det andra, både i form och uttryck. Vad är det för en märklig familj?

IMG_9150

Som består av en zombie.

IMG_9153

Och en ängel.

Kanske är det du och jag uppbrutna i en olika delar istället för den till synes helhet som våra kroppar härbärgerar. Som om ens allra innersta brutit sig ut och tagit gestalt i separata delar.

IMG_9192

Det är här, framför den lilla teatern, som jag börjar känna riktig oro. Det är samma teater som förut, 4.30 minuter lång med 4.30 minuters paus innan den börjar om igen. Samma lilla pling som meddelar att teatern ska börja, och jag springer ditt som en av Pavlovs hundar varje gång jag hör plinget. Väntar ivrigt på att det ska börja.

Har konstnären bytt ut musiken i teatern? Eller vad är det som känns annorlunda? Varför känns natten plötsligt hotfullt istället för inbjudande? Varför upplever jag marionettdockorna som farliga istället för vänliga, som förra gången? Är det jag som har förändrats eller teatern? Jag vet inte, men stjärnhimlen på slutet tröstar mig.

IMG_9217

De avhuggna huvudena som hänger som främmande frukter i ett träd känns hotfulla. Jag blir rädd istället för fascinerad.

IMG_9172

Händerna som hänger i en stor klase, som en trofé, ger mig kalla kårar längst ryggraden och jag tänker på alla kongoleser som fick händerna avhuggna under Belgiska Kongos bestialiska regeringstid, som straff om de inte samlade in tillräckligt med rågummi från träden.

IMG_9156

IMG_9136

IMG_9160

Är det här en armé av soldater, eller en armé av tiggare, eller helt enkelt en skolklass på utflykt? Jag vet inte, men de fascinerar och skrämmer på samma gång. De är vackra och förfärliga på samma gång. De är hopsatta av delar som om de vore små Frankensteins monster och samtidigt ser jag kärleksfullt på deras värnlösa kroppar.

IMG_9196

Hur är det möjligt för konstnären att förmedla ömhet, övergivenhet och längtan samtidig med fara, obehag och oro. Jag vet inte men jag älskar det.

IMG_9145

Jag är verkligen glad att jag fick det här tillfället att återigen ta del av livets teater i Torsten Jurells porslinskonst. Jag rekommenderar verkligen ett besök!

Närgånget, påträngande berör

IMG_8613

Befinner mig plötsligt på Fotografiska museet igen helt oplanerat. Jag gillar när det händer. Förra gången det hände passade jag på att se utställningen Avant-Garde med modefotografen Guy Bourdin som jag inte hade tänkt se. Nu hamnade jag på utställningen Close-Up med den tyskfödde fotografen Martin Schoeller, som jag inte hade tänkt se.

Jag vet inte vad det är som gör att jag bestämmer mig för att inte se en utställning även om jag bara hör gott om den. Det är något i reklamen, i tilltalet som inte appellerar på mig. Det är fånigt av mig för i princip varje gång jag hamnar – oplanerat – på en utställning så gillar jag den.

Jag hade inte tänkt se Close-Up för att jag upplevde reklambilderna, som fyllt Stockholms tunnelbana, alltför påträngande och närgångna. Jag har haft svårt att värja mig och blivit illa berörd över hur de invaderat mitt personliga mentala utrymme. Så blev det måndag och det enda som är öppet då är Fotografiska och då kan vad som helst hända.

IMG_8622

När jag klev in i rummet med alla monumentalt stora porträtt av kända – och en del för mig – okända personer ryggade jag bakåt. Det kändes plågsamt att kliva in i människors ansikte. Att se varje hårstrå, varje defekt, varje rynka, kladdigt smink och nakna själar. Om jag inte hade varit där tillsammans med en vän hade jag antagligen gått direkt.

Men jag stannade kvar och det är jag verkligen glad över. Plötsligt såg jag människorna. Det var bilden på skådespelerskan Cate Blanchett som omvände mig. Jag kände inte igen henne först och när jag läste på skylten och insåg att det var hon kände jag fortfarande inte igen henne. Hon var olik alla filmroller jag någonsin sett henne spela i. Jag insåg att jag såg henne. Inget annat.

IMG_8675

IMG_8623

Det fick mig att SE. Angela Merkel till exempel. Jag insåg att jag aldrig sett henne tidigare utan rynkor i pannan. Jag har sett henne på bild, på TV:n och till och med i verkligheten, men aldrig utan att hennes panna varit rynkad eftersom det hon haft att säga alltid varit viktigt och allvarligt för henne.

Med den nakna, släta pannan utan en enda rynka blir hon vacker och personlig. Hon ser fortfarande sträng och fokuserad ut, men samtidigt sårbar och mänsklig, i betydelsen: jag är en människa som lever i gemenskap med andra, som inte klarar mig utan andra människor, som inte vill leva utan andra människor. Det är ensamt på toppen men tack vare människorna omkring mig klarar jag allt. Ni är de människorna. Vi är alla de människorna för varandra.

Ja, det är sådant jag börjar tänka på när jag ser Martin Schoellers stora, närgångna, påträngande porträtt av Angela Merkel. Jag blir berörd och jag ser dem alla med nya ögon.

IMG_8630

IMG_8633

IMG_8641

IMG_8645

Utställningen Close-Upp består av flera olika bildserier av Martin Schoeller och det kom som en överraskning för mig eftersom reklamen bara berättat om porträtten. Men de andra bilderna är minst lika bra och intressanta.

IMG_8667

Den här bildkombinationen är den vackraste och mest gripande av alla på utställningen. I mitten ses den nu döde skådespelaren Philip Seymour Hoffman och till vänster om honom regissören Quentin Tarantino och till höger om honom skådespelerskan Judi Dench. En fantastisk triptyk.

IMG_8651

Jag stod länge framför bilden av Quentin Tarantino och tänkte: första gången jag ser honom i ett rent, vitt, oskuldsfullt sammanhang utan all den bråda död, våldet och den massiva mängden blod som vanligtvis utmärker hans filmer. Även tvångströjan är stilren och relevant, särskilt som han befriar sig från den. Men det gäller att titta noga.

IMG_8654

Så klart. Både död, våld och blod finns med i bilden. Annars vore det inte Quentin Tarantino. Jag kan inte låta bli att skratta även om det samtidigt känns lite sorgligt: ingeting är någonsin helt vitt, rent och oskuldsfullt. Men drömmen om frihet är lika sann ändå.

IMG_8657

Och så bilden på Judi Dench. Den är den absolut bästa och vackraste på hela utställningen. Hon är fantastisk. Bilden är fantastisk. Jag älskar den. Treenigheten blir total. Jag undrar vem som kom på att sätta ihop de här tre bilderna tillsammans. Till dig vill jag säga: det är ett mästerverk. Bilderna är fantastiska var och en för sig, men den helhet de skapar tillsammans är magisk. Tack.

IMG_8662

Roligast av alla bilder är den här. Kolla in ansiktsuttrycket på Robert De Niro. Han ser lätt besvärad ut. Inte att undra på. Kolla vilken bok kvinnan bredvid honom läser.

IMG_8664

Det är otroligt roligt gjort. Jag skrattade högt där jag stod. Vem hade kunnat tro det när jag klev in över tröskeln till utställningen: att jag skulle anse den vara en av de bästa fotoutställningar jag sett hittills? Hoppas det lär mig något för framtiden. Eller också fortsätter jag att låta mig överraskas, det har en poäng det också.

IMG_8679

När det var dags att lämna Fotografiska bestämde jag mig för att ta en snabb titt på porträtten igen, det var fortfarande några personer jag inte känt igen. Jag gick fram till den här bilden. Vem är det? Det är Cindy Sherman. Den världsberömda fotografen som nyligen hade en fantastisk utställning på Moderna museet.

Hon använder ofta sig själv i sina bilder, men maskerad så man inte har en aning om hur hon verkligen ser ut eller vem hon är som person, Jag vet att det var min stora fråga efter att ha sett hennes utställning på Moderna: Cindy Sherman, vem är du? Plötsligt får jag se henne. Här är hon. Bara det var värt hela besöket.

Utställningen pågår till den 7 februari. Så värt det.

Guy Bourdin drabbar långsamt

IMG_8246

Plötsligt hamnade jag, genom jobbet, på Fotografiska museet och utställningen ”Avant-Garde” med den franske konstnären och fotografen Guy Bourdin (1928-1991). Det hade jag inte räknat med.

FullSizeRender-15xxx

Jag har sett reklamen för utställningen och läst recensioner om hur bra den är, men jag har tvekat. Det finns något skrämmande i hans bilder har jag tyckt. Den här bilden, till exempel, som visats mycket inför utställningen, den är obehaglig på ett sätt som jag inte kan förklara, och det är då det blir riktigt läskigt.

FullSizeRender-16xxx

Jag har tvekat, men plötsligt står jag där, mitt bland alla bilder.Långsamt, bild för bild, drabbas jag och inser att Guy Bourdin är en fantastisk konstnär och kreatör. Det är hans gamla bilder som får mig att närma mig, som gör mig nyfiken. Modebilder från 1950-talet och framåt, de drar mig till sig.

Den här bilden är den första som får mig att krypa närmare, att dras in i hans bildvärld. Mitt intresse vaknar och långsamt närmar jag mig även de bilder som jag från början snabbt gick förbi. Det är som om jag fått en nyckel som öppnar upp hans konstnärskap. Jag fascineras istället för att förskräckas.

IMG_8141

Det gjorde mycket att upptäcka att Guy Bourdin också var målare, innan han började fotografera i slutet av 1940-talet var han bildkonstnär. I utställningen finns flera av hans tavlor med och det tillför enormt mycket för förståelsen av fotografierna, framför allt hans väg fram till bilderna.

Väldigt ofta målar han en tavla som sedan används som förlaga till fotografierna. Varje bild är genomtänkt, planerad och arrangerad oavsett vad bilden är tänkt att användas till. Sådant imponerar på mig.

IMG_8143

IMG_8145

Det är väldigt mycket rött i hans reklambilder, särskilt de från 1980-talet. Först tänkte jag att det handlade om blod men det tror jag inte längre. Jag läste någonstans om att han sällan såg sin mamma som barn (han bodde först hon sina farföräldrar och sedan hos sin pappa) och de få gånger han såg henne mindes han hennes stora röda hår och att hon var klädd som en riktig parisiska. Antagligen hade hon målade röda naglar också, tänker jag.

Att jag tänkte på blod när jag såg allt det röda är så typiskt men samtidigt är det inget skrämmande med det röda i Guy Bourdins bilder. Det röda signalerar snarare något starkt, vackert, kraftfullt som en naturkraft. Att associera till en frånvarande, men säkert beundrad, mamma känns betydligt mer fantasieggande.

IMG_8159

Guy Bourdins reklamkampanj för ett skomärke (Charles Jourdan) är dominerande på utställningen, han gjorde många kampanjer för det märket, och jag förstår varför de är med i stor mängd. Här blir reklamens villkor så tydliga. Modellen är inte viktig, människan är inte viktig. Endast produkten, endast försäljningssiffrorna är viktiga.

Kroppar säljer, en vacker kvinna kan tydligen sälja vad som helst, men själv är hon helt ointressant som människa och person. Guy Bourdin drar det till sin spets genom att använda skyltdockor, men i det här fallet bara den nedre delen av benen och fötterna som skorna sitter i. Kvinnan är osynlig.

IMG_8161

IMG_8194

Hans gör det konkret: kvinnors kroppar i reklamen är enbart till för produkten, inget av dem själva får synas eller ta plats. Guy Bourdin rationaliserar bort henne helt som en yttersta konsekvens av det tänkandet, men trots det är kvinnan helt synlig.

Man ser henne så tydligt trots att hon inte ens finns med i bilden, det är bara ett par plastben som placerats i olika situationer. Ändå. Man ser henne. Genom att rationalisera bort henne blir kvinnan/personen mer närvarande än hon skulle varit om hon var där i kött och blod. Det är så otroligt raffinerat.

IMG_8169

IMG_8172

Här ses ett typexempel på hur Guy Bourdin först arbetade med en målning för att sedan återskapa motivet på ett fotografi. I hela sitt verksamma yrkesliv fortsatte han att både måla och fotografera även om det är som modefotograf (framför allt i den franska tidningen Vogue) som han blivit världsberömd.

IMG_8210

Guy Bourdin måste verkligen väckt reaktioner i början av sitt yrkesutövande. Många av de bilder han tog redan på 1950-talet antyder vart hans konst är på väg, att det inte är några lättsmälta estetiska intetsägande bilder han vill skapa, utan bilder som berör på olika sätt. Bilder som också skapar obehag.

Den här fina bilden från franska Vogue i april 1955 ser ju väldigt oskyldig ut även om man kanske tycker kossornas huvuden och tungor känns lite oväntade i sammanhanget. Men ändå vackert.

IMG_8213

Sen ser man hela bilden innan den blev beskuren. Då ser man de avhuggna, slaktade huvudena hängandes i sina kedjor på slakteriet. Plötsligt blir inte bilden lika gullig längre utan får ett starkt stråk av civilisationskritik i sig. Så kan man trolla med en bild.

Längre fram i sin karriär tror jag inte några bilder blev beskurna längre. I det ligger hans storhet: att kunna kombinera något så ytligt som reklam för kläder och skor med ödesmättade existentiella bråddjup.

IMG_8223

På utställningen visades också bilder på hur Guy Bourdins fotokonst utvecklades. På en vägg fanns en hel samling äldre, små svartvita bilder som visar hur hans konstnärliga blick utvecklats.

IMG_8218

Den här bilden är den absolut bästa på hela utställningen tycker jag. Den är så liten och enkel jämfört med de andra men den är den enda som visar en kvinna på sina egna villkor. Hon må vara arrangerad till kroppen men hennes blick, hennes person, hennes vilja, rår fotografen inte på. Den äger hon själv. Det är en makalöst vacker liten bild.

IMG_8221

Den här bilden som också finns i samlingen känns mer typisk Guy Bourdin, hur han drar objektifieringen av kvinnans kropp till sin yttersta spets. Hur han avpersonifierar henne så mycket så att hon räddas genom det på något sätt.

Genom att sträcka objektifieringen så långt det är möjligt återger han henne hennes subjekt. Kvinnan kliver liksom ur bilden för att stå bredvid och se på den liksom vi andra. Det är mäktigt.

IMG_8235

IMG_8244

Jag lämnar Fotografiska med förvåning och förundran. Vad hände där inne egentligen, på utställningen? Jag klev in i den rädd och kliver ut ur den stärkt.

Utställningen pågår till den 21 februari 2016.

Olle Olsson Hagalund och livet

IMG_7831

Idag kände jag mig trött, risig och febrig och insåg vid lunchtid att det var dags att åka raka vägen hem för att vila. Men jag ville inte bara åka raka vägen hem, jag kände att jag behövde muntras upp först, och eftersom jag befann mig vid Odenplan hade jag inte långt att gå till Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken.

Där öppnades en utställning med Olle Olsson Hagalund i lördags (28/11-15) och jag tänkte att om något kan liva upp mig en grå dag som denna då måste det vara en utställning med denne fantastiske konstnär. Med sina färgglada och kraftfulla målningar, som vibrerar av liv och kärlek, ger han kraft och glädje till en sliten kropp och själ.

IMG_7856

Olle Olsson Hagalund (1904-1972) brukar beskrivas som en expressiv naivist med en helt egen stil. Hans främsta kännetecken, förutom själva stilen, är att hans motiv väldigt ofta kommer från den gamla stadsdelen Hagalund i Solna, Stockholm.

I princip allt det han målade är idag rivet, det revs på 1960-talet då Stockholm expanderade enormt på grund av det stora trycket från inflyttade svenska från landet. Det sägs att Olle Olsson Hagalund slutade att måla när allt var rivet, det var som om hans målarlust försvann med stadsdelen.

IMG_7864

Och det var ju inte så konstigt. Han föddes, levde och dog i det hus hans farfar hade byggt i slutet av 1800-talet. Det är ett av de få hus som finns kvar idag av det gamla Hagalund. Jag visste inte att det var ett museum att besöka. Där kan man se hur han bodde, se konst han målade som hänger kvar på väggarna, och mycket mer.

Just nu har det lilla museet, som drivs av hans dotter, stängt fram till och med februari 2016, och därför har Sven-harrys konstmuseum haft möjlighet att låna samlingen för sin utställning. Ytterligare konst har lånats in, även sådant som inte visats tidigare. Jag måste absolut besöka det lilla museet när det öppnar igen.

IMG_7867

Det är en helt fantastiskt känsla att gå där på utställningen, liksom omfamnad av Olle Olsson Hagalunds varma, lyckliga konst. Febern och tröttheten till trots: jag känner mig lycklig. Men lyckan blandas självklart med vemod och sorg över den stora förändring som samhället, både Hagalund och Stockholm, genomgått de senaste 50 åren.

Jag säger inte att allt var bättre förr, för det var det verkligen inte. Olle Olsson Hagalunds målningar visar också misären och smutsen som härjade under 1900-talets första hälft, men mest av allt visar han levnadsglada människor som lever sina liv i dur och moll och fantastiska, genuina, vardagliga stadsmiljöer.

IMG_7873

Målningarna förmedlar en stark känsla av vad Stockholm, Paris, Liverpool var en gång för längesedan. Konstnären fångar in atmosfären, känslan, sorgen, glädjen, men mest av allt styrkan i människornas sammanhållning.

Det är nog ändå något som förändrats till det sämre i vår tid: vi har längre till varandra idag. Så klart på både gott och ont, men när man ser Olle Olsson Hagalunds konst känns det mest som om vi förlorat något mycket viktigt.

IMG_7897

IMG_7901

Det här är två av de tavlor jag tyckte bäst om (även om det är på gränsen till omöjligt att välja ut några, jag gillade alla). Den ena föreställer en brandvägg och den andra det som han kallar ”Spökslottet”. Så otroligt vackra i all sin enkelhet.

IMG_7904

Men inte ens ett spökhus lyckas han måla skrämmande. Se på den fladdrande gardinen i ett av husen bredvid. Vem blir rädd av att se på det här? Man blir ju glad och får lust att flytta in i spökslottet! Olle Olsson Hagalund verkar ha varit en människa som var tillfreds med sig själv och sitt liv.

IMG_7891

IMG_7906

Det finns flera självporträtt på konstnären med på utställningen och här bränner det till lite för första gången. Även om hans konst avslöjar en ljus livshållning hos konstnären kan man ändå skönja i självporträtten att han inte var en naiv person, även om han målade naivistiskt.

Man måste känna till det svarta för att kunna måla det ljusa. Det finns en känsla av tacksamhet i Olle Olsson Hagalunds konst. Han säger själv, i den 13 minuter långa film som visas på utställningen (och på hemsidan), att han är en romantiker. Han tycker det är sorgligt att det inte längre är modernt att var romantisk. Han vill fortsätta att vara det.

IMG_7912

Det är märkligt att inse att många av Olle Olsson Hagalunds konstverk är målade i mellankrigstiden och under andra världskriget. Ändå målar han så ljust och glädjefyllt.

Det är som om livets onda inte riktigt når fram till Hagalund i Solna, som om det var en liten skyddad flik av världen där allt var obesmittat av krig, fattigdom och plåga. Tills den stora rivningen drog i gång. Då sparades ingen möda på att förvandla paradiset till en stenöken.

IMG_7920

Lite överraskad blev jag när jag hittade några nakenstudier bland tavlorna på utställningen. Det var som om jag utgått ifrån att han inte målade sådana självklara konstnärsmotiv, men så klart han gjorde det. Men också dem målade han med humor och charm.

Han målade många kvinnor av alla sorter och med samma kärlek och innerlighet. Mest med kläderna på. Han hade ett särskilt öga för människor, och man vill gärna tro att han som person var lika charmerande och trevlig som hans tavlor tycks avslöja.

IMG_7928

Olle Olsson Hagalund var i princip självlärd. Han målade hela sitt liv, började redan som barn, och gick bara en kort tid på konstskola. Där kände han sig inte tillfreds, han slutade och fortsatte istället att måla hemma för sig själv. När han var 30 år, 1934, deltog han i en tävling som han vann och därefter förvandlades hans karriär till en raket över en natt.

Han ställde ut många gånger under 1930- och 40-talet men därefter blev det mer sällan. Han tyckte inte om det, framför allt hade han svårt att sälja sina tavlor, att skiljas från dem. Men sålde gjorde han. Varje utställning blev en succé och han har varit en av Sveriges mest älskade konstnärer sedan dess.

IMG_7934

Tror jag det, vem skulle inte vilja ha en av hans tavlor hemma på väggen? Jag fick nöja mig med utställningskatalogen, ett vykort och en affisch, men det är jag nog så glad över. Jag tyckte otroligt mycket om utställningen och jag vill gärna se den igen – utan feber i kroppen.

IMG_7936

IMG_7965

IMG_7967

IMG_7978

Utställningen pågår till den 7 februari 2016. Missa inte!

Följa Inger Johanne Rasmussen

IMG_7005

Med anledning av terrordåden i Paris som skett under gårdagen och natten till idag, kan det tyckas okänsligt att ägna sig åt konst idag. Många tycker att det finns betydligt viktigare saker att fokusera på och engagera sig i. Det är självklart en relevant reflektion, och protest, men då vill jag påminna om de här orden från Winston Churchill.

Sedan vill jag skriva det blogginlägg om en konstutställning jag nyligen bevistat, som jag redan igår planerade och förberedde mig för. Det blir min protest mot sakernas tillstånd och det är min fulla övertygelse att det är det bästa jag kan göra idag – för egen del: ”Keep Calm and Carry On” helt enkelt.

IMG_7511

Inger Johanne Rasmussen (född 1957) är en norsk textilkonstnär som just nu ställer ut på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Min första tanke när jag såg reklamen för utställningen var: är det verkligen konst?

Idag skäms jag för den snabba, ogenomtänkta reflektionen eftersom jag nu vet att det inte bara är konst det Inger Johanne Rasmussen skapar, det är stor konst. Att bli avslöjad som en inskränkt konstreaktionär känns inte bra. Tur att man är människa nog att erkänna sina fördomar och göra något åt dem.

IMG_7522

Det första jag såg när jag kom in på utställningen ”Textil intarsia” (pågår till den 22 november) var den här väggen med två enormt stora väggbonader. På något sätt hade jag – på grund av mina fördomar – tänkt att konst i textil skulle vara mindre verk, små broderier, dukar, tavlor. Inger Johanne Rasmussen gör det exakt motsatta, hon gör riktigt stora fresker.

Det är en mäktig, imponerande upplevelse att gå runt bland dessa enorma konstverk. Vid en första anblick ser man vackra färger, milda motiv och stilla skönhet. På långt håll ser de ut som målningar men när man kommer närmare ser man att motivet är uppbyggt av tygbitar av ull, handsydda av konstnären själv.

Inte nog med att varje tygbit är handsydd, varje bit av ulltyg är också infärgade av konstnären. Det är ett genuint konstnärligt utövande från grunden av konstnären, det är magnifikt vid ett närmare beskådande.

IMG_7523

Vad man också upptäcker när man närmar sig konstverken är att det finns insydda meddelanden i flera av konstverken, till exempel i det här verket som heter ”Försök att konstruera en blomma” från 2013. Med självporträttet av Inger Johanne Rasmussen själv i verket får konstverket ett djup som det inte hade vid första anblicken.

Först såg man enbart den enormt vackra, lustfyllda blomsterkaskaden i milda färger, men plötsligt får konstverket en existentiell dimension. Hur konstrueras en blomma? Det kan låta som en banal fråga, men det är chimär.

Även frågan om hur en blomma skapas är en relevant fråga om vad som skapar våra identiteter, vad är det som gör en blomma till en blomma och vad är det som gör en människa till en människa? Redan vid det första konstverket har utställningen fått en filosofisk, existentiell och – längre fram – även religiös dimension.

IMG_7514

Men även om utställningen består främst av stora väggbonader finns även några mindre verk. Jag uppskattade verkligen den här lilla masken som kallas ”Seer” (från 2015). I all sin enkelhet ger den upphov till massor av reflektioner om vem som ser, vad den ser, vad eller vem som döljer sig och varför. Jag funderar fortfarande på det.

IMG_7528

”Under blomman” från 2015.

IMG_7530

IMG_7531

IMG_7533

”Landet mellan dröm och verklighet” från 2010.

FullSizeRender-22xx

Och plötsligt möts dröm och verklighet. Ett äldre par står länge framför konstverket ”Förlagt arv” (från 2007). De märker inte själva att de blir en del av konstverket, se på färgerna, de flyter perfekt in i varandra. Jag är överlycklig för att jag hann fånga dem på bild, det äldre paret blir sinnebilden för vad konstverket vill säga, tänker jag.

IMG_7540

Se färgerna!

IMG_7548

Återigen ett konstverk som man först tänker: åh, vilka vackra blommor och färger, de gör mig lycklig att titta på. Som om det bara var ett konstverk för sin egen skönhets skull. ”Sökande efter meningen med allt” heter verket (2015).

IMG_7546

Plötsligt ser man de små människorna längst ned i konstverket som trots allt det vackra och förstärka omkring den fortfarande söker meningen med allt. Man kan komma komma långt med skönhet, och det är en nödvändig del av tillvaron att få uppleva skönhet, men man kommer inte ända fram med det enbart. Det måste finnas något mer, något djupare för att förklara vå existens och meningen med den.

IMG_7576

IMG_7569

IMG_7571

”Avskurna blommor” (2006)

Jag imponeras av Inger Johanne Rasmussen. På utställningen visas också en film (som finns att se på hemsidan) där konstnären berättar om sitt arbete, hur det rent tekniskt går till att göra verken, men också hennes egna tankar kring sitt arbete och sina verk.

Bland annat säger hon att den konst hon utövar, textil konst, är något som alltid funnit och som framför allt kvinnor i alla tider utövat. Hon känner tydligt att hon står i en uråldrig tradition att berätta genom sitt skapande i textil. Hon uppfattar det som att hennes uppgift är att återberätta uråldriga berättelser som kvinnor berättat i alla tider.

Hon upplever också att den konstarten har fått en renässans, att den inte längre ses på med styvmoderliga ögon. Som hon själv formulerar det: ”Under de svåra åren, 1960- och 1970-talet” ansågs inte textilkonst som riktig konst utan snarare en kvinnofälla. Att fortsätta handarbeta under kvinnorörelsens främsta och starkaste tidsperiod var detsamma som att vara könsförrädare (det säger inte Inger Johanne Rasmussen men det var ju så det var).

Kvinnor skulle frigöras från förspilld kvinnokraft, handarbete i alla former stängdes in i giftskåpet (man agerade i god tro även om det blev fel). Och jag inser att det är just den fördomen jag präglats av när min första reaktion var: ”det är väl inte konst” när jag hörde om utställningen. Så starkt har den påverkan varit men tack och lov håller det på att ändras. Inger Johanne Rasmussen är en viktig del i den utvecklingen.